OBS: Radioessän

Akilles sköld: Här finns svaret på kriget som vill göra allt till aska

Thu, 14 May 2026 04:00:00 GMT

Våldet är enligt Simone Weil Iliadens huvudperson och kanske även i vår värld. Simon Sorgenfrei hittar en antik uppmaning med påtaglig aktualitet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En sommar besökte jag tillsammans med min familj det brinnande berget Yanartaș i sydvästra Turkiet. Det ligger vid foten av Olympos och kallades under antik tid för Chimaira.

Vi vandrade upp dit sent på eftermiddagen och när vi kom fram i skymningen skimrade berget av eldslågor som slog upp ur sprickor i de mörka hällarna. I evinnerliga tider har metangas ur jordens inre hållit elden vid liv, men enligt myten brinner berget eftersom det var här som det eldsprutande monstret Chimaira besegrades och tvingades ner i sin underjordiska fångenskap.

Det var en magisk och lite skrämmande plats. Men så snart vi kom fram visade det sig att vi inte var ensamma. På klipporna och kring eldsflammorna hade små grupper av människor samlats. Familjer och vänner hade picknick på hällarna. Flera av barnen hade med sig marshmallows som de stack på spett och grillade över den eviga helveteselden.

Vid klipphällens fot låg också resterna av ett gammalt Hefaistostempel. Det var en lämplig plats, tänkte jag, för en helgedom tillägnad gudarnas vapensmed. Det var så klart över Chimäras eld han smidde sina dubbelyxor och svärd.

I den artonde av Iliadens sånger berättar Homeros om hur Hefaistos fick uppdraget att smida en ny rustning till hjälten Akilles. Han hade lånat ut sin egen åt vännen Patroklos, som hade dödats av Hektor. Nu skulle Akilles hämnas. Scenen då Hefaistos smider Akilles sköld har blivit en av eposets mest berömda. Skölden blev smedens mästarprov och på dess stora rundel avbildade Hefaistos hela världen – jorden, havet och den gnistrande stjärnhimlen där ovan.

Han avbildade också två städer. I den ena kunde man se folket samlas för bröllop samtidigt som ett ting, en domstol, löste en tvist enligt skrivna lagar. I den andra staden pågick i stället ett krig. Där vandrade skräckens och dödens gudinna genom gränderna, skriver Homeros. Där föll kvinnor och män för krigarnas vapen, så som både Hektor och Akilles snart skulle falla.

Runt de båda städerna skapade Hefaistos sedan böljande fält och bönder som plöjde, sådde och skördade jorden. Det var ett tungt jobb. Men alldeles i närheten lät smeden också avbilda en stor ek, under vars skuggande krona arbetarna kunde vila. Han smidde herdar som vallade sina får i frodiga betesmarker, men också lejon som blodigt fällde en oxe, liksom män och hundar som vildsint jagade lejonen på flykten.

Därefter framställde Hefaistos en ringdans och mitt bland de dansande ungdomarna kunde man se en skald sjunga dikter till lyra, medan akrobater visade sina konster för det festklädda folket som roade sig.

Den franska filosofen Simone Weil har i en analys av Iliaden menat att eposets sanna huvudkaraktär, inte är Akilles eller någon annan av hjältarna, utan själva våldet, den våldsamma kraft som ligger bakom alla skeenden. “Våldet som utövas av människan, våldet som förslavar människan, våldet inför vilken människans själva kött ryggar tillbaka”, skriver Weil.

Krigarna tror sig, högmodigt, kunna behärska kraften och tämja våldet. Men det visar sig snart vara en kraft som övermannar alla som vill göra den till sin. Någon kan äga den för en stund, men i slutändan är det ändå våldskraften som rider människan. “Utövad till sin yttersta gräns förvandlar den människan till ett ting i ordets mest bokstavliga bemärkelse”, skrev Weil i skuggan av andra världskrigets fasor, “den gör henne till ett lik”.

Akilles hade lånat ut sin rustning, våldskraftens symbol, till Patroklos som dödats av kämpen Hektor. Nu skulle Akilles alltså få nya vapen och döda Hektor. Även sedan eposet är slut fortsätter våldet. Akilles dödas faller för prins Paris förgiftade pil och kort där efter dödas även Paris.

Att Hefaistos låter en fredlig värld framträda på skölden har tolkats som en bitter ironi. Krigaren Akilles var för evigt skild från den vackra värld han bar på sin arm.

Man kan också tolka Homeros skildring som en påminnelse om allt det som krigaren är satt att skydda. Vapenmakten och våldskraften är ett värn för den vardagsvärld som smeden lät avbilda och som vi så ofta tar för given.

Men när jag stod i ruinerna av Hefaistos smedja den där sommarkvällen tänkte jag att det är precis tvärt om. Att scenerna på skölden i stället bör tolkas som att just vardagslivets alla små sysslor och glädjeämnen är själva skyddet. Samvaron i arbete och fest är vårt värn mot den kraft som när som helst kan brisera i våld. Ju fler som deltar i det kultiverade liv som skölden visar, desto färre förtingligas av den kraften.

Världen på Hefaistos sköld pågår trots kriget, inte på grund av det. Det är en hyllning till det civila, till det repetitiva och det lilla. Krigets kraft är monoman, den vill reducera allt till aska och lik. Men livet på skölden är mångfaldigt: det är kärlek och juridik, arbete och lek.

Att skriva dikt och dansa, att sköta sina sysslor och sedan roa sig är att värna sig, ja värna oss alla, mot våldskraften. Att hålla fast vid det mänskliga när världen runt omkring tycks vilja förvandla oss till ting är en sorts heroiska handlingar.

Vi som inte är några krigare kan bäst försvara världen genom att fortsätta att kultivera den. När helveteslågorna bryter fram ur det svarta berget finns det kanske inget bättre att göra än att vandra upp dit för att tillsammans grilla marshmallows i solnedgången.

Simon Sorgenfrei
professor i religionsvetenskap

Litteratur

Simone Weil: En civilisations plågor. Översättning: Linn Apelmo. Bokförlaget Faethon, 2024.

Hämnare: Furierna påminner oss om att systemet är riggat

Wed, 13 May 2026 04:00:00 GMT

Hämnden är farlig och ociviliserad. Men det gäller också brotten och systemen som inte ger kvinnor upprättelse, konstaterar Maria Andersson Vogel.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

För en tid sedan besökte jag Aten för första gången. Det visade sig vara omöjligt att befinna sig där utan att förhålla sig till Akropolis, den klippa i centrala Aten där Parthenon, templet som tillägnades gudinnan Athena, Atens beskyddare, tronar allra högst. Vart man än vänder sig i staden är templet och de andra ruinerna synliga, något som förstärks om kvällen då mörkret lägger sig över bebyggelsen men inte över Akropolis som lyses upp av enorma strålkastare.

Egentligen var jag där för att gå på konferens, men tanken på att åka hem från Aten utan att ha bestigit den där klippan var otänkbar. Eftersom det var mycket varmt gick jag en morgon upp extra tidigt och promenerade uppåt genom stadens gränder. Utanför ingången till tempelområdet var det redan fullt av människor trots att klockan ännu inte slagit åtta. När grindarna öppnade vallfärdade jag tillsammans med de andra uppåt längs slingrande stigar, andäktig.

Och så, på den södra sidan av klippan, i en dal nedanför, bredde Dionysosteatern ut sig. Åsynen av den fick det att svindla i mig. Där hade, för mer än två tusen år sedan, människor samlats för att bevittna uppföranden av de tragedier som nu är en helt självklar del av vår kultur. Dramer, myter och karaktärer som vi alla refererar och förhåller oss till, ibland utan att vi ens är medvetna om det.

Men när vi ser en modern uppsättning av dessa klassiker är det ofta en ofullständig rest. Tragedierna var från början mer eller mindre sammanhängande trilogier, och bara en har överlevt med alla delar intakta – Aischylos ”Orestien” från 458 före Kristus. Det är berättelsen om kung Agamemnon som offrar sin dotter Ifigenia för att kunna segla och kriga mot Troja, men som vid hemvändandet möts av hustrun Klytaimnestras mödravrede och hämnd. Den blodiga familjekonflikten trappas upp av att Orestes, sonen, i sin tur hämnas mordet på fadern genom att döda sin mor.

I den sista delen av trilogin jagas han av Erinnyerna, hämndgudinnorna som i allmänt tal är mer kända under sitt romerska namn, Furierna. Men dramat tar en annan vändning när Athena kliver in och ställer Orestes inför en jurydomstol, i vilken han frikänns. De fruktade hämndgudinnorna förlorar sin rättskipande makt och blidkas genom att Athena utnämner dem till stadens skyddsgudinnor.

Det är en episk berättelse om hämnd och rättvisa, och den brukar tolkas som en gestaltning av civilisationens triumf, av övergången från blodshämnd till ett rättskipande system. Men är det hela sanningen?

Den amerikanska professorn i klassiska studier, Emily Wilson, menar att vad Orestien mer än något annat handlar om är kvinnlig vrede och förlust. Till skillnad från många andra läser hon inte dramat som en triumf för ett mer civiliserat rättssystem, utan som en berättelse om hur det manliga politiska systemet förtrycker det kvinnliga. Genom att pacificera Furierna pacificeras också den kvinnliga vreden.

Finns det en särskild kvinnlig vrede, och en specifikt kvinnlig hämnd? Den frågan har jag grubblat över ett tag nu. Egentligen tror jag ju inte att kön har så mycket med saken att göra. Varför skulle kvinnors ilska över oförrätter vara annorlunda än mäns? På samma sätt är det svårt att förstå varför kvinnors hämndlystnad skulle vara väsensskild.

Men skälen till att vreden börjar koka, de händelser som väcker hämndlystenheten, de tycks mig ibland vara specifika. Och ofta, såväl i litteraturen som i verkligheten, vara förknippad med patriarkalt våld – mot kvinnorna och deras barn. För rättskipande system som bygger på argumentation istället för våld i all ära, men när systemet inte ger de utsatta upprättelse, vad gör man då?

Den amerikanska journalisten Elizabeth Flock tar sig an den frågan i sin bok betitlad just ”The furies” – Furierna. Hon följer tre kvinnor som alla tagit saken i egna händer. En av dem är Brittany i USA, som under en natt utsätts för grov våldtäkt och till sist dödar sin förövare i vad hon menar är självförsvar. Här finns också Angoori i Indien, en kastlös kvinna som får hus och mark konfiskerade och startar ett kvinnoseparatistiskt gäng med syfte att hjälpa andra utsatta. Och vi har Cicek i den kurdiska delen av Syrien, som tar till vapen och ansluter sig till YPG och kampen för ett fritt Kurdistan.

Gemensamt för berättelserna är hur samhällssystemen brustit både när det kommer till skydd mot våld och möjligheten till upprättelse. De tre kvinnornas våldsamma motstånd är rakt igenom intimt sammantvinnat med mäns våld och patriarkalt förtryck. Det är stundtals omöjligt att skilja trådarna som spinner fram ett offer från de som spinner fram en förövare.

Där Brittany ställs inför rätta för mordet på sin förövare, liksom i ett flertal av amerikanska stater, finns en lagstiftning som tillåter våldsamt, också dödligt, motstånd om du blir attackerad. För kvinnor i Brittanys situation hjälper den dock föga. Lagen stammar från 1800-talet med ett ursprungligt syfte att tillåta män skydda sin egendom, i vilken kvinnor och barn vid den tiden ingick. Inte heller dagens lagstiftning är utformad för att omfatta den verklighet som Brittany delar med alltför många kvinnor. Amerikanska forskare pekar på hur lagen är skapad utifrån ett manligt perspektiv med fokus på hot utifrån medan den ignorerar våld i hemmet, vilket kvinnor oftare utsätts för. Med ens är det som att vi är tillbaka vid Dionysosteatern, där det manliga politiska systemet vann och den kvinnliga vreden tystades.

Det är talande att Athena, som i Aischylos drama har utslagsrösten, inte hänvisar till neutralitet eller det allmänna bästa när hon friar Orestes, utan till att hon är född ur Zeus huvud, och inte av en mor, sätter mannens rätt framför kvinnans.

Men gör vi rätt att som Elizabeth Flock använda epitetet furier för dagens kvinnor som, när samhällets system brister, möter förtryck med våld? Utifrån en traditionell tolkning av Aischylos drama innebär epitetet att deras vrede och försök till upprättelse blir något förhistoriskt och förlegat, ett agerande som med förnuftig blick kan avfärdas som barbariskt. Kanske är frågan felställd. För inte är det i första hand kvinnornas strategier för upprättelse som bör tolkas som barbariska, utan det systematiska våld de utsätts för, av såväl enskilda individer som samhällssystem?

Parallellt med att jag läser Orestien arbetar jag med ett intervjumaterial med unga kvinnor i och omkring den så kallade gängmiljön. Utsattheten är så omfattande att det stundtals är svårt att andas, samtidigt som gränsdragningarna mellan offer och förövare ibland är helt utsuddade. De unga kvinnornas berättelser är fulla av sexuellt våld, men få berättar om hjälp till upprättelse. Några har istället tagit saken i egna händer. Givetvis är det ingenting att uppmuntra, men där jag sitter med flödet av berättelser om våldsutsatthet är det omöjligt att fördöma.

Så länge de rättskipande systemen inte klarar av att ge kvinnor som utsätts för barbariskt våld, just för att de är kvinnor, skydd och upprättelse hoppas jag att furierna stannar. Inte för att legitimera våldsam hämnd, men som en garant för att kvinnors rättmätiga vrede får ta plats. Det är inte de utsatta som bör pacificeras, det är våldsutövarna.

Maria Andersson Vogel
skribent och doktor i socialt arbete

Litteratur

Aischylos: Orestien – Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna. Översättning av Emil Zilliacus. Geber, 1929– 1930.

Flock, Elizabeth (2024). The furies. Three women and their violent fight for justice. Penguin Books.

Light Caroline, Thomas Janae, Yakubovich Alexa (2023). Gender and Stand Your Ground Laws: A Critical Appraisal of Existing Research. J Law Med Ethics, 51 (1): 53-63.

Naffine, Ngaire (2020). Criminal Law and the Man Problem. Bloomsbury Publishing.

Wilson, Emily (2020). Ah how miserable! London Review of Books, 42 (19).

Hämnare: Begäret efter vendetta känner inga gränser

Tue, 12 May 2026 04:00:00 GMT

Det tycks inte finnas några hinder för den som är beredd att ge igen. Michael Azar reflekterar över hämnden som överlevare och förgörare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ursprungligen sänd 2023-10-24.

Det är den 13 mars, 1940. Vi befinner oss i centrala London. Udham Singh, en fyrtioårig indier från Punjab, har planerat sin hämnd i mer än tjugo år. Nu ska det äntligen ske. I just denna stund är han så nära sin fiende att han enkelt kan sätta en kula i honom. Udam Singh avfyrar sitt vapen och snart ligger måltavlan – Michael O’Dwyer – livlös på marken.

Under rättegången förklarar Udam Singh att mordet var en vedergällning för den brittiska kolonialmaktens massaker på hundratals civila i staden Amritsar, den 13 april 1919. ”Han förtjänade det”, säger Singh. Som britternas tidigare guvernör i Punjab var det Michael O’Dwyer som låg bakom beslutet att mörda oskyldiga män, kvinnor och barn.

”Jag har varit ute efter hämnd i tjugo år. Och nu har jag äntligen fått den!”

La vendetta, oh, la vendetta!

”Hämnden, ah, hämnden!”, sjunger don Bartolo i Mozarts Figaros bröllop.

Begäret efter hämnd är i sanning en mäktig drivkraft. Det tycks inte finnas några hinder för den som är fast besluten att ge igen. Tjugo år är i sammanhanget inte särskilt lång tid.

I hämnarens inre värld kretsar allt kring den handling som en vacker dag ska återställa den ordning som en gång vridits ur led. Blod ropar på blod. Först genom fiendens död kan den förorättade försona sig med världen. Hämnden är ljuv, som man brukar säga. Den är rentav ”sötare än honung”, för att tala med Homeros.

Udam Singh är en Achilles, en Elektra, en Hamlet. Han är bara en av alla dessa oräkneliga gestalter som betalar sin skuld mot dräpta släktingar och vänner genom att tvinga ner deras bödlar i underjorden. Och så kan det fortsätta – utan ände. Ibland kan det räcka med en enda droppe blod för att hämndens smitta ska slita sönder hela samhällen.

Nej, det är ingen lätt uppgift att sätta punkt för en blodsfejd när den väl tagit fart. Statsmakterna har genom historien försökt reglera våldets excesser genom att kräva ensamrätt på våldsanvändningen. Mot släkternas och gängbildningarnas förmodat irrationella och ändlösa våld ställer de den sublimerade hämnden, den exakt utmätta hämnd som består i en precis likvärdighet mellan offrets och förövarens smärta. Eller som det heter i kung Hammurabis välkända lagar, formulerade i Babylonien för snart fyra tusen år sedan:

”Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon slår sönder en annans lem, då skall man på honom slå sönder hans lem; om någon slår ut en annans tänder, då skall man på honom slå ut hans tänder.”

Och så vidare.

Problemet är naturligtvis att sådana eleganta ekvationer sällan låter sig göras. Om någon dödar en medborgares barn – bör staten då också utplåna mördarens barn?

Och vad händer om det tvärtom är staten själv som kastar den första stenen – såsom den brittiska kolonialmakten gjorde i Amritsar och på så många håll?

Än svårare att beräkna är de kränkningar som slår mot människohjärtat. Hur viktar man de osynliga stenar som skymfar en människans namn, självkänsla och anseende?

Tänk bara på Medeas själsliga plågor i Euripides klassiska drama. Den man som hon offrat allt för, Jason, beslutar sig plötsligt för att förskjuta henne för en annan kvinna och ett annat liv. Till en början förefaller Medea tyna bort i sorg och uppgivenhet. Men snart grips hon av hämndens lika livgivande som dödsbringande raseri. Hon tänker inte gå under i tysthet. Buren av ett oförsonligt hat angriper hon sin forna kärlek där det smärtar honom som mest: Medea dödar inte bara Jasons nya maka, utan även de två barn hon själv tidigare fött honom.

Så mycket för principen om öga för öga och tand för tand.

Allt våld kan givetvis inte förklaras genom hämndens måttlösa dialektik – men det är ändå gåtfullt att så många av de stora filosoferna, historikerna och sociologerna negligerar en verklighet som litteraturen, konsten och filmen alltid placerat i centrum.

Så intensiv tycks den mänskliga hämndfebern vara, att den även spiller över på just de som ibland antas kunna rädda oss från den – gudarna. Inte ens himlens herrar verkar kunna vända andra kinden till när det väl kommer till kritan. Om vi inte lyckas straffa våra plågoandar här på jorden bönfaller vi de eviga makterna att lösa saken åt. Och det med råge. Vilken outsläcklig hämndlystnad döljer sig inte bakom den religiösa idén om ändlösa helvetesstraff!?

Somliga menar att det trots allt finns vissa grupper av människor som inte drivs av simpla hämndbegär – och att just dessa därför kan befria oss från hämndens bittra våldsspiraler. Proletariatet har inte något eget att värna, säger man till exempel ofta inom marxistisk tradition. När de förtryckta massorna reser sig mot sina förtryckare handlar det aldrig om ren och skär vedergällning, utan om en kamp för hela mänsklighetens väl och ve.

Tyvärr finns det inte mycket stöd för en sådan förhoppning. Kanske måste man tvärtom medge att det hör till vår natur att vara både lättkränkta, långsinta och snara till hämnd. Ur ett kortsiktigt evolutionärt perspektiv är det å andra sidan kanske precis så det måste vara. Den som helt saknar förmågan att slå tillbaka riskerar förvisso att snabbt duka under för fientliga grannar. Och sådana finns det ju uppenbarligen gott om.

På längre sikt riskerar emellertid hämndens honung att förvandla jordelivet självt till ett helvete. Risken är nämligen överhängande att det är just vårt behov att skydda oss från varandra som en dag ska driva oss alla över stupet.

Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Hämnare: Är hämnden ljuv när man hämnas på sig själv?

Mon, 11 May 2026 04:00:00 GMT

Hämnden är ljuv, brukar man säga. Men vad betyder det egentligen? David Qviström söker svaret med hjälp av Medea och Sons of anarchy.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ursprungligen sänd i januari 2017.

För den som orkat sig igenom alla sju säsonger av tv-serien ”Sons of Anarchy” griper slutscenen tag. Huvudpersonen Jackson ”Jax” Teller, ordförande i den tungt kriminella motorcykelklubben i norra Kalifornien, jagas av ett polisuppbåd efter en lång dag av avrättningar, vedergällning och uppgörelse. Nu återstår bara ett sista svek att sona i denna Jax Tellers monumentala hämnd som ska återställa ordningen i hemstaden Charming, nämligen hans eget. I hög fart styr han motorcykeln rakt mot en mötande långtradare. Ansiktsuttrycket strax före kollisionen är harmoniskt, upplyst, Jesuslikt.

Hämnden är ljuv, lyder talesättet, och även om syftningen är oklar får man förmoda att tillfredsställelsen gäller det hämnande subjektet. I litteraturens och filmens sagovärld återkommer ofta hämnden som motiv, antagligen för att det tillhör det förbjudna. Att faktiskt ge efter för sitt hämndbegär, mer än att bara fantisera om det, är att passera en gräns eller social spärr, eftersom en sådan handling har svårförutsägbara konsekvenser och riskerar att både eskalera och kosta mer än det smakar.

Ibland skildras hämnden moraliserande och varnande just för att påminna publiken om hämndens risker. Så exempelvis i Othello, Shakespeares stora tragedi om hämnd, där huvudpersonen Jago till slut står som total förlorare. Andra gånger är hämndens etik enklare och handlar om straff och återställd jämvikt. Så ofta i sagan, som i Rödluvan där jägaren sedan han sprättat upp vargens buk och befriat flickan och hennes mormor fyller magen med sten och syr ihop, varpå vargen som inte kan röra sig dör. Så också i oräkneliga Hollywoodthrillrar där filmens stereotypa huvudperson, en patriarkal man som fått sin lyckliga familjeidyll raserad, förvandlas till en rättshaveristisk, obeveklig enmansarmé som genom sin nemesis försöker återta ett förlorat paradis, eller åtminstone se till att förövarna får betala dyrt. Lojala med filmhjälten, som vi i publiken är, låter vi denne vår ställföreträdande aktör för det förbjudna mäta ut öga för öga och tand för tand, och förföriskt nog låter vi det mest gruvliga övervåld passera som rättfärdigt. Vid filmens slut finns inget återerövrat eller ens försonat paradis utan mest ett för alla inblandade förött landskap. Hjälten står tigande som tragisk segrare över ruiner, knappast särskilt lycklig, utan mest på andra sidan ett med våld balanserat bokslut över skuld. Hade det varit vi skulle vi minsann inte ha agerat lika överilat, tänker vi kanske då, och befäster den spärr mot att hämnas som det i fantasin samtidigt är så spännande att utmana.

Vad betyder egentligen det där talesättet att hämnden skulle vara ljuv?

Emellanåt dyker karaktärer upp som bryter ett förväntat stereotypt mönster, vilket kan ge hjärnan klåda till den grad att den fortsätter processa berättelserna långt efter att boken eller filmen är slut. När det gäller hämndtemat tänker jag dels på Medea i Euripides klassiska drama, och dels alltså på Jackson ”Jax” Teller i ”Sons of Anarchy”. Bägge är tragiska gestalter som ändå genom sin hämnd på olika vis uppnår ett slags tillfredsställelse, något som skulle kunna sägas vara ”ljuvt”.

Euripides berättelse känns på många vis modern: Medeas make Jason, som hon brutit upp från sitt hemland för, har hittat någon yngre och vill skilja sig. Genom list lyckas dock Medea inte bara förgifta den unga bruden och brudens far, utan också, och enbart för att plåga sin exmake, mörda deras två gemensamma barn – en underlig prioriteringsordning kan man nog tycka i dag liksom då pjäsen skrevs.

”Du plågas själv och delar samma kval”, säger Jason sedan morden på barnen uppdagats.

”Men smärtan lindras av att du ej ler”, svarar Medea då.

Provocerande nog visar Medea aldrig minsta ånger över sin hämnd sedan den är satt i verket, utan hon gläds åt triumfen. Kvinnorna i kören har vädjat till henne att inte skrida till verket, och de har förmanat henne att det är gudarnas sak att skipa rättvisa. Jo, rättvisa kanske, men på vilket sätt ser Zeus hennes, Medeas, lidande? avfärdar hon dem. Hämnden drivs av lust eller berusning i en vanföreställning att hennes liv ändå är förlorat. Hämnden är en fix idé, i högsta grad självisk – och samtidigt oantastlig för den förkrossade Jason där Medea står i en vagn förspänd av drakar, tydligen magisk. I sin berusande hämndlystnad är hon omöjlig att nå.

I ”Sons of Anarchy” försöker Jax Teller styra motorcykelklubbens verksamhet in på en mer laglig väg. Det lyckas bara sådär – enbart under tv-seriens avslutande säsong begår klubbmedlemmarna mer eller mindre bekymmerslöst över 40 mord, samtidigt som deras energi hellre upptas av banala familjeproblem, som vem som ska få vara en del av barnens moraliska uppfostran och inte. Småbarnspappan Jax Tellers dilemma är å ena sidan denna önskan att lyfta sig ur kriminaliteten för sin familjs skull, och å andra sidan nödvändigheten att upprätthålla den oförsonliga ordning, gemenskap och identitet som klubben ger honom, där lojalitet är allt och ett svek innebär döden. Broderskapet går före allt. Förlåtelse existerar inte. Besluten om vedergällningsmord mot tjallare och svikare fattas i demokratisk ordning på slutna möten. Hämnd och vedergällning är dessa laglösas metod att upprätthålla ordning och harmoni i sin slutna värld – om inte utmanas den sociala ordning som klubben vilar på, och det får på inga villkor ske, inte ens när ordförande Jax Teller själv har begått ett ödesdigert misstag, om nu ett mord av fel person av fel anledning kan benämnas så.

”Vi säger att du sköt dig fri och flydde”, säger de snyftande klubbmedlemmarna till Jax Teller i sista avsnittet när den kollektiva avrättningen ska ske.

”Den bördan kan jag inte lägga på era axlar”, svarar han.

Mitt i en anarkistisk ordning en moral som alltså inte får vika en tum. Så följer den avslutande scenen med långtradaren. Jax Teller ser själv till att dödsdomen verkställs. Han sluter ögonen och släpper styret på sin motorcykel, sträcker Kristuslikt armarna ut åt sidorna. Klubbens ordning är hans harmoni. Ansiktet utstrålar ett slags frid.

Hämndmotivet kittlar på samma vis som förbjuden kärlek. I fantasin prövar vi hur det skulle vara att passera en otillåten gräns och under vilka förutsättningar vi skulle vara beredda att faktiskt göra det. Att skydda familjen och att skydda kollektivet, motorcykelklubben, är för Jax Teller de allt överordnande moraliska reglerna. Medeas hämnd vilar tvärtom på en misstro mot ordningen i samhället eller tillvaron. Mystiken i hennes hämnd ligger i att den endast definieras av en rätt som är hennes egen, och därför står hon också oantastlig i sin drakvagn i slutscenen. Vem rår på någon som är sitt eget universum?

På så vis är Medea anarkistisk i långt högre grad än Jax Teller. Men bägge förenas i en vedergällning som definierar dem. Om hämnden är konstruktiv är just då irrelevant, eller om den är moraliskt riktig. I stunden är hämndens natur enbart lust, och i den meningen verkligen ljuv.

David Qviström, författare och journalist

Odla din trädgård: Orwells rosor, Strindbergs hat och möbler av plast

Thu, 07 May 2026 04:00:00 GMT

Trädgårdsarbete var centralt i George Orwells och många författares liv. Selma Yousif Mesbah sticker ner händerna i jorden i jakt på ett hem.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Förra sommaren åkte jag hem. För första gången på sjutton år satte jag fot i min gamla hemstad Varberg. Det har varit så lätt att undkomma det förflutna genom att undvika platserna där det har utspelats. Ser jag inte längre radhuslängan jag växte upp i känner jag inte heller den leda, det uppror eller den glädje jag kanske kände när jag bodde där. Min uppväxt får istället endast figurera i mina minnen, där kan den bli vad jag vill att den ska vara, utan att drabbas av det förflutnas strålning som platsen avger. Därmed blev min återkomst lite av ett antiklimax, jag konfronterades inte med min barndom på något sätt. Min hemstad var bara gator, hus, cykelvägar och så stränderna såklart. De underbara stränderna. Jag kom ihåg dem, men jag kände inte igen dem som en del av mitt liv, för de var inte längre det.

Radhuslängan, som tidigare var ljusgul, var målad i olika nyanser av grå och trädgården, den fanns inte längre. När vi flyttade in i det nybyggda huset var trädgården bara en plätt med jord. Mina föräldrar sådde gräs och planterade en vacker avenbokshäck. Ett äppelträd och ett plommonträd som växte sig precis så höga att jag mot slutet av min tonår kunde hänga upp en hängmatta mellan dem. Det fanns en trio bärbuskar bestående av krusbär och svarta och röda vinbär. Timjan, kaprifol och i hörnet av trädgården fanns en kompost i trä. Ett par rosenbuskar som kom att klättra på pelarna upp mot balkongen, som skapade en vacker båge av väldoftande rosor, vars blekrosa och vita blomblad regnade ner på uppbrutna bitar av mörkgrå altaskiffer.

Allt detta var nu borta. Stenarna, buskarna, träden, till och med häcken hade ryckts upp och ersatts med ett vitmålat träplank. Det hade byggts en altan som täckte halva trädgården och på den stod en loungegrupp i svart plast, resten var gräs. Inte en enda blomma fanns att finna. Inte ett bär, en frukt eller ört. Resten av längans tomter följde ungefär samma mall, med ett trädäck eller en altan, svarta utemöbler och så gräs. Kanske en studsmatta. Det som tidigare varit en prunkande plats av liv och skönhet tedde sig nu som helt död och jag frågade mig om detta är de nya idealen för gemene man att eftersträva, det gråa, det tomma, det svarta gjort av plast. Är detta vad den nya världsordningen inspirerar till? Är detta allt som den rikedom vi alla lär oss att sträva efter symboliserar? Tomhet, idel tomhet.

Strindberg beklagar sig i skriften Pessimismen i den moderna trädgårdskonsten över hur trädgårdarna kring förra sekelskiftet förlorat sin prakt. Han undrar om det nya modet skapats av ett behov av självplågeri som låg i tidens anda, eller om besattheten av den intetsägande plantan Palettblad upprättats av blomhatare. Kanske är det bara han som blivit gammal. Som ser tillbaka på stockrosorna från sin ungdoms trädgård med en nostalgisk blick som bara den åldrande som motstår sig förändring kan göra. Jag har också blivit äldre, men jag har svårt att tro att det är en romantisering av det förgångna som gör att jag nästan fysiskt reagerar på tomrummet som uppstått i det levandes ställe. Vem kan på riktigt säga att hon föredrar ingenting framför någonting? Det döda framför det levande. Att kunna gå barfota ut direkt på gräset, plocka sig några bär till frukosten, några plommon att njuta i hängmattan, några rosor att dofta på, ta in i små vaser och pryda huset med. Betrakta alla djur som lockas till trädgården, fjärilar, fåglar, humlor och bin, en liten igelkott som flyttar in bakom komposten och tittar fram ibland. Den ilar genom trädgården med sin vankelmodiga gångstil. Ingenting av detta går att uppleva med ett plank och en regntålig soffgrupp. De är döda ting och kanske påminner de mig, precis som de förhatliga palettbladen påminde Strindberg, om vårt och hela mänsklighetens gradvisa förfall. Men i en trädgård finns ingen död, där förnyas allting, skapar om sig självt, döden förutsätter livet, och i det ligger ett hopp, en framtid som ständigt vecklar ut sig som rosenblad om sommaren. En evig ungdom.

En hoppets trädgård kan vi finna på den engelska landsbygden, där författaren George Orwell, mest känd för dystopin ”1984” och satiren ”Djurfarmen”, levde ett stilla liv på ett klassiskt engelskt torp. Förutom skrivandet var trädgårdsarbete, i synnerhet grönsaksodling, det han ansåg som det viktigaste i livet. Han var en slags konservativ anarkist, som längtade efter de små förindustriella engelska byarna, med sina små trädgårdar, där alla kände alla. Någon sa om honom att han var så mycket av en kommunist att han aldrig kunde kalla sig det, eftersom kommunisterna själva inte praktiserade kommunism. Att skapa en trädgård enbart för nytta var en fälla en socialistisk lagd person lätt kunde hamna i, därför var det för honom lika viktigt att odla skönhet och skapa en vacker trädgård. Han planterade några rosenbuskar som blommar än idag och som Rebecca Solnit förundras över, när hon besöker hans trädgård. I boken ”Orwell’s roses” undersöker hon en mindre känd del av den framgångsrika författarens liv; hans djupa intresse och kärlek för naturen och hur hans trädgårdsarbete på ett sätt var en förutsättning för hans skrivande. Det var ett konkret världsförbättrande att ägna sig åt med handgripligt arbete, som gav synliga resultat, till skillnad från det abstrakta och helt och hållet mentala skrivandet, vars effekter är svårare att registrera.

Men att odla sin egen trädgård påminner på flera sätt om att sitta och skriva på en roman. Det är båda praktiker som ställer sig lite utanför tiden, som skapar ett eget rum där vissa specifika förutsättningar råder, en alternativ verklighet. Som vänder sig bortåt, inåt och mot evigheten samtidigt. Det är kanske i jakten på det eviga livet som den skrivande trädgårdsmästaren finner en komplett balans mellan det odödliga ordet och det ständigt återkommande livet i en trädgård. Skrivandet är en mental ventil, medan grävandet i trädgårdslandet en organisk process som befäster oss som en del av naturens kretslopp. Vi blir dubbelt odödliga, både som ande och som kropp. En livförsäkring.

Men samtidigt blir vi mer levande i detta liv, när vi inte bara utvecklar eller uppmuntrar en sida av våra personer, vår märkliga existens som medvetna däggdjur, utan omfamnar helheten. Ett praktexempel på att man inte måste välja, vi kan leva som avancerade tänkande varelser, och som en del av jorden, samtidigt. Till och med Strindberg insåg att det var lönlöst att endast bittert beklaga sin samtids oestetiska trädgårdar i skrift, och försökte odla så mycket han bara kunde när tillfälle gavs. Kanske i ett försök att återskapa ungdomens trädgård, och äntligen få komma hem.

Selma Yousif Mesbah
skribent och skrivpedagog

Litteratur

Blomstermålningar och djurstycken - August Strindberg, Albert Bonnier förlag 1888

Orwell's roses - Rebecca Solnit, Viking 2021

Krisen på Kullaberg: När Vilhelm Ekelund tröttnade på månskenspladder

Wed, 06 May 2026 04:00:00 GMT

Vilhelm Ekelund klev upp på Kullaberget och återvände med krav på en ny ärlighet. David Zimmerman följer hans spår.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En klar sommardag kliver jag upp på Kullaberget i nordvästra Skåne. Ansiktet möter en storm av ljus och vind, jag måste kisa intensivt för att se hur Öresund och Kattegatt breder ut sig runt arkaiska klippor. Intrycksmassan får huvudet att bulta. Mossor, svinglar och andra tåliga, trotsiga arter kämpar i vindbyarna. I klippskrevorna växer vildkaprifol, eller ”sumpkaprifolen”, som poeten Vilhelm Ekelund kallade den. År 1906 stod han ju också här, i samma soliga blåst och insöp samma panorama. Man skulle kunna tänka sig att en av landets då mest omtyckta naturdiktare sedan promenerade hem och förvandlade sina intryck till ljuv dikt. För det är ju poetens jobb att omsätta den hopplösa naturen till något vi kan njuta av. Eller?

Nej, så tänker nog få samtida poeter på sin uppgift. Och det gjorde inte heller Ekelund, hösten 1906. Han hade börjat ana något misstänkt i detta naturdiktande han var så bra på. Vad han skrev när han gick hem blev något helt annat, som varken kritiker, publik eller marknad skulle begripa. På kullen leker jag med tanken att det är här någonstans det börjar bli komplicerat att skriva böcker om natur och skönhet. Var det rentav Ekelund som sumpade den svenska naturdikten?

Sedan debuten vid sekelskiftet hade han skrivit flera samlingar som hyllades för sina sinnliga, vibrerande skånska naturstämningar. Han hade därtill introducerat Paul Verlaine och andra melankoliska modernister. I deras anda är diktarens ångestsjäl och landskapet oftast oskiljaktiga. I samlingen ”Dithyramber i aftonglans” kan man hitta ett vackert barndomsminne från just Kullaberg. Jublande skriver Ekelund, som närmar sig trettiostrecket, hur själen egentligen inte åtrår de jordiska blommorna i sig. Poängen är att konsten och själen överskrider dem och skapar något större, ett ”gnistrande smycke på tidens hav”.

”Dithyramber i aftonglans” från 1906 ses ofta som hans sista diktsamling. När han kliver ner från kullen hösten det året har han något nytt i tankarna, något som kokar och spritter – en vrede. Ekelund gör slut med lyriken. Och kulturborgligheten. Och Sverige. Och det slutar inte där. En blöt kväll i Göteborg 1907 slår han till en civilklädd länsman i nyllet. I februari året därpå döms han till fängelse och flyr till Berlin.

Under detta vilda intermezzo omvärderar Ekelund sin syn på – ja, allt egentligen. Han äcklas inför vad han kallar högfärdsestetik, narcissuskonst, månskenspladder; helt enkelt en självbespeglande lyrisk skönklang som girigt konsumeras i borgerliga salonger. Ärlig litteratur, skriver Ekelund, är ”de fattigas blommor, de olyckligas blommor, vuxna långt långt utanför det välordnade samhället, där förståndigheten, ärbarheten och plattheten och hyckleriet breda sig i solid välmåga”. Han vill inte ha ett öre till från dessa hycklare och aldrig mer se skymten av någon sentimental gammal Ekelunddikt.

Han byter förlag och ger 1909 ut boken ”Antikt ideal”. Man kan kalla den litteraturkritik, aforismer, polemik, essä, prosadikt – den är allt på en gång. I denna röra av texttyper hittar vi Kullaberg igen. Ekelund beskriver i några makalösa passager utsikten som en ljus klar storm, som ”spänner ut sinnet i lugn glädje – jag har känt den ofta inför verken af högsta konst”. Han syftar på den grekiska körlyrikern Pindaros och konstaterar: ”Hjärtats vemod, andens klagan ur bojorna af den sublunariska verkligheten har ingen röst här”. Alltså, i stället för melankolisk självbespegling – ett heroisk möte med verklighetens okuvliga kraft. Skillnaden från förra bokens Kullaberg är monumental.

Året därpå kommer ännu en genrehybrid som heter ”Böcker och vandringar”. I en essä smyger Ekelund in en programmatisk dikt om hur han vill bort från det vekliga. Han vill förkunna den bittra sanningen. Strunt samma om publiken hånar honom, han vill inte ha deras beröm. Efter denna bok skriver Ekelund mycket, men väldigt lite som liknar dikter i vanlig mening. Det känns därför lite symboliskt att han ändå avslutar boken med – gissa vad? En liten dikt om Kullaberg förstås.

Den påminner om dikten från 1906, fast här träder de där förkastade jordiska blommorna fram på ett oväntat vis. Den poetiska månviolen trängs undan av sumpkaprifolens feta röda trassel av stänglar. Det är alltså hit hans sökande efter bitter sanning lett oss, tillbaka till den soliga klippan jag nu står på. Det som finns här är kanske vackert eller fult, den trassliga naturens likgiltighet inför poetens själsliv är åtminstone total.

Det är paradoxalt nog Ekelunds antimoderna strävan som gör honom modern. När jag gick på min första poesifestival runt 2015 pratade alla om ekopoetik. Det var ett nytt och spännande begrepp som gjorde entré i det skandinaviska litteraturfältet. I termen ryms olika metoder att läsa och skriva i skuggan av vår gigantiska ekologiska hotbild. Men det är knappast en modern naturlyrik. Man får leta länge om man söker vackert stämningsmåleri av tidig Ekelund-typ hos poeter som Anna Hallberg eller Fredrik Nyberg. Ekopoetiken ville tvärtom göra upp med lyrikens konventioner och dikotomier, inte återspegla naturen som något vi ska njuta av på håll. Släng ut den gamla prydliga verktygslådan med metaforer och diktjag och upprätta en ny, organisk poesiform!

Medan jag promenerar ner för kullen tänker jag att Ekelund i och för sig inte visste något om vår tids skenande fossilkapitalism. Men han upptäckte en nästan hopplös etisk konflikt i den roll poeten sätts att spela i det rovgiriga moderna samhället. Ekopoetik är ett av många senare uttryck för detta. Även om luften så småningom väl gick ur även den bubblan. En bit bort ligger parkeringen översvämmad av Teslor och gigantiska stadsjeepar. Kullabergs naturreservat är i dag en del av de välbärgades avsmakningsmeny, suckar jag uppgivet, och försöker vara sådär ekelundskt sur. Men jag banaliserar honom förstås. Ekelund är sällan bara sur – för intrasslad i hans karakteristiska pessimism växer en säregen optimism.

Efter sin upptäckt av poesins hopplösa situation, insisterade han ändå på skrivandet som en kamp mot detta tillstånd. Det är i denna kamp den mänskliga anden utvecklar ”sina ädlaste krafter”, skriver han. Som Anders Olsson påtalar i boken ”Ekelunds hunger”, är detta skrivande inte begränsat till en litterär genre. Det är ett sätt att skriva, tänka och leva som saknar bestämd början, mitt och slut. I språket växer jaget ihop med allt det ser och gör. Vilt och växande. Jag skulle gärna kalla det just organiskt.

Så jag tänker på sumpkaprifolen. Mitt bland sumpen och snärjet i den där sista dikten från Kullaberg reser sig slutligen en ensam alm. Det är Ekelunds etik: lev som almen på den stormiga klippan, som glatt strävar uppåt. Trots allt.

David Zimmerman
poet

Gertrude Stein: Jag står naken som ett litet barn och dammar hennes texter

Tue, 05 May 2026 04:00:00 GMT

Mattias Hagberg läser en banbrytande biografi över Gertrude Stein och funderar över sin relation till författaren som ville dröja i skrivandets presens.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag lever med Gertrude Stein. Jag vet inte varför det har blivit så. En dag flyttade hon in i mitt liv, och nu finns hon där; som en återkommande följeslagare; som en ständig referens för tankar och insikter; som en litterär vän.

Jag läser ett stycke här och ett stycke där, jag styrker under och jag skriver av. Med jämna mellanrum tar jag mig an hennes monumentala portalverk, det tusensidiga romanbygget ”The Making of Americans”, men jag kan inte påstå att jag förstår särskilt mycket – egentligen ingenting.

Många av hennes texter är tröga och ogenomträngliga. Men det är som det ska. Inför Gertrude Steins verk står man naken – avklädd allt man lärt sig, all kunskap och alla språkliga och kulturella referenser. Man är som ett barn, ett mycket litet barn, som försöker treva sig fram genom språket, via dess ljud och melodier, tvärsigenom rytmer och upprepningar, men inte för att nå fram till ett svar eller en bild, utan för att språket finns där, som en fond.

Vad många av hennes texter gör är just att de ställer oss inför språket i sig självt, inför dess yta och dess materialitet. Här är språk just språk, inte ett medel som pekar bortom sig självt. Hon vill inte säga något och hon vill inte berätta något. Hon vill bara vara i orden, meningarna och syntaxen.

Hennes texter går inte att förstå, de går bara att erfara.

Lyssna bara på den här meningen ur textsamlingen ”Ömma knappar” från 1914, en samling som ibland beskrivits som kubistisk, eftersom Stein hämtade inspiration från sina konstnärsvänner Pablo Picasso och George Braque, men lika ofta stämplats som oläslig:

”En blind rörelse är manlig och ytterst.”

Vad ska man göra med en sån rad? Hur ska man hantera en syntax som verkar bryta samman framför ögonen på en?

Det är lätt att tolka författarskapet som kyligt och abstrakt, som närmast omänskligt i sitt brott med konventionell innebörd. Men jag tror att det är fel.

I Gertrude Steins texter pulserar livet – men på ett helt annat sätt än i mycket annan litteratur. Hennes texter är inte representationer av det levande, nej, de är rester av ett görande, av ett ständigt och aktivt varande med orden och deras sammanlänkande.

Författaren och konstnären Jonas J. Magnusson har förklarat detta förhållande med en talande bild från Steins hem i Paris, där hon levde tillsammans med Alice B Toklas, samlade konst och höll sin berömda salong för dåtidens modernistiska avantgarde. Magnusson skriver: ”I Steins och Alice B. Toklas hushåll bedrevs en långtgående domesticering av modern konst – där handlade det inte om att förstå svår modern konst, utan om att leva med den: att damma mästerverk tycks överträffa att analysera dem…”.

På samma sätt förhöll hon sig till orden och satserna, hon umgicks med dem, plockade ömsint med dem, som om de var kära ägodelar.

Samma insikt präglar ett av vår tids mest intressanta biografiska verk. I ”Gertrude Stein: An Afterlife” från 2025 tecknar den brittiska författaren Francesca Wade en mångfasetterad bild av Gertrude Steins skrivande liv, med betoning på skrivande. Det går, menar Wade, inte att skilja på liv och verk i Gertrude Steins fall, eftersom allt hon skrev bottnade i den situation hon befann sig i. Hon skrev världen omkring sig – mycket bokstavligt. Alla hennes texter är därför situerade, sprungna ur ett aktuellt nu. Eller som Stein själv uttryckte saken, i en rad som bör läsas mycket bokstavligt: ”Facts of life makes literature”.

Det som intresserade henne var med andra ord inte resultatet utan processen. Det var ”författaren i färd med att skriva” som var det väsentliga, inte den slutgiltiga texten på pappret.

På många sätt försökte hon göra för litteraturen vad en av hennes största förebilder, Paul Cézanne, gjort för måleriet. Han ville fånga det dialektiska spelet mellan konstnärens blick och motivet i sina bilder. Hon ville dröja i skrivandets presens.

Just detta lyckas Francesca Wade konkretisera i sin biografi. Och hon gör det på det mest självklara sätt, genom att fokusera Gertrude Steins vardag, och framför allt hennes liv tillsammans med Alice B. Toklas. Hon visar hur de båda nästan dagligen umgicks med och genom Steins texter. Hur de levde i orden, nästan som i symbios.

Det är rörande och vackert. Utan Alice B. Toklas omsorg om Gertrude Stein och om hennes arbete hade förmodligen inget av det vi idag känner blivit skrivet. Och omvänt. I Steins arbete hittar Francesca Wade ständigt exempel på små, dolda kärleksförklaringar till Alice B. Toklas.

Visst, deras liv tillsammans var inte okomplicerat. Som samhällsvarelse verkar Gertrude Stein ha varit en idiot, med böjelser för översitteri och politisk fascism. Alice B. Toklas likaså. Men inför texterna var vardagen varmare. Dessa vårdade de gemensamt, som om deras kärlek kunde materialisera sig just där, i just den stunden.

Gertrude Stein avvek ett fåtal gånger från sitt djupa intresse för textens nu, bland annat i sitt mest kända verk, ”Alice B. Toklas självbiografi”, en metalitterär lek med sanning, biografiskt skrivande och den framväxande kändiskulten, en text som snabbt skulle få kultstatus och bli en storsäljare. Men även här, i textens minimala skiftningar och i dess tillkomsthistoria, ligger en vardaglig kärlek nedlagd, trots att texten ibland kan upplevas som hård och lite raljant. Francesca Wade visar hur boken går att läsa som en gåva till Alice B. Toklas efter en större schism i deras relation.

Ja, de båda kvinnorna vårdade och dammade inte bara sina konstverk, kärleken gällde i än högre grad texten. Det vill säga Gertrude Steins eviga skrivande. Och det var en kärlek som fortsatte även efter hennes död i juli 1946. Därav titeln på Francesca Wades biografi – ”Gertrude Stein: ett efterliv”. Alice B. Toklas fortsatta att leva med sitt livs kärlek genom att ta hand om hennes texter, genom att långsamt och med närmast svartsjuk motvilja ge ifrån sig bitar av deras liv tillsammans, men också genom att kämpa för texternas status. Hon ville, precis som Stein själv, att de skulle få världsrykte.

Jag har lätt för att förstå henne, också jag lever med dessa texter. Jag försöker vårda dem, umgås med dem, som om allt fortfarande hängde på dem. För mig är de en ständig påminnelse om att litteratur kan vara så mycket.

Mattias Hagberg
författare och journalist

Litteratur

Francesca Wade: Gertrude Stein – an afterlife. Faber & Faber, 2025.

Det vilda: Varför längtar vi inte efter att äta gädda?

Mon, 04 May 2026 04:00:00 GMT

Vi låter delikatesser ruttna framför våra ögon. Oskar Friberg efterlyser mer romantik kring de vilda svenska primörerna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Så här var det med ramslöken: den fanns inte någonstans tills den en dag fanns överallt. Det var i början på april och det lilla samhället såg dött ut på håll, men i trädgårdarna slog magnoliorna ut och runtom i hagarna föste kossorna sina darrbenta kalvar framför sig. Jag tog av från landsvägen och följde stigen intill husen, vidare längs stengärdena och där en grind på glänt, som om någon väntade besök …

och så stod jag mitt i den vitlöksdoftande grönskan.

Precis nedanför låg den krumbuktande kustlinjen, där min farfar girade in till Krogstorp Aale för att vittja för första gången i år. Jag betraktade honom från hagen. Hur länge skulle han hålla på? Hur länge hade han hållit på? Piggvaren som just nu simmade under honom skulle vittna om ett liv levt bland stenar, med en kost av hjärtmusslor och märlkräftor. Den skulle ha mörkare pigment och vara full av komplexa noter.

Smaker och dofter ur det vilda. Har de något värde?

Den frågan ställde Ivan Turgenjev redan 1852. I En jägares dagbok, mitt under en morkullejakt, vänder han sig rakt till läsaren: “Vem annat än en jägare kan till fullo uppfatta behaget att en julimorgon ströva omkring i skogen?”. Efter en plötslig vindpust mot kinden och ett episkt regn som snabbt drar vidare, fortsätter han: “Vilken pånyttfödelse naturen har undergått, hur fuktigt, friskt och härligt klar luften ånyo är; vilken ljuvlig doft smultron och svampar sprida omkring sig!”

Idag bäddar den urbana klassen in sig i lager på lager av betong, allt längre från Det Vilda. Jag hör om en krögare på Södermalm som bytt namn från vildsvinsragu till ragu di cinghiale för att öka försäljningen, och nyligen åt jag middag på en franskinspirerad restaurang i Stockholms innerstad. Vi pratade om de olika rätterna på menyn, på samma gång upphetsat och oroligt. “Man vill ju inte välja fel!” Nej, det vill man ju inte. “Och vad ska du välja?” Jag nämnde gädda och möttes av ett slags kvävt skratt, och satt sedan lite bortgjord.

“Jag skulle så gärna vilja ha queneller!”, hörde jag plötsligt någon utbrista.

“Quenelle de brochet?”, undrade servitören.

Jag stirrade ut över bordet. Det var långt mellan den skimrande quenellen och tångruskorna den kom ifrån. Jag såg framför mig hur farfar vägde in varje gädda på ett tusen fyrahundra gram. Den lilla skåpbilen som svängde in på tomten till min barndom och fladdrade vidare på vägarna ner mot Europas gastronomiska hjärta, med nyfångade gäddor simmande i bassängerna där bak. Under ett halvt sekel levererade farfar just gäddor ner till restaurangerna i Frankrike, dit den urbana klassen vallfärdade.

Mitt sällskap visste att fisken hon rynkade på näsan åt, var den samma som sedan beställdes. Det var bara att associationerna satt så ankrade i magkänslan, och magkänslan så ankrad i språket. Det sydeuropeiska uttalet klingar så utsökt – calçot, cime di rapa och cinghiale låter sexigare än nässlor, broccolirybs och vildsvin. Eller så som brochet låter förföriskt medan gädda betyder Tusen ben. Sydeuropeerna kan konsten att omgärda sitt terroir med romantik.

När servitören dukade undan tallrikarna, bestämde jag mig för att fara söderut för att lära mig mer om råvarorna. Vilket jag också gjorde i många och långa dagar, först på kockskolan i Köpenhamn och senare på restauranger.

Vad jag lärde mig?

Kocken förstår att ta tillvara det påvra.

Och inte sällan är det också det vilda.

Det var som att för första gången få syn på sin barndoms dyrgripar, som då inte betydde någonting – men som hela tiden funnits framför ögonen på oss, när vi sprang som idioter rakt ut i de smördoftande rapsfälten eller lekte under den blommande magnolian (mormors parfym!) … här bak i köken fick minnet av primörerna plötsligt konturer, när någon eldade på rapsskotten och serverade med blåmusslor och smörsås, magnolian picklades och dukades fram till en rätt med horngädda …

För kockarna var det självklarheter.

Men utanför restaurangköken, i städerna, så tänker man alltjämt på Landsbygden som något helt annat än Italien, Frankrike och Spanien –

men när rapsskotten dyker upp intill Tosteberga ängar på vårkanten så är det inte en mindre gastronomisk sensation än vildbroccolin från Apulien.

Så var finns romantiken kring de vilda, svenska primörerna?

Djupt inne i kockskolans bibliotek kom jag över ett citat som löd: “Food should tell you where you are”, och det var förstås inget märkvärdigt med det, förrän det fortsatte: “when you are”. Jag älskar det citatet. Det var så fint, att maten alltså inte bara kunde berätta för oss var vi befann oss, utan också när vi befann oss. Primören sätter oss i direkt kontakt med landskapet och årstiden och låter oss förstå hur flyktig den är.

Det finns något existentiellt i det.

Primören säger: Här är du nu.

Tillbaka i det vitlöksdoftande havet. Farfar höll fortfarande på där ute. Någon enstaka vandrare klättrade över ett stengärde och passerade, fortsatte vidare in i skogen. Min enkla fråga hängde fortfarande i luften:

Var är alla någonstans?

I introduktionen till Glyptotekets utställning Efter naturen som visades 2024 skrev författaren Josefine Klougart att den vilda, orörda naturen inte längre finns, att den sedan länge är historia. I en tid då naturen hotas, blir det desto viktigare att vi lär oss använda den. I århundraden tog vi tillvara det som fanns i vår närhet. Min farmor satt alltid hukad vid nässlorna, tillredde sjöfåglarna som störtade in i näten. Hennes generation gjorde så av sunt förnuft, generationen innan henne gjorde så för att inte dö.

Vi låter delikatesserna ruttna framför våra ögon. Då tunnas relationen till landskapet ut – och därmed också den vardagliga omsorgen för naturen.

I mars drev det iland två flåsiga fiskodlare nere vid stranden. Jag och farfar ställde upp på att fånga femton gäddor innan vårens slut. Han skulle fylla nittiotvå till hösten och tyckte det lät som en pigg idé, men han kämpade med de där gäddorna. Det krävs en särskilt varsam styrka för att hålla en gädda lugn. Vi förlöste varje individ och släppte ut rommen i det tempererade havsvattnet, som entreprenörerna sedan tog med till sina anläggningar.

Bilen svängde ut från tomten.

Denna ständigt pågående dragkamp mellan det urbana och Det Vilda, mellan piggvarens algdränkta tillvaro i Krogstorp Aale och de sterila anläggningarna bland åkrarna. Tre veckor senare ringde någon därifrån och berättade att alla gäddyngel hade dött.

Det var något med temperaturen i bassängen.

Hur ta hand om något man inte har en relation till?

Detta funderade jag på, när jag satt på knä mitt i det gröna havet i en by i östra Skåne, medan ramslöken runtom mig vissnade snabbare än vad min påse kunde fyllas

och det var så stilla, så väldigt tyst häromkring.

Den lilla båten där ute försvunnen.

Oskar Friberg

skribent och kock

Producent: Ann Lingebrandt

Samhällsmoderlighet: Världen behöver alternativ hedonism

Thu, 30 Apr 2026 04:00:00 GMT

Omsorg och moderlighet värderas högt när vi tänker på barn, men hur är det med samhället? Eva-Lotta Hultén hittar radikal potential i skönlitteraturen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Under ett krig för länge sedan dödades alla män och när det bergiga området strax därpå skars av från omvärlden av ett jordskred lämnades kvinnorna att ensamma bygga upp nationen igen. Som genom ett mirakel uppstod en mutation hos en av dem, som gjorde att hon kunde föröka sig utan inblandning av någon man. Från henne härstammar nu landets hela befolkning, som uteslutande består av kvinnor förmögna till självbefruktning.

Tre unga, amerikanska män får höra talas om det avskilda riket och lyckas ta sig dit med flygplan. Ett för utopigenren typiskt upplägg som ger författaren Charlotte Perkins Gilman chans att i skönlitterär dräkt presentera ett idealsamhälle: ett land där kultur och samhällsstruktur helt skiljer sig från det vi tar för givet.

Boken ”Kvinnoland” skrevs 1915 och hör, som många av dåtidens utopiskildringar, hemma i den socialistiska traditionen med sin betoning på gemenskap, solidaritet och jämlikhet. Men den anknyter också till den mindre omfattande feministiska utopitraditionen, och det som gör den verkligt originell är hur den lyfter fram moderskapet som något heligt. Kvinnan ska inte frigöras genom att slippa ta hand om sina barn – och inte heller genom att slippa allt samhällsansvar – utan genom att omsorgen om barnen lyfts fram som samhällets högsta uppgift. Bokens berättarjag Van noterar skillnaden mot hur föräldrarollen gestaltar sig i dåtidens USA. I hans hemland bryr sig varje mor mest bara om sitt eget barn men i det rike han nu hamnat är alla invånare engagerade i alla barn och jobbar tillsammans för deras väl.

Perkins Gilman tycks både anknyta till och polemisera mot Ellen Keys idéer om moderlighet. De var samtida med varandra och framhåller båda hur viktigt värnandet om barnet är, för dess egen skull och för att forma ett gott samhälle. Men Key var särartsfeminist. Rösträtt åt alla kvinnor, javisst, men bara barnfria kvinnor eller de vars barn vuxit upp skulle ställa sina speciella kvinnliga krafter till samhällets förfogande. Andra har kallat dessa ståndpunkter för ”samhällsmoderlighet”.

Var finns samhällsmoderligheten idag, när unga kvinnor drömmer om att bli hemmafruar och ”momfluencers” som lever på reklamintäkter för att blotta sig själva och sina familjer för alla som vill titta? Det går sannerligen att ha synpunkter på vad det gör med relationen mellan förälder och barn, och hur exponeringen påverkar de små. Men ta bort kameran ur ekvationen så har företeelsen likheter med det Ellen Key förespråkade för kvinnor som hade yngre barn: ett engagemang helt vigt åt familjelivet. I den tidskrift som Charlotte Perkins Gilman drev och själv skrev alla texter till, kommenterar hon Keys ”Barnets århundrade” i följande ordalag:

Kvinnor förändras som människor: de är inte längre bara en sak – kvinnor, mödrar och ingenting annat […], de är också personer av vitt skilda slag, med intressen och förmågor som gör dem lämpade för att delta i samhället på många sätt.”

Hennes egen samhällsmoderlighet var radikal. Hon visade fram kvinnor som fullt kapabla att ta ledarroller, driva och utveckla ett samhälle och klara såväl intellektuella uppgifter som hårt kroppsarbete, även som mödrar. Det var en moderlighet som lika gärna kan utövas av män: ett sätt att förhålla sig till vad som är verkligt viktigt.

När jag själv var höggravid med mitt första barn fick jag från flera kvinnor höra att jag skulle komma att gå in i en bebisbubbla. Världen därutanför skulle bli mindre viktig. Jag protesterade: omvärlden hade blivit viktigare för mig när jag blev gravid och jag trodde inte att det skulle förändras av att barnet föddes.

Både de andra kvinnorna och jag själv fick rätt. Jag blev mer påverkad av alla nyheter som kunde innebära fara för mitt eget och alla andras barn. Men jag fick lägre förmåga att delta i världen under ett antal år. Bubblan var inget jag valde utan en effekt av bristande tid och energi. Det var heller inte bara min egen ork jag fick kämpa med. Starka kommersiella krafter vill få oss att tro att ett gott föräldraskap i första hand är en prylsport som kräver stora inkomster. Det individualistiska idealet säger oss samtidigt att vår främsta plikt är att lägga mycket tid på att våra barn ska bli framgångsrika: ekonomiskt, musikaliskt, idrottsligt. Mina ambitioner fanns emellertid kvar. Jag ville påverka världen och jag ville att mina barn skulle se mig påverka världen – för att förstå att det går och att man bör.

Medan barnen i de tre unga männens USA växer upp i relativt slutna familjer där man gör allt för att avskärma dem från en omvärld som ses som farlig, lärs barnen i Kvinnoland redan från början att vara delaktiga och att ta ansvar för samhället. Läraren Somel förklarar att de under sin utbildning lär sig att älska intellektuella utmaningar, vilket förvirrar berättarjaget Van. Vad gör lärandet för nytta om eleverna tycker om att lära? Det blir tydligt att han fostrats i ett inlärningssystem där lydnad och underkastelse är viktiga mål i sig för skolan. Det ska helt enkelt vara tråkigt att lära. I det avskilda landet bland bergen är målet utöver kunskap i stället självständighet, solidaritet och gemenskap och både kropp och intellekt ska stimuleras. Man eftersträvar visdom och en handlingsförmåga som brukas för det gemensamma bästa.

”Kvinnoland” kan ses som en stridsskrift för omsorgens centrala roll för ett gott liv. Att ge omsorg betraktas som samhällets viktigaste uppgift och ett privilegium som också ger en stark livstillfredsställelse. Detta är ett exempel på det som filosofen Kate Soper kallar ”alternativ hedonism”: ett begrepp för nya vägar till självförverkligande och lycka. Den alternativa hedonismen handlar om ett skifte bort från destruktiv överkonsumtion och statusjakt, till en strävan efter tillräcklighet och en tillfredsställelse som kan uppnås inom planetens gränser.

Jag minns mitt ändlösa vankande runt i huset med en kolikbebis i sele på magen och en frustrerad treåring i hasorna. På samma gång utmattad och färdig att explodera – av frustration och av kärlek. Jag kände mig söndertrasad av den smärta mitt minsta barn upplevde och den längtan som jag inte förmådde svara mot hos mitt äldre barn.

Det finns ingen självklar samhällslösning på sådana dilemman. Inte heller något personligt förhållningssätt som på ett enkelt sätt kan ta udden av det känslomässiga kaos det innebär att vara förälder. Det är helt enkelt ofta svårt att njuta av privilegiet att få ge omsorg. Charlotte Perkins Gilman drabbades själv av förlossningsdepression och lämnade senare sin enda dotter hos sin exman och hans nya hustru. Men jag undrar vad som skulle kunna hända om vi lät moderlighet bli den ledande politiska princip som vi inrättade samhället som helhet efter. Eller om vi började se den mänskliga tillväxt som omsorgen syftar till som ens hälften så viktig som den ekonomiska tillväxt som vi ständigt curlar och daltar med.

Eva-Lotta Hultén
journalist och författare

Litteratur

Charlotte Perkins Gilman: Kvinnoland. Översättning Emilia Fjeld, Ovipositor Press 2022

Charlotte Perkins Gilman: Families, marriages and children, redaktör Michael R. Hill, Routledge 2017

Ellen Key: Barnets århundrade. Skriftserien, Bildningsförlaget 2011

Ellen Key: Missbrukad kvinnokraft och naturenliga arbetsområden för kvinnan. Bonniers 1914

Kate Soper: ”The Mainstreaming of Counter-Consumerist Concern” i The Politics and Pleasures of Consuming Differently, Palgrave Mcmillan, 2008

Baudrillards Amerika: Sekten är central i USA:s själva väsen

Wed, 29 Apr 2026 04:00:00 GMT

Vad händer när föreställningarna lossnar från verkligheten? Göran Rosenberg återvänder till Baudrillards tankar om hyperverklighet och till myten Amerika.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vad håller samman detta Amerika, var en fråga jag ofta fick anledning att ställa mig under mina år som TV-korrespondent i USA. Amerika var det ord jag använde om det USA som inte riktigt gick att ta på, den svårfångade idén om vad som menas med att vara amerikan, om vad slags samhälle Amerikas Förenta stater var tänkt att vara eller bli. Hur gick de högstämda orden från det amerikanska grundandet ihop med en ofta nog så brutal social och ekonomisk verklighet? Hur kunde den amerikanska drömmen om individuell frihet och framgång leva vidare i ett samhälle stöpt i slaveri, raslagar, folkfördrivning och inbördeskrig?

Det vilade något overkligt över det amerikanska projektet, för ett slags projekt var det, ett helt nyskapat samhälle med en riktning, ett mål och en mening. Någon skulle säga att overkligheten var själva styrkan. Förmågan hos det amerikanska projektet att gång efter annan mana fram bilden av en framtid där vars och ens ambitioner och livsdrömmar skulle förverkligas – om inte idag så i morgon, om inte för dig själv så för dina barn. Det var ett samhälle som inte hölls samman av ett gemensamt förflutet, som i den gamla världen, utan av en gemensam framtid i den nya. Amerika var löftet om att om och om igen kunna lämna det som varit och börja livet på nytt.

Det var ett löfte som i längden bara kunde hållas vid liv av en idé stark nog att med jämna mellanrum besegra verkligheten, eller åtminstone den handfasta erfarenheten av svikna förväntningar och personliga misslyckanden, i ett Amerika där risken för bådadera tidvis var större än någon annanstans, och den sociala rörligheten, dvs möjligheten att ta sig från en samhällsklass till en annan, lägre än i de flesta europeiska länder.

Vilket i sin tur krävde att idén om Amerika måste ges ny luft under vingarna så snart den riskerade att störta mot marken – vilket hade hänt gång efter annan i den amerikanska historien. När jag i mitten av 1980-talet kom till USA hade det just hänt igen, i självtvivlen efter Vietnamkrigets politiska och militära nederlag, och Nixon-erans moraliska moras, och de stora orden i den amerikanska idén syntes mera verklighetsfrämmande än någonsin.

Men det var också då här åren som idén fick sin senaste – och kanske sista –livräddande injektion. Och det var inte helt förvånande en tidigare Hollywoodskådespelare, Ronald Reagan, som levererade den. Amerika, sa han, var fortfarande den skinande stad på berget, det nya Jerusalem, som de protestantiska invandrarna från England, puritanerna, hade sett framför sig när de i början av 1600-talet landsteg i den nya världen. Amerika var fortfarande en dröm värd att tro på.

Under mina år i USA var det inte svårt att se hur högt höjd över den sociala och ekonomiska verkligheten idén var för de flesta amerikaner, men jag kunde också se hur starkt dess grepp fortfarande kunde vara om människors fantasier och drömmar. Jag minns särskilt ett valmöte med Ronald Reagan på hösten 1986 i Orange County, Kalifornien, med en publik till stor del bestående av människor som nyss hade kommit hit med den amerikanska framgångsdrömmen på näthinnan.

Och när presidenten till sist klev in på scenen och med sin välmodulerade röst än en gång tog de stora amerikanska orden i sin mun, och folkjublet steg mot luften, slog det mig på nytt i hur hög grad idén eller drömmen har varit beroende av ledare med den retoriska förmågan att göra myt av den amerikanska verkligheten.

”Behöver Amerika en magiker för att hålla sina myter vid liv? Eller en kejsare som med jämna mellanrum förmår övertyga folket om att kostymen är verklig?”, undrade jag i en bok skriven efter mina år i USA.

En bok som redan då gjorde ett starkt intryck på mig, var Jean Baudrillards Amerika. Den franske filosofen och sociologen hade där satt sina högst egna ord på den konstellation av idé och verklighet, modernitet och primitivitet, magiskt tänkande och jordnära realism, rotlöshet och målmedvetenhet, religiositet och materialism, som så påtagligt skilde Amerika från snart sagt alla andra samhällen i vår tid.

Hyperrealitet eller hyperverklighet är det begrepp som Baudrillard myntar för att beskriva ett tillstånd där gränsen mellan fantasi och verklighet hade suddats ut, där människors föreställningar om verkligheten till stor del formas i en värld av mediala bilder och tecken. kan framstå som mera verklig än den verklighet vi erfar med våra sinnen.

I viss mån gäller väl det här oss alla. Ingen av oss lever i verkligheten som den är utan i våra mer eller mindre erfarenhetsbaserade föreställningar om den. Men vad Baudrillard på sitt omisskännliga sätt sätter ord på är ett säreget amerikanskt tillstånd där föreställningarna alltför lätt lossar från erfarenheterna, och människor får svårt att skilja verklighet från dröm, sant från falskt, äkta från oäkta. Ungefär som en sekt – instängd i sina mer eller mindre verklighetsfrämmande föreställningar om världen.

Varför är sekterna i Amerika så mäktiga och dynamiska? frågar sig Baudrillard.

Och hans svar är att de sekter som i Amerika trodde sig ha grundat det nya Jerusalem hade bevarat, som han skriver, ”sitt ursprungs praktiska religiösa svärmeri och sin moraliska besatthet.”

”Mängden enskilda sekter får inte bedra oss, fortsätter han, det viktiga är att hela Amerika är engagerat i sektens moraliska institution, i dess omedelbara krav på saliggörande, dess begär efter rättfärdiggörande, och utan tvekan också dess vanvett och delirium.”

Jag hade ju själv sett detta sekternas Amerika växa sig starkt under Reagans 80-tal, med extatiska teve-predikanter som i gigantiska megakyrkor lovade ett nytt, moraliskt renat, kristet Amerika. Jag hann också se hur deras löften och fantasier trängde in i politiken och undan för undan förvandlade det republikanska partiet till ett slags sekt det också. När Donald Trump 2016 gick till val på att göra Amerika stort igen så var det sektens språk han talade och det var som sektledare han skulle komma att dyrkas av de tiotals miljoner amerikaner som blint slöt upp bakom honom.

Likt en sentida Tocqueville reste Baudrillard till 1980-talets Amerika för att spana efter mänsklighetens framtid. 40 år senare, med Donald Trumps Amerika framför ögonen, började hans iakttagelser framstå som närmast profetiska.

”Det primitiva”, skriver Baudrillard, ”har trängt in i den självförhärligande och omänskliga karaktären hos ett universum som kraftigt överskrider sitt moraliska, sociala eller ekologiska förnuft”.

Jag ser alla de understrykningar jag gjorde när jag läste Baudrillards Amerika för första gången och jag får god lust att stryka under samma meningar igen, bara hårdare, och med ännu större förundran över träffsäkerheten i dem.

Göran Rosenberg
författare

Litteratur

Jean Baudrillard: Amerika. Översättning: Johan Öberg. Bokförlaget Faethon, 2026.

Dagböcker: Etty Hillesum ville älska utan att äga

Tue, 28 Apr 2026 04:00:00 GMT

Esther Etty Hillesum sökte efter en kärlek bortom ha-begäret. Helena Granström följer den andliga utvecklingen i Hillesums berömda dagböcker och funderar över begärets och kärlekens djupa innebörd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången den 7 januari 2019.

Den där intensiva känslan av att vilja äga.

Du står inför ett vackert landskap, ett landskap vars storslagenhet du inte var beredd på. Det väcker något till liv inom dig som du knappt kan uthärda. Du vill klamra dig fast vid det; det enda sättet att stå ut med att så mycket skönhet existerar, är att göra den till din.

Du står inför ett ting, och allt du kan tänka på är hur detta ting ska kunna bli ditt, som om det vore en sedan länge förlorad kroppsdel som äntligen återfunnits. Du vill ha det, just i den stunden är du säker på att du behöver det för att vara den du borde vara, för att vara hel.

Eller: Du står inför en annan människa.

ingen skönhet varar för evigt – den som inte förmår att acceptera den förlusten, måste istället förneka den.

När Etty Hillesum, en 27-årig holländsk-judisk jurist och översättare, möter den drygt 50-åriga psykoanalytikern Julius Spier är det denna känsla som infinner sig: Viljan att ha honom, och att ha honom för sig själv. De träffas på hans praktik, där han bedriver en okonventionell form av analys, som inbegriper såväl brottning som att han läser i hennes händer, i det han kallar för ”hennes andra ansikte”. Deras relation överskrider snart de terapeutiska ramarna, och kommer att utgöra motor för en intensiv inre utveckling hos Hillesum. I dagboken skildras hennes kluvna känslor inför Spier, de tvära kasten mellan tungsinne och lycka, åtrå och förtvivlan som hon upplever under 1940-talets första år – allt medan förföljelse och misär stegras i världen utanför, och snart tränger in också i hennes egna inre rum.

Begär hon honom? Inte som en man, skriver hon, men som en människa; ändå är det sinnliga ständigt närvarande, inte alltid som åtrå men hela tiden som en vilja till intimitet. Och som klangbotten för denna längtan finns strävan att släppa taget om livet för att på så vis kunna leva det fullt ut, viljan att kunna nå fram till Spier på samma sätt. Här måste också det konstnärliga skapandets drivkrafter utsättas för prövning: Att skriva är, menar Hillesum, bara ”ett annat sätt att 'äga'. Det är att med ord och bild dra föremålen till sig och på så sätt ändå äga dem. Att i all stillhet smyga sig undan i ensamhet med alla skatter jag samlat mig, och skriva ned alltihop, behålla det och avnjuta det för mig själv.” All skönhet är plågsam, eftersom ingen skönhet varar för evigt – den som inte förmår att acceptera den förlusten, måste istället förneka den.

Det sexuella begäret utgör förstås en alldeles egen sorts habegär, nog så omutligt när det uppstår, men utan verkligt djupgående ägandeanspråk. Men det finns en annan känsla, ännu girigare, ännu mer glupande, som i högre grad än den direkta, situationsbundna lusten kräver fullständig kontroll över sitt objekt: Du ska tillhöra mig. Du är bara min. Du ska se, åtrå, älska bara mig. Är det denna känsla som vi ibland kallar kärlek? I alla händelser är det den som Hillesum, vägledd av Spier, strävar bort ifrån, i riktning mot en urskiljningslös kärlek till mänskligheten. Han säger, skriver Hillesum, att kärleken till alla människor är mer än kärleken till en enda. För kärleken till en enda människa är strängt taget bara egenkärlek.

Den sanna kärleken, har det sagts, har ingen annan avsikt än att älska. Men begäret har ingen annan avsikt än att söka sin tillfredsställelse, och denna tillfredsställelse är i sista instans en inre, kanske till och med en inåtvänd, upplevelse. Den förälskades intensiva upptagenhet av föremålet för förälskelsen, är den inte lika mycket en upptagenhet vid det egna tillståndet, en vilja att hålla kvar de jublande känslorna av upprymdhet och lycka?

Och ändå är det från denna källa som drömmen om ömsesidighet hämtar sin näring, drömmen om ett möte där min egen vilja förenas med den andres: Något i honom svarar mot något i mig, något mellan oss gör distinktionen oviktig.

Upplevelsen av en sådan korrespondens gör det möjligt att undkomma föreställningen om det erotiska mötet som en transaktion, två individer som använder varandra för att stilla sina respektive lustar. För ett ögonblick gör den det möjligt för mig att tro att verklig ömsesidighet existerar, och dessutom är inom räckhåll; att det finns ett vi, som inte bara är resultatet av förhandlingar mellan två hungriga jag.

Men kanske är en förutsättning för varje egentligt möte – erotiskt eller annat – en beredvillighet att släppa taget om allt man tror sig ha, till och med allt man tror sig vara. Under det dryga år som Hillesums relation till Spier utvecklas, utvecklas också hennes relation till det hon kallar Gud – men denna Gud tycks inte vara en yttre kraft, snarare något i kärnan av det egna jaget: ”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den brunnen finns Gud.”

Att uppgå i Gud blir kanske därför detsamma som att lyckas bli den människa som man burit gömd inom sig själv, vilket i sin tur kan betyda att omfatta en kärlek som inte längre kräver att få äga sitt objekt. Att acceptera alltings flyktighet: förälskelsens, skönhetens, den egna identitetens och slutligen också själva livets. Jag kommer att tänka på psykologen Erich Fromm, som i sin bok Att ha eller att vara? ställer ägandet mot varandet, och konstaterar att den som vill slippa dödsskräck inte bör lägga sina krafter på att förbereda sig för döden, utan på ”en fortgående ansträngning att inskränka ägandets livsform och utvidga varandets”. Den som inte tror sig äga något, har inte heller något att förlora. Först när denna insikt verkligen är vunnen, kan vi sluta klamra oss fast vid världen, och först då kan vi erfara den rent och fullt, utan att erfarenheten grumlas av smärta, längtan och sorg.

”Mitt liv”, skriver Hillesum, ”har så att säga utvidgats till att inbegripa döden […] Genom att utesluta döden ur sitt liv har man inte ett fullständigt liv, och genom att räkna med döden utvidgar och berikar jag mitt liv.” Man skulle kunna se denna hållning som en form av kapitulation – att själv välja att släppa in döden i sitt liv kan låta vackert, men för den som vilken dag som helst kan deporteras till ett koncentrationsläger, är det inte bara en förskönande omskrivning? Den död som man tror sig har bjudit in, har den inte alldeles på egen hand sprängt dörren och intagit ens hem, ditsänd av en främmande och okontrollerbar makt?

Med ett sådant förhållningssätt förlorar också överlevnaden sitt självklara egenvärde, den är i sig själv inte nog: ”När vi inte har mer att erbjuda en utblottad efterkrigsvärld än våra till varje pris räddade kroppar och ingen ny mening, som är sprungen ur de djupaste brunnarna av vår nöd och vår förtvivlan, då kommer det inte att räcka till.”

Att undvika döden tycks för Hillesum mindre viktigt än att lära från den. Det kan framstå som att lättvindigt släppa taget om livet – men skulle lika gärna kunna vara att insistera på dess djupaste innebörd. Kanske kan det till och med förstås som uttryck för en innerlig kärlek, storsint nog att ge upp också det som den älskar mest.

Helena Granström
författare med bakgrund inom fysik och matematik

Litteratur

Etty Hillesum: Dagböcker och brev i urval. Översättare: Brita Dahlman och Olov Hyllienmark. Faethon 2018.

Dagböcker: Den oväntade läsningen får ditt andra hjärta att vakna

Mon, 27 Apr 2026 04:00:00 GMT

Människan kan förlora sin nyfikenhet. Ett sätt att hålla den vid liv är att vara öppen för de oväntade läsningarna. Henrik Nilsson berättar om mötet med en dagbok och en dikt som försvann i mörkret.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad först 2024-10-03.

Varifrån kommer egentligen den här villfarelsen att människan bara skulle ha ett hjärta? Hon har ett andra hjärta, och det är nyfikenheten. Ändå är det fullt möjligt att leva utan detta andra hjärta, och ibland slutar det nästan att slå. I själva verket är nyfikenheten alltid utsatt och hotad, både hos den enskilde och i samhället. Den är de tvärsäkra ideologiernas och kompletta systemens fiende nummer ett – därför är det inte konstigt att det ständigt har funnits krafter som räds den. Att vara öppen för de oväntade böckerna och läsningarna kan i det perspektivet te sig som en liten motståndshandling.

I Lissabon gick jag en gång förbi en kvinna som satt och läste vid ett kafébord. Eftersom jag alltid försöker urskilja vad främmande människor läser saktade jag in stegen och sneglade ner på boksidorna. Där syntes varken titeln eller författarens namn, bara dikten – på engelska – som läsaren just då hade nått fram till: ”Landing in darkness.” Jag hann inte uppfatta mer än så, men lade titeln om att landa i mörker på minnet och sökte sedan efter den på internet för att hitta poetens namn – utan att få några träffar. Allt tydde på att dikten som jag oväntat hade fått en glimt av skulle förbli okänd för mig. Därför började jag fantisera om dess fortsättning, om ett diktjag som anlände med flyg till en okänd stad efter att skymningen redan fallit, affärerna stängt och trafiken glesnat på gatorna. Bara för att i nästa stund fråga mig vilken sorts symboliskt mörker som dikttiteln kanske snarare syftade på.

Den oväntade litteraturen är ingen genre, och saknar klassifikationssystem. Ändå har jag svårt att vara utan den. Jag talar om böckerna man hittar långt ute i världen – i parker och väntsalar, tågkupéer och tunnelbanevagnar. Ibland dyker de upp på pensionat och hotell, på hyllorna där gäster kan lämna sina böcker innan de checkar ut. Vid ett ridspår kantat av körsbärsträd utanför den skånska byn Torna Hällestad står ett bokskåp som heter ”Spårets lilla bibliotek”, där förbipasserande vandrare kan ställa böcker eller köpa en för en spottstyver – mitt ute i naturen. Nyligen hittade jag där den franske författaren André Malrauxs roman Valnötsträden i Altenburg. När jag öppnade den slungades jag utan någon som helst förvarning rakt in i långskeppet i Chartres katedral, där sårade krigsfångar låg och samtalade med varandra på det halmtäckta golvet medan tyska stridsvagnar dundrade förbi utanför.

En eftermiddag råkade jag få syn på en tunn bok med alggrönt omslag i en bokhandel i Köpenhamn. Det visade sig vara en dagbok skriven av en tysk författare som jag aldrig hade hört talas om. Hanns Cibulka – på sin tid en uppburen författare i DDR men aldrig översatt till svenska – tillbringade tre månader på sommaren och hösten 1971 i ett trähus inte långt från klinten på den smala ön Hiddensee i Östersjön. När jag läser Cibulkas dagbok, så full av oöverlagda infall och stillsamma iakttagelser, påminns jag om att en viss sorts litterära dagböcker lämpar sig ovanligt väl för att fånga det oväntade i tillvaron. Vilket inte utesluter att de kan vara skrivna med stor omsorg och precision. I dagboken kan det till synes ovidkommande ta plats, och blicken får dröja vid sådant man annars förbiser eller hastar förbi. Dagboken kräver egentligen ingen annan intrig än livets egen, och ingen annan dramatik än författarens och världens ömsesidiga överraskningar.

Den 31 juli seglar Cibulka ut med en liten båt tillsammans med sin bekant ”doktorn”, de kastar ankare i en lugn bukt, plockar fram fiskespöna – och de okända fiskarnas färger och former glittrar så oväntat och levande i samma ögonblick som de bryter igenom vattenytan. Under en promenad några dagar senare får författaren syn på en häst utan sadel ute på en äng. Plötsligt kastar den bak huvudet och galopperar ut över det öppna landskapet, grästuvorna flyger genom luften och landskapet fylls av liv. ”Hästen kände ännu inte till några kommandon, den följde solen, lyssnade till vad vinden viskade i dess öra … ännu var den fri, utan tömmar och betsel. Det fria livet hade gjort den nyfiken”, skriver Cibulka. Och det är som om han beskrev inte bara det vilsinta djuret – utan också sin egen dagbok från Hiddensee.

I den litterära dagboken, skriver Cibulka, ”upplevs och genomtänks livet i många lager. Varje dag är en ny dörr, man håller uppsikt över sina medmänniskor, och är på jakt efter sitt eget jag”. Cibulka är förstås samtidigt högst medveten om att han knyter an till en tradition. En av de litterära dagböcker som stod vidöppen för dagarnas och nätternas överraskningar var Albert Camus Anteckningar, som nedtecknades i nio häften men publicerades först efter hans död. En septemberdag 1937 skriver Camus att han i slutändan alltid tröttnar på människor, känner sig färdiga med dem. Men ögonblicket då ”sprickan uppstår” brukar inträffa först när han upptäcker deras brist på nyfikenhet på saker och ting. Något liknande skulle man kunna säga om litteratur och läsningar. De böcker som sluter sig och tror sig ha genomskådat allt redan från början, lämnar inga djupare avtryck i mig. Men det finns böcker som på något vis både utstrålar och alstrar nyfikenhet, vilket gör att man aldrig riktigt blir klar med dem. Camus dagböcker hör själva till denna andra kategori.

Camus visste alltså att människan kan ha två hjärtan och genom att ibland avvika från litteraturens snitslade banor, axlar man och tar ansvar för nyfikenhetens tradition. Endast så kan man nå fram till vissa oväntade valnötsträd och förbisedda öar. Från Hiddensee har jag vid det här laget många minnen, fast jag aldrig har varit där. Jag har sett havtornsbuskarna stilla lysa vid havet i september. Jag har sett in i en kalvs vattenblå ögon. Och jag har besökt kyrkogårdar ”där hela släkter möts under jorden”.

På ett ställe i sin dagbok skriver Cibulka att dikterna som förbereder oss på det okända talar till läsaren genom tid och rum – och träffar oss där vi är som mest sårbara. Det får mig att tänka på dikten ”Landing in darkness”, vars titel jag en gång skymtade vid ett kafébord i Lissabon. Jag stötte aldrig på den igen och har slutat leta efter boken den trycktes i, och efter poeten som skrev den. Jag förstår nu att det bara finns ett sätt att hitta dikten. Befriad från tömmar och betsel måste jag skriva den själv.

Henrik Nilsson, författare, essäist och översättare

Litteratur

Hanns Cibulka: Sanddornzeit –Tagebuchblätter von Hiddensee. Mitteldeutscher Verlag, 1971. I dansk översättning som Havtorntid – Dagbogsblade fra Hiddensee. A mock book, 2023.
Albert Camus "Carnets" utgavs 1962, 1964 och 1989 och 2020 utkom en komplett svensk utgåva, "Anteckningar", på Bokförlaget Faethon i översättning av Anna Säflund-Orstadius, Jan Stolpe och Anders Bodegård.

Dagböcker: Sonja Åkesson pendlade mellan sjukdom och motstånd

Thu, 16 Apr 2026 04:00:00 GMT

Jag lever ett lugnt liv i närheten av tunnelbanan. Sonja Åkessons poesi har lästs självbiografiskt, men hennes dagbok säger något annat, menar Karin Brygger.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Dagböcker är omgivna av ett hemligt, nästan heligt skimmer. Trots att vi lever i en samtid där privatlivet ohämmat skänks ut på sociala medier tycks vi ännu tro att dagboken är det ”äkta” lackmuspappret mot själen. Men på de tunna sidorna skriver dagboksförfattaren den verklighet som hon i samma ögonblick skapar. Dagboksforskningen understryker att det lika gärna kan vara önskade tankar, levnadsförhållanden, ja - fabricerade erfarenheter. Dagboken, menar litteraturvetaren Christian Lenemark, måste därför betraktas som både redigerad och tillrättalagd, styrd av ett antal motiv och intentioner.

I dagboken arrangerar vi helt enkelt berättelsen om oss själva. Vi blir till, på egna villkor.

Författaren Sonja Åkesson skrev dagbok under stora delar av sitt tjugo år långa författarskap, en framgångssaga som inleddes med diktsamlingen Situationer 1957 och avslutades med den magnifika Hästens öga tjugo år senare. Samma år som gick hon bort i levercancer blott 51 år gammal. Det blev ett kort liv för denna poet, en av Sveriges största. Hennes betydelse för den litterära strömningen nyenkelhet och vår samtids poesi går inte att överskatta. Under hennes storhetstid 60-talet revolterade poeterna mot 50-talets, som de menade, mer inåtvända attityd. Litteraturvetaren Eva Lilja pekar på att poeterna kände att det var dags att ta ställning, vässa argument och hållning.[2] Åkesson var som gjord för denna tid, med sin vardagsnära röst och teman som vem som helst kan identifiera sig med. Dessutom var hon en underbar stilist.

Tidsandan präglades av kriser som Vietnamkriget och muren mellan Öst och Västtyskland. Mellan de radikala politiska krafterna och de litterära rösterna i samhället pågick dialog. Sonja Åkesson fick nu en plats på den poetiska parnassen och vann mark på att skildra kvinnors villkor i samhället med ironisk skärpa i dikter som ”Äktenskapsfrågan”. Och melankoliska betraktelser över en nyväckt sexualitet i dikter som ”Ett brev” eller relationsdramat ”Visst minns jag”, som frilägger kvinnans utsatthet.

I början på 1970-talet förändras Sonja Åkessons dagbokspraktik. Från att ha fört anteckningar i fickdagböcker påbörjar hon den sorts dagbok som sedan 1800-talet utgjort vår mest kända ”dagboksdiskurs”: den introspektiva. På a-4 papper och i anteckningsböcker mejslar hon fram en berättelse om ett jag i världen. Hennes alltmer vacklande hälsa har en framträdande plats, så också dagboksskrivandet självt. I september 1972 skriver hon: Tänker mycket på den här dagboken som jag har ett nästan sjukligt behov av att skriva i, men som samtidigt – ja det är något som inte funkar, jag har koncentrationssvårigheter, förmiddagarna går åt till att sitta och röka, em är jag för trött. Är det här ett nytt sätt att skaffa mej skuldkänslor? Jag tycker inte jag behöver flera.”

Sonja Åkesson föddes på Gotland 1926 och skildrar ön i sina första två diktsamlingar. Men volymerna är skrivna i Stockholm, dit hon ”flydde”, som hon menade. Flykten från det inskränkta var svår. Hon lämnade äktenskap och en dotter på ön, medan den yngre sonen följde med. Ett tredje barn bar hon i magen – ett barn vars gifta far inte ville veta av vare sig henne eller Rolf, som han fick heta, gossen som dog i cancer, bara några år gammal. Krisen var obönhörlig. Och troligen incitamentet till Åkessons skrivande liv.

Genombrottet brukar dateras till 1963 och diktsamlingen Husfrid och nu tog de fatala självbiografiska tolkningarna av hennes poesi fart. Långdikten »Självbiografi» - som upptar sista delen av boken är ett flagrant exempel. Som Eva Lilja påpekar i sin monografi över Åkesson är den i själva verket en pastisch på beatpoeten Lawrence Ferlinghettis ”Autobiography”.

I dagböckerna kommer Åkesson att göra motstånd mot andras projektioner. De ofta röriga anteckningarna skildrar en vilja till förändring. Samma vilja speglas i det fysiska livets rörelsemönster: hon flyttar till Halmstad! Bort från storfamiljen i kollektivet - som för övrigt stulit hennes matbord - och från äktenskapet med Jarl Hammarberg-Åkesson. Dagboken visar att den nya frihet gällande familjeformer och sexualitet som 60-talets revolution erbjöd inte var en lösning på vare sig existentiella svårigheter eller äktenskapliga slitningar. Det emancipatoriska projekt dagboken berättar fram tar alltså spjärn mot det röriga kollektivlivet. Hon ifrågasätter faktiskt hela projektet: hur kunde hon flytta från sitt eget hem till en storfamilj som inte alls kändes som hennes?

Flykten därifrån placerar henne i ett ingenmansland. Hon saknar barnen. Men hon måste bli frisk från sin ångest, den förlamande oron. Själv undrar jag om hon någonsin var sjuk – var hon inte bara olyckligt kär, fattig och missbrukare? Det skapar just olycka, oro– ja vem som helst skulle bli sjuk!

Under sjuttiotalet var det dock ute att se oro som kontextbunden. Det var det dåliga nervernas tidevarv. Den psykiatriska behandlingen i Halmstad, populärt kallad sömnkuren, som Åkesson satte sin tilltro till, innebar tung medicinering.

I dagboken flimrar patienter och sjukhusliv förbi och en evig uppräkning av vad hon äter, dricker, hur hon försöker leva. Och misslyckas, försöker igen. Aldrig lägger hon ned pennan. Aldrig ger hon tappt.

I Halmstad var Sonja Åkesson som författare fortsatt populär, bara inte vidare lycklig. Berättelser om olycka tillför oss dock viktig kunskap, inte minst om samhällets oförmåga att tillåta kvinnor att avvika från normen. Samtidigt kan man säga att Åkesson skaffat sig utrymme som poet, den konstnärliga identiteten garanterar viss frihet. Ändå undrar jag vad det betytt för synen på författarskapet och för Sonja Åkesson själv att sjukdomsidentiteten var så betydelsefull för henne? Innebar sjukdom frihet – om än illusorisk? Dagboken pekar mot en paradox.

Med hänvisning till sjukdom kan hon rättfärdiga sin oförmåga att leva i ”den vanliga världen” men betalar samtidigt överpris. Dagboken blir – med sina svängningar mellan sjukdom och motstånd - till syvende och sist den mothistoria som alla sjukhistorier också innehåller. Den kan sammanfattas med två ord: Hon skrev. Och det är motsatsen till att vara deprimerad, döende, död. Att skriva är att leva.

Karin Brygger
författare och kritiker

Litteratur

Lenemark, Christian, Sanna lögner: Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering. Halmstad: Gidlunds Förlag, 2009, 44.

Lilja, Eva, Den dubbla tungan. Göteborg: Daidalos, 1991, 49.

Dagböcker: Jag bor i Lars Noréns dagböcker

Wed, 15 Apr 2026 04:00:00 GMT

Nej, det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Men vad är det då? Poeten Jörgen Lind försöker förstå vad som får honom att läsa dem om och om igen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2023.

Jaha. Där ligger de, fem kompakta volymer med bibeltunna och opaginerade blad, skrivna mellan åren 2000 och 2020. 6040 sidor upplyser förlaget, sammanlagd vikt: 5253 gram. Det slår mig att de tre första volymerna sammantaget väger mer än mina tvillingdöttrar gjorde vid sin ljusa födsel. Fem labyrintiska böcker att gå bort sig i. Fem överväldigande hav att drunkna i. Nej. Det är inte som på Louvren. Men vad är det då i dessa texter som har gjort att jag med våldsam besatthet nästan dagligen de senaste två decennierna omättligt ätit av dem? Varför har jag ägnat så mycket tid åt omtagningen av varje bok, inte bara en gång, utan tre och fyra gånger? Kan det inte tyckas ha varit ett enormt slöseri med tid som kunde ha ägnats åt så mycket annan läsning, så mycket annat engagemang i världen? Jag ser högarna av olästa böcker staplade längs väggarna i lägenheten. Men nej, jag sörjer den inte, all denna tid som jag aldrig får tillbaka. Lars Noréns dagböcker fortsätter alltjämt att skaka om och förlösa mig.

Den tyske författaren W G Sebald säger i en sen intervju att när han skriver vet han inte vart han är på väg, han följer tankarna och kopplingarna likt en hund på ett fält. Och kanske är det så jag läser dessa texter, som en skrift med själva avvikelsen som princip. Arbetet tycks för Norén till stor del handla om närvaro, att vara sann mot och lyhörd för ingivelsen med en uppmärksamhet som går att likställa vid den rena hängivelsens bön. För det förhåller ju sig så att när man som författare slutar orkestrera sitt tänkande gör man ofta de största upptäckterna.

Och han skriver, om högt och lågt, inte sällan självsvåldigt som i sina detaljerade redogörelser för en hysterisk konsumtion. Här blandas vardagligt skvaller och rena personangrepp med sofistikerat filosoferande och ett våldsamt inspirerande kulturintag. Bill Violas änglar flimrar förbi i Sjostakovitjs stråkkvartetter och Gerhard Richters begravningsmåleri, Maria Miesenbergers dunkla förnimmelsefotografier ackompanjeras av John Coltrane och Art Pepper. Men främst tar kanske dagboksförfattaren sikte på avskapelsen, med ett begrepp hämtat från Simone Weil, i ett försök att skriva sig ut ur sig själv, från sina föreställningar om sig själv, för att ge plats för världen.

Nej. Det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Snarare handlar det nog om ”att slå sönder den plats där det nya skall komma”, som det står i diktboken Hjärta i hjärta. Kanske går anteckningarna att likna vid de resefotografier som tas som ett sätt för att slippa se, där minnet förvisas såsom till en krypta. Avsikten tycks vara ett skrivande som ett sätt att följa dagen och att skikta tiden, en skrift för att urskilja åtbörderna, för de dagliga sceneriernas ljus- och skuggspel. Ja, kanske skriver han för att undkomma sitt signum, för att i egentlig mening bli Ingenting, en text där namnet och ansiktet måste utelämnas för att överträffas av verket självt.

”Dagboken är mitt hem, den enda plats där tiden kan frysas ned för att ge mer tid”, står det i oktober 2005. Skriften som en fördämning mot döden. Och så tar de långa tysta inomhustagningarna vid, laddade med samma sorg och ensamhet som i en Hammershøimålning. Skriftströmmarna tar form av Lethe, glömskans flod, dit någon går med sina intryck och minnen för att kunna förpassa dem. Omvärlden liknar en spegelsal där ansikten och kroppar tas emot med öppen famn för att sedan skjutas ut i små båtar på vattnet. ”Det är som att tända en eld i ett hus fyllt med människor som jag tycker om eller som jag har älskat”, som det står i en anteckning från augusti 2008. Nej. Mycket till hem är det inte.

Men vad liknar dagböckerna om de inte liknar ”vårt allmänna avtryck av att finnas till”, för att citera Henri Michaux. Avsikten är att de inte ska föreställa någonting. De ska helst bara bestå av torra utsagor om det mest basala. ”Jag är ett egendomligt redskap, reducerad till funktion och lyssnande, som ett skelett av uppmärksamhet”, står det i november 2005. Men det underbara är att denna föresats hela tiden misslyckas. Skelettet får kött. Det motsägelsefulla blir alstrande: avskapelsens intention omvänds till en flödande skriftflod, rädslan för den poesi som en gång verkade klaustrofobisk och hotade att göra honom sjuk, leder 2016 till en sen och överraskande återkomst till dikten i och med samlingen Stoft. Flöde och fördämning alltså. Men också: ”att slå sönder den plats där det nya skall komma.” Det är som att han alltid rör sig mot slutet, mot språkets gränsposteringar, där språket stelnar och bryts ned och låter någonting nytt och outforskat ta vid.

Kanske denna ständiga återkomst till dagböckerna för att jag när en rastlös längtan efter det språk som i verklig mening talar oss, som verkar i en stark förvissning om att världen i någon mån förloras om den framställs som en föregiven berättelse. Förlorad bland detaljerna kan jag sällan redogöra för handling, vare sig i romaner eller film. I stället följer jag de knappt märkbara förskjutningarnas vilt växande rhizom. Jag skiter egentligen i vad som händer i Lars Noréns liv, all lågmänsklig illvilja passerar revy och rinner av mig. Det är det antända språket bland alla vardagsobservationer som jag dras till. I detta grafomaniskt tillåtande prosalandskap finns poesin ständigt närvarande som en våldsam möjlighet, lusten att söka efter dikten förstärks av att den inte ligger färdigställd och uppenbarad. Utsikterna att förirra sig öppnar för en uppmärksam och vårdslös läsning som också bereder plats för att fortsätta skriften.

Den som skriver, påpekar Roland Barthes, turnerar bara ett litet antal variabler: Jag åtrår, jag lider, jag älskar, jag vill vara älskad, jag är rädd för att dö. Och det är berättelsen. Men hos Norén handlar det inte om att försöka förstå sitt liv, sin person eller sin plats i världen. Det handlar i större omfattning om att nå fram till ett språk för det som är omöjligt att fånga och omfamna, få begrepp om vad som är värdefullt att tiga om i ett liv. Ja, kanske är det i bristningarna och i bristen som dagböckernas språk tar plats. Det vädjar till oss om sin sanning utanför alla sanningsanspråk. Denna skrift som en berättelse om försvinnande, om någon som betalar med sitt ord för att slippa vara människa. Stavelseansamlingen Lars Norén som vitt ljus, vit hetta, ett spöke på besök hos andra spöken. Och hans skugga färdas, rör sig över dagboksbladen. Eller som han själv skriver: ”När människor har varit här, en kort stund, undrar jag efteråt om de har varit det, om de var verkliga.”

Jörgen Lind, poet

"En dramatikers dagbok" publicerades i fem volymer på Albert Bonniers förlag mellan 2008 och 2022.

Dagböcker: Adorno bevarade glöden i sina våldsamma och erotiska drömmar

Tue, 14 Apr 2026 04:00:00 GMT

Theodor Adornos nedtecknande av sina drömmar bär på en imponerande återhållsamhet. Det kritiska filosofen undviker nämligen att tolka. Aris Fioretos följer med honom in i natten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2024.

Tomas Tranströmer har lärt oss att uppvaknandet är ett ”fallskärmshopp från drömmen”. Drömlivet äger rum någonstans ovanför den sovande, i en viktlös och luftig, ja, eterisk sfär. När den anonyma huvudpersonen i hans berömda dikt ”Preludium” lämnar sömnen, sjunker ”han” därför nedåt ”morgonens gröna zon”. Plötsligt hejdas ”denna lodräta färd genom ögonblicket” och mannen som är på väg att vakna breder svävande ut vingarna som över ”strömmande vatten”. Så landar han mjukt; med fötterna på marken är han med ens klarvaken. Stående under ett lövverk några timmar senare undrar han om ”ett stort ljus [skall] vecklas ut över hans huvud”.

Det är lätt att känna igen sig. Då vi drömmer tycks jaget, eller om det är själen, sväva några meter upp medan kroppen blir kvar under filtarna. Inte konstigt att fallskärmshopparen funderar över vad han varit med om när gruset väl gnuggats ur ögonen. På diktens sista rad är han en nybliven uttydare, väntande på att ljuset bokstavligt talat skall gå upp och drömmen prisge sina hemligheter. Nattens skimrande händelser och varelserna som befolkade medvetandet, bristen på konsekvenstänkande eller tvärtom den ödesbundna logik med vilken allt tycktes ske, de ömsom lustfyllda, ömsom fasansfulla stämningarna, skiftningarna i ljussättning och kulisserna som växlar – allt verkar på ett lika undanglidande som betydelsedigert sätt rymma intima budskap om livet. Eller som den tysk-judiske filosofen Theodor W. Adorno konstaterar, även han förstås en falskärmshoppare: skeendena pekar mot ”den fåfängliga existensens innersta hemlighet”.

Adorno nedtecknade sina drömmar så fort han vaknat – inte för att tolka dem, utan för att bevara deras efterglöd. Därför blev uppvaknandet avgörande. Strax efter landningen i en värld av hårda fakta, där gravitationen är lag, förbinds vi ännu med drömmen på samma sätt som fallskärmshopparen som via bärlinor hänger ihop med polyestern som så hastigt skrynklas samman över huvudet. Det finns något i detta ömtåliga ögonblick som senare tolkningsinsatser inte kommer åt. Drömtydningen lägger tillrätta. Nu har selarna lossats och fallskärmen skall packas ned i förklaringarnas fodral – som om den väldiga sfären som bar oss fortfarande liknade en glödlampa och inte en manet på torra land. Uppvaknandet sker innan denna efterbehandling, som oavsett om den är varsam eller hårdhänt söker göra drömmens egenart tillgänglig för begrepp. Vi är fortfarande förenade med vad som höll oss uppe, till synes viktlösa och fria från avsikt. Om drömmen skulle ha en sensmoral, stickad på kudden som vi vilat vårt huvud mot, kunde denna lyda: ”Jag vet inte vad som händer mig”.

Redan före sin flykt från hemlandet, undan nazisterna, började Adorno protokollföra drömmar. Han som skulle bli Efterkrigstysklands främste representant för ett ungt och kritiskt förnuft, ja, för en ny upplysningstid som ville verka för den sortens klarhet som Tranströmers resenär tycks vänta på, var inte intresserad av att tolka de nattliga visionerna. Tvärtom gällde det, som han skriver, att betrakta dem inte bara som ”’våra’, utan de utgör också ett kontinuum, [de] tillhör en enhetlig värld”. För Adorno var uppvaknandet ett avbrott i detta större förlopp, ett flöde i vilket drömtillvaron fortsatte även då vi inte sov.

Hur vaknade han själv? Den första anteckningen från året efter nazisternas maktgripande, i januari 1934, bådar illa. Filosofen drömmer att han tillsammans med Gretel Karplus, som han skulle gifta sig med tre år senare, råkar ut för en trafikolycka. Bussen som paret färdas med störtar ned i en ravin i schweiziska Alperna, lyckligtvis kan båda resa sig ur vraket:

Jag kände hur jag grät när jag sa: Jag hade så gärna fortsatt att leva med dig. Först då insåg jag att min kropp var fullständigt sönderslagen. Jag vaknade med döden.

Adornos första protokoll slutar bokstavligt talat med döden. Ja, även drömmen i vilken denna död får sista ordet dör, för i samma ögonblick som ordet faller slår han upp ögonen och incidenten förflyktigas likt ont mörker då ljuset tänds.

I december 1940 vaknade Adorno med en känsla av främlingskap i New York, dit han flytt med sin nyblivna hustru. Året därpå öppnade han ögonen ”av skräck och bävan” under palmerna i Los Angeles, dit paret flyttat vidare. Under de sista krigsåren vaknade han ”utan förhoppningar”, senare ”med kväljningar” och ytterligare några år därefter ”full i skratt”. Ena gången ter sig övergången till vakenlivet lustfylld, andra gången smärtsam, på gränsen till traumatisk. Adorno drömmer om bordeller, fast också om koncentrationsläger.

Det kan förvåna att denne tänkare, som mer än någon annan förknippas med ”den kritiska teorin”, knappt nagelfar sina nattliga upplevelser. På några ställen undslipper honom visserligen en tolkning. 1948 konstaterade han att drömmens ”verkliga betydelse ligger i öppen dag”: vad han just erfarit innebar att han ville ”återvinna det europeiska liv som gått förlorat”. Trots våldsamheterna som drabbar Adorno i drömmarna, vilka till antalet nog bara överträffas av gångerna då han umgås med kvinnor i olika stadier av avkläddhet, månade han dock om att bevara dem så intakta som möjligt.

Den som tar del av dessa protokoll, som finns i en fin och finurlig svensk översättning med den lätt missvisande titeln Drömdagbok (det handlar ju just inte om att föra bok över sitt dagliga liv), får svårt att inte imponeras av Adornos återhållsamhet. När han på annat ställe understryker att drömmarna är av ”väsentlig betydelse för begreppet” är det denna deras ofrivilliga, liksom oformade eller ännu begreppslösa karaktär som han önskar lyfta fram. De markerar, som litteraturvetaren och sociologen Jan Philipp Reemtsma framhåller i sitt kloka fast krångliga efterord, ett ”oberoende av den kommunikativa socialiseringens krav på konformitet”. Vi tar om det där: ett ”oberoende av den kommunikativa socialiseringens krav på konformitet” … Vad Reemtsma menar är att drömmen, i likhet med exempelvis litteraturen, utgör en uttrycksakt, i vilken personen vars blick rör sig bakom ögonlocken kan omfatta hela tillvaron, även de delar som ligger bortom sociala regelverk och egna intentioner.

För Adorno gjorde drömmen det till och med möjligt att uppleva döden utan att dö. Åter tillbaka i Frankfurt, i november 1956, noterade han:

Jag drömde om en förfärlig värmekatastrof. I glöden – en kosmisk glöd – flammade alla döda än en gång upp i sin forna gestalt under några sekunder, och jag visste: först nu är de helt och hållet döda.

Genom att avstå från tolkning ville Adorno bevara drömlivets efterglöd. Allt annat vore en hädelse mot dess miljöer, stämningar, invånare. På sitt sätt är protokollen ett rekviem. Eller som denne nattexistensens trogne bundsförvant skriver i en av sina sista rapporter: ”Med tanken: vi får be för att det blir något kvar, vaknade jag.”

Aris Fioretos
författare, översättare och professor i estetik

Litteratur

Theodor W. Adorno: Drömdagbok. Svensk översättning av Anna Petronella Foultier med efterord av Jan Philipp Reemtsma. Nirstedt/litteratur, 2024.

Autodestruktiv konst: Gustav Metzger, Pete Townsend och världens sönderfall

Thu, 09 Apr 2026 04:00:00 GMT

Varför slår Pete Townshend i The Who sönder sina gitarrer? Svaret är Gustav Metzger, den autodestruktiva konstens fader som dog 2017. Pontus Kyander tecknar ett porträtt av denne konstnärsaktivist.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-09-19.

Alla med intresse för rockmusikens historia har sett bilderna. Pete Townshend, frontfiguren i the Who som drämmer gitarren i golvet, och sedan ränner gitarrhalsen in i en av jättehögtalarna på scen. Gitarren studsar, vägrar gå i stycken, men knäcks till sist efter att ha svingats rundhänt. Under tiden välter trummisen Keith Moon trumsetet överända. Det ryker, det vrålar, det skriker från ljudanläggningen.

Det smittade av sig, och i USA satte Jimi Hendrix eld på sin gitarr på Monterey-festivalen 1967. För att inte tala om alla hotellrum som i svallvågorna skulle demoleras av andra ambitiösa musiker.

Var det hela bara en gimmick, eller något som gick över styr? Senare har Townsend sagt att han fick idén från konstnären Gustav Metzgers föreläsningar om en ”Autodestruktiv konst.” Som så många andra unga i London hade Townsend studerat på en konstskola, och The Who tänkte han sig som ett autodestruktivt, självförstörande band.

Gustav Metzger var knappt tjugo år äldre än Townsend och hade med nöd och näppe undkommit Förintelsen genom en barntransport med buss från Nürnberg 1939. Sedan stängdes gränserna. Han och hans bror Max var vad vi idag kallar ensamkommande flyktingbarn. Det är inte svårt att se varifrån impulsen kom till att uppfatta destruktion som ett centralt element i vår civilisation.

Det hade redan de italienska och ryska futuristerna hävdat, de som ville “förhärliga kriget – världens enda hygien” och riva museerna och akademierna. Om vi lämnar Gustav Metzger en stund, kan man lätt se att konsten och litteraturen under hela 1900-talet – och fortfarande – har en underström som kretsat kring destruktion. Den finns som ett element i kubisternas sönderbrytande av världen i kalejdoskopiska delar, den är central i dadaisternas nihilistiska experiment i Zürich och Berlin.

Destruktionen skär som ett snitt genom ögat i Dalís och Buñuels surrealistiska film ”Den andalusiska hunden” från 1929, och tanken att bryta ner för att sedan bygga upp igen framgår med tydlighet i ryssen Dziga Vertovs montagefilm ”Mannen med filmkameran” från samma år. Dessa verk och rörelser karakteriseras av ett slags nihilistisk optimism: världen ska börjas om, och då är det bestående bara en hämsko. På dess ruiner bygger vi en framtid, fräsch och fartfylld, utan plats för förlegade livsformer.

Men Gustav Metzgers autodestruktiva konst är något annat. Han hade förvisso studerat för den futuristiskt inspirerade målaren David Bomberg i London på 1940-talet, och det är ingen tvekan om att han uppskattade språket i futuristernas många manifest, men politiskt var han snarare inspirerad av pacifism, vegetarianism och trotskism. Bildstormare var han inte, han ville varken lägga det förgångnas eller nuets konst i ruiner. Hans konst arbetar med sin egen förstörelse som en estetisk process. Därför är det logiskt att han i sina manifest även talade om autokreativ konst, som snart skulle bli en annan sida av hans praktik.

I sitt första manifest för en autodestruktiv konst, publicerat 1959 på ett källargalleri i London, skriver Gustav Metzger att:

Autodestrutiv konst är främst en form av offentlig konst för industriella samhällen.

Autodestruktiva målningar, skulpturer och konstruktioner förenar den desintegrerande processens idé […] till en totalitet.

I sitt andra manifest (1960) blir han friare och mer poetisk:

Mannen på Regent Street är autodestruktiv.

Raketer, kärnvapen är autodestruktiva.

Autodestruktiv konst.

De dropp dropp droppande vätebomberna.

[...]

Autodestruktiv konst iscensätter vår besatthet av förstörelse, den ständiga bastonad som individen och massorna är föremål för.

1959 var London fortfarande präglat av krigsårens destruktion – man rev och byggde bland ruinerna runt om i staden. Metzger hade sett bomberna falla, och över huvudet på alla hängde den ultimata bomben: atombomben, som utplånat miljoner i Hiroshima och Nagasaki.

Men det var också ett ”swinging London”, med en undergroundscen som det började ryka kring. Här passerade varje konstnär, musiker och poet av någon betydelse, bland dem Lucio Fontana – känd för att skära djupa skåror i sina dukar – och Jean Tinguely, som också han arbetade med självförstörande konst.

Men Metzgers metoder rymmer även ett moraliskt ställningstagande. Han hade under 1950-talet ryckts med i freds- och antikärnvapenrörelsen, ledd av bland andra filosofen och Nobelpristagaren Bertrand Russell. Tillsammans med Russell var han med och grundade ”Committee of 100” och tillbringade en månad i fängelse efter en av organisationens demonstrationer.

Inför rätten 1961 sade Metzger:

Jag kom till det här landet från Tyskland som 12-åring. Mina föräldrar var polska judar, och jag är tacksam för att regeringen lät mig komma hit.

Mina föräldrar försvann 1943 och jag skulle ha delat deras öde. Men dagens situation är mer barbarisk än Buchenwald, för utplåningen kan ske ögonblickligen. Jag har inget annat val än att hävda min rätt att leva, och vi har i denna kommitté valt ett sätt att slåss som är den absoluta motsatsen till krig – den absoluta ickevåldsprincipen.

Man kan tycka att talet om ickevåld och manifestens referenser till bomber och förstörelse innehåller en motsägelse. Men här är Metzger systematisk, i den meningen att han återkommande använder en omvänd trop i sitt konstnärskap. Det destruktiva skildras med konstruktiva grepp, sönderfallet blir mer än sönderfall, det blir vårt bestående intryck även efter att verket fysiskt utplånats.

Det handlar det om att konstnären överger rollen som skapare av egentliga bilder. Istället sätter han igång processer där slumpen får en viktig roll. Mest kända är hans autokreativa verk ”Liquid Crystal Projections”, där ljusprojektioner av flytande kristall skapar slumpartade färgkaskader – och som snabbt togs i bruk i ljusshowerna för band som Pink Floyd, Cream och The Who.

I detta tog Metzger med sig rollen som politisk aktivist. Hans föredrag och manifest rymmer ett radikalt credo, och i konsten från de mer än femtio år som följde är engagemanget i politik och miljöfrågor en springande punkt. Där är han en föregångare till dagens konst, där aktivism blivit ett honnörsord.

Metzgers mest massiva autodestruktiva projekt var ett förslag för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Där ville han föra samman 120 bilar i en plastinklädd struktur, där de i två faser slutligen skulle fatta eld, sprängas och förstöras. Förslaget möttes med iskall tystnad.

Gustav Metzger dog, 91 år gammal, efter att under de sista tjugo åren ha lyfts från undanskymt original till världskänd konstnär. Medan han själv tynade bort, steg världen fram i ny självdestruktiv skepnad. Gustav Metzgers konst har mer aktualitet än någonsin, när klimathotet ifrågasätts och atombombshotet används som ersättning för mjukare diplomati.

Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

Om det kafkaartade: Har biljettlucka 16 någonsin varit öppen?

Wed, 08 Apr 2026 04:00:00 GMT

Mer än 100 år efter Processen gavs ut har informationssamhället tvingat oss till en Kafkaartad tystnad. Ska vi bara gilla läget? Det undrar Henrik Sahl Johansson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När jag stöter på begreppet ”Kafkaartad” tänker jag på tillfället när jag försökte ta tåget från ukrainska Lviv till Kraków i Polen. Jag befann mig i vänthallen på Lvivs vackra tågstation, framför en solfjäder av identiska biljettluckor.

Vid en av dem bad jag, på mycket enkel polska, om en biljett med det tåg som skulle gå till Kraków samma eftermiddag. ”Då får du gå till kassa 16”, svarade kvinnan framför mig. Jag såg mig omkring. Biljettluckorna var numrerade från 1 till 15. ”Var någonstans?”, frågade jag dumt, men kvinnan bara skakade på huvudet och bad mig stiga åt sidan. I luckan bredvid fick jag samma svar: ”Så du ska resa till Polen? Gå till nummer 16, den internationella kassan. Där får du hjälp.”

Jag vandrade planlöst omkring på stationen i någon timme. Oavsett vem jag frågade fick jag samma kortfattade svar: biljetter till Kraków såldes i kassa 16, bara där kunde man boka resor till utrikesdestinationer. Och var låg den mystiska kassan? Det ville ingen avslöja.

Jag sökte mig längre och längre in i stationshuset tills jag slutligen, längst bort i en övergiven passage, fick syn på en pil mot den internationella kassan. Jag följde den dunkla korridoren till sitt slut, gick upp för en lång trappa, och möttes till sist av en dörr där någon hängt en skylt med talet ”16”. Dörren var igenbommad. Av allt att döma hade den varit det under lång tid.

Situationen på Lvivs järnvägsstation bär många av de kännetecken vi förknippar med Kafka: den övergripande bristen på förståelse, de invanda hänvisningarna till något onåbart, känslan av främlingsskap och maktlöshet. Men där fanns också den aspekt som är unik och helt bärande för begreppet: känslan av att vara fullständigt ensam inför det främmande, att inte dela oförståelsen med någon annan.

I Kafkaartade sammanhang är man isolerad med sina besvär. Man svävar i ovisshet, samtidigt som folk runtomkring tycks förstå precis vad som gäller. För trots att vi borde ha varit många som försökte ta tåget till Kraków den dagen såg jag inte en själ omkring mig som likt jag var på jakt efter lucka nummer 16.

Alla andra fortsatte som vanligt, som om de i tyst samförstånd löst gåtan med den icke-existerande internationella kassan. De gjorde sig redo för avfärd. När tåget väl anlände steg de på som om det inte vore mer med den saken.

Kanske är det på grund av den här grundläggande existentiella avskildheten begreppet Kafkaartad har klarat sig så bra under årens lopp. Andra litterärt förknippade fraser, som moment 22 eller jante, har med tiden fått något dammigt över sig, förankrade som de är i sin egen tid. Inte Kafkaartad: det känns fortfarande splitternytt, som om det hade en förmåga att ändra sig efter samhällets förändrade förutsättningar.

Veckan då jag skriver den här essän förekommer dess engelska motsvarighet, ”Kafkaesque”, exempelvis i tidningstexter om så vitt skilda ämnen som användningen av bekämpningsmedel i EU, belgiska visumregler och Mexikos förändrade domstolsväsende.

Under 1900-talet, när staten utövade stor makt över medborgarna, lämpade sig uttrycket väl för att beskriva individens kamp mot labyrintiska administrativa system. I dag passar det lika bra för att beskriva vår upplevelse av att vara beroende av dimhöljda företag som styr över vår tillvaro via algoritmer. Graciöst antar ordet en något skiftande betydelse i takt med att verkligheten förändras.

Så är fenomenet också betydligt äldre än Kafkas romaner. En av de tidigaste förlagorna till okunskapens problem finns i Gamla testamentets berättelse om Job, den rättrogne bonden som plötsligt drabbas av en rad oförklarliga olyckor. Trots att Job förlorar såväl sina barn som sin hälsa och sitt uppehälle vacklar han inte i sin tro. Han härdar ut. Men när hans vänner försöker få honom att rannsaka sig själv och inse sina uppenbara synder blir han alltmer förbittrad.

Slutligen riktar Job sin klagan direkt mot Herren. Hur kommer det sig att han, som alltid varit gudfruktig, måste lida sådana kval? Varför måste han straffas, när syndiga människor slipper undan? Det svar han får är gåtfullt, ihåligt i någon mening.

När Herren talar till Job är det inte för att beröra frågan om hans skuld eller förklara varför han tvingats lida – snarare för att påminna om att det finns en mycket större bild, där Job blott är en liten del. ”Vill du sätta min rättvisa i fråga,” undrar Gud, ”förklara mig skyldig för att själv bli frikänd?” Med andra ord, om Job inte fattar så fattar han helt enkelt inte. Det är bara att gilla läget.

Svaret skulle förstås lika gärna kunnat uttalas av den namnlösa makt som söker åtala den stackars Josef K, huvudgestalten i Franz Kafkas ”Processen”. Likt Job famlar banktjänstemannen Josef K efter svar under romanens gång; han står åtalad, men lyckas aldrig förstå vilket brott det rör sig om eller hur han ska gå tillväga för att få upprättelse. Han får kort sagt ingen bra förklaring, vem han än frågar.

Det uppseendeväckande med Kafkas berättelse är att någon rättegång aldrig tar vid, att han aldrig får möjlighet att försvara sig mot anklagelserna, vilka de än må vara. Och samma sak sker egentligen i Jobs fall. Han tiger slutligen, förstummad av Herrens ord. Hans boskap och barn ges tillbaka till honom, men han förstår aldrig varför han varit tvungen att lida så fruktansvärt längs vägen.

För vilket brott ska Josef K ställas inför rätta? Varför ska Job straffas trots att han aldrig velat annat än gott? Varför ska jag själv inte tillåtas stiga på tåget till Kraków när jag gjort allt för att betala för mig? Ingen vet.

Och ett drygt sekel efter att ”Processen” gavs ut kan vi kanske konstatera att vi mer än tidigare finner oss i Kafkaliknande situationer, helt enkelt för att våra liv till så stor del bygger på tillgång till information.

Vi är ständigt på jakt efter svar på hur vi bäst bör leva, hur vi ska bli lyckliga, friska, rika och så vidare. Men inga svar ges oss – eller rättare sagt, vi får en mängd svar, men de är nyckfulla och svåra att förstå. Och vår strävan efter förståelse slutar alltsomoftast i Josef K:s eller Jobs märkliga tystnad – vi tillåts gilla läget, efter bästa förmåga.

Hur det gick för mig i Lviv? Det slutade med att jag gav upp och i stället för att ta tåget reste med buss till gränsövergången vid Przemyśl, där jag i gassande solsken väntade med tusentals andra på att få komma in i Schengenområdet.

När jag väl, långt in på eftermiddagen, stod längst fram i kön skrattade tulltjänstemannen åt mig. Varför hade jag inte bara tagit tåget eller flyget, som andra EU-medborgare? Jag hann inte svara, men om jag gjort det hade jag försökt förklara att det var exakt som i Kafkas novell ”Framför lagen”: att hela den där passexpeditionen vid gränsen på sätt och vis fanns till blott för min skull. Att det var mig alla hade väntat på där i värmen.

Henrik Sahl Johansson
litteraturkritiker

Plogens tid: Fåror av poesi bryts mot himlen

Tue, 07 Apr 2026 04:00:00 GMT

Dikten och plöjandet har anrika sammanbundna rötter. Sanna Samuelsson reflekterar över fäder, billar och oändligt vackra jordkockor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är en särskild tid som är plogens tid. Det är när tjälen lyft från marken och det bär. Är det för blött håller jorden inte för traktorns tyngd. Är det för sent – då är det för sent, då blir skörden försenad.

Är det dags? Det är en uråldrig fråga. Som Vergilius skrev runt tiden för Jesus födelse: ”Just när våren föds, när isen på silvriga höjder / löses och frusen jord för västanvindarna tinar, /då framför plogen, nedsänkt djupt i myllan, / må oxen börja sin suckan och nött av fåror billjärnet blänka.”

Det var skimrande vårdagar i mars eller april när pappa körde fram plogen från logen. Så minns jag honom, mekande på ladugårdsplan och sen ut på gärdet. Ingen tid att förlora. Plogens skarpa billar skar ett snitt i den sömniga jorden. Nacken vriden så man ser bakåt. Pappa i traktorn, billen i jorden. Maskarna som myllrade och skrek i fårorna. Måsarna som hetsade ovanför och festade på det som kom upp.

Pappa berättade om ett tidigt minne. Han var med sin pappa nere på ett av torpets gärden och gick bredvid. Farfar körde med hästar då, detta var på 1950-talet, innan de köpt sig en traktor. Hästarna gick i tvåspann och farfar med plogen efter.

Efter ett tag ville pappa gå hem, men farfar behövde plöja färdigt. Pappa fick gå hem ensam. En bit fram fick han syn på en skepnad, en mörk sten, som skrämde honom. ”Det är blåharen”, skrek han. Han sprang tillbaka till den plöjande figuren, papparyggen och plogfårornas symmetri.

Skogen är skräcken och det plöjda fältet är människans domäner, fädernas. Pappan bakom plogen är ett bekant motiv inom poesin, från Joseph Campbells arkaiska fader på de gröna fälten vid havet till Seamus Heaneys dikt ”Efterföljare”. Pappans axlar som segel som spänner, expertögat och den smackande munnen som är hästarnas regel.

I Tommy Olofssons översättning: ”Jag ville vara stor och kunna plöja / syfta med ögat, äga kraft i min arm. / Det enda jag gjorde var att följa / hans breda skugga runt vår farm. / Jag var i vägen, snubblade och ramlade, / bjäbbig hela tiden. Men nu för tiden / är det i stället min far som halkar efter / bakom mig, släntrande längs liden.”

Den som försökt gräva i marken med en pinne känner till svårigheten i att punktera jordytan. Man kommer inte långt. Men så började de första bönderna, med såpinnar som blev till årder, som fick en järnbill och blev till en plog. Det är en av de uppfinningar som radikalt transformerat mänskligheten. I längden har det också lett till att stora arealer odlats upp och flora och fauna utplånats för ett mer monokulturellt landskap.

Första gången plogen nämns i svenska källor är i den Yngre västgötalagen från 1200-talet, då en konflikt uppstått när grannar vänt in jord från andras tegar in på den egna tegen, när de vänt med plogen. Med ett årder uppstår inte det problemet, och det fortsatte att användas i mer avlägsna delar av landet ända in på 1800-talet.

Plöjande är ett slags grävande som syftar snett nedåt, för att få bar jord för fröet att gro i. Men det är lika mycket en metod för att röra runt i jorden, som lätt sätter sig, särskilt när tunga maskiner kör på fälten. Plöjningen är också en metafor för poesin. Som Gunnar D Hansson påpekar i essäboken ”Var slutar texten?” bildas ordet ”vers” av latinets ”verto”, vända, i bemärkelsen att plöja. Åtminstone gjorde man den kopplingen redan i antiken. Versrader är alltså plogfåror i skrift, ”en sedd och avläsbar gest, en fysisk rörelse.”

Under Vergilius tid var poesins betydelse otvetydig, i samtiden tvivlar man på dess relevans. Detsamma gäller plöjningen. Plogen har blivit lika omodern som dikten.

Plöjningsfritt jordbruk har nämligen blivit melodin på mångas läppar i dag. I det regenerativa jordbruket ses plöjning som ett invasivt intrång i jordkulturen. Det stör jordlagren och gör att den odlingsbara jorden eroderas och försvinner. Djupplöjning är lika illa som besprutning och konstgödsel, och är en del av det problematiska industriella jordbruket. Det ersätts i det regenerativa jordbruket med en lättare harvning som mer skonsamt luckrar upp jordsvålen.

Denna diskurs är långt ifrån Vergilius stjärnögda verser om underverket som var den billade plogen. Plöjningen är uråldrig, samtidigt har det alltid varit en invasiv praktik. I bevarade landskap i England kan man fortfarande med blotta ögat se djupa fåror efter medeltida plöjningsmetoder.

Men det var framförallt efter den så kallat ”gröna revolutionen” på 1950-talet, när jordbruket blev mer högproduktivt, som plogarna har skurit allt djupare ner i matjorden. Effektiviteten blir ett problem när matjorden, som är det övre lagret, har börjat försvinna. Man kommer helt enkelt för långt ner, och jorden svarar med att bara blåsa någon annanstans.

Trots allt detta kan man hävda att det finns en skönhet i den nyplöjda åkern. Gerard Nordström visar bland annat i sin monumentala målning ”Höstplöjning” en annan sida. Där sträcker sig fårorna till horisonten, tycks aldrig ta slut. Den skånska konstnären är annars mest känd för sina gröna landskap, särskilt de som målades med antikrigsbudskap under Vietnam-kriget. I plöjningsmotivet finns en helt annan palett. Det är den brun-röd-lila-ockra-skimrande jorden som snett brer ut sig över landskapet.

I en intervju berättade Nordström om barndomens promenader på den skånska slätten när det var nyplöjt. Framför allt var det höstplöjningen som var fantastisk. ”De stora jordkokorna som hade vänts upp och ner, och eftersom jorden var så lerig så blev det en klar vacker dag som speglar som glittrade, det var otroligt. Mor och jag kallade det för jordhavet.”

Jämförelsen mellan plogen och poesin är en tankelek, poesin är äldre och kommer överleva oss alla. De sista människornas sånger kommer höras över fälten där maskinerna står övergivna och rostar. Men de har båda varit människans följeslagare genom årtusenden, och har setts som exempel på högkultur.

När fäderna och plogarna dyker upp i dikten är det ofta som en symbol för traditionen. Poeten är sällan den som plöjer själv, generationernas kunskaper har redan gått förlorad när versen skrivs. Inga hästar går längre på fälten och drar järnredskapen bakom sig, det finns ingen pappa att springa tillbaka till.

Skönheten i ett välplöjt fält en höstmorgon kräver ett tränat öga, som förstår arbetet som ligger bakom. Eller kanske är miraklet bara de färgskiftningar som uppstår och hur det kan instruera en dikt eller en målning.

Plogens tid må vara på väg att ta slut när matjorden och hållbarheten behöver värnas men de dikter som sjunger plogens lov finns kvar. Och där finns också minnet av våra, möjligen, naiva drömmar om de eviga tekniska framstegen.

Sanna Samuelsson
kritiker och författare

Litteratur

Vergilius: Georgica. Översättare: Ingvar Björkeson. Natur & Kultur, 2019.

Heaney, Seamus: Hundra dikter. Översättning: Tommy Olofsson. Natur & Kultur, 2022.

Hansson, Gunnar D: Var slutar texten? – tre essäer, ett brev, sex nedslag i 1800-talet. Ideella föreningen Autor, 2011.

Allegris Miserere: Påvarnas hemlighet avslöjades och vi fick alla skymta paradiset

Fri, 03 Apr 2026 04:00:00 GMT

Gregorio Allegris körverk Miserere, mei Deus var länge exklusivt för mörkermässan i Sixtinska kapellet. Martin Söderlind sätter ord på skönheten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det skymmer afton i Sixtinska kapellet under Stilla veckan, någon gång i slutet av 1630-talet. Ringprydda händer greppar karmstolarnas armstöd. Tillsammans med utvalda kardinaler och prelater inväntar påven en tenebrae, mörkermässa.

Kanske har ett främmande sändebud fått äran att träda in i den intima kretsen. Storögt bevittnar han mässans säregna förlopp. När den når sin kulmen ska allt vara höljt i det mörker som omgav Frälsaren, nedstigen i Dödsriket.

Ännu skymtar gestalterna på väggarna i Den yttersta domen störta mot fördömelse eller stiga i salighet. Mörkret fortsätter tätna tills bara en ensam låga brinner på altaret, sinnebilden för Kristus. Mot slutet av konserten göms den bakom altaret och allt försänks i mörker. Michelangelos kroppar löses upp, medan de sista tonerna glider in i tystnad.

Plötsligt framkallas ett strepitus, ett mullrande oväsen. Man stampar i golvet och böcker slås igen med kraft. Det ska symbolisera jordbävningen i ögonblicket då Kristus ger upp andan, och det därpå följande bullret när stenen framför graven förs undan. Ljuset bärs sedan fram igen till sin ursprungliga plats, som tecken på den avslutande uppståndelsen.

Framför altaret står huvuddelen av kören i fem stämmor redo. En mindre del med ytterligare fyra stämmor är uppställd på en läktare bakom åhörarna.

Tonsättaren, Gregorio Allegri, deltar själv i kören som en kontralt, en hög tenor. Med en början som korgosse är han redan erfaren, både som sångare och tonsättare. Men först dryga tiotalet år senare han ska nå höjden på sin karriär som kapellmästare, främst tack vare sin musik för såväl körer som stråkar. Även om vi musikhistoriskt befinner oss i barocken dröjer Allegri, starkt präglad av mästaren Palestrina, stilmässigt kvar i senrenässansen.

Det är första gången hans Miserere ska framföras, verket som för alltid räddar honom ur historiens glömska. En stillsam melodi inleder. Strax tar en bedjande mansstämma över, tills kören på galleriet som ett eko i fjärran upprepar melodin. Växlingen upprepas några gånger och låter tonerna klättra tills de kröns av en solitär gossopran från läktaren.

Att tävla i musik är en dum idé. De som leder Melodifestivalen brukar säga något liknande innan de kavlar upp ärmarna och sätter i gång.

Ändå frestar det om man vill säga att något är riktigt, riktigt vackert. Det händer att Mozarts Ave Verum Corpus utnämns till världens genom tiderna vackraste musikstycke. Jag, och nog flera med mig, skulle vilja påstå att Allegris Miserere är ännu vackrare. Inga hästlängder i försprång, snarare en kamp vid målsnöret.

Fängslade av sina klanger tycks rösterna försatta i trance. Varsamt, med osviklig värdighet, frammanas tonerna ur en tystnad som bävar av överjordisk närvaro. En efter en ger de sig till känna i högtidlig procession.

Likt bildsköna änglar uppstår de nyskapade ur intet, ur dunklet bakom scenen som ramar in det vi, jordiska varelser, förmår varsebli. I själva verket är det storslagna hörspelet en skärva av ett gränslöst skeende.

En del tonsättare anses berömda för ett enda verk. Bizet nämns som exempel med sin Carmen. Och Gustav Holst leder onekligen tanken ensidigt till Planeterna. Alla tänker väl på Pacific 231 när Arthur Honegger nämns, liksom De fyra årstiderna associeras med Vivaldi.

Men bättre än någon annan kvalar Allegri med sitt körverk in i ligan, i den mån en sådan alls existerar. Under sin livstid skrev han flera verk som blev mycket uppskattade i samtiden, inte minst av påvarna Urban VIII och Innocentius X. Idag är allt utom Misereret bortglömt. Desto starkare lyser stycket tvärs genom århundradena.

Därmed tillhör det en exklusiv skara verk från tiden innan begreppet klassisk musik hade uppfunnits som spelats oavbrutet fram till våra dagar. I äldre tid övergav man nämligen ständigt det nyss så omhuldade för nya stilar. Bach föll ganska snart efter sin död offer för denna trendkänslighet. Mer livskraftiga tonsättare vid sidan av Allegri är däremot Pergolesi med sin Stabat Mater och Händel med Messias.

Miserere är latin och betyder ”förbarma dig”. Texten är hämtad ur Versio Vulgata, bibelöversättningen från hebreiskan och grekiskan. Det rör sig om en psalm ur Psaltaren som egentligen är en klagovisa, en bön om förlåtelse med vidhörande försoningsoffer.

Varje ängel bär varsamt sin ton i famnen, som ett länge efterlängtat barn. Eller som om hon anförtrotts Gudamoderns livsfrukt, han som ska släcka världens konflikthärdar och förlåta människornas synder.

Vingburna lyfter änglarna sakta med sin oskattbara börda, stiger högre och högre, medan klangerna djupnar. Den vackra musiken klingar samman med människornas skuldtyngda böner om förlåtelse i en förlösande enhet som når det uthärdligas gräns.

Misererets oerhörda skönhet framgår av att påvarna svartsjukt behöll det för sig själva. Noterna förbjöds att spridas. Någon gång blev det dock möjligt för allmänheten att lyssna från en balkong, medan avskrifter var fortsatt förbjudna. Skrivdon fick absolut inte medföras.

Men så en vacker dag år 1770, efter drygt hundratrettio år av hemlighetsmakeri, satt en fjortonårig musikalisk yngling vid namn Wolfgang Mozart på balkongen. Efter två genomlyssningar gick han hem och plitade ner varenda not efter minnet.

Skeptiska röster menar att ynglingens manager och agent, pappa Leopold, hittade på alltsammans i PR-syfte, och de har nog rätt. Noter lär nämligen ha varit i omlopp i London när familjen Mozart besökte staden.

Till slut når sopranstämman fram till målet för himmelsfärden. En av änglarna öppnar sin famn. En ensam ton, inkarnerad av barnet som har vilat däri, sträcker nyfiket fram fingret genom rymderna mot en punkt som skälver av ljus. Det är nålsögat till Paradiset.

Våra ögon bländas och värker. Oberörd av skenet, med uppspärrade ögon, stoppar barnet fingret genom nålsögat.

Inte mycket tränger igenom, men tillräckligt för att vi ska fyllas av förtröstan, känna utsidan av Guds hand glida över våra kinder, lyfta blicken och skymta ansiktet som vi alla avbildar. Det vi speglar i varandra som medmänniskor i våra smärtfyllda liv.

Sedan börjar allt om igen.

Martin Söderlind
antikvetare och skribent

Tårar: Går det att vara människa utan att gråta?

Thu, 02 Apr 2026 19:00:00 GMT

Om man ska tro litteraturen intar gråten en central del i ett människoliv. Hur ska den som inte lyckas fälla några tårar förhålla sig till det? Malin Nord funderar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2023-05-08.

I de jämtländska landskap där jag växte upp tycktes generationers slit för att överleva finnas kvar i det kollektiva medvetandet. Man ska lära sig att åka skidor. Man hugger sin egen ved. Och om man faller så torkar man tårarna, reser sig och går vidare.

I den här andan uppfostrades även jag. Som barn hjälpte jag ofta till hemma, och vedtravning var den uppgift som jag tog på största allvar. På vedbacken sköt pappa kubbarna mot klyvens gnisslande knivar, medan jag stod vid slutet av rullbandet och ordnade vedträna i en stadig hög på skoterkälken. Framme vid vårt hus kilade jag ner i pannrummet för att ta emot när pappa kastade in dem genom källarfönstret. När allt var inne åkte pappa tillbaka till backen medan jag fortsatte att trava ved mot den inre väggen. Det behövdes mycket för att värma en villa om vintern.

Pappa är jägare, och det var till honom som polisen ringde när det skedde viltolyckor.

En kväll kom han hem med ett chockat rådjur som skulle få återhämta sig i vårt pannrum. Jag knöt an till djuret på ett ögonblick, och kanske var det min första lektion i hur maktlöshet känns i den egna kroppen.

Rådjuret behövde få äta så vi åkte ner till Gäddviksvägen och grävde i snön där vi visste att det fanns blåbärsris. För en stund tycktes det piggna till, men sedan kom smärtorna. Hela kvällen stod rådjuret framför min travade ved, med huvudet mot golvet när den spända buken rullade i konvulsioner.

Förstoppning, sade pappa, det fanns inget att göra. När han nästa morgon stegade över gården och in i skogen, med rådjuret i famnen och geväret på axeln, då stod jag kvar på farstubron för att lyssna till skottet, som en slags stoisk solidaritetshandling med rådjuret, att följa det hela vägen till slutet. Och när det small inne bland granarna rann det inga tårar längs mina kinder.

Jag grät i stort sett aldrig som barn. Kanske om jag slog mig, men då torkar man ju tårarna, som sagt, reser sig och går vidare. Av känslor grät jag nästan aldrig. Men det handlade, tror jag, inte bara om kulturen som jag växte upp i. Jag känner igen mig i flickan i Claire Keegans novell Det tredje ljuset, som inte heller står ut med sina egna tårar. I berättelsen måste hon lämna den snälla familj som har tagit hand om henne under sommaren och skickas tillbaka till sina mindre omsorgsfulla föräldrar. Hon stirrar in i brasan och kämpar för att inte börja gråta. ”Det var länge sedan jag gjorde det, och medan jag gör det minns jag att det är det värsta man kan göra.”

Det är som att tårarna blir ett erkännande av att det gör ont inuti. Kanske var jag rädd att förlora något hos mig själv, och att det var därför som tårarna inte kom.

Men så småningom började jag betrakta den frånvarande gråten som en brist. Det var ju inte ens så att jag höll tillbaka tårarna, de kom bara inte. Med avund betraktade jag dem som grät ofta, de tycktes befinna sig i nuet och reagerade i takt med det. Själv vandrade jag några steg efter, och när det som gjorde ont till slut kom ifatt mig var det för sent. Min kropp hade övat länge på att undvika smärtans kanske tydligaste uttryck.

Jag letade efter symboler och betydelser i litteraturen, i konsten och i filmens värd.

Återvände till Harry Martinssons diktepos Aniara, där tårarna är vad som håller människorna kvar i sig själva. De har tvingats lämna det sjunkande skeppet jorden, och när motorerna dör glider farkosten obönhörligt mot evigheten. Ombord finns Miman som har bevarat migranternas ljusaste minnen från livet som de har lämnat bakom sig, och de söker sig dit, till hennes innersta rum. Där kan de minnas sig själva i det som var vackert, och ju större tårflod, desto lyckligare anses minnet vara. Tårarna blir beviset på att de har levt. Men när Miman exploderar förintas minnena och galenskapen tar vid. Det är som att det mänskliga i människan upphör när minnet och tårarna försvinner.

Hos den franska författaren Marguerite Duras härrör gråten däremot från en outsinlig källa inuti den egna kroppen. I hennes böcker är tårarna begärets röst. Det vill säga, den älskande människans allra mest levande röst. Och allt sedan jag läste Älskaren och den senare versionen av samma berättelse, Älskaren från Norra Kina, har jag velat kunna gråta som det franska barnet och hennes kinesiske vuxne älskare gör. De gråter i det oerhörda begär som flimrar i rummet där de befinner sig.

Älskaren och flickan gråter tillsammans över mannens ömkliga och ojämförliga kärlek till barnet. Det är en kraft så stor att den är det enda. Hon vet det, så som bara ett barn kan veta vissa saker. Det hon erfar med honom är bortom allt. Han gnyr och gråter, båda gråter. De gråter hela tiden, men utan att förlora något hos sig själva.

När Jesus befinner sig vid Lasaros grav, står det i Johannesevangeliet att han faller i gråt, och att judarna säger: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Tårarna visar alltså på hans förmåga att älska, liksom de i andra berättelser påvisar närvaron av det djupa begäret eller rent av uttrycker det mänskliga i sig. Allt av värde tycktes finnas i dessa tårar som inte rann från mina ögon.

Slutligen var det ändå i det religiösa perspektivet som något slags försoning fanns, och en nyckel till att förstå vad det var jag egentligen hade förnekat. För de fanns ju också där i bakgrunden under hela min uppväxt, föreställningarna i de kristna trossamfunden. Som idén att den som inte gråter saknar en förbindelse med sina medmänniskor.

I en konflikt tar ju tårarna ofta vid där orden har tagit slut. Ett sista halmstrå, kanske i ett försök att hålla någon kvar.

Gråten är med andra ord själens mayday: Jag är i nöd, rädda mig.

Och för de som kan gråta, tycks tårarna också vara den oerhörda frågan: Älskar du mig, även om du inte gråter när jag gråter?

Vad jag har hållit undan genom att inte släppa fram tårarna, är möjligheten, eller risken, att bli tröstad. För mig, som satte en ära i att bita ihop, var underkastelsen att ta emot tröst ännu svårare att stå ut med än själva tårarna. Det var ju som bekant rådjuret som det var synd om, och inte mig.

Kanske handlar det egentligen om något så enkelt, som att en tår inte trillar ensamt och obemärkt, ur intet till intet. Den inbegriper hela kosmos eftersom gråten sätter oss människor i förbindelse med varandra.

Den som blottar sitt ögas översvämning inför den andre, sin själs jordskalv, måste vara beredd på gråtens konsekvenser.

Malin Nord, författare och dramatiker

Tårar: Låt fulgråten förgylla ditt liv

Thu, 02 Apr 2026 04:00:00 GMT

Sluta smålipa och börja hulka! Vi behöver den där riktigt djupa, snoriga gråten konstaterar bibliotekarien Elisabeth Skog.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2019-02-18.

Det finns en sida på nätet där man kan få hjälp att räkna ut både hur länge man gråtit och den sammanlagda volymen tårar. Jag fyllde i uppgifterna för en ledsam period; datum och klockslag och fick svart på vitt att total gråttid summerats till 2 timmar och 19 minuter och att tårarnas sammanlagda mängd uppgick till 2.8 dl.

Om man studerar gråtens mekanismer får man veta hur bra det är att gråta och om nyttan med själva tårarna. Det renar och rensar både fysiskt och psykiskt, och det går inte att fuska sig till sådan sanering genom att till exempel skära lök. Det är den känslosamma, hulkande gråten och dess proteinfyllda tårar som ger resultat, denna cocktail av slem, fett och salter.

Från medeltiden och fram till industrialismen var det på det stora hela accepterat att gråta.

I gråten gör vi oss av med stresshormonet kortisol och känner oss lugnare efteråt. Och äkta tårar innehåller också enkefalin, vilket fungerar som kroppseget morfin, alltså både smärtlindrande och lugnande. Och inte nog med det, på grund av sin konsistens rinner just gråttårar långsammare ner för kinderna än lökskärar-tårar. Kanske för att vår omgivning ska hinna uppfatta dem och komma till undsättning? En av gråtens funktioner verkar också vara just kommunikativ, att vi ska bli sedda i vårt gråtande.

När vi är mycket små, innan vi har ett språk är gråten en överlevnadsmekanism, vi gråter efter mat, kontakt, värme, vila. Gråtande barn var till och med populära motiv i heminredningen på 70-talet. Närbilder av rödmosiga barnansikten med stora tårar prydde både tavlor, brickor och korsstygnsbroderier.

Synen på vårt gråtande har växlat under historiens lopp. Från medeltiden och fram till industrialismen var det på det stora hela accepterat att gråta. Inte minst under 1700-talet då män och kvinnor grät öppet och stort. Men det är viktigt att påpeka, som Karin Johannisson skriver, ”...att gråtspråket hade sina spelregler. Medicinska bedömningar och etiketten satte gränser för det acceptabla [...] tårarna var alltså strikt socialt och moraliskt kodade.”

Samstämmiga uppgifter pekar alltså på hur välgörande det är med förlösande gråt. Det verkar finnas bevis för att det rentav skulle vara hälsovådligt att hålla tillbaka den. Högt blodtryck och hjärtproblem lurar på er med sammanbitna käkar, nersvald gråt och torra ögon. Ett i sammanhanget ofta använt citat är av den brittiske psykiatrikern Henry Maudsley (1835-1918) han lär ha sagt "The sorrow which has no vent in tears may make other organs weep”.
Sorg som inte får sitt utlopp genom tårar kan få andra organ att gråta.

Att inte gråta alls har ibland betraktats som något suspekt och skulle då botas som en sjukdom. Om du var kvinna kunde denna oförmåga dessutom ligga till grund för att du brändes på häxbål. Längre fram i tiden när gråtandet hade blivit en nästan enbart kvinnlig verksamhet betraktades det som ett bevis på homosexualitet om en kvinna inte kunde uppvisa gråt.

Men nuförtiden, när kontroll och behärskning är de främsta dygderna, vilka får egentligen gråta nu?
Svaret kanske kan utläsas via ett intrikat koordinatsystem med parametrar som klass, kön, frekvens och vad som orsakar tårarna.

Dåvarande presidenten Barack Obama gråter på en presskonferens när han talar om en skolskjutning. Det framstår som en accepterad gråt och han får kredd.

En japansk politiker Ryutaro Nonomura storgråter offentligt när han anklagats för att ha försnillat offentliga tillgångar och använt dem till familjeresor. Han blev hånad och skrattad åt. ”Den gråtande politikern” blev hans smeknamn.

I djup fulgråt finns en direkt koppling mellan tårar och det osköna snorandet

Att tolka tårar visar sig vara problematiskt, det verkar till exempel accepterat för idrottare att gråta, både vid vinst och förlust, men mindre lämpligt att gråta öppet över andra personliga nederlag eller privat grämelse.

Jag läser en frågespalt på nätet; en person som upplever sig vara extremt lättgråten frågar psykologen: Vad göra och finnes bot? Svaret lyder att om man har lätt för att gråta har man också nästan alltid skäl därtill. Många som har nära till gråt har förmodligen knipit ihop över saker under många år. Ta din gråt på allvar, gråt ut i floder. Ja ”Gråt tills jobbet är gjort.” lyder råden.

Det handlar alltså inte bara om att gråta, utan om hur man gråter.

En internationell studie visar att män gråter 6-17 gånger per år, kvinnor 30-64 gånger. En annan viktig aspekt i denna studie är hur djup gråten är. Ett mått på det är till exempel ifall gråten övergår i hulkande. I vår samtid har det uppstått ett ord för det här hulkande kvidande råa framsläppandet av vätskor, nämligen ”fulgråt”. Pernilla Wahlgren och Jenny Strömstedt med flera har vittnat om sin fulgråt i olika sammanhang.

I djup fulgråt finns en direkt koppling mellan tårar och det osköna snorandet vilket förklaras genom en avrinningskanal från ögat till näsan. Kroppen ser till både att producera tårarna och att de ska ha någonstans att ta vägen.

För att hela detta intrikata maskineri ska fungera behöver ögonen extra tillförsel av blod, små kärl under huden vidgas och svullnar och vi får ”det klassiska förgråtna ansiktsuttrycket”.

Det är nämligen önskvärt att gråten är både ljudlig och djup eftersom förmågan att gråta ordentligt hänger ihop med sin motsats; att kunna skratta rejält.

”Känslor har en polär tendens, säger idéhistorikern och psykoterapeuten Claes Ekenstam i en intervju, ”de är ihopkopplade med varandra. Det betyder att om man blockerar en så blir det mindre även av en annan. Gråter du väldigt grunt eller inte alls så kan du inte heller skratta på det där djupa, befriande och härliga sättet”. Slut citat.

Alltså, inte nog med att vi kan bli sjuka av att lägga på locket just när gråten börjar sjuda, denna självbehärskning kan dessutom beröva oss den härliga känslan av ett rungande gapskratt.

fiktionen och dess gestalter kan vara en oväntad genväg till oss själva och att dela läsupplevelser med andra kan innebära en speciell form av intimitet.

Men är det ens ok att skratta så där djupt och härligt som Ekenstam beskriver? Jag vet en arbetsplats där ljudliga skratt nyligen togs upp på listan över arbetsmiljöproblem, i höjd med dålig ventilation och krånglande kaffemaskiner.

Kontroll och behärskning verkar betecknande för vår tid. Kroppen ska hållas i strama tyglar och det samma gäller känsloyttringar. Peter Englund avslutar sin essä ”Gråtens historia” med denna reflektion ”Skulle en människa ur förflutenheten se oss idag skulle hon säkert tycka att vi verkar vara känslokalla. För det som är underligt, det är inte att de grät så mycket, utan att vi gråter så lite.”

Gråten har förpassats långt in de mest privata gemaken och kanske också skrattet?

Var ska vi då ta vägen med allt?

En bibliotekarie kanske skulle svara: låt oss gå till skönlitteraturen! Mötet med fiktionen och dess gestalter kan vara en oväntad genväg till oss själva och att dela läsupplevelser med andra kan innebära en speciell form av intimitet. Vi bildar en läsecirkel och i skydd av sidorna, i skuggan av de litterära karaktärerna, kan vi få syn på oss själva.

Och skulle en man smyga med in, kanske rentav en som bara snittar på sex gråttillfällen per år så finns det en perfekt bok att läsa; 2015 gav nämligen ett amerikanskt förlag ut en antologi, som översatt till svenska får titeln ”Dikter som får vuxna män att gråta”.

Vi går till böckerna och vi går till andra läsare. Vi stänger dörren om vår cirkel och låter tårarna rinna och de bullriga skratten eka.

Elisabeth Skog, bibliotekarie

Källor

Karin Johannisson: ”Melankoliska rum” Albert Bonniers förlag (2009).

Anthony and Ben Holden (red). Poems that make grown men cry. Simon & Schuster paperbacks (2015)

Illustrerad vetenskap 1/9 2009: Varför svullnar ansiktet upp när man gråter?

Svenska Dagbladet 30/7 2017: Därför är det dags för män att börja gråta.

Tårar: Litteraturhistorien börjar med gråtande kvinnor

Wed, 01 Apr 2026 04:00:00 GMT

Litteraturen skapas av berättaren. Jimmy Vulovic funderar på om inte litteraturens ursprung finns hos de kvinnor som i sin klagosång om döden berättade historien om livet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2022-03-30.

Det var väldigt varmt den dagen, säkert 35 grader. En svartklädd släkt stod samlad på byns kyrkogård. Ansiktena var sammanbitna. Genom kvävda snyftningar hördes tre kvinnoröster klart och tydligt. De låg på knä bredvid en grav, vaggade sorgset och ropade klagande ner i den. Joj, Milosave. Joj, Bože. Joj, Milosave, joj. Där nere i mörkret låg min farbror, en av de människor som jag har älskat allra mest i livet. Jag såg kvinnornas ryggar och svarta sjaletter, vaggande över graven, hörde deras klagande röster berätta om den döde. Och ja, tänkte jag instämmande, han var verkligen den snällaste av oss och den mest saknade. Sedan mindes jag allt roligt som vi hade gjort och allt han lärt mig. Kvinnorna berättade även om släkten som var där och att jag och min Maria hade kommit från Sverige för att besöka honom. Jag vet inte om han hörde dem eller om han var någon annanstans. När tårarna kom tittade jag på bergen. De låg där kring byn, tysta och vackra precis som vanligt. Ändå var inget sig likt.

När Walter Benjamin i sin essä ”Berättaren” berättar om den ryske författaren Nikolaj Leskov, skisserar han även själva berättandets natur, berättarens ofrånkomliga koppling till livserfarenheten och till döden. Han ser ett mönster. Med det moderna livet har döden i allt högre grad osynliggjorts i våra liv och medvetande. Förr, skriver han, fanns det inte ett hem, knappt ens ett rum, där någon inte hade dött. Nu lever vi i hem varifrån döden schasats bort, i rum där den flyttats ut för att istället sändas till ålderdomshem och sjukhus. Det är förstås skönt att slippa se och därmed tänka på döden, slippa påminnas om ett oundvikligt slut. Men glömskan har ett pris. Det kan liknas vid inflation. Då en riksbank trycker så mycket pengar att den bortre gränsen för våra ekonomiska möjligheter hamnar långt bortom vårt synfälts horisont, händer det något även med de surt förvärvade pengarna i vår näve. De förlorar i värde och på samma sätt kan livet förlora en del av sitt värde när döden glöms bort. Kanske är det därför som ett ordspråk säger att en frisk människa har tusen önskningar medan en sjuk bara har en.

Livet, det verkliga livet alltså, är aldrig så värdefullt som då döden visar sig. I den stunden slutar vi bry oss om meningslösheter i sociala medier och alla erbjudanden om hur vi kan bli lyckliga. Vi inser då att lycka också kan vara något så enkelt som att få se ytterligare några sandkorn falla ner genom timglaset. Det är för att tala om detta som berättaren finns, enligt Walter Benjamin, åtminstone i berättande som följer i den muntliga berättartraditionens spår från episk diktning och vidare in i sagan, legenden och andra kortare berättelser utan den moderna romanens komplexitet. Och till de genrer han listar skulle nog även gråterskors sorgesång kunna läggas. För en tydligare illustration av berättandets natur och mening finns väl inte. En människas liv, förklarar Walter Benjamin, kan berättas först efter att det har tagit slut. Döden sätter både punkt för och bemyndigar orden om det liv som var. Gråterskor har sedan länge varit de första att berätta den berättelsen.

Jag förstår nu att klagosången över min farbror hördes långt bortom den lilla kyrkogård där vi stod samlade. De vaggande rösterna som vid gravens rand ekade mellan nu och då, mellan de levande och de döda, har hörts genom årtusenden. Jelena Šaulić förklarar i ”The Oral Women Poets of the Serbs”, publicerad 1963 i The Slavonic and East European Review, att gråterskor tidigare har förekommit i många kulturer. Efterhand har den folkliga berättartraditionen emellertid försvunnit alltmer, inte minst därför att kyrkan velat stoppat den. Men på en del ställen, till exempel vissa områden på Balkan, har man hållit fast vid traditionen. Gråterskorna, menar hon, både markerar en gräns mellan och förenar livet och döden. Deras sorgesånger om hur den döde som en gång levde här hos oss och nu lever där på den andra sidan anger en tydlig gräns. Samtidigt slår deras budbärande ord, speciellt då de riktar sig direkt till den döde, en bro mellan livets ändlighet och dödens oändlighet. Ritualen synliggör existensens villkor.

Margaret Alexiou menar i boken The Ritual Lament in Greek Tradition, publicerad 1974, att de gråterskor som ännu finns kvar i vår del av världen är en skärva som har ärvts från den hedniska antikens kultur. Även om både ritualer och konventioner kring gråterskornas poesi har förändrats så kan man fortfarande höra en tydlig resonans från antikens sorgesånger. Ekot leder oss bland annat in i den klassiska litteraturen. I exempelvis Iliadens tjugofjärde och avlutande sång, då det står klart att Troja är bortom all hjälp, sörjer den fallne hjälten Hektors hustru Andromache vid sin makes grav. Hon inleder med orden: ”O min make, så ung du dog! Och jag blev änka här i ditt hus.” Sedan berättar hon bland annat att hans död innebär Trojas fall, eftersom han ju var ”dess bålverk” och ”murarnas värn, beskyddet för barn och för kvinnor”.

Efter Andromache tar Hektors mor Hekabe vid. Hon berättar att Hektor dödat Akilles högt älskade vän Patrokolos och att Akilles i sin tur dödat Hektor och skändat kroppen. Därefter tar den fallne hjältens svägerska Helena till orda över graven. Hon var tidigare kung Manelaos hustru och anledningen till, eller åtminstone förevändningen för, att Troja attackerades. Av hennes sorgesång framgår bland annat att hon hade kärleksflytt till Troja med Hektors bror, ”den gudaliknande Paris”. För att göra en lång historia kort kan vi konstatera att kvinnorna sammantaget berättar följande: Helena flydde med Paris till Troja. Det ledde till att trojanerna hamnade i krig med grekerna. Hektor dödade Akilles nära vän Patrokolos. Akilles hämnades genom att döda Hektor i vredesmod och sorg. Troja besegrades. På så vis ramar kvinnornas gemensamma berättelse in Iliadens intrig.

”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Akilles”. Med den invokationen inleds Iliaden. I den avslutande sången sluts sedan cirkeln då de tre kvinnorna berättar om de spår som den vreden lämnat. Berättaren, menar Walter Benjamin, står alltid med blicken riktad bakåt i tidens verklighet och myter. Det är via retrospektion som berättaren rapporterar om erfarenheter, antingen egna eller andras, till sina åhörare eller läsare. En berättelse är därför alltid ett eko från svunna tider, såväl upplevda som påhittade. Om vi tror honom så förstår vi även att den eller de rapsoder som vi brukar kalla Homeros egentligen bara broderat vidare på kvinnornas berättelse. Broderiet är visserligen mycket stilsäkert och vackert, det ska villigt erkännas, men det förändrar emellertid inte att den västerländska litteraturens viktigaste och ursprungliga berättare mycket väl kan ha varit tre kvinnor som vid en grav bemyndigats av döden att tala om livet.

Jimmy Vulovic
litteraturforskare

Producent: Morris Wikström

Tårar: Gråtande barn är journalistikens hötorgskonst

Tue, 31 Mar 2026 07:00:00 GMT

Ingenting berör som bilder på utsatta barn. Men vem gråter vi egentligen över, och vad blir medkänslans resultat? undrar Anna Nachman.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När människor säger att det var bättre förr, tänker jag på de gamla judiska begravningsplatserna på Kungsholmen i centrala Stockholm, anlagda i slutet av 1700-talet. Mer än en tredjedel av dem som är begravda där, är barn under arton år. De yngre barnens gravar är omärkta, i bästa fall har en liggande sten placerats på marken, knappt större än en gatsten - med en davidsstjärna inhuggen. Inga namn eller datum. Barn skulle inte sörjas, livet snabbt gå vidare.

När begravningsplatserna på Kungsholmen blev fullbelagda i mitten av 1800-talet så anlades Norra judiska i Solna. Där ligger barnen tätt tillsammans, i fem olika barnkvarter. Även här finns liggande namnlösa stenar som minnesmärken, men då och då har någon förälder trotsat traditionen och låtit resa en riktig, stående gravvård, med namn och datum tydligt uthuggna.

1944 infördes det allmänna barnvaccinationsprogrammet i Sverige. Därefter behövde inga fler barnkvarter anläggas. Fram till dess var verkligheten sådan, att den som fick ett barn aldrig kunde räkna med att det skulle nå vuxen ålder. Det måste ha gjort något med psyket, anlagt en känslomässig stumhet, förhärdat föräldrahjärtat. En människa klarar inte hur mycket sorg som helst, och det finns ingen djupare förtvivlan än den att förlora sitt barn.

Barn är små och sköra. Att överleva sin avkomma är varje förälders största mardröm. Men alla har vi också varit barn. Vi behöver inte föreställa oss – vi minns hur det var att vara liten och värnlös.

Som barn var jag ofta rädd, malplacerad och utlämnad. Mina föräldrar var invandrare, jag kunde inte språket, hade inga vänner. För att lära mig svenska lämnades jag – femåringen som aldrig hade umgåtts med andra barn eller satt min fot på dagis – i en förskoleklass med sexåringar. Jag minns ännu när dragkedjan i den blå plyschoverallen kärvade och hur jag kissade på mig. Jag visste inte hur jag skulle uttrycka mig för att få hjälp, men något barn såg och sa till fröken. Skratt, tissel och tassel. Jag lärde mig svenska fort.

Alla har något sådant minne brännande längst bak i hjärnbarken. Det är alltid synd om barnen. När lidande barn kommer på tal slår det an något djupt inom oss. I mig vaknar den lilla flickan i blå sammets-dräkt, känslorna tar överhanden, logiken tryter.

Ändå är barnen ett dåligt argument. De användes som slagträn i videovåldsdebatten på 1980-talet och filmcensuren blev absurt hård i de oskyldiga barnens namn. När porrdiskussionerna gick höga skulle vi för barnens skull sätta upp otympliga, dyra porrfilter på skolor och hemmanätverk. Att de inte fungerade kvittade lika. Rysk hbtq-propaganda hänvisar till barnen, liksom de som tror att sagoläsande drag queens ska göra ungar till bögar och ickebinära.

Samtidigt är tänk på barnen-argument tacksam journalistik. Blodiga, gråtande barn ger starka bilder som sätter hjärtan i brand, säljer lösnummer och ger klick. Dramaturgin används även hos den som vill vinna krig. Bjud in journalister, rassla fram hungriga och ledsna barn, och halva slaget är vunnet.

Den kanadensiska forskaren Leeat Granek undersöker hur förlust påverkar människors hälsa och psyke. Hon menar att sorg kan främja solidaritet och föra människor samman, men att den också aktivt används och manipuleras av regeringar och politiska påverkansgrupper för att främja nationella, militära och ekonomiska agendor.

Sorg är en av de starkaste känslorna vi kan uppleva, den överträffar ibland både kärlek, ilska och begär. Eftersom den gör oss känslomässigt vidöppna och sårbara, är den särskilt effektiv att manipulera för politiska syften. En naken flicka täckt av napalm, en drunknad tvååring med ansiktet begravt i den våta sanden. Sådana bilder kan spraka i gång ett vanvettigt raseri.

När vi ser lidande vill vi skylla det på någon. Vi behöver rationalisera döden, hitta en syndabock. Insikten att någon dör förgäves är för plågsam att ta in. Vi pådyvlas konspirationsteorier eller luras att bidra med pengar som ska lindra nöd, men som i fel händer kan nyttjas så att lidandet i stället ökar.

Lidande barn på bild växer aldrig upp. Nya tillkommer hela tiden, som sprungna ur en outsinlig källa. Rädda och gråtande, utmärglade och skadade dör de om och om igen inför våra ögon. Barn blir en handelsvara och ett vapen. De exploateras – liksom vi som gråter över dem.

Kanske finns det ingen underliggande agenda, bara journalistisk lättja. Med bilder på vackra, gärna söta flickor i rosa jumprar med håret uppsatt i välkammade tofsar, stjärnögda och leende så som de såg ut innan döden tog dem eller kriget släckte glittret i deras ögon, säljs känslosamma snyftreportage om hemska krig som aldrig borde ha startats. Mätta journalister rapar självklarheter och utan att blinka exploaterar de barnen, och föräldrarnas sorg. För dessa sentimentaliteter får de ryggdunkar och tar emot priser. Att skriva om lidande ger mycket respons. Det är journalistikens hötorgskonst.

Om barnens lidande framgångsrikt utnyttjas i propagandasyften kommer fler barn att drabbas. Mina tårar blir den växtnäring som driver upp nya barn att begråta.

Det är inte konstigt att drabbas emotionellt av barn i nöd. Människan är byggd empatisk, vår överlevnad hänger på det. Vi är skapade så att vi inte kan ignorera barn som gråter. Det är en styrka – så länge den inte utnyttjas.

Den som sörjer namnlösa gråtande barn ser sig själv som en god människa. Precis som vi är programmerade att reagera på barngråt är vi byggda att uppfatta oss själva som goda. Det är alltid den andre som är omoralisk och ond, aldrig jag själv. Det finns en paradox i empatin för de namnlösa barnen långt borta. Ju ledsnare vi blir för deras skull, desto godare känner vi oss.

”Svältande barn är huvudrätten på protestmenyerna i London och Paris” som journalisten Amjad Taha har sagt.

Men för vems skull gråter jag? Barnens? Eller min egen?

Vilka barn begråts – och vilka ignoreras? När vi köper kläder eller en ny mobiltelefon, tänker vi sällan att barnen i smutsig textilindustri och livsfarliga gruvor möjliggör våra inköp. Begäret trumfar moralen, det slår till och med tjusningen att få känna sig god.

Vårt intresse för de lidande barnen är helt beroende av att det finns en tydlig förövare. Det spelar också roll vem vi föreställer oss att förövaren är.

Säg mig vilka barn du begråter, och jag ska säga dig vem du är.

Kan man beskriva lidande barn utan att utnyttja dem? I romanen ”Tid att älska, dags att dö”, i en scen som utspelar sig i ett tyskt skyddsrum under andra världskriget skriver Erich Maria Remarque:

"En kvinna och två barn satt ihopkrupna mittemot honom. Deras ansikten var platta och uttryckslösa, liksom stelfrusna. Endast ögonen levde. /…/ Barnen var inte längre tillräckligt små för att sakna uppfattning om faran, och ännu inte tillräckligt stora för att hyckla ett meningslöst mod. De var vakna och värnlösa och utelämnade".

Anna Nachman
journalist

Producent: Mårten Arndtzén

Litteratur

Leeat Granek, Bottled Tears: The Pathologization, Psychologization and Privatization of Grief. York University, 2008.

Erich Maria Remarque, Tid att älska, dags att dö. I svensk översättning av Knut Stubbendorf. Bonnier, 1975.

Tårar: Teori ger tröst åt oss som gråter oss genom livet

Mon, 30 Mar 2026 04:00:00 GMT

Den vanligaste anledningen till gråt är nog ledsenhet och sorg, men det betyder inte att tårarna i sig är dåliga. Karin Brygger inser att de är en gåva.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En morgon vaknade jag utan att kunna se något annat än ljus, mörker och vissa konturer. Min första farhåga var att jag drabbats av ett ovanligt migränsymptom. Eller hjärntumör? Jag tog mig till badrummet, som om spegeln därinne skulle få syn på mig och vidarebefordra bilden in i mina ögon. Inget hände. Jag försökte med kallvatten, försökte gnugga ögonen seende.

Först när jag paniken lagt sig förstod jag att jag kanske inte blivit obotligt blind. Kanske var det någon slags låsning, mellan sorg och nerv? Jag slog mig därpå i ansiktet så att jag inte längre kunde hålla tillbaka ledsenheten inuti, jag sökte alltså framkalla det brustna. Och började gråta.

Strax återvände synen och en välbekant kvinna i gradvis ökande skärpa uppträdde i spegeln. Under denna korta tidsrymd fick jag syn på mer än mitt ansikte; jag upptäckte det mystiska sambandet mellan något djupt inuti mig själv och min kropps möjligheter. När tårarna kom och synen med dem blev jag varse att tårar är mer än vätska. De var det nödvändiga mediet mellan blind och seende.

Emellertid är tårar också just vätska. De delas traditionellt in i olika kategorier: basala, reaktiva och känslotårar. Och det är verkligen olika sorters tårar det handlar om. Känslotårarna är de enda som innehåller en neuropeptid relaterad till endorfiner, det som förenklat kallas lyckohormon. Därför, lyder hypotesen, och för att tåren transporterar ut stresshormon ur kroppen, mår vi bättre när vi gråtit. Vi gråter därmed bland annat för att reglera nervsystemet. Men denna förklaring av den salta vätskan är så ensidig att man skulle kunna gråta - tristessens tårar.

Men forskning om gråt måste inte vara tråkig, tvärtom. Eric Cullhed, som är professor i grekiska, skriver i boken Gråt: Tårarnas filosofi - från antiken till idag att forskningen om gråt som kroppslig process gör framsteg varje år, men att den mångfacetterade kunskapen om detta fenomen kommer från ”ett invecklat flätverk” av relationer. Flätverket består av våra kopplingar till världen och människorna, till ideal, förhoppningar, föreställningsvärldar och våra rädslor. Böcker och filmer är kunskapskällor. Medan vi idag per automatik för samman gråt med lidande och förlust, återberättar Cullhed i sin oupphörligen fascinerande bok en historia av Herodotos om en folkgrupp i Trakien som skrek och grät var gång ett barn föddes. Livet ansågs så förfärligt att det i stället var begravningen som var en skrattfest. Cullhed skjuter tron att det går att producera en heltäckande sanning om gråt i sank. Det beror bland annat av att dess uttryck och betydelse alltid är i förändring. Samtidigt har han avgörande argument som talar till fördel för försöken att förstå. Ett av dem är att kunskaper om gråtens betydelse i den kultur man lever i är av vikt för att vi ska begripa vår medmänniska bättre. För gråt är avslöjande, gråt är kommunikativ. Teorierna må vara motstridiga, men obestridligt, enligt Cullhed, är att gråten är en gåva och att den alltid handlar om ”det vi innerst inne värnar och tar på allvar.”

Att få syn på sin egen eller andras gråt öppnar alltså mot något större, som vad tröst skulle kunna vara.

Den rysk-judiske poeten Joseph Brodsky menar att tåren är framtidens hyllning till det förflutna. Det ger varje gråtande människa en viss upprättelse. Snörvlandet är varken bara skam eller nervsystemsreglering – det är en tribut till livet, till minnet och skönheten – den skönhet ögat inte kan nagla fast eftersom tiden oundvikligen går.

Själva är vi också betingade av tidens gång. Därmed är smärtan de flyende ögonblicken tillfogar oss något vi måste acceptera. Förlust är oundviklig, alltså. Det är förstås så eländiga fakta att det kan få vem som helst att gråta: varför kan man inte leva för evigt i ett enda ögonblick?

Tåren, menar Brodsky, är en bekräftelse på att såväl näthinnan som tåren själv är oförmögen att hålla fast den skönhet ögat ser. Och att försöka nagla fast skönheten är ”emot reglerna”. Vems reglerna framgår inte. Kanske de gudomliga?

När vi erkänner att vårt öga är bristfälligt i relation till sin ambition, det kan inte betvinga – inte sluka och behålla – det vi ser och begär kan vi börja gråta av sorg och av rörelse. Vi kan dessutom börja gråta när vi inser detta, den hjälplösa gråten. Varför kan min smärta inte upphöra? Varför kan jag inte överskrida min mänsklighet?

För att det är emot reglerna –

Det har föreslagits att den som gråter kan förväntas leva längre än den som inte gråter. Varför? Att förtrycka känslor är förknippat med högt blodtryck och andra negativa hälsotillstånd. Huruvida gråt har några nackdelar för hälsan framgår inte. Det är betryggande fakta för oss som gråtit på gatorna, ja, gråtit överallt och undrat: Vad gör detta gråtande med mig?

För den franske filosofen och konsthistorikern Georges Didi-Huberman orsakar åsynen av det egna, gråtande ansiktet i spegeln en existentiell klyvning: ”När jag såg mig själv gråta blev jag varse något nytt: det kom utan tvekan från mig själv och min bedrövelse i stunden, men öppnade plötsligt upp en mycket större dimension, mer opersonlig och intressant. Ett ”annorstädes” i själva detta här”, skriver han i boken ”Förspridda”.

Han blev, om inte en annan, så i alla fall sig själv med en fördjupad blick. Själva iakttagandet av gråtens figur, hur de inre emotionerna spelades ut i hans yttre, möjliggjorde att hans egen blick blev både ett tröstande sällskap och ett imperativ till nyfikenhet. Han sammanfattar sin upplevelse med att konstatera att den blev ”en kunskapshandling.”

När jag själv grät framför spegeln var det i stället gråtens frånvaro som gav upphov till en nyfikenhet – på gråtens transformerande förmåga.

För den som ännu inte övertygats om att tårar är mer än vattning förtvivlan erbjuder judendomen en hoppingivande tanke: tårar bär en andlig kraft och öppnar portar som ord inte kan rubba. Det är dock glädjens tårar som är mest laddade med styrka. Det kan ju kännas nedslående om vi är sorgsna - tills vi minns Brodsky. Då minns vi att hans sorgetårar trots allt handlar om förgången glädje. Den glädjen har den gråtande erfarit. Det är för mig den främsta trösten av alla: den gråtande kan aldrig bli historielös.

Karin Brygger
författare och skribent

Litteratur

Brodsky, Joseph. Vattenspegel. Översättare: Bengt Jangfeldt. Stockholm: Bokförlaget Faehton, 2016.

Cullhed, Eric. Gråt – Tårarnas filosofi, från antiken till idag. Stockholm: Natur & Kultur, 2026

Huberman, Didi- Georges, Förspridda. Översättare: Jakob Svedberg. Stockholm: Bokförlaget Faehton, 2024.

Artiklar:

Bylsma LM, Gračanin A, Vingerhoets AJJM. ”The neurobiology of human crying. Clin Auton Res.” 2019 Feb;29(1):63-73. doi: 10.1007/s10286-018-0526-y. Epub 2018 Apr 23. PMID: 29687400; PMCID: PMC6201288.

Holinger, Dorothy P. ”What Do We Know about Tears?”. 24/ 7, 2025. https://yalebooks.yale.edu/2025/07/24/what-do-we-know-about - tears/#:~:text=Chemically%20different%20from%20basal%20and,why%20we%20shed%20emotional%20tears.

Newhouse, Leo: ”Is crying good for you”. LICSW, 1/3, 2021, Harvard Health Publishing, Harvard Medical School: https://www.health.harvard.edu/blog/is-crying-good-for-you-2021030122020

Mund M, Mitte K. ”The costs of repression: a meta-analysis on the relation between repressive coping and somatic diseases”. Health Psychol. 2012, Sep;31(5):640-9. doi: 10.1037/a0026257. Epub 2011 Nov 14. PMID: 22081940.

Frank O'Hara: Alla blir förälskade och alla måste äta lunch

Thu, 26 Mar 2026 05:00:00 GMT

Frank O'Haras dikter är älskvärda och smittsamma. Eva Ström äter lunch i New York och låter sig influeras av stadens poet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är oktober 2012 och jag befinner mig i New York. Det är efter elfte september men före Trump och The City känns ännu som en löftesrik stad, underbar att ströva runt i och släntra in på olika utställningar som på New York Public Library som råkar ha en utställning om lunch, för det är ju så att alla i den här jättestaden behöver äta lunch varje dag. Här bland olika historiska smörgåsautomater hittar jag ett tunt häfte Lunch Poems av Frank O’Hara, och det känns som hela den här gigantiska utställningen blivit till för att hylla stadens poet, han som mer än någon annan fångat det flyktiga ögonblicket, i sina luftiga och till synes så enkla poem, som gör att var och en som läser dem blir förälskad, i staden, i dagen, i poeten själv.

Jag hade läst Frank O’Hara förut. Men det var en annan sak att läsa honom nu, i staden han diktade om och levde i:

”Klockan är12.10 i New York och jag undrar

om jag får färdig den här i tid till lunchen med Norman

åh lunch! Jag tror jag blir tokig

hur ska det gå med min hemska baksmälla och helgen som väntar”

(översättning Jonas Brun)

När jag själv senare åt lunch på en restaurang i Brooklyn var det dags. Ingenting kunde vara enklare än att skriva poesi, ingenting mer underbart, och jag klottrade på bokens insida:

Klockan är 11:25

och jag sitter lycklig på Pies ’n’ Thighs

och betraktar den svarte stilige mannen

i grå T-shirt och solglasögon som äter sitt ägg

och sin ostmacka…

Frank O’Haras lätta poetiska stil smittar, man blir som sagt förälskad i honom, hans dikter …. Och jag är inte ensam: Ada Calhoun, född 1976, och dotter till konstkritikern och poeten Peter Schjeldahl har intagande skildrat fenomenet i boken ”Also a poet: Frank O’Hara , My Father and Me”. Pappan som rörde sig i kretsen kring O’Hara ville skriva en biografi om honom efter hans död 1966, och sökte upp otaliga människor som hade minnen av den karismatiske poeten. Det blev till dussintals kassetter med inspelat material, men projektet stupade på att Schjeldahl aldrig fick rättigheterna att använda O’Haras poesi av systern Maureen O’Hara, som vaktade över broderns eftermäle. När Ada fann denna guldgruva av information bestämde hon sig för att fullfölja det som faderns misslyckats med – att skriva den stora biografin om den gudabenådade poeten som dog så ung i en tragisk trafikolycka på Fire Island Beach på Long Island. Titel Also a poet, syftar på den tidningsnotis i New York Times efter O’Haras död, där det konstaterades att den förolyckade, förutom att vara museiman, också var poet.

När jag läser Ada Calhouns berättelse blir jag först irriterad. Ska hon aldrig komma fram till sitt ämne? Till Frank? Men snart förstår jag att hon har skrivit en helt annan bok – om sitt förhållande till sin far – och deras gemensamma besatthet av O’Hara. För Peter Schjeldahl, konstkritikern, var också han en poet om än aldrig berömd och sällan nämnd, men en av alla dem som utgjorde den konstnärliga myllan av diktare konstnärer och musiker som Frank O’Hara avteckande sig mot, och enligt boken också höll ihop som dess bultande centrum och hjärta.

Ada vill förstås vinna Maureen O’Hara för sitt projekt. Och till skillnad från sin bohemiskt rufsige fader är hon diplomatisk och utrustad med ordningssinne och hoppas därigenom förmå Maureen att ge henne tillstånd att använda O’Haras dikter. Men också här blir det kalla handen, systern vill inte ha en bok byggd på anekdoter, hörsägen och skvaller, hon vill, förstår man, kanonisera Frank O’Hara, kanske orolig att boken ska bli en katalog över broderns älskare. Marjorie Perloff – den stora kritikerstjärnan, det akademiska snillet som flydde nazisterna från Wien som 6-åring, är hennes utvalda, och förstås ett smart och strategiskt val. Perloffs biografi ”Frank O’Hara, Poet among painters”, från 1984 är mönstergill och poängterar O’Haras förbindelse med poetiska traditioner; O’Hara blir inte längre a charming minor poet i en bohemisk subkultur utan lyfts till parnassen

Men i förordet till den nya upplagan från 2010 skriver Perloff att det som fattades i hennes bok var New Yorks gay-scen som Frank O’Hara levde i, där de som utgjorde den upplevde reella hot i ett homofobt samhälle. O’Haras euforiska livskänsla balanserade mot ett ständigt närvarande våld – och det är just denna rörliga, levande bakgrund som Ada Calhoun i sina bästa stunder förmedlar genom faderns inspelade intervjuer.

Att vara barn i den vibrerande konstnärliga subkulturen var inte alltid så lätt. Många barn blev jurister, konstaterar Calhoun, i får man förmoda en längtan efter ordning och givna regler. Men en ljuspunkt fanns alltid – Frank O’Hara, en person som såg barnen och gärna ville umgås med dem. I dag behöver man kanske påpeka att det inte finns pedofila undertoner alls i den utsagan. Han tycks helt enkelt ha varit en genuint älskvärd person, öppen för barnets omedelbarhet, förmodligen för att det svarade mot hans egen. Men mest av allt är Ada Calhouns bok en längtan efter hennes egen fars kärlek. Till sist når hon försoning med sin far, inte minst genom deras gemensamma kärlek till Frank O’Hara. För alla blev ju så förälskade i honom – även jag. Och det kändes alltid besvarat: Så jag säger:

Farväl Frank, tack för den här tiden när vi släntrade

Tillsammans över gatorna och hörde musiken i New York City

och alla andra ställen där man äter lunch, ensam eller i sällskap

med vänner innan man hastar vidare till vad dagen för med sig,

och jag undrar hur du kunde vara så euforiskt omfamnande,

var det för att du var solens entusiastiske enfödde son, på väg

till den nya musiken, till Fire Island? Den gudarna älskar

dör ung, och ingen kan vara mer älskad än den som solen gillar

och jag är vid liv tillsammans med dig, fylld av orolig glädje

och glädjefylld oro, en rad som jag stal från dig, innan du for

till stranden, till solen, till den krossade levern. Jag läser

din kvicksilverdikt och försöker att fånga dess hemlighet, medan

du skyndar vidare och jag försöker tyda solreflexerna

i de utspillda kulor som rinner på golvet, lika delar nattlust som

febrig dag. Deep South, Up North. Nihilisten har alltid rätt när han

talar om sanning. Men du satt ett slag i solen och kopplade av och

lekte med skuggan på stranden. Som jag en gång. Hasseln blommar,

lunchen är slut, och nästa lunchdikt är till för en vattenfågel.

Eva Ström
författare

Litteratur

Frank O’Hara: Lunch Poems. City Lights Books. 1964.

Frank O’Hara: Lunchdikter. Översättning av Jonas Brun. Rámus förlag, 2015.

Ada Calhoun: Also a Poet – Frank O’Hara, My Father and Me. Grove Press, 2022

Marjorie Perloff: Frank O’Hara – Poet among Painters. The University of Chicago Press, 1998.

Eva Ström: Och morgonen redan stark och vaken omkring dig. Albert Bonniers Förlag, 2016.

Pausanias: Redan under antiken låg den gamla världen i ruiner

Wed, 25 Mar 2026 05:00:00 GMT

Pausanias guide till Grekland från 100-talet har hjälpt arkeologin, men han har också ett budskap till dagens makthavare, konstaterar Per J Andersson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag trodde länge att guideboken var en modern företeelse. Så lärde jag mig att tyska Karl Baedeker började ge ut reseguider redan på 1830-talet.

Men Baedeker var ju inte först. I ett kloster i Schweiz har man hittat en handskriven guide till Rom från tidigt 800-tal.

Men historien börjar heller inte där. De gamla grekerna var nämligen först, även i guideboksbranschen.

Resguide till Erythreiska havet skrevs redan under det andra århundradet efter Kristus. I den berättas hur man reser längs Afrikas, Arabiens och Indiens kuster, upp i Röda havet och ut på Indiska oceanen mot den indiska subkontinenten.

Och ungefär samtidigt blev den grekiska geografen Pausanias klar med en serie på tio guideböcker till Greklands olika provinser. Som om han hade haft en hel stab med medarbetare som for runt och gjorde research. Men det hade han troligtvis inte.

Allt tyder på att han reste och skrev allt själv.

Pausanias föddes år 110 efter Kristus i provinsen Lydien i Mindre Asien, alltså västligaste delarna av dagens Turkiet. Och tack vare Romerska imperiets expansion kunde han resa runt i en värld utan gränser, som omfattade såväl dagens Italien och Grekland som Makedonien, Palestina och Egypten.

Målgruppen tros främst ha varit bildade och rika romare sugna på att se de heliga platserna i landet som format deras värld. Men läste verkligen de romerska Greklandsresenärerna Pausanias guideböcker? Det kan man undra, eftersom det inte finns en enda referens till dem i andra antika källor, inte förrän på 600-talet‚ alltså ett halvt millennium efter att de skrevs. Då omnämns de för första gången av en östromersk författare.

Hellados Pereigesis, eller Guide to Greece som böckerna heter i Peter Levis engelska översättning, hade fokus på platser för religiös hängivenhet. Men inte bara. När man läser guiderna inser man att han även gillar historia, geografi, konst och, lite överraskande, också fågelskådning. Kort sagt: Ämnen som är relevanta för en guidebok även i vår tid. Det kan jag intyga eftersom jag nästan 2 000 år efter Pausanias också skrev guideböcker till Grekland med liknande fokus.

Tidlös känns också Pausanias fascination för människokroppens välbefinnande. Sida upp och sida ner tipsar han om platser där resenären kan finna bot och läkning. Särskilt förtjust är han i de må-bra-ritualer som utövades i medicinguden Asklepios anda i Epidauros i landskapet Argolis på halvön som idag heter Peloponnesos.

Han berättar han hur man möts av en Asklepiosskulptur som sitter på en tron och håller i en stav omslingrad av en orm, medicinsymbolen som överlevt ända till idag och fortfarande används i Sveriges Läkarförbunds logga. Vid gudens fötter noterar Pausanias hunden som har heliga krafter som kan få människan att må bättre. Och själva templet beskriver han som rikligt dekorerat och belamrat med offergåvor från patienter som på så sätt visat sin tacksamhet för de behandlingar de fått.

Pausanias traskar vidare, kanske med skoskav efter den långa promenaden från staden Argos, kanske med solsvedd panna och torr strupe‚ det är lätt hänt under de grekiska sommarmånaderna. Med alla sinnena på helspänn beskriver han vad han ser. Som Abaton, sovsalen där patienterna sov i hopp om att guden skulle hela dem i sömnen – eller i brist på det: att de i drömmarna skulle få vägledning om vilken behandling som passade bäst.

Jag ser framför mig hur guideboksskribenten från Lydien blir stående en stund framför de graverade stentavlorna som hänger inne i sovsalen. Förundrad läser han vittnesmålen om hur guden botat blindhet, förlamning och till och med återupplivat döda. Jag föreställer mig att han tänker: om detta måste jag berätta för alla klena och kranka som ännu inte upptäckt Asklepios storhet – så att de kan resa hit!

Epidauros var ju också en kulturell mötesplats. I amfiteatern med plats för 14 000 åskådare, som byggts mer än 400 år innan Pausanias var på plats, musicerade man, sjöng och spelade teater som en del av kulten kring guden. För kulturen, menade man, är också en form av vård och omsorg. Genom att gå och se ett skådespel kan den sjuke via katarsis nå emotionell balans – och därmed botas.

När de som styr i dagens värld väger olika samhällsnyttor mot varandra får ju kulturen ofta stryka på foten. Men Pausanias budskap är tydligt: kulturen har en viktig roll att spela för en framgångsrik läkningsprocess.

Pausanias guideböcker har varit guld värda för arkeologer som grävt i den grekiska myllan. De har gjort det lättare att förstå vad det är man hittat. Ända in på 1800-talet var det många som menade att hans texter byggde på saker han hört i andra hand, snarare än sett med egna ögon. Böckerna, menade skeptikerna, var snarare litterära verk än instrumentella guider. Men idag råder inget tvivel. Det mesta av det Pausanias beskriver stämmer väl överens med arkeologiska fynd.

”Det intressantaste och mest minnesvärda som staden Epidauros har att erbjuda” skriver Pausanias, ”var en inhägnad med en skulptur av Asklepios och en skulptur som de säger föreställer gudens hustru Epione”. Formuleringen ”som de säger” får oss att förstå att han varit där. Men också att han inte har anlänt som spränglärd allvetare. Han lär sig genom göra de resor han gör, se det han ser med egna ögon, och prata med folk på plats. Precis så som seriösa guideboksskribenter i alla tider arbetat.

Stående framför de gamla kolonnerna och arkitraverna kan nutida arkeologer, turister och guideboksskribenter uppfyllas av ett vemodigt ”man-borde-ha-varit-med-när-det-begav-sig”.

Faktum är att redan Pausanias verkar ha känt så. När han skrev sina guider hade den grekiska kulturen redan passerat sin höjdpunkt. Nu var det romarna som styrde. Vår guideboksskribent tyckte att glansen gått förlorad från tiden före slaget vid Korinth år 146 före Kristus, då romarna segrade och inledde kolonialiseringen av Grekland. Han fick helt enkelt hålla till godo med att föreställa sig hur det än gång var.

Jag tänker på att turismen så ofta handlar om just det, alltså att återuppleva en tid som inte längre finns. Vi går på museum för att uppleva hur man en gång i tiden gjorde, tänkte, målade och skulpterade. Hänförda trängs vi i trånga gränder i medeltida stadskärnor. Storögda betraktar vi gravar, reliker och votivgåvor i flerhundraåriga katedraler.

Eftersom vi inte kan resa bakåt i tiden får vi svälja förtreten av att ha kommit för sent. Precis som Pausanias – och de rika romare som kanske läste det han skrev – så får vi nöja oss med de lämningar som trots allt finns kvar.

När jag ser Pausanias framför mig traska runt där i sina sandaler på de kalkstensdammiga tempelområdena för att memorera sina intryck känner jag igen mig som nutida reseskribent.

Både i känslan av att betrakta en förlorad värld – och i ivern att berätta om hur den en gång såg ut.

Per J Andersson
författare och resejournalist

Litteratur

Guide to Greece 1: Central Greece av Pausanias, översättning till engelskan av Peter Levi 1971, Penguin Classics, 1979.

Pausanias: A Greek Pilgrim in the Roman World av John Elsner, Oxford University Press 1992.

Lustresandets geografier: Reseguider och turism 1700–1950 av Bosse Bergman, Korpen 2015.

Guide till det medeltida Rom av Anna Blennow, Apell förlag 2020.

Observationer: Fåglar är bättre lärare än teleskop

Tue, 24 Mar 2026 05:00:00 GMT

På 1600-talet revolutionerades vår förmåga att se saker i förstoring. Anna Blennow funderar på vilka perspektiv den inzoomande människan missar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varje vintereftermiddag skedde samma spektakel. En flock pilfinkar kom till vår trädgård och åt frön ur fågelmataren. Men när skymningen föll, flög en efter en upp i den höga lönnen längst bort på tomten. Där satt de sedan vända mot den nedgående solen i väster, och just när den nådde horisonten lyfte de alla på en gång och flög ut över åkrarna mot sina fjärran boplatser. En dag kom en flock trastar på besök. De satte sig också i lönnen, men i stället vända mot månen, som skör och blek hängde högt på vinterhimlen. Jag riktade kikaren mot fåglarna för att kunna urskilja dem bättre, och sedan mot himlen. Jag såg det de såg, men förstod ändå ingenting av deras samtal med månen.

Fågelungar lär sig redan i boet att observera Polstjärnans läge. Det hjälper dem att etablera den inre kompass de ska använda när de blir flygfärdiga. Och inte bara fåglar, utan också fjärilar kan navigera efter stjärnhimlen, upptäckte ett forskningsprojekt vid Lunds universitet nyligen. Om det råkar vara mulet använder fjärilarna i stället jordens magnetfält för att kunna hitta vägen till platser där de aldrig förut har varit. Till och med en jordbunden liten skalbagge kan orientera sig efter universum: dyngbaggen rullar sin boll av gödsel i raka linjer utefter solens och månens positioner, och kan också använda sig av Vintergatans ljus som kompass, har forskarna visat.

När jag satt vid fönstret och iakttog pilfinkarnas rörelsemönster vid samma tid dag efter dag, uppenbarade sig ett mönster som sakta men säkert skapade kunskap, även om jag inte kunde förstå det på djupet. Men samtidigt lärde jag mig, precis som fåglarna, var solen gick ned och var månen steg upp vid olika tider på året, eftersom jag ständigt befann mig på samma plats under det föränderliga himlavalvet. Det behövde jag ingen kikare för att få syn på.

Det var i början av 1600-talet som förmågan att observera revolutionerades. Förvisso hade sumerer, greker, araber och galliska druider redan sedan länge iakttagit himlen och utarbetat avancerade astronomiska teorier. Men nu skulle teleskopet och mikroskopet låta människan betrakta både det som låg oändligt fjärran och riktigt nära. En glasögonmakare i Nederländerna fick patent på det första teleskopet 1608, och snart kunde det användas av samtidens astronomer. Galileo Galilei iakttog Saturnus ringar och Venus faser; Jan Hevelius studerade kometer och solfläckar tillsammans med sin hustru Elisabeth. I stora, praktfullt illustrerade volymer spreds iakttagelserna till Europas bibliotek. Stjärnglober och månglober blev både vetenskapliga hjälpmedel och estetiska statusföremål.

Den svenske ämbetsmannen och författaren Schering Rosenhane var en av de som fascinerades av sin samtids upptäckter. Till sina många bibliotek beställde han glober och vetenskapliga planscher. Den kända världens gränser hade vidgats, och vyerna över dessa nyerövrade riken skulle finnas där att vila blicken på när man för ett ögonblick lyfte ögonen från det mödosamma läsandet och skrivandet. Rosenhane ägde flera viktiga verk i optik och astronomi: Jan Hevelius undersköna ”Selenographia” med de första detaljerade avbildningarna av månens yta, och Christoph Scheiners ”Rosa Ursina sive sol” om solens märkliga fläckar.

När Rosenhane som ung var ute på bildningsresa i Europa var det snarare poesi och hovkultur som stod på schemat. Men nu, trettio år senare, var spelplanen en annan. Hans son Johan hade tillsammans med sina bröder sänts ut på en Grand Tour kring år 1660 till Frankrike, Holland och Tyskland. Det var den ordningsamme och flitige lillebror Johan som fick ta emot faderns oändliga listor på föremål att sända till Sverige, helst det senaste inom astronomi, litteratur och trädgårdskonst. ”Alla dessa optiska instrument får det verkligen att vattnas i munnen på mig”, skrev Schering i ett brev, ”och jag skulle så gärna själv vilja se dem – hur lycklig är du inte, som får genomsöka och lära dig allt detta. Jag hoppas att du sänder mig något sådant till våren tillsammans med fröna jag ska så i trädgården.”

I nästa brev skrev Schering entusiastiskt om en komet som varit synlig på himlen – har Johan och bröderna sett den? Vad anser man på kontinenten? – men beställde också ett par ”goda glassögon för een Man af 52 Ååhr”. Han hade börjat få svårt att läsa små bokstäver. Och så ville han att sonen skulle sända honom en stjärnkikare och ett mikroskop. Men den stackars Johan hade svårt att uppfylla faderns önskningar. Kikaren försenades i frakten. Mikroskopet anlände visserligen, men besvikelsen blev stor när det packades upp. ”Ingen som hittills varit här och sett mikroskopet har kunnat använda det”, klagar fadern i breven, och ber att Johans bröder ska ”informera sig uthi microscopio”, så att de ska kunna hjälpa honom vid hemkomsten. Och när kikaren till slut kom fram, tillstötte ytterligare missnöje: den ”behagar mig inthet synnerlig, äfther han ähr gammal, och kan föga contentement mig giffwa.”

Men mikroskopets öde fick faktiskt ett lyckligt slut. ”Microscopium som alldraförst kåm från Hålland, höllt iag för alldeles förloradt, emädan ingen kunde thät bruka, dock när iag war i wärrket att läggia thät i lådan att sändas tillbaka igän, fans på båthen i lådan thet minsta glaasset som i lilla ändan skulle sittia och när det bleefh adhiberat, kåmmer heela instrumentet till sith rätha bruuk.”

Vad Schering Rosenhane observerade i mikroskopet och kikaren får vi inte veta.

Vad var det han riktade blicken mot? Vad var det han ville förstå? Kanske var det bara fascinationen inför hur ett flugöga i förstoring innehåller ett helt universum, eller hur månens yta förändrar karaktär och blir till en suggestivt detaljerad kartbild. För med förstoringen kommer inte alltid insikt och klarhet, utan i stället en ny förundran. Robert Musil skildrar i sin essä ”Kikare” hur objekt betraktade genom kikarens runda lins blir främmande och obekanta, isolerade som de är i ”okularets glasklara ensamhet”. Det vi plötsligt ser i närbild förlorar sina proportioner och sitt sammanhang, och vi förstår inte mer, utan mindre än förut.

Trots naturvetenskapens enorma framsteg, inte bara under 1600-talet, utan ända fram till vår tid, är människan bara i början av sin kunskaps bana. Jämfört med fåglar och fjärilar blir våra tillkortakommanden tydliga. Utan karta, kompass och kikare navigerar de över kontinenter och besegrar tyngdlagen i sin flykt. Inte förrän helt nyligen lyckades forskarna förstå hur det går till. Och ändå skulle vi människor aldrig kunna göra detsamma utan kostsamma och klimatbelastande redskap och hjälpmedel. Men lyfter vi blicken från de vetenskapliga rapporterna kan vi se det ske med våra egna ögon: solen går ned, månen går upp, och fåglarna högt uppe i lönnen lyfter och flyger till platser långt bortom horisonten.

Anna Blennow
latinist och poet

Källor

Stephen T. Emlen, ”Migratory Orientation in the Indigo Bunting, Passerina cyanea” (Part I-II), The Auk. A Quarterly Journal of Ornithology, 1967.

https://www.lu.se/artikel/nattfjaril-anvander-stjarnor-och-magnetfalt-som-kompass

https://www.sydsvenskan.se/skane/fyra-miljarder-fjarilar-styr-mot-bergen-med-hjalp-av-stjarnhimlen/

Anna Blennow, ”Den gudomliga och mänskliga vetenskapens helgedom: Schering Rosenhane den äldres bibliotek”, i Från handskrift till digitalt kulturarv: Perspektiv på specialsamlingar, red. Henning Hansen & Peter Sjökvist, Uppsala universitet 2025, s. 35–64.

Robert Musil: Kvarlåtenskap under levnaden. Översättare: Peter Handberg, Lind & Co 2026.

Byggplats Sverige: Vart tog husens lust och fägring vägen?

Mon, 23 Mar 2026 05:00:00 GMT

Det moderna Sverige började byggas i en tid som även lät det förgångna rymmas. Rasmus Waern funderar på vad som gick förlorat på vägen mot framtiden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Slut är pålitliga händelser. Förstörelse, explosioner, haverier och död går fort, medan tillkomster tar tid. Att säga när något börjar är därför svårare att säga, än när det tar slut. Det är med katastroferna vi mäter tiden. Bränder. Krig. Jordskalv. När den brittiske historikern Eric Hobsbawm myntade begreppet ”det långa artonhundratalet” fick det inramas av två kollapser: Det franska kungadömets slut med revolutionen 1789, och det första världskriget 1914. På samma sätt kom det korta nittonhundratalet att ändas med Sovjets sammanbrott 1991.

Haverier är inte sällan monumentala, medan byggen som långsamt fogar sten till sten sker medan man ser på annat. Lägg till detta att allt som byggts först har skapats i tanken. Tänkandet kan ha tagit väl så lång tid som bygget. När det kommer till riktigt stora konstruktioner, såsom hela nationer, blir det helt omöjligt att sätta en tid för tillkomsten. Det går inte att säga när Sverige byggdes, men förlusterna kan pekas ut.

Digerdöden förstås, som lämnade många trakter öde för lång tid. Skiftet, som förde åkerlapparna samman men sprängde byarna. Den enda revolution som skapade något snabbare än den söndrade var den industriella i slutet av 1800-talet. När den moderna staden föddes började landsbygden förtvina, men den förlusten tog tid på sig.

Att skapandet gick raskare fram än förlusterna är bara en anledning till att tiden från industrialismens genombrott kring 1880, till välfärdsstatens etablering på 1920-talet, var den mest dynamiska epok Sverige skådat. Här fanns allt. Nya stadsbyggnadsideal. Sociala bostadslösningar i sin linda. Konstruktioner av enastående dimensioner, såväl tekniskt som intellektuellt. Inte konstigt att det är den mest genomforskade tiden i vår arkitekturhistoria.

Att teveserien ”Så byggdes Sverige” som sändes hösten 2025 ändå tappade bort hela denna epok visar att historien måste berättas igen och igen. Serien for kors och tvärs i tiden men sällan före 1925. Men Sverige började inte byggas för hundra år sedan. Det var tiden för modernismens genombrott, men det moderna Sverige är äldre än modernismens Sverige.

Den var dock slutet på den sökande mångfald som präglat decennierna dessförinnan. Ett arbete som också ömmade för förlusterna. För det tidiga 1900-talets progressiva arkitekter betydde omhändertagandet av den stad som framåtskridandet riskerade att rycka undan, lika mycket som skapandet av det nya. Visst fanns här en konflikt, men den såg man på med klar blick. Om dagens teorier om skapande förstörelse då haft genomslag, skulle städer som Kalmar, Stockholm och Visby inte haft någon gammal bebyggelse kvar.

För denna kreativa tid som gett oss många av våra mest förnämliga byggnader, såsom Stockholms stadshus, var insikten att det gamla måste finnas med i det nya ständigt närvarande. Det var kunskaper som växte med resor till Amerika. Flera av den tidens tongivande arkitekter arbetade i USA när studierna var klara. Det var dynamiken som lockade, men den krassa verkligheten som stötte bort dem. Ingen annan stans i världen har amerikansk arkitektur haft ett större inflytande än i Skandinavien. USA gav oss både konstnärligt asymmetriska stenhus och trävillor med verandor, men frågan är om inte känslan för vad som skulle kunna förloras om man släppte marknadens krafter helt fria, var en ännu större insikt.

Vad man tog med sig hem från Förenta staterna handlade till stor del om vad man hade med sig när man kom dit. År 1893 reste arkitekterna Carl Westman från Sverige och Adolf Loos från Österrike till New York för att arbeta där några år. De blev senare tongivande i sina respektive länder, ja Loos också långt utanför Österrike, men deras slutsatser skiljde dem åt. Loos, tyngd av dubbelmonarkins väldiga maktapparat, sökte en väg bort från historien, medan Westman lyfte fram de gamla svenska städernas idyller som motkraft till metropolernas banaliteter. ”Glad och missnöjd” tog han sig sedan an uppgifter som Stockholms rådhus och Röhsska museet i Göteborg.

Förlusten är det moderna livets ständiga följeslagare. Det gäller att inte tappa fotfästet. Under den tid då hjulen snurrade fortare än någonsin tidigare, blev kunskapen om var vi stod helt nyss, det nyas fundament. Skansens samling av gamla hus från hela Sverige, var ett lika tydligt uttryck för att en ny tid var på ingång, som järnvägsstationer och industrier. Ur denna pluralism skulle en mångsidig och tillåtande arkitektur kunnat växa, men tiden ville annorlunda. Med moraliska brösttoner knöts arkitekturen på trettiotalet ihop med politiken där mångfalden inte sågs som något värde, trots att begåvade arkitekter och intresserade byggherrar förmådde att skapa just sådana livsmiljöer som folk verkade vilja ha.

Det nya Sverige skulle formas efter en fast mall. Det var i och för sig inget nytt. Den överhöghet med vilken den svenska bostadspolitiken utformades efter andra världskriget, står på gustaviansk grund. Ända sedan den tid då staten skulle granska, rätta och godkänna alla ritningar för allt vad det offentliga Sverige byggde, har smakfostran legat makten varmt om hjärtat. Från Stockholms kanslier, ämbetsverk, akademier och sällskap kom på 1700-talets slut en strid ström av påbud, pamfletter, förslag, belöningar, avslag och förbud. Denna folkfostran satt i, när man långt senare kunde sätta verklig kraft bakom orden.

Slutet blev ännu en gång mer definitiv än början. En lång historia av byggnadsvård, med plats för såväl det lokalt anpassade, som till intryck från långa resor och en klassicism med universella anspråk, upphörde med ens. Det nya tog som alltid tid på sig. Men det var inte självklart att socialdemokratin skulle liera sig med funktionalismens förakt för det individuella. För arbetarna vid den svenska landsbygdens industrier var en egen stuga ett närmast självklart bostadsideal. Visst fanns det oftast några kaserner närmast fabriken, men bortom dessa bredde stugorna ut sig. Senare kunde forskningen visa på att radhus är det mest effektiva sättet att samla många människor på liten yta, men doktrinära planerare ville hellre bygga högt och glest, än lågt och tätt. Det låg en omsorg om den enskilda lägenheten i detta, men också en känsla av att nytt alltid var bättre. För ingenting är så passé som det som var inne alldeles nyss. Det som tagit slut, är ute i kylan.

Men det finns några saker som består. Eller bör bestå, får man kanske säga. Det är relationen mellan husen och människorna. Vi behöver hus som ger oss sällskap. De tar ofta tid att få till, och därför räknas de nu ofta bort. Vi har nästan alltid byggt hus med andra avsikter än att de ska förränta sig, kalla dem kyrkor, paviljonger, monument eller kulturhus, men nu verkar epoken då det byggdes för lust och fägrings skull vara till ända. Men ett slut är förstås också en början. Något nytt kommer alltid. Med tiden.

Rasmus Waern

arkitekt och arkitekturhistoriker

Producent: Ann Lingebrandt

Upplysningar: Vi behöver Spinozas radikala tänkande

Thu, 19 Mar 2026 05:00:00 GMT

En av hans böcker beskrevs som skriven av djävulen själv i helvetet. Henrik Lagerlund reflekterar över Baruch Spinoza och upplysningen som kom bort.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den historiska företeelse som går under namnet Upplysningen står i centrum för samtidens kulturkrig. Enligt gängse beskrivning var den en intellektuell rörelse under 1700-talet som satte förnuft, vetenskap och individuell frihet i centrum. Den utmanade religiös dogmatism, absolutism och traditionella auktoriteter. Upplysningen är även starkt förknippad med filosofiska idéer om rationalitet, empirisk kunskap och mänskliga rättigheter, tankar associerade med tidens giganter som Locke, Voltaire, Rousseau, Montesquieu och Kant. I vår tid finner man många seriösa och oseriösa förespråkare för upplysningsidealen som inte bara de historiskt rätta utan också de som är mest lämpade för att möta framtiden. Alltså en politisk fråga. Princetonpsykologen Steven Pinker kan nämnas som en av de mest högljudda förespråkarna för denna uppfattning.

Men för att reda ut om Upplysningen är en gångbar politiskt idé bör vi först reda ut den historiska frågan: Vad var egentligen Upplysningen – bortom schablonerna?

Ingen har gjort ett mer seriöst försök att besvara denna fråga än den brittiske filosofihistorikern Jonathan Israel. I tre enorma böcker har han analyserat inte bara Upplysningens verkliga innehåll, utan också dess framväxt. Och han argumenterar först för en viktig distinktion, två sorters upplysningar om man så vill. Den viktigaste är den radikala upplysningen som tar sin början med Spinoza omkring 1650 och den andra är den moderata upplysning som främst representeras av tänkare som John Locke och Immanuel Kant. Om den radikala upplysningen är ett ideal är den moderata upplysningen något som strävar efter genomslag och till att reformera stat och kyrka. Den innebar att den senare inte föreslog förändringar som motsade de grundläggande principerna bakom monarkin, aristokratin och kyrkan. Det betydde att den till exempel accepterade slaveriet och kolonialismen. Det är denna upplysning som är främst representerad inom litteraturen före den franska revolutionen.

Den radikala upplysningen hade fram till dess främst verkat i skymundan. Den förkastade all religion och förespråkade demokrati i motsatts till monarkin och aristokratin, samtidigt som den insisterade på alla människors lika rättigheter och en världsbild baserad på modern vetenskap. Även så kända författare som Denis Diderot, Baron d’Holbach, Claude Adrien Helvétius fick hålla dessa sina åsikter delvis hemliga för myndigheterna och kyrkan. Och den stora inspirationskällan för denna radikala filosofi var alltså en judiskfödd linsslipare i Nederländerna som dog bara 44 år gammal: Baruch Spinoza.

Hur radikalt den radikale tänkarens direkta inflytande över upplysningsfilosoferna var, visar Joahnim Israel i ännu en tegelsten: ”Spinoza: Life and Legacy” från 2023.

När Spinoza dog 1677 var de flesta av hans skrifter otryckta, några få hade publicerats anonymt. Det var ett medvetet beslut på grund av deras tydliga ateistiska inslag, men efter hans död tog hans vänner i smyg initiativet till en samlad publicering. Samtidigt lanserade inkvisitionen med den holländske katoliken Johannes van Neercassel i spetsen ett försök att samla in och kväsa hela Spinozas litterära kvarlåtenskap. Inkvisitorn besökte även Spinozas förläggare i Amsterdam, men han lyckades lura van Neercassel. När utgåvan med efterlämnade skrifter tryckts fick den smugglas ut. Så nära var det att den radikala Upplysningen aldrig blev av.

Bland skrifterna fanns Etiken, Spinozas viktigaste och mest inflytelserika verk. Det är en radikal och ytterst originell kritik av traditionell filosofi och teologi. Han avser att bevisa, bokstavligt talat härleda från uppenbara premisser, en ny syn på Gud, människan och universum. Trots att boken genomsyras av metafysik, fysik, antropologi och psykologi är syftet främst etiskt. Det består i att visa att vår lycka och vårt välbefinnande inte ligger i ett liv som är förslavat av de passioner och förgängliga ägodelar vi vanligtvis eftersträvar. Det består heller inte i det oreflekterade och dogmatiska förhållningssätt med vilket vi accepterar de vidskepelser som passerar för religion, utan snarare i ett liv i enlighet med förnuftet. För att klargöra och stödja dessa etiska slutsatser måste han dock först avmystifiera universum och visa vad det verkligen är för något.

En av hans teser är att Gud är detsamma som naturen och att det endast finns en substans. Allt som existerar är modifieringar av denna enda substans. Det gäller också oss själva och våra medvetanden. Genom att förstå universum kan vi komma att förstå oss själva och eftersom vi inte helt kan kontrollera våra känslor bör vi istället försöka moderera dem. Vi är i grund och botten en del av naturen och kan aldrig helt avlägsna oss från den kausala serie som länkar oss till yttre ting. Vi kan dock motverka passionerna och uppnå en viss grad av lättnad från deras kaos. Det leder till ett lugn och en sorts lycka, men främst ett liv i enlighet med förnuftet.

Det tydligaste upplysningstänkandet hos Spinoza finns dock i skriften Tractatus Theologico-Politicus, som publicerades anonymt 1670. En kritiker beskrev det som en bok “som skrivits av djävulen själv i helvetet”. Här förespråkas både individuell frihet och religionsfrihet, demokrati och tolerans, men Spinozas egentliga avsikt var att avslöja sanningen om de heliga skrifterna och därigenom underminera den politiska makt som utövades i den modern staten av religiösa auktoriteter.

Men det var inte bara teologer och religösa auktoriteter som kritiserade Spinoza utan det gjorde även kända filosofer, även om den också hade sina försvarare. Israel visar att den engelska översättningen av Tractatus spelade en betydande roll i att formulera de idéer om separationen mellan kyrka och stat samt tankarna på den sekulära staten som låg bakom den så kallade “glorious revolution” i England 1688.

Så, vad är det för fel med detta? Spinoza låter väl som en rebell i samtidens smak, en fritänkare i opposition mot grumliga auktoriteter. Är inte detta en filosofi för framtiden?

Felet är att det inte är Spinozas radikala upplysning som överlevt, utan den moderata versionen – även om makten har växlats från kyrka och monarki till kapital, så är det en upplysning med förbehåll som påverkat utvecklingen. En där rasism och kolonialism har kunnat frodas. Och mer filosofiskt relevant: En där människan som subjekt frigjorts från naturen som objekt. Därför står vetenskapen och filosofin mållös inför framtidens utmaningar. Vad vi behöver är något av Spinozas panteism – en lära som sammanbinder människan med naturen, som får oss att på ett harmoniskt sätt leva i enlighet med den, istället för i opposition mot den. Det vore verklig upplysning.

Henrik Lagerlund
filosof och författare

Litteratur

Jonathan Israel:

Radical Enlightenment: Philosophy and the Making of Modernity 1650-1750. Oxford University Press, 2001.

Enlightenment Contested: Philosophy, Modernity and the Emancipation of Man 1650-1750. Enlightenment Contested, 2001.

Democratic Enlightenment: Philosophy, Revolution and Human Rights 1750-1790. Enlightenment Contested, 2011.

Upplysningar: Zera Yacob hade mycket att lära Europas filosofer

Wed, 18 Mar 2026 05:00:00 GMT

Genom historien har mörkhyade frånskrivits förnuft och människovärde. Selma Yousif Mesbah ser en annan upplysning med rötter i Afrika.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När jag föreställer mig en filosof som lämnat civilisationen för att söka sanningen, få insikter om livet och dess mening, reda ut hur det egentligen ligger till med Gud och skapelsen, ser jag en man framför mig. Det är gamla tider, han är säkert klädd i någon form av tunika och ser betänksamt ut över kosmos under klara stjärnnätter. Efter ett par år lämnar han sin grotta med en skrift som ska förändra människors sätt att tänka, idéer som är tongivande än idag. Det är en vit man jag ser framför mig, eller det skulle vara det om jag inte hade vetat att filosofen ifråga hette Zera Yacob och kom från Etiopien.

Vi är alla stöpta i en verklighetsuppfattning som målar upp den svarta människan som en varelse oförmögen till intellektuell verksamhet, även jag som delar hennes attribut. Fantasilandet Afrika känner jag mer till som en exotisk plats av djurisk och kroppslig glädje vars natur den vilda afrikanen är en integrerad del av, och mindre som en plats för filosofiska framsteg. Zera Yacob blir kanske därför en anomali, någon som inte går ihop med vår historieskrivning. Han var en rationell upplysningsfilosof som år 1630, som en reaktion på sitt samhälle och den förföljelse han fick utstå på grund av sin ortodoxa kristna tro, flydde ut till bergen till sin grotta. Under sin tid där lade han grunden till sitt livsverk, Hatata – Undersökningar på svenska.

Yacob framhäver där alla människors lika värde, argumenterar för Guds existens men frigör den från religiösa dogmer och är en aktiv motståndare till den slavhandel som praktiserades i Etiopien under denna tid. På flera sätt var han en föregångare till britten John Locke, liberalismens urfader, som förespråkade religionsfrihet och ansåg att alla människor föddes med rättigheter till liv, frihet och egendom. Därmed borde Locke rimligtvis också ha varit emot slavhandel, vilket han delvis var, i teorin. I praktiken investerade han i plantage och deltog i koloniala projekt där slavhandel förekom. Han skrev till och med grundlagen åt delstaten Carolina, där slavarna fråntogs sina mänskliga rättigheter och blev en egendom den vita mannen hade en medfödd rätt att äga.

Där Locke är ivrig att kategorisera och separera är Yacob likgiltig inför kategorierna och talar istället om hur vi kan förenas trots våra skillnader. När han ser på bergen, träden och växterna utanför sin grotta kan han inte låta bli att tänka att de måste ha en själ, hur skulle de annars kunna återskapa sig själva med sådan perfektion? I den västerländska traditionen är detta flum, ett förvetenskapligt och outvecklat synsätt. Vi har ju lärt oss att skilja ande från materia. Naturen har blivit till egendom, en råvara att utvinna. Ett förment rationellt förhållningssätt, som lett till ytterst irrationella konsekvenser. Men när Yacob ser ut genom sin grotta betraktar han även sig själv, kanske är det därför han känner igen det som egentligen inte går att se, som en själ. En annan slags rationalitet.

Att sammanblanda de svarta människorna med naturen var ett sätt för de rationella, liberala upplysningsfilosoferna som Locke, Hume och Kant, att särskilja sig från dem på samma sätt som man särskilde sig från naturen, och förneka deras medfödda rättigheter. De var ju inte människor, därför kunde de aldrig vara jämlikar, aldrig åtnjuta samma rättigheter som de uppburna vita männen, och absolut inte mäta sig intellektuellt med dem. Hegel utvecklade denna tanke, han tog verkligen i, och menade att svarta människor aldrig skulle kunna frigöra sig från sitt djuriska medvetande. De saknade det språk och den självmedvetenheten som krävdes för att bli fullt civiliserade människor. Allt som befann sig utanför det västerländska projektet var, och verkar förbli, ett stort tomrum som den svarta människa fick representera, hon var en negativitetens och fördärvets varelse som enligt Hegel ”härbärgerade det redan döda.”

Det är en omöjlig utgångspunkt för den svarta filosofen, därför är det inte särskilt förvånande att Zera Yacobs verk är mindre känt och mindre tongivande än Lockes. Att dess äkthet blivit omtvistat känns därmed också ganska väntat. Under 1920-talet ifrågasatte en italiensk akademiker att Zera Yacob och hans medförfattare, lärjungen Walda Heywat, var upphovsrättspersonerna bakom Hatata, och menade att den verkliga författaren var den italienska prästen Giusto da Urbino, som översatt verket. Det var ju bortom all rimlighet att två etiopiska män kunde nå den nivå av abstrakt och banbrytande tänkande, för flera hundra år sedan. Det måste ha kommit från en modern, europeisk man. I boken The Hatata Inquiries som kom ut 2024, ägnas ett helt avsnitt åt att försvara Yacob och Heywat, där experter anser sig ha bevisat att de visst låg bakom skriften, så att inget tvivel borde kvarstå om verkets äkthet.

Att de fortfarande ser ett behov att bemöta anklagelserna hundra år senare, istället för att förkasta dem som praktexemplar på den tidens rasistiska människosyn, visar att vi inte kommit särskilt långt från den tid då svarta människor ansågs vara en råvara. Filosofen Achille Mbembe skriver i Kritik av det svarta förnuftet om hur den afrikanska människan under slavhandeln förvandlades till en slags ”levande malm ur vilken man sedan kunde extrahera metall” och hur denna process resulterat i substantivet Svart. Den mänskliga malmen blev mänskligt metall, som till slut blev mänsklig valuta.

Då som nu är Afrika en plats där metaller utvinns medan dess ekonomiska värde realiseras i Europa och på den globala marknaden. Gruvarbetarna i Kongo behandlas som mänsklig valuta, kroppar att offra på välståndets bål. Sudans befolkning har länge fått betala priset i form av upprepade folkmord och långdragna konflikter, för att de bebor ett land med stora naturresurser som väcker ekonomiska intressen utanför kontinentens gränser. Det är så den svarta människan produceras som ett objekt, skriver Mbembe, som man kan göra sig av med när det inte längre går att använda. Eller som i fallet med Sudan, när de står i vägen.

År 1632 lämnar Zera Yacob ensamheten i sin grotta och lever ett långt och lyckligt liv i tänkandets tjänst. Samma år på en annan del av jordklotet föds John Locke, som skulle komma att tänka liknande tankar. Men deras syn på alla människors lika värde var relativ deras position i världssystemet och jag undrar hur världen skulle ha utvecklats om de hade bytt plats. Om det istället var Yacobs lära som stod för upplysningen, då hade kanske fiktionen som splittrat världen kunnat ersättas, med en mer förnuftig verklighet.

Selma Yousif Mesbah
skribent och skrivpedagog

Litteratur

Achille Mbembe: Kritik av det svarta förnuftet. Översättning: Ylva Gislén. Glänta produktion, 2022.

Zara Yaqob, Walda Heywat: The Hatata Inquiries. De Gruyter 2024.

Upplysningar: Till slut gick även Immanuel Kant vilse

Tue, 17 Mar 2026 05:00:00 GMT

För 300 år sedan föddes en av historiens viktigaste filosofer: Immanuel Kant. Thomas Steinfeld reflekterar över en tänkare och människa, som inte alls var så fyrkantig som det påståtts.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2024-04-21.

Med berömda filosofer följer alltid anekdoter, avsedda att ta ner de stora tänkarna på jorden. Ibland rent bokstavligt, som när det sägs att Thales från Miletos omkring 600 år före Kristus var så upptagen av att studera stjärnorna att han inte såg var han gick, och föll ner i en grop. Med Immanuel Kant är det annorlunda. Också han formulerade banbrytande hypoteser om himlafenomenen, men stod stadigt på marken. Hans liv brukade beskrivas som så trist och inrutat att folket i Königsberg ställde sina klockor efter den pietistiske professorns promenader. Hela sitt liv tillbringade han i den Ostpreussiska staden, dagens Kaliningrad, och gifte sig aldrig.

Desto större väsen av sig gjorde hans kritiska filosofi. Än i dag drar filosofihistorien en gräns mellan Kant och allt som kommit före honom. En gräns han var väl medveten om. ”Det låter arrogant och självupptaget”, skrev han år 1785, att påstå ”att det inte fanns någon filosofi alls innan den kritiska filosofin utvecklades”.

De tidigare filosoferna hade haft sina uppfattningar om förnuftet, världen och många olika ämnen. För det mesta motsade de varandra, bevisen blev torftiga, och någon enighet skulle det aldrig bli. Kant kallade den äldre filosofin ”doktrinär”: den utgick i hans uppfattning från lärosatser som enbart i viss mån tålde att omprövas. Deras beviskraft skulle vara förankrad någon annanstans, framför allt i den gudomliga ordningen.

Det framstår som ett radikalt brott, men Kants lära var också en syntes. På kontinenten hade René Descartes under 1600-talet försökt att bygga en ny filosofi från grunden, men utgått från det rena tänkandet allena. Denna rationalism hade sin motpart i den brittiska empirismen, som utgick från erfarenheten. Jag tänker alltså är jag, skrev Descartes. Människans föds som ett oskrivet blad, menade John Locke. För att förena de två skapade Kant en filosofi som skulle vara i djupare mening mänsklig: den transcendentala idealismen.

Kants första kritik – ”Kritik av det rena förnuftet” från år 1781 – ägnar sig åt vetskapen a priori, det vill säga: utan erfarenhet. Rum och tid, förklarade han, är ingenting objektivt eller reellt, utan ett synsätt, som utvecklas av oss själva för att över huvud taget kunna göra sinnliga erfarenheter. Hur kan jag veta, låter den första filosofiska frågan efter Kant. Eller mera utförligt: Hur är det över huvud taget möjligt att saker och ting, händelser och fantasier från yttre världen hamnar i mitt medvetande, och att dessa föreställningar eller tankar kan antas att vara sanna? Svaret må vara lätt, om det handlar sig om sinnligt närvarande föremål. De finns där, de kan man se, höra eller röra vid. Svaret må till och med vara enkelt om det handlar sig om etiska idéer. De påverkar beteendet. Annorlunda är det med abstrakta ting: med själ, mening, sanning, orsak, kraft, vilja eller identitet. Vad dessa ting är, förklarar Kant, förstår människan först när hon börjar fundera över sig själv, när hon betraktar sig själv så som hon vore en annan, genom att tänka sig själv.

Det är svårt att idag föreställa sig vilken radikal omvälvning detta medförde: Den nya filosofin blev på allvar en mer vetenskaplig disciplin, i högsta rad föremål för kritiska prövningar, för bevis och motbevis. Hela akademiska institutioner började att leta efter tankefel, bristande teoretiska fundament och dolda implikationer, ständigt förnyande och utvidgande den kantianska läran. Universitetet i Jena i Thüringen, en högskola av dittills ringa betydelse, mest känd för sina oroliga studenter och deras iver för att slåss med varandra, blev plötsligt Tysklands, om inte Europas viktigaste universitet: Professorskåren bestod efter år 1790 mestadels av anhängare till Kant, med följden att filosofin upphörde att vara ett ämne underordnat teologin, rättsvetenskapen och medicinen. I stället blev den den allt överordnade läran: Den som visste hur man vet blev herre över alla kunskaper.

På så vis skapades en akademisk ordning som snart spriddes till en mängd andra universitet – också i Norden: Med filosofin som allmän vetenskap blev enskilda ämnen som historia, fysik och biologi till aktualiseringar av ett överordnat system.

Så småningom utvidgade Kant den kritiska läran till den praktiska filosofin: Vad skall jag göra? Vad kan jag hoppas på? Och framför allt: Vad är frihet? Mest känd från denna sedernas lära är det så kallade kategoriska imperativet: Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag. Upplysningens universella anspråk gällde inte bara individens rättigheter, utan i lika hög grad hennes skyldigheter.

Det tredje och sista stora verket, ”Kritik av omdömeskraften” från 1790, ägnade Kant åt både praktisk och teoretisk filosofi, men framför allt åt svårfångade omdömesförmågor kring smak, skönhet och intuitiv förståelse. Hans berömda definition av skönhetsupplevelsen som ”välbehag utan allt intresse” kommer härifrån.

Men ju mer Kant utvecklade sin filosofi, desto klarare blev det att den hade brister i fundamentet: Nog kunde han förklara övergången från det teoretiska till det praktiska förnuftet, och från den sinnliga iakttagelsen till förståndet. Men var började det hela, var fanns premissen ur vilken hela systemet kunde härledas? Runt år 1800 hade en hel filosofisk industri börjat att leta efter grunden före grunden: i jaget, i åskådningen, i världsanden, överallt. Alla ville fullända vad Kant hade börjat, dock utan att lyckas.

Den nya ordningen bröt dock samman efter att Hegel, den siste stora filosofen i den av Kant grundade kritisk-idealistiska skolan, dog år 1831. De underordnade akademiska discipliner gick sina egna vägar. Tomheten som den stora filosofin lämnade efter sig sysselsätter vetenskapsteoretikerna än idag.

Och historierna om filosoferna fortsätter att berättas. För det visade sig att Kant inte riktigt var den tråkmåns man ibland anklagade honom för att vara. I själva verket var han en spirituell sällskapsmänniska, som kunde ta sig både ett och två glas. Ibland, så vet man idag, blev han så berusad att inte hittade hem. Men kanske var han bara för upptagen av den stora frågan: Hur vet man att man vet? Och varför? Sanningen är, än idag: Man vet inte. Förmodligen visste inga filosofer mer om denna fråga än de kritiska. De förpassades till historien, för länge sedan. När Kant började filosofera, så fick han börja om från början. Man borde kanske försöka en gång till, med och utan honom.

Thomas Steinfeld
författare och professor kulturvetenskap

Upplysningar: Har vi pirater att tacka för Upplysningen?

Mon, 16 Mar 2026 05:00:00 GMT

Är det Jolly Roger snarare är Trikoloren som upplysningens förkämpar bör hissa? Dan Jönsson läser David Graebers postumt utgivna Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia och prövar hypotensen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2023-12-11.

Historien är höljd i dunkel. Historien är visserligen alltid höljd i dunkel, men i somliga hörn är dunklet dunklare än annars. Som här: på nordöstra Madagaskar, troligen i närheten av den lilla ön Ile Ste-Marie, låg i början av 1700-talet en stad med namnet Libertalia, eller Libertatia. Libertalia, berättas det, var en koloni som grundats av pirater med en viss kapten James Mission i spetsen, en republik där myterister och sjörövare förverkligat ett samhälle med radikal jämlikhet, där all egendom var gemensam och besluten fattades genom direkt demokrati. Ingen hudfärg, ingen tro räknades för mer än någon annan. Invånarna i Libertalia såg sig som frihetens väktare och drevs av sitt motstånd mot auktoriteter och förtryck i alla former: monarki, slaveri, religion och ekonomisk orättvisa. De konstruerade ett eget språk, förde en vit flagga och levde i vad som kan beskrivas som utopisk kommunism. Med kapten Missions ord var ”varje människa född fri, och med lika stor rätt till sin försörjning, som till luften han andas”.

Så berättas det åtminstone. Med tiden har historikerna tyvärr kommit till slutsatsen att både kapten Mission och hans Libertalia måste betraktas som en myt. Enda källan där de nämns är den samtida krönikan A General History of the Pyrates, utgiven i London 1724 under pseudonymen Captain Charles Johnson, möjligen ett täcknamn för författaren Daniel Defoe. Mycket annat i Captain Johnsons krönika är å andra sidan väl belagt, så det kan inte uteslutas att myten om Libertalia i viss mån var, som det brukar heta, baserad på en verklig historia. Att pirater verkligen etablerade baser och grundade kolonier på Madagaskar är oomtvistat, och i Europa gick vid tiden rykten om ett mäktigt piratkungarike under ledning av den legendariske – men historiskt dokumenterade – sjörövaren Henry Avery, som efter en spektakulär räd mot den indiska stormogulens flotta utnämndes till ”mänsklighetens fiende” och jagades som fredlös över hela världen, utan resultat.

Även detta kungarike var av allt att döma en myt. Däremot tycks bilden av piratsamhällenas egalitära och demokratiska principer faktiskt ha visst fog för sig. Det var nämligen så besluten togs och rikedomarna fördelades ombord på piratskeppen – så att samma regler gällde när de gick i land verkar logiskt. Men sant eller inte: det ver,kligt betydelsefulla i den här historien är kanske egentligen det dokumenterade faktum att berättelserna om dessa fria och jämlika piratsamhällen fick sådan spridning i det tidiga 1700-talets Europa. Man får komma ihåg att det här var flera årtionden före Montesquieu, Rousseau och encyklopedisterna; det vi idag kallar upplysningen och dess idéer om en rättvis och förnuftsbaserad samhällsordning hade fortfarande inte formulerats. Men de låg i tiden. Piratlegendernas berättelser om blomstrande, alternativa samhällen i fjärran hav förebådade ett epokskifte.

Det är här deras historiska betydelse ligger, inte i deras eventuella faktabakgrund. Den amerikanske antropologen David Graeber beskriver i sin posthumt utgivna ”Pirate Enlightenment, or The Real Libertalia” – alltså: ”Piratupplysning, eller det verkliga Libertalia” – hur ryktena om dessa laglösa, egalitära utbrytarrepubliker bör ha fungerat som katalysatorer för det politiska tänkandet i ett Europa där den absoluta monarkin och den allsmäktiga kyrkan hade ett bergfast grepp inte bara om den politiska makten utan också om det ideologiska ramverket. Skulle nya tankar tänkas fick de helt enkelt komma utifrån. Graeber, som dog 2020, har tidigare varit inne på samma spår: i den väldiga ”Början på allt”, skriven tillsammans med kollegan David Wengrow, berättas exempelvis historien om den irokesiske ädlingen Kandiaronk, som i en vida spridd bok från 1703 av den franske författaren Lahontan framträdde som en verserad och radikal kritiker av den kristna civilisationens klasshierarkier, intolerans och sexuella bigotteri.

Graebers tes är alltså att impulser som dessa blev avgörande för att rucka perspektiven och bereda vägen för de idéströmningar som hundra år senare fick sitt utlopp i de franska och amerikanska revolutionerna. Tanken är i och för sig inte ny; historiker som Marcus Rediker och Peter Lamborn Wilson har långt tidigare lyft fram piraternas betydelse som förebilder för den tidens fattiga och förslavade. Deras räder sågs som hjältedåd mot en despotisk övermakt, och i deras jämlika, fördomsfria samhällen anades konturen av en rättvisare värld. Wilson beskriver i sin bok ”Piraternas utopi” från 1995 hur piratkolonier som buckanjärernas på Hispaniola – ön som idag delas mellan Haiti och Dominikanska republiken – eller den i Salé i Marocko i sin tid fick sådant inflytande på det allmänna medvetandet att de i själva verket borde ses som första stegen i den revolutionära utveckling som skulle förändra Europa. Att nästan ingenting finns kvar som vittnar om deras existens är i sammanhanget inte det väsentliga. Också det mytiska Libertalia blir för Wilson på så vis ändå ett historiskt faktum, eller som han formulerar det: ”Man kan anta att berättelsen blev trodd för att den var trovärdig.”

Sann, verklig, trovärdig – historieskrivning handlar om att bringa reda i ett skeende där mycket, kanske rentav det allra viktigaste utspelar sig i det fördolda, bortom både vittnesmål och dokumentation, och där myter, mysterier och legender ofta är drivande i processer som pågår under generationer, utan direkt påvisbara samband. Ett viktigt spår i David Graebers berättelse handlar om hur piraterna på Madagaskar ända från början beblandade sig med den inhemska befolkningen och hur deras samhällen, också långt efter att de upphört att fungera, på så vis kan sägas ha överlevt genom lokala kungariken som i många fall fört vidare deras värderingar ända in i vår tid. Och Peter Wilson filosoferar, apropå fristaten i Salé, som av allt att döma försvann genom att piraterna konverterade till islam, hur – jag citerar: ”Deras inflytande över den europeiska civilisationen tycks ha varit noll och intet, eller till och med mindre än noll: i likhet med släktingar som har skämt ut sig nämns de aldrig och är inte bara bortglömda utan avsiktligt bortglömda.”

Men denna avsiktliga, kollektiva glömska är kanske ett gigantiskt, europeiskt självbedrägeri? Kanske finns ett verkligt samband mellan dessa avfällingar och upplysningstidens beundran för islams konst och kultur? Kanske piraternas terrorverksamhet bör ses – med Wilsons formulering – ”som ett sätt att fly från (och hämnas på) en civilisation präglad av ekonomisk och sexuell misär, en självgod kristenhet baserad på slaveri, förtryck och elitprivilegier”? Mycket möjligt. Rentav mycket troligt. Men historien säger som bekant lika mycket om den tid den skrivs i som den tid den skriver om. Vad vi ser i den beror i hög grad på vad vi förväntar oss att se. Också vår egen tid är höljd i dunkel.

Dan Jönsson
författare och essäist

Litteratur

David Graeber: Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia. Penguin books, 2023.

Peter Lamborn Wilson: Piraternas utopi. Översättning: John-Henri Holmberg. Bakhpll förlag, 2016.

Återförtrollningar: Jag bestämde mig för att ta livet lätt och bli en ekorre

Thu, 12 Mar 2026 05:00:00 GMT

Isabella Nilsson prövar att leva enligt esteternas livshållning och tar ett sagolikt skutt över existensvillkoren.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2024.

Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak: allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion. Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten. Den ena metoden går ut på att helt enkelt sluta spela med, sluta upprätthålla fiktionen och bli en existentiell slacker. Detta kallas kynism. Kynism är en filosofisk strömming som föraktar konventioner och betraktar världen med den illusionslösa blicken hos en herrelös gatuhund. Ordet kynism kommer av grekiskans ord för just hundaktig. Den andra metoden för att förlika sig med världens illusoriska natur kallas esteticism – eller romantik om man så vill – och går tvärtom ut på att bejaka illusionen, bejaka berättandet, göra livet till ett konstverk, göra livet till litteratur.

Eftersom kynikerna framförallt är kända för att slarva med hygienen, bo i tunnor och vara allmänt douchiga har jag hittills känt mig mer manad att pröva esteternas livshållning. En stor del av en estets uppdrag går ut på att omvandla tyngd till lätthet.

Buddha sa något i stil med att smärtan är två pilar: den första är smärtan i sig, och den andra är upplevelsen av den. Den första kan man inte påverka, men den andra har man makt över. På anslagstavlan hos min sångpedagog på Musikgymnasiet satt den populärpsykologiska kontentan av denna liknelse uppnålad: ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.”

Mm. Livet är inte lätt. Men kanske går det att ta lätt på livet? Jag minns när jag var sju år gammal och en fredagseftermiddag plötsligt ledsnade på min belägenhet som människobarn. I bilen hem från fritids förvandlade jag mig istället till en ekorre vid namn Yoghurt. Jag lyckades sedan vidmakthålla denna förvandling, utan avbrott, under hela veckoslutet. Inventering av skafferiets vinterförråd av salta jordnötter, klättrande i våningssängen och borstande av min långa ludna svans – allt utan minsta gråtklump i halsen vid tanken på Spice Girls-bilderna som tjejerna i sexan lurat av mig efter roliga timmen! En snudd på heroisk låtsaslek med andra ord, ett sagolikt ekorrskutt högt över de existensvillkor som blivit mig givna. Men inbillningskraft är inte en outsinlig energikälla, skulle det visa sig. Lagom till måndagens första lektion var jag så utmattad av fantiserandet att jag somnade vid bänken i klassrummet, med matteboken som kudde. När jag vaknade var jag återigen ett människobarn och mina klasskamrater skrattade åt mig.

Den vanligaste tyngdborttrollande låtsasleken bland vuxna människor är förälskelsen. Genom att låtsas att lidandets upphörande sammanfaller med föreningen med den älskade lyckas människor lyfta sig själva ur verklighetens kvicksand för att istället, och nu citerar jag en gammal schlager, ”fly on the wings of love”. Denna illusoriska förflyttning från realitetsgyttjan till poesihimlen brukar inom psykologin kallas ”sublimering”. Att sublimera är att ta ett befintligt lidande och berätta sin vackraste historia om det. Helst så vacker att huden knottrar sig i en ilande sensation av bitterljuv upphetsning. Ja, den lidande måste berätta för sig själv om sitt lidande på ett sådant sätt att lidandet framstår som intressant snarare än meningslöst. Buddhas pilar; smärtan går inte att trolla bort, men den går att få lite hyfs och stil på.

Romanförfattare är i regel mycket bra på detta slags sublimerande berättande, det finns inte ett enda missbruk (av allt från kärlek och andra rusmedel till apati och andra bedövningsmedel) som inte en bra författare kan förläna ett drogromantiskt skimmer. Jag tänkte på detta när jag för några veckor sedan läste Marguerite Duras ”Lol V. Steins hänförelse”. Titelhjältinnan Lol är sådan att man som läsare blir attraherad av hennes sömngångaraktiga likgiltighet. Det är Duras största brist som författare, att livets faddhet alltid framstår som sexig. Naturligtvis är det även hennes största förtjänst som författare.

Jag är själv författare och min omgivning skulle troligen beskriva mig som en litteraturälskare. Detta eftersom jag oftast stannar hemma ”med näsan i en bok” hellre än att interagera med nämnda omgivning. Till förmån för litteraturen – bejakandet av illusionen – har jag försummat att skaffa mig sådant som ett yrke, en familj och kunskaper i basal matlagning. Människor tenderar således att dra slutsatsen att litteraturen är mycket viktig för mig och att jag håller det skrivna ordet oändligt mycket högre än den levda verkligheten. Låt mig förtydliga. Valet mellan liv och litteratur var ett val mellan pest eller kolera. Jag valde kolera.

Jaha. Varför inte lika gärna pest då? Kan man undra. Båda sjukdomarna är ju ytterligt plågsamma? Jo, därför att koleran har en diffus air av romantik som pesten saknar. Det vill säga, litteraturen är lika otillfredsställande som verkligheten men litteraturen har vad verkligheten saknar: känsla för stil.

Somliga människor värdesätter den nakna sanningen. Jag, som är romantiker och estet, föredrar den vackert draperade lögnen.

Om nu verkligheten är sann bara därför att den är naken? Med naken menar jag ostrukturerad, formlös, ogestaltad. Litteraturen består av samma smärtsamma beståndsdelar som verkligheten, bara ordnade på ett så vackert sätt som möjligt. Med vackert menar jag trösterikt, hoppingivande, smärtstillande. Annorlunda uttryckt: litteraturen och fantasin är, i bästa fall, en struktur som skapar upplevelsen att det mänskliga lidandet har en mening. Verkligheten är, i vanliga fall, ett plottrigt virrvarr som berövar människan denna upplevelse.

Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak: allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion. Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten.

Den kaotiska människosanningen å ena sidan. Den strukturerade ekorrlögnen å andra sidan.

Isabella Nilsson, författare och översättare.

Producent: Ann Lingebrandt

Återförtrollningar: Dags att ge psykedelika till överkonsumerande egoister?

Wed, 11 Mar 2026 05:00:00 GMT

Att ens jag försvinner behöver inte vara en ensam känsla. Tvärtom kan den lysa av mening. Eva-Lotta Hultén vet hur det känns.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag drabbades av världens skönhet när jag promenerade över till fastlandet en septemberdag. Solen värmde i ryggen och vattnet under bron glittrade och det var som om en blixt slog ner i mig. Himlen ovanför skogen var obeskrivligt blå. Ljus och kärlek strömmade mot mig och världen vibrerade både runt mig och i mig. Jag kände starkt att det inte gjorde något om jag dog just då. Jag var redo att helt och fullt bli ett med allt. Ja, jag kände faktiskt att det var vad som hände: jag löstes upp och gick upp i det som omgav mig och det gjorde mig fullkomligt lycklig. I kanske fem minuter befann jag mig i detta tillstånd av både eufori och upplösning innan det klingade av och övergick i mer vardagliga känslor av glädje och meningsfullhet.

Hade jag varit kristen så hade jag antagligen tolkat händelsen som ett gudomligt tecken men så såg jag det inte alls. Ingen Gud uppenbarade sig. Det jag mötte var Naturen, eller kanske Världsalltet och det ingav mig en existentiell hemhörighet i den här världen, inte i en himmelsk.

Några av mina absolut lyckligaste stunder i livet har inbegripit denna känsla av att vara ett med min omvärld och upphöra att existera. Jag har erfarit den i en igenväxande kohage, i en eka på havet och på cykel under en blixtrande himmel, om än inte lika ihållande som där på bron. Under någon minut har jag kommit i resonans med det större medvetande som omfamnar platsen jag befinner mig på, och kanske hela jorden.

Varför är min känsla av meningsfullhet så stark när jag upplever att mitt eget jag försvinner? Borde inte denna icke-existens istället vara det mest meningslösa man kan tänka sig?

En känsla av att bli tagen i anspråk gör våra liv meningsfulla. Det kan handla om att vara efterfrågad på jobbet eller bland vänner; att känna sig behövd. Men också om detta uppgående i något större, som somliga av oss kan uppleva helt spontant, och som också kan framkallas av psykedeliska substanser. Meningsskapande, förklarar religionsvetare David Thurfjell i boken ”Anspråkstagen”, är inte bara att intellektuellt kunna besvara de stora livsfrågorna utan också en subjektiv känsla, en inre stämning och en kroppslig upplevelse. Och i jagupplösningen blir vi totalt anspråkstagna. ”Den som ger hela sig själv – sin kropp, sin själ, sitt förstånd”, skriver Thurfjell, ”kommer att få en meningserfarenhet som är i det närmaste total.”

Primatforskaren Jane Goodall har beskrivit sin upplevelse av jagupphörande såhär: ”då jag efteråt försökte minnas upplevelsen tycktes det mig, som om mitt jag helt hade försvunnit: jag och schimpanserna, jorden och träden och luften tycktes smälta samman och bli ett med själva livets andliga kraft. Luften var fylld av en bevingad symfoni, fåglarnas aftonsång […]. Den eftermiddagen var det som om en osedd hand hade dragit åt sidan en gardin, och jag hade under det allra kortaste ögonblick sett genom ett sådant fönster.”

Hågkomsten återges av neurovetaren Christoph Koch i boken ”Då är jag själv världen”. I den beskriver han hur vissa former av temporallobsepilepsi kan ge dessa känslor av ett uppgående i något större. Han nämner historiska personer som berättat om upplevelser av jagupplösning som kan ha utlösts av epilepsi, till exempel Hildegard av Bingen, Julian of Norwich, Jeanne d’Arc, Mäster Eckhart, Rumi och Khalil Gibran.

Är detta förklaringen till mina erfarenheter? Under sju år i min ungdom behövde jag medicinera på grund av temporalslobsepilepsi. Sjukdomen gav mig annars uppåt trettio deja vu-er om dagen och flera anfall i veckan då jag fick svårt att hålla mig upprätt och samtidigt drabbades av en sorts hallucinationer som kändes som viktiga budskap från en annan värld, men som jag aldrig lyckades komma ihåg efteråt.

Tvärtemot vad många tror är epilepsi en sjukdom som kan gå över och i mitt fall behöver jag inte längre medicinerna. Men blev jag verkligen helt bra? Deja vu-erna är numera sällsynta, hallucinationerna helt borta, men kanske har epilepsin gett en bestående förmåga att då och då uppleva jagupplösning? I så fall vill jag inte bli helt frisk.

Sådana här upplevelser av att uppgå i ett större medvetande tycks få bestående påverkan på dem som har dem. Forskning visar att det gör dem som drabbas mer nyfikna på världen, mer glädjefyllda och leder till att de känner större samhörighet med andra. Man kan också få en permanent förändrad verklighetsuppfattning, förlora rädslan för döden, bli mindre intresserad av materiella ägodelar och utveckla en strävan att verka för mänsklighetens bästa. Kanske är jagupplösande psykedelika något vi snart kommer börja behandla inte bara deprimerade neurotiker utan också överkonsumerande egoister med?

Att framkalla jagupplösning på beställning utan psykedelika tycks inte gå men däremot kan man genom långvarig träning i meditation öka chanserna för att det ska inträffa, och det finns också andra tekniker, som intensiv dans eller andning, självspäkning eller sensorisk deprivation, som man kan få i en mörk och ljudisolerad flyttank.

Men vi kan också träna oss i att uppnå mer vardagliga och enklare former av jagupplösning. Upplevelser som kanske inte är lika totala och omvälvande som det jag upplevde på bron, eller Jane Goodall i djungeln, men som ändå ökar vår känsla av samhörighet med världen och skänker lycka och mening. David Thurfjell föreslår att vi ska öva upp vår förmåga att subjektivera världen.

När man objektiverar något försöker man minimera dess påverkan på känslor och tankar och förhålla sig så neutral som möjligt. Det är ett viktigt förhållningssätt att sträva mot i vetenskapliga sammanhang, men kanske inte riktigt vad vi behöver för att uppleva känslor av mening. Att subjektivera är att göra tvärtom: att se sig själv som en del i den större helheten – och att känna och uppleva världen utifrån denna insikt.

Som levande varelser lever vi i symbios med den värld som omger oss vare sig vi vill eller ej. Vi kan odla vår känsla av att vara anspråkstagna av vår omgivning genom att se och stärka vår relation till den. Närhet till platsen, dess historia, naturen, människorna som delar den med oss – det ger oss rottrådar som kan skänka ett näringsintag av mening. Och vi kan stimulera deras tillväxt: låta världen komma till oss som en sammanlänkad väv i stället för som lösryckta fakta om sakernas tillstånd.

För filosofen och mystikern Simone Weil hörde vårt sannaste och mest autentiska jag ihop med något större, som hon kallar Gud men som jag alltså hellre skulle kalla naturen eller världsalltet. Genom att ge upp synen på sig själv som världens mittpunkt så blir man verklig, ansåg Weil.

Vi hör ihop, vi är varandra. Vad kan vara mer meningsfullt än den känslan?

Eva-Lotta Hultén
journalist och författare

Litteratur

Christoph Koch: Då är jag själv världen. Neurovetenskap och psykedelika. Översättning Tom Sköld. Fri tanke 2025

David Thurfjell: Anspråkstagen. Människans bot mot meningslösheten. Norstedts 2026

Återförtrollningar: Kan litteraturen hitta tillbaka till den oceaniska känslan?

Tue, 10 Mar 2026 05:00:00 GMT

Hur påverkas litteraturen av att vi ser på oss själva som biologiska varelser snarare än själsliga? Det funderar idéhistorikern Isabelle Ståhl på.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2022-06-08.

I sin epokgörande text "Vi vantrivs i kulturen" från 1921 beskriver Freud det tillstånd som enligt honom är källan till all religiös energi, nämligen den "oceaniska känslan". Den är "känslan av det eviga, det oändliga, obegränsade", där inga gränser finns mellan jaget och det som inte är jaget. Freud jämför känslan med det tillstånd spädbarnet befinner sig i. Det upplever inte moderns bröst som ett utomstående objekt utan som en del av sig självt, och varseblir således inte sig själv som separerad från världen. Det oceaniska är ett tillstånd där det ännu inte gjorts någon åtskillnad vare sig mellan kropp och själ eller mellan kroppen och världen.

Det som Freud beskriver som den oceaniska känslan, eller rättare sagt avsaknaden av den, är ett bra sätt att närma sig vår samtids skönlitteratur.

De senaste åren har den yngre skönlitteraturen dominerats av skildringar av avförtrollning, där kroppen och den sinnliga erfarenheten beskrivs med kylig distans och tolkas i biologiska termer: jag tänker på de många svenska romaner som skildrar sökandet efter kärlek i moderniteten. "Det finns sällan mystik, romantik eller idealisering i det köttsliga, snarare en närmast förfrämligad upplevelse" inför kroppen i dessa romaner, menar psykologen Hanna Bornäs i en essä i tidskriften Respons.

Litteraturen tycks spegla den samtida kulturens förståelse av människan som en alltigenom biologisk varelse, ett synsätt som blivit allt mer dominant under min livstid. Samtidigt har också en annan viktig förskjutning skett: både det kroppsliga och det psykiska tolkas i dag allt mer genom narrativ om fara och undergång.

De här två tendenserna möts i vårt sätt att beskriva den ökande själsliga ohälsan som en kemisk obalans i hjärnan eller som den inombords levande stenåldersmänniskans rädsla för sabeltandade tigrar.

Jag tänker på Karl-Ove Knausgårds beskrivning av sin känsla inför stjärnhimlen i Min kamp 1: ser han ett lysande föremål på himlen, vet han att det antingen är ett metereologiskt fenomen eller ett flygplan av något slag. "Det finns ingen som inte förstår sin värld", skriver Knausgård. På samma sätt upplever jag de inre fenomenen: jag tolkar dem som biologiska signaler, som symtom på lite ADHD, utmattning eller hormoner. Det finns inget att undra över.

Samtidigt med biologismens segertåg i vår kultur finns en parallell utveckling där psyket och det psykiska beskrivs som en källa till skador. Det är inte längre bara stillasittande och felaktig kost som betraktas som hälsofarliga; också att må dåligt psykiskt beskrivs i termer av en hälsofara. Att vara stressad kan vara farligt, att vara deprimerad länge skadar hjärnan. Vi får ångest över att ha ångest, blir deprimerade av att ha en depression, som sociologen Roland Paulsen skriver i sin bok "Tänk om". Frågan är hur det accelererande diagnosticerandet och patologiserandet av våra mänskliga erfarenheter påverkar vår inställning till att erfara något över huvud taget.

Men vad handlar den här utvecklingen om? Den amerikanska psykologen Nicole LePera skriver på sitt extremt populära instagramkonto The holistic psychologist att kroppen för den som genomlevt trauma inte är en trygg plats, vilket leder till att man dissocierar, kopplar bort och distanserar sig från kroppen och upplever den tänkande delen av jaget som tryggare än den kroppsliga. Det kan ses som en intressant förklaringsmodell till det intellektualiserande och förfrämligade förhållande till det kroppsliga som präglar hela vår kultur.

Att grenar av psykologin visar medvetenhet om den centrala betydelse trauma kan ha för mänskligt lidande är intressant; det är en förklaringsmodell som åtminstone delvis frångår det biologiska narrativet. Men det finns en risk i att allt fler erfarenheter inryms i traumabegreppet. Det finns i vår kultur en allt starkare upptagenhet vid säkerhet, att bevara organismen intakt, och erfarenheter som förut sågs som neutrala delar av livet tolkas som potentiellt förgörande.

Jag tycker mig märka hur det här sättet att närma sig den egna kroppen påverkar också mig, och mina minnen. Mina minnen blir allt vagare av hur jag som barn kunde tolka mitt jag och mitt känsloliv som något mer än kemiska processer.

Man kan tänka sig att erfarenheten av den oceaniska känslan har blivit allt mer sällsynt i ett tidevarv av kroppsligt förfrämligande och ett biopsykologiskt genomlyst inre liv. Kanske är det därför jag allt oftare söker alternativa kulturella skildringar av det inre, där inte allt som upplevs tolkas som biofysikaliska signaler eller psykologiska fenomen, där det inte är helt tydligt vare sig för läsaren eller för berättarjaget vad det upplevda är.

Jag har sett några sådana skildringar på film, exempelvis i "Blå är den varmaste färgen"; förälskelsen skildras där i drömlika men hallucinatoriskt skarpa sekvenser, som någonting formlöst men ändå extremt tydligt. Det är ljusår ifrån de kalla biopsykologiska skildringarna i svensk samtidslitteratur.

Kanske kan filmens och den rörliga bildens dominans i vår tid förklaras med att de kan gestalta det onämnbara eller gåtfulla på ett mer direkt och lättgripligt sätt än litteraturen.

När jag själv försöker närma mig svårfattliga erfarenheter i text sätter det analytiska tänkandet genast i gång och dissekerar sönder det jag försöker nå. Romanformen framstår för mig ofta som så konstruerad. Den lämpar sig kanske för att beskriva något som redan har hänt, det färdigutformade. Sämre tycks den vara på att fånga det mänskliga livets hemlighetsfulla, flytande karaktär, det som inte ännu stelnat i en färdig form.

Jag undrar hur ett återtagande av skönlitteraturen som bärare av det oceaniska skulle kunna se ut.

Jag hittar ingen återförtrollning hos den tidigare nämnde Knausgård – hans prosa är linjär och välordnad. Det magiska, vansinniga eller gränsöverskridande ter sig redan insorterat i en rationell upplevelse av världen som jag varken känner igen mig i eller blir särskilt fascinerad av.

Går vägen till återförtrollning kanske via poesin? Även den tycks mig ofta som lite stelnad och anemisk. I samtida svensk litteratur finns få skildringar av vad som skulle kunna beskrivas som den oceanska känslan, däremot hittar jag något som liknar den i Carl-Henning Wijkmarks romaner "Da Capo" (1994) och "Sista dagar" (1986). Där ges beskrivningar av gränsöverskridande, kroppsliga erfarenheter som beskrivs utan att förklaras med hänvisningar till biologiska eller psykologiska tillstånd. Det är otydligt för läsaren vad som händer, ändå på något sätt kristallklart.

Wijkmark gör det som Viktor Shklovskij 1917 uppmanade konstnärer och författare till: att förmedla en förnimmelse av föremål som "visioner" som inte skapar igenkännande. Konsten är enligt Shklovskij ett verktyg för att uppleva företeelsers tillblivelse – det som redan har blivit till har ingen betydelse i konsten. Kanske är det där nyckeln till den litterära återförtrollningen finns, i förfrämligandet som låter oss se världen och det inre på nytt.

Isabelle Ståhl, idéhistoriker

Återförtrollningar: Poesin behöver inte Gud för att lysa upp världen

Mon, 09 Mar 2026 05:00:00 GMT

Vissa menar att religionen lever inom poesin. Paul Tenngart finner snarare en jordisk livsmening.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Är det möjligt i vår tid att känna djup samhörighet med universum? Är törsten efter existentiell trygghet hopplöst naiv och daterad, eller finns det en djupare mening som vi utan att ljuga för oss själva kan förankra våra liv vid? Var kan vi i så fall hitta den?

Den som ställer sig de här frågorna hamnar förr eller senare hos den kanadensiske filosofen Charles Taylor. Han har ju skrivit så mycket om den moderna världens andlighet – i polemik mot de många tänkare som hävdar att modernitet går hand i hand med religionslöshet. Nej, menar Taylor, religionen har inte försvunnit under 1800- och 1900-talen, utan bara tagit sig nya uttryck. Ett av dessa är poesi.

I den maffiga undersökningen Cosmic Connections: Poetry in the Age of Disenchantment undersöker Taylor vilken livsmening den västerländska poesin har erbjudit efter det att 1700-talets rationalistiska upplysningsfilosofi gjorde vår värld avförtrollad. Grundtesen är att alltsedan romantiken har det varit poesins huvuduppdrag att återförtrolla världen. Med symboler, metaforer, rytm och halsbrytande tankesprång visar den lyriska texten vägen bort från logiken och empirin, bort från deduktionen och mätningarna, mot något annat. Något djupare, mer meningsfullt, andligt.

Lyckas den då, poesin, där den traditionella västerländska religionen successivt har tappat i trovärdighet och kraft? Nja, menar Taylor, inte riktigt. Allt som oftast tvivlar poeterna, både på sina egna språkliga verktyg och på hur verklighetsförankrad deras aning om något större egentligen är. Men de försöker åtminstone. De vägrar lägga sig platt för rationalismen.

Det är svårt att säga något verkligt nytt om de senaste 200 årens västerländska poesi, men den filosofiska örnblicken är välkommen. En litteraturhistoriker fastnar lätt i detaljer och det krävs nog ett utifrånperspektiv för att uppfatta kopplingen mellan poesins återförtrollning och det som sociologen Hartmut Rosa kallar resonans – den levande förbindelse mellan individ och värld som sägs skapa vår känsla av mening. Poesin blir en fråga om samhörighet, upplevelsen av en andlig dimension i tillvaron blir en social erfarenhet. Vi människor vill känna gemenskap – inte bara med våra familjer och vänner utan med människosläktet och alla andra invånare i världen.

Men tyvärr stannar Taylors undersökning vid 1980 års Nobelpristagare i litteratur, Czeslaw Milosz. Han hinner inte fråga sig vad vår egen tids litteratur säger om relationen mellan oss och världen? Den frågan är inte minst relevant med tanke på alla de diktverk om människa och natur som frodats i den västerländska litteraturen alltsedan 1990-talet, den så kallade ekopoesin. Nog finns det både tydliga paralleller och distinkta skillnader mellan denna sentida strömning och det författarskap som utgör Charles Taylors paradigmatiska exempel på romantisk återförtrollning – naturpoeten William Wordsworth.

En av mina ekopoetiska favoriter är den amerikanske poeten C. K. Williams och hans Pulitzerprisbelönade samling Repair från 1999. Flera av Williams texter gestaltar en intensiv mänsklig längtan efter samhörighet med icke-mänskliga varelser. I en dikt sitter en man fast på ett tåg som har stannat mitt ute i ingenstans. Han tvingas höra på grannens konstanta mobiltelefonpladder och blickar trängtande ut genom tågfönstret. Då får han ögonkontakt med en hare och upplever en kort stund av djupt samförstånd med djurlivet därute på fältet. Men han tvivlar på om haren bryr sig det minsta om hans existens.

I en annan dikt hittar en pojke en del av ett djurskelett på trottoaren framför ett museum. Han fascineras av dess märkliga form och funderar över hur den lilla benbiten har hamnat här och vart den ska ta vägen när han släpper den. Kommer den att ta sig ner genom gatustenen förbi tunnelbanenätet och avloppssystemet för att till slut brytas ner och förenas med jorden? Hans mamma blir arg och ryter åt honom att slänga ifrån sig den smutsiga saken. De ska ju in på museet nu och titta på en annan sorts natur – rengjord, sorterad och propert uppställd i glasmontrar.

Mannen på tåget och pojken på trottoaren är med om precis det som diktjaget i Wordsworths dikt ”Tintern Abbey” känner: en ögonblicklig upplevelse av återanknytning till världen. Det de söker efter och delvis uppnår är resonans.

Sedan C. K. Williams Repair kom ut har något hänt som gjort ekopoesin mer central, ja kanske rentav akut. Kunskapen om den globala uppvärmningens orsaker och konsekvenser ställer människans relation till naturen i en helt ny belysning. I Sverige etablerades det ekopoetiska klimatmotivet med Jonas Grens samling Antropocen från 2016, som bland annat innehåller en fantastisk dikt om en pappa och en son som plockar tranbär i en backe där någon på sjuttiotalet hällde ut en dunk med växtbekämpningsmedlet hormoslyr. Bärplockarna skördar det som mannen sådde en vår för länge sedan. För honom var dumpningen ett ögonblicks verk, men för framtida generationer av människor lever kemikalierna kvar. Och detsamma gäller för hela planeten. Våra liv varar på sin höjd en människoålder, men det vi gör under denna begränsade tidsperiod sätter djupa spår i framtidens naturer.

Det är förstås skrämmande. Men det visar också att våra liv är betydelsefulla. Ekopoesin gestaltar den intensiva direktförbindelsen mellan våra kroppar och allting annat på jorden. Och denna sorts resonans behöver inte vara förankrad i den andliga överbyggnad som Charles Taylor är ute efter. Den amerikanske litteraturkritikern George Steiner frågade en gång om stor konst verkligen kan skapas i ett sekulariserat samhälle. Ekopoesin visar hur absurd den frågan egentligen är. Varför skulle gudstron ha monopol på djupare livsmening?

Ett bra exempel på sekulär livsmening finns i svenska Eva Ribichs vackra diktsamling Mängd, regn från 2024. Innan Ribich beskriver en drastisk översvämning som går över i en förödande torka har hon ringat in den enskilda människans position på jorden:

Platsen min kropp tar. Vattnet som trycks undan och ger

mig rum.

Kan inte hålla mig ute.

Människokroppen har obönhörligen en plats bland världens fenomen, och det är mycket betydelsefullt vad vi gör med den medan vi befinner oss här.

Återförtrollning är kanske fel ord. Den planetära resonans som ekopoesin gestaltar är inte utomvärldslig. Den ekologiska livsmeningen har inte heller behov av något kosmiskt perspektiv. Dess existentiella samhörighet är biologisk och helt och hållet jordisk. Och det räcker ganska långt.

Genomskådaren: Nietzsche ser rakt in i mig

Thu, 05 Mar 2026 05:00:00 GMT

Nietzsche var ensamheten som människa, men är också ett omistligt sällskap. Poeten Ingela Strandberg berättar om sin mest uppmuntrande följeslagare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Om han kom gående uppför vägen skulle jag genast känna igen honom. Inte för den mörka buskiga mustaschen, inte för de spänstiga ivriga stegen, inte för stoltheten i gången, inte heller för den mörka rocken med det blå sidenfodret.

Nej, jag skulle känna igen honom på den lodande ensamheten. Han har ju själv sagt det: ”Jag är ensamheten som människa”.

Om han verkligen skulle komma gående mot mig skulle jag kunna se hans ensamhet som en form, som dels omger kroppens alla sidor, dels lägger sig framför honom som en skugga över gruset. Han skulle, bokstavligt talat, stiga in i sin egen skugga, rakt in i ensamheten och där låta den bestämma riktningen och målet.

Om han verkligen kom, om han plötsligt stod där halvvägs uppe på gården… Å, det skulle vara en sen vårkväll! De få återkommande lärkorna skulle ännu hålla sig kvar i skyn med sina darrande kroppar. Jag tänker mig att han skulle stanna till på vägen mellan åkrarna och se ut över det landskap jag kallar mitt. Kanske skulle han lyssna på lärksången.

Jag skulle gå mot honom och säga ”Välkommen herr Nietzsche! ”, och han skulle se rakt in i mig, han, genomskådaren, som lärt mig så mycket om människan. Om ”det hyckleri som kallas moral”, hans egna ord. Om makten, viljan, illusionerna. Om smärtan. Ingen har förklarat allts motsatser för mig så bra som han.

Jag skulle visa honom in i den gamla ladugården så vackert förfallen, men varifrån man ännu kan höra kornas råmanden utanför tiden, höra tjudrens klang, påminnande oss om det ständiga uppbindandet, om det eviga tillfångatagandet av människa och djur.

Jag skulle visa honom ladan, där det fortfarande ligger hö från sextiotalet. Jag skulle visa honom hästräfsan och den röda såningsmaskinen, slåttermaskinen och lien som nu saknar sitt bett.

Därinne i halvmörkret satt jag ibland som tonåring och tänkte. Jag hade läst Nietzsche och hittat en mening som jag tyckte stämde in på mig; den om den ”obekväma egenskapen att finna alla ting djupa”.

Jag kände denna obekväma dragning mot djupen vad det än gällde. En vetgirig iver att förstå, att undersöka, att inte stanna i det likgiltiga, i det allmänna.

Nietzsche lärde mig tidigt att värja mig, för mig själv och för omgivningen, kanske allra mest för omgivningen. Inne i flocken fick jag så småningom se hur farligt det kan vara att lyda. Hur lydnaden kan föra en långt bort från en själv.

Att födas är att infinna sig. Till en plats. Till ett klockslag. Till fostrare, anpassning och korrektion. Det var mitt i denna korrektion jag upptäckte Nietzsche. Om han kom till mig i vårkvällen skulle jag berätta det för honom. Vi skulle sitta under den hundraåriga lönnen och jag skulle säga att det under oss i jorden ligger kedjor som klirrat runt vaderna på mina förfäder, inte för att de var slavar men för att de bundits av fattigdom, av herremän, av sedlighet, av lust. Kanske också av skräck för det okända. För kreaturet i sig. Genom Nietzsche lärde jag känna mitt kreatur, hur det vältrar sig och söker sitt.

Han lärde mig också att vara försiktig med blygsamheten. ”Att alltför tidigt anpassa sig till en miljö”, skriver han, och ger exempel på vad man ska akta sig för: att anpassa sig till sällskap eller arbetsordningar. Han ger rådet att skaffa sig det han kallar ”vrår och oanade ensamheter för stunder av tröst tills man är stark nog att gå sin väg”.

En sån vrå var ladan för mig när vinden for rakt igenom den och det bara var huggormen och jag i livet med nyskördad klöver och ljusa doftande fält av nattvioler utanför väggarna.

Jag håller inte med Nietzsche i allt, men han är min mest uppmuntrande följeslagare när jag känner vanmakt inför civilisationen, inför maktmänniskor, inför livslögnerna, förställningarna. förfalskningarna.

Jag har svårt för hans eviga återkomst. Ibland tror jag på den, ibland inte. Skulle allt lidande all grymhet, all förtvivlan uppstå igen och igen i samma själ i en aldrig sinande evighet?

Om genomskådaren kom, om han satt där med mig under lönnen, skulle nuet vara alldeles uppfläkt, alla svar synliga, flocken utom synhåll.

Vi skulle tala om det meningslösa och om det enda riktigt värdefulla. Vi skulle ha olika åsikter om värdena och om rangordningen. Om tro och otro. Jag skulle förhöra honom om vad han menar med skapandet, om konsten. Också om skapandet av oss själva.

Han hade inte mycket till övers för diktare, men jag tror att han ändå skulle respektera mig.

Vi skulle tala mycket om ensamheten. På ett ställe skriver han: ”Ensamheten dödar om den inte läker…”

Hur ska man då tyda ensamheten, undrar jag. Hur blir människan en fri ande?

Filosofen, genomskådaren, har själv lika många frågor som bestämda vassa svar. Han talar om oss som djur med drifter och affekter. ”Kanske är det bara ett sken när vi följer moralen?”, säger han. Vad är moral, undrar jag då, och han svarar ”ett teckenspråk för våra drifter”.

Jag blir knappast en bättre människa av att följa Nietzsche, snarare tvärtom, och friare, kanske en aning mera på min vakt inför all yta.

En sak är vi i alla fall eniga om, Nietzsche och jag, jag citerar: ”Konsten och ingenting annat än konsten är livets stora möjliggörare, den stora förförerskan till liv, den stora stimulansen till liv… ”

Där skulle vi tystna. Liksom insekterna i lönnen. Vi skulle skiljas åt av skymningen. Ordlöst skulle vi gå åt var sitt håll, han tillbaka nerför vägen för att upplösas i sin ensamhet och mörkret över landsvägen.

Jag skulle bli sittande och tänka på hans grymma öde, hur han, som talat så mycket om frihet, fängslades av vansinnet. Jag går in och läser om hur hans vårdare reste med honom på tåg mot dårhuset, hur de lugnade honom med kloral.

Och jag tänker på när jag stod med Ulf Linde framför Nietzsches dödsmask på Thielska Galleriet i Stockholm, vi stod tysta först, lutade över den sista bilden av geniet, men så knackade Ulf på skyddshöljet och sa: ” Dom har pratat mycket strunt om dig, men du klarar dig nog lilla gubben!”

Ingela Strandberg
poet

Traumatiskt minne: Irene kunde minnas utan att komma ihåg

Wed, 04 Mar 2026 05:00:00 GMT

Fallet Irene blev typexemplet på den traumatiserade människans kluvna minne. Ulf Karl Olov Nilsson tycker den berättar något om traumats natur.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Minnen kan ljuga, minnen går att manipulera, minnena ser oss. Det finns falska minnen, de kan vara planterade, blockerade, chiffrerade, fixerade, friserade. Men också vilseledande, torterande. Minnet är helt enkelt ytterst opålitligt. Ja, vad är det ens? Ju mer man tänker på saken, desto svårare blir det att definiera. En anledning till det är att vi befinner oss inuti det vi pratar om, inuti livsflödet, alltså den ständiga produktionen av potentiella minnen. Sinnesorganens fortlöpande intryck och våra upplevelser av dem blir erfarenheter och sorteras måhända till hågkomster. Eller så minns vi dem inte alls. Antingen för att de var för känsliga eller för plågsamma för att komma ihåg. Då skjuts de undan. Eller för att de var för betydelselösa, att de försvinner i medvetandeströmmen av intryck. Allt kan man helt enkelt inte komma ihåg. Det är konstigt nog ibland svårt att veta om man glömt något för att det var för viktigt – eller för oviktigt.

Dessutom kan en människa märkligt nog också minnas utan att komma ihåg, utan att själv veta om det, där minnesspåren visar sig på andra sätt, i drömmar eller felhandlingar, eller i psykologiska symtom.

En berömd fallbeskrivning ur psykiatrihistorien, fallet Irène, kan tjäna som exempel. Irène föddes omkring 1880 och tjugotre år gammal tog hennes moster med henne till Paris stora mentalsjukhus, La Salpêtrière, eftersom hon led av vanföreställningar och hade lagt sig på ett järnvägsspår. Irène fick där träffa läkaren och psykologen Pierre Janet och när han kom att utveckla sin traumateori blev som så ofta den kvinnliga patienten föremål för den manliga läkarens forskning och syften; Irène kom att bli typexemplet för den traumatiserade människans ofta kluvna minne.

Irène kom från en fattig familj och arbetade som sömmerska. Hela hennes lön gick till familjens hushåll. Fadern var djupt alkoholiserad och Irène hade ett komplicerat förhållande fullt av skuldkänslor till sin ångestridna och krävande mor som sedan flera år var sängliggande i tuberkulos. Irène slet hårt, skötte allt arbete i hemmet och vakade vid sin mors sida, en mor som hon älskade men också ville frigöra sig ifrån. På sextio nätter hade hon knappt fått en blund och följaktligen var hon fullkomligt utmattad när modern avled en kväll. Irène kunde omöjligtvis acceptera att modern var död, hela natten ansträngde hon sig desperat för att väcka kroppen till liv; hon öppnade moderns mun och försökte ge henne vatten och mediciner. När hon försökte sätta upp den likstela kroppen i sängen råkade den falla ned på golvet. Till sist lyckades hon själv lyfta moderns kropp tillbaka i sängen.

Dagen därpå kom moderns syster på besök och insåg vad som hade hänt. Men Irène insisterade på att hennes mor levde och vägrade gå på någon begravning. När man ändå till sist lyckades övertala henne skrattade hon opassande i kyrkan.

På La Salpêtrière förklarade Irène saken för Pierre Janet på följande sätt: ”Jag älskar min mor, jag avgudar henne, jag har aldrig lämnat henne ensam. Om hon var död skulle jag förtvivla, jag skulle känna mig outsägligt sorgsen. Men jag känner mig inte alls ledsen, jag gråter inte; alltså kan hon inte vara död.” Exakt så lite, kära lyssnare, ska man lita på sina känslor.

Irène fortsatte: ”Varför säger alla att hon är död? Om hon var död borde det ha varit begravning och jag har inte varit på någon begravning.”

Irène hade dock ett annat symtom. Flera gånger i veckan i sin sovsal på sjukhuset utspelade hon en rigoröst utförd scen som tog mellan tre och fyra timmar. Irène intog en stel underlig kroppsställning varpå hon gick fram till sin säng och utförde ett slags somnambul pantomim. Hon förde ett inbillat glas mot en inbillad person i sängen och sa: ”Öppna din mun, drick lite.” Sedan klättrade hon upp i sängen, liksom i trans, och ropade: ”Kroppen har fallit ned på golvet, min far är full, han har kräkts och hjälper mig inte.” Och så utförde hon ett slags stumt skådespel där hon lyfte upp en låtsad person i sängen.

Visar inte fallet Irène hur det är möjligt att på en och samma gång inte alls minnas och att ändå göra det. Den medvetna och vakna Irène ansåg själv att hennes mor var i livet eftersom hon inte kände någon sorg och inte mindes något dödsögonblick. Men hennes pantomim visade att hon kom ihåg allting i detalj. Janet kallade det senare för ”traumatiskt minne” och skilde det från ”narrativt minne”. Specifikt för det traumatiska minnet, som Janet såg det, är att det tar väldigt lång tid. För Irène tog det flera timmar att spela upp sin charad. När hon efter sex månaders hypnosterapi – där Janet försökte hjälpa henne att minnas – till sist kunde berätta om moderns död tog det på sin höjd några minuter.

Om det narrativa minnet kan distansera sig från händelsen, sortera bort mindre viktiga detaljer för att komma till det väsentliga och bli begriplig för den som lyssnar, så tycks det traumatiska minnet yttra sig bokstavligt, exempelvis i flashbacks och mardrömmar. Det traumatiska minnet befinner sig på den plats där traumat inträffade och utspelar sig i realtid. Det traumatiska minnet saknar förmåga att sammanfatta. Det traumatiska minnet, till skillnad från det narrativa, är heller inte kommunikativt; det riktar sig inte till någon. När Irène spelar upp dödsscenen så gör hon det för sig själv.

Men alltså, faller verkligen denna händelse under rubriken trauma? Ett trauma, brukar man säga, innebär ett våldsamt inträngande av någonting oväntat, någonting vederbörande inte kan integrera. Irènes mor hade varit sjuk länge och långsamt försämrats, ändå verkar Irène ha varit helt oförberedd.

Men kanske är just det en lärdom som vi kan dra utifrån fallet Iréne: att ett trauma inte endast går att definiera utifrån sina mer eller mindre brutala omständigheter, utan också utgörs av sättet på vilket dessa tilldragelser motsätter sig det begripliga. Traumat bär inom sig såväl händelsens sanning som sanningen om dess obegriplighet. Traumat är alltså ingen minnesförteckning, inget händelsearkiv, utan en motsägelsefull kraft som inte har kunnat beredas plats; den går utöver både människans erfarenheter och ordens möjligheter att sortera.

I Irénes fall, vill jag hävda, uppstår det obegripliga delvis genom ett slags psykologiskt missförstånd: den medvetna och vakna Irène ansåg att hennes döda mor var i livet eftersom hon inte kände någon sorg, när sanningen snarare bestod i att hon inte kände sorg eftersom hon lyckats glömma att modern var död.

Ulf Karl Olov Nilsson
poet, psykoanalytiker och översättare

Hotbrevens historia: Anonymiteten är ett monster som måste få finnas

Tue, 03 Mar 2026 05:00:00 GMT

Trollen ska drivas ut i ljuset, sägs det ibland. Jimmy Vulovic betvivlar att det är rätt metod för att möta den tveeggade namnlösheten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ensamhet föder lätt obehagliga beteenden, kan driva fram våld mot både den egna och andras integritet. Den är fader till lögner, illasinnade rykten och hat. Kommentarsfältens hatare, som befolkar sina liv med hårda ord, vet nog vad jag pratar om. I stunden fylls ett tomrum, det värmer lite, av en föreställd gemenskap ur föreställd upprättelse. Men snart förlorar hatet sin kraft. Allt måste börja om på nytt, tills ensamheten upphör. Det brukar sägas att historien inte upprepar sig men rimmar. Fjodor Dostojevskij är den författare som nog bäst har fångat människans likartade klangljud genom tiderna. I en essä från 1877, i den egenutgivna tidskriften Författarens dagbok, diskuterar han ingående ämnet anonyma hatiska brev. Han hade själv fått flera och gjorde då det som en Dostojevskijtyp alltid gör, tog sig en närmare titt på de sociala och psykologiska faktorerna bakom dem. Slutsatsen ekar i vår tid. Samhällen som snabbt förändras och där många lämnats med en känsla av att ha åsidosatts, rent av övergivits, kan förklara den frustration som gör att någon låter sin penna blöda elaka brev. Sin vana trogen såg han förlåtande på individen. Och till det kan ju läggas att det kunde ha varit betydligt värre än brev. För att anonymt ljuga, baktala, sprida rykten och hata är, skriver han, en mildare form av den instinkt som också driver mordbrännaren att tända på. Utloppet måste ta vägen någonstans och visst är det väl bättre med anonyma ord än byggnader som sätts i brand.

Det kan vara svårt att höra historiens många rim om ingen läser dem högt för oss. I Emily Cockaynes bok ”Penning Poison: A history of anonymous letters” hörs de tydligt. Hon ger flera intressanta perspektiv på illasinnat brevskrivande från 1760 till 1939. Men linjerna i boken dras också in i vår tid då det anonyma hatet till och med gjorts till en industri med trollfabriker som systematiskt utsätter utvalda personer för hat. Frimärkets anonymitet, liksom långt senare internet, ledde enligt henne till en explosion av hat utan spårbara avsändare. Postväsendets infrastruktur födde monstret som under 1800-talet växte sig allt större och starkare och skrämmande. Många bröllopsfoton har i vredesmod slitits mitt itu efter otrohetsrykten delgivits anonymt. Upplysningar ur det förflutna som raserat liv. Anonymt förmedlad information om förbjudna drifter och åsikter har ofta fått samma effekt. Ibland var det sant, allt det där som har hemligskrivits genom åren, ibland falskt, men oavsett är det alltid maktutövning. Och det är enkelt att föreställa sig mottagarens skräck, från en nyfiken undran om vad det kan vara för brev som kom med posten nyss, till det som rad för rad av anklagelser och hot om avslöjanden övergår i rädsla. Den makt som meddelandena påtvingar offren har genom historien antagit många former – lappar, brev och nu också epost, exempelvis. Avsändarnas syften har förstås också skiftat, men några saker är alltid gemensamma. Anonymiteten ger en ojämlik, asymmetrisk, relation. Avsändaren säger sig veta något om någon som i sin tur försvarslös famlar i mörkret. Det är ett grymt maktspel där avsändaren tvingar ner mottagaren i en underordnad position, ofta för att få utlopp för upplevd förbiseddhet och psykologisk frustration.

Men så finns även de andra mer kallt kalkylerande utövarna av anonymitetens makt, fabrikörerna om man så vill. Fjodor Dostojevskij vägleder oss även på den punkten ända in i vår tid. Han intresserade sig, som alla hans läsare vet, för människans olika sidor och visar genom hennes skuggsida på själens samt integritetens värde. Därför finns det gott om uslingar i hans verk. Pjotr Stepánovitj Verchovjénskij är en av de värsta. I Onda andar från 1872 tar han som ledare för en nihilistisk revolutionär grupp sig friheten att ur det fördolda härska över andra. Det demoniskt själlösa i honom framträder tydligt. Smicker varvat med hot är han särskilt bra på, allt för att sälja in nödvändigheten av illgärningarna som gruppen för den goda sakens skull gör sig skyldig till. Genom exempelvis anonyma brev sår han split, väcker tvivel och hotar med skamliga avslöjanden. Handlingsplanen syftar till att förändra samhället men leder till mordbrand, självmord och politiska mord i den lilla staden, allt dirigerat av rädslan som onda andar vet att frammana med hot om att privat ska bli offentligt. En fiktion bara, visst, men kvalitetslitteratur speglar ofta livet på ett mer greppbart sätt än om vi enbart lever det.

Pjotr Stepánovitjs födelse ligger visserligen mer än 150 år tillbaka i litteraturens historia. Ändå passar han utmärkt nu också, hade snabbt funnit sig till rätta här hos oss. Man kan se honom framför sig då han mejlar uppdrags- och arbetsgivare, om upplysningar …ska ni verkligen låta honom göra sin röst hörd…ni vet väl att…sagt i all välmening förstås…för tiden kräver ju det…så inte er fina organisation också ska… Ja, han hade stortrivts här, nu när i stort sett vilket ändamål som helst tycks kunna helga vilka medel som helst. Helt utan skam, i övertygat lugn, hade han vandrat rakt över sina cancellerade lik. Det är så att säga hans grej. Som sagt, fiktion, visst. Jag önskar bara han vore osann också. Men han är ett förebådande, den långa skugga som drog genom de anonyma anklagelsernas Sovjetunion, Nazityskland och Östtyskland, platserna där integriteten dog, för att senare dra vidare in i vårt sociala medielandskap där uthängningar och utfrysning tycks bli allt vanligare. Vi är alltför många som har känt honom dra förbi, men trots det är svaret inte att begränsa möjligheten till anonymitet, tvinga alla troll ut i ljuset. Då sträcker sig bara fler efter tändstickor. Dessutom skulle det tysta även rättmätig kritik som bara kan sägas utan avsändare. Svaret är ett samhälle som vägrar vara anonymitetens tysta förlängda arm, ett samhälle som med sakligt förnuft i varje stund förhåller sig källkritiskt och aldrig glömmer det rättviseideal som säger att ingen någonsin ska dömas ohörd. Det är bara i det ljuset som både den ensamma människan kan förstås och de onda andarna förgås.

Jimmy Vulovic
litteraturforskare och författare

Litteratur

Emily Cockayne: Penning Poison: A history of anonymous letters. Oxford University Press, 2023.

Keelingkurvan: Ett liv fyllt av koldioxid

Mon, 02 Mar 2026 05:00:00 GMT

Med indutrialiseringen steg koldioxidhalten i atmosfären, men det var efter andra världskriget det verkligen tog fart. Ann-Sofi Ljung Svensson funderar över sin del.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Mars 1958.

Charles Keeling gör sin första mätning av koldioxidhalten i atmosfären på Mauna Loa, Hawaii. Mätvärdet är 315 ppm/parts per million. Värdet ligger 35 enheter högre än under förindustriell tid, då halten beräknats ligga runt 280. Kurvan stiger svagt under hela 1800-talet, men efter andra världskriget går lutningen skarpt uppåt.

Några månader efter Keelings första mätning – i mitten av juli 1958 – lämnar en liten cell bland miljontals andra explosivt min pappas kropp för att målmedvetet leta sig fram till den väntande värmen i min mammas mage. Det är en het sommar. Kanske var det en tidig, lite sval morgon i vindsrummet på Brunnsgatan i Nyköping precis innan pappa skulle ta bussen till flygflottiljen där han just blivit stamanställd. Mamma skulle kanske strax därefter promenera till dispensären på lasarettet där hon arbetade. Eller så var det semester och de var på besök ute hos det som skulle bli min farmor och farfar i torpet och sov över i utdragssoffan av trä under älgbonaden och oljetrycken med skyddsänglar.

Torsdagen den 16 april 1959 föds jag på barnbördshuset på Nyköpings lasarett. Mamma har haft havandeskapsförgiftning – stor, svullen – med en vikt lika hög som tungviktaren Ingemar Johansson. Några månader senare skulle han gå sin berömda match mot Floyd Patterson.

Maj 1959, Mauna Loa, koldioxidhalten har stigit till 316 ppm under mammas graviditet.

Nu börjar mitt liv på den allt brantare Keelingkurvan.

Vi flyttar. Först från rummet med kokplatta, till enrummaren med sovalkov. Sen till tvårummaren med balkong i tvåvåningshuset från 1940-talet. Min bror anländer. Mamma tar oss varje förmiddag till det nyöppnade snabbköpet. En tetrapack med mjölk, havregryn, lite blandfärs, några morötter. Allt får plats i nätkassen. Plastkassar tillhandahålls inte i butikerna förrän i mitten av 1960-talet.

1963. Pappa köper familjens första bil, en Vauxhall Victor. Röd och vit. Begagnad såklart, mer räcker inte pengarna till.

Pappa gör som alla andra. Bilköp ligger i tiden. Under 1950-talet ökade antalet bilar i Sverige från 250 000 till en miljon. Tio år senare har antalet fördubblats. Och pappa har bytt till en Ford Zephyr. I de sörmländska skogarna ligger de uttjänta bilarna redan tätt.

April 1965, Mauna Loa, 320 ppm.

Vi flyttar igen. Nybyggt miljonprogram. Fjärde våningen i ett höghus i utkanten av stan. Nu tre rum. Pappa har just sålt insatslägenheten. Det kändes alldeles för osäkert. Tänk om man inte får sina pengar tillbaka? Under höststormen natten den 17 oktober 1967 ligger vi alla i pappas och mammas säng och tittar ut mot himlen. Strömmen har gått, vi har ett värmeljus i fönstret. Dagen efter ligger höghusens takplåtar på marken.

På somrarna åker vi och badar i Stavsjön, spelar dart och plockar blåbär. Eller så fiskar vi i Brobyån. Vi har sommarhus nu, hyr en gammal uttjänt statarlänga. Sommarstugeägandet ökar. Ödetorpen är många där ute på landsbygden. Allt fler har ju flyttat till stan.

Sjuttiotalet. Mamma läser Tyst vår av Rachel Carson, röstar på Fälldin och talar om ’glada grisar’. Men pappa skakar på huvudet och skrattar när mamma inte vill dricka vattnet i sommarhuset. Pumpen står mitt ute på åkern och godsägaren har just låtit flygbespruta fältet med bekämpningsmedel.

Nu bor vi i en fyrarummare, ovanpå ett konditori där man köper lördagsgodis genom att peka genom glasdisken. En sån. Och en sån.

1975. 331 ppm. Jag gör min första flygresa. Åker till Lindau am Bodensee med ett gäng svenska ungdomar. Det kallas språkresa och alla vill göra det. ”Det är så bra för språkutvecklingen”, säger Ingegerds mamma. Min mamma nickar instämmande. Det är klart flickan ska få en god utbildning. I den tyska småstadens gränder lär jag mig nattetid en hel del tyska, men också att dricka Jägermeister och dansa bump. I hemstaden öppnar Hennes & Mauritz butik. De expanderar nationellt efter börsintroduktionen 1974. Jag köper en beige täckjacka. Alla andra har likadana.

Åttiotalet. Det är nu det händer. Jag har flyttat hemifrån. Min konsumtion ökar drastiskt: resor till London och Italien, linneklänningar och Allessobryggare. Yuppivännerna omkring mig börja inreda sina hem medvetet och metodiskt. Jag hänger inte riktigt med, fattar inte att vi gått in i en samhällelig situation, som släppt pengarna loss. Jag missbedömer allt och tror att det handlar om en individuell utvecklingsfas. Fast jobb, bostadsrätt. Bäbis på väg.

Men alla gör likadant.

1987. Nu går det fort. 350 ppm.

Det blir äldre villa utanför Malmö, två barn, flytt, tre barn, flytt. Bil, ny större bil, ny bil igen. Nittiotalet och millenieskiftet rusar förbi. Resor till Medelhavet, New York, San Fransisco. Familjen studsar med flyg mellan Paris och Malmö, maken flygpendlar till Stockholm ett par gånger i veckan.

Jag planerar mina pensionsfonder. Alla andra gör ju det. Rysslandsfonderna rusar, jag hänger på. Naivt, omedvetet. Stöder Gazprom med mina placeringar, men besinnar mig så småningom, och känner en lättnad när det sent omsider visar sig att värdet är noll och fonderna kraschat.

2013: koldioxidhalten passerar 400 ppm. 2016: 403 ppm.

Jag står bland uttjänta möbler och flyttkartonger och sorterar efter 23 år i samma lägenhet ett avvecklat familjeliv. Barnen har flyttat. Ett helt liv ska sorteras, säljas, skänkas bort, slängas. En lägenhet, ett vindsförråd, tre källarförråd. När auktionsfirmorna och secondhandorganisationerna fått sitt kommer ett företag som specialiserat sig på att forsla bort det ingen vill ha. 1,1 ton går till tippen. En och en halv lastbil.

Jag rannsakar mig själv. Biktar mig. Gråter en del. Räkningen på de 1,1 tonnen är 10 000 kronor. Jag ser det som en rättmätig skuldsedel.

Är jag skyldig?

Självklart är jag skyldig.

Jag tillhör den del av jordens befolkning som levt hela sina liv i en ständigt accelererande välståndsökning som passerat rimlighetens gräns och landat i en förgörande överkonsumtion. Min skuld kan jag inte skaka av mig. Skuld handlar om verifierbara fakta. Har jag medverkat till de stigande utsläppen av växthusgaser – eller har jag inte medverkat till dom?

Men skammen då? Ska jag skämmas nu när eftertankens kranka blekhet inträtt.

Nej, jag kan inte skämmas över det jag gjort. Jag visste inte bättre. Jag var en kugge i ett samhällsmaskineri. Jag kan givetvis skämmas över min aningslöshet. Jag borde nog vetat bättre.

Men jag gjorde som alla andra.

Så jag blir villkorligt frigiven.

Villkoret, då? Jag måste skämmas för det jag gör idag. Jag kan inte med rent samvete låtsas som att jag inte är med om att bära skulden. Jag kan inte med rent samvete fortsätta som att ingenting har hänt, eller som att ingenting kommer att hända. Jag har en individuell skyldighet – som en liten del av mänskligheten – att ta mitt ansvar. Allt annat är bortförklaringar.

Våren 2025, då jag fyllde 66 år, passerade koldioxidhalten i atmosfären för första gången 430 ppm. Under mina år på jorden hade halten då ökat med 114 enheter.

Det är ingen slump.

Det är jag som är Keelingkurvan.

Säg det högt för dig själv:

Det är jag som är Keelingkurvan.

Ann-Sofi Ljung Svensson
litteraturforskare

Platon på Sveavägen: Palmemordet och kunskapens problem

Sat, 28 Feb 2026 09:00:00 GMT

Många själar har gått vilse i jakten på sanningen om Palmemordet. Kulturredaktionens Olof Åkerlund reflekterar över teorier som alltid saknar minst en pusselbit.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-11-04.

1963 presenterade en trettiofemårig filosof vid namn Edmund Gettier ett par tankeexperiment som fick de akademiska korridorerna att skälva. Ett av dem löd ungefär så här: Personerna Mario och Luigi har båda sökt en tjänst som rörmokare. Mario har av skäl vi inte behöver gå in på mycket starka belägg för två saker:

1) Det är inte han själv, utan Luigi, som kommer att få jobbet

och

2) Luigi har tio mynt i sin ficka.

Mario tror alltså, på goda grunder, att följande påstående är sant ”den som får jobbet har tio mynt i sin ficka”. Men så händer det, mot alla odds blir det ändå Mario som får tjänsten och även han råkar, utan att veta om det, ha exakt tio mynt i sin ficka.

För den som är ovan vid den analytiska filosofins ibland lite krystade exempel är det kanske inte uppenbart varför Gettiers artikel väckte så starka reaktioner. Det beror på att den tycktes motbevisa en populär definition av begreppet kunskap som sann, grundad tro. Det var ju sant att personen som fick jobbet hade tio mynt i fickan. Mario trodde också att en person med tio mynt i fickan skulle få jobbet och han hade därtill en god grund, rent av bevis, för att så skulle ske. Ändå tar det emot att kalla hans sanna, grundade tro för kunskap. Den liknar mer en tillfällighet. Och filosofin tycktes, som så ofta, vara tillbaka på startpunkten: Trots 2400 år av grubblerier fanns det ännu ingen definition av något så grundläggande som kunskap att enas kring.

Samma år som Gettiers artikel publicerades inträffade något som skulle påverka offentligheten betydligt mer än detta filosofiska dilemma: mordet på USA:s president John F Kennedy. Ett attentat som genererat undersökande och spekulativ litteratur av ett omfång som vida överstiger det om Gettierproblemet, bland annat en kritiserad rapport från 1979 där en undersökningskommitté i representanthuset menade att det troligen låg en konspiration bakom mordet. En åsikt som delas av en majoritet av USA:s invånare, medan minoriteten nöjer sig med den ensamme gärningsmannen Lee Harvey Oswald.

I dessa poler gömmer sig två av människans djupa och motstridiga önskningar: Längtan efter mening och längtan efter avslut. En instabil ensamvarg utan klara motiv ger inte mening, diffusa sammansvärjningar utan bevisad koppling till brottsplatsen ger ingen känsla av avslut. Många själar har gått vilse i jakt på det ena eller andra.

I konkurrens med dessa drivkrafter står vår längtan efter sanning och kunskap sig slätt, befarar jag. Det vi uppfattar som den bästa storyn vinner oftast. Det gäller för övrigt även inom filosofin, en disciplin som så gott som aldrig erbjuder avslut. Till exempel var Gettier var egentligen inte först med sitt dilemma. Det hade presenterats i olika varianter sedan medeltiden, men tajming och slagkraftighet gjorde att problemet sedan 1963 bär hans namn.

Kanske var det längtan efter avslut som fick Stefan Löfven att 2016 offentligt torgföra sin med största sannolikhet felaktiga tro att den ensamme gärningsmannen Christer Pettersson var skyldig till mordet på Olof Palme. Storyn om det som kallats vår motsvarighet till Kennedymordet hade satt sig, det vore på många sätt besvärligt att hitta en ny.

Inom kort kom dock en sådan. Och det var en i vissa avseenden så pass bra story att Löfven verkade beredd att ändra sig, lite grann åtminstone. Den handlade om Skandiamannen Stig Engström, som verkade ha trasslat in sig i vittnesutsagor som överdriver hans roll minuterna efter mordet. Det är väl åtminstone så de luttrade ser på saken, de som sett PKK-spår och Christer Pettersson-rättegångar komma och gå medan mer suspekta omständigheter och individer aldrig tycks ha blivit ordentligt utredda. Andra tycker att indicierna som förtjänstfullt togs fram i Lars Larssons och Thomas Petterssons böcker – och sedan adopterades av åklagaren – räcker för att tron på Stig Engström som gärningsman ska ha en grund.

Sann, grundad tro. Definitionen av kunskap som Gettier problematiserade kan spåras tillbaka till Platon och särskilt hans dialog Theaitetos. Där det egentligen heter “Sann åsikt förenat med förklaring”. Men redan där inser huvudpersonen Sokrates att det inte riktigt håller. Kan man ha en riktigt pålitlig förklaring utan att förutsätta åtminstone någon gnutta kunskap? Och sanningen, kan vi lägga till, är inte det kriteriet nog så problematisk?

I det svenska språket används sanning ofta som en ungefärlig synonym till ärlighet, motsatsen till lögn och förljugenhet, medan det i mer tekniska definitioner lätt blir en tårta ovanpå en annan: Att något är sant betyder att det liksom, tja, ligger till på det sättet.

Platons ord för sanning – aletheia – har däremot mytiska proportioner. Det leder ner i underjorden till glömskans flod Lethe, men den lilla inledande bokstaven alfa gör ordet till en negation. Odoldhet eller icke-glömska skulle man kunna översätta det. Eller om man, likt filosofen Martin Heidegger, har en dragning till det omständliga: Oförborgadhet.

För Platon är de sanningar som är värda att ta på riktigt allvar eviga och något våra odödliga själar en gång stått i förbindelse med. Våra kroppar, vår kultur och våra oprecisa sinnesförnimmelser bedrar oss däremot hela tiden, får oss att glömma det vi egentligen vet. Det gör det som vi vanligtvis kallar verkligheten till en dimmig plats fylld av glömska. Och vårt uppdrag: Att med stor möda återskapa det som glömts. Då blir sanningen inte något som slås fast med hjälp av opålitliga vittnesutsagor, utan något tidigare dolt som plötsligt visar sig och som mycket väl kan ha funnits framför våra ögon hela tiden. Lite som Stig Engström, som hela tiden fanns där: i tidningarna, på kvällsnyheterna – och på mordplatsen. Frågan är bara när och i vilken roll.

Och det är väl så att sanningens betydelse är helt avhängig vad man frågar efter. Den polisiära och juridiska frågan om vem som höll i vapnet är kanske inte ointressant, men ändå bara en öppning för vidare frågor: Varför? Ensam eller i konspiration med någon?

För även om det är intressant att som Gettier fundera över vad kunskap om ett faktum egentligen är, så är det ju hur allting hänger ihop vi verkligen vill veta. Vi, som törstar efter både mening och avslut.

Så om vi någon gång får ett riktigt välgrundat svar på frågan om vem som mördade Olof Palme så kommer vi att ha en sanning men ingen kunskap. Eller kanske tvärtom: viss kunskap, men inte hela sanningen?

Ja, vi kommer aldrig riktigt hela vägen fram tycks det – varken med sanningen eller med Palmemordet.

Återstår alltså lögnen – och Palmeutredningen.

För medan mordgåtan på många sätt står och stampar på samma plats den gjorde strax före halv tolv på kvällen den 28 februari 1986, så har envetna granskningar gjorda av personer som Stieg Larsson, Lars Borgnäs och Gunnar Wall satt ljuset på allt från misstag till lögner och nätverk inom polisen, högerextremismen, näringslivet och statens mer dolda sidor. Och så har det olösta mordet, som enligt vissa förändrade Sverige i grunden, blivit inte bara ett slukhål för vilsna själar utan också en skola för dem som likt Platons Sokrates är beredda att misstro de föregivna sanningarna och söka vidare under ytan. Lite icke-doldhet trots allt, i den bottenlösa glömskan.

Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen

Litteratur

Platon: Theaitetos ur Skrifter, band 4. Översättning Jan Stolpe. Atlantis, 2006.

Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Bokförlaget Kärret, 2020.

Om Stig Engström:

Lars Larsson: Nationens fiende – Om mordet på Olof Palme. Books on demand, 2016.

Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren – hela berättelsen om Skandiamannen. Offside press, 2021.

Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Storytel publsihing, 2021.

Stay behind och Palmemordet: Fanns mördaren i statens skuggvärld?

Sat, 28 Feb 2026 08:00:00 GMT

De skulle försvara Sverige i händelse av en rysk invasion, men vad ska en hemlig motståndsrörelse syssla med om kriget inte kommer? undrar Dan Jönsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Lite utanför Hörby i Skåne bodde i mitten på nittonhundratalet lantbrukaren Karl-Göran Persson. Som alla svenska undersåtar hade han fått beredskapsbroschyren Om kriget kommer i brevlådan, dragit sina slutsatser och under ett par decennier byggde han med tonvis av cement och improviserade armeringar om sitt hus till ett bepansrat fort. Där skulle han hysa kungen och regeringen när kriget kom. Det märkliga byggnadsverket, i folkmun kallat Söderto fästning, står kvar än idag som en ruin i leråkern, orubblig och gåtfull – och något i historien om denne udda prepper gör att den dyker upp i tankarna när jag läser om den hemliga, svenska motståndsrörelse som skapades under kalla kriget för att operera bakom fiendens linjer efter en invasion. Stay behind, som den har kallats, verkar ha bestått av en lätt kufisk samling original och hedersknyfflar, som av patriotism och pliktkänsla gått in i en organisation med synnerligen oklara syften och befogenheter och en struktur och en verksamhet som ter sig ytterst svår att få grepp om. Utom att ett flygplan alltid skulle stå redo att föra kungafamiljen till England vid ett nödläge. Och att medlemmarna ägnade sig åt att åka på mystiska söndagsutflykter, kalla varann för lustiga kodnamn och öva på att gömma papperslappar i hemliga brevlådor.

Nej, så kan det förstås inte ha varit. Men intrycket jag får när jag läser statsvetaren Johan Wennströms Sveriges sak var vår, ett första försök till genomlysning av denna dunkla, paramilitära organisation, är just det: av någon sorts oförarglig men ändå käckt hjältemodig Ture Sventon-klubb, ett demokratiskt hemvärn som i bästa svenska samförståndsanda samlades runt det nationella intresset, ”Sveriges sak”. Wennström fyller många luckor, rätar ut en hel del principiella frågetecken kring denna organisation som först kom till allmän kännedom i början på nittiotalet och då under visst ståhej eftersom det tycktes peka på att det militära under-täcket-spelet mellan Nato och det officiellt neutrala Sverige var långt mer både ut- och invecklat än någon dittills hade trott. Wennström tillbakavisar den bilden: Stay behind, eller Metro som den möjligen hette egentligen, var ett helsvenskt initiativ och fungerade, skriver han med en lite rörande jämförelse, ungefär på samma sätt som Arbetsmarknadsstyrelsen AMS, i samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Att den skulle ha tagit order från Nato och Washington är otroligt, eftersom ledande medlemmar förnekar det i sina dagböcker. Och några andra förstahandskällor verkar svåra att uppbringa. Allt var ju superhemligt.

Sådant är förstås ett problem när man skriver historia. Men det som gör just Wennströms historieskrivning lite extra svår att svälja är nog ändå den där idén om att det skulle finnas något sådant som ”Sveriges sak”. Vilket Sverige? frågar jag mig. Det civila, eller det militära? Det offentliga, eller det hemliga? Det neutrala folkhems-Sverige eller det under-täcket-spelande Natolandet Sverige? Arbetarrörelsens eller storföretagens? Det finns något blåögt och enfaldigt i själva premissen, och kanske kan det också förklara det fantastiska faktum att Wennström och hans förlag – landets största – lyckas med konststycket att till omslaget välja just den bild ur Andrej Tarkovskijs Offret, där de berömda trapporna vid Tunnelgatan i Stockholm förvandlas till en krigszon. I denna klärvoajanta scen, inspelad 1985, flyter blod på exakt den plats där Olof Palme skulle mördas bara månader senare – men i boken finns bilden enbart för att illustrera det inbillade hot från öst som motståndsrörelsen skulle bekämpa. Det är oerhört märkligt.

Det hör nämligen till saken att Stay behind-nätverket figurerar i spekulationerna om Palmemordet. Utan att ge sig alltför djupt ner i det här kaninhålet är det ändå rimligt att fråga sig vad en hemlig, paramilitär motståndsrörelse egentligen ska hålla på med när kriget, som den förberett sig för, aldrig kommer? Till vad ska den då använda alla sina resurser, all sin dyra radioutrustning, sina hemliga nätverk och internationella kontakter? Inte nödvändigtvis till att mörda landets statsminister, förstås – men som Kari Poutiainen konstaterar i sin bok Den hemliga alliansen inträffade mordet vid en tid när förtroendet mellan landets politiska och militära ledning inte var det bästa, milt uttryckt, och när Palmes engagemang i framför allt kärnvapenfrågan av Reaganadministrationen sågs som ett allvarligt hot mot USA:s och Natos intressen. Hur allvarligt? Tillräckligt allvarligt? Vi vet inte, men Poutiainen, som ihop med sin bror Pertti på nittiotalet ägnade nästan 900 sidor åt att tålmodigt mala sönder den dåvarande Palmeutredningens alla villospår och underlåtenheter i boken Inuti labyrinten, gör här en lika grundlig – 800 sidor lång – historisk genomgång av hur CIA:s och Natos hemliga påverkansoperationer, infiltrationskampanjer och direkta interventioner under kalla kriget bildar ett mönster. Från sextiotalets Indonesien, över sjuttiotalets Chile och Italien, till åttiotalets Nicaragua: inga medel var för brutala. Inga underhuggare för smutsiga. Inga allianser för oheliga.

Särskilt dröjer Poutiainen vid fallet med den italienske kristdemokratiske politikern Aldo Moro, kidnappad och mördad av stadsgerillan Röda brigaderna 1978. Moro ville bjuda in kommunistpartiet till regeringsförhandlingar, en absolut röd linje för USA och Nato, och mycket i de efterforskningar som sedan gjorts tyder på att mordet var en klockren CIA-operation, att Röda brigaderna infiltrerats, troligen med folk från maffian men också medlemmar av det italienska Stay behind-nätverket, Gladio. För Poutiainen blir mordet på Olof Palme en uppenbar parallell, en skjutjärnsoperation ägnad att undanröja en besvärlig, men unik och därmed på många sätt rätt sårbar politiker som med sina försök att bygga förtroende hos den sovjetiska perestrojkans ledare såg ut att hota Natos politiska och militära sammanhållning. Vad kunde väl då ligga närmare till hands än att äntligen aktivera detta dolda nätverk av hängivna antikommunister, patrioter och vapenfetischister?

Nej: Poutiainen lyckas förstås inte bevisa att det han med ett vidare begrepp beskriver som den Nato-lojala svenska ”säkerhetsstaten” faktiskt låg bakom mordet. Men bara en kik ner i kaninhålet är faktiskt ganska kuslig. Bland det som rör sig i dunklet märks en man i beige, som spårlöst avviker från brottsplatsen; en ljusskygg radiogrupp ledd av en viss ”Barbro” som med sina walkie-talkies lär ha varit ute mordkvällen, och en hemlig Säpo-operation med kodnamnet ”Così fan tutte”. Som en insider uttrycker det: ”det mesta av det svenska motståndet stod på tå” den här natten. Känslan av att veta både allt och ingenting är smått förlamande. Arkiven, i den mån de existerar, brukar ju öppnas när imperierna faller. Den som lever då, får se.

Dan Jönsson
författare och essäist

Litteratur

Kari Poutiainen: Den hemliga alliansen – Palmemordet och Stay behind. Karneval förlag, 2025.

Johan Wennström: Sveriges sak var vår – Den hemliga svenska motståndsrörelsen. Albert Bonniers förlag, 2025.

Sinnenas sanning: Mycket tyder på att vi inte vet någonting om verkligheten

Wed, 25 Feb 2026 05:00:00 GMT

Våra sinnen ger oss inte en hyfsad bild av världen med en mänsklig touch, utan något helt väsensskilt. Argumenten för att vi inte vet någonting om verkligheten hopar sig, konstaterar Helena Granström.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-09.

Finns månen när ingen tittar på den? Frågan lär en gång ha ställts av Albert Einstein som en reaktion på kvantmekanikens märkligheter. Den nya teorin beskrev en värld där partiklar får verklig existens först när någon observerar dem – men var det en värld där också existensen av en massiv himlakropp manas fram av betraktarens blick?

Einsteins fråga var förstås retorisk – att månen inte försvinner när vi sluter ögonen ansåg han, liksom de flesta av oss, vara en självklarhet. Men efter ytterligare ett sekels forskning inom teoretisk fysik, tycks dess svar allt mindre uppenbart.

Att en partikel inte har några bestämda egenskaper innan vi efterfrågar dem är idag ett experimentellt fastställt faktum – och dessutom ett som inte bara gäller minimala objekt som elektroner och fotoner, utan även stora molekyler. En måttfull slutsats av fysikens landvinningar är därför att en observation, åtminstone på tillvarons lägsta nivå, inte är en neutral bestämning av en existerande verklighet, utan ett ingripande som påverkar och i viss mån skapar verkligheten.

Men den moderna fysikens existentiella konsekvenser slutar inte där. I den andra änden av vetenskapens storleksskala har de forskare som studerar svarta hål åstadkommit häpnadsväckande resultat. I dessa extrema miljöer tycks en mängd saker som vi normalt uppfattar som absoluta vara beroende av perspektiv. Ska man tro de mest drastiska tankeexperimenten kan till och med svaret på frågan om huruvida en människa är död eller levande vara beroende av vem man frågar.

Så långt den samtida teoretiska fysiken, alltså – men den är ju trots allt i hög grad en abstraktion. Forskarnas tankeexperiment är tveklöst fantasieggande, men de bygger på kvantmekanik och relativitetsteori, två modeller som trots sina enorma framgångar inte kan vara det sista ordet om verklighetens beskaffenhet, i synnerhet inte som de är oförenliga med varann.

Och medan det existentiella dramat pågår kring de svarta hålens avlägsna gravitationsbrunnar och i materiens innersta, tycks vår egen varseblivning relativt intakt: Våra sinnen visar oss alla ungefär samma värld, och denna värld är också, tänker vi oss, mer eller mindre liktydig med verkligheten. Månen, för att återknyta till Einstein, försvinner inte bara för att vi tittar bort.

Eller? Enligt den amerikanske kognitionspsykologen Donald Hoffman, har Einsteins fråga inte bara ett kontraintuitivt svar – den är dessutom felställd. Orsaken är att den grundar sig på ett felaktigt antagande, nämligen att vi ser verkligheten sådan som den är. Det är för övrigt samma missuppfattning som ligger bakom det som brukar kallas medvetandets svåra gåta, den om hur partiklars och elektriska impulsers rörelse kan ge upphov till ett jag som känner, upplever och reflekterar.

Sanningen är enligt Hoffman den motsatta: Det vi upplever är inte verkligheten. Det vi upplever är det vi behöver uppleva för att kunna överleva och fortplanta oss, vilket inte alls behöver vara detsamma som essensen hos de objekt vi har omkring oss. När jag tittar på ett äpple och ser någonting rött, blankt och runt har det med andra ord ingenting att göra med den bakomliggande verklighet som svarar mot ett äpple – vad min perception visar mig är istället en sorts symbol som sammanfattar allt jag behöver veta om äpplet.

Det hela kan liknas vid gränssnittet hos moderna datorer, där man för att använda ordbehandlaren inte behöver veta något om kretsar, strömspänning och programvara – allt man behöver göra är att klicka på ordbehandlarens ikon på skärmen. Att likt Einstein ställa frågan om huruvida månen existerar när ingen ser den är, slår Hoffman fast, ”detsamma som att fråga huruvida penselikonen i grafikappen visar penseln inuti datorn”. Och på samma sätt som denna ikons funktion inte består i att förmedla sanningen om datorns inre mekanismer, utan snarare att dölja tillräckligt mycket av dem för att användaren enkelt ska kunna fatta rätt beslut, är funktionen hos våra sinnesintryck inte att avslöja verklighetens sanna natur för oss, utan att förse oss med den information vi behöver för att överleva tillräckligt länge för att skaffa barn. Vilket också innebär att det inte finns någon motsättning mellan att sluta ta våra sinnesintryck bokstavligt, och att fortsätta ta dem på allvar – även om tigern som ett djur med randig päls och vassa tänder försvinner så snart vi blundar, så kvarstår den fara som denna randiga, huggtandade ikon representerar. Man kan tänka på en varningsskylt som i sig visserligen inte är farlig, men som man trots det gör bäst i att inte ignorera.

Bilden av våra sinnesförnimmelser som ikoner utan direkt samband med den verklighet de representerar gäller enligt författaren inte bara för hur vi upplever objekt i vår omgivning, utan för hela den struktur vi upplever dem inom: Rumtiden, konstaterar Hoffman, är helt enkelt vårt gränssnitts bildskärm. Att så brutalt avfärda verklighetsstatusen hos allt vi trott var objektivt verkligt kan tyckas djärvt i överkant – men faktum är att den moderna fysiken erbjuder gott om stöd för Hoffmans tes. Också bland fysiker kan man få höra åsikten att rumtiden som koncept är dödsdömd.

När de tänkare som historien igenom grubblat över medvetandets gåta formulerat sitt problem har de inte bara ofta förutsatt ett medvetande som upplever verkligheten korrekt, de har också i regel föreställt sig att medvetandet är ett fenomen som uppstår, mer eller mindre plötsligt, ur samverkan mellan delar som själva är utan medvetande. Hoffmans hypotes ställer inte bara det första av dessa antaganden på ända, utan även det andra. Om vi släpper vårt förfelade antagande – att våra sinnen visar oss verkligheten – säger våra perceptioner oss egentligen ingenting alls om vad i vår omvärld som är medvetet. Kanske är medvetandet i själva verket primärt, och existerar överallt i universum? Skillnaden mellan en sten och en myra, eller en myra och en tiger, eller en tiger och en människa kanske inte är graden av medvetande hos dessa entiteter, utan snarare hur mycket information vår perceptions ikoner förmedlar om de bakomliggande fenomen som svarar mot dem. Vad behöver vi veta om en sten för att överleva och fortplanta oss? Inte så mycket mer än att den är tung – för att överleva, få den inte i huvudet – och då är det detta vår stenikon visar oss. Vad behöver vi veta om en tiger? Lite mer – och om andra människor ännu lite mer, varför deras ikoner är de kanske mest sofistikerade av alla.

Men i slutändan är, om vi ska tro Hoffman, den åtskillnad vi gör mellan levande och icke-levande ”en följd av begränsningar i vårt rumtidsgränssnitt, inte en insikt i verklighetens natur”. Att den yttersta verkligheten är oåtkomlig för våra sinnen skulle kunna framkalla en känsla av djup existentiell ensamhet – men möjligen finner den dystra slutsatsen alltså sin kompensation i upptäckten att denna verklighet är rikt besjälad.

Helena Granström, författare med bakgrundi nom fysik och matematik

Litteratur

Donald Hoffman: Dold verklighet : om evolution, medvetande och perception. Översättning Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2021.

W G Sebald: Denna underliga, grymma och vackra värld

Tue, 24 Feb 2026 05:00:00 GMT

W G Sebalds inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över poängen med hans kontroversiella metod.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-04-20.

Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald:

Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,

Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.

Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.

Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som ”Svindel. Känslor”, ”Utvandrade”, ”Saturnus ringar” och ”Austerlitz” är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans ”dokumentära” berättande – Sebald sa själv: ”Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.”

Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.

Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok. Detta tog Sebald del av och fogade in i Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.

Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.

Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i Bayern, till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker?

Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess. Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk – allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.

Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det. I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.

Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.

Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen. Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.

Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen. Den genre som blev hans är nu inte bara hans egen. Det etiskt kontroversiella – att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff – tänk till exempel Selma Lagerlöf – så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.

Sebald verkade före internet – det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal – utan att fråga – kände sig smickrade – andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.

Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.

Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.

Eva Ström, författare

Litteratur

Carole Angier: Speak, silence – in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.

W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.

Rättshaverism: Vad ska jag göra med pappas samlade strider?

Mon, 23 Feb 2026 05:00:00 GMT

Rättshaveristen kan driva sin omgivning till vansinne, men är både svår att förstå och hjälpa. Anna Ringberg reflekterar över en far som gick vilse.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I mitt vardagsrum står en låda, dammig och tung, till brädden fylld med pärmar, kvitton, kartor och brev. Pappas papper. Ett arkiv över en trettio år lång konflikt.

Troligtvis började allt med olika åsikter om en enskild räkning gällande grusning av gemensamma vägar, men tjafset övergick så småningom till att handla om vägarnas sträckning, förfalskningar av kartor och stölder av allmänningar. Så småningom blev frågorna allt mer abstrakta, och konflikten omöjlig att få grepp om. I grund och botten verkade det handla om att, som pappa sa, ”krossa allt motstånd” och ”få rätt på samtliga punkter”. Det var idioter han hade att göra med, och han var på vippen att sätta stopp för det största rofferiet i modern svensk rättshistoria, sa han.

Nu bläddrar jag igenom hans fuktbuckliga dokument. Här finns spår av ett liv som utkämpades i ständig och outtröttlig strid, mot fienden liksom ledan. Advokater anlitades, överklaganden skickades, handlingar begärdes ut. Dikten Funderingar på plunderingar spikades upp på telefonstolparna och lades i grannarnas brevlådor. Mina flickor små, hotas då och då, att från hus och hem få gå, skaldade pappa.

I längre. Snart har ett decennium passerat sedan han dog, men ännu har jag och min syster kvar hans papper. Så småningom ska allt slängas, har vi sagt. Vi pratar halvt på skämt om att rituellt elda upp lådan.

Ordet rättshaverist kommer från tyskan och har funnits i svenska språket sedan mitten av 1800-talet. Begreppet är så etablerat att det först nyligen slog mig att det består av orden hava rätt. Rättshaveristen är ju ur det egna perspektivet den som har rätt. Men ordet syftar förstås på en person som är fixerad vid just sin egen sanning och driver sin process in absurdum. I de flesta fall är det en man och han tror sig vara utsatt för någon slags komplott. (Inte sällan överger han vänner och familj för den stora processens skull, och myndighetspersoner driver han till vanvett.)

I början av nittonhundratalet fick personlighetstypen en psykiatrisk benämning: paranoia querulans, kverulansparanoia. Men diagnosen blev snart ifrågasatt. I Sverige fick den så kallade Sellingaffären på 50-talet stor betydelse. När professorn Olof Selling hamnade i konflikt med sin arbetsgivare Naturhistoriska riksmuseet, påstod ledningen att han led av just kverulansparanoia. Men anklagelsen var grundlös, visade det sig. Och därför blev konflikten ett exempel på hur diagnosen kan användas som maktmedel.

Kanske var det då kverulansparanoian fick sin dödsstöt? Ordet används sällan numera. I stället betraktas rättshaverism som ett slags beteendemönster – kopplat till andra störningar, syndrom eller långvariga livskriser. Rättshaveristernas beteende är en strategi för att hantera ett lidande de inte är i kontakt med, menar psykologen Andreas Wedeen. Tillsammans med psykoterapeuten Jakob Carlander har han skrivit en handbok i hur man bäst hanterar rättshaverister i yrkeslivet. Bemöt dem med tydlighet, respekt och fasta gränser, och dras inte med i deras argumentation om rätt och fel, råder författarna.

Trots att rättshaverister ofta möter stora svårigheter söker de sällan hjälp – de upplever ju sig inte i behov av vård. Och ingen vet riktigt hur de ska behandlas. Någon forskningsbaserad metod finns inte och diagnoserna varierar.

Det fick vi uppleva med pappa. En vårkväll blev han inlagd på psykiatrins slutna avdelning, bedömd som psykotisk, men några dagar senare när en ny läkare tog över, skrevs han ut. Han var inte sjuk, sa man, utan ”bara rättshaverist”.

Så snart pappa kom in på den allt överskuggande konflikten blev blicken fullständigt avstängd. Att nå fram till honom var omöjligt. Han pratade ofta om sanningen, men vad som var sant verkade alltmer handla om en princip bortom rätt och fel i juridisk mening. Sanningen skall göra er fria, predikar Jesus i Johannesevangeliet. Men pappas sanning förslavade honom.

Känslan av att ha rätt hade växt sig större än sakfrågorna, till en absolut och icke förhandlingsbar övertygelse. Att skilja självet från ärendet var inte längre möjligt, för processen var en del av hans kropp, som ett sakrament han svalt. Sanningen – han värdighet. Att få rätt – att erkännas som människa. Inte underligt att han kämpade så intensivt, så desperat, som en drunknande. För honom gällde det ju livet.

Idag verkar en typ av rättshaveristiskt beteende breda ut sig, också på en kollektiv nivå, med konspirationsteorier som vinner mark, antidemokratiska rörelser och politiker som dränker offentligheten i utsagor. Samtidigt blir sanningen något alltmer subjektivt, något individen själv upplever. Hade vår tid passat min pappa bättre, frågar jag mig. I vilket fall hade han nog funnit nya förebilder inom världspolitiken, och AI-chatten kunde bli den trogna vän han sökte, någon som alltid lyssnar och håller med. Och tänk vilka inlagor de kunde producera tillsammans!

Omöjlig till sjöss och livsfarlig i hamn, så brukade min far beskriva sig själv. Var det ja´? Då var det bra var älsklingsfrasen som också sammanfattade hans filosofi. Lika intensivt som han hatade det alldagliga och tråkiga älskade han allt spexigt och galet. En tvångsmässigt skämtande bråkstake var han, en barnslig despot, en gåta.

Sittande på vardagsrumsgolvet rotar jag runt bland de mögelluktande pärmarna, och särar på fotografier som klistrat ihop. Här finns handritade kartor, vägföreningsprotokoll och buntar med brev till myndigheter, ibland fullklottrade med aggressiva versaler och andra gånger artigt bedjande: Skulle du möjligen kunna hjälpa mig med en fotostatkopia av Karta 1:67? Muslortar faller ut från de nedersta kuverten och i botten av lådan återstår bara pappersspån.

Ur ett skinnetui ramlar ett buckligt foto på det fina men konflikthärjade barndomshemmet. Nu är det sålt sedan många år. Pappas aska har spritts över havet där inga tomtgränser finns. Och grannarna hör inte av sig. Ingen kommer att fråga efter hans papper. Ändå tvekar jag.

Hur är det egentligen, vill vi ens slänga det här? Lådan är ju ett slags perverst museum. Och kanske hoppas jag fortfarande på att hitta något där bland muslortarna, kartorna och skrivelserna. Någon sorts nyckel till en människa som aldrig fick förståelse och som nog aldrig riktigt förstod sig själv.

Anna Ringberg
författare

Pico della Mirandola: Renässansens rebell triggades av motståndet

Thu, 19 Feb 2026 05:00:00 GMT

Få filosofiska texter har ett så personligt tilltal och temperament. Torbjörn Elensky slår ett slag för renässansens manifest och dess upphovsman.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det: All human beings are born free and equal in dignity and rights, vilket på svenska översatts till Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Ordet för värdighet har alltså översatts med värde. Spelar detta roll för hur vi pratar om människor och deras fri- och rättigheter? Är ett värde inte något annat än värdighet? Det förra är något man har i kraft av att bara vara människa. Mördaren och offret, civilisten och soldaten, det nyfödda barnet och 100-åringen har alla exakt samma, principiella människovärde. När något är så allmänt utbrett riskerar det att bli likgiltigt. Ditt värde kräver inget av mig. Värdigheten däremot är något som innebär ömsesidighet. Oavsett vem du är och vad du gjort kan du förtjäna att behandlas med värdighet. Men värdigheten är inget du har, det är något du gör, och jag, och vi tillsammans. Varför tycks det vara svårare på svenska att prata om människans värdighet än hennes värde? Beror det på att ordet låter föråldrat, att vi tänker oss att en värdig person är lite uppblåst, en farbror Blå med hatt och käpp? Eller beror just på att det kräver något av oss, att det snarare än en egenskap är en aktivitet?

Det engelska dignity kommer från latinets dignitas. Från det kommer också orden dignitet, något som har en viss tyngd, och dignitär, högre tjänsteman, även denna med viss tyngd, i symbolisk mening naturligtvis. För romarna var dignitas både något man kunde inneha i kraft av sitt ämbete och ett inre värde i en person. Cicero använder det över tusen gånger i sina bevarade verk – vilket är hälften av samtliga förekomster av dignitas i romersk litteratur. Med kristendomen blev begreppet något för alla människor, som vi innehar i egenskap av att vara skapade efter Guds avbild. Dessutom användes det som beteckning på själens avspegling av treenigheten, för liksom den består av fadern, sonen och den helige ande, tre dignitates, värdigheter, i en Gud, består själen av tre värdigheter: intellekt, vilja och minne.

Men den som gjorde värdighet till det begrepp det blivit idag var den italienske renässansfilosofen Pico della Mirandola. Han var 1400-talets filosofiska underbarn, vars ”Tal om människans värdighet” har kallats renässansens manifest. I det träder individen för första gången fram med alla sina rättigheter, anspråk och friheten som högsta värde och mål. Pico föddes 1463 i en furstlig familj och skickades som 14-åring för att studera juridik i Bologna. Men efter bara något år lämnade han universitetets begränsade miljö för att istället studera kabbala, judisk mystik. Han fortsatte till Florens där han läste Platon tillsammans med den några år äldre Marsilio Ficino, som höll på att översätta dialogerna till latin. På grund av sina språkkunskaper, filosofiska kommentarer och mångfacetterade lärdom betraktades ”Mirakelpojken” Pico redan som 22-åring som stor filosof och universalgeni. Men hans liv blev allt annat än en ordnad tillvaro vid något lärosäte. Efter en kort sväng till Paris, där Aristoteles fortfarande dominerade undervisningen, återvände han till Florens, rymde med en ung adelskvinna och åkte runt i Italien på flykt undan både rättvisan och pesten.

Samtidigt med dessa äventyr fortsatte han med sina studier. Hans mål var att förena all kunskap han skaffat sig till ett enda system: inte bara europeisk filosofi, utan framför allt sådant som kyrkan förbjöd, som judisk mystik och arabiska tänkare. Han ansåg att eftersom sanningen är en, men spridd i flera olika traditioner, gällde det bara att kombinera dem för att förstå allt. När han var 24 år ville han ordna en konferens i Rom, där han skulle presentera sin syntes av all världens kunskap i 900 teser. Påven Innocentius VIII förklarade genast att 13 av teserna var kätterska och flera andra suspekta. Det var för mycket som utmanade kristendomen i Picos teorier. Dessutom ansågs han vara för ung för att kunna tas på allvar. Men han blev bara triggad av motståndet. Det var som svar på kyrkans förbud som han skrev det korta, kärnfulla och medryckande talet om människans värdighet. Inte heller det tilläts han framföra, men det trycktes och spreds och har fortsatt att inspirera ända sedan dess.

Filosofin, skriver han i sitt tal, har lärt honom att lita på sitt eget samvete, inte på vad andra tycker. Han frågar: vad lönar det sig att bara läsa latinsk filosofi och utesluta grekerna och araberna, när allt från början kom från barbarerna? Det är en bildad och självsäker, utmanande 25-åring som talar, men också någon frustrerad av att inte bli tagen på allvar. Upprepat påpekar han att hans ungdom inte borde hållas emot honom, för han kan mer än de flesta andra. Få filosofiska texter från historien har ett sådant personligt tilltal och tydligt temperament som. Han är den ursprungliga förebilden för alltifrån revolutionärerna och poeterna under romantiken till James Dean i Ung rebell och rockens många frihetsälskande upprorsmakare.

Människans värdighet bygger för Pico på hennes förmåga att välja sitt liv, något som skiljer henne från alla andra varelser. Djuren såväl som änglarna har i 1400-talets världsbild fasta egenskaper, i en orubblig hierarki som sträcker sig från de lägsta krypen hela vägen upp till Gud själv. De kan inte förändras. Människan däremot befinner sig i mitten av allt, utan några utmärkande egenskaper, men med intellekt och fri vilja. Människans värdighet består ytterst i hennes frihet.

Pico är unik i det att han inte sätter det antika idealet främst, utan tar upp alla möjliga kunskapstraditioner. Han inleder sina 900 teser med att fastslå att han använder kaldeiska, arabiska, hebreiska, grekiska, egyptiska och latinska påståenden, utan inbördes rangordning, för att lägga ut texten, allmängiltigt och universellt, om dialektik, moral, matematik, metafysik, magi och kabbalism. När han i sitt tal säger att människan är fri att välja sig själv menar han det verkligen radikalt: sanningen tillhör inte någon viss tradition utan finns hos alla och är tillgänglig för alla.

Det låter modernt. Men vi måste vara vaksamma. Det är alltid svårare än man tror att läsa historiska texter. Ord skiftar mening genom historien och vår vilja att spegla oss själva kan göra oss blinda för vad texten egentligen uttrycker. Pico della Mirandola var verkligen en renässansmänniska, med allt vad det innebär. Hans text är full av esoteriska referenser till magi, mystik och kabbalism som har lite med det vanliga, moderna livet att göra. Men ändå, vill jag påstå, återstår kärnan, och den är den mänskliga värdigheten: Här står en ung människa och vill bli tagen på allvar. Och är inte det vad den mänskliga värdigheten ytterst går ut på: att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på, att bli respekterad. Och det är inte något man kan göra själv, utan något vi gör tillsammans för varandra.

Torbjörn Elensky
författare och kritiker

Litteratur

Om människans värdighet, Giovanni Pico della Mirandola, 1486, på svenska i övers. av Rolf Lindborg, Bokförlaget Atlantis 2012

Magic and the Dignity of Man: Pico della Mirandola and His Oration in Modern Memory, Brian P. Copenhaver, Belknap Press 2019

Författarens filosof: Maria Gripe och Friedrich Schelling

Wed, 18 Feb 2026 05:00:00 GMT

Romantiken lever i några av våra mest älskade barn- och ungdomsböcker. Eva-Lotta Hultén berättar om Maria Gripes filosofiska influenser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Allt levande hörer samman.” Orden formuleras på 1700-talet av Linnélärjungen Andreas Wiik, i ett brev till hans hemligt trolovade, Emelie. Deras korrespondens hittas på Selanderska gården i småländska Ringaryd långt senare av tre ungdomar. Av breven framgår att det ska finnas en antik egyptisk staty gömd någonstans på orten.

Det finns ingen Linnélärjunge vid namn Andreas Wiik. Och ingen småländsk ort som heter Ringaryd. Men både mannen och platsen lever i Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen”.

Tillsammans med ”Agnes Cecilia” är det den av hennes berättelser där de mystiska inslagen är starkast. Samhörighet över både tid och rum manifesterar sig och byggnader kan bära minnen och förmedla budskap. Särskilt i ”Tordyveln flyger i skymningen” bistår växter och djur i kommunikationen. Skalbaggar och krukväxter leder protagonisterna till viktiga ledtrådar på gåtans lösning – var finns statyn som Andreas Wiik hemförde från Egypten?

Redan tidigare i sitt författarskap, också i sina mer realistiska berättelser, skildrade Maria Gripe en kommunikation med naturen, genom flera av sina karaktärer. Hugo, i ”Hugo och Josefin”, är en trygg skogsvarelse som kommer till människornas värld med ett budskap: skollärarinnan får veta att hon har hållits för lite i skogen och för mycket i skolan och att det är därför hon bekymrar sig så mycket. När Hugos för misshandel fängelsedömda far kommer på tal säger Hugo lugnt att ”Skogen ska en inte överge. Då går dä illa.”

Också Loella i Pappa Pellerins dotter, är ett sagoväsen som hör ihop med naturen.

Gripes biograf Ying Toijer Nilsson beskriver det så här: ”Den spåntäckta stugan är nästan osynlig, insnärjd i slingerväxter och med gräs på taket. Vädrets makter står på hennes sida, blixten laddar ur sig framför barnavårdsnämndens representanter, stigen är villsam och oländig, yrväder hindrar moderns bekanta som kommer för att hämta barnen.”

I Gripes värld samspelar vi med naturen och talar med och genom den.

Maria Gripe växte upp i Örebro men trivdes inte i stadens flickskola och när det var dags för vidare utbildning fick det bli Enskilda gymnasiet i Stockholm. Hon bodde inackorderad, och i rummet hon hyrde fanns filosofen Friedrich von Schellings samlade verk. Det är hans naturfilosofi som hon klär i Andreas Wiiks ord, och ger gestalt i Tordyveln flyger i skymningen.

Schelling var verksam kring sekelskiftet 1800 och framåt och ingick i den intellektuella kretsen i staden Jena. Han räknas till de tyska idealisterna och romantikerna, vars idéer ofta ses som en motreaktion på upplysningen och den vetenskapliga revolutionen. Med den franske 1600-talsfilosofen René Descartes hade uppdelningen mellan den tänkande och den utsträckta substansen fått en strikt formulering. Ande och materia var åtskilda. Men den föreställningen medförde ett antal problem som Schelling noterade. Hur kan ett medvetande uppstå hos materia och hur kan ett levande jag påverka och påverkas av en död omgivning? ”Mellan sinnet och naturen finns en hemlig förbindelse”, menade Schelling. Men han gick längre än så.

Mot den mekanistiska värld som upplysningen målat fram, där människor, djur och växter var att betrakta närmast som maskiner, ställde Schelling ett enhetligt världsallt – den ”allsjäl” som Maria Gripe låter Andreas Wiik skriva om i sina brev till Emelie. Schelling drar slutsatsen att allt levande därför kan kommunicera med, och genom allt annat som lever. En idé som han i sin tur kan ha hämtat inspiration till från de indiska vishetstexterna Upanishaderna. Där beskrivs en panteistisk värld där allt har en gemensam ande, brahman. Gud och naturen är ett.

Allting, förklarade Schelling, i den andan, ”var förbundet med vartannat och utgjorde en enda universell organism” – från grodor till träd, stenar, insekter, floder och människor. Ande är osynlig natur, medan naturen är synlig ande – en central tes för romantikerna. I stället för total åtskillnad mellan jaget och naturen – dess motsats.

Efter sin studentexamen läste Maria Gripe filosofi och religionshistoria vid Stockholms högskola och romantiken intresserade henne särskilt. Också Schiller, Novalis och Fichte går att spåra i hennes böcker. Liksom Atterbom och Schopenhauer. Gripe var beläst och ville få sina unga läsare att reflektera. Vilket breven till henne visar att hon också lyckades med. ”Den där Schopenhauer verkar bra. Var får man tag på hans böcker?”, skrev en ung läsare.

I ”Tordyveln flyger i skymningen” låter hon huvudpersonerna Jonas, Annika och David – 13, 15 och 16 år gamla – samtala om de stora idéerna i Andreas Wiik brev. Brev som han hade bett Emelie att förvalta, och som hon gömt under en golvtilja. I ett meddelande till dem som hittar gömman ber hon att de ska lägga tillbaka Andreas skrifter igen, om deras tid är lika oförnuftig och oaktsam om livet som hennes egen. Är tiden mogen nu, funderar David, Jonas och Annika. Kanske är ingen tid redo för sådana tankar? Men kanske kan alla tider öppna sig för dem?

Schelling var en oerhört populär föreläsare vid universitetet i Jena men hans idéer har gått stick i stäv med modernitetens förhärskande naturvetenskap och har kritiserats och förlöjligats, från hans egen tid fram till våra dagar. Samtidigt har han inspirerat tänkare över alla spektra. En av dem var Alexander von Humboldt. När Humboldt dog 1859 var han sin tids mest berömde vetenskapsman, med banbrytande forskning inom en hel rad naturvetenskapliga discipliner, och uppfinnare av några nya, som oceanografi och klimatologi. Hans levnadstecknare Andrea Wulf kallar honom för ”naturvetenskapernas Shakespeare.” Humboldt beskrev, i vännen Schellings anda, jorden som en organism som pulserade av liv, ett sammanhängande helt där allting är förbundet med vartannat i ett nät av organiskt liv. Det leder tankarna till James Lovelocks så kallade Gaiahypotes – att hela jorden fungerar som ett levande, sammanhängande system. Idag har denna tanke ett växande stöd inom naturvetenskapen. Samtidigt visar kvantfysiken på märkliga samband på partikelnivå över stora avstånd – och ny forskning på psykedelika, som ger starka upplevelser av att höra ihop med världsalltet, visar att detta har en positiv effekt vid depressioner.

Schellings idéer om en förbunden värld tycks i vår tid komma till oss från olika håll. Hans tankar ser också ut att kunna bli ett viktigt verktyg för att finna nödvändiga nya förhållningssätt till, och förståelse av vår omvärld, i klimatkrisens tid. Allt levande hörer samman. Är vi mogna för att ta till oss den tanken? Är vi tillräckligt lyhörda för att följa de spår som tordyveln lägger ut?

Eva-Lotta Hultén
journalist och författare

Flauberts sista roman: Människor är aldrig så dumma som man påstår

Tue, 17 Feb 2026 05:00:00 GMT

Det skulle bli en roman om den eviga dumheten, men Thomas Steinfeld misstänker att de lustiga figurerna Bouvard och Pécuchet lyckats lura sin skapare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I augusti 1879 satt den franske författaren Gustave Flaubert i sitt hus ovanför floden Seine, tretton mil väster om Paris, och skrev på romanen som han trodde skulle bli hans bästa. Femton år tidigare hade han författat det första utkastet, fem år tidigare hade han börjat skriva, mer än ett tusen femhundra böcker hade han läst innan han på allvar kom igång. ”Det är som att vilja hälla en ocean i en flaska”, skrev han denna sommardag. När Flaubert dog, knappt ett år senare, hade han hunnit med tio kapitel. Om resten finns bara några anteckningar. Man vet hur han hade tänkt sig finalen, men hur många kapitel han hade behövt för att nå slutet – förmodligen två – det kan bara anas.

Få romaner från 1800-talet lyckas fortfarande fängsla en större krets av läsare. Gustave Flaubert har skrivit två av dem: Debutromanen Madame Bovary, från 1856, som skildras hur en romantisk förhöjning av livet förstör inte bara hjältinnan, utan också hennes familj. Och Hjärtats fostran från 1869 – en bildningsroman där bildningen framför allt består av en oändlig följd av små misslyckanden. Han skrev flera andra böcker, de flesta halvt glömda idag. Men så är det den där sista romanen. Få har läst den, men den överlever som ett rykte: För oceanen som skulle hällas i en flaska, den skulle bestå av enbart dumheter.

”Bouvard et Pécuchet” heter den i original och den berättar om två ensamstående medelålders män från Paris, under 1800-talets första hälft. De har samma yrke – de är kopister, skrivare, och sådana behövdes innan skrivmaskinen och karbonpappret uppfanns, i varje förvaltning, på alla statliga institutioner. De trivs dock inte med sitt jobb. De vill inte kopiera längre, de vill inte bara anteckna vad andra människor har tänkt, de vill skriva själva – och det ska inte vara litteratur, utan vetenskap. En slump för dem samman, de tycker om varandra, de utvecklar sina drömmar i otaliga samtal. Och så får den ene ett arv, medan den andre äntligen får ut sin pension; tillsammans köper de ett stort hus med en tillhörande liten bondgård långt ute på landet, i Normandie för att vara exakt, inte alltför långt från Gustave Flauberts bostad vid floden Seine.

Och så sätter de igång. De börjar med jordbruk och trädgårdsodling, de fortsätter med kemi och geologi, de går vidare till litteratur och konst, de sysslar med statskunskap och historia, de vill ta reda på sanningen om kärleken och gör pedagogiska experiment, de ägnar sig åt ockultism och hamnar i konflikt med alla människor runt omkring sig. Men vad de än gör, så går det snett. De har läst all den relevanta facklitteraturen – men salladen skjuter i höjden, laboratoriet exploderar, ett försök att möta kvinnan slutar med en könssjukdom. De tar ett djupt andetag, och så fortsätter de på ett annat håll. Varje nederlag blir början på ett nytt företag. De må ge upp den ena vetenskapen efter den andra, de må förtvivla över filosofins eller moralens brister. Men i sin tilltro till lärdomen i all allmänhet är de oförbätterliga.

När Gustave Flaubert skrev ”Bouvard et Pécuchet” arbetade han samtidigt på en encyklopedi som skulle utgöra ett fullständigt register över den mänskliga dumheten: ”L’Encyclopédie de la bêtise humaine”. Också den förblev ett fragment, även om man på nätet kan bläddra genom flera tusen sidor anteckningar till projektet. De båda verken var uppenbart tätt besläktade med varandra. Dumheten, trodde Flaubert – och så trodde de flesta av hans läsare – skulle vara länken mellan romanen och encyklopedin. Att romanens svenska översättning från 2006 bär titeln Den eviga dumheten hänger samman med denna historia.

Men frågan är hur dumma de båda männen egentligen är. Med dumhet menar man vanligtvis ett beteende genom vilket en människa mot sunt förnuft skadar sig själv eller andra. Men Bouvard och Pécuchet skadar ingen, inte ens sig själva, bortsett från att experimenten kostar dem en del av förmögenheten. Snarare än om dumhet borde man därför tala om ett milt vansinne eller en förblindelse som alltför väl passar in i 1800-talets gränslösa vördnad för vetenskapen. När upplösningen av alla världens gåtor väntas inträffa i morgon – senast i övermorgon – måste en skildring av en ofantlig tro på vetenskapen vara ett samhällsporträtt, inte en berättelse om dårskap. En övning i lönlöshet vore därför en bättre beteckning för vad romanen handlar om än en övning i dumhet.

Att kalla någon annan för dum är en fruktlös gärning. Människan är aldrig så dum som man vill ha henne. Att inte se hennes motiv är blindhet, att inte vilja se dem är arrogans. Och hon lär sig inget av att bli kallad dum. Enligt de anteckningar Gustave Flaubert lämnade om romanens slut, skulle Bouvard och Pécuchet till sist orsaka revolt i sin lilla by, de skulle hamna i fängelse – för att äntligen lära sig något av alla sina misslyckanden: de skulle nämligen gå tillbaka till sin gamla sysselsättning: Att kopiera, denna gång vid ett dubbelt skrivbord. Aldrig mer skulle de försöka ändra världens gång, aldrig mer komma med nya infall och uppfinningar. Ett ofantligt lugn skulle sänka sig över deras värld. Ett sådant slut skulle inte vittna om dumhet – inte alls – utan om en uppgivenhet av filosofiska mått.

Och så finns det ett motiv till som motsäger alla teorier om att detta ör en dumhetens roman: vänskapen. Från det första ögonblicket, när Bouvard och Pécuchet råkar sätta sig bredvid varandra på en bänk i Paris, fram till att återgången till kopiering av andras texter, är de förtjusta i varandra. De är vänner, och ju oftare de misslyckas, desto högre reser sig vänskapen över allt som kan kallas dumt eller inskränkt eller banalt. De är i grunden anständiga karlar – egendomliga måhända – men de saknar varken snille eller empati, och de är trogna. I vänskapen överskrider de båda alla gränser som deras författare hade satt upp för dem när han ville skapa en bok om den oändliga dumheten.

Med ”Bouvard och Pécuchet” avsåg Flaubert skriva en grym och kall roman, en uppgörelse med det vardagliga vansinnet i alla dess former. Och så blev det kanske också. Men samtidigt blev den – måhända mot författarens vilja – någonting annat: en bok om tröst och lindring. Förstånd, kunskap och insikt är ju inte allt man kan ha här i livet. Det gäller också att ha varandra.

Thomas Steinfeld
författare och professor i kulturvetenskap

Litteratur

Gustave Flaubert: Den eviga dumheten: berättelsen om Bouvard & Pécuchet . Översättning av Monika Lundgren. Bokförlaget H:ström, 2006.

Kartmänniskan: Avbildningen har blivit den nya verkligheten

Mon, 16 Feb 2026 05:00:00 GMT

Med en gps i varje ficka har människan blivit förkartade. Nils Markus Karlsson älskar kartor, men funderar på om de lett oss vilse.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vi tar det från början. För att komma rätt in till ämnet är det nödvändigt att tänka sig en värld utan kartor – men också utan allt annat som gjort världen överskådlig, som tåg, telegrafer, luftballonger, automobiler, asfalt, uppslagsverk, massmedier, flygplan och satelliter. Tänk en värld där alla resor är krångliga och långsamma, och de går från en känd punkt till en annan. Emellan dem finns mycket som är okänt. Sånt som man hört talas om, kanske, men inte mer än så. Så man lever i det lokala och omfattningen av det som finns utanför är oklar. Hur tänker sig en sådan människa världen? Det är inte så lätt att föreställa sig.

En lykta är tänd, i dess upplysta krets rör man sig. Men ljuset blir snabbt skummare då man rör sig bort från centrum.

I kontrast till detta är en kartlagd värld något enastående. Åskådligt. Klart.

Bland de äldsta kända världskartorna finns de som är strikt geometriska och med exempelvis Babylon eller Jerusalem i dess absoluta mitt. På andra syns fantastiska djur och monster, människor med tre ögon – eller Babels torn, den strandade Noaks ark och paradiset. (Paradiset antogs ligga i öster och högt upp.) Det låter kanske löjligt men självklart måste allt som man trodde fanns i världen vara med. Och hur kunde man veta vad en långt ifrån känd värld innehöll? Det kunde man inte.

Staffan Bergwik påpekar i den skönt illustrerade boken ”Terranauterna” att i kartografins barndom fanns två skilda paradigm, två helt olika syften. En del kartor var narrativa – dessa skulle berätta om världen som helhet. Och så fanns kartor som var praktiska, inriktade på navigerande – de skulle hjälpa någon, ett skepp, att nå en viss plats. Då det handlade om att berätta om världen hade europeiska kartritare Gud att förhålla sig till. Men i takt med att kartorna blev bättre och kraftfullare blev konflikten med en omnipotent allvetare skarpa. Frågan var: Har Gud ensamrätt att se och förstå världen – eller är det människan som samlar information och sätter samman den utifrån dessa bitar? Under 1500-talet då långa resor blev fler ökade också kunskaperna om kulturer, växter, djur och landmassor. Sjökaptener och officerare som kom i land i Europas viktigaste hamnstad, Sevilla, fick under ed berätta om vad de sett. 1529 sammanställdes uppgifterna i Padron real, det kungliga kartregistret, i form av en spansk världskarta som visade sjövägar till kolonierna. Under de stora upptäckternas sekler var kartan en realpolitisk resurs, mer värd än guld. Den övertrumfade hundra laddade kanoner, den kunde leda en forskningsresande till världens yttersta gräns, och längre ändå...

Men så fanns också de allomfattande anspråken. På 1500-talet kallades kartritare för ”kosmografer”, ”världsskrivare”, och detta värv var både visionärt och idealistiskt. Flamländarna Gerardus Mercators och Abraham Ortelius kartor gjorde dem till tidens superstjärnor. Mercator var först med en Atlas – han namngav konceptet efter guden som bär världen på sina axlar. Det revolutionerande med hans kartbok var att den gick från det hela till det lokala. Så vändes på all mänsklig erfarenhet – nämligen att börja i det egna. Med fantasin eller föreställningsförmågan gick det att zooma in och ut, och så gå från en bild till en annan. Helheter blev för första gången greppbara.

Vi tar tidens tåg fram till sekelskiftet 1900. Fin-du-siècle känner många till. Men frånvaron av vita fläckar gjorde att man också talade om fin-du-globe. Att ett forskningsfält stängs är inte vanligt men det var så man såg på saken. Pusslet var klart. Jorden gick från att vara utforsknings- och koloniserbar till att beskrivas som ”ett inhägnat schackbräde”.

Sen dess har de geografiska upptäckterna inte varit många men kartans betydelse för människorna har exploderat – från atlaser i varje hem till GPS-tjänster i mobiltelefoner där allt är utmärkt på förhand: smultronställen, betygsatta restauranger och rekommenderad färdväg. Man skulle kunna hävda att vi har slutat vandra i världen och istället förhåller oss till avbildningen. Människorna har blivit ”förkartade”. Jag har otaliga gånger varit med om det i sällskap med en avbildningsfixerad bekant. Vi ska hitta ett ställe och jag ser det först eftersom jag ser mig omkring. Människor ringer till människor som står precis framför dem. Det verkar på något sätt säkrare.

I ”Terranauterna” poängteras kartritandets utopiska sida– idealismen som har återkommit genom historien. Genombrotten i överblick har gått arm i arm med tankar om ett globalt broderskap. Atlaser, luftballongfärder, enorma georamor och sfäriska byggnader – som Great Globe vid världsutställningen i London 1851 – har omvärvts av en retorik som hävdat att med upplysning och överblick kommer inte bara demokratisering utan också fred och en helt ny förståelse av vår värld.

Det är inte svårt att hitta moteld. Kartor har genom historien varit intimt förknippat med staters besittningstagande av land som de egentligen inte har haft rätt till. Kartor är exploateringens bäste vän. Att alla tvådimensionella kartor har skevheter är också uppenbart: Det finns ett godtycke i vad som är centrum och vad som är upp och vad som är ner. Och nej, Grönland är inte jämförbart med Afrika storleksmässigt – även om många kartor påstår det.

På 60-talet var det dags igen. De första bilderna av jorden från rymden väckte enorm entusiasm. Denna utifrån-syn på vår värld skulle förändra oss till det bättre, det var helt säkert! Överblick och sanning hade förenats. Kartritarnas tusenåriga visonära strävan var uppnådd. Den tyske filosofen Martin Heidegger var skeptisk, han menade att det som visades var en abstraktion som gjorde människor främmande för livets grund: att finnas till på en plats, att vara rotad. Feministiskt färgad kritik har också riktats mot överblickstanken – då den har kopplats till kontroll och en manlig blick. ”Gudstricket” kallar Donna Haraway det – anspråket att kunna se allt, bortom enskilda perspektiv. Och ja, här finns en möjlig och djup problematisering som även en kartälskare som undertecknad kan förstå.

Själva ordet ”världen” bytte innebörd under århundraden då kartläggningen av den gick framåt – från att omfatta allt som finns till att användas om det vi kan visa med kartor. Så har människornas värld krympt. Och kartor är onekligen ett torrt sätt att se på världen, och det är att se – inte höra, inte lukta, inte känna. Tiden ryms inte i en karta. Allt är stabilt, statiskt. Kartor säger: Att veta något, det gör man med ett utifrånperspektiv. Men vad får kartor oss att inte se? Och vad får de oss att tro om världen? Har kartografins utveckling sprungit iväg med oss så att vi inte längre vet var vi är? För en människa är inte utifrån.

Kanske skulle man ställa till med ett kartbål. Men ja, till sist skulle ingen hitta dit. Eller jo, man skulle känna röken i näsborrarna, hur den tjocknade då vinden låg på.

Nils Markus Karlsson
kulturarbetare

Litteratur

Staffan Bergwik, Terranauterna, Norstedts, 2024

Bayerische Staatsbibliothek, Die Karte als Kunstwerk, Verlag Dr. Alfons Uhl, Unterschneidheim 1979

Phillip Allen, The Atlas of Atlases, 1988

Den eviga återkomsten: Är det bara repriser kvar nu?

Thu, 12 Feb 2026 05:00:00 GMT

Den cirkulära idén om rening och pånyttfödelse lever kvar även i det moderna medvetandet. Dan Jönsson funderar på om historien, återigen, är på väg att ta slut.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sänd första gången 2024-02-06.

När min mor var döende hände det ofta när jag kom och hälsade på att jag inte visste var hon befann sig. Det vill säga, med sin kropp satt hon förstås där i sin rullstol, men andligen var hon någon helt annanstans, hon var ung, hon var frisk och omgiven av sedan länge döda släktingar och vänner. Ofta pratade hon med mig som om jag var en av dem. I början försökte jag rätta henne i hennes villfarelser men slutade snart med det eftersom jag märkte att det bara gjorde henne förvirrad. Hon levde verkligen i en annan tid – inte bara vid en annan punkt i den utan i en helt annan tidsdimension, en värld där själva flödet hade stillnat och det förflutna samlades som i en väldig bassäng av tid, där allt blandades ihop.

Jag visste förstås att sådant här är ganska vanligt hos människor i livets slutskede, ändå kände jag mig alltid lite skakad efter de där besöken. Som om jag blivit utsläppt ur en mörk tunnel: bara tanken på att bli berövad tidens flöde på det där sättet kändes som en mardröm. Rentav en vision av helvetet. ”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet,” skrev den amerikanske författaren William Faulkner i ett vackert och berömt citat, men jag måste protestera: jo. Det är det. Och det måste det få vara. Tidens flod är ingenting att leka med, den som försöker kliva ner i den två gånger riskerar väldigt lätt att drunkna i den. Som meteorologen Phil Connors i filmen ”Groundhog Day”, eller Tara Selter i Solvej Balles märkliga romansvit ”Om uträkning av omfång”, som tvingas återuppleva samma dag gång på gång. Här handlar det visserligen inte om att stiga ner i det förflutna, snarare är det flödet självt som fastnat i en virvel, men effekten är densamma, en förtvivlad känsla av att livet förlorar sin riktning, sin mening. En sorts existentiell demens.

Ändå, tanken måste tänkas. Tiden är som bekant den enda dimension som människan inte kan röra sig fritt i, och insikten om det förflutna som något för alltid förlorat är smärtsam. Historien måste besvärjas, väckas till liv, förverkligas på nytt. Vi utför egentligen sådana operationer hela tiden, så fort vi pratar gamla minnen, går på museum, eller firar jul och bakar pepparkakor efter farmors recept. Hela tiden med ett öga ner i tidens vatten: verkar det inte stillna, bara lite? Proceduren upprepas på kollektiv nivå: än idag återupplever människor i de kristna kulturerna varje söndag hur Herren vilade på skapelsens sjunde dag. I den tidiga sovjetstaten återuppfördes årligen stormningen av Vinterpalatset med tusentals statister, som ett sätt att hålla det revolutionära ögonblicket levande. Och i den lilla byn Tvarozná utanför Brno i dagens Tjeckien halar Napoleon en fredagskväll i början av december varje år fram konjakspluntan ur innerfickan på sin uniform efter att ha eldat sina trupper inför morgondagens stora drabbning. Trekejsarslaget vid Austerlitz, där den franska armén drev de ryska och österrikiska motståndarna på flykten i december 1805, rekonstrueras i ett tre dagar långt lajv av ett par tusen entusiaster i tidstrogna uniformer och med noggrant reproducerad utrustning, med motorvägen brusande i fonden bakom krutröken och marschmusiken skrällande ur högtalarna som ackompanjemang till kavalleriattackerna. Som alltså år efter år leder till samma resultat: den franske kejsarens triumf. Historien kan ju inte annat. Man frestas återigen besvara Faulkners berömda citat: Nej, det förflutna är inte förflutet. Det är bara dött.

Och samtidigt: där jag står och huttrande bevittnar den historiska drabbningen anar jag någonstans bakom dessa sorgfälliga rekonstruktioner en kittlande, förbjuden tanke, skuggan av en möjlighet att något oväntat skulle kunna hända, Napoleon falla av hästen, ödet vika av i en helt okänd riktning… Jag tänker på det som den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade kallar för ”historiens fasa” – människans eviga svindel inför den avgrund av kaos och våld, epidemier, krig och naturkatastrofer som tiden tvingar henne att uthärda och som hon därför på något vis alltid har behövt hitta något sätt att tolka, skaffa sig distans till. I sin klassiska essä ”Myten om den eviga återkomsten” spårar Eliade dessa existentiella besvärjelser tillbaka till de förhistoriska, arkaiska kulturerna: hur de i myter och riter tvingar tiden till en evig cirkelrörelse där världen gång på gång skapas på nytt och det förflutnas fasor utplånas. Den vardagliga, profana tiden är i de här kulturerna bara ett sken. Bakom dess prövningar och katastrofer finns en sann, gudomlig tid som människan i dessa cirkulära riter måste aktualisera, förverkliga på jorden för att få överleva i det timliga. Tiden renas, kretsloppet kan börja om.

Med den moderna synen på historien som en linjär utveckling, ett framåtskridande där människans egen skapande aktivitet är den avgörande drivkraften, kan denna cirkelrörelse se ut att ha brutits en gång för alla. Men det är, som Eliade ser saken, bara på ytan. I själva verket är den moderna människan i precis samma behov av att kunna se en mening, rentav en plan bakom historiens kaos och katastrofer. I praktiken går de ju bara att uthärda om man betraktar dem som förklarliga – rentav nödvändiga – steg på utvecklingens väg mot framstegets och upplysningens historiska slutmål. Vi finner sådana tankar i marxismens utopi om kommunismen, liksom i nittiotalets liberala fantasier om ”slutet på historien”, och för den delen i vår egen tids illusioner om hållbar tillväxt.

Men inte bara det: också den cirkulära idén om rening och pånyttfödelse har varit fundamental i den moderna historiesynen, och är det faktiskt än idag. Man kan tänka på hur de franska och ryska revolutionerna gjorde rent hus med det gamla för att bygga något nytt och friskt på dess ruiner, eller hur andra världskrigets ödeläggelse tycktes tvinga historien att börja om från noll, i vad som väl närmast är en modern version av den arkaiska myten om världsbranden, apokalypsen, ragnarök. Med atombomben och förintelsens fasor läggs civilisationen, ja själva historien i aska för att sedan kunna återfödas ren och full av möjligheter.

I en hisnande passage spekulerar Eliade i om den moderna människan kanske på nytt närmar sig en punkt där hennes historiska aktivitet når vägs ände. Antingen för att historien förr eller senare blir, så att säga, full: summan av alla historiska orsaker blir till slut så komplicerad och omöjlig att överblicka att de inte längre går att påverka. Eller, kanske troligare: för att människans benägenhet att skapa historia visar sig hota hennes egen existens. Återstår en reträtt – organiserad eller panikartad – tillbaka in i arketypernas och upprepningens värld. Eliade skrev sin bok redan 1949, men kanske är det nu i vår tid vi börjar ana denna gräns. Flodens utlopp, där den mynnar i historiens bassäng. Om vi nu inte redan har passerat den? Jag är rädd för det. Jag är – verkligen – rädd för det.

Dan Jönsson
författare, kritiker och essäist

Litteratur

Mircea Eliade: Myten om den eviga återkomsten. Översättare: Åke Nylinder och Dan Shafran. Serien Engelsbergsklassiker, Bokförlaget Stolpe, 2023.

Induktion: Vår olyckliga faiblesse för upprepning

Wed, 11 Feb 2026 05:00:00 GMT

Induktion är metoden att ur enskilda observationer dra allmänna slutsatser. den är filosofiskt omstridd, men i våra liv styr den med järnhand, menar Helena Granström.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sänd första gången 2021-05-11.

Människans förkärlek för induktion är, har det sagts, jämförbar med hennes förkärlek för kopulation: Den ligger helt enkelt i hennes natur. Att utifrån ett eller flera enskilda fall dra slutsatser om det allmänna fallet är ett sätt att förhålla sig till världen som tycks svårt att separera från den mänskliga tanken i stort.

Att denna tendens skulle vara alltigenom positiv är tveksamt: antagligen har den en inte försumbar del i framgången för såväl kvasivetenskapliga förklaringsmodeller som främlingsfientlighet och populistisk manipulation. Å andra sidan vore världen i det närmaste ogripbar om vi inte i någon grad kunde luta oss mot övertygelsen att det faktum att solen hittills gått upp varje morgon innebär att den kommer att göra det imorgon också. Dessutom är det induktiva förhållningssättet en förutsättning för all språklig begreppsbildning: Vad betyder ordet "hund" om jag utifrån de hundar jag mött inte kan tillåta mig att dra några som helst slutsatser om dem jag kommer att möta i framtiden?

Men trots det bör vi nog anstränga oss för att hålla den induktiva metodens grundläggande tillkortakommande i minnet: Bara för att vi har tusen exempel på någonting visst, betyder det inte att den ettusenförsta observationen inte kan erbjuda ett motexempel. Det är för övrigt just detta som gör att det enbart är matematiken som kan bevisa påståenden, medan allt vetenskapen kan göra är att troliggöra dem; ett förhållande som tyvärr alltför ofta glöms bort.

Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så.

Det kanske allra tydligaste åskådliggörandet av induktionens svagheter härrör från den brittiske 1900-talsfilosofen Bertrand Russell, som frammanar bilden av en tam kalkon som i god induktiv ordning insamlar en mängd observationer till stöd för tesen: "Jag får alltid mat klockan nio". Kalkonen prövar sitt antagande kalla dagar, regniga dagar, blåsiga dagar, heta dagar: Det stämmer ofelbart. Ändå blir han en dag inte matad, utan får halsen avhuggen. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så.

Men egentligen behöver vi väl inte gå längre än till våra egna liv för att inse samma sak: Den gedigna empiri som ger vid handen att varje andetag vi tar kommer att följas av ett nästa, tycks i alla avseenden tillförlitlig – ända till den dag då vi tar vårt sista.

En person som ägnade det induktiva tillvägagångssättet djup uppmärksamhet var 1600-talstänkaren Francis Bacon, som apropå fjäderfän för övrigt påstås ha mött sin död då han under en vagnfärd i snöstorm fick syn på en höna, och plötsligt bestämde sig för att testa hypotesen "hönskött kan bevaras färskt genom att hönan späckas med snö efter slakt"; han störtade utan vidare eftertanke ut i snön för att påbörja försöket, och avled en kort tid därefter i lunginflammation.

Kanske skulle man därmed kunna kalla honom den vetenskapliga metodens första dödsoffer, med tanke på att han med sina arbeten anses ha lagt grunden till det som idag gäller för empirisk vetenskap. Bland annat i skriften Novum Organum – en titel som på svenska lyder någonting i stil med "ny metod" – utgiven för första gången 1620, och sedan vintern 2021 tillgänglig i svensk översättning. Bacon slår här ett slag för ett djupgående och systematiskt studium av de sinnliga fenomenen som väg till sann kunskap om världen; erfarenheten är, skriver Bacon, "den överlägset bästa bevisföringen", till skillnad från logiken som snarare syftar till att "underordna världen och göra den till slav under människans tankar".

Men den induktion som Bacon förespråkar är av ett särskilt slag; en som utgår inte enbart från insamlad erfarenhet, utan snarare från metodisk granskning av densamma. Tabeller, scheman och jämförelser mellan olika typfall är en förutsättning, liksom det numera helt centrala vetenskapliga greppet att utifrån hypoteserna formulera nya förutsägelser och sedan testa dem. Bacons induktion är, med andra ord, en högst sofistikerad sådan, medan den induktion som bygger på enkel uppräkning enligt filosofen är att betrakta som "ett barnsligt påfund".

Ändå lyckas Bacon knappast undgå den djupgående kritik som genom historien har riktats mot den induktiva metoden som idé. Redan på 100-talet konstaterade den grekiske filosofen Sextus Empiricus att en induktiv slutsats antingen måste bygga på alla möjliga fall, vilket är omöjligt eftersom de är oändligt många – eller på bara en del av dem, vilket innebär att den mycket väl kan vara felaktig. I båda fallen tycks induktionen ha problem.

Det är en kritik som senare skulle fördjupas av tänkare som David Hume, som menade att det grundantagande som all induktion bygger på – nämligen att naturen är regelbunden – i sig är omotiverat, och också det förutsätter ett induktivt resonemang. Vi tror på induktion eftersom naturen hittills har visat sig vara regelbunden, så att induktion ger vid handen att den ska fortsätta vara det – ett cirkelresonemang.

Och i denna cirkel tycks vi alltså ohjälpligt inskrivna, som om den godtrogna övertygelsen om alltings förutsägbarhet vore en förutsättning för att man ska orka med att vara människa – vilket det kanske också är. Och det kunde väl, tänker jag, vara gott så – om det inte vore för en obehaglig känsla av att det finns en djupare och mer subtil konsekvens av människans induktiva faiblesse, som inte har att göra med hennes tendens att förvänta sig upprepning, utan snarare med hennes tendens att bidra till att skapa den. För inte bara är människan benägen att iaktta regelbundenhet omkring sig, även när ingen sådan finns – hon tycks också vara benägen att infoga sig själv i den, om än ofta på omedveten väg.

Vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen.

Skulle inte till exempel det freudianska upprepningstvånget kunna ses som ett högst oroande uttryck för induktionens psykologi? Som om den förmåga till mönsterigenkänning som vi så gärna framhåller som ett av den mänskliga intelligensens främsta företräden på samma gång utgjorde en tydlig begränsning för vår fria vilja, genom att med kraft driva våra handlingar mot ett mönster att känna igen, utan hänsyn till hur destruktivt detta mönster kan tänkas vara. Freud själv erbjuder i essän "Bortom lustprincipen" några dystra exempel: "Män för vilka varje vänskapsförhållande slutar med att vännen förråder dem, andra som ett upprepat, obestämt antal gånger utnämner en annan person till stor auktoritet för sig själv, för att sedan efter lämplig tid själv störta denna auktoritet och ersätta den med en ny; älskande vars kärleksfulla förhållande till kvinnor varje gång genomgår samma stadier och leder till samma slut och så vidare".

Man kan hur som helst konstatera att tillvaron utifrån det mänskliga livets perspektiv inte sällan framstår som just så fast bestämd, repetitiv och förutsägbar som vårt i princip grundlösa induktiva antagande vill göra gällande; vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen.

Och för den som just tröttnat på sin tionde pojkvän, återigen avfärdats som påfrestande av en nära vän, eller ännu en gång inlett en relation med någon som är våldsam, är tanken på att vi själva skulle visa oss vara Russells kalkon, vars regelbundna tillvaro en dag plötsligt bryts av någonting radikalt nytt, knappast det värsta skräckscenariot. Tvärtom: Kanske är det i själva verket det bästa vi har att hoppas på.

Helena Granström
författare med bakgrund inom fysik och matematik

Litteratur

Francis Bacon: Novum Organum. Översättare: Pär Svensson. Fri tanke, 2021.

Språkförlust: Stamning, afasi och talande tystnad

Tue, 10 Feb 2026 05:00:00 GMT

Språk, men inga ord. Det skrev Tomas Tranströmer om redan 1983, långt innan han förlorade talet. Boel Gerell funderar över skillnaden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Var börjar det? Kanske i andningen, i luften som inte kommer att räcka hela vägen fram och redan när jag startar meningen ser jag ordet i slutet och vet att det kommer att bli svårt. Jag kommer att fastna där, i den där satans bokstaven och bli kvar tills syret tar slut och du ser bort av hänsyn och genans. Medan jag tystnar och drar efter andan djupt och vanmäktigt och börjar om igen, med ett nytt ord.

Det har blivit bättre förstås. Exempelvis läser jag ju den här texten utan att beväras av stamningen – peppar, peppar. Jag har hittat strategier för att hantera mina problem och bryr mig också mindre om vad andra tycker, det underlättar. Ändå är jag fortfarande någonstans alltid kvar i den där vibrerande frustrationen som fyller det tysta rummet där ordet inte låter sig sägas. Ett oändligt ensamt rum, skilt från den övriga världen.

Trots att mina besvär är jämförelsevis lindriga har de satt prägel på mitt liv. En ovilja till telefonsamtal, en oro för att framträda offentligt tills jag kom på att adrenalinet som rusar genom mig vid sådana tillfällen faktiskt hjälper mig att överbrygga glappet till orden jag vill åt. Säkerligen är problemet större för mig själv än för dem jag möter och även om det kan kännas så i stunden är jag inte ensam.

Ungefär en procent av den vuxna befolkningen i Sverige stammar. Bland barn är det betydligt vanligare men besvären försvinner ofta med åren. Exakt vad stamning beror på vet man inte och jag kan bara gå till mig själv för att försöka förstå. I samtal med mina barn exempelvis, stammar jag inte alls. Trötthet försvårar symptomen och om jag av någon anledning känner mig låg eller obekväm i situationen blir det också värre.

En stroke eller en hjärntumör kan också utlösa stamning – eller om skadan är särskilt svår – afasi där tillgången till språket helt eller delvis försvinner. Jag försöker föreställa mig tillvaron i det tomma rummet med de blanka väggarna, inte som en tillfällig förvisning utan som ett hem. Vad händer med den som förlorar möjligheten att nå ut med sin röst för alltid?

I dikten ”April och tystnad” ur samlingen ”Sorgegondolen” från 1996 beskriver författaren Tomas Tranströmer förlusten av språket som ”silver, som glimmar utom räckhåll hos pantlånaren”.

En sån ödets ironi att just han, som hade språket så totalt i sin hand skulle tappa det. Eller, inte alldeles. En fungerande arm hade han kvar efter stroken 1990 och med hjälp av den kunde han fortfarande spela piano. Med orden var det värre, få fraser återstod – ett ja och ett mycket bra och i övrigt gester och blickar som hans livskamrat Monica förstod att tolka och översätta till ett vardagligt samtal och dessutom till litteratur.

Så tillkom inte bara ”Sorgegondolen” där hälften av dikterna skrevs efter stroken. Utan också samlingen ”Den stora gåtan” som till största delen bestod av haikudikter. Boken nominerades till Augustpriset med motiveringen att hans ”diktning genomgått oavbruten förtätning och utveckling.”

Funktionshindret som initialt tycktes tysta honom hade alltså i praktiken lett till en utveckling eller precisering av hans litterära förmåga. Språket han finner på stranden efter stormen är renspolat från oväsentligheter. Dikterna är oftast bara tre rader och har karaktären av bilder med ord så exakta att de inte kan vara några andra.

”Döden, skriver han, lutar sig / över mig, ett schackproblem. / Och har lösningen.

På samma vis beskriver författaren Daniel Sjölin sitt medvetande som bilder när språket går förlorat också för honom i sviterna av en gåtfull hjärnsjukdom. För att slippa konfronteras med vidden av katastrofen tiger han sig genom dagarna eller använder de få ord han tror sig kunna leverera obehindrat: tack, tjena, supernajs. Samtidigt är han aldrig helt säker på vad han säger. Som en slumpgenerator väljer hans rådbråkade hjärna andra ord än de han tror och språket kommer ut oförutsägbart och utom kontroll.

Just kontrollförlust har varit ett mål för Sjölin i hans tidigare litterära arbete. För att osäkra skrivprocessen har han medvetet skapat hinder för sitt flöde. Som i romanen ”Underskottet” där han liksom företrädarna för den litterära 60-talströrelsen Oulipo begränsar sitt alfabet och skriver halva boken utan bokstaven a. Nu är inte bara a utan hela alfabetet utom räckhåll och kontrollförlusten osäkrar hela hans existens.

I det som senare kom att kallas Sapir-Whorf-hypotesen lade den amerikanske lingvisten Edward Sapir 1929 fram teorin att en människas förmåga att förstå världen i hög grad var beroende av det talade språket. Så kom det sig att två människor med skilda modersmål aldrig skulle komma att se saker och ting på samma vis. I orden låg möjligheterna och begränsningarna och som exempel användes hopi-indianerna som påstods sakna ord för tid och därför skulle vara omedvetna om hela tidsbegreppet.

Så var det förstås inte och ändå har teorin bildat skola och skrämmer nu den tidigare lingvistikstudenten Sjölin där han ligger stum på sjukbädden. Vilket värde har han som människa – i sina egna och andras ögon – utan sin röst? Tron på språk som värdemätare och indikator på själslig förmåga genomsyrar hela den västerländska världsbilden och präglar inte bara vår syn på varandra utan också på våra medvarelser djuren. Sättet vi behandlar boskap på kan exempelvis bara basera sig på idén att den som saknar röst också saknar känslor, behov och rätt att finnas till.

Detta trots att var och en som haft ett djur som vän, vet att det går att föra också mycket nyanserade diskussioner utan mänskligt tal. Själv har jag fört många och långa samtal med hundar och tack vare denna språkliga kompetens slutade jag för snart trettio år sedan att äta kött. I en film på teve fördes svin till slakteriet. Inget våld syntes i bilderna, men i svinens öron och ögon läste jag allt de redan visste om vad som skulle ske. Paniken som spred sig i leden när de tvingades framåt i den trånga passagen, lukten av blod och de avlägsna dödsskriken från vännerna.

Det kunde ha varit min hund som berättade om fasorna, språket gick obehindrat att översätta. Det kunde ha varit någon jag känner, älskar och respekterar som föstes in i dödsfabriken. Det kunde ha varit jag. Tal eller skrift är inte enda vägen till djup förståelse varelser emellan, kanske är det inte ens bästa sättet att med precision kommunicera.

Ta Tomas Tranströmer och hans vänstra hand, som långt efter att talet berövats honom fortsatte att förmedla hans innersta känslor med samma säkerhet som han tidigare skrev på papper. Själv ler jag lite åt mig själv och situationen när ordet fastnar, tar ett djupt andetag och börjar om igen och i leendet och andetaget möts vi och samtalet går vidare.

Boel Gerell
författare och kritiker

Litteratur

Daniel Heller-Roazen: Echolalia. Att glömma språk, Bokförlaget Faethon 2019

Daniel Sjölin: Underskottet, Norstedts 2022

Tomas Tranströmer: Sorgegondolen, Bonniers 1996

Tomas Tranströmer: Den stora gåtan, Bonniers 2004

Papegojor: Hacka inte på våra befjädrade gelikar!

Mon, 09 Feb 2026 05:00:00 GMT

De är smarta och har kallats vår evolutionära spegelbild. Carl Magnus Juliusson håller ett försvarstal för papegojan och för upprepningen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vad är det för fel med att upprepa sig? Vad är det för fel med att upprepa sig? Vad är det för fel med att upprepa sig?

När man upprepar sig är det som att man plötsligt får något omänskligt över sig. Man framstår som en robot, en hackig skivspelare – eller en papegoja. Det är som taget ur en tecknad film eller sci-fi-rulle. Huden lossnar och blottar en maskin.

När man upprepar sig förskjuts också intresset från ordens innebörd till hur det sägs. Upprepning drar uppmärksamhet till sig. Man misstror den som talar. Hon tänker inte ”på riktigt”. Hon talar med någon annans ord. Någon annan talar genom henne.

Bland roboten, skivspelaren och papegojan skiljer förstås den sistnämnda ut sig. Till skillnad från de andra är papegojan en levande varelse som du och jag.

I litteraturhistorien har inget djur används lika mycket för att beteckna människor som själlöst repeterar, som talar utan att tänka. Som Lila i Elena Ferrantes Neapelkvartett utbrister apropå akademiker: ”De har inte en enda tanke i huvudet som är deras egen, som de har tänkt själva. De vet allt, men de vet ingenting”, säger hon. ”Om du hade varit där skulle du bara ha fått höra papegojor som tjattrade […]. Det gick inte att fatta ett ord av vad de sade och de fattade inte själva heller.”

Det är bara ett av hudnratals, kanske tusentals exempel. Papegojan betecknar upprepning, tanklöshet. Det finns bara ett problem –papegojor är inte alls är korkade djur. De tros tvärtom vara näst smartast efter människan! Evolutionärbiologen Antone Martinho-Truswell menar att papegojan troligtvis var jordens mest intelligenta livsform under åtminstone 30 miljoner år innan människan kom in i bilden.
Att fågeln används för att representera tanklöshet är ett missförstånd som kanske delvis kan förklaras av att myter är seglivade. Det var också relativt nyligen vetenskapen insåg hur intelligenta papegojor är – särskilt grå papegojor, aror och kakaduor. Och då har man ändå talat om papegojans kapacitet att imitera mänskligt tal i mer än 2000 år.

Brytpunkten ägde rum på 1970-talet med en grå papegoja som hette Alex och en forskare som hette Irene Pepperberg. Hon sökte efter sätt att etablera kommunikation mellan människa och djur. Medan andra forskare tittade på chimpanser eller delfiner valde hon papegojor som de flesta var överens om var underlägsna däggdjur i intelligens och inte kapabla till mer än efterhärmning.

Det slutade med att Irene Pepperberg studerade Alex i 30 år. Under den tiden lärde hon honom att med ord urskilja sju färger och fem former. Han lärde sig också begreppspar som samma-olika och större-mindre. Med andra ord kunde han alltså beskriva föremål i fråga om storlek, form och färg, samt på vilket sätt ett föremål skiljde sig från ett annat. Han visade klara tecken på att han också förstod innebörden av orden.

Efter Pepperberg har papegojor varit föremål för betydligt mer forskning. Under 1980-talet visste man fortfarande nästan inget om papegojor i det vilda, som skiljer sig mycket från dem i fångenskap. Till exempel imiterar de inte. Det verkar tvärtom vara något de enbart gör för vår skull.

Men visst är det imponerande hur många ord och stavelser en papegoja kan lära sig utan att själva förstå dem? Och vilket minne det förutsätter. Det finns även gott om experiment som visar att exempelvis kakaduor kan använda och tillverka verktyg. De har även ganska komplexa känsloliv. De kan hämnas om man slutar mata dem, de kan dansa, hålla takten (genomsnittligt lika bra som människan) och med en pinne slå på en trumma.

Redan Darwin konstaterade att papegojor var musikaliska, hade känsla för melodi och kunde lära sig att vissla. Det är något de gör för sitt enkla nöjes skull – inte för att få någon belöning som exempelvis mat. Det är egenskaper som man inte kunnat se hos några andra djur, inte ens hos våra släktingar primaterna.

I dag menar många forskare till och med att papegojor – trots att vi inte är nära släkt rent biologiskt – är mer lika oss människor än de flesta andra djur. Martinho-Truswell har kallat dem ”vår evolutionära spegelbild”. De lever länge – som vi. De är – vanligtvis – monogama. De är altriciala vilket betyder att nyfödda ungar är beroende av två föräldrar under en längre tid för mat, skydd och värme. Det är något som kännetecknar alla djur med mer komplexa hjärnor.

Papegojor är med andra ord mycket intelligenta djur. Men de kan inte lära sig att tala som en människa. Deras intelligens manifesterar sig inte språkligt. Papegojor är intelligenta på ett annat sätt.

Problemet med upprepning ligger med sagt inte hos dem – utan hos oss. Man kan fråga sig varför vi driver med papegojan, vad är det som känns så hotfullt? Vi har ju alla en gång utvecklats genom att efterapa vår omgivning – för att använda en annan djurliknelse. Vi har gjort det så ofta och effektivt att vi till slut börjat tänka själva. Eller är där oron sitter, att det vi uppfattar som självständiga tänkande subjekt i själva verket bara är komplexa nätverk av upprepningar? Allt vi säger och tänker bara omkastningar av sådant vi redan hört eller sett, men omarbetat till oigenkännlighet? Då blir papegojans eko en spöklik påminnelse som kan ge existentiell svindel. Försvarsmekanismerna träder in, skrattet, avfärdandet. Tjattrande papegojor… Men är det verkligen något att vara så rädd för? Upprepning är trots allt en stor del av all språklig kommunikation och imitation en förutsättning för vårt sociala liv. Och som Kierkegaard skriver är verklig upprepning samma slags rörelse som minne, men i motsatt riktning. Den riktar sig mot framtiden.

Det varnas med rätta för att se på djuren med en antropomorf blick. Men som biologerna Catherine Toft och Timothy Wright påpekar syftar begreppet antropomorfism endast på när man felaktigt tillskriver andra arter mänskliga egenskaper. Och lika gravt och vanligt är antropocentrismen – att felaktigt lokalisera alla egenskaper vi betraktar som mänskliga till enbart människan.

Forskningen har trots allt visat att papegojor är mest ”mänskliga” av alla fåglar. Och vem vet, kanske är människan det mest papegojlika av alla däggdjur.

Men det är som framgått inte bara imitationen som gör oss lika. Och det är något vi borde vara stolta över. Vara stolta över. Vara stolta över…

Carl Magnus Juliusson
litteraturvetare och kulturjournalist

Madame de Sévigné 400 år: En brevskrivares bultande hjärta

Thu, 05 Feb 2026 12:50:00 GMT

Madame de Sévigné föddes den 5 februari 1626 och hennes klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-09-03.

Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund.

Är ett älskande människohjärta som solen?

När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.”

Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.”

Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt?

Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran.

hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”

När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d’Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra.”

Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”

I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor.

Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne – Madames alla brev och kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” – är så idealiserade att de blir meningslösa.

Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?

I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett ”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd.

”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv.

”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet” när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?

Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något.

Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse.

Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare

Samtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev” i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.

Djurgränser: Vad kan jag lära en ko?

Thu, 05 Feb 2026 05:00:00 GMT

Kan vi vända upp och ner på hierarkin gud människa djur? Och kan vi i så fall lära oss att leva som en ko? Lars Hermansson reflekterar över människans relation till lantbruksdjuren.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från november 2019.

I den amerikanska författaren Chris Kraus autofiktiva roman I love Dick finns en berättelse om hur författaren bestämmer sig för att bli vegetarian. Hon är på middag med sin franske konstteoretiker till man, tillsammans med två andra akademiska högdjur och deras tjugo år yngre, barnlösa fruar för att diskutera fram ytterligare en deltagare i ett seminarium de ska hålla tillsammans, männen alltså. Kraus föreslår den tyska författaren Christa Wolf. Det blir tyst i rummet, så säger en av hannarna: ”Men hon är ju inte intellektuell.” I samma ögonblick bärs steken in och ställs på bordet, och Kraus bestämmer sig för att aldrig mer äta kött. ”Vegetarianismen är en feminism”, skulle man kunna travestera Sartre. Eller socialism: en klassiker i djurrättsteoretiska sammanhang är den amerikanske historikern Jason Hribals essä: ”Animals are part of the working class”.

Jag bor på landet. Så fort jag går ut ser jag hästar och kor. På morgonpromenaden passerar jag fåren och en liten hönsgård. Till skillnad från skogens djur slipper dessa djur leta efter mat, de behöver inte heller vara rädda för rovdjur. De är ett slags lyxslavar. Hästarna bär omkring på sina ägare ett par timmar i veckan, resten av tiden äter de och sover. Kossorna är så kallade EU-kor, anställda för att äta och hålla landskapet öppet och därmed främja biologisk mångfald. Ibland smiter kvigor och kalvar i en viss ålder, motsvarande tonåren skulle jag tro, ut mellan de strömförande men elastiska vajrarna i grinden, och driver omkring i landskapet ett tag innan de självmant återvänder hem.

Lantbruksdjuren i min närmiljö är privilegierade, de ingår inte i den storskaliga köttproduktion där kossor pumpas fulla med antibiotika och tillväxthormoner så att de till slut inte orkar bära sin egen kropp. Men vi kan ha hur rymliga, rena och, ursäkta uttrycket, ”humana” djurfarmar som helst, vad allting kokar ned till är det där att vi att vi tar oss rätten att förkorta djurens liv och varufiera deras döda kroppar, trots att vi med dagens högteknologiska jordbruk och moderna transporter, till skillnad från exempelvis varg och lo, kan överleva utan att äta kött. Som icke-vegetarian måste jag erkänna att jag i praktiken, om inte i teorin, värderar en människas liv högre än ett djurs. Att jag någonstans inom mig, trots alla grymheter människan visat sig kapabel till genom historien, ser henne som, oh vidriga trop, ”skapelsens krona”.

Den gubben ser man inte mycket av i Amelie Björcks bok. Eller rättare sagt: han finns där hela tiden som en ond skugga. Björck konstaterar att framställningen av lantbruksdjur i konst och litteratur från Vergilius till Kristina Lugn, nästan alltid varit antropocentrisk, alltså sett på djuren som till enbart för människan. Men det finns förstås undantag: dikter, romaner och konstverk som försöker förstå vad det är att vara till exempel gris, och ibland också till sin form försöker härma det upphovspersonen uppfattar som grisens existentiella varamodus och – språk? Som till exempel den australiensiske poeten Les Murrays korta dikt ”Pigs” som börjar ”Us all on sore cement was we”, en pidgindoftande sats som kanske kunde översättas med: ”Oss alla på rå cement var vi” och som utvecklar sig till en vision av ett grisparadis utan stängsel, med hejdlöst kopulerande – ”Us all fuckers then” – och ”gudagiven gegga”, som Björck benämner den ”god-shit” Murrays mindre vältaliga gris minns eller drömmer om, antagligen i slaktögonblicket. Skulle fler dikter som Les Murrays ”Pigs” eller romaner som Marlen Haushofers ”Väggen” vars långsamma, vegeterande tempo Björck menar härmar lantbruksdjurens, göra den läsande delen av mänskligheten mer djurempatisk? Det verkar som Björck menar det. Och vad skulle denna ökade empati i så fall kunna leda till?

Det finns ett utopiskt drag i mycket av den djurrättsteoretiska diskurs som Björcks bok bygger på, och i somliga av verken hon analyserar. Nästan en barnatro, både på veganismens roll i en omställning av samhället i jämlikhetens tecken, och på lantbruksdjurens godhet. Det är nästan så man kommer att tänka på totemism. Så många mänskodrömmar som projiceras på de stackars djuren. Men den som har besökt en höns- eller hästgård kan inte ha undgått att lägga märke till att djuren där är minst lika grymma som människan: stenhårda hierarkier, mobbning, våld. Bara lite mindre kalkylerande än hos oss. En hackkyckling som försöker äta av fodret samtidigt som de andra hönsen skulle knappast straffas retroaktivt. Jag har också svårt att föreställa mig att våldet mellan flockledare och nykomling i en hästflock brukar delegeras.

Om nu inte heller djuren är några änglar kan man undra varför just människan ska sätta sig på höga hästar och avstå från att äta andra djur och bete sig civiliserat. Kan det vara den gamla föreställningen om att vi trots allt är skapelsens krona som spökar?

I sitt försök att platta till eller rent av vända upp och ned på hierarkin gud – människa – djur ägnar Björck ett intressant kapitel åt djurs tidsuppfattning. Hur mycket minns ett får? Kan ett får föreställa sig framtiden? Alla som stirrat djupt in en kos ögon måste ha känt det där egendomliga suget av evighet och akut presens på samma gång. För att närma sig gåtan föreslår Björck termen ”kairotisk”, från grekiskans ”kairos”, som syftar på ett större nu än vårt punktuella, inpressat som det är mellan nyss och sedan. Kairos är mer av ett svällande nu, en nästan evig glänta där en människas (eller ett djurs, vem vet) sanna väsen kan uppenbaras om hen är uppmärksam på rätt sätt. En jämlik relation mellan människa och djur i ett sådant kairos är den dröm som genomsyrar Björcks bok. Hon kämpar med frågan om drömmen är till för människan eller för djuren. Kanske är den bara en nödvändig mänsklig strategi – en dos vegeterande slow living – för att rädda den sönderstressade nutidsmänniskan och planeten undan den rovdriftskapitalism allt fler menar kommer att bli vår död.

Det är förstås bekymmersamt att relationen människa – djur är så asymmetrisk, att djurens befrielserörelse till exempel måste ledas av människor. Det tycks också som människan har något att lära av djuren – mindfulness och getyoga till exempel – men vad kan djuren lära sig av oss? Bygga katedraler, kärnvapen, skriva poesi? Även den frågan är urbota antropocentrisk. Varför skulle en ko lära sig något av just människan, det finns väl andra djur. Häromdagen när jag var ute på morgonpromenad stötte jag på två ungtjurar och en kviga precis i skogbrynet, alltså på gränsen till ett annat rike, där vildsvinen och älgarna är kungar. Där kanske det finns något att lära för en ungtjur eller kviga – hur man letar mat, bökar bland rötterna, försvarar sig mot lo och varg. Och hur man njuter av att vara fri. Jagad, men fri.

Lars Hermansson, författare och kritiker

Litteratur

Amelie Björck: Zooësis – kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv. Glänta produktion, 2019.

Urbana djur: Stadsrävar och cityråttor utmanar våra illusioner

Wed, 04 Feb 2026 05:00:00 GMT

Ett enskilt vilt djur i staden är en exotisk avvikelse. Men när hundratusentals rävar och råttor bosätter sig ibland oss blir de ett hot. Patricia Lorenzoni undersöker vad det är som stör.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.

År 1964 besökte författaren Clarice Lispector Brasiliens nya huvudstad Brasilia, invigd under pompa och ståt fyra år tidigare. Byggandet av staden hade inletts 1956. Det var ett storslaget projekt att genom modernistisk arkitektur och stadsplanering civilisera det vidsträckta inlandet. Brasilia byggdes från scratch, och i Lispectors skildring reser sig staden på den savannliknande cerradon som en steril hemsökelse från framtiden. En stad, säger hon, byggd ”utan plats för råttor”.

Enbart människornas värld har staden aldrig varit.

Femtio år senare vandrar jag med min tvååriga dotter i de minutiöst välplanerade och behagligt gröna bostadskvarteren. Plötsligt skymtar vi en rörelse i rännstenen. Vi stannar till, väntar tysta. Fram smyger nos efter nos, gråbruna råttungar som nyfiket kilar in och ut genom hål och gångar. Ur dottern bubblar förtjust skratt. Från den dagen blir ett besök till a casa dos ratos, råttornas hus, del av vår dagliga rutin.

Staden som byggdes utan plats för råttor invaderades genast av dem. Också Lispector konstaterar det, och de är, säger hon, mycket stora. Vare sig människor vill eller inte, skapar djuren sig sina egna liv i människornas rum. Råttornas Brasilia finns i gränslandet mellan ovan- och underjord. Och denna parallellvärld ställer på sin spets frågan vems staden egentligen är. Vem har hemortsrätt här?

Enbart människornas värld har staden aldrig varit. En gång var närvaron av djur mycket påtaglig. I boken Beastly London: A History of Animals in the City, frammanar Hanna Velten en stad i vilken en kakofoni av djurläten blandar sig med människors röster och annat larm; fordonen dras av hästar, boskap förs genom centrala London till slakt vid marknaden i Smithfield, tuppar gal mellan husen. Under 1900-talet försvann djuren. Motorer ersatte dragdjur, övervakningsteknologi övertog vaktdjurens uppgifter. Inte ens katterna tas längre i bruk som råttjägare. Bara det loja sällskapsdjuret, instängt i det privata hemmet, har behållit sin plats.

I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp.

Dessa djur var bruksdjur, men Velten skriver också om de oinbjudna, de icke domesticerade; duvor, sparvar, rävar och råttor, för att nämna några. En del av dem, såsom råttorna, lever liv så sammanflätade med människans att det inte längre kan tänkas åtskilt från det. Andra förknippas snarare med landet, och ses som tillfälliga gäster i staden. Men likt människor, migrerar också djur från land till stad och blir bofasta i den senare. Sedan några decennier tillbaka har prärievargar slagit sig ner i New York Citys centrala parker. I Washington DC:s monumentpark National Mall tigger gråekorrarna sedan länge mat med samma närgångenhet som stadsduvor. I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp. Varje vår föder hararna i den hårt trafikerade rondellen nedanför mitt sovrumsfönster i Norrköping upp en ny kull ungar. Och enda gången jag ett kort ögonblick befunnit mig öga mot öga med en räv var när jag satt på ett tåg som sakta höll på att lämna London. Plötsligt stod den där, räven, alldeles nära spåret och såg på mig genom fönstret. Mager, lite skabbig, omisskännligt urban. Och likväl, vild. En färsk studie uppskattar antalet rödrävar i brittiska städer till hundrafemtio tusen.

Vi kan se på de brittiska rävarnas urbanisering utifrån hur själva gränsen mellan natur och kultur dras. Till London började rävarna söka sig på 1940-talet. Där har de blivit föraktade gryningsjägare i stadens soptunnor, som ibland fångas på övervakningskameror när de åker tunnelbana eller besöker museer. Londons dåvarande borgmästare Boris Johnson kallade dem 2013 för "en farsot och ett hot", och manade instanser ansvariga för skadedjursbekämpning att ta tag i ett problem över vilket staden sades ha förlorat kontrollen. Räven, detta tidigare närmast rituella jaktbyte, hade blivit parasit.

Just den gången hade det rapporterats om en räv som attackerat ett spädbarn och bitit av dess finger. Rävkännare påpekade att det var ett synnerligen atypiskt beteende för en räv, och att rävarna i London dessutom bidrar till att kontrollera den än mer hatade råttpopulationen. Men problemet med rävarna är kanske egentligen ett annat. När de självmant kommer in i staden överträder de en gräns.

Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll.

Distinktionen mellan natur och kultur har sedan tidigmodern tid varit fundamental för det moderna västerländska tänkandet. En av dess mest inflytelserika befästare, filosofen Francis Bacon, använde häxprocesserna som bild av hur vetenskapsmannen lade en kvinnligt kodad natur på tortyrbänken för att avtvinga henne hennes hemligheter. En annan, lika inflytelserik, 1600-talsfilosof, René Descartes, drog gränsen mellan djur och människa utifrån hävdandet att djuren saknade både självmedvetande och tänkande – de var ”automater”. Det följer att djuren heller inte kan ha någon historia.

Staden är en historisk företeelse, den mänskliga artefakten par excellence. Naturens plats är här i den avgränsade och kontrollerade parken. När vilda djur oblygt träder in i staden, kan de kanske till en början ses som exotiska anomalier. Men när de verkligen blir del av stadens liv, ja, när de rent av till följd av föroreningar och dåligt balanserad kost börjar visa symptom på samma livsstilssjukdomar vi själva har, då möts de av förakt. Och detta förakt tycks bara godtyckligt relaterat till deras eventuella negativa påverkan på människornas stad.

Därför spelar det liten roll om rävarna håller efter råttor, eller är att jämföra med dem. Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll. Vare sig vi vill eller inte, insisterar de på att höra staden till.

Och om vi om räven fortfarande kan tänka att den egentligen hör hemma i skogen, har råttan sedan länge förlorat den kontakten. Sedan urminnes tider har råttorna levt som ovälkomna gäster i vår närhet, delat våra bord och förråd. Råttans historia är en kulturhistoria. Och till skillnad från hunden, har råttan skapat sin historia trots att vi människor aldrig upphört att försöka göra slut på den. I relation till råttans långa kulturhistoria är avlandet av den som försöksdjur, eller 1990-talets trend med sällskapsråttor, inte mer än parenteser.

Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor.

Det är därför ingen tillfällighet att just råttor var en av nazisternas favoritbilder för judar. Tysklands historia var intimt sammanvävd med judisk historia, i praktiken omöjlig att skilja från den. Enda sättet att avskilja judarna som främmande var att definiera dem som parasiter. Råttan blev den perfekta våldslegitimerande metaforen.

Sociologen Zygmunt Bauman talade om den moderna staten som trädgårdsstaten, karaktäriserad av begäret efter ordning; ogräs och oinbjudna gäster måste rensas ut. Dragningen mot det totalitära, menade Bauman, var inbyggd i moderniteten själv. Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor. Råttorna skapar sig sina liv i mellanrummen. För att bli av med dem skulle vi bli tvungna att också skapa ett helt genomlysbart rum. Lispector var väl medveten om detta. Hon skrev: ”En väsentlig del av oss, den sämsta, den med råttskräck, finns det ingen plats för i Brasilia. Man har vägrat inse att människor är ynkliga varelser. Byggnader med beräknat utrymme för molnen. Helvetet har mera förståelse för mig.”

Sedan det där året då min dotter var två, har jag inte sett råttor igen i just den rännstenen. Men varje gång jag är i Brasilia och passerar det som var a casa dos ratos, känner jag en tröst i att till och med i denna den mest modernistiska av utopier, gör djuren staden till sin.

Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare

Litteratur

Zygmunt Bauman, Modernity and Ambivalence, Polity Press 1993.

Clarice Lispector, Fem dagar i Brasilia, översättning Marianne Eyre, Umbra Solis 1998.

Hanna Velten, Beastly London: A History of Animals in the City, Reaktion Books 2016.

Tonårsdjur: Om det artöverskridande projektet att bli vuxen

Tue, 03 Feb 2026 05:01:00 GMT

Att vara tonåring handlar inte sällan om att pröva gränser och pendla mellan myndigt och barnsligt beteende, med jämnåriga. Malin Krutmeijer ser hur människor och andra djur förenas i vuxenblivandet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 19 februari 2020.

På en tågresa hem från Tyskland slog sig en grupp ungdomar ner i fyrsätet bredvid mitt. De var tre tjejer och en kille, gissningsvis 18-19 år gamla. De kastade sig över ett paket chokladkex som hungriga vargar. Deras intensiva samtal varvade snabbt upp till tordönsnivå, avbrutet endast av våldsamma fnissattacker. En tjej löste upp sin hästsvans och slängde sin praktfulla hårman rätt över mittgången så att den, utan att hon märkte det, nuddade smörgåsen som jag med vuxen diskretion satt och mumsade på.

Folk omkring började utbyta blickar och smacka ogillande med tungan.

Sedan fick en annan av flickorna telefon, och då gav hon plötsligt direktiv i luren på ett oerhört professionellt sätt. Det lät som att det var någon från jobbet som ringde, och betraktade henne som en auktoritet. Efter telefonsamtalet började hon, skrikande och skrattande, skojbrottas med killen som satt bredvid henne.

De var med andra ord fyra helt normala ungdomar i fasen mellan pubertet och vuxen. Inte bara det: om vi ska tro evolutionsbiologen Barbara Natterson-Horowitz och vetenskapsjournalisten Kathryn Bowers så var de väldigt lika de flesta djur i samma livsfas. Alltifrån pingviner till knölvalar, apor och människor går igenom denna mognadsperiod, då de framstår som ömsom yviga och våghalsiga, ömsom vuxna och balanserade, och väldigt orienterade mot andra jämnåriga.

I sin bok ”Wildhood: an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals” driver författarna tesen att ungdomstiden är artöverskridande och universell. Adolescensen definierar de som den sociala och mentala mognadsprocess som fortsätter i flera år efter puberteten. Boken dignar av exempel från djurriket, alla baserade på forskningsstudier. Författarnas jämförande infallsvinkel är inspirerad av antropologen Margaret Mead, särskilt hennes klassiker ”Coming of age in Samoa” från 1928.

Men Natterson-Horowitz och Bowers tar alltså det komparativa perspektivet vidare, och inkluderar djurens värld. Det är smått revolutionerande, men mot fonden av annan forskning om djurs kommunikation, känsloliv och intellektuella förmågor så är det kanske inte så anmärkningsvärt ändå. De senaste årens populärvetenskapliga litteratur berättar saker som att grisar kan reflektera över sin individuella existens, och att bläckfiskar pratar med varandra genom komplicerade färgsignaler. Så varför skulle deras ungdom inte kunna dela många grundläggande drag med vår?

Författarna identifierar fyra centrala färdigheter som ungdomar av alla arter behöver tillskansa sig. De måste hålla sig i säkerhet, kunna navigera i sociala hierarkier, lära sig att uttrycka sin sexualitet och förstå sexuella signaler, och klara av att lämna boet och försörja sig själv.

För att träna på allt detta ger de sig ut på äventyr, helst ihop med andra i samma ålder. Och man kan säga att det var just dessa saker som ungdomarna bredvid mig på tåget höll på med.

De var tyskar på väg till Danmark – ett litet äventyr en bit hemifrån. De reste i grupp, och var därför mycket tryggare än om de hade gett sig iväg var för sig. Om någon hotade dem skulle de till exempel kunna göra som unga laxar: vända sig om i en koordinerad formation och skrämma bort angriparen.

Tjejen som fick telefon från jobbet försörjde kanske redan sig själv. Hon framstod också som en oomstridd ledargestalt i gruppen. Det var hon som pratade med tågkonduktören, och det var hon som tog initiativ till kortspel och chokladkexätande.

Det var dessutom hon som skojbrottades med gruppens kille – och finns det något mer klassiskt beteende bland halvstora däggdjursvalpar än skojbrottning? Min egen hund strålade av lycka när han i ettårsåldern umgicks med en lika muskulös och brottningssugen tik i samma ålder. Så tränar, enligt ”Wildhood”, unga djur inför strid men också konflikthantering. De skapar starka band med varandra när de brottas. Man skulle kunna lägga till att det ibland också kan vara ett sätt att aningen klumpigt signalera sexuellt intresse.

En annan sak som unga gör är något som Natterson-Horowitz och Bowers kallar ”predator inspection”, att undersöka rovdjur eller mer generellt faror. När fladdermöss i den här åldern hör ett varningsrop från en vuxen artfrände kan de reagera med att flyga rakt mot faran. De vill se vad det är.

Själv tänker jag osökt på hur jag och mina kompisar i början av 80-talet ringde den så kallade ”Heta linjen”. Det var ett primitivt förstadium till sociala medier, där alla som ringde kunde prata samtidigt med varandra i telefon. Givetvis kryllade där av snuskiga gubbar, tyvärr just en typ av fara som flickor i tonåren behöver lära sig att identifiera. Vi inspekterade så att säga rovdjuren tillsammans, på avstånd och i trygg gemenskap.

Den här tendensen att söka upp faror oroar vuxenvärlden, åtminstone den mänskliga. De vuxna kungspingviner som skildras i ”Wildhood” tittar däremot inte ens när deras avkomma kastar sig i havet som är fullt av pingvinätande sjöleoparder.

Men den mänskliga adolescensen har traditionellt varit kringgärdad av kontrollinstanser. Det kan handla om alltifrån passageriter där ungdomarna möter olika utmaningar under kontrollerade former, till att tvinga väldigt unga flickor in i äktenskap.

I samtida, uttalat moderna samhällen är balansgången delikat på ett annat sätt. Det finns en förväntan på ungdomar att de ska vara kreativa och rebelliska, men de får ju å andra sidan helst inte göra revolution eller bli helt depraverade.

Minns utbrotten av så kallad moralpanik över dansbanorna, videovåldet, hårdrocken och dataspelen. Plötsligt känner sig vuxenvärlden alltför främmande för ungdomskulturen och drabbas av panik – i regel förgäves.

Natterson-Horowitz och Bowers är för sin del mest oroade över internet och sociala medier. Där pågår, menar de, dag och natt en stenhård statuskamp bland unga, som de aldrig får vila ifrån. I djurens värld varierar det mellan arterna hur hierarkisk deras sociala värld är, men alla behöver lära sig hur man navigerar bland rangordningar och statusmarkörer.

Den mest fantastiska historien i boken är den om hyenavalpen Shrinks klassresa. Hyenor lever i starkt hierarkiska flockar, och Shrink föddes på botten. Hans mamma var mycket ranglåg, och till råga på allt hade han en dominant tvillingsyster. Faktum var att Shrink låg illa till för att dö av svält.

Men när han hamnade i ett slags ungdomslya, där hyenaföräldrar placerar sina valpar när de nått en viss ålder, började han omedelbart ta initiativ till så kallade vänskapspromenader. Att gå på tur ihop är ett viktigt sätt för hyenor att skapa sociala band, och Shrink blev en uppskattad promenadpartner bland sina jämnåriga.

Efter ett tag lyckades han dessutom övertala flockens obestridliga ledare, ”hyenadrottningen” kallas hon i boken, om att han också skulle få dia jämte hennes egen valp. Shrink fick nu näringsrik mat och många vänner. Han kom att leva ett bekvämt liv någonstans i mitten av flockens hierarki.

Vad ska vi då dra för slutsatser av allt det här? Att social kompetens i vissa lägen kan rädda ens liv. Att bakom ungdomars påfrestande stökighet döljs en avancerad mognadsprocess. Och att snart sagt varje ny forskningsstudie om djurs beteenden och förmågor för dem närmare oss människor.

Malin Krutmeijer, kulturjournalist

Litteratur

Barbara Natterson-Horowitz och Kathryn Bowers: Wildhood – an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals. Förlag: Scribner.

Gårdens liv och död: Vad är rätt åt djuren?

Mon, 02 Feb 2026 05:00:00 GMT

Ska människan skydda bytesdjur och mata tigrar med vegbiffar? Ann-Helen Meyer von Bremen söker balansen mellan djurens rätt och fel.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varje vår fylls stallet och kohagen av nya liv. Då föder våra fem kor sina kalvar. Det är intensiva veckor med vaknätter, stark glädje och ibland dramatik när anknytningen mellan ko och kalv inte fungerar direkt. Om något går fel, finns döden där alldeles runt hörnet. Går allt bra, får döden vänta till hösten. Då ska ungefär lika många liv som har fötts på våren, avslutas.

Att driva ett lantbruk är en mycket handfast lektion i planetens gränser. Det finns en gräns för hur många mular som vår gård kan mätta. De växande gräsen och örterna ska inte bara räcka för sommarens betande, utan även som vinterns hö. Platsen har sina begränsningar, precis som det finns gränser för hur mycket mineraler, timmer, bränsle, olja och allt annat som vi människor kan plocka ut, utan att det inkräktar på övriga liv och på framtiden. Ändå lever vi i den här delen av världen som om allt vore gränslöst.

Lika glädjefyllt som det är när kalvarna föds, lika tungt är det att senare skicka dem till slakt. Jag försöker rättfärdiga mitt dödande med att djuren har haft rika liv medan de levde. Men hur är det med kalvarna, där några av dem bara hann leva dryga halvåret? Finns det något försvar för det? Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum skulle med stor säkerhet säga ett bestämt nej. Hon hör visserligen inte till det mest radikala lägret av djurrättsförespråkare som anser att alla former av djurhållande är slaveri. Tvärtom anser hon att tamdjuren bara frodas i ett partnerskap med människor, men det förutsätter att djuren inte behandlas som egendom utan som ”aktiva beroende medborgare, med sina egna liv att leva”, som hon skriver i sin bok Rättvisa åt djuren, där hon vänder och vrider på människans förhållande till andra arter. Martha Nussbaum kan då tänka sig sällskapsdjur och till och med vissa lantbruksdjur, där människan får ta en del av deras mjölk och ägg. Däremot är hon i princip emot allt dödande av djur, framför allt av unga djur, som mina kalvar, därför att de då inte får ”blomstra” och utvecklas till sin fulla potential, vilket hon anser är vad djuren själva strävar efter.

Jag förstår precis vad hon menar, för jag har flera gånger sett den stora utvecklingen från tillvaron som bekymmerslös och lekande kalv i kalvflocken, följd av perioden som hunsad kviga som tvingas inordna sig i den stenhårda hierarkin, förvirringen och sedan den omvälvande upplevelsen när första kalven kommer och så efter ett antal år, äntligen hitta sin plats och sin roll i flocken. Så varför valde jag i år att skicka tre av kalvarna på slakt och inte den trettonåriga gammelkossan Borta? Av rent egoistiska skäl. Borta är en av våra allra första kor och dessutom en stor personlighet. Kalvar må vara gulliga, men deras persona utvecklas först efter ett antal år. Och här är jag helt enig med Nussbaum när hon menar att våra mänskliga liv blir så mycket fattigare utan djuren och att vi därför bör förändra våra liv så att vi i större utsträckning kan leva i samklang med djuren. Inte bara för deras skull utan för vår egen. Alla som delat sin tillvaro med minsta guppy eller hamster vet vad hon pratar om.

Men det handlar inte bara om att jag har lärt känna Borta på ett djupare plan än hennes senaste kalv Brorsan. Precis som den svenske filosofen Pär Segerdahl resonerar har vi tillsammans med Borta och de andra vuxna korna, utvecklat en gårdskultur. Vi har lärt av varandra. Det går att forma en kultur tillsammans även om man tillhör olika kön, ålder, klass eller som i det här fallet, arter. Som äldsta ko är Borta viktig för den kulturen. Och det är därför som hon fortfarande lever.

Jag är inte ensam om att försöka rättfärdiga mitt dödande och kanske blir dilemmat tydligast vid måltiden. Vissa drar gränsen vid en human djuruppfödning, andra äter bara ”djur som fått leva fritt” eller som ”inte har ögon”. En del blir veganer, andra blir utövare av den indiska religionen jainism och undviker då vegetabilier som kan innehålla insekter eller växer under jord, allt för att undvika att döda djur.

Martha Nussbaum drar gränsen vid fisk. Hon anser att fisk, insekter, svampdjur och möjligen även kräftdjur, inte är lika medvetna som andra djur och därmed inte strävar efter att få utvecklas. Får en fisk leva ett bra fiskliv, så lider den inte av en smärtfri död. Jag tycker inte att hennes resonemang håller. Vi har under lång tid lärt oss att djur inte alls är de själlösa automater som Descartes en gång ansåg, utan tvärtom är betydligt mer komplexa varelser som gör det oförsvarbart att behandla dem så illa som exempelvis dagens djurfabriker faktiskt gör. Och numera vet vi också att detta även gäller fiskar. Forskning visar att fiskar har minne, känslor, kan skapa relationer både med den egna och andra arter och anstränger sig för att undvika faror. Vissa av dem kan till och med förändra sitt utseende för att undvika att bli uppätna av andra, större fiskar, som rudor som blir betydligt högre om det finns gäddor i sjön. Nog verkar fiskar ha en stark strävan att fortsätta leva.

Snarare tycker jag nog att Martha Nussbaum, precis som jag själv, ägnar sig åt att försvara sitt dödande. Uppfriskande nog så hycklar hon inte, hon vill äta fisk, till och med säger att hon behöver äta fisk för att må bra. Däremot verkar hon blunda för det faktum att hennes strävan efter en smärtfri fiskdöd, utan krok eller nät, innebär att fisken odlas i en nätkasse i havet eller inomhus i en plastbalja. För någon som bryr sig om hur djuren lever är det svårt att förstå hur man kan acceptera dessa oerhört torftiga djurmiljöer, inte minst när det gäller rovfiskar som lax, som vandrar långa sträckor i frihet.

Nussbaum har dock stora problem med det vilda livet. Hon tycker det är en fruktansvärd tillvaro för djur, framför allt för bytesdjuren. Hon vill att människan går in och reglerar de vilda djurpopulationerna med hjälp av preventivmedel och utfodrar rovdjuren med labbodlat kött, vegetabiliska proteiner, ja till och med humant dödade djur är bättre än att vargen själv jagar sin hare. Människan som något slags ställföreträdande rovdjur, eller kanske snarare, den mänskliga ingenjören som styr upp även de sista fläckarna av vilt liv.

Det är inte bara vår matproduktion som sker på andra varelsers bekostnad, utan även när vi bygger, borrar, gräver, hugger, avverkar och dämmer. Hela vår existens sker på bekostnad av andras liv. Precis som det finns gränser för hur många kor, kalvar och människor som kan födas på ett stycke mark, så finns det gränser för hur många gruvor, vattenkraftverk, vägar och köplador vi kan anlägga. Vore det inte bättre om vi tämjde vårt eget gränslösa begär, snarare än att försöka omskola vargarna till vegetarianer?

Ann-Helen Meyer von Bremen
journalist, författare och deltidsbonde

Litteratur

Martha C. Nussbaum: Rättvisa åt djuren – vårt gemensamma ansvar. Översättare: Anders Hansson. Fri Tanke, 2024.

Tokyotribunalen: 28 män i historiens rättssal

Thu, 29 Jan 2026 05:00:00 GMT

Militärtribunalen i Tokyo ställdes inför nya frågor om rätt och rättvisa. Ingemar Ottosson reflekterar över processens framgångar och misslyckanden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Tokyotribunalen. Tjugoåtta män i grådaskiga kläder och med hörlurar sitter och lyssnar med uttryckslösa miner när en åklagare läser upp sin anklagelseakt. Scenen får oss att tänka tillbaka till en ond epok av anfallskrig och hänsynslös krigföring. Japan hade invaderat Kina för att fyra år senare genomföra en samordnad blixtattack mot tre av Asiens vita kolonialmakter, USA, Storbritannien och Nederländerna. Krigsfångar hade fått utstå grymheter, civilpersoner hade slaktats.

1946 inkallades Tokyotribunalen, en parallell till Nürnbergrättegångarna i Europa. Nu efterlystes retributiv rättvisa, det vill säga en juridisk reaktion på brott genom lämplig bestraffning. Att hålla en offentlig process kändes tvunget. En rättegång är ett sätt att bearbeta ett traumatiskt skeende, och att den dömer skyldiga kan även verka förebyggande inför framtida krig.

Ändå var man inne på ny mark. I gamla tider hade ingen ställts till svars för krig. När Sverige 1658 besegrade sitt västra grannland i det som varit ett danskt anfallskrig kom ingen på tanken att dra kung Fredrik III inför rätta. Däremot behöll Sverige några viktiga danska provinser. Nederlaget var en dom i sig.

Kanske var Tokyotribunalen ett uttryck för att världen – som idealisterna tänkte – hade blivit mer organiserad och att det äntligen skapats ett regelverk för staters beteende. Det hade skrivits konventioner i Haag, och många stater (dock inte USA) hade högtidligt anslutit sig till Nationernas förbund i Genève. 1918 hade det funnits krav på att åtala den tyske kejsaren.

Vägen framåt tycktes alltså relativt oproblematisk för domstolen, men i själva verket öppnade sig en aveny av problem och hinder. Först och främst ordet ”rättvisa”, ett notoriskt oklart och omstritt begrepp. Skall man eftersträva en högre, moralisk rättvisa gentemot människor som sitter på ”historiens åklagarbänk”? Eller måste man hålla till godo med existerande lagparagrafer i internationell rätt? Och rättvisa för vem? Ett oväldigt domslut acceptabelt för världssamfundet eller segrarnas rättvisa? Skulle det bli en upprepning av gallerhövdingen Brennus svar när han intog Rom år 387 före Kristus: Vae victis! (Ve de besegrade!)

En elementär rättsregel säger att den som är part i ett mål är jävig och inte får döma i egen sak. En annan lika välkänd regel fastslår att man inte kan dömas för handlingar som inte ansågs brottsliga när de begicks, i detta fallet att starta krig. Den första punkten lämnades obeaktad – fast det säkert varit möjligt att inkalla kompetenta jurister från neutrala länder som Sverige, Schweiz och Irland. På den andra punkten påminde åklagarna om tidigare internationella avtal mot krig, framförallt den så kallade Kelloggpakten från 1928. Dokumentet säger dock inte uttryckligen att krig är ett brott eller att individer kan straffas. De tyska och japanska ledarna dömdes sålunda enligt retroaktiva lagar.

Men var processen rättvis i så måtto att de åtalade via sina advokater fick möjlighet att framlägga sin sak? Ja. De hävdade att det inte fanns något utrymme inom rådande system för att förbättra situationen för en överbefolkad asiatisk nation med akut brist på mark och resurser. Rasistiska invandringslagar i USA och en del andra anglosachsiska länder hade sedan 1920-talet eliminerat möjligheten till japansk emigration. Anfallet på Pearl Harbor hade blivit oundvikligt på grund av amerikanska sanktioner med syfte att strypa landets råvaruförsörjning, hette det. Det hävdades också att man inte kan göra en distinktion mellan human och inhuman krigföring – all krigföring är inhuman.

Men det var nog just på den punkten som domstolen gjorde störst nytta. Försvarets argument att krig alltid är grymma hade visserligen resonans, men det fanns konventioner som tydligt kriminaliserade dålig behandling av krigsfångar och övergrepp mot civila, så som hade hänt i Kinas dåvarande huvudstad Nanjing 1937.

Gjorde domstolen rätt som nöjde sig med bara 28 åtalade? Var de inte snarare en sorts ställföreträdande syndabockar för ett mycket större antal skyldiga? Dåtida japansk press skrev ofta självkritiskt om allas delaktighet i krigsskulden. En sak som krig gör med människor är ju att de skapar en euforisk nationell solidaritet. I Japan hade de flesta låtit sig ryckas med. Soldater, bankkamrerer, läkare, rörmokare, servitriser, hemmafruar, skolpojkar och skolflickor. Så varför bara åtala ett fåtal för anfallskriget? Svaret är kanske ändå inte förvånande. Just dessa personer hade drivit den utveckling som ledde till kriget, och för det kunde man knappast lasta ”folket”.

Men skulle krigets efterspel enbart styras av juridik? Det var otänkbart. Rättsväsendet existerar aldrig i ett vacuum, det är en del av samhället. Japan skulle från nu hållas ockuperat av de allierade, främst USA, och oddsen för en fredlig ockupation verkade inte höga. Juridik mötte politik. Frågan gällde om japanernas vördade kejsare skulle åtalas tillsammans med de militarister som agerat i hans namn. De allierades överbefälhavare, general MacArthur, kände till Abraham Lincolns yttrande på tal om de besegrade sydstaterna: “I have always found that mercy bears richer fruits than strict justice.” Nåd framför rättvisa alltså. MacArthur menade att bara statsmannaskap kan föda försoning mellan segrare och besegrade. Man måste låta minnet vara selektivt. I gengäld förväntades japanerna dra ett streck över atombombningarna, en punkt som aldrig fick dryftas vid tribunalen. Man kan hävda att generalen lyckades: Japan är än idag USA:s främste bundsförvant i Östasien.

Alla 28 förklarades skyldiga. Av dem dömdes sju militärer och politiker till avrättning. Det skedde i en atmosfär av djup oenighet mellan de allierades domare. Det kalla kriget hade börjat och samtidigt blåste bildligt talat en tyfon över östra Asien. Mao och hans kommunister höll på att ta över Kina, kolonialmakterna var på god väg att tappa sina kolonier och i Nordkorea etablerades en stalinistisk regim. De allierades triumf tycktes plötsligt ha blivit en pyrrhusseger.

Med tanke på allt detta, kom det något gott ur Tokyoprocessen? Ja, trots sina många brister bidrog den ändå till ett viktigt framsteg. Den var en del av den förändringsprocess som gjorde anfallskrig till ett otvetydigt brott mot folkrätten. Den fastslog även att individer kan ställas till svars för grym krigföring. Men den ledde knappast till att man kunde lägga det förflutna bakom sig. Och den förhindrade knappast några framtida anfallskrig. I vår tid finns en ständig internationell brottmålsdomstol i Haag. Den dömer inte någon till döden men den har klara riktlinjer och fasta procedurer. USA och Ryssland erkänner inte domstolens auktoritet, men kanske kommer den en dag att uppfylla det löfte som gavs i Tokyo på 1940-talet: löftet om en värld säkrad åt freden.

Ingemar Ottosson
historiker och professor vid Meijiuniversitetet i Tokyo

Litteratur

Gary J Bass: Judgement at Tokyo – World War II on Trial and the Making of Modern Asia. Alfred A. Knopf, 2024.

Metafysikens grundfråga: Varför finns det något, snarare än inget?

Wed, 28 Jan 2026 05:00:00 GMT

Många har grubblat över existensens själva existens. Helena Granström ansluter sig skaran.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Om man ska tro filosofen Arthur Schopenhauer, erbjuder universum en lika pockande som gäckande gåta för varje tänkande person: ”Ju lägre stående en människa är i intellektuellt avseende, desto mindre förbryllande och mystisk ter sig själva existensen för henne.”

Det vill säga: Har man bara något bakom pannbenet, så inser man att tillvaron är obegriplig: inte bara till sin natur, utan i det att den alls finns.

Ska man tro honom? Tja, den som önskar belägg för hans tes kan i alla fall utan svårighet finna en uppsjö av intellektuellt ambitiösa personer som upptagits just av bryderier över existensens själva existens.

1700-talstänkaren Gottfried Wilhelm Leibniz, till exempel, som efter att ha fastslagit sin berömda princip att varje sakförhållande också kan ges en fullständig förklaring, konstaterade att den första fråga som därpå infann sig var: ”Varför finns det något, snarare än ingenting?”

En formulering som drygt två sekler senare ekade hos hans tyske kollega Martin Heidegger som också han ansattes av frågan: ”Varför är överhuvudtaget något varande, och inte snarare intet?”

Han man väl låtit sig upptas av denna undran, bleknar alla andra gåtor bort i dess bländande sken. Som ett annat högstående intellekt vid namn Ludvig Wittgenstein formulerat det är det mystiska ”inte hur världen är, utan att den är”.

Och varför är den då?

Det visar sig att frågan har minst lika många svar som den har möjliga invändningar mot de givna svaren – som den har möjliga underkännanden av själva frågan.

Till att börja med kan man ju undra hur ett tillfredsställande svar skulle kunna se ut? Vilken orsak till världens existens skulle inte i sin tur kräva en orsak, så att man i slutändan inte hade åstadkommit något alls?

Leibniz själv tyckte sig kunna besvara frågan så snart han ställt den: Orsaken till världens existens är Gud.

Jaha. Men vad är i så fall orsaken till att Gud finns?

Jo, svarar Leibniz, det är Gud.

Vilket är det som i Leibniz mening skiljer Gud och universum åt: Universum hade lika gärna inte kunnat existera, och därför kräver dess existens en förklaring. Gud, däremot, utgör sin egen nödvändighet: I Guds identitet, ingår egenskapen att han existerar. Orsaken till att Gud finns är Gud.

Ett besläktat argument är det som går under det arabiska namnet Kalam, och som gör gällande att universum behöver förklaras eftersom det en gång har uppstått, medan Gud är ett tidlöst väsen som alltid har funnits, och som sådant kan förbli oförklarat.

Utifrån ett sådant resonemang kan den kosmologiska teorin om världsalltets födelse i Big Bang för knappt 14 miljarder år sedan med en del god vilja betraktas som belägg för en övernaturlig varelses inblandning. Men å andra sidan kan man invända att de flesta varianter av Big Bang-modellen gör gällande att tiden uppstod först i och med ursmällen, så att universum faktiskt visst alltid har existerat, om man med alltid menar ”vid alla ögonblick i tiden”.

Och därmed har man gett sig in på fysikernas försök att besvara den uppenbarligen svårbesvarade frågan om orsaken till världens existens. Varför något snarare än intet? Vad sägs om svaret: ”Därför att ett instabilt vakuum uppstod som en fluktuation i den absoluta intigheten, som i fysikaliska termer kan beskrivas som en sluten fyrdimensionell rumtid med radien noll. Detta vakuum genomsyrades av kvantfält vars fluktuationer i sin tur sådde fröet till det universum vi ser idag”?

Ja, det får åtminstone mig att undra om allt ståhej kring frågan om existensens orsak åtminstone till viss del är ett resultat av de högtstående intellektens tendens att intellektualisera lite för mycket?

För hur mycket har det intet som enligt Heidegger gör sig påmint i stunder av bottenlös förtvivlan eller oförstörd lycka, egentligen att göra med den teoretiska fysikens bild av ett universum som ännu inte finns? Kanske faktiskt nästan – intet?

Men en sak kan man i alla fall säga om fysikernas rumtid utan utsträckning: Den är verkligen intet, mer intet än en tom rumtid, mer intet än ett tomt rum utan tid, mer intet än – ja, det mesta. Det enda som måste sägas ha funnits från början i denna modell är de naturlagar som tillåter ett kvantfält att tunnla fram ur detta totala intet. Men på vilket sätt fanns i så fall de?

Frågan om varför det finns något för oss alltså oförhappandes vidare till frågan om huruvida fysikens lagar existerar inte bara oberoende av den mänskliga tanken, utan till och med oberoende av att det finns någon fysikalisk tillvaro som de kan beskriva. Och där har vi hamnat utan att vad det verkar ha kommit så särskilt mycket närmare ett svar på frågan om varför något existerar alls.

Och ju mer man tänker på saken, desto mindre uppenbart tycks det att upptagenheten vid denna fråga är tecken på intellektuell finess. Är den i själva verket inte, som redan Immanuel Kant ville göra gällande, bara en effekt av att ha utvidgat idén om orsak och verkan längre än vad som är rimligt? Oavsett hur naturlig kausaliteten ter sig för oss, finns det nämligen mycket som tyder på att den inte gäller på de minsta partiklarnas kvantmekaniska nivå, och att universums födelse var en händelse då kvantmekaniken spelade roll har vi mycket goda skäl att tro. Och dessutom: Om tiden uppstod först i och med den stora smällen, hur är det möjligt att tala om en orsak som föregår den? Är det något som behövs för att orsakssamband ska kunna upprättas är det väl tid.

För den som vill gå ännu djupare i sin kritik av frågan om varför något istället för intet, finns inte heller några hinder. Varför tycker vi exempelvis att existensen av något behöver motiveras, men inte existensen av intet? Varför ska intigheten på detta vis betraktas som ett naturligt grundtillstånd? Enligt filosofen Adolf Grünbaum är det ingen slump att frågan började ställas först i den moderna eran: De gamla grekerna upptogs inte av den, och inte heller antika indiska tänkare. Skälet? De var inte fostrade i den kristna tro som postulerar en skapelse ur intet, ex nihilo. Först i och med den kristna läran om en allsmäktig gud som häver existensen upp ur intet och därefter oupphörligt verkar för att upprätthålla den, skulle vi inte vara så övertygade om att varje avvikelse från intigheten kräver en förklaring. Detta alltså enligt Grünbaum. Som matematiker är jag också frestad att inflika att det finns många fler sätt att existera på, än det finns att inte existera på, vilket väl i sig är en sorts statistiskt argument för någontinget. Kanske är frågan om varför världen är i själva verket ett skenproblem?

Ja, vem vet. Men hur som helst finns det också, vad Schopenhauer än påstod, tänkande personer som intar en helt annan hållning till problematiken än den djupsinnigt grubblande. Som exempelvis filosofen Sidney Morgenbesser, som när den eviga frågan ställdes till honom helt sonika snäste ifrån: ”Äsch! Även om det fanns intet skulle ni säkert inte vara nöjda ändå!”

Helena Granström
författare med bakgrund inom fysik och matematik

Litteratur

Jim Holt – Why does the world exist? (Liveright, 2012)

Niayesh Afshordi och Phil Halper – Battle of the big bang (University of Chicago Press, 2025)

Thomas Hertog – Om tidens uppkomst (Fri Tanke, 2023)

Philip Goff – Meningen med universum (Fri Tanke, 2025)

Förintelsens minne: Hennes namn står ingenstans på gravstenen

Tue, 27 Jan 2026 05:00:00 GMT

Förintelseminnet är varken spikrakt eller fredat. Hynek Pallas funderar genom sin egen släkthistoria över hågkomster som förvittrar och förvanskas.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

På den Nya judiska begravningsplatsen i Prag står min släktgrav. När stenen restes och vem som beställde den, det vet ingen längre. Men ett namn på stenen är iögonfallande – eftersom hon aldrig har funnits.

Min farmor Josefas familj levde under 1900-talets första decennier vid Gamla stans torg i Prag. Till grannarna hörde Franz Kafka. Det var ett för tiden typiskt judiskt hushåll. De sex syskonen drog åt olika håll. Någon var småreligiös, någon annan höll liv i jiddischen trots att språket betraktades som dammig gettokultur. Mest blev de, som så många av Prags judar, alltmer assimilerade.

Farmor Josefa cyklade till Paris. Tog jobb på Philips. Lärde sig franska, cyklade hem.

Syskonskaran skingrades.

De skulle förenas igen av en katastrof.

I många decennier talade ingen om det som hade hänt. Själv växte jag upp med en tystnad som aldrig fick form. Jag tänkte att det var exilen. Att det var så det var att växa upp som invandrare. Det finns ju en mur till landet man lämnar och inte får återvända till.

Men något stämde inte. Mammas släkt fanns ju där i fotografier och i berättelser. Från pappa var det tyst. En tystnad som fortsatte när vi på 1990-talet kunde återvända till det som hade varit Tjeckoslovakien.

Långsamt fick tystnaden konturer. Som under en resa till gettot Theresienstadt med min gymnasieklass 1995. Jag mådde fysiskt dåligt, men visste inte varför.

I Sverige blev Förintelseminnet alltmer centralt och den 27 januari 2001 blev det nationell minnesdag. Men fraserna kändes så allmänna och svepande och tycktes inte gälla det jag såg i Tjeckien.

”Om detta må ni berätta”, sades det.

Men i Tjeckien hade ingen berättat. Och det fortsatte att vara så tyst.

Några år senare dök en amerikansk släkting upp i Prag. Paula Brunner var redan en äldre dam, men också min pappas kusin. Min farmors systerdotter. En kväll i ett översvämningsdrabbat Prag öppnade hon för några timmar historien, och stack hål på tystnaden.

Det skulle dröja ytterligare ett decennium innan den krossades. Av en slump fann jag tre arkivlådor som Paula före sin död hade deponerat på Washingtons Förintelsemuseum. Brevväxlingar och dagböcker från när hennes familj flydde nazisterna 1938.

I breven till släkten i Prag fick farmors syskon äntligen namn och konturer.

Zofie. Alois. Lotte. Eugenia. Hedwig.

Breven gick till 1941. Då fick judar inte skriva mer.

Sen blev det tyst.

Paula återupptog brevväxlingen med min farmor efter kriget.

Försiktiga brev.

I det ”antisionistiska” samhällsklimat med antisemitiska undertoner som fostrades i kommunistregimerna efter 1948 fick minnet av folkmordet som riktat mot just judar vårdas tyst. Det märks på Josefas brev. Den som inte vet vad som drabbat hennes familj kan inte utläsa det.

Med namnen kunde jag bege mig till arkiven och se hur historien om Förintelsen skrevs om framför mina ögon. Fördjupades. Hur mina släktingar, precis som Prags övriga judar under noggrann planering fråntogs sin status som människor. Bestals på allt. Till och med husdjur och strykjärn. Juden skulle ses som mindre värd av sina grannar. Föraktas.

När farmor, hennes syskon, deras familjer och Böhmens övriga judar till sist internerades i gettot Theresienstadt sex mil från Prag var berövandet av deras sista rättigheter en formalitet.

Gettot innebar svält, sjukdom och dödlighet av samma slag som i koncentrationslägren.

Det räckte inte för nazisterna. Lillasyster Lotte och hennes make Robert mördades i dödslägret Malý Trostinec i Belarus. Antingen i de gasbilar som befolkningen viskande kallade för själadräpare, eller med nackskott.

Liksom hennes bror Aloiš som troligtvis mördades i Lettland, kastades de i massgravar redan innan det fanns gaskammare installerade i Auschwitz. Innan det fanns något ”industriellt massmord”. Den ”Förintelse med kulor” som drabbade Alois och Lotte och en miljon andra judar i Belarus, Ukraina och Baltikum hör till Förintelsens hemskaste inslag.

I dag är den mindre känd. Ändå finns här ett rått mördande av människor ansikte mot ansikte som gör att vi inte enbart kan betrakta Förintelsen som industriell. Som någon ”modernitetens baksida”.

På Östfronten kunde nazisterna och deras hantlangare avrätta tiotusentals judar på några dygn. Det fåtal vittnen som överlevde berättade hur judar tvingades gräva upp och bränna kropparna.

Inte ett spår skulle finnas kvar av den utrotade rasen. Ett gigantiskt brott mitt i det pågående folkmordet.

Som ingen dömdes för i efterkrigstidens rättegångar.

Efter kriget ville de få judar som återvände till Prag minnas de mördade.

Inte 27 januari, utan den 8 mars.

Hösten 1943 fördes 17 517 tjeckiska judar från Theresienstadt till Auschwitz. I stället för att genomgå urval placerades de i ett familjeläger.

Levnadsförhållandena var vidriga, men det fanns barnbaracker där de vuxna

undervisade. Barnen dekorerade väggarna och satte upp ”Snövit och de sju dvärgarna”

som musikal. Disneyfilmen hade haft premiär 1938 och förtrollat en generation ungar.

Kvällen den 8 mars 1944 leddes barnen i sjungande kolumner till gaskammaren. Under natten följde det största enskilda mordet på tjecker i historien.

Min tioåriga faster Anna låg samtidigt gömd på ett sjukhus i Prag.

Hon hade sett ”Snövit” fem gånger innan nazisterna förbjöd judar att gå på bio.

Familjelägret skapades med samma baktanke som när nazisterna putsade upp

Theresienstadt inför besök från Röda korset: En Potemkinkuliss för att vilseleda

omvärlden.

Det behövdes inte. Omvärlden var ointresserad.

De tjeckiska judarna fick inte hållas länge med sin minnesdag. Kommunistländernas antisionistiska hållning gick så långt att Förintelsen skylldes på judarna själva. Transportlistorna hemligstämplades eftersom forskning påstods vara ursäkt för ”sionister som ville dölja sitt samarbete med nazisterna”. I Theresienstadt skulle det öppnas ett ”museum över Israels koncentrationsläger”.

Min farfar dog i sviterna av lägren. Farmor blev blind. Deras barn växte upp på barnhem.

Det blev tyst.

Det är viktigt att minnas att Förintelseminnet inte är spikrakt och fredat. Att antisemitismen redan har rubbat och påverkat minnet av folkmordet.

I det stora och i det lilla. När jag till sist hittade stenen på Prags Nya judiska begravningsplats stod den bland välta och överväxta stenar. Vittrande monument över kapade släktträd. De mördade saknade dödsdatum. Alla utom min farmors mamma. Hon tog livet av sig 1941 när hon insåg vad som var på väg att hända.

Jag tittade närmare. Där var de allesammans. Lotte, Alois… Sen hajade jag till.

Zofie, mellansystern som slets ur sin makes famn på perrongen i Auschwitz 1944, saknades. Zofie dödförklarades först 1958. Sen dog hennes man. Sen glömdes hon bort.

På hennes plats hade man skrivit namnet på en person som aldrig har existerat i min släkt. Kanske trodde man att det var så hon hade hetat.

Så snabbt kan hågkomsten av de mördade förvridas och förtvina.

När Förintelsens sista vittnen är borta, vem värnar om deras minne?

Hynek Pallas
författare och kulturskribent

Robert Walser: Försvinningskonstnärens sista steg

Mon, 26 Jan 2026 05:00:00 GMT

Han skrev oläsligt små texter i blyerts och influerade både Kafka, Hesse och Musil. Niklas Qvarnström tecknar ett porträtt av den schweiziske författaren Robert Walser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 11 september 2019.

I Robert Walsers allra första roman från 1907 – ”Syskonen Tanner” hade den hetat om den översatts till svenska – finns en scen som ett knappt halvsekel senare skulle ges en spöklik relief i juldagssnön i utkanten av den schweiziska staden Herisau. Det av syskonen Tanner som påminner mest om författaren, den unge dagdrivaren och daglönaren Simon, är ute på en spatsertur i ett av de eviga vinterlandskap som gång på gång återkommer hos Walser – som blanksidor där läsarens tankar kan sjunka in och nästan lämna synliga små avtryck.

På väg uppför en bergssluttning får Simon syn på en man som ligger utsträckt bland tallarna i snön. En alltför tunt klädd man, med hatten snett över ansiktet som om han låg och tog igen sig en varm sommardag. Inga spår i snön avslöjar hur han har kommit dit, och vandraren inser att mannen är död och legat där länge. Han lyfter bort hatten och känner genast igen den döde. Det är den unge diktaren Sebastian, som drömt om att dra sig tillbaka från världen för att leva ”som en japansk munk”.

Också Robert Walser skulle komma att dra sig tillbaka från den offentlighet där han gästspelat under nittonhundratalets första decennier: som författare till en rad romaner och novellsamlingar som ignorerades av den läsande allmänheten och de litterära institutionerna.

Från och med 1929 drog han sig tillbaka från världen i stort, och tillbringade de sista tjugoåtta åren av sitt liv på mentalsjukhus. ”Vår tids kloster”, som en av Walsers mest passionerade beundrare, Nobelpristagaren Elias Canetti, kallade dem.

Canettis beundran var så stor att han ska ha fantiserat om att BLI den schweiziske författaren från Biel – vars målsättning för egen del med tiden verkar ha sammanfallit med den hos huvudpersonen i hans mest berömda roman, ”Jacob von Gunten” från 1909. Den inleds med orden: ”Man lär sig mycket litet här, det saknas lärare, och vi pojkar på Benjamentainstitutet kommer inte att bli någonting, det vill säga vi kommer alla att bli något mycket litet och underordnat senare i livet.”

Benjamentainstitutet är en litterärt tillspetsad variant av den betjäntskola Walser gått på i Berlin 1905. En kort tid senare tog han plats som betjänt på slottet Danbrau i Oberschlesien, där han i lackskor och guldglänsande frack gick under namnet ”Monsieur Robert”. Precis som för Simon Tanner, som hittade den döde diktaren i snön, blev de korta anställningarna därefter många. Ofta fick de bidra med miljöer till små förabsurdistiska dramer i prosaform som i synnerhet Kafka skulle stå i uttalad skuld till.

Men från och med 1933 är allt en enda stor snövit blanksida. I och med att den 55-årige författaren, med den diskutabla diagnosen schizofreni, förflyttades från en öppnare anstalt i Bern till en mer sluten i Herisau lade han ner pennan för gott. Blyertspennan. Att skriva rent i bläck, för insändande av manuskript till de förlag som tröttnat på att hålla hans osålda böcker i lager eller de tidningar han inte längre kunde verka i efter att nazisterna jagat redaktörerna på flykten, hade han vid det laget redan slutat med.

Åt läkarna som ställt skrivdon till hans förfogande fräser han: ”Jag har inte kommit hit för att skriva. Jag har kommit hit för att vara galen!”

Åren dessförinnan hade han förfinat vad han kallade sin ”blyertsmetod”. Han tog första bästa papperslapp – ett reklamblad, en teaterbiljett eller baksidan av ett telegram – och fyllde de vita områdena med knappt millimeterhöga bokstäver i en snirklig frakturliknande handstil.

Efter sig lämnade han inte mycket mer än en skokartong. Den innehöll 526 fullklottrade blad. Länge togs de som ett utslag av den galenskap han blivit inlagd för. Pyttesmå svårtydbara tecken, upprepade i prydliga rader eller slingrande mönster till synes för sin egen skull – en monoman syssla som inte är ovanlig bland en del schizofrena.

Det var först under åttiotalet, när litteraturvetarna Werner Morlang och Bernhard Echte påbörjade sitt arbete med att dechiffrera texterna, som de visade sig utgöra fullt begripliga och därtill fullkomligt utsökta prosastycken, dikter och minidramer – skrivna i Walsers omisskännliga, på en gång artiga och drastiska stil. När de båda kryptograferna var färdiga i slutet av nittiotalet resulterade deras mödor i över 1800 boksidor av dessa så kallade mikroskrifter.

Walser har kallats den ultimata försvinningskonstnären. Lika gåtfull och pytteliten som sina blyertsbokstäver. Man måste använda förstoringsglas för att han ska träda fram. Och det är svårt att inte se en parallell mellan mikroskrifterna och Walsers roll i litteraturhistorien. Sedd från långt håll verkar den närmast obefintlig, men vid närmare granskning framträder han som den hemliga ingrediensen i flera av de långt mer berömda författarskap han influerat – inte bara Kafkas, utan även Robert Musils och Hermann Hesses för att bara nämna några.

Mikroskrifterna har i två olika omgångar givits ut på svenska, översatta av den outtröttlige Peter Handberg. Först i den ena av två volymer som bokförlaget Symposion gav ut 2001, under den odiskutabla titeln ”Att vi lever i en ond värld”. Därefter, våren 2019, på det lika filosofiskt inriktade förlaget Faethon, under en titel som i få ord sammanfattar så mycket av Walsers humor och livshållning: ”Betydande människor kallar mig ett barn”.

Samtidigt gav förlaget ut Handbergs översättningar av kortromanen ”Promenaden” från 1917 – och ”Vandringar med Robert Walser” från 1957 av vännen och sedermera förmyndaren Carl Seelig.

Walser älskade att röra sig. Gå. Spatsera. Promenera. Vandra. I ur och skur. Mil efter mil. Gärna i snö, med en trådsliten hatt som Seelig inte vågar anmärka på av risk att fördärva hans morgonhumör – sedan de 1936 börjat vandra tillsammans, så ofta de får tillåtelse av sjukhusledningen och åtminstone varje söndag.

De äter och dricker gott på den ditreste välgörarens bekostnad, och Robert Walser strör citatvänliga omdömen om litteratur och livet och till och med politik omkring sig. På andra sidan Bodensjön rasar snart kriget. Den tystnade författaren viker kuvert och klistrar påsar mellan utflykterna. Kriget tar slut.

Så på juldagen 1956 snör han på sig kängorna efter en rikt tilltagen lunch för att bege sig ut på vandring. Carl Seelig har fått förhinder. Hans dalmatiner Ajax är sjuk. Han vill inte lämna hunden ensam och har skjutit upp nästa besök från jul till nyår. Men ingenting kan stå emellan den 78-årige patienten och hans enda egentliga källa till glädje, och snart är han omgiven av nyfallen snö.

”Detta snölandskap önskar jag mig vackert”, står det i en av hans mikroskrifter. Den fortsätter: ”Förhoppningsvis utfaller det också så. Det var alldeles färskt, med en viss mjukhet var snön fortfarande av tillräcklig hårdhet. Inom mig ser det nu dygdesamt ut.”

Ute på samma fält där han långfredagen året före vandrat med Carl Seelig faller han ihop. Läkarna ska senare konstatera att han drabbats av en dödlig hjärtinfarkt. På polisfotografierna kan man se spåren i snön som lett honom fram till hans sista fotsteg. Den trådslitna hatten vilar visserligen inte över ansiktet som på diktaren Sebastian i hans första roman; den ligger en halvmeter från kroppen. Vänsterarmen är utsträckt. Det ser ut som om han börjat göra en snöängel, redo att lätta från marken. Dygdesamt.

Niklas Qvarnström/författare och kritiker

Zelda Fitzgerald: Och det tröstlösa försöket att hålla ihop sig själv

Thu, 22 Jan 2026 05:00:00 GMT

Hon blev en symbol för jazzåldern, men senare också för modernismens tystade kvinnor. Legenderna om Zelda Fitzgerald är många och Katarina Wikars kryssar mellan myterna och sorgerna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016.

En av Hjältinnorna i den amerikanska författaren Kate Zambrenos hyllade hybridbok om modernismens tystade kvinnor är förstås Zelda Fitzgerald. I hundra år snart har Zelda varit det nav som alla de andra snurrar runt. Nintendospelet, klassikern Zelda, döptes efter henne sägs det. Först fick hon symbolisera hela jazzåldern via sin man Scotts hyllade romaner, hon var själva ur-flappern, och sen blev hon föremål för åtskilliga biografier och feministiska analyser för ingen blev lika förbjuden att skapa som Zelda som förlorade rätten att skildra sitt eget liv, för evigt dömd att vara materialet. Zelda gick sönder men som fortsätter att verka, varje generation lyfter fram henne på nytt, Zambreno kallar henne en spökmentor.

Konsten har alltid spelat mindre roll än sammanbrotten i legenden om Zelda. De vars skapande inte är en linjär historia om framgång utan mer brott och punkter har svårare att hävda sig i historieskrivningen menade en av henne biografer, Sally Cline.

Jag vill inte vara en komplementär intelligens, sa Zelda tidigt men ingen lyssnade. Scott Fitzgerald blev för alltid 1920-talets krönte skildrare och livet de levde blev fiktion redan medan det pågick, varje dag skulle det produceras ett visst mått av extraordinära händelser och katastrofpartyn. Vad skulle annars allt gå ut på? Scott antecknade, Zelda formulerade, och han knyckte hennes dagböcker från tonåren. Han var trots allt den som försörjde familjen på sitt skrivande. Det tog sedermera Zelda sex veckor att få ihop sin roman om åren i Europa, "Save me the waltz", som hon skrev instängd på mentalsjukhuset medan Scott mer eller mindre berusad höll på i nio år med "Tender is the night", Hon fick återfall när hon läste hans romanen och insåg att hennes allra mest privata brev från mentalsjukhuset hade bakats in i fiktionen.

Hon var alltid amatören men det har sedermera visat sig att Scott ofta satte sitt eget namn under de noveller hon skrev. Det höjde arvodet. Zelda strök över hans namn, me me me skrev hon i marginalerna.

Kan den gamla striden mellan striden mellan Scott och Zelda Fitzgerald fortfarande vara infekterad? Till och med i mitt eget huvud rasar den för jag har alltid älskat Scott Fitzgeralds melankoliska lite lillgamla iakttagelser över den tillvaro som långsamt bryter ner en i förtid. Alltid citerat ur hans sista bok "Sammanbrottet" där hans skriver: Jag gick sönder som en gammal tallrik. I den gamla tiden ansågs Zelda vara orsaken till Scotts förödda talang, hennes excesser och sedermera vårdräkningar kostade honom omåttliga summor och spädde på hans alkoholism. Zelda var dömd till att leva i ständig presens, åka på taxitaken, elda upp sina kläder i badkaret, inspirera, ingen kunde associera lika vildsint som Zelda sas det, men det var också det som i slutändan skulle fälla henne: språket.

Långt senare skulle vännerna med facit på hand återkalla tidiga tecken. Vetskapen om vad som sedermera hände la sitt raster över det förflutna. Log hon inte konstigt redan hos Murphys på Rivieran, liksom åt fel håll? Indikerade inte hennes associationsmönster en disintegrerad tankeprocess? Kraschen - skrev Scott 1929 – Wallstreet och Zelda! Han hade blandat ihop henne med Amerika.

En fråga som oavbrutet gnager: Varför tyckte Scott att han hade rätt att tysta Zelda? Hur användes diagnosen schizofreni mot kvinnor på trettiotalet? Allt jag läst om Zelda i årtionden flyter liksom samman i försvarstalet: Hon blev sjuk av hans kopiösa supande, hon hade svårt att anpassa sig till den förväntade modersrollen, hade ingen plats för det egna skapandet. Kanske blev hon helt enkelt feldiagnostiserad. Och jag kommer att tänka på konstnären Sigrid Hjertén där på Beckomberga när jag läser hur behandlingarna, insulinterapierna och elchockerna skadade henne mer än sjukdomen.

I biografin Hennes röst i paradiset av Sally Cline finns tolv sidor utskriven familjeterapi mellan Scott och Zelda där han skrumpnar ihop mer än någonsin i sitt desperata egenintresse. Du tar mitt material, skrek han. Mentalsjukhusen, galenskapen, terrorn, är det ditt material? undrade hon.

Men vad kunde han göra? Sa hans vänner. Hans utgifter var enorma, och han kunde inte hitta på. Han ville, vågade inte släppa ut henne igen.

I en fas av denna hundraåriga legend om Zelda har hon setts som en sorts renässansmänniska, multitalang, som bara inte kunde välja mellan baletten, litteraturen och måleriet. Scott skyllde också hennes första sammanbrott på baletten och förbjöd all vidare dansträning, och sen förbjöd han henne också med läkarnas bifall att skriva om sitt eget liv. Det räckte väl med en konstnär i familjen. Zelda skulle rehabiliteras tillbaka till en mer passande kvinnoroll. Arton år ut och in på klinikerna.

Först på mentalsjukhuset fick hon kanske trots alla våndorna en egen röst, tomma timmar och plats att utveckla sina egna talanger. De sista åtta åren efter det att Scott hade dött i hjärtinfarkt redan vid 44-års ålder, utbränd i Hollywoods manusfabriker, så skapade Zelda mer än någonsin, både hemma hos sin mamma i de amerikanska sydstaterna och på sjukhusen: androgyna klippdockor ur Alice i Underlandet, religiösa målningar, mängder av noveller och en oavslutad roman på 40 000 ord. Hon hade ingen utbildning, inga pengar och gick och la sig kl. 9 för att spara på elen. Sen brann hon inne, inlåst på vinden på Highland hospital och mamman eldade upp hennes målningar på bakgården. Hon begravdes bredvid Scott.

Allt man kan göra är att rita om kartorna, flytta fokus, falla baklänges ner i Zeldas egenartade klippböcker och tvära tankekast.

Hennes oavslutade roman "Save me the waltz" kom sedermera ut till och med på svenska under den tråkiga titeln Charleston. Den fick ljumma recensioner och jag minns att jag till min förtvivlan inte orkade läsa ut den. Alabama och David är på Rivieran på 20-talet när naturen luktar Chanel nr 5. Vad ska man göra i livet? Alabama, hon simmar, flirtar, dansar balett planerar en fest, ett stort skrik genom seklerna och sidorna. Ta en överdos sömnpiller? Tiden äter på henne. I barndomen i amerikanska södern hade pappan domaren portionerat ut den där tiden i små loja bitar. Genom total koncentration på baletten åtta timmar om dagen försöker hon alltför sent som det brukar heta dansa ihop ett förslösat liv.

Men detta är som sagt hennes enda efterlämnade verk, hennes första roman och sista, och varför skulle det vara genialt? Hon hinner inte riktigt stanna upp och utveckla några situationer, människorna faller mellan festerna, briljant konverserande in i det sista.

Den där associerande fria stilen var det som till slut skulle fälla henne, kategoriseras som stört språk.

”Jag är så rädd att du ska bli skräckslagen när du kommer och upptäcker att det inte finns något annat kvar annat än oordning och tomrum. Om jag får ett klart intellekt är jag säker på att vi kan använda det” skrev hon till Scott från sjukhuset.

”Jag kan inte göra något för dig längre. Jag försöker rädda mig själv”, låter Scott hjälten Dick Diver säga till sin sjuka fru Nicole i romanen Natten är ljuv.

Och till Zelda skrev han:”Du höll på att bli galen och kallade det genialitet.”

Och Kate Zambreno skriver om Zelda i "Hjältinnor" att hon hade blivit hjärntvättad att tro att hon var sjuk under decennier. Och att hennes konst kom ur hennes sjukdom och inte ur hennes begåvning. Hon fick eksem när Scott var i närheten.

Och där finns också ett foto på en kvinna med grova drag i sjömansjacka. Botad! skriver Zelda under det första fotot från mentalsjukhuset, vad Zambreno kallar hennes haggfoto, för första gången ser hon ful ut. Botad från att vara objektet. Men tiden var alltför kort för att ta tillbaka sig.

Det tycks mig, hade Zelda en gång skrivit i en recension av Scotts roman The beutiful and the damned, som om jag på ett ställe känner igen ett parti från en av mina gamla dagböcker som mystiskt försvann kort efter mitt äktenskap och också bitar ur brev som vagt låter bekant. Mr Fitzgerald tycks tro att plagiering börjar i hemmet.

Och över i allt detta material ur minnet och böckerna finns Scott: för alltid bara 6 år, ingen kommer på hans födelsekalas, han äter ensam upp både tårtan och ljusen.

Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen

Litteratur

Kate Zambreno: Hjältinnor. Översättning Helena Fagertun. Modernista, 2016.

Sally Cline: Zelda Fitzgerald: her voice in paradise. John Murray, 2002

Dårskapens plats: Är poeterna vansinniga nog för oss alla?

Wed, 21 Jan 2026 05:00:00 GMT

Bristen på existentiell symmetri, den västerländska civilisationens akilleshäl

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Hur ska jag rädda mitt liv? frågade poeten. Genom att vara en dåre, svarade Gud.” – Länge stod detta fylleklotter att läsa med stora svarta bokstäver på en brandvägg i staden där jag växte upp. Länge tänkte jag också att det måste bära på någon form av högre sanning. Det tror jag inte längre. Det vill säga, idén är förstås lockande att i en galen värld måste dåren vara den ende som är klok. Men för det första: Gud står av allt att döma på ordningens sida, och skulle aldrig ge ett sådant svar. För det andra: OM Han ändå gjorde det, borde man just därför akta sig väldigt noga för att följa det. Och för det tredje: det är väl knappast sitt liv poeten tänker sig vilja rädda, utan sin konst. Det är faktiskt inte samma sak. Men det hindrar onekligen inte att världen fortfarande är galen.

Problemet är att dåren fortfarande heller inte är klok. På senmedeltidens målningar ser vi dårarna gå ombord på narrskeppet till ”Narragonien”, landet där galenskapen regerar. Man får tänka sig att sådana resor utövade en viss hemlig dragningskraft på folk; i stora delar av den kristna världen var det vid den här tiden en utbredd tradition att inför perioder av allmän återhållsamhet och botgöring tillåta korta utbrott av lössläppthet och otyglat vansinne. Under karnevalsfesterna, precis före fasteveckorna, ställdes samhällets strikta hierarkier på huvudet för en dag. Narren blev kung, korgossarna bytte plats med kyrkans högsta dignitärer. Både Bosch och Brueghel skildrar i stora, myllrande målningar vad som kallas ”striden mellan karneval och fasta”, ett slags allegoriska visioner av den kamp som försiggår i varje samhälle och inom varje själ, mellan kaos och ordning, frihet och försakelse. Hela det medeltida kyrkoåret var i själva verket perforerat av dessa otuktiga festligheter där världen och dess ordning vändes upp och ner.

Men alltså enbart för en dag. Morgonen efter återställdes den gudomliga ordningen, med alla dess påbud och förbud. Bara tanken att den på allvar skulle kunna rubbas utgjorde galenskapens själva definition. Festligheterna fyllde med andra ord en funktion som ventiler för oro och missnöje i det obevekliga sociala maskineriet; ett folk som just fått släppa sig löst i frosseri och leka kungar är i sitt bakrus inte så benäget att göra uppror. Samtidigt går det inte att komma ifrån att leken i det långa loppet sådde frön av allvar, att missnöjesventilerna också blev till fönster mot en annan, bättre värld. Narren som lät fursten höra sanningen behövde visserligen inte riskera huvudet: han var bara en dåre. Men den förbjudna, tysta misstanken att denna sanning var den verkliga, att dåren faktiskt hade rätt, lär ha varit långt mer utbredd än vad historien kan dokumentera.

Medeltidens dåre stod på så vis både utanför samhället och mitt i det. Som hemlig uppviglare – men för den dygdige borgaren också som ett ansikte att lätt förfärat spegla sig i, en figur vars bild kunde hållas upp som varning för att överskrida de sociala konventionerna, vända sig bort från Gud och samhälle. Michel Foucault ser i Vansinnets historia just denna senmedeltid som den period i Europa när galenskapen för sista gången intog en naturlig plats i det offentliga rummet – det vill säga innan den avskildes från det omgivande samhället, institutionaliserades och låstes in. I den moderna, rationella kultur som växte fram med renässansen och reformationen fanns inte längre någon plats för den sortens avvikelser. Ingen förståelse för hur det mörka kunde vara en förutsättning för det ljusa, hur det förvrängda och kaotiska balanserade och speglade normalitetens ordning.

Jag tänker mig att denna brist på vad vi skulle kunna kalla existentiell symmetri fortfarande är något av den västerländska civilisationens akilleshäl. Rädslan för att förlora förståndet, och dess tvillingskräck, rädslan för döden var säkerligen inte mindre bland människorna i den brutala senmedeltidens värld. Men de tvingades möta dem dagligen. Den moderna människan håller istället både vansinnet och döden på armlängds avstånd; det är bekvämt och praktiskt, men när vi sedan behöver konfrontera dem – och det gör vi, förr eller senare – kastas vi ut i okänd terräng. Det kan vara plågsamt, men också på något märkligt sätt befriande. Under min mors demens, månaderna innan hon dog, fick jag nästan varje gång jag kom och hälsade på uppleva hur hon misstog mig för någon annan, olika personer från ena gången till den andra, ofta till och med från stund till stund. Jag kunde vara min far, min morbror, kanske en granne eller någon sedan länge död bekant. Det var otäckt i början, men efter en tid vande jag mig. Slutade med mina rättelser och förklaringar, insåg att det nog bara var jag som behövde dem. Om jag nu ens gjorde det? Det fanns till slut något vilsamt i den där förvirringen. Att få låta allting bara vara.

Men det var också som om här fanns en hemlig dörr jag inte sett förut. I den moderna kulturen hanterar vi tillvarons mörka sidor enligt ett ideal vi ärvt från antikens stoiker: genom att förhålla oss oberörda. ”Hur barnslig och outvecklad är inte den som förundrar sig över något som sker här i världen!” skriver Marcus Aurelius i sina Självbetraktelser. Kanske det – men borde vi då inte hellre låta oss förbli barnsliga och outvecklade? Senmedeltidens lösa dårar och förryckta var en sorts gränsgestalter: enligt en utbredd folklig föreställning föddes de inte som andra ur en kvinnas livmoder, utan kläcktes ur ägg, fullt färdiga och fulländade i sin dårskap. Dårarna satt på nycklarna till en alternativ verklighet, där allting kunde vara precis tvärtom. Vem vet förresten: det kanske inte bara kunde. Utan faktiskt var det. För medeltidens människor, till vardags fjättrade av både andliga och furstliga övermakter, var det en ovärderlig, outsäglig möjlighet.

I vår värld finns som sagt inte längre plats för den sortens figurer. Precis som vi låst in och medicinerat dårarna har vi låst in – och medicinerat bort – alla föreställningar om en ”förryckt”, vill säga annorlunda värld. Vi utgår från att samhällsförändringar måste ske i vad vi antar vara förnuftiga former: inom ramarna för den parlamentariska demokratin, inom ramarna för marknadsekonomin och den regelbaserade världsordningen. Men om all förändring måste ske inom ramarna för den rådande ordningen, hur kan då själva ordningen någonsin förändras? Om det nu – som vi alltmer börjar misstänka – är denna ordning som är galen? Vem har vi nu, som manar fram den andra, osynliga världen?

Jo, förstås: vi har våra poeter. Våra konstnärer – kläckta ur dårskapens ägg, skilda från verklighetens folk av institutionernas murar. Tipset som poeten fick av Gud var kanske inte så dumt, trots allt. Ordningen måste bestå. Men det finns en utväg.

Dan Jönsson
författare och essäist

Gotisk litteratur: Kvinnorna hittade friheten i mörkret

Tue, 20 Jan 2026 05:00:00 GMT

Plågade hjältinnor, övernaturlighet och högtravande språk. Annina Rabe funderar över vad som lockar så många kvinnliga författare till gotiken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i februari 2017.

I ett sovrum i ett hyrt gammalt hus i New England i USA ligger en kvinna och tittar på en påträngande gul tapet. Hon är deprimerad efter en förlossning och hennes beskyddande make, som också råkar vara hennes doktor, har ordinerat absolut vila. Det är något konstigt med huset, tänker kvinnan. Och hon gillar verkligen inte den där gula tapeten i sovrummet.

Det är upptakten till Charlotte Perkins Gilmans klassiska kortroman ”Den gula tapeten” från 1892, där vi stegvis får följa en kvinnas väg mot ett psykiskt sammanbrott. I tapetens mönster börjar hon se de mest märkliga scener, hon ser instängda kvinnor, kvinnor som kryper längs golvet.

Det är den en av de otäckaste texter jag vet. Det sakta men säkert glidande förståndet och känslan av skevhet i den hemlika miljön, allt detta gör att det gungar för mitt inre varje gång jag läser om den.

Medan jag får kalla kårar av en ganska händelselös novell om en kvinna som ligger och blir tokig i ett sovrum lämnar till exempel berättelser om galna seriemördare mig för det mesta ganska kallsinnig. Det otäcka för mig är det som händer inuti huvudet. Och d et intressanta med skräck är ju att den slår så olika, beroende på vem man är och hur ens fantasier och mardrömmar ser ut.

Charlotte Perkins Gilmans kortroman avslutar en samling berättelser i ”Förfärande kvinnor”, en antologi om gotisk skräck skriven av kvinnor, sammanställd och översatt av KG Johansson. Alla novellerna är utkomna under 1800-talet, då den gotiska skräckromanen kulminerade i popularitet.

Begreppet ”gotisk litteratur” uppstod första gången i mitten av 1700-talet. Innan dess hade ”gotisk” enbart använt som en term inom konst och arkitektur. Det förändrades när den brittiske konsthistorikern och författaren Horace Walpole gav ut romanen ”Borgen i Otranto”, en skräckberättelse som han själv gav undertiteln ”A gothic story”. Den innehöll alla de motiv vi förknippar med gotisk litteratur; dystra gamla slott, plågade hjältinnor, övernaturliga inslag, galna munkar och en labyrintisk struktur, skildrad med ett melodramatiskt och högtravande språk. Litteraturvetaren och gotikexperten Mattias Fyhr betonar i sin avhandling ”De mörka labyrinterna” att gotik inte är en litterär genre utan ett modus, som kan dyka upp i all litteratur. Skräcken och det övernaturliga är inte heller nödvändiga ingredienser, utan det gotiska utmärks snarare av en känsla av melankoli och krypande obehag. Det blir tydligt i ”Förfärande kvinnor”, där de flesta av novellerna faktiskt inte är särskilt läskiga utan mer sorgliga.

Walpoles roman gav upphov till en mängd efterföljare. Den nya romantendensen passade väl in i den begynnande romantiken, som växte fram under en tid när man annars trodde att hela världen gick att kartlägga, mäta och bemästra. Skräcklitteraturen fick härbärgera allt som inte fick plats i den nya tiden; känslor, drömmar och undergångsfantasier. Gotiken var en reaktion mot den förnuftsbaserade upplysningstiden och en viktig del av den borgerliga romanens framväxt i industrialismens tidevarv.

Påfallande många författare som skrev i den gotiska traditionen var kvinnor. En av genrens verkliga pionjärer var Ann Radcliffe, som med sin ”Udolphos mysterier”, som sägs ha inspirerat författare som Edgar Allan Poe och Marquis de Sade. Den krassa Jane Austen skrev sin ”Northanger Abbey” som en satir över Radcliffe och hela den gotiska vågen. Huvudpersonen har fått hela sin verklighetsbild förvrängd efter att ha förläst sig på gotiska romaner.

Ann Radcliffe efterföljdes av namn som Clara Reeves, Mary Elizabeth Braddon och förstås Frankensteins skapare, Mary Shelley. Det var också vanligt att annars realistiska författare som till exempel systrarna Brontë, eller Elizabeth Gaskell inkluderade gotiska inslag i sina romaner.

Varför lockades kvinnliga författare av det gotiska? En pragmatisk förklaring som KG Johansson ger i sin lite väl schematiska introduktion till antologin är att romanskrivande över huvud taget under 17- och 1800-talet till stora delar var en kvinnlig syssla.

Troligtvis är det kvinnolitteraturens låga status som gjorde att det dröjde relativt länge innan det började forskas om den gotiska romanen på allvar. Termen Female Gothic myntades på 70-talet av litteraturvetaren Ellen Moers, och sedan dess är den ett eget forskningsfält. Den gotiska litteraturen är en tacksam brunn att ösa ur när det gäller feministiska tolkningar. Den unga kvinnan som sakta drivs till vansinne i Charlotte Perkins Gilmans ”Den gula tapeten” är instängd i hemmet, övervakad av en make som ideligen förklarar att det är farligt för henne att skriva. Betänk att novellen är skriven nästan 40 år innan Virginia Woolfs ”Ett eget rum”. När Mary Elizabeth Braddons kvinnliga vålnad i ”Den kalla omfamningen” hemsöker sitt svekfulla ex genom att lägga sina iskalla armar runt hans hals ligger det nära till hands att se det som en hämnd på ett helt patriarkalt förtryckarsamhälle. Och ett av de mest klassiska exemplen, den galna kvinnan på vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre, har fått representera varenda känsla av undertryckt vrede och sexualitet en kvinna kan härbärgera.

Den starka symboliken i det gotiska lockar fortfarande många kvinnliga författare och litteraturforskare. Daphne du Maurier, Shirley Jackson, Joyce Carol Oates, Angela Carter, Toni Morrison, Margaret Atwood och Monika Fagerholm är bara några författare som har gotiska inslag i sina böcker. Här i Sverige är Maria Gripe, Inger Edelfeldt och Mare Kandre några av de tydligaste exemplen. Populär- och ungdomslitteraturen svämmar över av skildringar om vampyrer och zombier.

På senare år har gotiken haft ett uppsving i litteraturen. Den så kallade gurlesktraditionen har inslag som är tydligt gotiska: av skräck, förvridning och ett söndertrasat flickideal. Skrivarutbildningen Litterär Gestaltning vid Göteborgs universitet inrättade en speciell ”häxskola” där unga kvinnliga författare uppmuntrades att skriva fram sin inre häxa. Danska Olga Ravn, en av de två lärarna, gick i sin debutroman ”Celestine” direkt tillbaka till gotiken när hon lät huvudpersonen leva ett parallellt liv i en inmurad 1500-talsflickas kropp.

Den dystopiska tid vi lever i nu har onekligen vissa likheter med tiden för den gotiska litteraturens födelse. Dels känslan av att befinna sig på den teknologiska utvecklingens höjdpunkt, samtidigt en allt starkare förnimmelse av undergång och katastrof. Men jag tror också att gotikens lockelse har en annan mindre tidsbunden förklaring, som handlar om ett evigt behov av att närma sig de egna gränserna för tillåtna känslor och fantasier. Det behovet har förstås både män och kvinnor, men kvinnor omges fortfarande i hög grad av oskrivna regler och begränsningar, även om de ser annorlunda ut idag än under den viktorianska eran. Charlotte Perkins Gilmans novell om kvinnan som ligger och stirrar på den gula tapeten är ju så svindlande otäck just för att den också visar galenskapen också kan vara en väg till frihet.

Annina Rabe
litteraturkritiker

Litteratur

”Förfärande kvinnor – gotisk skräck från Brontë till Gilman” i urval och översättning av KG Johansson.

Psyket och skrivandet: Så hänger vansinnet och skaparkraften ihop

Mon, 19 Jan 2026 05:00:00 GMT

Psykiskt lidande har länge kopplats samman med konstnärlig kreativitet. Svensk statistik bidrar med lite välkommen torr fakta till debatten, konstaterar Ulf Karl Olov Nilsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2022-09-14.

Vad är förhållandet mellan politik och kärlek? Vad är sambandet mellan fantasi och döden? Vad har sömn att göra med universums uppkomst? Tycker du att frågorna är stora, att företeelserna är svåravgränsade? Jovars, men håll med om att denna typ av enorma spörsmål kan hjälpa oss att se nya ting.

En sådan rymlig fråga som sysselsatt oss sedan antiken är den om galenskapens förhållande till kreativitet. Jag säger ”galenskap” och inte psykisk sjukdom eftersom frågan om det galna geniet historiskt benämnts med just det ordet. Platon skriver exempelvis i dialogen Faidros att den ”besinningsfulla diktningen kommer att överskuggas av de vansinnigas.” Och sedan dess har författare skrivit både trots galenskap och tack vare den. Konst har drivit människor till vansinne – och ut ur det. Konstnärer har simulerat vansinne eller ansträngt sig för att bli galna för att utnyttja det konstnärligt. Litteraturen har visat att det aldrig går att veta säkert om det är författaren, romanfiguren eller läsaren själv som är galen. Författare har skrivit ”jag som skriver detta är galen” som en avsiktlig paradox, ty om författaren verkligen var galen vore ett sådant uttalande inte pålitligt. Författare har skrivit ”alla andra är galna, men inte jag” för att läsaren ska förstå att ett övertydligt förnekande av en egen galenskap indirekt bekräftar den. Konst och litteratur har brukat, missbrukat, men också berikat galenskapens sätt att tala från första början.

Dessa kopplingar låter kanske som någonting fullkomligt hopplöst att försöka kvantifiera och studera vetenskapligt. Men i det arkiviska mästarlandet Sverige är ingenting omöjligt och under arbetet med sin doktorsavhandling fick psykiatern Simon Kyaga tillgång till en unik statistisk källa, Sveriges nationella hälsoregister med fakta om samtliga folkbokförda. I registret finns uppgifter om medborgares yrken, släktskap, men också upplysningar ur sjukvårdsregister om slutenvårdsinläggningar och diagnoser. Kyaga kunde alltså forska på personer med kreativa yrken – hans exempel är i första hand just konstnär och författare – och leta samband med psykiska sjukdomar och funktionsvariationer som schizofreni, bipolaritet, autism och depression. Men inte bara det; det gick också att se vad patienternas släktingar arbetat med.

Tillsammans med journalisten Jonas Mattson presenterade Kyaga resultaten i boken ”Ekvilibrium, om sambandet mellan kreativitet och galenskap”. Där lär vi oss att för bipolär sjukdom är kreativa yrken generellt vanligare än för kontrollgruppen, att bildkonstnärer och författare oftare ges diagnoserna schizofreni och bipolaritet och att självmord är 50 procent vanligare bland författare än befolkningen i stort. Men ännu viktigare, som jag uppfattar det, är det faktum Kyaga och Mattson signalerar redan med titeln ”Ekvilibrium”, nämligen att den kreativitet som tycks kunna följa med ett psykiskt lidande bör vara i jämnvikt. Syskon och föräldrar till patienter med bipolaritet och schizofreni ligger nämligen ännu mer över snittet för kreativa yrken. Författarna menar att detta tyder på att många patienter har en stor kreativ potential som de på grund av sitt psykiska lidande inte kan leva ut. För skaparkraft gäller alltså följande: det är bra att vara lite galen, men inte för mycket; idealet skulle vara ett ekvilibrium mellan associativ-intuitiv fallenhet och förmågan att planera och genomföra.

Autismspektrumdiagnoserna då? Jo, också här bekräftar statistiken vad vi kanske kunde ana: en överrepresentation i yrken med en mer vetenskaplig kreativitet. Personer med, observera ordet, lagom mycket autism eller ADHD blir inte sällan lyckade matematiker, ingenjörer eller digitala-innovatörer. Det tycks med andra ord finnas speciella uttryckssätt för olika psykologiska tillstånd och därmed också utpräglade stildrag för, exempelvis, ett psykotiskt eller depressivt sätt att tala och föra sig – eller för den delen ett autistisk skrivande. Men samtidigt: beträffande Nelly Sachs – som är ett av bokens förslag på en författare som tidvis led av psykotiska symtom – så var det givetvis inte hennes psykos som gav henne Nobelpriset i litteratur. Däremot kan ett studium av det psykotiska talets egenheter förmodligen lära oss något om hennes sätt att uttrycka sig i dikt.

Är dessa forskningsresultat ett efterlängtat svar på en tusenårig gåta eller något vi redan visste? Jag svarar försiktigt ja på båda frågorna, för nog får vi här siffror på det som intuitivt känns rimligt. Likväl är den här typen av samband per definition svårgripbara, bland annat för att utgångspunkterna – diagnoser och yrken – är så konkreta att de blir osäkra. Diagnoser är knappast en nöjsam tillförlitlig källa; det märks bara alltmer i en tid av diagnostisk inflation där liknande tillstånd historiskt givits ytterst olika såväl namn som förklaringar. Dessutom måste de psykiatriska diagnosmanualernas akilleshäl framhållas, nämligen att de bortser från orsakerna till lidandet och endast vill beskriva det. För nog är själva orsaken till exempelvis en depression inte oavhängig om den lidande kan göra någonting kreativt med den. Kunskap om vägen in i en sorg hjälper oss högst sannolikt med vägen ut ur den.

Och – mer allmänt – är det verkligen säkert att författare eller konstnär är mer kreativa yrken än Kyagas och Mattsons förslag på ett icke-kreativt: revisor. Det finns väl mycket konst som inte är speciellt kreativ. Liksom det knappast finns några garantier för att man skriver bra bara för att man kallar sig själv för författare. Själva definitionen av kreativitet genom yrket är begränsande.

Men ändå är de statistiska kopplingarna mellan yrke och diagnos fascinerande. Statistik är inte en exakt vetenskap – som en politiker artikulerade saken apropå osäkra opinionsundersökningar. Men statistik kan hjälpa oss att tänka.

Det yttersta syftet med Kyagas forskning är också tilltalande: att visa på hur exakt samma mänskliga kvaliteter – den blixtsnabba associationsförmågan, det stegrade drivet, den monomana blicken för detaljer – just det som ibland leder människor vilse, andra gånger i sin bästa och lagom förhöjda bemärkelse lett till verkligt nya och viktiga skapelser.

Ulf Karl Olov Nilsson, författare, psykolog och psykoanalytiker

Litteratur

Simon Kyaga och Jonas Mattsson: Ekvilibrium – Om sambandet mellan kreativitet och galenskap. Natur & kultur, 2022.

Peter Handkes Jugoslavien: Sprickorna i tidens mur

Sat, 27 Dec 2025 05:01:00 GMT

Dan Jönsson reflekterar över Nobelpristagaren Peter Handkes estetik i ljuset av debatten om hans Nobelpris, där principerna riskerar att stå i vägen för både tänkandet och läsandet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2019-10-31.

I sin roman ”Långsam hemkomst” börjar Peter Handke med en lång panorering över ett floddelta i Alaska, sett genom huvudpersonen, geologen Valentin Sorgers ögon. Det flacka, storslagna arktiska landskapet verkar upphäva alla gränser och skillnader, det som är avlägset tycks nära, flodens vattenspeglar smälter samman med himlen och, tycks det, med betraktarens eget väsen: ”för ett ögonblick hade han inom sig känt kraften att skjuta ut sig själv som en helhet i den ljusa horisonten och där för alltid uppgå i omöjligheten att skilja himmel från jord”. Detta ”uppgående i omöjligheten” blir ett grundackord, en bild som får beskriva Sorgers hela livssituation där han, vilsen och tilltufsad av tillvaron, motvilligt reser hemåt mot Europa. Lite senare, i ett hus vid den amerikanska stillahavskusten, tycker han sig i en hastig bild ana ”en orsak till sin lamslagenhet”: hur han sitter ”långt borta i de låga, tomma ’kontinentsalarna’ och i ’århundradets natt’” men utan moralisk rätt att sörja historiens brott – han, skriver Handke, ”var kanske svag, men en ättling till handlingens män, och såg sig själv som handlingens man; och detta århundrades folkmördare som anherrar”.

”Långsam hemkomst” gavs ut 1979 – i en annan tid, en tid när knappast någon kunde ana att nittonhundratalets folkmord fortfarande delvis låg i framtiden; en tid, också, när den tyskspråkiga litteraturen som bäst var i färd med att göra upp med det nazistiska förflutna. Handkes roman är – bland annat – en i denna rad av uppgörelser, om också mycket försiktig: men den existentiella hemlöshet som huvudpersonen upplever är alltså delvis en följd av den politiska historien. Som litteraturhistorikern Lothar Struck, författare till flera böcker om Handke, har skrivit är detta, alltså det postnazistiska skuldkomplexet, en betydande erfarenhet i Handkes texter, inte minst för hans sätt att hantera språket. Som många i sin generation tog han intryck av tidens diskussion om hur det tyska språket skulle överleva efter Tredje Riket, skarpt formulerad exempelvis i Victor Klemperers berömda analys av nazismens nyspråk, LTI, Lingua Tertii Imperii – men Handkes slutsatser skilde sig från andras genom att han vägrade se språket som korrumperat och vissa ord som för tid och evighet besmutsade – utan insisterade på att det måste vara möjligt att också i fortsättningen använda sig av ord som ”folk” och ”jord”. Istället skulle språket så att säga renas genom ett radikalt bejakande av dess mångtydighet, man skulle kunna säga just genom ett ”uppgående i omöjligheten” att fastslå och förkunna.

I den häftiga debatt som bröt ut efter Handkes Nobelpris var det lätt att få intrycket att hans engagemang för den serbiska, eller restjugoslaviska sidan i Balkankrigen har något reflexartat, rentav tvångsmässigt provokativt över sig. Enligt Lothar Struck är det precis tvärtom – Handkes vurm för Jugoslavien är just en konsekvens av hans syn på det förflutna, på dem han beskriver som sina ”anherrar”, ”detta århundrades folkmördare”. I Handkes ögon stod Jugoslavien för det mångkulturella alternativet till nationalismens inskränkthet och våld, men också till efterkrigstidens polariserade världsordning, för ”ett annat Europa”, ”bortom väst och öst”, som han uttrycker det. Läser man den text som 1996 satte igång denna eviga debatt, och som vid tidningspubliceringen fick titeln ”Rättvisa för Serbien”, är det också svårt – tycker åtminstone jag – att inte se hur det rakt igenom den drar ett förtvivlat stråk: av sorg över det som gått förlorat, av vrede mot dem som lät det ske. Det är en för Handke väldigt svajig text, i oavbruten pendling mellan polemisk skärpa och poetisk vaghet, ofta med resultatet att polemiken blir just vag och glidande – men det är samtidigt i mina ögon en modig text, där författaren sätter sig själv på spel och, fullt medveten om riskerna, ändå envist hävdar vikten av att tränga ”bakom spegeln” som han skriver: kritisera det han ser som en ensidig rapportering, söka sammanhang, se sakerna från andra sidan.

Handkes syn på historien bakom Jugoslaviens sönderfall kan förstås ifrågasättas. Liksom det vettiga i att (tio år senare) diskutera huruvida massakern i Srebrenica verkligen var ett folkmord – som den internationella juridiken slagit fast. Men man bör då också kunna se de nyanseringar han gett uttryck för i senare texter, som i den korta skriften om den serbiske TV-mannen Dragoljub Milanovic, från 2011, och hursomhelst: det jag tror är orsaken och grunden till hur han ändå hamnar där han hamnar handlar inte så mycket om de åsikter han egentligen ger uttryck för utan om hans sätt just att formulera sig med antydningar, frågesatser och naturbeskrivningar, något som i sin tur går tillbaka på hans insisterande om en poetisk sanning, väsensskild från och både djupare och högre än den politiska: föreställningen om att företräda det han själv kallar en ”ren litteratur” – en idé som också ekar genom hela den debatt han har gett upphov till. Denna estetiska idealism visar sig nämligen till slut även den vara en politisk hållning.

Och Handke är knappast den förste att ge uttryck för den. Strax efter första världskriget utgav en annan Nobelpristagare, Thomas Mann, sitt sexhundrasidiga manifest ”En opolitisk mans betraktelser”. Boken, som lite efterklokt har kallats ”en nazistisk skrift före nazismen”, är en passionerad, konservativ stridsskrift mot det som Mann uppfattar som det nya århundradets ideologiska och politiserade kulturklimat. Han försvarar artonhundratalets realism mot nittonhundratalets utopism, kulturen mot civilisationen, musiken mot demokratin. I nittonhundratalets kulturradikalism ser han återkomsten för sjuttonhundratalets socialt frivola revolutionsromantik, och vill slå vakt om andens, estetikens motstånd mot det han kallar en tidsanda av ”tjänstvillighet inför det önskvärda”.

Jag påstår förstås inte att Peter Handke ansluter sig till Thomas Manns program. Men samtidigt hajar jag till när Valentin Sorger i ”Långsam hemkomst” vid ett tillfälle utbrister: ”Jag tycker inte om det här århundradet”. Peter Handke har ju mycket riktigt kommit att ses som en portalgestalt för ett slags andligt sekelskifte, en rörelse bort från nittonhundratalets kulturradikala samhällsklimat, mot postmodernismens nyromantiska, mer inomestetiska språkvärldar. Konsekvenserna av denna, ska vi kalla det artonhundratalsvridning syns tydligt i den här debatten, och på båda flankerna: hos dem som, å ena sidan, hävdar vikten av att skilja mellan författaren och hans verk och, å den andra, de som fördömer varje diskussion med anklagelser om relativisering.

På båda sidor blir principerna en ursäkt för att slippa tänka, slippa pröva sina ställningstaganden. Slippa läsa, rentav, i värsta fall. Thomas Mann fick ju med tiden grundligt ompröva sin hållning när han tvingades att fly undan den nazistiska terrorstaten. Nu, i detta andra artonhundratal, blir Peter Handkes förment opolitiska position lite ironiskt det som avslöjar motsägelserna, själva politiken, i den antipolitiska tidsandan. Själv är jag en typisk nittonhundratalsmänniska, fast i förvissningen om konstens grundläggande orenhet och djupt främmande för de moralistiska tabuföreställningar som kännetecknar dagens politiska metafysik. Jag lägger nu reaktionerna på det här Nobelpriset till den rad av tecken – klimatpanik och tiggeriförbud, gatuprotester och nynationalism – som dag för dag, undan för undan vidgar sprickorna i tidens mur.

Dan Jönsson, författare och essäist

Essän sändes ursprungligen 2019. 2025 utkom Handkes texter om Jugoslavien för första gången på svenska under titeln ”Frågor i tårar” (Karneval förlag) i översättning av Joachim Retzlaff och Daniel Pedersen.

Kvällen före julafton står dörrarna öppna mot det okända

Tue, 23 Dec 2025 05:00:00 GMT

I juletid kan gemenskapen kännas starkare, men också ensamheten. I ljuset av skilsmässobarnets erfarenheter funderar Malena Forsare kring föräldraskap, vilsenhet och dörrar som öppnas mot det okända.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2024-12-23.

Ljuslåga. Risgryn. Ugnslampa, i köksmörkret. Stearinpärla. Trasmattsfrans. De förbipasserande rösterna, på trottoaren. Kryddpeppar. Kopparkittel.

Kvällen före julafton var inte som andra. Som skilsmässobarn levde jag i mer eller mindre ständig brist. Det var helt normalt och samtidigt en hemlös situation, som tidigt lärde mig något väsentligt om ensamhet. Det skiftade vem den förlorade föräldern var; oftast var det pappa. Men tidig kväll den tjugotredje december lämnades jag utanför hans port. Jag tog mig uppför de tre trapporna och ringde på hans dörr.

Den tjugotredje december var min och pappas kväll. Den var samtidigt lång och kort; en vandring genom fallande ljus och skuggor. Vi brukade inleda i hans lilla vindsförråd, som nåddes inifrån lägenheten. Inte utan högtidlighet öppnades dörren och luften från det trånga utrymmet slog upp ett eget rum av förväntan. Pappa klättrade upp på en stege. Jag stod nedanför och tog emot. Skålen som skulle fyllas med apelsiner. Den äldsta tomten. En annan, hopplöst hängig tomte i pappas egen virkformation. Den sexkantiga stenkrukan med inskription från en psalm, som skulle få nya röda ljus.

Det var förstås en rit vi föll tillbaka på – inneslutna i hemmets ateistiska livsåskådning var detta vad som fanns av liturgi: Att lyfta ner föremålen och fördela dem över lägenhetens tre små rum. Jag vill minnas att vi arbetade i tysthet. Vi kanske sa något som vi brukade säga. Men det var föremålen och våra sätt att röra sig runt dem, som spelade roll.

“Lämna dörren öppen för det okända, dörren mot mörkret. Det är därifrån de viktigaste sakerna kommer, därifrån man själv kom och dit man är på väg.” Rebecca Solnit skriver i sin “Att gå vilse. En fälthandbok” om hur hon blev full för första gången under den judiska högtiden pesach. Enligt traditionen ska dörren hållas öppen om profeten Elia bestämmer sig för att komma. Författaren var barn men fick sitta vid vuxenbordet, och när ingen såg råkade hon blanda ihop bägaren som ställts fram till Elia, med sitt eget snapsglas. Så fick det lilla barnets kropp för första gången erfara en annorlunda tyngd i universum.

Att barnet invigdes i de vuxnas ritualer och den här gången råkade få för mycket portvin, tillhör förstås slumpens omständigheter. Men jag tänker ändå att det har med den öppna dörren att göra. Ibland slås den upp på ett oväntat sätt, och en råkall vind slår emot oss i vårt eget hem. Det kan vara vackert och förvirrande. Kanske blir vi invigda i mönster som fram till just den stunden legat oupptäckta. Och det är inte alls säkert att vi omedelbart förstår betydelsen av det som sker.

Erfarenheten av att gå vilse betyder hos Rebecca Solnit att öppna sig för det okända; att upptäcka det som ännu inte hittats. Konstnärer och vetenskapsmän har i detta samma uppgift: de måste ge sig ut på ett öppet hav och söka sig fram i vågorna för att finna sitt material. Skillnaden i deras arbetsmetoder är att vetenskapsmannen håvar in vad han hittar, medan konstnären tar oss med på sin resa, skriver Solnit. Men för att nå sitt mål måste båda göra sig blinda och samtidigt se: de måste våga gå vilse.

En av de julberättelser som jag älskade mest som liten, och som jag fortsatte att läsa upp i vuxen ålder, är skriven av Astrid Lindgren. Madickens lillasyster Lisabet ska vänta utanför en affär, men vill göra som en förbipasserande jäntunge. Alltså tar hon ett språng från sin vaktplats, upp på medarna till en släde som startar med ett ryck. I rusigt huj far Lisabet genom staden utan att den berusade föraren bakom hästarna upptäcker sin passagerare. Han far längre och längre in i skogen, mellan byar av snö och mörka granar, alltmedan flickan på medarna förlorar sitt mod och sin kroppsvärme. Till slut dumpas hon av en okänslig vuxen och blir liggande snorig under himlens kalla valv.

Berättelsen om barnet som till slut kommer hem till ett kök och en syster, handlar inte bara om att gå vilse, utan också om det motsatta: att hitta hem. Om betydelsen av att bli hel och varm, i ett kök där den vanliga muggen och nybakade pepparkakor blir till en egen nattvard, som bäst förstås genom närheten mellan två syskon.

Ett år skulle pappa och jag medverka i ett julfirande för hemlösa i ortens församlingshem. Vi övade in ett program med dikt och musik. Jag hade mitt instrument, pappa sitt poetiska minne. Av själva händelsen minns jag inte mycket, mer än det osäkra i blickarna som följde oss på scenen i golvets mitt. Jag var inte säker på att de förstod, eller att jag själv begrep. “Stilla natt” är en bön som kan bli särskilt melankolisk på cello, men vad är Nils Ferlins “Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet”? Vad blir ett barfotabarn när det åldras, när det tvärtemot barnet i sagan inte hittar hem? Tanken gjorde ont.

Efteråt har jag tänkt på händelsen som en öppen dörr. Inne i den rustade gemenskapen för hemlösa, som just den här kvällen ville slippa känna ekot av sin egen ensamhet, blev julen främmande. Det var en karg och lite klumpig tillställning, med julstjärnor som såg konstgjorda ut och lukten av gamla kläder. Jag tror att jag där och då lärde mig något om ensamhetens villkor.

Engelskan har två ord för ensamhet som understryker tillståndets olika innebörd. Loneliness utgår från en känsla man inte valt. Solitude innebär en avskildhet som kan vara självvald. I psykologisk forskning om ensamstående mammor som blivit föräldrar på egen hand, nyttjas ibland den här distinktionen. Mammorna kallas för “solo mothers” – genom modern teknologi och med stöd av lagstiftning har de valt sitt föräldraskap, utan partner. Den anonyma donatorn förblir dold, samtidigt som den förstås i någon bemärkelse är namnlöst närvarande. Barnet har kommit genom en dörr som öppnats mot det okända. Ur ett mytiskt perspektiv är steget inte långt till Maria som födde sitt barn efter att ha blivit gåtfullt befruktad. Eller till Siddhartas mor som blev gravid genom ett möte med en vit elefant i en dröm.

I köket hemma hos pappa tändes den rödmålade ljusstaken med tre vita ljus kvällen den tjugotredje december. Det fanns ingen religion som vi kunde luta oss mot, och inte någon närvarande mor. Men vi hade ljusstaken. Vi hade risgrynen, kaffedoften, kopparkitteln, som utformade en besvärjelse mot den ensamhet som vi båda levde med. I cirkeln av ljus som föll ner över köksbordet öppnade sig ett rum, som höll den kalla vinden som drar genom världen borta. Pappa skrev verser, jag provade att hålla lackstången själv. Musikradion stod på, utanför var det mörkt. Där och då var jag hans barn, i natten som är den längsta av nätter.

Malena Forsare
kulturjournalist och psykolog

Producent: Ann Lingebrandt

I midvinternatten: Julen som människoblivandets högtid

Mon, 22 Dec 2025 05:00:00 GMT

Hur undviker man att bli en icke-människa? Simon Sorgenfrei tar en tysk teolog, en persisk poet och en svensk baron till hjälp.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

På 1920-talet satt baronen Eric Hermelin i Lund och översatte Omar Khayyams dikter till svenska. I decennier hade han då levt ett kringflackande liv, som äventyrare och rumlare, i USA och England, i Indien och i Australien. Nu hade han blivit omyndigförklarad av sin familj och var därför inspärrad på Sankt Lars hospital där han fördrev tiden med att översätta persisk poesi och muslimsk mystik.

Under åren på drift hade Hermelin utvecklat en aversion mot moralväktare och att han nu fått sin bror, nykterhetsivraren Josef, som förmyndare bidrog inte till att ändra hans inställning. Att översätta Omar Khayyam fungerade däremot som ett balsam. I den persiske fritänkarens verser fann han en åskådning som på ett kanske paradoxalt sätt var samtidigt förlåtande och uppbygglig.

”Vet du vad helvetet sannerligen är?” frågade Khayyam retoriskt i en av dikterna. ”Helvetet på jorden är umgänge med icke-människor.” De muslimska mystikernas texter skyddade Eric Hermelin från helvetet. De fungerade som manualer i människoblivandets konst.

Drygt ett hundra år tidigare, runt sekelskiftet 1800, slog den tyske romantikern Friedrich Schleiermacher igenom som radikal teolog med boken Om religionen. Den var menad som ett försvarstal riktat mot såväl de filosofer som ville låsa religionen vid tron på mirakulösa myter, som mot de teologer som reducerade mysteriet till stränga moralismer. Religion, menade Schleiermacher, är varken metafysik eller moral, utan i stället en ”känsla och smak för det oändliga”. Och denna känsla, menade han, har sin rot i ett direkt åskådande av universum. Känslan väcks i den omedelbara upplevelsen av att vara en del av, och att stå i absolut beroende till denna oändlighet.

Kanske är det aldrig enklare att uppleva sig som en obetydligt liten men ändå intensivt levande del av det oändliga än under midvinternatten. Då är mörkret som djupast och då gnistrar stjärnorna över oss i sin outgrundliga förutsägbarhet. Det är den mest ursprungliga och universella av utsikter. ”Tänk att samma måne som lyser över mig här, kan blicka ner över Illinois och hitta dig där”, som Tom Waits sjunger i Shore Leave, sången om sjömannen som under en permission i Singapore trånar efter sin älskade hemma i USA. Samma måne blickade också ner över Omar Khayyam och Eric Hermelin, över dig och mig.

Att samtidigt känna sig levande och obetydlig under stjärnhimlen är en ödmjukande och sublim känsla. Ödmjukande eftersom upplevelsen blottlägger vår litenhet; sublim eftersom den låter oss känna evighetens svindel i bröstet. Kanske är det vad Schleiermacher menade med ”känsla och smak för det oändliga”. Det är ett erfarande – mer än en åskådning i intellektuell bemärkelse – ett erfarande av våra livsbetingelser.

Att vara människa är sannerligen inte alltid lätt. Grannkatten Ruth påminner mig om det då hon i vintermörkret kommer tassande över det smutsiga snötäcket för att stryka sig mot mina ben. Vad en katt känner när hon tittar upp mot Orions jagande hundar vet jag förstås inte, men hon tycks vara i världen med en annan självklarhet än mig. En katt föds till katt med instinkterna på plats. Vi människor måste arbeta på att bli mänskliga.

Några år efter genomslaget med boken Om religionen, publicerade Schleiermacher en novell med titeln Julfirandet. I denna ville han undersöka vad som utgör kärnan i de då framväxande borgerliga traditioner som vi idag förknippar med julen. Att Jesus inte föddes vid juletid det visste man redan då. Först på trehundratalet bestämdes hans födelsedag till vintersolståndet. Då var solen som ett nyfött barn menade romarna, ett efterlängtat barn av ljus och växande värme som firades under högtiden saturnalia.

Schleiermacher ansåg heller inte att det var några historiska fakta som firades i den vänliga salong där hans novell utspelar sig. I stället såg han julen som själva människoblivandets högtid.

I den kristna mytologin låter Gud sig födas som ett litet ofärdigt barn, som en människa med allt vad det innebär av oro, grubbel, sorg och smärta. Det är en myt om hur den kosmiska ordningen, logos, blir till kött – och om hur människan sedan måste utveckla logos inom sig för att förverkliga sin mänsklighet. Vi känner igen motivet från olika kultursfärer.

Platon menade att själen slits mellan två hästar. En som drar nedåt, mot begärens mörker och kaos – och en annan som strävar uppåt, mot ordning och ljus. Senare skulle Jalaluddin Rumi, en annan av de muslimska mystiker som Eric Hermelin satt på Sankt Lars och översatte, likna oss människor vid åsnor försedda med änglavingar. Han anspelade då på berättelsen om att Jesus, det köttvordna ordet, red in i Jerusalem på just en åsna. ”Den som kysser åsnans arsle, får aldrig känna Jesus milda andedräkt”, menade Rumi.

I den romerska filosofin betecknade termen humanus inte bara någon som tillhörde den biologiska arten ”människa”, utan även någon som tillgodogjort sig vissa dygdeideal, som arbetat på sin mänsklighet. Detta lever vidare i vår förståelse av begreppen humanism och humanitet. Mänsklig är den, enligt Svenska Akademiens Ordbok, som tillhör det mänskliga släktet, och med detta följer att vi är ofullständiga. ”Gudarna gav oss brister, för att göra oss till människor”, säger Shakespeare i Antonius och Kleopatra. Men vi har också potential att bättra oss. Att vara mänsklig innebär också att vara ”hygglig”, att ha ”medkänsla” med våra medmänniskor och överseende med deras brister. Att vara omänsklig däremot, att vara en icke-människa i Omar Khayyams vokabulär, innebär enligt ordboken att sakna barmhärtighet, att vara grym, bestialisk och känslolös.

”Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt” lyder ett ordspråk som försöker fånga denna människoblivandets utvecklingsbana. Att vara mänsklig innebär att göra sig medveten om sina egna tillkortakommanden, samtidigt som man har överseende med andras.

I midvinternatten omsluter det stora mörkret oss envar, som en påminnelse om den litenhet vi alla delar. Det erbjuder både känsla och smak för det oändliga perspektiv inför vilket både egna och andras brister och förtjänster bleknar bort. Just erfarenheten av att samma måne som ser ner på dig, ser ner på var och en av oss är kanske själva impulsen till människoblivande. ”Var inte en icke-människa” viskar den högt däruppifrån. ”Bidra inte till helvetet på jorden.”

Simon Sorgenfrei
professor i religionsvetenskap

Litteratur

Friedrich Schleiermacher: Julfirandet – ett samtal. Översättning: Ola Sigurdson. Bokförlaget Korpen, 2025.

Friedrich Schleiermacher: Om religionen – fem tal. Översättning: Ola Sigurdson. Bokförlaget Korpen, 2025.

Eric Hermelins tolkningar av Omar Khayyam finns i flera utgåvor från 1928 och framåt.

Musik

Låt: Shore Leave

Kompositör & textförfattare: Tom Waits

År: 1982

Skivbolag: Island

Album: Swordfishtrombones

Sillen: En fisk som förändrar landskap

Thu, 18 Dec 2025 05:00:00 GMT

Att Bohuslän ser ut som det gör hänger delvis ihop med sillen. Eva-Lotta Hultén berättar historien om människor som simmar med marknadens ström.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det dova mullret från ett fartyg som passerar känns först som vibrationer i kroppen. När ljudet blir tydligt vet jag att jag snart också kommer kunna ana metallkolossen genom trädridån mellan mig och sundet. Det är en välbekant syn efter trettio år på denna plats. Kanske är också själva platsen van vid skeppen? Farleden utanför ön har sett fraktfartyg åtminstone sedan medeltiden, då timmer, insaltad sill, tran och kalk från de många skalbankarna fördes till England, Holland, Danmark och Norge.

På sin båtresa genom Fräknefjorden, som platsen heter, klagade Carl von Linné år 1746 över att alla bergen ”vore skallote”, alltså kala, och han tyckte att trakten var förfärligt ful. Men smaken varierar förstås. Bara några år tidigare hade hans lärjunge Pehr Kalm rest genom Bohuslän och beskrivit de trädlösa trakterna som mycket vackra.

De flesta förknippar nog ännu idag Bohuslän med kala klippor men länge fanns det gott om skog. Det landskap vi uppfattar som naturligt är på många platser resultatet av mänskligt överutnyttjande. Och sillen har ofta haft en fena med i spelet.

Åtminstone sedan 900-talet har sillperioder inträffat på Västkusten. Runt hundra år av magra fångster har följts av fisk i massor. Salterier byggdes i omgångar överallt längs kusten och Bohusläns bönder blev temporärt fiskare. Träd fälldes för att bli till tunnor och bränsle i kokerierna, där man framställde tran som användes i oljelampor, skinnberedning, såptillverkning och matlagning, och till sist för att måla hus med. Fartygen tog insaltad fisk och tran till hela Europa. När sillen tog slut övergavs fabrikerna och samhällena och växtligheten fick på många håll chans att krypa tillbaka, med början i skrevorna. Så har sillperiodernas cykler gestaltat sig på landbacken.

Kanske var den bohuslänska naturens utarmning som värst under 1700- och 1800-talen? På holmarna fanns fiskehyttor ännu kvar sedan den senaste sillperioden på 1600-talet, berättade Linnélärjungen Pehr Kalm i sin bok. Men träd var det ännu ont om. Där jag idag ser skogar av tall, ek, asp, rönn och bok växte bara ljung och ormbunkar. Naturen hade alltså inte hunnit återhämta sig när en ny stor sillperiod tog sin början bara några år efter Kalms resa.

Snart fyllde hundratals salterier och trankokerier åter Bohuslän och havet tycktes som ett ymnighetshorn. 1700-talets sillperiod ledde till en enorm industri – och en enorm miljökatastrof, konstaterar Stefan Edman och Tomas Andersson i boken ”Sill”. Fiskrenset dumpades i havet där det dödade vegetationen i vattnet, grundade upp hamnarna och förvandlade bottnarna till en lös gröt där ankare inte fick fäste. Stanken låg tung. Men folk fick finna sig. Sillen gav ju goda intäkter till staten.

Till sist började ändå lotsdirektionen och sjömilitären bekymra sig – kanske riskerade man sämre fiske på sikt? Trankokeriägarna beordrades att flytta produktionen längre in på land, där det fanns mark att gräva ner avfallet i. Industriägarna protesterade. De mätte djup i hamnarna, tog bottenprover och ansåg sig kunna bevisa att grumset inte var skadligt för fisket. Sveriges första miljökonsekvensbeskrivning. Men långt ifrån neutral förstås. Fabrikörerna fick ändå dispens, mot att de stängde av lämpliga vikar som ”grumsdammar” – och Bohuslän fortsatte stinka. Ekonomin kom först, då som nu.

Jag undrar ibland, när jag känner de mullrande vibrationerna i mitt hus och min kropp, vad fartygen som passerar genom farleden nuförtiden för hit, eller bort; och vilka marker och hav som fått ge av sitt innehåll för att fylla containrarna ombord. Får de tid att återhämta sig någon gång?

I spåren av den intensiva industrins uppgång på 1700-talet kom många gästarbetare och med dem bordeller och bråk, inte minst för att delar av lönen utbetalades i sprit. Men så försvann den silverglänsande fisken. De många fabrikerna slog igen och anläggningarna togs ner; människorna flyttade, eller började gneta sig fram på magra jordbruk. Drygt 60 år förflöt.

1871 skrev Marstrands-Posten plötsligt att man kunde plocka sill med bara händerna inne i hamnen. Året efter gick sillen till också i norra delen av Bohuslän och i Strömstads tidning klagade man över att samhällets sysslolösa befolkning inte fiskade mer. De hade blivit slöa av att få så mycket inkomster från badgästturismen under sommaren menade man. Hur slöa badgästerna kunde anses vara, och om inte också de kunde fiska sill, kom nog inte upp till diskussion.

När sillen blev kvar slog sig trots allt lokalborna samman och skaffade utrustning och året efter stod sillen ”tjock som en vägg” i fjordarna. Att åka ut och titta på stimmen blev en turistattraktion och folk gick man ur huse för att skörda ur haven. Samhällen blomstrade, telefonlinjer drogs ut till öarna, järnväg började diskuteras. Och fångsten verkade inte kunna minska. Vad skulle man göra med allt? Att lämna fisken i havet var tydligen inte ett alternativ. Den håvades upp för att omvandlas till gödsel. Produkten kallades för ”åkersnus” eftersom den var brun och pulveraktig.

När denna vår senaste sillperiod runt år 1906 tog slut tolkades sillens försvinnande, enligt Claes Krantz i boken ”Vinterland”, av många i det gammaltestamentligt religiösa Bohuslän som Guds straff. Människorna hade missbrukat hans välsignelse genom att fiska på söndagarna. Det borde kanske ha legat närmare till hands att tänka att man roffat åt sig mer än vad Gud, eller naturen, velat ge?

På många platser har vi i århundraden återkommande utarmat våra omgivningar. Inte minst i Bohuslän. All skog har huggits ner, all fisk tagits upp, all jordbruksmark utarmats. Tider av återhämtning har följts av nytt överutnyttjande. Bohuslän har omvandlats om och om igen, både ovan och under havsytan. För varje gång vi gör så riskerar vi att få allt mindre mångfald och allt sämre motståndskraft i naturen. Och skövlingen fortgår.

I sin Sill-bok berättar Stefan Edman och Tomas Andersson hur de stora bestånden i Västerhavet nu skördas långt ute till havs, och aldrig längre får möjlighet att växa sig så stora att sillstimmen väller in mot kusten. Gigantiska trålare från Västkusten håvar också in all den östra kustens sill, strömmingen, för att den ska bli till foder i laxodlingar.

De hastigt uppblossade och storskaliga exploateringarna under sillperioderna får mig att tänka på vår tids motsvarigheter; hur vi på kort tid byggde enorma mängder padelbanor i Sverige, eller lät städerna översvämmas av sparkcyklar. Vi var säkert många som förstod att det inte var hållbart i längden men här fanns begär som skulle kapitaliseras på medan storvinster fanns att hämta. Spåren finns kvar i form av sparkcyklar i våra stadsnära vatten och gigantiska idrottshallar som i många fall nu måste hitta andra funktioner. Också detta påverkar vår natur, även om vi slipper stanken.

Eva-Lotta Hultén
journalist och författare

Litteratur

Stefan Edman och Tomas Andersson: Sill – berättelsen om havets silver. Carlsson, 2024.

Claes Krantz: Vinterland. Wahlström & Widstrand, 1957.

Göran Tunström: Den fantasi vi kallar verkligheten

Wed, 17 Dec 2025 05:00:00 GMT

Vad är skillnaden på saker som hänt och sådant man drömt? På liv och litteratur? Maria Küchen ser gränserna upplösas hos Göran Tunström.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det finns ingen skarp gräns mellan fantasi och verklighet. Bilderna jag har av mina närmaste är inga exakta avtryck av människorna de är – mina minnen och känslor lägger till och drar ifrån. Och varje roman är ett mikrokosmos där författaren väver ihop fantasi och erfarenhet tills det faktiskt blir ointressant vad som har ”hänt på riktigt” och inte.

Det blir väldigt tydligt när man närmar sig författaren Göran Tunströms liv och verk. Många förknippar honom med romanen ”Juloratoriet” från 1983. Denna släktkrönika över tre generationer med en genialt hänförande blandning av fantasi och verklighet, vann hela svenska folkets hjärtan.

Någon har kallat den ”den sista litterära lägerelden”. Sedan dess har knappast något skönlitterärt verk i Sverige samlat människor på samma sätt. Unga och gamla, rebeller och stofiler, kulturelit och kroppsarbetare – alla slog sig ner kring ”Juloratoriet”.

När den kom var jag 22 år. Ett decennium senare, som färsk författare, blev jag krönikör i tidskriften Metallarbetaren. Det var även Göran Tunström. Vi möttes ett par gånger tack vare det, men jag vågade knappt säga ett ord till denna legendar. Och nu är det för sent.

Tunström hade svagt hjärta och lungcancer efter decennier av kedjerökning. I januari år 2000, knappt 63 år gammal, på en middag med vänner, föll han ihop utan förvarning och dog helt stilla. Han blev nästan tio år äldre än sin pappa, vars svaga hjärta han hade ärvt. Förlusten av fadern i barndomen går sedan som ett mörkt stråk genom liv och verk. Den innebar också att han miste sitt hem.

Pappa Hugo hade varit präst i värmländska Sunne. Efter hans död fick familjen inte stanna kvar i prästgården. Från att ha bott luftigt och vackert, hamnade änkan Rosa och hennes fyra barn i ett kyffe till lägenhet. Kanske skapade det en rotlöshet hos Göran Tunström som senare fick honom att resa och bo världen över – den grekiska ön Hydra, Latinamerika, Indien, New York. Men vem vet?

Det är bara spekulationer. För att skriva någons biografi behöver man oundvikligen fläta ihop spekulationer och fakta. Det kräver ett särskilt handlag. Kanske behövs en skönlitterär författare – någon som kan skapa en levande berättelse, men utan att förvanska. Som Lars Andersson. Under 20 års tid närmade han sig systematiskt vännen och kollegan Tunströms liv och verk.

Ur ett rikt och rörigt stoff förlöser han berättelsen om en människa han kände, men som ingen av oss kan lära känna helt. Den 800-sidiga biografin ”Försök med ett liv” gestaltar en verklig person som jag drömmer fram medan jag läser. Boken bygger bland annat på sexton fullskrivna anteckningsböcker som Lars Andersson hittade bland efterlämnat material. I dessa skrivhäften är det inte alltid tydligt om Tunström har noterat saker som hänt eller saker han drömt.

Anteckningarnas trådar vävdes in i verket – ett trettiotal volymer med poesi och prosa, utgivna mellan 1958 och 2003. Göran Tunström var en litterär gigant. Första steget i raketen som lyfte honom mot stjärnorna var generationsromanen ”Maskrosbollen”. Den gavs ut 1962 när han var tjugofem. Hans jämnåriga älskade den. Fjorton år senare kom den självbiografiska ”Prästungen” – med den fick han en större publik. Innan ”Juloratoriet” kom och förändrade allt.

Boken utspelar sig liksom flera av hans romaner i Sunne. Där bodde inte Göran Tunström som vuxen. När han inte var på resa höll han till i Stockholm och på ön Koster i Bohuslän. Men i Juloratoriet blev Sunne hans litterära hemmaplan, ett unikt landskap befolkat av människor ur både verkligheten och fantasin – ofta sammanflätade i samma gestalt.

De påminner om något, dessa romanfigurer. Jag kommer att tänka på kändisar. Också de är fantasifoster, även om det finns en okänd människa av kött och blod någonstans bortom föreställningarna som mediernas berättelser skapar.

Ibland blir kändisar folks låtsaskompisar eller förälskelser. Det kallas parasociala relationer, detta att fantisera fram en personlig gemenskap med människor som inte vet att man finns. Författare och artister flätas ofta in i parasociala förbindelser eftersom allmänheten har en så intim relation med deras verk. Och verket är förstås lika mycket släkt med sin författare som barn och föräldrar – men något pålitligt avtryck av upphovspersonen blir det aldrig. Det har ett eget liv.

Göran Tunströms historia är för alltid sammanbunden med Leonard Cohens. Inte bara för att de var vänner som tillbringade viktiga perioder tillsammans på Hydra, utan också för att Cohen var så berömd. Även de mest distanserade av oss fascineras av det. Vän med världsstjärnan Cohen – wow! Det är rätt tramsigt, men de här männens kändisskap är åtminstone tätt förbundet med ett skapande av vikt.

Cohens sånger har påverkat mig starkt, och Göran Tunströms böcker drog mig in mot litteraturen. Utan honom och en handfull andra förebilder hade jag kanske aldrig blivit en skrivande människa.

Deras verk ger lite mer glans åt min vardag. Här sitter jag nu i en fåtölj med en kopp kaffe och datorn i knät och fantiserar om Tunström och Cohen, som på sextiotalet på Hydra delade skrivbord. Utsnittet ur deras gemensamma verklighet får ett heligt skimmer, Grekland är ju fantastiskt och skapande kan vara underbart.

Dock inte alltid. Tunströms kamp med författandet var smärtsam ibland, och han hade perioder när han inte kunde skriva alls. När han kom ut ur en av dem, efter ”Juloratoriet”, blev det en nyhet på Rapport.

Det var inte bara genom Cohen som Tunström trädde in i gränslandet mellan fantasi och verklighet i det allmänna medvetandet. På höjden av sin bana var han och konstnären Lena Cronquist verkligen kändisar – ett power couple i svenskt kulturliv. Hon skymtar i hans böcker, han avbildas i hennes målningar. Det är konst som liv och liv som konst, men den som fastnar i verklighetsbakgrunden missar det väsentliga: Kraften i verket som just någonting skapat. I det påhittade finns en autenticitet som vår tid tycks ha allt svårare att uppfatta.

Verken är platser där dröm och verklighet möts fullt ut – precis som i var och en av oss, varje dag, hela tiden. Och ett konstnärligt verk, precis som livet, tillåter förklädnader. I ”Juloratoriet” smyger pojkarna Sidner och Splendid ut i natten och möter Selma Lagerlöf. Hon dyker upp ibland i Tunströms romaner, ännu en värmländsk litterär gigant, halvt verklig, halvt ihopdrömd. Hon kommer i vagn, och hon piskar sina hästar. ”Varför slår tant på hästarna så?” frågar pojkarna, och hon svarar: ”Det är för att ingen skall tro att det är jag.”

Maria Küchen
författare, kritiker och essäist

Litteratur om Göran Tunström

Lars Andersson: ”Göran Tunström: Försök med ett liv”

Birgitta Holm: ”Vår ljusaste tragiker. Göran Tunströms textvärld”

Stina Hammar: ”Duets torg: Göran Tunström och tankekällorna”

Kersti Skans Nilsson: ”Det förlorade paradiset – en studie i Göran Tunströms Sunneromaner”

Anita Varga: ”Såsom i en spegel. En studie i Göran Tunströms Juloratoriet”

Jane Austen såg det djupa beroendet av kolonierna

Tue, 16 Dec 2025 12:55:00 GMT

Jane Austens romaner rymmer långt mer än baler och lantlig idyll. Inte minst den sista, oavslutade romanen Sanditon speglar kolonialism, slavarbete och kapitalism, konstaterar Anna Lundvik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2023-08-23.

Efter en tids sjukdom känner sig författaren Jane Austen bättre. Så pass bra att hon den 27 januari 1817 inleder en ny roman. Med vass penna arbetar hon på det som ska bli "Sanditon", en satir över ängsliga hypokondriker och ett England i oåterkallelig förvandling.

I ett brev några år tidigare hade hon förklarat att det man behöver för en bra roman är tre eller fyra familjer på landet. Många förknippar också hennes verk med en pittoresk, lantlig överklassidyll med baler, vackra klänningar och nybadade friare.

Vilket också är vad som gjort hennes fiktion till en så lyckad filmisk tillflyktsort. Mer som konsumenter än läsare kan vi idag försvinna in i ett ändlöst strömmande förflutet. Vi får just det vi vill ha: sagor som är frånkopplade världens oro, eller fyllda av feministisk och antirasistisk kraft.

Men i själva verket tar sig den oroliga omvärlden, politiken och de ekonomiska realiteterna in även i den avlägsna landsbygd Austen porträtterar. För hon lever under en tid av krig och oroligheter. Två år tidigare, den 18 juni 1815, hade britterna triumferat i slaget vid Waterloo. Efter år av strider om maktbalansen i Europa var Napoleon äntligen besegrad och världens nionde största ö tog stolt på sig rollen som en ledande världsmakt.

Många hade trott att freden med Frankrike skulle ge ökat välstånd, men istället väntade en ekonomisk depression. Skördarna slog fel och när den internationella handeln tog fart igen föll priset på grödor. Många bönder hade tagit lån för att investera i ny teknik, nu gick de i konkurs. Bankerna de hade lånat av följde strax deras exempel. Och året därpå blev ännu värre: ett vulkanutbrott i Indonesien gjorde att himlen förmörkades och sommaren uteblev. Människor dog i svält. De fattiga gjorde uppror.

England befann sig i en identitetskris. Man var på väg från en lantbruksekonomi till en spekulations- och serviceekonomi. Samtidigt kom en stor del av landets inkomster från kolonierna, och de omänskliga förhållandena där väckte missnöje. Slavhandeln hade förbjudits 1807, men slavarbete pågick fortfarande. Allt detta avspeglas i "Sanditon". Och den begynnande kapitalismen framställs som både komisk och oroande.

När berättelsen börjar har den optimistiska Mr Parker hyrt ut sitt vackert belägna lantgods som ägts i generationer. Med sin familj har han flyttat till kusten och hoppas kunna förvandla ett gammalt fiskeläge till en fashionabel kurort. Men det är ont om gäster.

Det första som händer är att Mr och Mrs Parker letar efter en läkare att anställa, när deras vagn välter och Mr Parker stukar foten. Till deras undsättning kommer då den bakåtsträvande lantbrukaren Mr Heywood, som vänligt tar emot paret i sitt hem. Stukningen visar sig kunna lösas med hemgjort förband och vila.

De två männens sinnelag framträder här som symboler för det gamla och det nya. Vid den stukade Mr Parkers sida verkar Mr Heywood rådig, och han varnar illavarslande för att det inte finns tillräckligt med förmögna gäster för nya kurorter.

Men Mr Parker är lika ihärdigt, nästan rörande, förhoppningsfull i sin entreprenörsanda. För att locka turister vill han bygga ett trendigt halvmåneformat byggnadskomplex och ge det namnet Waterloo Crescent. För honom är fältslaget ett fenomen han kan sälja. Ja, Mr Parker är beredd att kapitalisera på precis allt: historien; naturen; havet; den friska havsluften; inte minst människors förhoppningar om att allt det här ska göra dem friska från sina mer eller mindre påhittade åkommor. Och Mr Parkers stilige bror, om han bara behagade komma dit, skulle kunna locka till sig familjer med ”söta döttrar” som är på jakt efter friare.

Mr Parker och hans kompanjon Lady Denham väntar också på resenärer från ett annat håll: Västindien. För Mr Parker och Lady Denham, en kassastadd men snål änka som investerat i kurorten, är ”Västindien” en symbol för en enorm förmögenhet, som bara underförstått har tjänats ihop genom att exploatera slavarbetare. Lady Denham befarar att västindierna kommer att driva upp priserna. Men Mr Parker invänder: om det skulle hända kommer det vara de som tjänar på det.

Jane Austen berör imperialismen i flera romaner, där en stor kärlek kan vara hjälte i Napoleonkrigen eller ett lantgods vara beroende av inkomster från plantager. Det är som en antydan om att alla, genom ekonomins kretslopp, är beroende av kolonierna, oavsett om man har en direkt koppling till dem eller inte.

Så dyker resenären från andra sidan Atlanten upp och visar sig vara bara en ensam flicka, en sjuttonårig arvtagerska med klen hälsa vid namn Miss Lambe. Austen låter läsaren förstå att hon stammar från både kolonisatörer och slavar. Denna dubbelhet är viktig. Miss Lambe är på samma gång engelsk och främmande. Hon påminner om samhällets allra mest utsatta, samtidigt som hon befinner sig i det ekonomiska toppskiktet.

Miss Lambe ger kropp åt både det gamla och det nya England, precis som flera av de andra personerna. För de kan inte placeras in i avgränsade kategorier. Bonden Mr Heywood åker exempelvis till London för att hämta ut vinsten på sina investeringar, medan entreprenören Mr Parker härstammar från ett lantgods. Och Lady Denham, vars bakgrund är ytterst komplex, intar en maktposition som kvinnor sällan hade. Nu ser hon Miss Lambe som ett lätt byte för den fattige unge man som ärvt hennes makes titel.

Vad ville Jane Austen säga med detta? Var hon på väg mot en djupare kritik av slaveriet? Strax efter att Miss Lambe dykt upp i "Sanditon" och innan hon hunnit yttra ett ord tar romanfragmentet slut. Halvvägs in i kapitel tolv, den 18 mars 1817, var hon tvungen att avbryta arbetet. Hon dog den 18 juli, 41 år gammal.

Många har ändå läst den kvarlämnade romaninledningen som ett förespråkande för den gamla tidens sätt. Mr Heywood framstår ju som en idealfigur vid sidan om den överilade Mr Parker. Men frågan är om det stämmer. Bönderna hade trots allt en avgörande roll i den ekonomiska krisen. Och Austen tycks ju noga med att inte skapa motsatser, utan tvärtom framhäva ambivalensen i romangestalternas positioner. I hennes föregående roman "Övertalning" blir hjältinnan dessutom lycklig just genom att ta avstånd från det förflutna.

Jane Austen befinner sig på en ö, placerar handlingen vid dess rand, och vänder blicken utåt. Nationen, det vet hon, är inte isolerad. Och oavsett hur man tror eller önskar att romanen skulle ha slutat, tycks Miss Lambe vara Austens bevis på att idén om ett gammalt enkelt England inte längre är möjlig. Det brittiska imperiets brott är oåterkalleligt. Ett nytt England söker sin form – då som nu.

Anna Lundvik, litteraturkritiker och redaktör för Lyrikvännen

Litteratur

Jane Austen. Lady Susan, The Watsons and Sanditon. Oxford World's Classics. 2021.

Emma J. Clery. ”Conversation on Political Economy in Sanditon”. Persuasions Vol. 38 No. 2. 2018.

James M. Morris. ”Austen's Cosmopolitanism: Women and the World in Austen's Fiction” Women's Writing 27. 2020 p. 234-252.

Nancy Marck Cantwell. ”Fleecing Miss Lambe: Exploitation, Tourism and the New National Narrative in Sanditon” Persuasions Vol 41 No 2. 2021.

Sarah Salih. ”The Silence of Miss Lambe: Sanditon and Contextual Fictions of ”Race” in the Abolition Era” Eighteenth Century Fiction Vol 18 No 3. 2006. pp 329-353.

Austens brev: Bitchiga hälsningar, Jane

Tue, 16 Dec 2025 05:00:00 GMT

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017.

Längst inne i mitt överfulla källarförråd har jag ett antal numera oåtkomliga flyttkartonger fyllda med brev. Alltså riktiga brev. Sådana där som lagts i kuvert som slickats igen, ett frimärke har letats fram, ett postnummer har plitats ner. Slutligen har någon tagit sig besväret att gå till brevlådan, smugit ner brevet där för att sedan gå vidare.

Lyckligtvis är det bara brev skrivna till mig som ligger i de där lådorna. Jag har aldrig varit en sådan som tagit kopior på mina egna brev. Någonstans, i någon annans flyttlådor, ligger kanske alla de där breven jag skrev en gång. Brev som innehåller avgörande uppgörelser; vänskap och kärlek, göra slut, bli sams, ställa någon till svars eller bara uttrycka saknad. Men allra mest brev som innehåller vardag.

Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken.

En mycket stor del av de där breven i min källare är från min vän R. Under 40 års tid har vi skrivit till varandra på ett närmast grafomaniskt vis. Numera kommunicerar vi kortare och bara via diverse sociala medier men i de tidiga tonåren skrev vi säkert fem långa brev i veckan till varandra. Detta trots att vi bodde tre tunnelbanestationer ifrån varandra, pratade i telefon nästan dagligen och sågs väldigt ofta. Vad innehöll breven? Verkligen inte mycket, skulle nog en utomstående säga. Det var högst vardagliga observationer från våra respektive horisonter. Långa redogörelser för hur tråkigt vi hade, vad vi lyssnade på för musik medan vi skrev, kläder vi ville ha, fantasier om våra framtida liv med diverse popstjärnor. Lite längre fram blev det redogörelser om från våra arbetsplatser. Ganska ofta handlade det om människor som på olika sätt irriterade oss och deras respektive lyten. Nej, vi var nog inte särskilt snälla, men jag tror att vi ofta var ganska roliga. Och jag tänker ofta på den där maniska skrivklådan; hur avgörande den måste varit för vår språkliga utveckling. Glädjen i att hitta en formulering, och veta att det fanns en mottagare som skulle förstå den precis.

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Nu vill jag sannerligen inte jämföra mig själv med Jane Austen, men några gånger när jag läser Paulina Helgesons översättning av hennes bevarade brev går tankarna ändå till min och R:s juvenila brevväxling. Det är någonting med den där formuleringsglädjen, den självklara och närmast symbiotiska förståelsen mellan brevskrivare och mottagare som jag känner igen. Och förstås, vardagligheten.

För det är vardagen som präglar Austens brev. Den och inte så mycket annat. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. Det är en småborgerlig och ganska begränsad värld som den brittiska 1800-talsförfattaren beskriver, en miljö som är väl bekant för läsare av hennes romaner. Men det är knappast en stillsam och odramatisk tillvaro; mellan alla otaliga klänningsbryderier, mer eller mindre tråkiga sociala samkväm, utflykter och trädgårdsbestyr finns ju också livets stora händelser: födslar, dödsfall, kärlek och sjukdom. Ofta behandlas dessa avgörande moment lite i förbifarten, och ibland i respektlösa, för att inte säga vanvördiga termer. ”Så fasansfullt med alla dessa döda!” utbrister Jane i ett brev till systern Cassandra från 1811. För att sedan tillägga: ”Och en sådan välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om!”

börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter

Det är över huvud taget inte någon särskilt ädel person som träder fram i dessa brev, snarare framstår hon rätt ofta som småsint och bitchig. Särskilt ungdomsbreven till systern har en skvallrig ton, ofta kryddad med diverse vällustigt elaka kommentarer om människors utseende: Lyssna till exempel på följande betraktelser från en bal: ”Där fanns få skönheter, & de som fanns var inte uppseendeväckande vackra. Miss Iremonger såg inte alls kry ut och mrs Blount var den enda som blev mycket beundrad. Hon tedde sig just som hon gjorde i september, med samma breda ansikte, diamantbandå, vita skor, rosaröda make & tjocka hals. /…/ Jag betraktade sir Thomas Champney & tänkte på stackars Rosalie; jag betraktade hans dotter & fann henne vara ett märkligt djur med vit hals. Jag nödgades tycka att mrs Warren var en mycket belevad ung dam, vilket jag beklagar. Hon har blivit av med en del av den vikt som återstod efter hennes havandeskap & dansade ytterst livligt, utan att se så väldigt stor ut. Hennes man är ful så det förslår, fulare till och med än hans kusin John, men han förefaller inte så hiskligt gammal.”

Stycken som de här är förstås ytterligt roande att läsa, även om man ibland hickar till inför den skamlöst råa elakheten, som i dessa rader om en bekant som förlorat ett barn: ”Mrs Hall nedkom med ett dödfött barn igår, några veckor tidigare än beräknat, och det hela berodde på att hon blev skrämd. Jag antar att hon oförhappandes fick syn på sin make”.

Fast börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter i egna brev och mejl under åren: rader som förhoppningsvis aldrig kommer att komma till någon allmänhets beskådande.

För känslan av nyckelhålstittande dyker onekligen upp när man läser Austens brev. Inte för att de beskriver några utlämnande detaljer, men för att det är så tydligt att de aldrig skrivits för att läsas av någon utomstående. Det är stor skillnad mellan att läsa litterära brevväxlingar som inte skrivits för någon annan än mottagaren och sådana som alldeles uppenbart är skrivna för en läsande eftervärld. Den senare kategorin framstår ofta som alltför konstruerad för att vara riktigt intressant, hur storslagna tankar som än redovisas.

Cassandra Austen brände en stor del av Janes brev efter hennes död; något som har gjort henne impopulär blad såväl litteraturvetare som hängivna Austen-fans. En vanlig uppfattning är att Cassandra har velat tillrättalägga bilden av systern; få henne att framstå som mer mild och helgonlik än hon var. Det där tror jag inte stämmer. Var och en som läst Jane Austen vet att hon snarare var en krass skildrare av det sociala spelet än den helromantiska författare som framstått i de ofta rätt sliskiga filmatiseringarna av hennes böcker och liv. Och även i de brev som Cassandra valt att bevara är det en ganska ocensurerad bild som framkommer.

Cassandra gjorde nog bara vad vilken riktig vän som helst hade gjort: behållit det mest privata just privat. För handen på hjärtat, vad är det man helst vill undanhålla för en framtida omvärld, oavsett om det som i Austens fall består av en hel värld eller bara ens barn eller vänner? Inte i första hand, tror jag, de mest självutlämnande tankarna, inte livets dramer. Nej, det är banaliteterna, de små elaka kommentarerna, de dåliga skämten. De som bara är avsedda för en enda människa, den som förstår när det är allvar eller inte. Jag är glad att mina och R:s brev kommer att förbli hemliga oss emellan. För är det något som slår mig vid läsningen av Austens brev är det hur viktigt det är att ha en Cassandra. Någon som förstår och tolkar en rätt i alla tonlägen. Någon för vilken ingen vardagsdetalj är för trivial eller obetydlig.

Annina Rabe
litteraturkritiker

Litteratur

Jane Austens brev, översättning Paulina Helgeson, Albert Bonniers förlag, 2017.

Fickparkering: Hur kan bilen inte få plats när hela världen är full av asfalt?

Mon, 15 Dec 2025 05:00:00 GMT

Varför fungerar det inte? Jan Henrik Swahn reflekterar över parkeringarnas expansion och över den enda gång han lyckades fickparkera.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Redan för tio år sedan satte min långe och kutryggige granne ord på problemet. Efter fem decennier och lika många restauranger hade han övertalats av sin fru att flytta hem till Samos igen med henne. På ön såg han till att trädgården cementerades och att en grind i gjutjärn monterades. Vi förstod ingenting. Gatan utanför huset var smal och brant. Hur skulle han ens kunna drömma om att köra in en bil där. Till slut måste polletten ha trillat ner för plötsligt utbrast han: ”Vad tusan ska man med ett hus till om man inte kan parkera sin bil utanför?”

Jag hade god lust att svara honom: ”Vad ska man med en bil till om man inte kan parkera?” Bara en enda gång i livet, under min första uppkörning, har jag lyckats med det, i en isig och brant uppförsbacke där min bilskollärare upptäckt en ledig parkeringsficka. Att jag lyckades få in bilen där gjorde mig så omskakad att jag körde över på fel sida av vägen, varvid dödstystnad rådde under återstoden av uppkörningen.

Händelsen har följt mig genom åren. En gång fick jag i uppdrag att köra hem en jättelik Citroën, en så kallad padda. Uppdraget skulle utmynna i en fickparkering, om jag inte hunnit krocka innan dess vill säga. Så skedde inte. Det hade annars räddat mig från fickparkeringen. Nu saktade jag ner vid den enda lediga rutan i hela den delen av stan och en snabb bedömning sade mig att det skulle gå men knappast på första försöket. Efter fyra misslyckade ansatser hade det bildats folksamling på båda trottoarerna.

Det här var före mobiltelefonernas tid, annars är jag övertygad om att samtliga församlade kring paddan skulle filma mig med sina små löjliga smarttelefoner och göra mig viral på sociala medier.

På något sätt måste jag ha tagit mig levande ur situationen men jag minns inte längre hur. Bara den krypande paniken i början. Var det den som folk luktade sig till eller var det storleken på rutan? När min fru letar parkering i Aten och hittar en ledig ruta är det alltid någon bilist som stannar precis bakom henne i hopp om att sno åt sig platsen om hon skulle misslyckas och åka därifrån. Vad det kan göra med en människa är lätt att förstå.

Men varför ska det behöva vara så? Varför kan man inte bara göra parkeringsrutorna större? Lite asfalt mer eller mindre spelar väl ingen roll.

För min granne på Samos fick bristen på yta stora konsekvenser. Som den amerikan han var blev han deprimerad och har sedan dess inte satt sin fot på ön. Han flyttade tillbaka till New York, satte på teven och parkerade sig själv i soffan. Därmed hade parkeringslobbyn på Manhattan förlorat en av sina varmaste förespråkare. Den är visserligen inte lika högröstad som på annat håll, närmast beskedlig jämfört med städer som Chicago eller Boston där filosofin varit att det måste finnas lika många parkeringsplatser som det finns människor. Enligt denna kan det finnas väldigt många människor på vissa platser vid vissa tidpunkter och då måste det finnas många parkeringsplatser tillgängliga, på en väldigt liten yta. Smärtgränsen för hur långt amerikaner kan tänkas stå ut med att promenera lär ha bestämts till tvåhundra meter. Det kan ha lett till att väldigt många hus som inte ansetts absolut nödvändiga har rivits här för att ge plats att bygga bilgarage på höjden.

Den svenska plan- och bygglagen rymmer ett antal förordningar gällande antalet parkeringsplatser som måste till för att ett bygglov ska beviljas. De verkar förnuftigt formulerade, ingenting att gå i taket över. Samtidigt har jag svårt att hitta uppgifter om vilka konsekvenserna skulle bli om man struntade i dem. Så jag prövar att jämföra lite med USA i stället.

I Henry Grabars bok ”Paved Paradise”, (”Det stensatta paradiset”) drivs tesen att det är filosofin om fri parkering åt alla som har kört landet i botten. Lagarna för nybyggnation är i USA precis som i Sverige skrivna så att för varje kvadratmeter boyta krävs en viss parkeringsyta. Vill man då bygga på en tomt som förefaller rimligt stor för ett trevåningshus måste man se till att huset förses med ett visst antal parkeringsplatser på själva tomten för att inte öka risken för att folk parkerar på gatan. Antalet parkeringsplatser riskerar bli så pass stort att byggkostnaderna framstår som orimligt höga och kräver arkitektoniska lösningar helt och hållet anpassade efter antalet inhysta bilar. En entreprenör som vill bygga lägenheter för lågavlönade kan inte kringgå villkoren för bygglov utan måste skapa lika mycket parkeringsyta som för all annan nybyggnation. Parkeringsplatser i två källarplan skulle motsvara kraven men då höjs priserna för bygget så mycket att de tilltänkta familjerna inte längre har råd att flytta in. Ingen av dem har för övrigt någon bil. Minimikraven på parkeringsutrymmen har av amerikanska kommuner helt frankt använts i rasdiskriminerande syfte. Genom att slaviskt följa förordningar som tillkommit för att skapa frihet åt alla amerikanska bilister har man kunnat säkerställa att inga billiga bostäder byggs någonstans i samhället. Med matematisk exakthet krävs en inomhusparkering för varje anställd, en för varje utsatt bord i en simhall, en för var fjärde sittplats i en teater, en för var sjätte sittplats i en religiös byggnad, tre parkeringsplatser för en bokhandel, två parkeringsplatser för tre anställda i en fabrik och så vidare. Är företagen tillräckligt stora blir det stipulerade antalet parkeringsplatser så pass högt att många kommer att ligga mer än de tidigare nämnda tvåhundra metrarna från huvudingången. En anställds befordringsgång kan då enkelt avläsas i avancemanget på parkeringsplatsen.

Den som funderar på att bosätta sig i en amerikansk förort bör känna till att garage ingår och har man garage bör man rimligtvis ställa en bil i det. Men att alla amerikaner har bil gäller inte längre. Enligt Grabar har tiotusentals garage illegalt gjorts om till bostäder i USA. Överkomliga hyror överväger behovet av plats för bilar man inte har råd med. Även i Sverige finns förstås problem med höga hyror och även här ser vi en mängd rättsfall rörande folk som utan lov gjort om sina garage till sovrum eller bostäder för uthyrning.

Att informera sig om denna värld av expanderande asfalt kan nog försätta läsaren i en lätt dystopisk stämning, men för den panikslagne fickparkeraren i mig väcks ett visst hopp. Grabar spår att självkörande elbilar snart kommer att släppa av oss utanför kontoret eller mataffären varefter de själva letar upp en parkeringsplats, tills det är dags att köra oss tillbaka hem. Det är nästan så att jag ser fram emot att sätta mig bakom ratten igen. En ledig ruta uppenbarar sig, min bil passerar just lagom långt, lägger i backen och sätter på blinkern. Med roat lugn tittar jag snett bakåt – och låter mig fickparkeras.

Jan Henrik Swahn
översättare och författare

Litteratur

Henry Grabar: Paved Paradise – How Parking Explains the World. Penguin books, 2024.

Att återvända: Min son blir kung i mitt minnesrike

Thu, 11 Dec 2025 05:00:00 GMT

Hur för man vidare ett arv som består av ruiner? Sanjin Pejkovi tar med sin son till Bosnien, där lager av minnen staplas på varandra.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Jag älskar de bosniska bergen” utbrister han. ”Jag med”, säger jag. Han tar upp sin mobil, börjar filma och kommentera topparna, så höga att man inte ser dem när man åker bil genom ravinerna. Vi är nära. Vi är i hans pappas hemland, på väg till hemstaden Jajce.

Jag ljuger inte. De bosniska bergen har jag med tiden lärt mig att älska så innerligt och rent. Gröna, ståtliga. Hotfulla när de spottar ur sig stora stenar som då och då blockar bilvägarna som slingrar sig genom deras inre skugga. Oändliga köer på den virvlande vägen som bor granne med skog, flod, sten. Den porösa vardagen här.

Slumprouletten gjorde att pojkens mamma och jag hamnade bredvid varandra på en fest 2500 kilometer från vår födelseort. Uppvuxna som grannar i en sömnig stad hittade vi vårt sammanhang en kväll i Sverige. Blev ihop, fick en son.

I Jajce bor pojken och jag i den lägenhet som hans mamma växte upp i. Hon tvingades lämna den i krigets gryning, elva år gammal. Vår avkomma är elva år nu och traskar på samma golvparkett som hon för trettiotre år sedan. Tanken att pojken faktiskt kunde ha fötts och bott i staden vi nu besöker, om inte kriget brutit ut, är svindlande och slår mig med full kraft när jag ber honom posera vid ett björkträd som står vid håligheten som en gång i tiden varit min skola. För trettio år sedan en oskyddad och smal björk som darrade i vinden. Nu en mäktig påminnelse om tidens envetna gång.

Som barn brukade vi besöka guden Mithras tempel. Man skulle, på grund av gamla vidskepelser, absolut inte röra statyn som visade Mithras muskulösa kropp brottandes med en tjur och en orm. Vi gjorde det ändå. En flygplansraket jämnade hela gatan med marken 1992. Gatan är återställd, det romerska templet från 300-talet inglasat med våra fingeravtryck kvar på Mithras och tjurens kroppar.

Vi är omgivna av ruiner, fysiska och föreställda. I Jajce flyter tid och rum samman.

Många har skrivit om de olika roller som ruiner kan spela i vår senkapitalistiska samtid. Medan jag guidar min son mellan olika tidsepoker och känner fantomsmärtor av de små spåren jag lämnat i stadens vrår, tänker jag på litteraturvetaren Andreas Huyssens tankar om nostalgi för ruiner. Huyssen menar att vår tids fascination för ruiner egentligen bär på en stilla längtan efter en dåtid som ännu inte hade förlorat sin förmåga att föreställa sig andra framtider. Att blicka tillbaka mot ruiner kan vara ett sätt att ifrågasätta den linjära idén om ständig utveckling. Berlin är för Huyssen ett slags “urban palimpsest” – en stad där historien ligger lager på lager, aldrig helt utplånade men heller aldrig helt intakta. Jajce är min palimpsest.

Till vänster ett nytt tidshopp. En söndersprängd stugruin lutar sig mot ett mycket större nybygge på två våningar som i sin tur ligger ett par meter från den medeltida fästningen

När vi var små brukade vi stå på fästningens murar och kasta ner vattenfyllda ballonger. På bilar, folk. Man försökte jaga bort oss, få ifatt oss men vi var som små apor, just tillräckligt snabba och skickliga för att fly undan. Stadens historia var vår lekplats. Vi lekte jage och kurragömma i medeltida torn som använts ömsom för religion, ömsom för tortyr.

På plätten inuti själva fästningen anordnades det fredskonserter före kriget. Vi stod på det eviga gräset, väntandes medan 1990-talets folkmusik ekade och studsade gentemot dess medeltida väggar. Varje armé som hade ockuperat Jajce under dess historia brukade hänga upp sin segerflagga. Även under 1990-talet. Under fästningen bodde vi som smekte dess stenar och klättrade på dess väggar i tron att vår framtid skulle vara annorlunda än den som fanns före oss. Vattenballonger ersattes av granater, vattenpölar på gatan färgades röda.

Pojken vill höra allt. Ställer många frågor. Om kriget, om livet, släktingarna. Och jag svarar, förklarar, berättar. Han lyssnar mer koncentrerat än vad jag någonsin hade kunnat vänta mig. Och ett abstrakt provisorium som efter flykten har varit mitt liv får verkliga konturer på ett annat sätt än tidigare. Jag förkroppsligas framför pojkens ögon. Mitt liv är inte muttrande sammanfattningar längre. Berättelserna har fått en fysisk inramning. Där spelade vi basketen, nu dribblar han framför den skeva korgen. Där satt vi på trapporna, rädda för de äldre. Nu sitter han på det översta trappsteget. En liten konung i sin pappas minnesrike. Dåtiden har materialiserats och fått samtida beklädnad.

Skisser får liv. Det jag antytt när jag pratat om min barndom för honom i Göteborg får här verkliga konsekvenser. Här är spåren efter granatsplitter, här sköt krypskytten. Där föll de mäktiga raketerna som slog ut alla fönster i hela grannskapet. Här är gatan som såg ut som Hiroshima. Där fastnade jag med mitt stora huvud i balkongräcket. Där, på balkongräcket, klättrade min granne Edhem från balkongen under för att skjuta till mig en choklad eller kexförpackning.

Vi hittar ett peacemärke som hans pappa sprayat på en smutsig vägg, precis innan kriget skulle bryta ut. En futtig detalj på en av stadens fula fasader, för mig ett litet vittnesmålsärr om att jag funnits här. Han går på mina gator, gör dem till sina. På bosniska heter det ”srce mi je puno”, mitt hjärta är fullt.

Och ja, parallellt som jag berättar för sonen om hur det kom sig att vi sprayade olika symboler, tänker jag på den pojken, något år äldre än vad sonen är idag, som inte ens kunde föreställa sig den framtiden som väntar på honom bakom hörnet. Minnets ruiner reser sig som spökstäder var vi än befinner oss i Jajce.

Under vår sista dag i Bosnien besöker vi kyrkogården i staden Banja Luka, där min mormor, hennes syster och deras föräldrar ligger begravda. Min mammas aska är sedan nio år tillbaka omfamnad av Uddevallas blöta jord. Mammas systers aska ligger i Vancouver. En evigt pågående utspriddhet, som fortsätter även i döden.

Bodil Malmsten skriver i dikten Sorg:
Före - efteråt. Det enda som finns är det obeskrivliga
avståndet mellan innan det hände och när det har hänt.
Är det någonting jag kan göra?
Vi som blev skonade - ska vi känna lättnad?
Vi är här.

Och vi är här. En son och en pappa, ett arv byggt på ruiner, det enda beständiga i mänsklighetens historia.

Sanjin Pejković
filmvetare

Producent: Karin Arbsjö

Högkultur: Är Horace Engdahl verkligen punkare?

Wed, 10 Dec 2025 05:00:00 GMT

Punkare, beatniks och kristna subkulturer kan ta över världen. Men att den samtida litteraturen tillhör dem är ett missförstånd, menar Torbjörn Elensky.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Kultur är ett vanskligt begrepp. Antingen är det för smalt, och omfattar bara det som personer som är ointresserade av sådant kallar finkultur, eller så är det för brett, och inbegriper i stort sett allt mänskligt. För att skapa ordning kan man försöka specificera med olika förled, vilket Horace Engdahl gjorde i det tal han höll 2006, med den insinuanta titeln Högkultur som subkultur?

Hade han rätt?

Ja, om man får tro flera av vår tids skribenter. För sjutton år efter att det hållits trycktes talet på nytt i tidskriften Essä, med ett flertal tillhörande kommentarer. Även om vissa av författarna tog visst spjärn mot Engdahls tankar så stod den övergripande bilden klar: Högkulturen var marginaliserad till subkultur.

Åh, jag kan verkligen önska att det stämde. Men tyvärr tror jag inte det. För även om Horace Engdahl talade om högkultur, så syftade han på något mycket snävare: Den konstnärligt relevanta skönlitteraturen. Det han egentligen ondgjorde sig över var hur den marginaliseras. Och då framstår talet om subkultur som ett försök att göra litteraturen cool, som ett sista räddningsförsök. Ge den förnyad vitalitet.

Litteraturen har ju dock fortfarande viss status, som upprätthålls inte minst av Svenska Akademien, vilken omger den med en air av finhet. Vilket kan vara en del av problemet. Subkulturer kan vara elitistiska, men de uppstår aldrig i eliten.

När vi pratar om kultur måste vi inse att villkoren för de olika konstarterna är helt olika. Konstmusiken lever nästan helt på offentligt stöd, men den är samtidigt ytterst vital, med verkligt internationell relevans. Dess publik är global och kan därför bli väldigt stor, även för sådant som uppfattas som smalt. Den kan vara exklusiv, men är inte någon subkultur. Konsten - måleri, skulptur, installationer, koncept och så vidare - fungerar på flera olika sätt, det finns så att säga olika nivåer. Men talar vi om den verkligt framgångsrika är det en dynamisk blandning av kritik, privata samlare och offentliga institutioner som lyfter konstnärskap till kändisskap. Konsten har länge präglats av sin unika marknadssituation, men den är verkligen inte på väg att bli någon subkultur. Där finns fortfarande pengar, och inte i gamla stiftelser, utan från nya, superrika elitkonsumenter. Att det på ett par decennier i Stockholm öppnade tre privata konsthallar säger allt. Det är knappast några obskyra rockklubbar.

Filmen då? Det finns högkulturell film som visas på festivaler världen runt. En del kan få kommersiellt genomslag. Det är den nyaste av konstformer, och i den samsas en folklig mångmiljardmarknad, nationella prestigeprojekt, geniala auteurer och kommersiell smörja. Det finns filmklubbar med subkulturell prägel, men filmkonsten är inte någon subkultur.

Litteraturen är speciell på flera sätt. Under årtusenden är det varit härifrån de andra konstarterna fått sina motiv. Nationella gemenskaper vilar ofta på just litterära verk, Italiens Dante, Englands Shakespeare, Tysklands Goethe. Under ett par hundra år har den skönlitterära prosan utgjort kulturens centrum. Det är den folk först tänker på då de tänker på kanon. En konstart som länge kunde förena exklusivitet och prestige med en stor marknad. Nu har den emellertid på mindre än femtio år, snabbt tappat stora delar av sin publik och sin prestige. Vad blir då kvar? Blir den en subkultur bara för att den blir mindre? Är det inte snarare så att den är på väg att bli irrelevant?

För en företeelse blir inte en subkultur bara för att den är smal. Det räcker inte. Subkulturer arbetar med särskilda uttryck både för att skapa gemenskap inom gruppen och avskärma dem som inte hör till: klädsel, musik, uttryck, gester. Visst kan man inkludera historiska rörelser, men de mest typiska och kända subkulturerna är alla delar av den ungdomskultur som började utvecklas efter andra världskriget. Beatniks, hippies, mods, skinheads, punkare, synthare, hiphopare och så vidare. Lätt identifierbara. Ofta bildades de av ungdomar från arbetarklassen, som ett sätt att utveckla självkänsla och gemenskap i opposition mot de vuxna och samhällets auktoriteter. De har dessutom vanligen varit fientliga sinsemellan. I början av 80-talet var det stora slagsmål mellan punkare och kickers, till exempel. Är det detta som väntar litteraturen? Slagsmål kanske vore bättre än ljum samstämmighet åtminstone. Men nej, jag tror inte det.

Punken är medelålders, men fortfarande kan man se tonåringar glida över Sergels torg med skinnjacka med nitar och anarkist-A:n. De vågar kanske inte använda riktiga säkerhetsnålar i näsan, eller måla svastikor på ryggen längre, men ändå. Subkulturer har i våg efter våg präglat nya generationer och de har ofta gått från att vara små och utmanande till att påverka hela kulturen i vid mening. Beatniks blev mode på nolltid. Hippies befriade vår sexualitet. Punken gick från att vara ett långfinger mot alla över huvud taget som var äldre än 15 till att på djupet påverka mode, design, konst, musik, inte minst genom idealet att göra det själv, do-it-yourself. Är Horace Engdahl på väg att bli punkare? Drömmen om subkulturen är drömmen om ungdomen. Men det enda säkra är att vi alla bara blir äldre.

Nästan all kulturell förnyelse efter världskrigen har bubblat upp från subkulturerna. Och går man längre tillbaka och vidgar begreppet gäller detsamma den heroiska modernismens pionjärer, surrealister, dadaister, futurister och andra som ville omstörta hela det existerande etablissemanget. Även 1800-talets dekadenter och dandyer, romantiker och revolutionärer var på sätt och vis subkulturer, som med tiden tog över. Stravinskys Våroffer buades ut på premiären och impressionisterna, som numera pryder så många affischer, muggar och bordsunderlägg att de blivit uttjatade, refuserades av de högkulturella experterna och öppnade sin egen salong istället, som riktiga punkare. Det går att hitta flera exempel på hur subkulturella strömningar tagit över hela samhällen. Kristendomens framväxt under senantiken är ett paradexempel: från att ha varit slavars, kvinnors och förtrycktas religion svällde den och tog på några hundra år över hela Romarriket.

Det skulle kunna komma en litterär subkultur. En ny grupp romantiker, med utmanande kläder och interna tidskrifter. Visst. Men högkulturen, och särskilt litteraturen, håller inte på att bli någon subkultur. Den håller på att bli marginell. Jag hoppas fortfarande på förnyad vitalitet i skönlitteraturen, även om den aldrig igen blir den massmarknadsprodukt den var under halvtannat århundrade. Men den förnyelsen, som kanske redan pågår långt ifrån salongerna, i någon subkultur i en förort till Jakarta, kommer vi inte att känna igen förrän den redan är på väg att bli mainstream. Det enda säkra är att kulturell förnyelse aldrig har presenterat sig redan lagerkrönt.

Torbjörn Elensky
författare, kritiker och essäist

Källor

Tidskriften essä nr 19-20 2023: Högkultur som subkultur? Red. Emi-Simone Zawall.

Lipstick Traces: A Secret History of the 20th Century, Greil Marcus, Harvard University press 1989

Subculture, the meaning of style, Dick Hebdige, Routledge 1979

Dykaren i Paestum: Ungdom, död och liv i havets närhet

Tue, 09 Dec 2025 05:00:00 GMT

Dykarens grav tillhör den antika konstens juveler. Lars Rydbeck funderar över vilket meddelande om liv och död som försöker nå fram genom årtusendena.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är nog så att den som vigt sitt liv åt att utforska antiken utvecklar en speciell känsla för vår västerländska civilisations bräcklighet.

I juni 1992 stod jag för första gången under de tre monumentala doriska templen i Paestum-Poseidonia cirka tio mil söder om Neapelbukten.

Grekerna är så närvarande med sin litteratur och kultur att det ibland kan kännas att som att de existerar här bland oss. Men vid åsynen av dessa tempel känner man på djupet hur de endast är skapelser för ett kort ögonblick i tiden.

Även Poseidon, havsguden, som dyrkades här nere på havsstranden med blodiga brännoffer, har lämnat sitt heliga tempel.

Ändå känner jag mig förbunden med dessa dyrkare av Poseidon som överlämnade sina liv åt havsguden och som trodde på hans hjälp. Jag skyggar för att säga att de blev bländade, förda bakom ljuset. De visste i alla fall inte att gudar dör precis som människor, att de inte är eviga.

Före kristendomens inträde på arenan, drömde de gamla grekerna om ungdom och eros, ofta i samband med havet som alltid var närvarande. Deras bosättningar ligger som bekant alltid nära kusten och vattnet.

Ett grekiskt ordspråk, som citeras av Platon i hans ålderdomsverk Lagarna lyder:

”Han kan varken läsa eller simma”. Båda färdigheterna hörde till de förmågor som unga män, och för övrigt också unga kvinnor, utvecklade.

Men nu satt jag alltså där vid en av dessa mäktiga kolonner i Paestum och såg ut mot Medelhavet. Min enkla måltid bestod av bröd, oliver och vin (i en termos).

Mina vägledare, två kunniga stockholmsdocenter, sa att nu var det tid att uppsöka det lilla lokala museet. Det låg tio minuters promenad uppåt land.

Och där väntade en total överraskning. Mina ciceroner tog mig omedelbart till en väl bevarad grav. Den lådformade interiören i kalksten mäter 1,93 meter gånger 0,96 meter vid basen och 0,79 meter på höjden. Men här är det inte storleken som betyder något.

Av den grekiska konstens färgprakt återstår mest marmor, lergods och brons. Det är som i Fellinis film ”Satyricon” där huvudpersonerna stiger ner underjordisk gravkammare där de upptäcker väggmålningar, skulpturer och kroppar — men i samma ögonblick som luft och ljus kommer in i rummet börjar målningarna och färgerna försvinna, som om tiden plötsligt tar ut sin rätt. Luften – syret, livet, nuet – förstör det förgångna.

I Fellinis film ”Satyricon” stiger huvudpersonerna ner underjordisk gravkammare där de upptäcker väggmålningar, skulpturer och kroppar — men i samma ögonblick som luft och ljus kommer in i rummet börjar målningarna och färgerna försvinna, som om tiden plötsligt tar ut sin rätt. Luften – syret, livet, nuet – förstör det förgångna i samma ögonblick som det avslöjas.

Så inte här. Gravens väggar och tak är dekorerade med unika al fresco-målningar. Fresker som lyser klart med en kvalitet jag tidigare inte upplevt. Färgerna är utomordentligt väl bevarade.

I själva locket ser man en vig ung man, med tydligt markerat kön, dyka ner mot böljorna. Han dyker från något som ser ut som våra moderna hopptorn. På de andra tre sidorna av gravens insida pågår ett symposium. Gamla män och ynglingar dricker och fröjdas. Det sker närmanden mellan de äldre och yngre, i höviska former, såsom seden bjöd. Dryckesfat, instrument och kransar i en erotiskt laddad scen. Glädjen tycks allt annat än gravlik.

Det är storartat, men man måste också fråga sig: Vad betyder det? Freskernas placering på insidan av en grav ger dem en särskild laddning. Inför det yttersta var det dessa bilder som en gång skulle framhävas. Vad är det för meddelande om liv och död som försöker nå fram till oss genom årtusendena?

Jag gör inte längre långa resor. När jag ser bilder som någon bekant på sociala medier lägger upp från en grekisk kvarlämning jag aldrig besökt så tänker jag: Dit kom jag aldrig.

Men lyckligtvis är jag inte för gammal för att resa och till och med dyka ner i böljorna från min fåtölj. Jag återser Paestum och dess mystiske dykare genom Tonio Hölscher, en ansedd tysk professor emeritus i klassisk arkeologi. I boken som på engelska fått titeln ”The Diver of Paestum” gör han upp med standardtolkningen av motivet, en tolkning som i praktiken varit allenarådande sedan graven upptäcktes den 3 juni 1968. Den säger att dykaren dyker från ett liv Här och Nu ner i Dödens Hav. Symposiet blir då närmast ett slags ”gravöl”.

Men som Hölscher visar är inte Paestum-dykaren ensam i den antika bildvärlden. Liknande dykscener förekommer på vasmålningar så väl som i steninristningar vid havet, framför allt på ön Thasos. Grekiska pojkar (och även flickor) har tyckt om att dyka. Så manifesterar de sin glädje över att leva och över att kunna behärska sin kropp.

Hölscher framför sin tolkning med en sådan glädje i formuleringarna att åtminstone jag blir helt övertygad om att de tidigare forskarna missletts och låtit vår moderna uppfattning om vad för slags bilder som passar en gravplats styra tolkningen.

Så skiftar den allvarliga stämningen runt kalkstensplattorna i Paestum. Och när den sorgsna symboliken i dödens närhet skingras, framträder livet självt som prisas i klara färger. Och även symposiescenen blir till vad den först framstått som: En hyllning till livet och en protest mot dödens oundviklighet.

Den grekiska litteraturen är full av dystra påstående om den futila existens som tilldelats oss endagsvarelser. Det allra bästa vore att inte bli född; och näst bäst att dö så fort som möjligt efter att man fötts, som den mytiske Silenos ska ha uttryckt saken. Men den grekiska kulturen visar på något annat. Skönhet och omsorg i varje detalj, konst och musik i varje element av tillvaron. I stället för ett hopp i dödens hav: Det perfekta dyket – rakt ner i livet.

Lars Rydbeck
antikforskare med Nya testamentets grekiska som specialitet

Litteratur

Tonio Hölscher: The diver of Paestum – youth, eros, and the sea in Ancient Greece. Översättning från tyska: Robert Savage. John Wiley and sons ltd, 2025.

Tillit: En av Sveriges viktigaste styrkor under hot

Mon, 08 Dec 2025 05:00:00 GMT

I tider av mätningar och regler missar vi det mest grundläggande konceptet för framgång: tillit. Eva-Lotta Hultén argumenterar för större människokunskap.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Filmen hade redan börjat när jag kom till biografen och mina vänner hade gått in. Kvinnan bakom biljettdisken förklarade att det var strul med kortapparaten och bad om kontanter men min plånbok var tom. Jag tänkte just ge upp och gå hem när killen bakom mig i kön knackade på min axel och erbjöd sig att låna ut biljettpengar: ”Du kan gå och ta ut efter filmen och lämna här i kassan så hämtar jag pengarna när min film är slut.” Vi var fullständiga främlingar för varandra men han stressades av min situation och valde att hjälpa – och lita på – mig.

I de nordiska länderna har vi länge haft en internationellt sett mycket hög nivå av tillit. Merparten av oss utgår från att andra människor är välvilliga. Det är också på den premissen vi har byggt vårt samhälle. Och omfattande forskning visar att tillit kan kopplas till motivation, ansvarstagande, kreativitet och effektivitet. Men organisationsforskaren Louise Bringselius varnar för en utveckling bort från tilliten och mot en institutionaliserad misstro. Den yttrar sig i detaljstyrning, formalism, hårda krav och ett starkt fokus på tvång och bestraffning. Vilket i många länder redan lett till en försvagad demokrati, och inom många organisationer till ökad vantrivsel, sämre hälsa och lägre produktivitet. När vi följer regler och hierarkiska ’beslutslinjer’, som ska säkerställa att allt går rätt till hindras vi från att använda vårt omdöme och ta ansvar där vi kan.

Bringselius tar i boken ”Tillitsprincipen” trafikkaoset på E22 utanför Kristianstad 2024 som exempel. Runt tusen fordon fastnade i masskrockar på grund av omfattande snöfall. Men allt förvärrades av att ingen med reellt inflytande över situationen vågade eller tilläts ta egna initiativ. En privatperson erbjöd sig till exempel att klippa upp mitträcket men fick aldrig något svar eftersom räddningspersonal på plats inte hade tillåtelse att fatta sådana beslut. En ambulans med en svårt sjuk person blev därför stående i sju timmar på motorvägen.

Regler och mätningar får oss att glömma en gammal kunskap: den som litas på gör för det mesta sitt bästa. I skolans värld har jag länge stört mig på att man blandar ihop begreppen krav och förväntningar. Det finns starkt forskningsstöd för att höga förväntningar gör att elever presterar bättre, medan höga krav riskerar att leda till stress, ångest och sämre resultat. Vilket egentligen inte är förvånande eftersom det är två diametralt olika sätt att förhålla sig. Krav kan präntas ner och följas upp. Förväntningar finns i det mellanmänskliga och är betydligt svårare att dokumentera på ett entydigt och till siffror överförbart sätt. Och medan förväntningar handlar om tillit: ”jag tror dig om att klara detta”, handlar krav om makt: ”jag kan belöna eller straffa dig utifrån hur du presterar”. Denna sammanblandning av krav och förväntningar är inte bara ett fenomen i skolan utan i allt högre utsträckning även på jobbet och i samhället. Det riskerar att leda till underkastelse och anpassning i stället för ansvarstagande och jämlikhet, vilket kan vara skadligt på så gott som alla områden.

Många av de beslut som minskar tilliten fattas säkert med goda intentioner. Vi vill säkra kvaliteten i verksamheten, förhindra misslyckanden, öka tryggheten för individer eller minska brottsligheten. Men vi tror att vi måste kräva, belöna eller bestraffa för att få människor att göra rätt eller prestera. Den idén bygger på att vi människor skulle drivas bara av att lusten att vinna eller rädslan att förlora något. Och det är ett felaktigt antagande om hur vi fungerar. Vi är inte rationella utan relationella. Vi vill tycka om, bli omtyckta, känna mening och få bekräftelse på att våra åsikter och känslor spelar roll – och vi vill bli litade på. I själva verket är det främst andras erkänsla, egen stolthet och en längtan att vara del av något större som driver oss.

Långa sjukskrivningar och förtidspensioner ser ut ha ett starkt samband med brist på inflytande och delaktighet – och att tillitsbrist är skadligt för en relation vet nog de flesta av egna erfarenheter. Att den institutionaliseras och blir opersonlig gör nog inte saken bättre. Företag och skolor som främst fokuserar på resultat får sämre utfall än de som även arbetar med omtanke och trivsel. Tillit och syfte förstärker varandra och skapar förutsättningar för högre nivåer av oxytocin i våra kroppar, vilket i sin tur leder till lycka. Glädje på jobbet kommer från syftesdrivet arbete inom ett team med tillit, menar Louise Bringselius.

Statsvetaren och den internationellt renommerade tillitsforskaren Bo Rothstein pekar i boken ”Grundbulten” på att idén om uppifrån kommande incitament för att få personal att prestera dessutom ofta slår fel, eftersom order från cheferna ju bygger på information som medarbetare delgett ledningen. Om de anställda vet att det de berättar kommer att användas för att öka styrningen av dem själva så undviker de att ge alla relevanta upplysningar.

På statlig nivå har vi redan vänt en negativ spiral av låg tillit en gång. En fransk ambassadör som besökte Stockholm på 1770-talet beskrev den politiska kulturen i Sverige som präglad av massiv korruption i alla riksdagens ständer och hela samhället. Bo Rothstein beskriver de reformer som gjorde Sverige till ett högtillitsland som språngvisa kvalitativa samhällsförändringar som förändrade den svenska statsförvaltningens legitimitet, från 1840-talet och framåt. Bland annat genomdrevs reformer av skolsystemet, lika arvsrätt för män och kvinnor, religionsfrihet, avskaffande av många adliga privilegier, kommunalt självstyre, omorganisering av centrala ämbetsverk och ett pensionssystem för statstjänstemän.

Idag ser Rothstein en växande ekonomisk ojämlikhet som ett hot med tilliten. Hög ojämlikhet i ett samhälle minskar förtroendet inte bara för andra människor utan också för samhällsinstitutionerna. Rothstein argumenterar för att demokratiskt styrda företag, där medarbetare tillsammans äger och styr organisationen, kan vara en väg framåt. Sådana har varit föremål för forskning i decennier och de klarar sig ekonomiskt mycket väl, betalar högre löner och har betydligt högre andel nöjda medarbetare än traditionellt ägda företag.

Vi kan ha samma mål, som ett samhälle med tydliga spelregler, men olika vägar dit. Och vägvalen tycks spela stora roll. Vilka effekter har vårt val av styrning utöver de avsedda? Vad väljer den av manualer dirigerade medarbetaren att göra när hen upptäcker att det går att optimera arbetsprocessen men att ingen bryr sig? Och vad gör minskat elevinflytande med ungas syn på demokrati och med den redan höga psykiska ohälsan? Vi vet nog svaret. Lyckliga relationer såväl som lyckliga organisationer och nationer bygger på mod. Man måste kasta sig ut, lägga något av sitt öde i den andres händer. Visa tillit.

Eva-Lotta Hultén
journalist och författare

Litteratur

Louise Bringselius: Tillitsprincipen – 12 vägval för kreativa och modiga organisationer. Natur och Kultur, 2024.

Bo Rothstein: Grundbulten – tillit och visionen om en liberal socialism. Fri Tanke, 2023.

Hannah Arendts revolution: Ut ur historien

Thu, 04 Dec 2025 05:00:00 GMT

Hannah Arendt menade att en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ut ur historien. Ulla Gudmundson minns sin tid i den revolutionära vänsterrörelsen och hur den tog slut.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.

Många förändringar i mitt liv, kanske de flesta, har skett smygande. Vänskaper som stillsamt vuxit till sig. Vänskaper som ebbat ut. Rottrådar som letat sig ner på en plats till dess jag upptäckt att jag inte vill lämna den. Rötter som vissnat utan att jag märkt det, förrän uppbrottet redan var ett faktum.

Men mitt avfall från den revolutionära marxismen, det kan jag faktiskt datera nästan på dagen. Det inträffade mellan Nobelfesten och Lucia år 1974. Någon vecka tidigare hade vänstergruppen som jag sympatiserade med framträtt för första gången som organiserad politisk kraft på Stockholms universitet, vid en studentstrejk. Nu var vi i vår sympatisörsgrupp ivriga att utvärdera denna erfarenhet. Vad hade vi gjort rätt? Vad fel? Vad hade vi uppnått? Hur skulle vi gå vidare?

Men det skulle vi inte. Vi skulle läsa och diskutera ett studiehäfte om maj-68 i Frankrike. Jag minns omslaget: rött med svart text. Jag minns också att något i mig sa nej. Det här kändes för teoretiskt, för långt från min verklighet.

Ovanpå det förklarades för oss olärda att om sovjetisk trupp invaderade och ockuperade Sverige så måste vi som marxister välkomna det. För även om man kunde ha kritiska synpunkter på Moskvakommunismen – och det var något som just den här vänstergruppen hade i hög grad – så skulle ett sovjetiskt maktövertagande ju innebära att de svenska produktionsmedlen socialiserades. Och objektivt sett var det ett stort framsteg, fick vi höra.

Här växte det inre nejet till orkanstyrka. Objektivt eller ej, det här skulle svenska folket aldrig acceptera. Sa jag till mig själv. Och drog.

När jag idag, 47 år senare, läser Hannah Arendts bok "Om revolutionen", inser jag hur arendtsk min reaktion var. För en revolution är för existentialisten Arendt en extraordinär händelse, en autentisk erfarenhet. Ordet händelse kommer av handla. Och revolutioner är för Arendt något som görs av levande människor, som handlar i frihet, och de görs för levande människors skull. Revolutioner kan i hennes ögon aldrig motiveras med ett i förväg uppställt, objektivt definierat mål. En revolution är ett språng mot det okända. Historien kan inspirera, men historisk medvetenhet kan också vara farlig, skriver hon provokativt. För en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ur historien, att börja på nytt. Det är därför som ordet revolution får politisk innebörd först med moderniteten: tidpunkten då människan börjar blicka framåt istället för bakåt. Och det är, menar Arendt, just den förmågan, att lämna något bakom sig och börja om, som är det unika för människan.

Arendt fördömer inte Marx. Tvärtom anser hon att han är den största revolutionära tänkaren någonsin. Och hon är ense med honom på en central punkt: uppfattningen att arbetet är det som på det mest grundläggande planet förenar människan med världen. Men medan arbetet för Marx framför allt var en relation mellan människan och den materiella naturen, så är det för Arendt den fysiska grunden till människans gestaltning av världen och till hennes fria handlande i den. Det är ett handlande som alltid inbegriper andra människor, och som därmed är politiskt. Politik är för Arendt en pluralitet av enskilda meningar och enskilda, fria handlingar som bryts mot varandra på den offentliga arenan. Marx fatala misstag var att han på äldre dar i sin teori bytte ut friheten som revolutionens drivkraft mot den historiska nödvändigheten. Det var, anser Arendt, ett förfelat försök att ersätta politik med vetenskap. Det öppnade Pandoras ask: idén om en upplyst elit med mandat att leda den okunniga massan mot ett objektivt mål.

Det karakteristiska för Arendts eget politiska tänkande är öppenheten, tvetydigheten, tron på individens förmåga att härda ut och handla i oförutsägbarhetens spänning, och en uppfordran att göra så. Man skulle kunna kalla det demokratins mentala grundtillstånd. Arendt kan uttrycka sig erkännsamt inte bara om Marx utan också om Lenin och Robespierre, men klyftan är djup mellan henne och dem. Däremot finns en djup släktskap finns mellan Arendt och Albert Camus, filosofen vars fokus är den enskilda människan och hennes ångest, hennes vilsenhet och hennes revolt.

Men Arendt går som politisk teoretiker ett steg längre än Camus. Hon tar sig an en svår fråga som han lämnar öppen: vad händer efter revolten? Arendts revolutionsbegrepp har två dimensioner: befrielse och frihet. Befrielsen sker när människor reser sig mot makten. Men revolution innefattar också grundläggning, nya ramar och institutioner, med ett vackert uttryck: ”byggande av rum där friheten kan bo”.

Arendt förankrar sitt resonemang i två historiska exempel: den amerikanska revolutionen och den franska. Hon beundrar den amerikanska revolutionen framför allt för att den skedde fredligt, med överläggningar och högtidligt avgivna löften, det som för henne är politikens själva kärna, medan den franska blev våldsam och blodig. Medan de amerikanska grundlagsfäderna, inspirerade av Montesquieus maktdelningslära, byggde institutioner som balanserade varandra, så vägleddes, skriver hon, de franska revolutionärerna av Rousseaus idé om en odelbar allmänvilja. Nationen ersatte den enväldige fursten som maktens källa. Och Robespierres slagord ”frihetens despoti” öppnade för att nationens vilja kunde förkroppsligas i en person. Därmed var manegen krattad för en ny absolutism, under Napoleon Bonaparte. Arendt beklagar djupt att det varit det franska exemplet, inte det pluralistiska amerikanska, som inspirerat senare revolutioner – de franska 1830 och 1848, Pariskommunen 1870, ryska revolutionen 1917.

Det är svårt att inte se Arendts idylliska bild av den amerikanska revolutionen som förenklad. Att den unga republiken godtog slaveri och att det upphävdes först efter ett blodigt inbördeskrig är något hon förbigår med tystnad. Förmodligen hänger det ihop med hennes egen bakgrund - Arendt kom som flykting undan nazismen till USA 1941 – och med att hennes bok också är ett inlägg i samtidsdebatten under det kalla kriget. Om revolutionen publicerades 1963. Dess främsta inspirationskälla var Ungernrevolten 1956. Att ungrarna inte enbart protesterade mot sovjetmakten utan också spontant började bygga alternativa politiska strukturer gjorde i Arendts ögon resningen till en revolutionär händelse. Hon såg bevarandet av den ”transatlantiska civilisationen”, bandet mellan USA och Europa, som enda möjligheten till för den västerländska frihetsberättelsen att överleva. Och det förutsatte att båda sidor återupptäckte sitt gemensamma revolutionära arv.

Arendt avled 1975. Hon upplevde aldrig Berlinmurens fall, sovjetsystemets sammanbrott och den arabiska våren. Inte heller den djupa kris som världens demokratier, inklusive USA, genomgår sedan åtminstone ett decennium, inte klimatförändringarna och pandemierna som idag griper in både i mänskliga samhällen och i människans och andra arters livsvillkor på jorden.

Men grundtankarna i "Om revolutionen", om en värld som uppstår och formas genom människors gemensamma, fria handlande och levande ord, de är kanske ännu mer uppfordrande för oss idag än när hon skrev dem.

Ulla Gudmundson
skribent och diplomat

Litteratur

Arendt, Hannah. Om revolutionen (1963). Svensk översättning av Henrik Gundenäs. Daidalos, 2021.

Eliten: De som styr världen gynnas av polarisering

Wed, 03 Dec 2025 05:00:00 GMT

Har man hela världen som hem drabbas man inte av vissa platser blir ogästvänliga. Man tjänar rent av på att grupper ställs mot varandra. Jimmy Vulovic funderar över elitens makt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vid konstmuseet skulle det kunna stå ristat ”Tillträde endast för konstälskare”. Men det behövs inte. Alla förstår ändå att det är så, att du framme vid kassan förväntas ha ett gott kulturellt kapital, en osynlig entrébiljett av smak och preferenser samt förmåga att sätta de rätta orden på frågor om vad som kan anses vara bra eller dålig konst, fin eller ful, evig eller dömd att gå under med tiden som den skapats i. Talar du rätt så tillhör du. Saknar du ord eller talar fel tillhör du inte. Och i så fall tillmäts du givetvis heller ingen som helst betydelse då sanna konstälskare träter om vad som är bra, fint och evigt. Allt det här är naturligtvis gammal skåpmat för vilken nutida dussinakademiker som helst som har läst sociologen Pierre Bourdieu. Länge har det vid universiteten talats om hur föreställningar samt samtal om smak helt omärkligt, outtalat, utkristalliserar, avgränsar och rangordnar sociala grupper i relation till varandra. Ändå finns det, vill jag hävda, i hans idéer om den makt som höljs i ett specialiserat språk om konst fortfarande något intressant att se, inte minst därför att de gör att vi bättre förstår även vår tids polariserade politiska tillstånd. I exempelvis Language & Symbolic Power pekar han på att också politikens fält omgärdas av strikta inträdeskrav och att politikens specialiserade språk resulterar i en sorts censur då tydliga gränser också dras för vad som är ”politically thinkable”.

”We are the 99 percent!” Det vänsterpopulistiska Occupy Wall Street-slagordet spreds över världen som en följd av 2008 års omvälvande finanskris. Udden var riktad mot en globaliserande elit som högt ovanför den absoluta majoritetens huvuden kontrollerade en vulgärt stor andel av samhällets ekonomiska och politiska resurser. Rörelsen växte snabbt. De 99 procenten tycktes ha fått nog. Medborgare! Du är ingen undersåte, ingens slav, så res dig upp! Men det var länge sedan nu. Det var på den tiden då vänsterpolitiker oftare och tydligare pratade om ekonomisk rättvisa i stället för identiteter. Och nog är det väl ändå en händelse som ser ut exakt som någons väl sammanhängande tanke att den överväldigande majoriteten ungefär då fick syn på några andra populister som konstigt nog också sa sig tala för en tyst majoritet och som dessutom också pekade ut en global elit bortom all kontroll och som också tyckte om att prata om identiteter, fast från rakt motsatt håll. Vänster- och högerpopulisterna passade på så vis som hand i handske. De blev perfekta antagonister som på var sin sida av politikens fält skrek och pekade finger åt varandra, förenade i att hon, han, hetero, homo, svensk, invandrare, kristen, muslim, cis och trans är viktigare ord att kriga om än de 99 procent och den tysta majoritet där alla identiteter rimligtvis finns och väl även klarar vardagen tillsammans. När kulturkriget bröt ut fångades politiken i dess språk. Samtidigt växte sig i ingenmanslandet mellan de två majoriteterna den ekonomiska ojämlikheten ännu större.

”Häftiga ideologiska bataljer utkämpas om perifera angelägenheter.” Så karaktäriserar redan i mitten av 1990-talet den amerikanska historikern Christopher Lasch politikens diskurs. Han gör det i boken Eliternas uppror och sveket mot demokratin från 1995. Där slår han även fast att politiken har fått en overklig, artificiell, karaktär som ”visar att den är isolerad från gemene mans liv och i hemlighet är viss om att de verkliga problemen är olösliga”. De breda folklagrens politisk-demokratiska strider är performativa skådespel medan en liten elit egentligen styr samhällsriktningen, exempelvis genom att definiera de problem som är viktigast att lösa, helt enkelt bestämma det politiskt tänkbara och kontrastera det mot vad som sägs vara otänkbara orimliga krav. Ett kvarts sekel senare konstaterar också David Goodhart i sin bok Huvud Hand Hjärta: Den nya kampen om erkännande och status att globaliseringen frambringat en högutbildad elit som idag bestämmer politikens egentliga liv. Eliten består av exempelvis företagsledare, politiker, akademiker och andra sorters experter. De kommer i regel från ungefär samma skolor och utbildningar och delar centrala värderingar, talar samma språk helt enkelt. Han kallar dem för Varsomhelstare och de har till skillnad från Någonstansarna tjänat på och därför fullt ut bejakat det globala gräns- och nationslösa samhället. Någonstansarna däremot, är alla de stackare som förlorade jobb, status och inflytande då produktionen flyttade till billigare platser. Och, kan jag väl få tillägga, hamnade på helt olika sidor kring ingenmanslandet.

Under industrialismens 1900-tal kom politikerna oftare från Någonstansarnas led och pratade givetvis därför även deras språk. Många av dem ställde sig i ingenmanslandets mitt och talade stolt om det allmännas bästa. Ur det föddes en professionell politisk klass med ett eget språk. Och i takt med att det politiska fältet förändrades blev det inte längre lika naturligt för vare sig de 99 procenten eller den tysta majoriteten att vistas där, annat än som massmediekonsumenter då och då. Specialiseringen och dess språk är, åtminstone för den som ser saken med Christopher Laschs och David Goodharts blick, ett effektivt sätt att hålla massorna borta från det politiska livet, så att eliten kan få råda ifred. Och de har goda skäl för att vilja det. För samtidigt som de privilegierade, berättar Christopher Lasch, drivit politik som inte gynnat de breda folklagren har de själva ”gjort sig oberoende både av de sönderfallande industristäderna och av offentliga tjänster i allmänhet”. Deras barn går i bra skolor. Lysande framtider väntar dem.De lever förstås heller inte i områden där våld och konflikt riskerar att när som helst slå till hårt och brutalt. Eliten har helt enkelt gjort det enda rimliga, fortsätter han, då de avlägsnat sig från samhället de skapat. De är en liten minoritet och vill ha det så. Polarisering, misstro, osäkerhet och rädsla ser till att det förblir så. Att söndra är också ett sätt att härska.

Jimmy Vulovic
litteraturforskare och författare

Litteratur

Christopher Lasch: Eliternas uppror – och sveket mot demokratin. Översättare: Margareta Eklöf. Karneval förlag, 2024.

David Goodhart: Huvud, hand, hjärta – den nya kampen om erkännande och status. Översättare: Christian Nilsson. Bokförlaget Stolpe, 2023.

Att definiera terrorism: Netanyahu och filosoferna

Tue, 02 Dec 2025 05:00:00 GMT

Att terrorism inte definieras av FN är ett problem. Det menar Henrik Lagerlund som funderar över några försök att nagla fast begreppet. Bland andra Benjamin Netanyahus.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det sägs ofta att den enes frihetskämpe är den andres terrorist. Yasser Arafat, grundaren av PLO och själv kallad terrorist av både Israel och USA, sa i FN 1974 att: “Skillnaden mellan en revolutionär och en terrorist ligger i anledningen till att var och en kämpar. Den som står upp för en rättvis sak och kämpar för sitt lands frihet och befrielse ... kan omöjligen kallas terrorist.” Men riktigt så enkelt är det förstås inte.

Orden “terrorism” eller “terrorist” härstammar från det sena 1700-talets franska revolution och terrorvälde. Terrorn beskrevs då som något som infördes uppifrån för att folket skulle kunna återfödas, eller, som de själva sa, för att etablera “en generell tendens mot det goda”. Orden användes på liknande sätt om den så kallade “röda terrorn” av bolsjevikerna under det ryska inbördeskriget 1918. Det var också en sorts statsterror riktad mot medlemmarna i kontrarevolutionen; den så kallade “vita rörelsen”. Terrorismen bestod av massdeportationer och arresteringar av så kallade dissidenter.

Terrorism som vi känner den idag och som begås av enskilda personer mot stater eller statens invånare är ett mycket senare fenomen som började växa fram omkring andra världskriget. På 60- och 70-talen framträder många av de sammanslutningar som kom att associeras med begreppet, grupper som PLO, ETA, IRA, RAF, FLQ och så vidare. Deras motiv var främst nationalistiska eller ideologiska.

En av den första organisationerna av den här typen var den paramilitära sionistiska rörelsen Irgun som angrep både araber och britter i ett försök att etablera en judisk stat på båda sidor om Jordanfloden. 1938 sprängde de landminor på en fruktmarknad i Haifa och dödade 74 människor, 1946 sprängde de King David hotellet i Jerusalem och dödade 91 personer och 1948 anföll de tillsammans med Sternligan den arabiska byn Deir Yassin och dödade 254 av dess invånare. Båda dessa terroristgrupper absorberades i den israeliska armén 1948. Och Irguns ledare Menachem Begin blev senare Israels premiärminister 1977—1983 och fick dela på Nobels fredspris.

Idag är nog den religiöst motiverade terrorismen mest spridd. Exempel på sådan är attacken mot Tokyos tunnelbana 1995 av den buddhistiska sekten Aum Shinrikyo. Enligt polisen var attacken ett sätt att påskynda apokalypsen, men enligt åklagaren var avsikten att störta regeringen och installera sektledaren Shoko Asahara. Ingen vet säkert. Ett annat exempel är bombdådet i Oklahoma City 1995. Enligt Timothy McVeigh var bombningen ett sätt att hämnas på FBI för belägringen i Waco, Texas. En brand uppstod då FBI försökte storma en bondgård där en sekt känd som Davidianernas vistades. 76 personer, varav 26 barn, dog i branden. Det mest kända terrordådet med religiöst motiv är naturligtvis attacken på World Trade Center i New York av al-Qaida den 11 september 2001.

Än idag finns det ingen vedertagen definition av terrorism inom FN utan istället en rad olika konventioner och deklarationer som fördömer terrorism som en kriminell handling. Ett problem med det är att begreppet ständigt politiseras och sålunda används på olika sätt världen över. Under en intervju med ABC News 1998 sade Osama bin Laden att: “Terrorism kan vara lovvärt och det kan vara förkastligt. Att skrämma en oskyldig person och terrorisera dem är förkastligt och orättvist […] Den terrorism vi utövar är av det lovvärda slaget, för den är riktad mot tyrannerna och angriparna och Allahs fiender […] som begår förräderi mot sina egna länder och sin egen tro och sin egen profet och sin egen nation.” I ett senare brev till det amerikanska folket publicerat i den brittiska tidningen Observer 2002 rättfärdigade han 11 september-attackerna på vanliga människor med att de själva valt den regering som stöder Israel och de på så sätt kan anses vara medskyldiga till den amerikanska statens handlingar. Demokratin användes alltså som ett sätt göra ”oskyldiga” människor till skyldiga, vilket skulle trolla bort begreppet terrorisms relevans.

Tanken att det är just oskyldiga som attackeras är nämligen avgörande i alla försök att definiera terrorism. Det är en attack på vanliga människor och inte soldater eller personer som direkt deltar i en konflikter. I en av sina böcker om terrorism skriver en annan av Israels senare premiärministrar – Benjamin Netanyahu – att terrorism är en ny form av organiserat våld mot demokratiska stater som vuxit fram sedan 1960-talet. Han ger också följande definition: ”Terrorism är ett medvetet och systematiskt angrepp på civila för att ingjuta rädsla för politiska syften.”

Med politiska syften avser han även ideologiska och religiösa motiv. 11 september-attackerna faller inom denna definition. Det var en medveten attack på civila. Den var religiöst motiverat och den ingöt mycket rädsla. Det är svårt att säga om motivet var att ingjuta rädsla eller om det var att åstadkomma en politisk förändring i USA:s politik. Kanske är det en svaghet med definitionen att den är oklar, men den innehåller den centrala idén att den verkliga måltavlan inte är den direkta, det vill säga de civila som attackeras direkt inte är de egentliga målen. Det är kanske det som är så fruktansvärt med terrorism. De dödade eller skadade bara är medel för något annat mål som är politiskt eller religiöst.

Filosofer har främst fastnat för två frågor när det gäller terrorism: dels hur den ska definieras, dels om den under vissa omständigheter går att rättfärdiga. Nästan alla verkar dock överens om att det senare inte är möjligt, just på grund av att det förutsätts att offren är civila. Som i den australiensiske filosofen Tony Codys inflytelserika definition där terrorism beskrivs som ”en organiserad användning av våld för att angripa icke-stridande eller deras egendom för politiska ändamål.” Med ”icke-stridande” menas personer som inte deltar i själva konflikten och sålunda är oskyldiga.

Ett av skälen till att detta betonas är att terrorism inte bara är något som riktas emot demokratier som Netanyahu hävdar utan också förekommer i krig och även kan begås av stater. Vanliga exempel i diskussionen är de allierades terrorbombningar av Tyskland, framför allt Dresden, under andra världskriget, eller atombomben över Nagasaki. Enligt många filosofer exempel på statsterrorism.

I mitten av 2020-talet, i samband med den intensiva diskussionen om huruvida den laddade termen folkmord beskrev Israels agerande i Gaza, fanns alltså redan ett annat begrepp som i etablerade definitioner mer än väl kunde förklara allvaret i handlingarna: Terrorism. Som jag tolkar skeendet faller det under Codys definition, men kanske rent av under Netanyahus egen.

Henrik Lagerlund
professor i filosofi

Litteratur

Benjamin Netanyahu: Fighting Terrorism: How Democracies Can Defeat Domestic and International Terrorists. Farrar, Strauss & Giroux, 2005. (Reviderad upplaga efter 11 september).

C.A.J. Coady: The Meaning of Terrorism. Oxford University Press, 2021.

Är detta kärlek? Tankar från Raymond Carvers kök

Mon, 01 Dec 2025 05:00:00 GMT

Vad pratar vi om när vi pratar om kärlek? Emma Engdahl tar Raymond Carver till hjälp när hon funderar över allt som misstas för kärlek.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ibland bär vi små övertygelser som kroppen minns före orden. Vi går in i ett mörkt rum och handen hittar strömbrytaren, som om ljuset alltid suttit där. Ett barn somnar mot en filt, som om trådarna i sig bar trygghet. Det är inte filten som lugnar, men kroppen minns hur trygghet brukar kännas.

Så går vi också in i kärlek. Som om allt redan var bestämt: som att du alltid ska förstå mig, som om jag aldrig ska lämna dig. Vi vet bättre – men låter oss svepas med. Det kan vara vackert. Och farligt.

När jag försöker höra hur kärlek låter återvänder jag till köket i Raymond Carvers ”Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek”. Fyra personer. Gin i glasen. Eftermiddagsljuset som långsamt skymmer. De prövar ordet, låter det gå runt som iskuberna i glasen – kalla, blanka, svåra att greppa. Där finns inte svaret, men friktionen som visar hur ordet glider oss ur händerna.

Terri berättar om sin förre man, Ed. Han slog henne och sa: Jag älskar dig. När hon ville lämna honom drack han råttgift. Det låter som mörk komik, men i magen känns det allvarligt. Vi känner igen logiken: jag vet mycket väl – men ändå. När rädslan för förlust växer klär den sig i kärlekens språk. Det blir lättare att stå ut om vi kallar kontroll för omsorg.

Vid bordet sitter också Mel, hjärtläkaren. Han talar om kärlek som något rent och andligt, större än svartsjuka. Han berättar om ett äldre par som överlever en bilolycka, gipsade från topp till tå. Det som gör mest ont, säger han, är inte smärtan – utan att de inte kan se varandras ansikten. Där skymtar något sant: kärlek som uppmärksamhet, ett ansikte för ett annat ansikte.

Men när Terri berättar lutar sig Mel fram – inte för att ta emot, utan för att korrigera. ”Det där är inte kärlek,” säger han. Han vill hjälpa, men gör samtalet till ett språkprov: rätt och fel, rent och orent. Och nästan i förbigående erkänner han, efter några glas, att han ibland fantiserar om att döda sin exfru. Höga ideal. Hård ton. Ord som tappar sin kropp.

Det som saknas i Carvers kök är inte intelligens, utan närvaro. Mel vill ha rätt om kärlek i stället för att vara i den. Han väljer definitionen framför ansiktet mitt emot.

Kroppar kan lugna varandra. En andning som följer en annan. En hand som vilar på en skuldra. Ett ansikte som väntar in blicken. Så lär sig spädbarn trygghet. Så minns vuxna den också, fast vi glömmer att vi minns. När det där saknas börjar vi stapla argument i stället för att lyssna. Samtalet blir ett spel, inte ett möte.

Kroppen lärde sig tidigt hur närhet känns. Om den första närheten bar rädsla – höjda röster, tvära kast, iskyla efter värme – lagras den blandningen som en karta: så här känns det när jag hör till. Senare söker vi samma blandning igen, inte för att vi vill ha smärta, utan för att nervsystemet känner igen sig. Knuten i magen misstas för kärlekens intensitet. Smärtan blir beviset: nu är det på riktigt. Men det är inte dumhet. Det är minnen i kroppen.

Och sådana minnen kan bara läras om genom ny trygg närhet – inte genom föreläsningar. Trygg närhet låter så här: någon kommer när de säger att de ska komma. Rösten förblir mjuk även i oenighet. Konflikten hotar inte bandet. Orden följs av handling.

Kärlek är inte att vinna diskussionen. Det är att orka reparera. ”Förlåt – jag tappade dig. Kan du säga igen?” Sådant är litet men tungt. Det betyder: du är viktigare än min stolthet.

Att hålla rytm: en promenad utan skärm, en fråga som faktiskt besvaras, en tyst frukost som får vara tyst – därför att tystnaden är gemensam, inte ensam. När någon stannar, lyssnar, håller rytm med oss, händer något i kroppen: pulsen sjunker, axlarna släpper. Nervsystemet säger: jag kan vila här.

Det är svårt att älska utan den vilan. Och lätt att kalla något kärlek som bara är kamp när den saknas.

Jag prövar ordet kärlek där det måste bära: Blir jag större eller mindre bredvid dig? Får min röst finnas utan att kvävas av din? Om jag måste bli tyst för att få vara kvar – då är ordet på fel plats, hur vackert det än låter.

Låt oss tända ljuset vid Carvers bord. Om någon säger ”jag älskar dig” och mitt liv krymper, om mina vänner försvinner, om jag tippar på tå för att inte väcka ett raseri – då är det inte kärlek. Det är rädsla. Kontroll. Beroende. Det är inte hårt att säga så. Det är omsorg om det levande.

Och låt det gipsade olycksparets sorg stå kvar som motbild: att inte kunna se varandras ansikten. Det gör ont därför att det pekar rakt in i kärnans enkelhet: kärlek är att vara synliga för varandra. En blick som återvänder. En röst som inte lämnar. En hand som söker utan att greppa.

Men kärleken behöver också glittret: kyssen på perrongen, skrattet vid diskhon, meddelandet som drar ut över natten. Bara den får ha en scen att vila på: ”Jag kommer. Jag lyssnar. Jag stannar.”

Så vad blir kvar av Carvers kök? Kanske reste sig någon och tände lampan. Kanske sa någon: ”Terri, jag vill inte att du blir liten här.” ”Mel, vill du prova att fråga i stället för att förklara?” Kanske tog någon ordet ur luften och fäste det vid händerna.

För kärleken avgörs inte i vad vi säger, utan i vad vi gör. Den är glaset vatten. Frågan. Pausen. Det vi väljer när ingen ser.

Jag stannar i Carvers kök inte för att få facit, utan för att minnas hur skört ordet är i våra munnar. Det kan betyda våld. Det kan betyda blick. Det kan betyda glitter. Det kan betyda samförstånd. Mellan de betydelserna måste vi välja varje dag – inte genom att vinna, utan genom att göra det kärleken kräver: hälla upp, lyssna om, be om ursäkt, tända lampan, säga jag hör dig – och mena det.

Emma Engdahl
sociolog och författare

Litteratur

Raymond Carver: Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek. Översättare: Kerstin Gustafsson. Bakhåll, 2022.

Frantz Fanon: I den Andres blick

Thu, 27 Nov 2025 05:00:00 GMT

En mild borgerlig intellektuell psykiatriker och en militant ideolog som glorifierade revolutionära bönder. Farshid Jalalvand funderar över Frantz Fanons motsägelser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är ramadan i maj 1955 i Algeriet, och Frantz Fanon, överläkare i psykiatri vid Blida-Joinville-sjukhuset. sitter i sin bil och tänder en cigarett. Samtidigt som han drar sitt första bloss märker han hur en okänd man närmar sig bilen. ”Släck ciggen om du inte vill få allvarliga problem”, varnar främlingen på arabiska. Den algeriska självständighetsrörelsen FLN hade nyligen uppmanat till bojkott av tobaksvaror producerade i kolonialmakten Frankrike. Den som bröt mot det riskerade att få näsan avskuren – eller något ännu värre.

Man skulle kunna tro att en sådan brysk tillrättavisning skulle uppfattas som hotfull eller kränkande. Men för Fanon, en kulturellt fransk västindisk läkare som hade sökt sig till Algeriet på grund av bristande karriärmöjligheter i Frankrike, blev den istället en livsomvälvande positiv vändpunkt. Den främmande mannen hade misstagit den svarte Fanon för en av sina – det var nämligen bara algerier som omfattades av cigarettförbudet. För en vän berättade han senare: ”Jag kände att jag hade blivit tilltalad som en av de egna”. För en person som under hela sitt vuxna liv hade känt sig alienerad från samhället blev detta inlemmande i en gemenskap ett huvudskäl till att han strax därefter anslöt sig till den algeriska självständighetsrörelsen.

Det är otroligt vad den Andres blick kan göra med en.

Frantz Fanon var född och uppvuxen i en välbärgad borgerlig familj i den franska kolonin Martinique. Under andra världskriget for den unge idealisten över Atlanten och anslöt han sig som volontär till den franska befrielsearmén för att kämpa mot nazisterna. Han blev allvarligt sårad i strid, mottog medalj för uppvisat mod, och fick som belöning för sin krigstjänstgöring studera valfri utbildning i Frankrike efter kriget. Han bestämde sig för att plugga till läkare vid det framstående universitetet i Lyon. Men studietiden blev inte som förväntad. Den inskränkthet och rasism han mötte i Frankrike utgjorde bakgrund till hans klassiska studie i rasismens psykologi – ”Svart hud, vita masker”. Ett av flera tongivande verk han författade under sitt korta men händelsefulla liv, innan han dog i leukemi, bara 36 år gammal.

Det mest inflytelserika av dessa verk – ”Jordens fördömda”, med förord av Sartre – är ett stridsrop för de koloniserades väpnade kamp mot kolonialmakter världen över. Boken färdigställdes i exil i Tunis, delvis genom diktamen av den svårt cancersjuke Fanon. Då hade han sedan länge tvingats lämna Algeriet, efter att ha kritiserat kolonialmaktens förtryck av araber och berber. Han hade blivit FLN:s internationella talesperson och redaktör för rörelsens tidning. Hans liv kan på många sätt betraktas som en serie av motsägelser: den milda psykiatrikern som var en militant ideolog, den karibiske fransmannen som blev en talesperson för en arabisk revolutionär rörelse, den borgerliga intellektuelle som framförallt glorifierade revolutionära bönder.

Men det är en annan motsägelse jag fastnar för. Eller kanske ingen motsägelse, men en händelse som kan ses som den raka motsatsen till incidenten med cigaretten, men som på samma sätt kom att prägla honom i grunden.

William Shatz berättar i biografin ”The Rebels Clinic” hur Fanon som ung läkarstudent blev utpekad av en liten, vit pojke på tåget i Lyon. “Titta mamma, en négre. Mamma, mamma, le négre kommer att äta upp mig!” Pojken – genomsyrad av alla de koloniala fördomarna om vilda kannibaler – skakade av rädsla. Fanon skrev om händelsen i ”Svart hud, vita masker”: “Jag fick tillbaka min kropp utfläkt, sönderdelad […] All denna vithet som förbränner mig. Jag slår mig ner vid elden och upptäcker min hud. Jag hade inte sett den förut.” När barnets mamma försökte släta över situationen genom att högt säga “titta vilken vacker négre”, svarade Fanon trotsigt: “den vackra négren ber er dra åt helvete, madame!” För någon som längtade efter att bli sedd som en medborgare bland andra, blev den tvångsmässiga fixeringen vid hans hud ett ständigt blödande sår; beviset på att han aldrig skulle kunna undfly stigmat av sin pigmentering.

Jean Paul Sartre, en av Fanons främsta inspirationskällor, hade tidigare skrivit om hur juden först blir varse sin judenhet – i bemärkelsen något negativt utmärkande – i mötet med antisemiten. Simone de Beauvoir hade skrivit de kända orden: “man föds inte till kvinna, man blir det”. Nu kunde Fanon addera den koloniala upplevelsen till existentialismens teoribygge: Den svarta människan, berövad sin mänsklighet och individualitet, blir först “svart” i mötet med den icke-svarta blicken, reducerad till en ansiktslös medlem av en flock vildar.

Ett sätt att sammanfatta dessa betraktelser är att ens identitet skapas i förhållande till den Andre.

Vem är algerier? Vem är svart? Vem är kvinna? Vem är svensk?

Om vi ska tro existentialisterna handlar inte identitet om hur någon känner sig inombords, utan om hur hon blir sedd av andra. Individen står maktlös inför sin egen identitet, och i förlängningen därmed sin egen plats på jorden. Det är en fruktansvärd sanning. En sanning som lägger ett stort ansvar på oss som medmänniskor.

Idén har sitt ursprung i Hegels herre-slav-dialektik. I “Andens fenomenologi” skriver den tyska filosofen att ett självmedvetande endast uppstår i relation till ett annat. När två medvetande möts uppstår en maktkamp, där den ena till slut blir herre och den andra slav. Eftersom det är bättre att vara något än inget, finner sig slaven i uppgörelsen. Herren och slaven ställs i en ömsesidig beroenderelation – de behöver varandras blickar för att på ett plan ens existera.

Det är en mer fundamental form av alienering än vad man finner i den mer social- och samhällstillvända filosofin hos Sartre, de Beauvoir och Fanon. Men vår beroendeställning till den Andres blick är intakt.

”Helvetet, det är de andra”, som det konstateras i en av Sartres pjäser.

För det är en blick som kan fläka sönder, bränna och förringa, som i fallet med pojken på tåget. Men det är också en blick som kan lyfta, stärka och inkludera som i berättelsen om den varnande algeriern. Både alienation – och dess ljuva motsats, gemenskap – är relationella fenomen. Alla blir vi till genom hur vi ses i kärleksrelationer, hur vi uppfattas av våra närstående, och hur vi blir betraktade i offentligheten.

Existentialisternas idéer om individens ansvar har sedan länge sprungits om av strukturalistiska och poststrukturalistiska förklaringsmodeller. Men det finns i min mening all anledning att återvända till dem. En välvillig blick är förvisso det första steget även i en strukturell förvandling. Men ännu viktigare: Varje människa har – genom sin blick – makt, och därmed ett moraliskt ansvar. Hur vi väljer att använda det kan förändra ett liv, en plats, en värld.

Farshid Jalalvand
mikrobiolog, skribent och författare

Litteratur
Adam Shatz: The Rebel's Clinic: The Revolutionary Lives of Frantz Fanon. Farrar, Straus and Giroux, 2024.

Frantz Fanon: Svart hud – vita masker. Översättning: Stefan Jordebrandt. Bokförlaget Daidalos, 1997.

Frantz Fanon 1925–1961

Född: Fort-de-France, Martinique (då fransk koloni).
Verksam som: Psykiater, filosof, antikolonial teoretiker, författare, redaktör och ideolog.

Kända teman: Kolonialismens psykologi, rasism, våld och befrielsekamp, nationell kultur och dekolonisering Aktivism: Stödde och arbetade för den algeriska befrielsefronten (FLN) under det algeriska självständighetskriget.

Död: Leukemi, 1961 (USA), begravd i Algeriet.

På svenska: ”Svart hud – vita masker” samt ”Jordens fördömda” finns i ett flertal översättningar och utgåvor på svenska, från 1962 och framåt.

Att visa våld: När blir konsten en medbrottsling?

Wed, 26 Nov 2025 05:00:00 GMT

När verkligt våld blir till konst finns en risk att lidande exploateras. Lejla Cato undersöker strategier för att avbilda det som inte kan avbildas.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Våren 2017 är den jamaicansk-amerikanska poeten Claudia Rankine först ut på scen under en feministisk forskningskonferens i New York. Rankine inleder sitt föredrag med att visa en videoessä som hon gjort tillsammans med maken, tillika filmskaparen John Lucas. Filmen Situation 8 består av videomaterial som visar polisbrutalitet, våld och mord på svarta amerikanska medborgare. Klipp som cirkulerat i media och vars övergrepp flera i publiken ansträngt sig för att undvika.

När filmen är slut läser Claudia Rankine ett brev från en kvinnlig professor som sett filmen vid en liknande tillställning några månader tidigare i Montréal. Hon berättar om hur de få svarta akademikerna i publiken dröjt sig kvar efter filmvisningen och sökt varandras stöd. Arga, ledsna och förbluffade frågade de sig hur Rankine kunde visa filmen utan en ynka varning. Var Rankine blind inför hur våldsscenerna återuppväcker kollektiva trauman? Brevförfattaren ber Rankine att fortsättningsvis informera publiken om vad de är i färd med att få se eller, allra helst, avstå från att visa filmen över huvud taget.

Scenen beskrivs i den amerikanska författaren och teoretikern Christina Sharpes bok Ordinary notes från 2023. Christina Sharpe var på plats under konferensen i New York och precis som publiken i Montréal lämnades hon mållös av Rankines tilltag. Rankines val att rätt upp och ner visa det brutala våldet är ett sätt att återge en fruktansvärd verklighet. Men det väcker starka känslor och många reaktioner.

Under 2000-talet har det förts en livlig debatt om hur konst och journalistik exploaterar lidande människor. I och med Susan Sontags reflektioner över krigsfotografiets etik i essäboken Att se andras lidande från 2003 uppmärksammades även vilka kroppar som vanligtvis avbildas i sin utsatthet. Till exempel är nyhetsmedier försiktigare och tar större hänsyn till personlig integritet när de som lider är vita, västerländska och heterosexuella. Medan bruna eller svarta personer oftare skildras i mer explicit våldsamma situationer. Så hur kan konsten representera våld utan att samtidigt exploatera och reproducera förtryckta gruppers lidande?

Ett svar hittade jag i den internationella grupputställningen Oläkt som visades på Moderna Museet i Malmö under våren 2024. Utställningen kretsade kring upproren och revolutionerna som svepte över arabvärlden med start 2010. I ett rakt igenom svart rum fastnade jag framför en videoinstallation av albansk-syriska Adrian Paci. I hans verk ”Broken Words” berättar fem människor som har flytt från hemlandet Syrien om inbördeskriget, men istället för att avbilda den specifika tragedin riktar Paci uppmärksamheten mot det som inte sägs. På fem storbildsskärmar ser och hör man de inzoomade ansiktena treva efter ord, svälja, hämta andan. Paci har klippt bort själva orden och berättelsen, kvar är bara tystnaden däremellan. Närbilderna av människornas ansikten skapar en direkt och stundvis outhärdlig intimitet. I det mörka rummet tvingas besökaren se rakt in i ögon som knips ihop av minnena. Eller vänta nu, minnen av vad? Det får betraktaren aldrig veta.

Inte heller i den tysk-schweiziske målaren Paul Klees verk ”Angelus Novus” från 1920 får betraktaren veta vad som sker. Målningen i naivistisk stil föreställer en ängel som har ansiktet vänt mot betraktaren. Ögonen är uppspärrade, munnen öppen. Vad som orsakar detta uttryck av fasa förblir okänt, eftersom skeendet är förlagt utanför verkets ram.

Filosofen Walter Benjamin står för den mest kända tolkningen av vad ”Angelus Novus” egentligen ser. I essän Historiefilosofiska teser som publicerades postumt 1942 skriver Benjamin att ängeln är vänd mot det förgångna och där ”ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner”. Ängeln bevittnar katastrofen, men är för evigt oförmögen att ingripa. En vind blåser ängeln bort från det förflutna och mot framtiden. Vad än ängeln har framför sig – nazismens frammarsch under Benjamins livstid eller 2000-talets alla krig och nedslagna revolutioner– så existerar det enbart som en spegling i figurens uttryck. Ett uttryck som får betydelse först i mötet med betraktaren.

Valet att inte visa det fasansfulla har förstås med etik att göra. Och aldrig är avbildningens etiska aspekter så uppenbara som i frågan om Förintelsen. På den hypotetiska frågan om vad han hade gjort om han fått tag på en film inifrån en gaskammare svarade filmskaparen Claude Lanzmann: Förstört den. I sin nio timmar långa dokumentärfilm Shoah från 1985, som har kallats för den viktigaste filmen om Förintelsen, intervjuas överlevare, vittnen och bödlar. Ingenstans i filmen visas arkivbilder eller lidande kroppar. Lanzmanns hållning är glasklar: Konsten varken kan eller bör försöka att direkt avbilda Förintelsen. Det är nog de flesta beredda att hålla med om.

Ändå fortsätter Förintelsen att ta plats i konsten. En metod som går igen hos filmskapare är att rikta uppmärksamheten mot sidan av det som inte kan, men måste, skildras. Den Oscarsprisade The Zone of Interest från 2023 är ett exempel. I filmen följer tittaren en familjs vardagsbestyr med att äta frukost, leka med barnen i trädgården och ordna bjudningar. Gräset är grönt, huset stort; allt liknar en borgerlig idyll, om det inte vore för att huset ligger alldeles intill Auschwitz där maken jobbar som kommendant.

I en särskilt stark scen har frun i hushållet besök av sin mamma. Under natten väcks mamman av ett rött ljus som fyller gästrummet. Hon letar sig fram till fönstret och drar bort gardinerna. I nästa scen fokuserar kameran på mammans ansikte, men nu sett utifrån. Genom fönstret ser tittaren hur mammans ögon spärras upp och munnen öppnas; samtidigt syns reflektionen av det som orsakar fasan. En skorsten som sprutar eld och rök.

Detta är vad tittaren som mest får se av lägret. Ändå är nazismens brott fullt påtagligt i The Zone of Interest. Under nästan hela filmen är koncentrationslägret närvarande i form av ett obehagligt bakgrundsljud i nazistfamiljens till synes gemytliga vardag. I det kolossala glappet mellan ljud och bild, mellan mammans uppspärrade ögon och familjens trädgårdsfest, lämnas ett tomrum som betraktaren får fylla i.

Ibland kan det vara nödvändigt att konfronteras med våldet utan filter, så som i Claudia Rankines film om polisbrutalitet mot svarta amerikaner. Även då konsten avbildar det fruktansvärda som avsaknad, genom att helt enkelt utesluta delar av verkligheten, framträder våldet genom betraktarens fantasi. Frågan är om den indirekta skildringen är mindre exploaterande, då vår förståelse blir än mer beroende av en verklighetsuppfattning som ofta formas av förutfattade meningar. För vare sig det går att föreställa sig gaskammarens fasa eller inte, och vare sig man vill det eller inte, blir betraktaren medskapare till en annan berättelse, bortom det som berättas.

Lejla Cato
poet och litteraturvetare

Producent: Ann Lingebrandt

Rumpans kulturhistoria: Röven har klättrat upp i nyllet

Tue, 25 Nov 2025 05:00:00 GMT

Från den skönstjärtade Afrodite, till clownen som drattar på ändan rumpan är central både för kropp och kultur. Torbjörn Elensky sätter sig på den och tänker efter.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Baken, stjärten, rumpan, arschlet, röven – kärt barn har många namn. I finare sällskap helst omtalad på franska, som derrieren. Skinkorna är våra största muskler. Det är den mest pinsamma, opassande och vulgära kroppsdelen. Att dratta på ändan är den lägsta formen av clowneri. Humor som förenar alla i världen, oavsett språk, kultur, religion och ålder. På italienska kallar man att ha tur för att ha stjärt, culo: Che culo! Betyder alltså Vilken tur! Man kan vifta på rumpan och bli smiskad på baken, fast det senare numera bara bör ske efter klart och tydligt samtycke. För jovisst, naturligtvis är denna clownernas viktigaste kroppsdel också erotiskt laddad.

Redan de gamle greker visste att uppskatta ett par sköna halvklot nedanför ryggslutet, såpass att Afrodite kallipygos, den skönstjärtade Afrodite, senare mera känd som Venus aux belles fesses, utvecklades till en särskild skulpturgenre. Den undersköna kärleksgudinnan lyfter på sin klädnad och vrider sig bakåt så mycket det går för att få en glimt av sin egen vackra baksida. En version av henne står i pelarsalen på Stockholms slott, praktiskt nog framför en spegel, för den som vill skåda behagen utan att gå runt statyn. Det var Gustav III, inspirerad efter sin resa till Italien, som beställde den av Johan Tobias Sergel 1779. Stod modell gjorde ingen mindre än tidens stora kändis, hovdamen Ulla von Höpken. Det är alltså en klassisk tradition som på 2000-talet förvaltats av stjärnor som Jennifer Lopez och, inte minst, Kim Kardashian. En yppig bak är numera lika viktig som en svällande barm och det finns både särskilda träningsprogram för skinkmusklerna och skönhetsoperationen Brazilian butt lift, som lyfter rumpan för den som inte är nöjd med sitt medfödda häng.

Den är faktiskt den mänskligaste av kroppsdelar. Inget annat djur har så stor rumpa som människor. Även om en del andra primater också har framträdande bakstycken. Chimpanshonornas ända lyser rött, nästan som en lykta, när hon är fertil och hon lockar till sig lämpliga hanar genom att visa upp den. Men de har inte två rejäla halvklot av kött och fett som står ut på baksidan. Den första människan som gick på två ben var Homo erectus, den upprätta människan, och det är också den första som börjar utveckla stora skinkor. De behövs nämligen dels för balansen, dels för att ge tryck i steget, förklarar den amerikanska journalisten Heather Radke, som har skrivit den moderna stjärtens historia. De två forskarna Daniel Lieberman och Dennis Bramble har dessutom specifikt visat att den kraftiga sätesmuskulaturen är nödvändig när man ska springa på två ben. Våra höfter, knän, fötter och alltså även rumpan är till för att vi ska kunna springa. Till skillnad från de flesta andra däggdjur är vi visserligen inte så snabba, men unikt uthålliga.

Vår stora bakdel är alltså en enorm fördel, men de gigantiska skinkorna har förstås också medfört stora bekymmer i modern tid. Främst inom modevärlden inte minst och för kvinnor. Som Radke konstaterar är rumpfokuset förvisso inte lika könat längre – tänk på Thelma och Louise menande granskning av den skönstjärtade Brad Pitt eller när väninnorna i Sex and the city pratar manshäckar – men det är ändå kvinnans bakre behag som ägnats mest uppmärksamhet i modern tid. Under de senaste århundradena har den västerländska kvinnorumpan ofta varit ordentligt inpackad i många lager tyg, som både haft till uppgift att dölja och att framhäva. Till de märkligaste modenyckerna hör turnyren, en ställning som fina kvinnor bar under kjolarna på 1870 och 1880-talen, så att bakdelen framhävdes på ett överväldigande sätt. Den här sortens mode har flera möjliga förklaringar. Den enklaste är att man ytterligare skulle framhäva den smala midjan, som hölls insnörd i trånga valbenskorsetter, genom att låta tyget välla ut nedanför den. Den otroligt vida krinolinen kan förklaras på samma sätt. Men Radke hittar också ett annat spår.

Även om människor generellt har stora säten, ansågs vita personer småskinkade, medan svarta beskrevs som motsatsen. Storleken kopplades till föreställningar om de mörkhyades sexuella vidlyftighet. Det ironiska med detta, som med så många rasistiska föreställningar, är att förakt och avund på något sätt blandas. För den stora stjärten ansågs även attraktiv. Redan tidigt på 1800-talet oroade man sig i Frankrike över att männen skulle bli mera upptända av de yppiga svarta kvinnornas dundergumpar än av de vita kvinnornas små derrierer. Och allting började med Sarah Baartman.

Hon var troligen född revolutionsåret 1789 och kom från khoikhoifolket, som traditionellt varit herdar i nuvarande Sydafrika, och som sedan 1700-talet kallades hottentotter av européerna. Hon uppträdde först i London, sedan i Paris under 1810-talet i någon typ av hudfärgad kroppsstumpa, dekorerad med snäckskal och pärlor för att motsvara publikens förväntningar på en afrikanska. Alla ville se henne och framför allt hennes stora exotiska stjärt. Det finns mängder av karikatyrer av henne från tiden, som alla framhäver baken och hon blev så småningom till en stående typ: hottentotternas Venus. Andra kvinnor från khoikhoifolket kom att exploateras på liknande sätt och det centrala i alla bilder och föreställningar var den stora baken, som efter hand kom att bli en tvetydig generell symbol för erotik. Föraktad för att den ansågs djurisk, men eftertraktad som något sexuellt lockande. Kanske kan man förstå turnyren, detta märkliga plagg som döljer den äkta ändalykten bakom en jättestor fakerumpa, som ett uttryck för den motsägelsefulla fascinationen inför den afrikanska kvinnan.

Sarah Baartman lämnades inte ifred ens när hon dog utan hon dissekerades, hennes könsorgan och stjärt blev avgjutna och hennes skelett stod utställt på Musée de l'homme i Paris, ända till 1974. Nelson Mandela föreslog 1994 att hennes kvarlevor skulle återbördas till Sydafrika och hon begravdes där 2002.

Den franske författaren Georges Bataille hade idéer om hur stjärtens kraft i och med att vi reste oss på bakbenen skjutits upp i rösten och ansiktet. I sin poetiska essä ”Solärt anus” från 1927 skriver han:

När mitt ansikte fylls av blod blir det rött och obscent. På samma gång avslöjar dess morbida reflexer en blodig erektion och en krävande hunger efter oblyghet och kriminella utsvävningar. Utan att tveka påstår jag därför att mitt ansikte är en skandal...

Det låter groteskt, men oväntat nog har vetenskapen nu, nästan hundra år senare, givit honom åtminstone delvis rätt. Nederländska och japanska forskare har visat att människors ansiktsigenkänning i princip är densamma som chimpansernas rumpigenkänning. Våra ögonvitor, ögonbryn, röda läppar och rodnande kinder motsvarar den löpande chimpanshonans rodnande bak. De skriver att resultatet tyder på ”ett evolutionärt skifte i den socio-sexuella signalfunktionen från bakdelar till ansikten”. Bataille skulle ha varit nöjd. Vi är alla rövnyllen. Och det är inget skämt eller förolämpning utan bara ett vetenskapligt faktum.

Torbjörn Elensky
författare, kritiker och essäist

Litteratur

Butts, A backstory, Heather Radke, Avid reader press 2022

Essäer 1927-1939, George Bataille, övers. Gustav Strandberg, Bokförlaget Faethon 2021

Getting to the Bottom of Face Processing. Species-Specific Inversion Effects for Faces and Behinds in Humans and Chimpanzees (Pan Troglodytes) Mariska E. Kret, Masaki Tomonaga, Leydens universitet 2016

Ny historia: Ursprungsamerikanernas fantastiska framgångar

Mon, 24 Nov 2025 05:00:00 GMT

Segrarna skriver historien, men historien skapas inte av segrare. Och ibland är det förlorarna som vinner. Malin Krutmeijer förklarar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Visste ni att Winnemem Wintu-stammen i norra Kalifornien har fått tillbaka sin lax? Chinook-laxen, på svenska kungslax, lekte i McCloudfloden så länge att den är en del av Winnemems ursprungsmyt. Det var den som gav dem röster att tala och sjunga med, i utbyte mot att de lovade att alltid beskydda laxen och tala i dess sak.
Med de europeiska nybyggarna kom laxodling och 1945 ett dammbygge. Det blev slutet för den vilda laxen. Winnemem-stammen gick nästan samma öde till mötes. Idag är de ett par hundra medlemmar.
Men de har lyckats köpa tillbaka mark, och sextio år efter det ödesdigra dammbygget bestämde de sig för att utföra att utföra en rituell dans för laxen. De dansade i flera dagar och det hela fick internationell uppmärksamhet. Plötsligt kom ett mail från andra sidan världen: ”Vi har er lax.”
Det visade sig att laxodlingsföretaget hade exporterat laxägg, och i en flod på maoriernas mark i södra Nya Zeeland hade de kläckts och fisken frodats. Nu skickade maorierna tillbaka befruktade laxägg. Kungslaxen är tillbaka i McCloudfloden.
Den här historien är ett exempel på vilken kulturell styrka ursprungsamerikanerna besitter, trots att de genomlevt ett halvt årtusende av förtryck. Det är inte ur det perspektivet man brukar berätta om de amerikanska urfolken och den europeiska kolonisationen.

Teorierna om när människorna anlände till Amerika är inte entydiga, men de kom från Sibirien, troligen för 20-30 000 år sedan. Då fanns det en landtunga över Behrings sund, och de följde sina bytesdjur över den. Sakta vandrade de söderut. Omkring 10 000 år före vår tideräkning var Amerika befolkat från Alaska i norr till Monte Verde i södra Chile.
Från de här människorna härstammar Nord- och Sydamerikas ursprungsbefolkning. I sin bok ”Indigenous continent” tecknar historieprofessorn Pekka Hämäläinen en bild av deras liv som rent paradisiskt. Välsignade med ett överflöd av fisk, vilt, örter och egna odlingar levde de i trygga, politiskt sofistikerade samhällen, från byar till högkulturer som Inka och Maya.
Vi vet ju vad som hände, eller hur? Européerna anlände. Först spanjorerna, efter dem fransmän, holländare och britter. Kolonisationen innebar snudd på utplåning genom flera hundra år av krig, massakrer, fördrivning, slaveri, europeiska sjukdomar och tvångsassimilation. I historieböckerna har vi fått lära oss att den ursprungsamerikanska kulturen blev helt förödd.
Segrarna skriver historien heter det ju – men vad är en segrare? Vad är en förlorare? Pekka Hämäläinens bok är ett exempel på ny historieforskning som vrider och vänder på sådana frågor ur ursprungsamerikansk synvinkel.

En annan som arbetar i samma anda är antropologen David Treuer, som bland annat gjort en nytolkning av den ökända massakern vid Wounded Knee 1890. Han tillhör själv Ojibwe-stammen, och har skrivit om hur historieskrivningen om ursprungsbefolkningens utplåning påverkade honom som ung.
”Och ändå”, skrev han, ”kändes det inte som om min kultur och civilisation var borta”.
Nej, det är den ju inte. Ursprungsamerikanerna är idag flera miljoner. De har tillskansat sig stort självbestämmande och varken deras språk eller kulturer är utdöda. Hur gjorde de för att överleva?
Till att börja med ska man inte göra misstaget att tro att ursprungsamerikanerna hade levt i något slags oförändrad, konserverad kultur tills européerna kom. De hade redan många gånger genomlevt konflikter, revolter, klimatförändringar och civilisationer som föll. Deras samhällen var inte likadana, och olika grupper hade visat stor förmåga till flexibilitet. De var med andra ord inte helt handfallna i mötet med européerna, utan provade olika strategier.
Hämäläinen skildrar hur de kunde lura iväg spanjorer, fransmän och engelsmän ut i vildmarken. Hur de slogs, bedrev handel eller vandrade till nya landområden. De bildade allianser, både med andra ursprungsamerikanska folk och med kolonisatörerna.
Den officiella historieskrivningen brukar inte intressera sig så mycket för sådant här, eftersom ursprungsfolken inte lyckades etablera sig som den dominerande gruppen i förhållande till européerna. Deras strategier blir gärna en fotnot i segrarens stora bok, trots att de påverkade historien. För historien skapas inte bara genom dominans. Också ursprungsamerikanernas mindre manövrer, som att erbjuda handel med en viss vara och inte en annan, att förhala en landockupation, att ingå ett tillfälligt samarbete eller bedriva något som liknade gerillakrigföring, formade utvecklingen av de amerikanska samhällena.
Pekka Hämäläinens metod för att visa detta är att i närgången detalj skildra händelser och handlingskedjor där ursprungsamerikanerna parerade eller initierade motstånd mot kolonialmakten.
Historikern Ned Blackhawk har ett lite annat angreppssätt och ger större utrymme för de materiella förutsättningarna. I boken ”The rediscovery of America” får vi bland annat veta sådant som hur mycket spanjorerna tjänade på att förslava ursprungsbefolkningen i Mexikos silvergruvor. Blackhawk ger en bild av konflikt, kamp och förlust. Inte minst ger han sig in i en verklig historisk smärtpunkt, nämligen när nybyggare från Europa vällde in i Nordamerika på 1800-talet. I USA:s nationalistiska historieskrivning brukar det heta att de modigt och mödosamt flyttade civilisationsgränsen, the frontier, från kust till kust. Det har beskrivits som en triumf – så grundades världens största och bästa demokrati.
För ursprungsamerikanerna var det istället en skärseld. Staten hade begränsad kontroll över nybyggarnas framfart, och för dem var ursprungsbefolkningen fienden, en lägre stående sorts människa. En våldsam rasism frodades med ren utrotning som mål. Det var folkmordets tid. Ett folkmord som alltså är inbyggt i nationens själva idé om sig själv. Det är inte bara vare sig segrarna eller minoriteternas effektiva motstånd som formar ett samhälle. Sanningen om ett samhälle kan finnas i hur förlusten är konstituerad.
När 1900-talet tog vid, efter 1800-talets massakrer och fördrivningar, inleddes en politik där tvångsassimilation stod på agendan. Då trädde ursprungsamerikaner fram och inledde en intensiv kamp för sina rättigheter. Nu var det de som millimeter för millimeter, och med många bakslag, tillskansade sig rätten till land, språk och inte minst rätten att bli medborgare och rösta i sitt eget land.
Ur askan reste de sig: Oneida, Ojibwe, Latoka, Shoshone – de officiellt erkända ursprungsamerikanska nationerna är idag långt över femhundra.
Och så finns förstås sådana som Winnemem Wintu-stammen, som fick hem sin heliga lax. Det kan låta som en liten sak, men den berättelsen är en av många pärlor av motståndskraft, som glimrar i Amerikas historia.

Malin Krutmeijer
kulturjournalist

Litteratur

Pekka Hämäläinen: Indigenous Continent – The Epic Contest for North America. Liveright, 2022.

DavidTreuer : The Heartbeat of Wounded Knee – Native America from 1890 to the Present. Riverhead Books, 2019.

NedBlackhawk : The Rediscovery of America – Native Peoples and the Unmaking of U.S. History. Yale University Press, 2023.

Alaine Locke: Harlemrenässansens filosof

Thu, 20 Nov 2025 05:00:00 GMT

Med antologin The New Negro: an Interpretation (1925) fick svart amerikansk kultur en ny kraft. Pontus Kyander berättar om redaktören Alain Lockes liv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Livet – vi brukar säga att det börjar det vid födseln. Livsberättelsen: den är något annat. Den kan börja var som helst, men allra helst vid en vändpunkt.

Jeffrey C Stewart börjar sin biografi vid en vändpunkt när han skriver om afroamerikanen Alain Locke, han som mer än någon annan formade vad som kallats Harlemrenässansen på 1920-talet.

1922 avlider Lockes mor Mary. Den 37-årige Alain som fram till dess bott hemma klär upp henne en sista gång i den bästa pärlgrå klänningen och de matchande handskarna, stöttar upp henne i soffan som till en kaffebjudning och släpper in de närmaste för ett sista avsked. Vännerna troppar av lika fort som de anlänt, och själv tar Alain Locke klivet ut i ett nytt liv.

Locke var en dandy av 1920-talssnitt, välklädd från hatten ner till skospetsarna, liten till växten, till sättet avvaktande och distanserad. Han kom från svart medelklass på den amerikanska östkusten. De hade högre utbildning sedan flera generationer; i ett viktorianskt samhälle var de svarta viktorianer väl medvetna om sin egen ställning – och mer angelägna att assimileras i en vidare medelklass än att blandas samman med Söderns fattiga slavättlingar.

Jeffrey C Stewart ger bilden av en sammansatt och inte uteslutande sympatisk person: misogyn, oförlåtande inför verkliga och inbillade oförrätter, men också gränslöst generös mot dem han beundrade och älskade. Locke var dessutom homosexuell. Det var lika olagligt och oacceptabelt i universitetsvärlden som i den afroamerikanska gemenskapen.

Alain Locke var inte den förste svarte studenten på elituniversitetet Harvard, och han var långt ifrån ensam. Men han blev den klarast lysande stjärnan. Som förste och länge ende afroamerikan tog han emot ett Rhodes-stipendium – ironiskt nog instiftat av kolonialpolitikern och affärsmannen Cecil Rhodes som gav namnet åt det rassegregerade Rhodesia.

Rhodesstipendiaterna var en elit av amerikanska studenter som skickades att studera vid universitetet i Oxford. Det var en utvaldhet som exponerade Locke. På Harvard var han en bland flera svarta studenter. Bland Rhodesstipendiaterna i England var han den ende. Medan rasismen tog sig relativt diskreta uttryck i Boston och av Locke kunde skylas över som brist på hyfs från enskilda studenter, blev den öppna rasismen från studenter med rötter i den amerikanska Södern så uppenbar i Oxford att inte ens Locke kunde se förbi den.

Det var inte bara den chockerande rasismen som splittrade Lockes studier i Oxford. På avstånd från mor, Harvard och annan social kontroll kunde han i England och på resor till kontinenten undersöka sin sexualitet. I London, Paris, och Berlin ägnade Locke lika mycket uppmärksamhet åt museer och teatrar som åt manliga vänner och unga prostituerade. Lika beroende som han var av en fast punkt hemma i USA, lika avgörande var uppbrotten och resorna för hans tänkande.

Det blev ingen examen från Oxford. Den i hast skrivna avhandlingen i filosofi underkändes. Vad Locke däremot fick med sig från Europa var kärleken till europeisk konst och kultur. Samtidigt var det på resor i Europa som han teoretiskt började formulera sig kring ras. Rasbegreppet var för föregångare som W E B Du Bois statiskt och essentiellt, ett biologiskt faktum. Locke såg istället ras som något kulturellt, föränderligt och påverkbart. Han lutade sig bland annat mot antropologer som Franz Boas, som hävdade att det saknades objektiva kriterier för att skilja raser i fysisk mening. Varje kriterium förekommer rikligt också i andra raser. Ras är snarare en form av medvetande, en föreställning, enligt Boas.

Denna ”mjuka” definition av ras passade Locke. Han sökte en väg som inte var aktivistisk och konfronterande, utan som öppnade dörrar i en tid av rassegregering. Det var också viktigt för Locke att inte själv tappa fotfästet i en akademisk och borgerlig kultur.

Locke levde ut en homosexuell version av vad W E B Du Bois kallat ”en dubbel medvetenhet” hos USA:s svarta, ”känslan av att alltid se sig själv genom andras ögon” som det står i ”The Souls of Black Folks” från 1903. Det var först på avstånd från USA som Locke kunde formulera sig kring en afroamerikansk renässans. Allra först skedde det i essän ”Steps Toward the Negro Theatre”: en teater med och om svarta, inte alltid skriven av svarta men med utgångspunkt i afroamerikanska erfarenheter. Teatern skulle skapa svart medvetenhet och samtidigt slå bryggor till den vita medelklassen.

Alain Locke erövrade så småningom sin doktorsgrad i filosofi vid Harvard, men i efterhand framstår han inte så mycket som en akademisk filosof, utan mer av en lysande kritiker och inte minst en barnmorska för en yngre generation svarta, manliga homosexuella poeter. Några av dem var hans älskare, den störste av dem, Langston Hughes, förblev otillgänglig för Lockes outtröttliga erövringsförsök. Estetik och sexualitet gick hand i hand. Kvinnor gjorde sig bara i undantagsfall besvär – Zora Neal Hearston brukar nämnas, men det var en inflammerad och bitter relation.

När tidskriften Survey Graphics utkom med numret ”Harlem. Mecca of the New Negro” 1925 slog det ner som en bomb. Survey Graphics vände sig huvudsakligen till en intellektuell vit medelklass, men hade bjudit in Locke som gästredaktör. Han hade sedan länge arbetat på en essä om ”The New Negro”, som nu blev hjärtpunkten i en antologi om modern svart urban identitet.

”Harlem. Mecca of the New Negro” förmedlade bilden av en ny kultur, färgad av möten och mångfald. Den luftiga formgivningen kombinerad med omslagets antytt afrikanska bårder signalerade något nytt, i jämna steg med europeisk modernism. Här föddes idén om Harlemrenässansen, där stadsdelen på norra Manhattan blev fixpunkt för all ny svart kultur.

Locke följde året efter upp med antologin ”The New Negro: An Interpretation” där fokus flyttats mot den afroamerikanska litteratur som vuxit fram efter 1920. Det var en programskrift med syfte att frammana bilden av en ny afroamerikansk litteratur med anspråk att bli läst och hörd i egen rätt. Den väckte anstöt hos svarta intellektuella som ville se konsten som ett moraliskt och propagandistiskt verktyg för förändring. Men hans bidrag till en estetik ägd av Amerikas svarta och till konstruktionen av en positiv svart identitet, har haft efterverkningar in i vår tid.

Harlemrenässansen blev kortlivad, det satte börskraschen definitivt stopp för 1929. Det vore en överdrift att påstå att Locke ”ledde” en rörelse som i väsentliga avseenden var ett resultat av ekonomiska, sociala och politiska omständigheter. Harlem blomstrade förvisso kulturellt, jazzen exploderade på klubbar som den legendariska Cotton Club, ett nytt mode av och för svarta uppstod, och afroamerikanska författare som debuterat på tjugotalet framstod som en samlad generation. Locke blev en röst som kunde sammanfatta skeendet i en övertygande form. Locke var ingen skrivbordsfilosof, utan en som kunde tänka fritt först när horisonten var öppen och tyglarna fria.

Pontus Kyander
konsthistoriker, kritiker och utställningskurator

Litteratur

Jeffrey C. Stewart: The New Negro – The Life of Alain Locke. Oxford University Press, 2018.

Kinarestaurangen: Mellanrum som hittat sin plats runt om jorden

Wed, 19 Nov 2025 05:00:00 GMT

Det är inte bara de svenska KInakrogarna som anpassats till lokala förutsättningar. Lin Herngren berättar en fascinerande global historia.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I öppningsscenen av Ang Lees film ”Mat, dryck, man, kvinna” från 1994 möter vi mästerkocken Chu, som förlorat sina smaklökar. Han förbereder familjens söndagsmiddag och hanteringen av råvarorna sker under rituella former – som i en dans rör han sig i det välutrustade köket. Med den breda kniven finhackas grönsaker, skärs kött och fileas fisk. Rytmiskt slår knivbladet mot skärbrädan medan oljan fräser i wokpannan och locket darrar på bambutråget. Mitt i tillagningen ringer telefonen. Chu svarar och yttrar filmens första replik: ”Chi le ma?”

Har du ätit?

Råkar du i samtal med någon bekant kring lunch- eller middagstid i en kinesiskspråkig miljö är detta en vanlig fråga. Men den grundar sig inte i nyfikenhet utan är närmast en hälsningsfras: Att fråga om du ätit är det samma som att fråga hur du mår. Maten – och måltiden – har en central plats i det kinesiska medvetandet.

På 1990-talet fanns två kinarestauranger i Trelleborg där jag växte upp. Och det såg liknande ut runt om i landet. I dag är den klassiska kinakrogen en raritet. Jag kan fortfarande se skyltarna med deras namn framför mig men jag minns inte längre hur de såg ut inuti. När jag fantiserar om att kliva in genom dörrarna smälter inredningen ihop till en röra av detaljer. Jag passerar akvarium med slöa guldfiskar. I hörnen står porslinsvaser med blå dekor. Musiken som spelas låter som droppande vatten och på borden ligger tjocka menyer med inplastade sidor.

Den nostalgiska känslan får en personlig och samhällelig klangbotten i Lap-See Lams konstnärskap. Med hjälp av en 3D-scanner har hon dokumenterat flera Stockholmsrestauranger innan de bytt skepnad eller slagit igen. Bland annat den restaurang som öppnades av av Lams mormor på 1970-talet. Inscanningen har gjorts om till en animation som kan upplevas i virtual reality, men tekniken har inte riktigt varit anpassad för att återge en levande miljö. Så när människor rör sig genom rummet uppstår visuellt sönderfall. Det glappar mellan verklighet och avbild och konstverket förmedlar en kuslig stämning av deja vu; av att vara fast mellan olika rum.

Och är inte det just vad kinakrogen är? Ett slags mellanrum. Restaurangerna är en plats för möten mellan öst och väst; en sorts illusion som en gång stillade besökarens begär efter något annat, lagom främmande, men som i en mer globaliserad tid i stället anklagas för att inte vara tillräckligt autentisk.

Vårrullar, friterade räkor i sötsur sås, fyra små rätter… den typiska maten som serveras på våra kinakrogar kommer från det kantonesiska köket, men är anpassad till råvaror och smaker i 1970-talets Sverige. Då lämnade många Hongkong eftersom de var trötta på det sociala och politiska tumult som spillt över från det kommunistiska fastlandet efter kulturrevolutionen. På samma sätt har andra politiska skeenden bidragit till den kinesiska migrationen, och spridningen av dess olika kök runt om i världen. I USA kan man äta chop suey, en slags såsig pyttipanna på ris som uppfanns av de kineser som emigrerade kring förra sekelskiftet för att finna guld och bygga järnvägar. Turkiets äldsta kinarestaurang serverar inte fläskkött och alkohol eftersom den grundades av en man som var hui – kinesisk muslim – och som tog sig till fots från Xinjiang när Nationalistpartiet retirerade till Taiwan.

Dokumentärfilmaren Cheuk Kwan besöker och berättar om alla dessa platser i boken som heter just ”har du ätit”: ”Have you eaten yet? – Stories from Chinese Restaurants Around the World” Likt Lam använder sig Cheuk av kinakrogen som utgångspunkt för att berätta om diasporan, men i skildringarna är det snarare maten än det faktiska rummet som fungerar som utgångpunkt för att undersöka vad som är autentiskt och kinesiskt.

Det är svårt, rent av omöjligt, att vara entydig när man pratar om ’kinesisk mat’. På fastlandet bor mer än 1 miljard människor. Vid sidan om majoriteten hankineser finns 55 minoritetsfolk. Störst är zhuang som räknar över 16 miljoner. Andra stora grupper innefattar manchuer, hui, miao, uigurer, mongoler och tibetaner. Utanför fastlandet, Hongkong och Taiwan bor mer är 40 miljoner kineser, som ofta har flera nationaliteter, kulturer och språk. Själv har Cheuk rötter i Kina men är född i Hongkong. Innan han emigrerade till Kanada var han bosatt i Singapore och Japan. Kanske är det därför hans inställning till autenticitet är så flexibel. För honom är maten kinesisk om den framkallar ett minne från måltiderna han åt under uppväxten.

Äkthetstestet får mig att tänka på när jag själv som 20-någonting flyttade till Shanghai. Då fick jag för första gången smaka förlagan till den strimlade biffen med grön paprika som jag alltid beställde på krogarna i Trelleborg. Shanghairätten var kanske rikare i smakerna, men den hakade också i barndomens upplevelse av balansen mellan sälta och sötma, mellan de krispiga grönsakerna och det fluffiga riset.

De flesta ställena som Cheuk besöker är familjeägda. Precis som i Sverige anpassar de sina menyer efter lokala förutsättningar för att verksamheten ska gå runt. I Kenya beställer han wokad biff med vattenmelon. I Brasilien får mapo-tofun hetta från en lokal superchili i stället för sichuanesisk blompeppar. På flera platser har den kinesiska maten transformerats genom råvaror eller tillredningstekniker och blivit del av andra kök. I Peru finns exempelvis chifa-köket, där gränserna mellan det kantonesiska och peruanska suddats ut. En typisk rätt är den wokade biffgrytan lomo saltado. Köket är så välintegrerat att det i dag finns 20–30 000 chifa-restauranger runt om i Peru, vilka även spridit sig till närliggande länder som Ecuador, Chile och Bolivia.

Den sista söndagsmiddagen i filmen ”Mat, dryck, man, kvinna” är inte lagad av stjärnkocken Chu utan av hans distanserade, karriärdrivna mellandotter. När han för skeden till munnen känner han för första gången på länge smaken av ingefära. Genom att återskapa moderns kycklingsoppa har dottern inte bara väckt hans smaklökar till liv, utan också påmint honom om en annan tid. Även om de två nu lever helt olika liv växte dottern upp i Chus kök. De delar erfarenheter och är av samma kött och blod. På samma sätt är maten som serveras på kinesiska restauranger runt om i världen en spegling av tillhörigheter och identiteter. Beroende på vem som äter den, när eller var den äts blir den uttryck för samhörighet eller främlingskap.
Lin Herngren
författare och sinolog

Litteratur

Cheuk Kwan: Have you eaten yet? Stories from Chinese Restaurants Around the World. Pegasus books, 2023.

Papyrerna från Oxyrhynchos: En sophög av myllrande mänsklighet

Tue, 18 Nov 2025 05:00:00 GMT

Soporna är historiens blundande skugga. Just därför är de så värdefulla. Dan Jönsson befarar att vårt genomlysta skit inte kan jämföra sig med antikens.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Finge jag önska något av historien är det att den inte var så tyst. Tänk, till exempel, om det ur städernas husfasader och stenläggningar gick att locka fram några av alla de ljud och röster som genom tiderna har ekat genom gränderna, ungefär som när man spelar upp en grammofonskiva? Om det i en gammal kruka inte bara gick att få syn på krukmakarens fingeravtryck utan också höra sången han nynnade medan han jobbade? Eller om jag hemma i mitt vardagsrum, som en gång lär ha fungerat som kontor för den lokala kooperationen, på något fiffigt vis kunde få golvspringorna och taksprickorna att släppa ifrån sig bara några brottstycken av diskussionerna och skitsnacket från föreningens sammanträden för hundra år sedan? Det skulle förstås mest bli lösryckta fragment, knappt ens begripliga och blandade huller om buller till en ruin av ljud som ändå – eller just i sin kakofoniska röra, tänker jag mig, skulle få det förflutna att kännas lika yrvaket levande som om det aldrig ens hade passerat.

Det finns en sådan plats. I Nildalen, ungefär femton mil söder om dagens Kairo, låg en gång den antika staden Oxyrhynchos, ”elefantnosfiskens stad”. För tvåtusen år sedan var den en av det hellenistiska Egyptens metropoler – idag finns inget av den kvar. Det vill säga: av stadens stolta murar och monument återstår i stort sett inte ett spår. Det som bevarats är något helt annat, nästan motsatsen, nämligen dess soptipp. 1896 tog några engelska arkeologer ett spadtag i sanden i utkanten av den gamla staden och stötte på vad som visade sig vara oändliga mängder med gamla papyrusfragment. Bland det första som dök upp var ett litet stycke av Thomasevangeliet, och med skoporna som följde kom det ena efter det andra, en salig röra av dikter och inköpslistor, dramer och polisrapporter, priskuranter, klagomål och kärleksbrev. När de grävt färdigt, efter några år, hade de fått upp ungefär en halv miljon papyrusfragment.

Hittills har lite drygt 6000 blivit dechiffrerade och publicerade. Av dem som gått att tidsbestämma kan man dra slutsatsen att soptippen varit i bruk från åtminstone 100-talet före till 700-talet efter vår tideräknings början – det är som om vi idag skulle slänga våra gamla kvitton och reklamblad på samma ställe som på 1200-talet. Och att allt i stort sett skulle finnas kvar. Det urval som publicerades på svenska 2025 omfattade knappt 400 korta texter, en del bara några lösryckta ord, andra fullt bevarade, begripliga utredningar om affärstransaktioner, skilsmässor, transporter och översvämningar. En slav har rymt och blir efterlyst med detaljerat signalement. En man har övermannats av sin kärlekslängtan och nedkallar en erotisk besvärjelse över sin älskade. En pojke deklarerar för sin pappa – vi befinner oss just här på 200-talet – att om han inte får följa med till Alexandria tänker han varken äta eller dricka mer, ”så det så”. En missnöjd kund i klädbutiken blir utsatt för misshandel och gör polisanmälan. Fem dubbla kannor vin ska inhandlas. Ett snabblån utverkas. En råttfångare får betalt.

Att läsa dessa texter är som att lägga örat tätt intill en väldigt tunn vägg bakom vilken allt detta fortfarande pågår. Samtidigt, oavbrutet i munnen på vartannat. Pompejis berömda graffiti är dödsviskningar i jämförelse. Det spelar ingen roll att en del knappt går att urskilja, att somligt mest låter som ett osammanhängande mummel när det överröstas av det allmänna sorlet: för det är just själva sorlet som gör alltihop så intensivt levande, denna stockning av uppdämda ögonblick, denna hysteriska historiska samtidighet, detta liv på andra sidan tiden. Detta slumpmässiga, ofrivilliga arkiv av vittnesmål som framträder med sådan omedelbar skärpa och närvaro just för att det inte avsiktligt sparats och arkiverats på någon därför avsedd, avskild plats utan tvärtom medvetet sållats bort, lyfts ut ur tiden och historien.

Man skulle kunna säga att om historien är det som blir kvar när tiden har gjort sitt, så är soporna det negativa avtrycket av den. Historiens blundande skugga. Bland det som utmärker vår egen tid är att den tycks vilja bekämpa denna omedvetna skugga med alla medel: lysa upp den, driva den på flykten, spara minsta vittnesbörd och representativa kvarleva i sina arkiv och bibliotek, fysiska och digitala. I världens stora arkiv ryms idag så mycket information att inge människa kan drömma om att få en överblick. I San Francisco i USA står en blinkande superserver, The Wayback Machine, som samlar skärmdumpar av världens internetsidor. Om historien har ett slut är det kanske så här det ser ut – när den sakta men säkert övergår i ögonblicklig, automatisk dokumentering.

Men det betyder ju knappast att det i vår tid inte produceras sopor. Tvärtom, soporna hör i själva verket till den moderna civilisationens största produkter. Ett normalt dygn gör vi oss av med ungefär fem miljoner ton – nästan ett kilo skräp per jordinvånare och dag. Georges Bataille skriver i sin essä Den fördömda delen om överflödet som all ekonomisk aktivitets mål och mening. Som alla organiska processer genererar även den mänskliga ekonomin ett överskott, och varje samhällsform definieras av sitt sätt att hantera det. Aztekernas människooffer, Romarrikets militära expansion och vår tids konst och lyxkonsumtion är exempel på hur överskottet leds bort från den produktiva ekonomin och istället genererar existentiella – politiska och kulturella – värden. Samtidigt rör det sig alltså om just en avledning. Överskottet blir ett problem eftersom det frikopplas från den nytta och nödvändighet som ses som motorn i ekonomin. På så vis, menar Bataille, har det en tendens att skapa ångest i ett samhälle där dess problem i grunden förblir olöst.

För dagens västerländska konsumenter är denna ångest ständigt närvarande. Vi vill helst inte se vårt överflöd i ögonen. Men avfallet är det ofrånkomliga beviset för detta ångestskapande överskott – därför måste det hållas undan, maskeras och förädlas. Istället för soptipp: återvinningsstation. Istället för att slänga, ”sorterar” vi. Med följden att soporna som sådana försvinner – redan innan de bränns eller återvinns, mals ner och deponeras. Fragmenten från Oxyrrhynchos ger mig en hisnande känsla av att stå inför ett gigantiskt, kollektivt, historiskt minne, ett nät av slumpmässiga synapser som tillsammans bildar något både tidlöst och ögonblickligt. Någon liknande superhjärna lär framtidens akeologer knappast hitta bland det avfall som vi lämnat efter oss. Istället kommer de att storkna framför våra tysta arkiv, förbluffat fråga sig: var detta människor som fanns, på riktigt? Kanske hittade de bara på sig själva.

Dan Jönsson
författare och essäist

Litteratur

Karl Dunér (red): Sophögen i Oxyrhynchos – grekiska papyrustexter. Översättning: Daniel Samuelsson, Jan Stolpe, Lars-Håkan Svensson. Ellerströms förlag, 2025.

Georges Bataille: Den fördömda delen. Översättning: Johan Öberg. Bokförlaget Faethon, 2021.

Wittgenstein och Ramsey: Det ensamma geniet och hans geniale vän

Mon, 17 Nov 2025 05:00:00 GMT

Ludwig Wittgenstein var omgiven av många av sin tids främsta tänkare, men en av de allra främsta är okänd för allmänheten Frank Ramsey. Helena Granström reflekterar över deras komplicerade vänskap.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2021-03-17.

Det är i efterhand inte alltid så lätt att säga exakt hur eller när en vänskap tar sin början, men i det här fallet är det ingen tvekan: Den börjar med ett märkvärdigt och svårgenomträngligt bokmanuskript, författat mer eller mindre nerifrån en av första världskrigets skyttegravar. I denna skrift menar sig författaren, den då knappt trettioårige österrikaren Ludwig Wittgenstein, ge en fullständig redogörelse för relationen mellan språk och verklighet. Texten pekar också mot filosofins begränsningar, och etablerar en distinktion mellan det som kan uttryckas klart och det som enbart kan gestaltas eller visas: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.”

1921 publiceras det som senare ska bli ”Tractatus logico-philosophicus” för första gången i en tysk tidskrift, och när den ett år senare utkommer på engelska är det tack vare ansträngningarna av Frank Ramsey, en 18-årig universitetsstudent som redan vid denna ålder utmärkt sig i såväl tyska som matematik, logik och filosofi.

Och det är alltså här som relationen mellan de båda männen kan sägas få sin inledning: i och med Ramseys översättning av denna närmast oöversättliga lilla traktat, för vilken bokens förläggare väljer att ta åt sig hela äran. Det uteblivna erkännandet tycks emellertid inte bekomma Ramsey. Vad han i första hand tar med sig från arbetet med Wittgensteins Tractatus är filosofiska impulser som han sedan ska komma att ta spjärn emot under hela återstoden av sitt alltför korta liv. Det är emellertid inte ett förhållande präglat av okritisk beundran från Ramseys sida; snarare är det fråga om ett ömsesidigt utbyte mellan de två. Mellan Tractatus briljante men kryptiske och djupt obstinate författare, och det lågmälda och godmodiga underbarnet, som före sin död i sjukdom vid 26 års ålder även hann lämna betydelsefulla bidrag inom logik, matematik och ekonomi.

Men, till en början har relationen mellan det kärva österrikiska geniet och hans begåvade brittiske översättare ändå tveklösa drag av kärlekshistoria. När Ramsey i september 1923 för första gången besöker Wittgenstein i den lilla österrikiska bergsby där filosofen, som skänkt bort hela sin del av familjens enorma förmögenhet, tjänar sitt uppehälle som grundskollärare, har rapporterna hem en närmast nyförälskad ton. ”När han förklarar sin filosofi är han upphetsad och gör stela gester”, rapporterar Ramsey, ”men han förlöser spänningen med ett charmerande skratt. Han har blå ögon. … Han är fantastisk.” Vilket inte utesluter att deras gemensamma genomgång av Tractatus var krävande: ”Det är förfärligt när han frågar ’Är det klart?’ och jag säger ”nej” och han säger ’För helskotta, det är helt vedervärdigt att behöva gå igenom allt det där igen’. … Han glömmer ofta bort innebörden av saker han skrivit fem minuter tidigare, och drar sig till minnes den igen först senare.”

Det är en påfrestning i relationen som för Ramseys del bara kommer att växa sig starkare, så att han under ett besök året därpå i sina brev hem konstaterar att den stora filosofen inte är bra för hans arbete: ”Pekar man på en frågeställning vill han inte höra ens eget svar på den, utan börjar bara genast försöka komma på ett själv. Och det är så enormt hårt jobb för honom, som att knuffa någonting alldeles för tungt uppför ett berg. ”

Ännu ett år senare inträder en kris i förhållandet mellan de båda, till stora delar föranledd av Wittgensteins oförsonliga attityd gentemot sin omgivning. När de sammanstrålar hemma hos ekonomen John Maynard Keynes, ett par veckor efter Keynes bröllop och några dagar före Ramseys eget, oroar sig Ramsey för hur han ska underhålla sin krävande vän, eftersom denne bara vill befatta sig med de mest seriösa diskussioner, men dessa å andra sidan tenderar att leda till så våldsamma meningsskiljaktigheter att de blir helt omöjliga. Det mest positiva Ramsey har att rapportera i sina brev är Wittgensteins vana att framföra komplexa operastycken med bara munnen till hjälp: ”Han visslar fantastiskt”.

Att Wittgenstein efter mötet hemma hos Keynes plötsligt bryter kontakten med Ramsey har åtminstone delvis att göra med att deras meningar går isär angående psykoanalysens fader Sigmund Freud, som Wittgenstein menade var moraliskt förkastlig: ”Moraliskt sett är Freud ett svin eller något liknande, men det ligger mycket i vad han säger. Förresten är det samma sak med mig. Det ligger mycket i vad jag säger.”.

Wittgenstein var, vilket Ramsey alltså fick erfara, en man med ett oerhört strängt moraliskt system som han lät omfatta såväl andra som sig själv; en man förmögen att producera aforismer av typen ”den som inte är beredd att göra sig själv illa kan inte tänka ordentligt”.

Vilket möjligen kan läsas som ett avfärdande av den jämförelsevis sorglösa Ramsey; icke desto mindre hittar de två tillbaka till varandra när Wittgenstein efter upprepade övertalningsförsök återvänder till Cambridge 1929. Den förälskade spänningen mellan dem tycks intakt, liksom svårigheterna: Deras samtal är, skriver Wittgenstein, ”som något slags energikrävande sport och genomförs med gott humör. Det är något erotiskt och chevalereskt över dem.” Ramsey å sin sida rapporterar hur Wittgenstein driver honom till vansinne genom att komma in i arbetsrummet och inte säga någonting utom ”jag är så hopplös” – för att därefter starta ett uppslitande filosofiskt gräl, som inte sällan slutar med att båda männen faller i gråt.

Ramsey kom allteftersom tiden gick att vända sig mot Tractatus filosofiska system i allt högre grad; han kritiserade Wittgenstein bland annat i frågan om språklig mening, matematiska utsagors innebörd, och sinneserfarenhetens plats i filosofins teoribyggen. Något som tycks ha provocerat Wittgenstein: efter Ramseys död i gulsot år 1930 skriver han att han fann dennes sinne frånstötande och fult, och att hans kritik inte var av den kreativa, stimulerande typen, utan den hämmande.

Inte förrän långt senare, i sin skrift Filosofiska undersökningar, ska Wittgenstein vidgå sin yngre kollegas inflytande. Där skriver han att han kommit att inse de misstag han gjorde i Tractatus, och att denna insikt – ”i en utsträckning som [han] knappast själv kan bedöma” – stammar från den kritik som riktades mot dem av Frank Ramsey, som dryftade dem med honom i otaliga samtal under de två sista åren av sitt liv.

Och kanske kan man säga att Ramsey därmed gavs erkännande för ett av vänskapens viktigaste element, nämligen integritet, som han förmådde uppvisa också i relation till ett arrogant geni som bestraffade i princip allt som inte var beundran från omgivningen med vrede och fördömanden. Ramsey förblev fast i sin vänskap, men också fast i sin intellektuella övertygelse – ett sätt att beskriva det är att han tog Wittgensteins egen filosofi och vände den emot honom genom att sträva efter att på en gång göra den mer mänsklig, och mer konsekvent. ”Det vi inte kan tala om kan vi faktiskt inte tala om”, påminde han sin vän och fortsatte ”och vi kan inte vissla det heller.”

Helena Granström
författare med bakgrund inom fysik och matematik

Litteratur

Cheryl Misak, "Frank Ramsey. A Sheer Excess of Powers" (Oxford University Press, 2020)

F.P. Ramsey, "Critical Notice: Tractatus Logico-Philosophicus", Mind, vol 32, nr 128 (1923)

Ludwig Wittgenstein, "Tractatus Logico-Philosophicus". Översättning av Sten Andersson (Norstedts, 2014)

Ludwig Wittgenstein, "Filosofiska undersökningar". Översättning Anders Wedberg (Thales, 1992)

Ray Monk, "Ludwig Wittgenstein. The Duty of Genius" (Vintage, 1991)

Själarnas frändskap: Klein, Söderblom, Martin och jag

Thu, 13 Nov 2025 05:00:00 GMT

I ljuset av berömda förfäder funderar Selma Yousif Mesbah över en nära vänskap och över driften att vilja göra allt till Du.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Är det gudomliga egentligen ett språk? Det är den palestinsk-amerikanske poeten Fady Joudahs ord som väcker frågan inom mig, när han under ett författarsamtal i Malmö beskriver Gud som en översättare, som försökt nå ut med sitt budskap till oss genom olika alfabet och olika religioner. Men vi har inte förstått, hur många yttringar vi än fått ta del av fortsätter vi begå samma brott mot varandra, oss själva och andra livsformer. Gud försöker trots det enträget att nå fram till oss med sitt kärleksbudskap i det som Joudah kallar utplåningens tid, bland annat genom poesin. Jag knuffar min vän Martin i sidan och höjer menande på ögonbrynen.

En skrivande person behöver ibland lämna den plats där livets distraktioner råder för att kunna skriva och tänka fritt. Det var så jag träffade Martin. En gemensam vän tipsade om att Martin hade ett litet hus på sin tomt, där jag nog kunde få skrivro. Jag fick något mer än så. Det framkom snart att vi var själsfränder. Vi sökte båda efter ett alternativt sätt att leva, i närhet till naturen och bort från samtidens förtärande konsumism. Våra intressen kretsade kring konst, litteratur och existensen väsentligheter. Samtalen blev långa och innerliga och under ett av dem, en eftermiddag i juni ett år in i vår vänskap, fick vår starka koppling en oväntad klangbotten.

Martin berättade om sin farmors farfar. Han hette Gottlieb Klein och var rabbi vid Judiska församlingen i Stockholm vid sekelskiftet. Han var en progressiv reformist och övertygad antisionist och forskade om urkristendomens förhållande till judendomen, vilket ledde honom till religionsöverskridande samarbeten En gång läxade han upp en förmäten Strindberg, när denne fått för sig att han kunde lära sig hebreiska på endast två veckor.

Min mormors morfar var också aktiv på den tiden, svarade jag. Det låter faktiskt lite likt. Nathan Söderblom hette han, ärkebiskopen som fick Nobelpris för sitt engagemang i fredsfrågor och den ekumeniska rörelsen.

Martin tog upp sin mobil, sökte och läste högt:

”Bland Kleins nära vänner fanns Nathan Söderblom. De såg dialogen mellan religionerna som verktyg för fred och försoning. Genom den etiska universalismen…lyfte de fram det som förenar människor snarare än det som skiljer.”

Vi såg på varandra och skrattade till, så det var så det låg till? Där satt vi som av en slump, och så var det ingen slump utan kanske ödet?

Våra förfäders vänskap hade varit lika stark, de talade om ”själarnas frändskap i fromhet, vetenskapssyn och i optimistisk framtidstro”. I ett brev till Gottlieb uttrycker Nathan sin uppskattning för deras ”uppbyggande och uppvärmande” samtal under en middag som innehade ”mer religion än i hela samvaron dagen förut med biskoparna”.

Gottlieb föddes i en liten by i nuvarande Slovakien, Nathan i en by i Hälsingland, de sammanstrålade i de fina rummen i Uppsala och Stockholm, där de strävade efter andlig och intellektuell upphöjelse. Jag och Martin har självmant flyttat till landsbygden, drivna av en slags känslomässig gravitation, som drar oss mot jorden i en motsatsrörelse från våra förfäders klättrande på civilisationens trappa, mot ett andligt upphöjt tillstånd. Men det har alltid funnits en motkraft, en dragkamp mellan det jordnära och det upphöjda som slitit i oss, som skapat en inre splittring och osäkerhet i hur vi ska finnas till i världen. Det är förfäderna, tänker jag nu, som lever vidare inom oss med sina transcendentala ambitioner, de som gör det svårt för oss att förlika oss med en jordbunden och alltför enkel tillvaro där vi odlar våra trädgårdar, utan att lägga oss i vad som sker i den stora världen därute.

Våra samtal går ofta från det omöjliga i att leva ett fragmentariskt liv där jaget får stå tillbaka för ett tillstånd av ständig produktion och konsumtion, till en längtan efter en kollektiv och självklar samhörighet där enhet och helhet får bejakas. Det har aldrig varit tal om Gud i en strikt religiös mening, mer en känsla av hemhörighet i alltet, en känsla vi enklast uppnår i naturen, kanske i mindre utsträckning bland människor. De kan ju vara så mycket svårare att relatera till än träd. Ändå har viljan och utmaningarna med att förenas alltid funnits där, ett sökande efter en gränslös och alltomfattande gemenskap. Ett språk, kanske, som alla kan förstå, bara genom att förnimma det.

Nathan Söderbloms syn på Gud och tro påminner om Joudahs gudomliga översättare. För min förfader handlade det om uppenbarelser; Gud måste upplevas. Men det är inte bara genom en kristen praktik man möter Gud, vem som helst kan få en uppenbarelse, var som helst. Personligen ansåg han att kristendomen kommit närmast den rena uppenbarelsen, men att alla sorters gudsyttringar var lika legitima, en tro på naturens andar såväl som på ett evigt liv i reinkarnation. Ingen religion är en kulturprodukt, utan all religion beror på en uppenbarelse, menade han. Och Gottlieb Klein instämde: Det var det universella i judendomen som var det väsentliga, inte en etnisk gemenskap utifrån idén om Guds utvalda folk.

Klein var en av judendomens största tänkare, det tyckte i alla fall den judiska filosofen Martin Buber, vars bok ”Jag och Du” jag hittar på bordet framför brasan i Martins vardagsrum en kväll. Redan vid titeln känner jag ett magiskt pirr av igenkänning genom kroppen, en känsla av att allt hänger ihop. Buber angriper Guds uppenbarelse direkt via språket, han skriver att människan förhåller sig till världen genom två grundordpar, Jag-Du och Jag-Det. Genom att säga Jag-Du ingår man i en relation med ett subjekt, det kan vara en människa såväl som ett träd, men att säga Jag-Det är att erfara ett objekt utan att en relation uppstår. Anden, alltså Gud, visar sig när ordparet Jag-Du yttras, och det görs med hela väsendet. Det är i förhållande till Du, som Jag blir till.

Buber skriver om en drivkraft efter en all-relation som vi bär med oss in i livet, men som glöms vid födseln, en drift att göra allt till Du. Träden, människorna omkring oss, även de vi knappt vågar se i ögonen på grund av meningsskiljaktigheter. Det är den drift både jag och Martin känt, den vi alltid når fram till i våra samtal, i vilken ände de än börjar. Det finns alltså ett språk, precis som Joudah beskrev, som kan överskrida kategorier och nå fram till oss, bara vi lyssnar. Herrarna i denna essä kallar det språket för Gud, men understryker att det finns andra sätt att förmedla den alltomfattande kärlek som Gud ger uttryck för, genom poesi, filosofi eller bara ett samtal med ett Du.

Att reducera en människa till ett Det utesluter möjligheterna till en relation, det går inte att älska ett ting. Det går däremot att förinta utan att känna att man förintar sig själv. En villfarelse vi alltför sent känner igen som sådan, när skadan redan är skedd. I utplåningens tid.

Selma Yousif Mesbah
skrivpedagog och skribent

Litteratur

Martin Buber: Jag och Du. ÖVersättare: Andreas Ekvall. Polaris, 2024.

Jonas Jonson: Jag är bara Nathan Söderblom, satt i tjänst. Verbum, 2014.

Resesällskap: Låt det oväntade mötet förändra ditt liv

Wed, 12 Nov 2025 05:00:00 GMT

Vänner, bekanta eller totala främlingar. Resesällskap kan skifta, men hur vi betraktar dem kan förändra hela resandets natur, menar Henrik Nilsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Likt solrosor som vänder sig mot ljuset står resenärerna med sträckta huvuden under skärmen på flygplatsen. Blicken letar efter rätt avgång, och sedan försvinner vi åt olika håll. Om jag har en stund över går jag inte direkt till gaten, utan slår mig istället ned bland människor som väntar på ett helt annat flyg. Där njuter jag av att befinna mig i början av en resa som aldrig kommer att göras, på ett sätt som påminner om när jag var barn och drömde mig bort till avlägsna länder.

Det händer att jag letar jag upp avgången till en stad som spelat en särskild roll i livet, som Lissabon eller Bukarest. Andra gånger väljer jag istället en destination som är helt okänd för mig. Ibland tar jag då fiktionen ett steg längre, och börjar småprata med någon intill mig om platsen dit jag egentligen inte ska: Har du hört hur vädret är i Tirana? Det ska bli skönt att komma tillbaka till Marseille!

Innan förklädnaden faller återvänder jag till mitt riktiga liv. Men det korta mötet dröjer kvar, och väcker tankar om samtal och sällskap längs vägen. Att resa ensam eller tillsammans – det är ett av de första besluten som måste tas innan man ger sig av. Med ett resesällskap kan man dela intryck och skapa minnen att gemensamt återkomma till efter hemkomsten. När man reser på egen hand för man istället en dialog med sig själv; lägger ibland märke till andra saker, hamnar kanske i samspråk med andra människor.

För det finns också en annan sorts resesällskap – människorna som man träffar under färdens gång. Dessa sammanträffanden kan vara korta och till synes oansenliga, men påminner om Hjalmars Gullbergs rader: ”Om i ödslig skog ångest dig betog, / kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog … Byta ett ord eller två / gjorde det lätt att gå.” I andra änden av spektrumet finns bekantskaperna som förändrar livets gång, kanske början på en lång vänskap eller kärlek. Efteråt återkommer vi då till slumpens roll. Tänk om vi inte hade hamnat i samma tågkupé, eller fått bord långt ifrån varandra på restaurangen?

Med tiden har möten och samtal under resans gång kommit att bli minst lika viktiga för mig som berömda katedraler och museer – just eftersom de inte kan förutses och inte står med i några guideböcker. Frågan är om man inte kan se sådana oväntade bekantskaper som de sista vita fläckarna i en värld som redan har kartlagts i minsta detalj.

En som förstod värdet av tillfälliga resesällskap var Franz Kafka. I dagboken kan man läsa om den semester han åkte på mot slutet av sommaren 1911 med vännen Max Brod. Knappt har tågresan västerut börjat förrän en hatt ramlar ner från hyllan, vilket blir en förevändning för Kafka att tala med den flicka som senare dyker upp i inledningen till den oavslutade roman som de båda vännerna arbetade på efter resan. Så fort Kafka hamnar i en tågkupé skildrar han medresenärernas alla förehavanden och personligheter, och när han och Max Brod färdas till Zürich, Milano och Paris kommer de i kontakt med allt från en judisk guldsmed och grekisk läkare till en handelsresande i vykort och ett ungt kyssande italienskt par.

Världslitteraturen rymmer också många fiktiva resesällskap. Vad vore Dante utan Vergilius? Och Don Quijotes äventyr utan hans vapendragare och resesällskap, den fattige bonden Sancho Panza, som med jordnära humor och ironi balanserar husbondens storslagna visioner? Nog hade det varit sorgligt om Don Quijote var ensam om att få se havet för första gången när de kommer till Barcelona. I slutet drabbas riddaren av svårmod och klarsyn. Tårarna Sancho Panza fäller vid hans dödsbädd påminner läsaren om att detta, bland mycket annat, är en roman om en mycket speciell vänskap. Och om att resa tillsammans.

Resesällskapet kan också fylla berättartekniska funktioner i litteraturen, som ett sätt att öppna en intrig eller introducera romangestalter. Den ryska 1800-talsprosan vimlar av möten i tågkupéer eller på ångbåtar som hjälper handlingen på traven. I den indiska författaren Anita Nairs roman Kvinnor på ett tåg fungerar en nattlig resa från Bangalore till landets sydspets som en förevändning för sex olika kvinnor att berätta sina dramatiska livshistorier för varandra och läsaren.

I reseskildringar finns två diametralt olika sätt att närma sig människor man möter längs vägen. Många författare använder sådana möten och samtal för att teckna ett större skeende; illustrera den politiska situationen i ett samhälle eller den kulturella egenarten hos ett land. Själv tilltalas jag av en annan, något mindre vanlig sorts reseskildring, där författaren avstår från att göra sina resesällskap till verktyg och istället låter dem framträda i sin egen rätt.

Som i spanjoren Julio Llamazares bok Trás-os-Montes, där författaren under några dagar reser i den glesbefolkade portugisiska regionen med samma namn. På ett anspråkslöst sätt talar han med en äldre barberare i staden Bragança och fruktförsäljare vid landsvägen. Han överger sökandet efter huset där upptäckaren Ferdinand Magellan eventuellt föddes, och hamnar istället i samspråk med några brandmän som vilar i skuggan utanför stationen. Det enkla men känsligt tecknade mötet gör att de under en kort stund överskuggar betydelsen av sjöfararen som gjorde den första världsomseglingen för över fem hundra år sedan.

Liksom romankonsten har resan dödförklarats många gånger. Den amerikanske författaren Paul Bowles menade att resan tynade bort samtidigt som ångfartygen försvann, och att snabbare transportmedel bara resulterade i en ytlig form av turism. I weekendresornas tidevarv, då vi regelbundet får ta del av listor över årets hetaste och mest överskattade resmål, kan det vara lockande att hålla med honom.

Men även om resan som en väg till fördjupad förståelse av världen och det egna jaget är hotad, påminner författare som Julio Llamazares om att det aldrig är för sent att skärpa blicken på främmande platser och länder. Kanske skulle en renässans för att resa på djupet kunna gå genom en omvärdering av resesällskapet som fenomen. En sorts kopernikansk revolution, där destinationerna och sevärdheterna inte längre är det viktigaste – utan där medresenären som utan förvarning dyker upp längs vägen står i centrum. I så fall är en sådan renässans inom räckhåll för var och en av oss – bara några ord och en människa bort.

Henrik Nilsson
författare och essäist

Kvinnlig vänskap: Hur kan vi vara både bäst och sämst på relationer?

Tue, 11 Nov 2025 05:00:00 GMT

Kunde flickor leka tre på vikingatiden? Maria Andersson Vogel funderar över paradoxen med kvinnor som både relationsproffs och kalla utfrysare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2025-02-03.

Det är något med kvinnors vänskap som förbryllar mig. Å ena sidan anses flickor och kvinnor vara bättre på relationer än pojkar och män. Att ta ansvar för, bygga och vårda relationer är intimt förknippat med hur vi föreställer oss kvinnlighet. Alla har väl hört berättelsen om den frånskilde mannen som finner sig utan vänner eftersom hustrun tagit ansvaret för att upprätthålla relationerna. Å andra sidan finns ett myller av berättelser om vänskapsrelationer flickor och kvinnor emellan fyllda av raka motsatsen till denna relationella kompetens. Att ”flickor inte kan leka tre” är kanske den allra mest spridda, men här finns också historier om deras inbördes relationer som fullkomligt genomsyrade av skitsnack, utfrysning och knivar i ryggen. Hur går det här ihop?

Om vi går riktigt långt tillbaka i historien kan vi konstatera att vänskapsrelationer var något som endast män ansågs begåvade nog att syssla med. Eller åtminstone är det så det har beskrivits, den mesta dokumentationen från mänsklighetens tidiga historia har ju som bekant författats av män, för män. I det antika Grekland sägs det att vänskap betraktades som den noblaste formen av mänsklig kontakt. Det var en specifikt manlig verksamhet som inte bara gav glädje till individen utan som också var central för såväl civila som militära gemenskaper. Eftersom kvinnor ansågs konstitutionellt svagare än män var de inte skapta för den vänskap som byggde samhällen. Med andra ord, huruvida kvinnor hade vänner eller ej, eller hur bra de var på att vårda sådana relationer, var ointressant.

Men om vi går längre fram i historien, till den tidsperiod som dagens populärkultur ofta porträtterar som fylld av starka och handlingskraftiga kvinnor. Vikingatiden. Hur såg det då ut med kvinnors vänskap? Den frågan har även historikern Agneta Ney ställt i boken ”Vänskap mellan kvinnor på vikingatiden. Om urval och historieskrivning i de isländska sagorna”. Majoriteten av de isländska sagorna är författade av män, och Ney konstaterar att även här är den manliga vänskapen central för samhällsbygget. Kvinnors inbördes relationer ägnas inte någon större uppmärksamhet i sagorna. Men den är inte helt frånvarande, och när den beskrivs tycks den ofta utspela sig i specifika rum.

Kopplingen mellan kvinnlighet och rum är inte förbehållet vikingatiden. I såväl feministisk teori som i populärkultur är ”flickrummet” både en metafor och en scen för flickors identitetsskapande. Flickrummets avskildhet från vuxenvärldens tämligen konstanta övervakning av sina döttrar, möjliggör ett visst utrymme för frihet. Den är besläktad med det egna rum Virginia Wolf menade att kvinnor behövde för att kunna skapa, men det är en förrädisk sådan. Där pojkarna tar gatan i besittning får flickorna hålla till godo med en frihet kringskuren av hemmets lyckta dörrar.

Nog säger det något om historiskt kontinuerliga förståelser av kvinnors inbördes relationer att de få spår av kvinnors vänskap som finns i de isländska sagorna utspelar sig i vävstugan. Ett rum som primärt kvinnorna beträdde. Såväl då som nu tycks med andra ord feminint kodade rumsligheter, vare sig det är flickrummet eller vävstugan, vara centralt för kvinnors vänskapsband. Här kan paralleller dras till kvinnorörelsen under 1960–70-talet som proklamerade att det privata är politiskt, men som också betonade vikten av separatistiska rum. Där kvinnor kunde utbyta erfarenheter, lära av varandra och gå samman i politisk aktion. Det var i dessa rum som kvinnors privata relationer blev politiska, och det på ett nytt sätt jämfört med hur de manliga formella vänskaperna tidigare genom historien ansetts samhällsbyggande.

Men så var det det där med knivar i ryggen, utfrysning och skitsnack. Om det förekom under antiken eller vikingatiden lär vi aldrig få veta, eftersom ingen brydde sig tillräckligt om kvinnors relationer för att nedteckna sådana detaljer. Men samtidens berättelser om dysfunktionella flickgemenskaper är många och jag ryggar så instinktivt emot bilden av de intriganta flickorna. Den andas kvinnoförakt. Skolad som jag är i socialkonstruktivism och dekonstruktion vänder jag mig istället till de som kritiskt granskat dessa bilder. Kulturvetarna som säger att det är misogyna föreställningar menade att underminera potentiellt subversiva relationer. Ett sätt att bemöta den politiska kraft som uppstår när kvinnor går samman i gemensamma rum.

Och visst är det en begriplig, och på flera vis adekvat kritik, men jag kan inte hjälpa att den känns som en polyesterkappa i minusgrader. Snygg, men utan funktion. För det enda den får mig att tänka på är att nästan alla föräldrar med döttrar tycks ha en berättelse om det här. Jag har själv en dotter och en berättelse om en dysfunktionell grupp flickor i en lågstadieklass. Att dekonstruera samhälleliga föreställningar hjälpte oss föga i att hantera dessa konflikter.

Och samtidigt. Om vi inte tror att kvinnor av naturen, rent biologiskt och evolutionärt, är elakare än män (och varför skulle vi tro det) så måste det väl handla om socialisation? Inom psykologin kallar man det social, ibland relationell, aggression. Icke-verbala aggressivitetsuttryck som miner, blickar och gester menade att exkludera och frysa ut, men också att snacka skit bakom ryggen och på olika sätt använda manipulation. Enligt den amerikanska psykologiforskaren Marion Underwood är ett skäl till att flickor oftare använder sådana uttryck just en fråga om socialisering. Om du som kvinna fått lära dig från tidig ålder att det är viktigt att vara snäll, tillmötesgående och att undvika konflikter – blir dessa undflyende uttryck kanske de enda tillgängliga.

Såväl flickrummet som vävstugan är platser där kvinnor delar förtroenden. Här byggs relationer i hög grad på intimitet. Det sägs ibland att medan män utöver sin vänskap axel mot axel, genom gemensamma aktiviteter, utövas kvinnors relationer ansikte mot ansikte. Det är en intimitet som är en central byggsten i kvinnors relationella kompetens, men det är också något som kan bli potent ammunition i en konflikt. Det som gör att kvinnor betraktas som relationellt kompetenta, intimiteten och förtroendena, blir med andra ord också det som underblåser föreställningen om att tjejer inte kan leka tre.

Ibland hävdas det att vi borde uppfostra flickor mer som pojkar. Vi säger att det handlar om att lära dem att stå upp för sig själva och inte ta någon skit, men vad som lurar där bakom är inte sällan en förståelse av pojkars direkta aggression som något finare. Nog vore en bättre väg att istället söka efter mittpunkten, ett torg mellan vävstugan och slagfältet. Där konflikter löses med tydlighet och respekt, inte med knutna nävar men inte eller med kalla blickar.

Maria Andersson Vogel
skribent och doktor i socialt arbete

Källor

Ney, Agneta (2024). Vänskap mellan kvinnor på vikingatiden. Om urval och historieskrivning i de isländska sagorna. Nordic Academic Press.

Underwood, Marion K. (2004). Glares of Contempt, Eye Rolls of Disgust and Turning Away to Exclude: Non-verbal Forms of Social Aggression among Girls, Feminism & Psychology, 14(3), 371-375.

Vänner till döden: Vad Aristoteles kan berätta om ”The Irishman”

Mon, 10 Nov 2025 05:00:00 GMT

Vänskap är ett begrepp som har sysselsatt tänkare i åtminstone 2400 år. Mikael Timm ansluter sig till grubblarna och tar hjälp av Martin Scorsese.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2020-08-20.

Ordet ”vän” behöver ingen förklaring, men det behöver ordet ”vänskap”.

Grunden för systematiskt tänkande om begreppet ger Aristoteles som definierar tre olika sorter: sådan vänskap man har nytta av, sådan man har nöje av och så en tredje sorts perfekt vänskap när vännerna delar allt utan egennyttiga intressen. De flesta skulle kanske invända att de tre kan flyta ihop, men låt oss ta det i Aristoteles ordning.

Sociologen Pierre Bourdieu slog igenom drygt 2000 år efter Aristoteles med sina studier av vänskap som baseras på utbyte av tjänster, alltså Aristoteles första art av vänskap. Verkligen inget nytt – men det som väckte uppmärksamhet var att Bourdieu hävdade att systemet också gällde inom det kulturella fältet. Vänskap, som vi uppfattar som något mycket individuellt, skulle alltså följa samma mönster överallt.

Att det är bra med vänner som kan hjälpa en är självklart men Aristoteles framhåller att det inte gäller att ha för många vänner – för vem hinner med att utföra alla dessa gentjänster? Man bör alltså skaffa sig just så många vänner som man har behov av. Denna första sorts vänskap kräver beräkningar.

Den andra sortens vänskap, den som man har nöje av, låter trevligare. Men Aristoteles ser förstås problem. Dels är det svårt att dela känslor och tid med en massa människor, dels bör ju ens vänner också vara vänner sinsemellan. Kan bli krångligt om man också tar hänsyn till den första sortens vänskap med tjänster och gentjänster. Och är det inte något skumt med den som har en massa vänner? Har hen en enda sann vän, är inte vännerna egentligen beundrare, snyltare eller bara festande affärsbekanta?

Skummisarna i Martin Scorseses film The Irishman funderar inte på detta. Sheeran, (spelad av Robert de Niro) en lite grovhuggen chaufför som är torped och hans mentor Russell Buffalino (spelad av Joe Pesci) mördar sig igenom decennierna och blir allt bättre vänner. Deras vänskap är visserligen från början nyttoinriktad, alltså kategori ett hos Aristoteles. Men den övergår till nästa nivå – de har roligt tillsammans i pauserna mellan morden. Och mot slutet är de verkligen vänner utan utbyte av tjänster. De befinner sig i den oegennyttiga – och framtidslösa - vänskapens sista stadium som för dem också är livets sista stadium.

"The Irishmans" storhet är inte intrigen, skildringen av brottlighetens koppling till politiken utan vänskapen som just därför att den omges av grymhet är gripande och öm. Ja, Aristoteles tredje kategori av vänskap ligger inte så långt från kärleken. Så vad skiljer dem åt:

Det har sagts att berättelser om kärlek visar hur man kan knyta an till en specifik individ, medan berättelser om vänskap visar hur man kan knyta an till livet självt.

Jag vet inte om vi får de vänner vi förtjänar eller får vi kanske de vänner vi inte förtjänar. Hmm…Eller så får vi inga alls.

När Jacques Derrida på 80-talet gav en serie föreläsningar om vänskap var det helt i tidens anda. Han var den store dekonstruktören som öppnade välbekanta begrepp som man öppnar konservburkar och tömde ut innehållet på laboratoriebänken. Föreläsningarna blev en bok som Derrida inleder med Aristoteles ord ”Åh vänner, ingen vän”. Eller talspråkligt: ”Oh, mina vänner, det finns ingen vän” Vad menar Aristoteles – finns det ingen verklig vänskap? Eller fanns det inga vänner bland lyssnarna?

Derrida utgick från en felöversättning. Aristoteles menade nog helt enkelt att den som har många vänner inte har någon. Men felöversättningen var en bra utgångspunkt för Derrida som var ute efter något annat än att förstå vänskapens psykologi. Han såg vänskap som ett politiskt fenomen och försökte via vänskapen förstå individens plats i kollektivet.

Men Derrida var ofta lika mystisk som klarläggande. Texten glimrar vackrast när han belyser hemligheternas betydelse för vänskap – något som varje barn som varit medlem i ett hemligt sällskap känner till och som protagonisterna i The Irishman erfar.

De som delar en hemlighet delar sina själar.

Derrida påpekar att man ser sig själv i sin vän. Möjligen är det förutsättningen för både hemligheter och vänskap. Men finns där redan från början en önskan om att överleva den andre? Ser vi vännens död i samma ögonblick vi delar något med vännen?

Liksom ett barn kan föreställa sig hur de orättvisa föräldrarna gråter vid barnets grav föreställer sig Derrida vännernas mumlande vid graven. Men det räcker inte att sörja den döde vännen. Derrida menar att man måste kunna se framtiden i vänskapen, alltså en framtid utan vännen.

Hans bok är skriven i klyftan – låt mig säga avgrunden – mellan samhälle och individ. Då blir den självklara frågan: Kan vänskap vara en modell för hur politiken bör fungera?

I så fall bör vi betänka att Aristoteles menade att för att vänskap ska existera måste vännerna vara jämställda. Vänskap mellan människor med alltför olika tillgångar fungerar inte.

Den italienske sociologen Francesco Alberoni publicerade i början av 80-talet en bok om Vänskap. Man skulle kunna tro att han som sociolog skulle närma sig ämnet realpolitiskt men begreppet vänskap låter sig inte trivialiseras.

”Det är med vänskap som med renhet: det behövs bara en liten dos förorening för att en substans inte längre ska vara ren” menar Alberoni som också säger att det inte går att rädda en förlorad vänskap. När tilltron är förlorad är den förlorad för alltid.

Han menar i likhet med Aristoteles att vänskap bygger på jämlikhet. Men Alberoni går längre än Aristoteles och beskriver vänskapen som en ideal form av kärlek eftersom parterna är jämställda vilket de inte är i en kärleksrelation.

Undrar just om de italiensktalande gangstrarna i The Irishman hörde talas om Alberoni. Förmodligen inte, de läste nog mest om mord i tidningen. Men de kunde ha instämt i den italienske sociologens synpunkt. Vännerna är viktigare än makarna i filmen. När deras familjer är borta når deras vänskap perfekt balans. När Frank och Russell är gamla, utslagna och maktlösa behöver de inte balansera känslor mot nytta.

En som skulle förstått svårigheterna i denna balansakt är Cicero, antikens bäste talare. Cicero såg vänskap inte som psykologi, inte som utbyte av tjänster utan som en form av godhet, nästan en ideologi: goda senatorer skulle tillsammans sträva efter goda mål. Dygden skulle sprida sig och man skulle kunna lita på varandra.

Vänskap var alltså för Cicero ett idealtillstånd. Och sann vänskap skulle utmärkas av uppriktighet… Ja, vi kan se var svårigheterna börjar. Inte långt efter att Cicero hade avslutat boken om vänskap blir han mördad. De blir också de flesta i The Irishmans cirkel av vänner. Filmen slutar och börjar på ett ålderdomshem där torpeden minns sitt liv.

I Montaignes berömda essä om vänskapen till Etienne de la Boétie minns essäisten sin vän i ett förklarat ljus. Det gör inte Frank Sheeran. Han minns det förflutna med obarmhärtig klarhet.

Ingen försoning är möjlig, det goda fanns bara i gemenskapen med Russel Buffalino trots att det var denne som gjorde Frank Sheeran till mördare. Jimmy Hoffa, deras gemensamma vän, en officiell makthavare, var i grunden solospelare och måste därför mördas av vännerna. Som Cicero. De två maktpelarna förstod inte den grundläggande regeln: Utan vänskap inget liv.

Mikael Timm
kulturjournalist, filmare och författare samt tidigare medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

Mystikens språk: Tyskan gav svenskan gemyt och inbillningskraft

Thu, 06 Nov 2025 05:00:00 GMT

Idealister och mystiker förändrade tyskan och därmed svenskan. Thomas Steinfeld spårar ett abstrakt inflytande över vårt tungomål.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Språket verkar vara någonting givet. Det tycks bara finnas där, det verkar leva inom oss, färdigt och redo för användning. Ibland bryts denna självklarhet dock: när vi upplever hur ett barn lär sig tala, till exempel, när vi själva försöker lära oss ett annat språk, eller när vi snubblar över ett ord. Det må ha använts tallösa gånger, utan att vi tänkt efter. Men plötsligt låter det underligt: ”självmedvetande” till exempel. Att veta får vara en sak. Med vad ska ett vetande vara med om? Om sig själv? Om någonting som man inte vet? Och till slut: när man vet, vet man då inte alltid att man vet? Är inte ”självmedvetande” enbart en fördubbling av ”medvetande”?

Om det bara vore så enkelt. Inte bara för att ”självmedvetande” kan anta flera betydelser. Ordet kan syfta på att man funderar på sig själv: Vem är jag? Eller vad är jag? Eller så betecknar det tilltron till sig själv. En självmedveten människa brukar vara någon som vet vad hon vet eller kan, eller snarare, i vanligt språkbruk, en människa, som är alltför väl medveten om sina goda sidor. Ord som står för abstrakta ting, för tankar, förnimmelser, fantasier eller känslor, har ofta en sådan skiftande karaktär. De tycks stå för någonting klart och begripligt, men om man börjar tänka på dem, så flyter betydelserna iväg. På denna punkt börjar de egentliga svårigheterna med ett ord som ”självmedvetande”. Snarare än att ge uttryck för någonting befintligt, skapar ordet en betydelse som inte skulle finnas, om inte ordet funnes. Det skapar en betydelse – på oklara grunder. Det är poetiskt.

Det svenska ordet ”självmedvetande” är lånat från tyskan. Originalet, om man kan kalla uttrycket så, heter Selbstbewusstsein. Ordet flyttade till Sverige kring år 1800, som en del av en större leverans av formuleringar som ingick i den idealistiska filosofins norråtskridande intellektuella erövringståg, med Uppsala som den nya lärans svenska filial. ”Åskådning” för Anschauung, ”inbillningskraft” för Einbildungskraft eller ”gemyt” för Gemüt följde med i samma bagage.

Ett språk förändras inte jämt och kontinuerligt. I stället utvecklas det i skov. Tyskans – och för den delen också svenskans – största förändring skedde under decennierna kring år 1800, när språken långsamt men säkert utvecklades till nationella idiom: bortom de lärdas latin eller aristokraternas franska, bortom dialekter och innefattande all kunskap som över huvud taget kunde nås. Nationalencyklopedierna är det tydligaste uttrycket för denna utveckling. Inom ramen för det stora rycket finns dock plats för mindre ryck. Ett sådant följde med den filosofiska idealismens framfart. Den innefattade inte bara ”självmedvetandet”, utan ett helt register av nya ord för att beteckna vad ett ”jag” är, hur ”förnuft” fungerar eller hur ”inbillningskraften” slår till.

Den idealistiska filosofins inflytande över svenskan slutar dock inte där. Till importen hör många adjektiv eller verb som plötsligt uppträder som substantiv: ”det vackra” till exempel eller ”menandet” – das Schöne eller das Meinen. Dit hör också substantiv som slutar på ”-het”, som i ”enfaldighet”, ”självständighet” eller ”sannolikhet” – namnord alltså, som syftar på någonting abstrakt. Och så kännetecknas den idealistiska filosofin också av ett överflöd av underordnande konjunktioner som ”eftersom”, ”för att”, ”medan”, ”trots att” eller ”fastän”.

Inte förvånande att det går till så här, kan man tycka. I en filosofi som uttryckligen följer syftet att allting ska hänga ihop med allting – i en filosofi alltså som vill ett perfekt fulländat system – i en sådan filosofi behövs inte bara otaliga länkar, utan också en viss stabilitet. Därför säger man så ofta ”därför”, och därför talar man inte om någonting som är fult eller vackert, utan om ”det fula” eller ”det vackra”. ”Det militära, det civila och det högteknologiska måste bilda en helhet”, förklarade en statsminister vid 2020-talets mitt, när han redogjorde för ansträngningarna att höja beredskapen för krig. Grammatiskt betraktat vittnar meningen om den tyska idealismens obrutna herravälde över den svenska offentligheten – just det: ”offentlighet”, också det är ett ord i sammanhanget – även om det uppenbarligen råder en viss brist på bisatser i statsministerns tal.

Den tyska idealismen har dock varken uppfunnit andlighetens vokabulär, substantiveringens oändliga möjligheter eller de långa kausala kedjor som skapas med hjälp av konjunktioner. De hade då funnits länge, i mer än sexhundra år – och mycket längre, om man räknar med latinet. Men det var i slutet av 1100-talet som några nunnor – det var verkligen nunnorna som var först – och några munkar tog sig till det tyska språket för att åstadkomma en inre reform av kristendomen. Mechthild von Magdeburg är mest känd inom denna rörelse med hänsyn till sina visioner, och sedan dominikanermunken Meister Eckhart, som blev berömd för sina läroskrifter. I centrum för denna rörelse står det personliga mötet med det överjordiska: den mystiska föreningen, själen som lyser upp i det gudomliga.

En människa som vill berätta om sina mystiska erfarenheter – eller ännu värre: en människa som vill övertyga andra människor om sanningen i mystiken – står inför ett problem: inga ord räcker till. Egentligen kan man bara stamma. Om ens det. Men så gör inte Meister Eckhart. Tvärtom – han driver sitt språk, tyskan, till uttrycksförmågans yttersta gräns för att förklara vad som inte kan förklaras. Nästan allt språkligt mästerskap som sedan blommar upp runt år 1800, i både filosofin och litteraturen – alla grammatiska knep, alla substantiveringar och långa bisatser – finns redan skissade hos denna dominikanermunk: i en enda, gigantisk ansträngning att sträcka ut det begreppsliga tänkandet tills den möter det absolut obegripliga.

Och så talar vi om ”självmedvetande” som om det vore någonting som verkligen funnes. Att ingen minns det latinska ursprunget consentia – snarare ”samvete” än ”medvetande” – spelar i det här sammanhanget en mindre roll. Men att vi, varje gång vi övergår till att säga någonting abstrakt, står i en tradition som för tillbaka till medeltidens mystiska tro – denna kunskap borde lära oss åtminstone någonting om att våra föreställningar om världen, och om oss själva, inte alls är givna. Utan att de är skapade – inom loppet av en historia som mycket väl kunde ha tagit en annan väg.

Thomas Steinfeld
författare och professor i kulturvetenskap

Swedenborgs lusthus: Ett kanslihus för universum

Wed, 05 Nov 2025 05:00:00 GMT

Här tog Swedenborg emot levande som döda. Anna Ringberg tar oss med till platsen där himmel och jord en gång möttes.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.

I ett hörn av friluftsmuseet Skansen i Stockholm står ett lusthus med cremegula väggar och duvgrå detaljer. Det ser på samma gång stolt som lite ensligt och bortkommet ut, som om det väntade på bättre tider och nya sammanhang. För länge sedan var det omsusat och vida känt, ett hus som inget annat hus i världen. För här serverades de döda semla med kokt mjölk, och här tänktes tankar och skrevs ord som stammade direkt från Gud. Just i detta lilla lusthus, på den tiden beläget vid Swedenborgs gård på Södermalm.

Gården förföll efter Swedenborgs död och revs till slut. Kvar stod det ensamma lusthuset i uselt skick. Ett tag tjänade det som förvaringsbod och tillhåll för tjuvar, för att sedan bli museum: ett skynke med stjärnor fästes i taket, man ställde dit en kista med siaren som vaxdocka, och tog 10 öre i entré. Sedan fick Artur Hazelius upp ögonen för huset och på 1890-talet lyckades han köpa och flytta det till Skansen.

Det blåser kallt i trädkronorna när jag en bister vårdag är på besök. Snart är det stängningsdags och de omgivande stadskvarteren ligger öde. Men vandrande i rosengården som omger lusthuset tänker jag på en annan vårdag, år 1745 i London. Där sjuder de trånga gränderna av liv. Klapprande hästkärror samsas med gastande fiskmånglerskor, garvare, slaktare och tiggande barn. Från dikena stiger stanken av jäsande sopor, byrackor skäller, studenter hyllar Newtons snille. Fred mellan Österrike och Bayern, ropar tidningsförsäljarna.

In på källarkrogen längre ner på gatan stiger en adelsman, klädd i sliten svart rock, kråsskjorta och med peruk av tidens snitt. Under de pudrade lockarna skymtar ett avlångt ansikte med vaken blick och det försiktiga leendet är samtidigt barnsligt som distingerat. Det är den svenska vetenskapsmannen och mystikern Emanuel Swedenborg.

I ett ensamt rum, upplyst av en kandelabers fladdrande sken, äter han sin enkla måltid med god aptit. Hela dagen har han skrivit på boken De cultu et amore Dei, ett slags skapelseberättelse där världen kläcks ur ett kosmiskt ägg, befruktat av Gud, och tankarna är alltjämt på författandet, fraserna på latin dansar för hans inre syn.

Men nu hejdar han sig mitt i en tugga. För plötsligt brer ormar, grodor och paddor ut sig över hela golvet. Ja, runt bord och stolar och ända fram till hans skor slingrar sig dessa vidriga kräldjur. Han ryser till. I samma stund uppenbarar sig en man i ett hörn av rummet. Ät icke så mycket, förmanar han.

Omskakad skyndar Swedenborg hem. Men redan samma natt uppenbarar sig den mystiske mannen igen, och nu avslöjar han sin identitet: Han är Herren Gud själv. Och han har kommit för att förkunna Swedenborgs uppdrag: att förklara Bibelns andliga innehåll för människorna.

Allt ifrån denna stund ägnar den svenska vetenskapsmannen resten av sitt liv åt de religiösa frågorna. I arton teologiska verk tolkar han skriftens djupare innebörd. Enligt hans så kallade korrespondenslära har varje bibliskt ord en dold andlig innebörd och vi kan bara förstå Bibelns mening genom att lista ut dessa korrespondenser. Med andra ord är Bibeln en slags rebus som Swedenborg utsetts av Gud att lösa.

Han avslutar sin långvariga anställning som tjänsteman på Bergskollegium och 56 år gammal blir han i stället tjänsteman i andevärlden. Ja, hädanefter tillåts Swedenborg fritt träda in i livet på andra sidan. På en gropig gata i London hälsar han hövligt på den bibliske Moses, och tillbaka i Stockholm tar han emot de döda i sitt lusthus – han möter storheter som Platon, Aristoteles och Martin Luther, och en hel del vänner och fiender från sin egen tid.

Vad nytt från jorden, brukar andarna nyfiket fråga.

Inte sällan handlar nyheterna om den svenske profeten själv, vad han skrivit och förkunnat. Diskuteras religiösa frågor ger de döda honom alltid rätt – det är ju trots allt Gud själv som viskar i hans öra.

På sina strövtåg i andevärlden möter han även varelser från andra planeter. Folket från Jupiter bor i låga hus med tak av vitblå bast och tycker om att sitta på fikonblad och äta långsamt, medan andarna från Saturnus är så troende att deras händer blir till knivar om någon vill locka dem bort från Gud.

Hur kan då Swedenborg göra sig förstådd med dessa utomjordingar? Det går enkelt – alla talar svenska! Alla är de också noggrant indelade i olika mindre samfund, i en andlig värld som har formen av en gigantisk människokropp, homo maximus. Ja, det är ordning och reda i änglavärlden. Var sak på sin plats. Nästan som ett slags förtida folkhem för de döda, kan man tänka.

Trehundra år efter Swedenborgs bortgång blickar lusthuset ut över de hårt tuktade blomsterhäckarna på Skansen. Rosorna har ännu inte slagit ut. Över Saltsjön sveper mörka molnslöjor in. Lusthuset står igenbommat och tyst. Men en gång i tiden var det fullt av musik och besökare. Här tog Swedenborg emot både döda och levande, och allsköns ärenden och trosfrågor avhandlades. För visst hade ämbetsmannakarriären bytts mot ett mer fritt liv, men var ändå inte lusthuset som ett slags kanslihus, öppet mot hela universum? Och Swedenborg den som bringade svensk ordning, också i livet efter detta.

Några av de samtida besökarna såg sin värd som ett geni, medan andra hånade honom bakom hans rygg. Också hans biografier skildrar en komplex person: en man som med fradga kring munnen yrar om sig själv som Messias och rullar sig i gyttja, och en enastående intelligent människa, en av de mest betydande svenskarna genom tiderna.

Jag slår mig ner på den kalla stentrappan utanför lusthuset och väntar på ett tecken av något slag. Men det andliga kanslihuset ruvar sina hemligheter väl. Precis som Swedenborg själv framstår det som en slags dubbelnatur. Stumt och uppryckt med rötterna förmår det inte riktigt vittna om sin storhetstid, men i en dikt av Hjalmar Gullberg för det sin egen talan:

Kring anden som har flytt, var jag ett skal.
Nu står jag övergiven med min sorg.
Men jag var fylld av harpa och cymbal,
när Gud kom på besök hos Swedenborg.

Vad nytt från jorden, brukade andarna fråga sin besökare från livet. Och man kan undra om de finns kvar där på andra sidan än, i sällskap av sin gode vän från Sverige. Den som dör få se.

Anna Ringberg
Författare

Landet som icke är: Modersmystik i flickrummet

Tue, 04 Nov 2025 05:00:00 GMT

Edith Södergrans postuma diktsamling fyllde 100 år 2025. Maria Küchen läser om en klassiker där själen fattar eld.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Flickrumsdikt, fnös någon föraktfullt när jag i tonåren utnämnde Edith Södergran till världens största poet genom tiderna. Det var en lite äldre kille, så där överlägset beläst och världsvan som bara lite äldre killar kunde vara när jag var sjutton år.

Flickrummet sågs av de flesta som något att förakta. Idag, flera decennier senare, har det fått upprättelse. Det erkänns som en plats där identitet och uttryck kan växa, en subkulturell praktik för att citera genusvetenskapen.

Men läser någon Edith Södergrans dikter i nutida flickrum? Och var står hennes poesi i samtidens unga litterära landskap? Jag är inte säker på att jag vill veta. Kanske avfärdas hon idag som alltför patetisk, överhettad och daterad. Men inte av mig. Aldrig. Jag förblir Edith Södergran trogen.

Forskare som Ebba Witt-Brattström och Agneta Rahikainen har gjort upp med myten om modernisten Södergran som naturbarn och ensamt missförstått geni. Visst dog hon i tuberkulos – alldeles för tidigt, hon var bara 31 år – , men hennes dikter var inga feberfantasier. De ingick i ett sammanhang. Deras former och teman speglade ett nytt europeiskt litteraturklimat och bröt mark för det i Norden.

Edith Södergran gick i skola i S:t Petersburg, hon behärskade flera språk och hennes Raivola på Karelska näset i Finland var ingen avkrok ute i skogen. Myterna om henne berättar inte mycket om vem hon egentligen var, och det är som det ska. ”Konstnären arbetar alltid i mörker och varje ljusstråle faller på hans arbete”, skrev hennes vän författaren Hagar Olsson 1925, två år efter Södergrans död, i förordet till samlingen ”Landet som icke är”.

Varje gång jag läser om den boken, som innehåller Södergrans efterlämnade dikter från 1916 och framåt, tänker jag att den där lite äldre killen hade rätt. Detta är flickrumsdikt. I bästa tänkbara bemärkelse. I kontrast till en värld där lite äldre killar – eller, om man så vill, patriarkatet – hade föreskrivit allt, skapade Södergran en autonom plats.

”Landet som icke är”, rymmer prinsessor, krossade hjärtan och en brud vars ring är hennes tankar. ”Min krets är trång”, börjar dikten om henne, men ”det ligger något varmt på grunden av allt det / främmande omkring mig.”

Bruden beskrivs som en fånge på en plats där hon inte hör hemma. När flickor blir kvinnor, ”blir de utestängda från ljuset / och kastade i ett mörkt rum”, skriver Södergran. I ett sådant mörkt rum, som i en fängelsecell, befinner sig bruden. Men det är kanske inte Eros som är grundproblemet, när barnet växer upp och måste överge flickrummets frihet, utan maktordningar som spärrar in hennes sexualitet?

”Din kärlek förmörkar min stjärna” står det i Landet som icke är. ”Min hand är ej hemma i din. / Din hand är lusta – / min hand är längtan.” Diktens ”du” kan vara en älskare som vill något annat än diktjaget, en människa som för in ett mörker i hennes liv – men kanske finns här också en Gudslängtan som är hopplös eftersom den är erotisk.

Många med mig har sett det mystika draget i Södergrans dikt. Gunnar Ekelöf, en annan mystiker i den svenskspråkiga 1900-talslyriken, skrev i sina efterlämnade anteckningar att ”Södergran och jag är lika, parallella. Vi har sett något av samma vision”.

Lusta och längtan är inte samma sak. Det är inte bara kroppen som fattar eld när flickebarn blir kvinnor, utan också själen. En olyckligt förälskad tonåring kanske i grund och botten inte alltid trånar efter någon specifik lite äldre kille utan efter överskridande, ett passionerat och hängivet uppgående i något eller Någon bortom allt mänskligt. Flickrummet kan med andra ord vara ett rum för mystik.

Mystik litteratur inom religionernas ramar betingas alltför ofta av religiösa dogmer som låser språket, och därmed min läsning och mina tankar. Språkliga schabloner beskriver själens förening med Gud som en prestation, en seger att vinna genom att sökaren följer en bana snitslad av auktoriteter. I kontrast till det, blir dikterna i ”Landet som icke är” uppenbarande följeslagare, eftersom de inte säger hur mystiken borde vara utan enbart speglar vad den kan vara, och vad den faktiskt är.

Icke-vetandets totala tids- och rumsupplösning är en kärnpunkt i mystik erfarenhet. Det blir brutalt påtagligt och sant i beskrivningen av en dag som ska komma, när ”helvetet är tomt / och himlen stänges / och allt står stilla – / intet finns då kvar än en sländas kropp i vecket / av ett blad. / Men ingen vet det mer.”

Kanske ska en andligt sökande människa inte ta för givet att hon vill uppleva den dagen. Det innebär utmaningar och själsliga risker. För, som det står i Bibeln, ingen kan se Guds ansikte och leva.

Genom ”Landet som icke är”, rör sig sagoaktigt arketypiska flickor och kvinnor. Bokens prinsessa är en varelse ”utan nycker, / utan hårdhet, utan slöjor och utan list.” Sådan oförställd nakenhet innebär en utsatthet, mellanmänskligt och själsligt, som jag tror att många kan känna igen. De flesta av oss lyckas dölja den, och kanske kväva den, bakom sociala masker. Men i Edith Södergrans dikt behöver den inte förklä sig. Det sårbara allvaret får en fristad.

Flickan i den långa dikten ”Under” möter en nunna, klädd i en dräkt där ”allvaret blickar ur den mörka vecken”, och utbrister: ”Jag blev så glad, då jag såg dig, o syster.” Nunnan leder henne till en kyrka där Gudsmoder är den högsta, en fruktansvärd gestalt, full av nåd men onåbar.

Modersmystik avfärdas ibland med samma förakt som flickrummet, men Edith Södergran väjer inte för den. Det är inte moderskapet som stänger in kvinnan på en mörk plats, i en trång krets. I dikten Nattlig madonna får det tvärtom världen att växa ”ut i alla vidder”. Moderskapets mystik beskrivs högstämt och samtidigt konkret: svarta moln drar över himlen, en mor är vaken, ett barn sover, och i nattens tystnad sjunger änglar ”alla världars lov” – en lovsång vars eko den unga modern hör djupast i sitt inre.

Patetiskt, skulle nog den där lite äldre killen ha sagt. Men dikten speglar min egen erfarenhet som ung förstagångsmamma: Världen blir inte bara större. Den blir oändlig.

Modersmystiken från gärna upprättas, och för min del kan den gärna få definieras som en subkulturell praktik. Och i samtidspoesin hoppas och tror jag på en renässans för begåvad högstämdhet i Edith Södergrans anda – dikt som avsöker existentiella utmarker och bråddjup och menar allvar på liv och död.

Maria Küchen
författare och kritiker

__________________

Böcker av Edith Södergran

1916 – Dikter

1918 – Septemberlyran

1919 – Rosenaltaret

1919 – Brokiga iakttagelser (aforismer)

1920 – Framtidens skugga

1925 – Landet som icke är (postum). Redigerades av vännen och författaren Hagar Olsson och firade alltså 100 år 2025.

Övriga källor

Agneta Rahikainen: Kampen om Edith – biografi och myt om Edith Södergran

Ebba Witt-Brattström: Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse

Anders Olsson: ”Du skall vara min åra!” – Gunnar Ekelöfs sena dialog med Edith Södergran

Landet som icke är (ur samlingen med samma namn, 1925)
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –
vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar
och alltid skall älska.

Don DeLillo: Mystikern och den stora hemligheten

Mon, 03 Nov 2025 05:00:00 GMT

Å ena sidan tomhet, å andra sidan oändlighet. Mystikens två poler leder till språkets yttersta gränser. Ingen romanförfattare förstår det bättre än Don DeLillo, menar Mattias Hagberg.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-04-04.

Mot slutet av Don DeLillos mästerliga roman ”White Noise” passerar några ord nästan obemärkt förbi: the clouds of unknowing – moln av ovetskap, i den svenska översättningen. Orden kastas fram i en konversation mellan romanens huvudpersoner, den desillusionerade universitetsläraren Jack Gladney och hans kollega och evige samtalspartner Murrey. De pratar, som alltid, om stort och smått, om livet och döden. Och de talar om Jacks yngsta son, Wilder, när Murrey plötsligt säger: ”Så lyckligt lottad han är. Ett moln av ovetskap, en allsmäktig liten person. Barnet är allt, den vuxne ingenting. Hela ens liv går ut på att reda ut den konflikten. Undra på att vi är förvirrade, skakade, förkrossade.”

För den oinvigde fyller den där udda liknelsen mellan barnet och ett moln av ovetskap ingen särskild funktion. Den är bara en bild, en metafor. Men för den som känner Don DeLillos prosa och hans intresse för språkets mystiska dimensioner öppnar begreppet en avgrund.

I sin mest ambitiösa roman ”Underworld” återkommer Don DeLillo till begreppet. Här har ”The clouds of unknowing” fått ge namn åt ett helt kapitel, centralt placerat mot romanens mittpunkt. Under en tillfällig otrohetsaffär under en konferens börjar romanens huvudperson, avfallsingenjören Nick Shay, plötsligt tala om sin katolska bakgrund och om en liten medeltida skrift han läst i sin ungdom. Skriften bär så klart titeln ”The Clouds of Unknowing” och har en autentisk förlaga, skriven på 1300-talet av en okänd engelsk munk.

När Nick Shay väl börjat kan han inte sluta. Hotellrummet fylls av hans röst: ”… jag läste boken och började se Gud som en hemlighet, en lång oupplyst tunnel som fortsatte i all oändlighet. Det var mitt tafatta försök att begripa vår enfald inför Guds väldighet. [–-] Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med intellektet. Icke-vetandets moln säger oss detta. Och på så vis lärde jag mig respektera hemlighetens kraft.”

Orden tillhör en romanfigur, men kunde vara Don DeLillos egna. I ett samtal med Jonathan Franzen i New York 2012 sa han rakt ut att han såg på sig själv som en mystiker, som en som lärt sig att respektera hemlighetens kraft.

Kanske kan man tala om en mystikens poetik, om ett särskilt sätt att skriva och tänka litteratur som sätter språkets mystiska dimensioner i centrum. Don DeLillo är ett exempel. Alla hans romaner rör sig mot ett rike insvept i ett moln av icke-vetande. Men han är inte ensam. Listan på moderna romanförfattare och poeter som hämtar sin näring ur mystiken är lång.

För att förstå denna poetik behöver man sjunka ner i tiden. Molnet och okunskapen är en bild som ofta hämtar sin näring ur en enda rad i Andra Moseboken: ”Och folket stod på avstånd medan Mose gick upp mot töcknet där Gud var.”

Ur denna bild av töcknet har en hel mystisk teologi vuxit fram, en teologi som betonar det frånvarande och det absolut ovetbara. Så skriver till exempel den antika kristna mystikern som kallas Dionysios Areopagiten: ”Så kommer vi, när vi nu dyker in i detta töcken som övergår vårt förnuft, inte ens att finna brist på ord utan bara fullständigt tystnad och avsaknad av insikt.”

Dionysios Areopagitens mystik tillhör den som brukar kallas negativ. Orden, själva språket, räcker inte till. Allt måste i stället uttryckas genom negationer – sann vetskap är icke-vetskap, sant tal är stumhet. Gud är ett intet.

Mot denna mystik, finns en annan tradition, sprungen ur föreställningen om språkets oändlighet i stället för dess brister.

Om skriftens principiella outtömlighet skrev 1500-tals mystikern Johannes av Korset: ”De heliga fäderna, trots alla sina kommentarer, och alla dem som man skulle kunna tillfoga ytterligare, har aldrig tolkat skriften till ända: människans ord kan inte innesluta det som Guds anda har uppenbarat.”

Alltså, å ena sidan tomhet, å andra sidan oändlighet.

I denna uppdelning påminner mystiken om två av 1900-talets mest inflytelserika språkfilosofer: Ludwig Wittgenstein och Jacques Derrida, båda maniskt upptagna av språkets möjligheter, och båda förvånansvärt intresserade av mystik. Ur denna synvinkel framstår Ludwig Wittgenstein som en modern Dionysios Areopagiten. I hans filosofi graviterade språket mot tystnadens pol, mot intet: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.” Medan Jacques Derrida i sin tur blir en Johannes av Korset, en tänkare som i all text ser en öppning mot det oavslutade, mot det oändliga. För Derrida tog tolkningens möjligheter aldrig slut. Varje rad, varje ord bar alltid på en ny möjlighet.

Kanske kan allt detta, det vill säga mystikens poetik, sammanfattas med två ord: tystnad eller larm. Den som skriver vet att han eller hon alltid befinner sig mellan dessa båda poler, som oundvikligen sliter språket mot sig. Tystnaden finns alltid som en möjlighet, liksom det oavslutade, det som växer och aldrig kan bli färdigt.

Kanske ligger litteraturens kraft alltid i närheten av någon av dessa poler.

Paul Celan, av många betraktad som 1900-talets främste poet, närmade sig med åren en poesi som nästan var helt tömd på innehåll. Medan en grafoman som Lars Norén fyllde sitt liv med text.

Men kanske är det ändå Don DeLillo som förstått mystikens språk allra bäst. I roman efter roman har han medvetet pekat på språket som den gräns inför vilken vårt förstånd riskerar att lösas upp i skrämmande tystnad eller oavslutat larm. Hans romanfigurer rör sig oavlåtligen i en värld insvept i ett moln av ovetskap – förlorade till tystnad, pladder och osäkerhet.

På en av de sista sidorna i ”White Noise” sitter huvudpersonen Jack Gladney och betraktar en ovanligt vacker solnedgång. Hans tankar vandrar: ”Det är svårt att veta vad vi ska känna inför detta. [–-] vi vet inte om vi tittar i förundran eller fruktan, vi vet inte vad det är vi tittar på eller vad det betyder, vi vet inte om det är bestående, ett upplevelseplan som vi med tiden kommer att anpassa oss till och som så småningom kommer att uppsluka vår osäkerhet, eller om det bara är en atmosfärisk rubbning som snart försvinner.”

Går det att gestalta hemlighetens kraft på ett enklare sätt? Nej, jag tror inte det.

Mattias Hagberg, författare och kritiker

Några spår av mystik i DeLillos böcker

I Tystnaden (Albert Bonniers förlag 2021, översättning Rebecca Alsberg) möter vi grafomanen Tess som skriver på en dikt från vilken vi enbart får inledningsraden: "I ett nedstörtande intet".
Noll K (Albert Bonniers förslag 2016, översättning Rebecca Alsberg) kretsar kring ett projekt för att frysa ner döende människor för att kunna återuppliva dem i framtiden. Där finns en lång inre monolog av en nedfrusen som bär alla tecken av en språklig, mystisk upplevelse. Den har närmast formen av en lång dikt med rader som: "Men allt jag är är det jag säger och det är nästan ingenting."
Mot slutet av Falling man (Bokförlaget Atlantis 2007, översättning Rebecca Alsberg) kommer en motsägelsefull rad som automatiskt för tankarna till den negativa teologen och dess paradoxala språk: "Gud är rösten som säger: Jag är inte här."
Omegapunkten (Bokförlaget Atlantis 2010, översättning Rebecca Alsberg) har redan i sin titel har en uttalad referens till mystiken i och med att den använder sig av prästen, teologen och filosofen Pierre Teilhard de Chardins mystiska idéer om Omegapunkten.
White noise är utgiven på svenska som Vitt brus, på Modernista 2016 i översättning av Thomas Preis.

Lidandets betydelse: Han behöver stryk för känna sig levande

Thu, 23 Oct 2025 04:00:00 GMT

Vad beror samtidsmänniskans tomhet på? Boel Gerell funderar över svårigheternas sammanbindande kraft.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En isande kall vind drar genom Österports station i Köpenhamn och jag stampar beklämt på stället i väntan på tåget som ska föra mig hem till Sverige. Klockan är närmare tio på kvällen och perrongen är nästan tom så när som på tre personer som väntar frusna och dystert inåtvända som jag, i varsin ände av plattformen. Det är som om vi inte finns för varandra. När en röst ljuder från högtalarna rycker jag till och uppfångar ett budskap om att tåget snart ska komma, men till vilken plattform?

Här någonstans sker en förändring, när jag flackar osäkert efter svar och möter blicken hos en ung person med androgynt utseende och glittrig, blå ögonskugga.

– Sa hon perrong två?

– Jag tror det.

– Det var två! bekräftar en äldre kvinna i kappa med Marimekkoblommor och en lite luggsliten, kortvuxen man i brun keps nickar sammanbitet bifall. Sen sätter vi oss i rörelse uppför trappan, inte längre ensamma utan i grupp och när ett nytt utrop skickar oss i en ny riktning förbannar vi gemensamt Öresundstrafiken och springer igen.

När tåget en dryg timme och fem felmeddelanden senare äntligen kommer är jag på oväntat gott humör och ler varmt och förtroligt mot mina nya kumpaner innan vi sjunker ner på varsitt säte i varsin ände av den tomma vagnen och försvinner för varandra igen. Och så är det ju, en gemensam prövning tar med fördel fram det bästa i människan och får annars vitt skilda individer att gå samman i ett kollektiv som verkar för att hitta en lösning. Kortsiktigt och med begränsad risk för livet, på en station i Köpenhamn. Eller under år av umbäranden under ett krig där varje dag är en kamp för överlevnad.

I boken ”Vem är du när kriget kommer?” går överstelöjtnanten och psykologiforskaren David Bergman närmare in på vad som händer med oss och vårt samhälle när vi sätts under press. En av de mer oväntade effekterna han beskriver är att den psykiska hälsan hos befolkningen märkligt nog tycks förbättras i ett land som är i krig. Exempelvis minskade självmordsfrekvensen radikalt runt om i Europa under andra världskriget. I Frankrike valde 41 procent färre att ta sina liv 1944 i jämförelse med 1938 och i andra hårt krigsdrabbade länder som Österrike och England minskade självmorden med 54 respektive 25 procent.

Konfronterade med det reella dödshotet som kriget medförde förlorade människorna av allt att döma lusten att påskynda processen. Eller om de personliga problemen som tidigare tycks omöjliga att leva med krympte i jämförelse med de kollektiva utmaningarna. Hellre än att brottas i ensamhet med sina inre demoner kunde den olycklige ta upp kampen mot det yttre hotet med andra som stred för samma mål. En kraftmätning där det dessutom fanns många fler konkreta åtgärder att ta till.

Avgörande för om smärtan går att leva med är alltså möjligheten att dela den och bekämpa den på ett meningsfullt vis. När Londonborna under ”blitzen” 1940 och 1941 utsattes för tyska bombningar åtta månader i sträck var det barnen som evakuerades till den förmodade tryggheten på landet som led den största psykiska skadan då de upplevde sig som ensamma och övergivna av sina familjer. För de som stannade kvar i den sönderbombade staden kom skyddsrummen i tunnelbanestationerna att fungera som samhällen i miniatyr med skilda avdelningar för sömn, samvaro och rekreation och ett gemensamt intresse av att hålla ångesten i schack och upprätthålla något slags trivsel och ordning i det omgivande kaoset.

Också i den österrikiske psykiatrikern och förintelseöverlevaren Viktor Frankls skildring av åren i Nazitysklands koncentrationsläger framstår lägren som samhällen i miniatyr med egna lagar och referenser. I boken ”Livet måste ha mening” ställer han sina erfarenheter från tre år i fyra läger mot slutsatserna han efter krigets slut drog om människans förmåga att utstå lidande. I analysmetoden som han kom att kalla logoterapi lyfter han vikten av att agera och tänka kreativt även i de mörkaste av stunder, för att på så vis bekämpa ledan och ge tillvaron mening.

Men medan skildringarna av gemenskapen i blitzens skyddsrum med tiden tenderat att omgärdas av ett nästan nostalgiskt skimmer är Frankl tydlig med vilka villkor som gällde i nazitidens läger även mellan fångarna. Eller som han skriver: ”De bästa kom inte tillbaka.”

För att överleva måste man göra sig hård, men också vara kapabel till anpassning och ta tillfället i akt att glädjas åt det lilla som fanns att glädjas åt. Att få en skopa soppa som slevats ”från botten” och innehöll några ärtor och inte bara vatten. Eller att inse att fångtransporten som man trott hade gasugnarna som destination i själva verket gått till ännu ett arbetsläger.

”För den som aldrig upplevt något liknande, är det omöjligt att föreställa sig den fullkomliga glädjedans som fångarna uppförde i transportvagnen, då de förstod att transporten ’bara’ gick till Dachau!”

Skriver Frankl.

Drygt åttio år senare färdas två judiska kusiner genom samma landskap, men inte sammanfösta som boskap utan nersjunkna i förstaklasskupéns mjuka fåtöljer tillsammans med de andra i turistgruppen som söker sina rötter. I spelfilmen ”A real pain” av Jesse Eisenberg har kusinernas mormor just dött och lämnat en summa pengar för att de ska se byn hon bodde i innan hon deporterades till koncentrationslägret. Mormodern hörde till dem som överlevde och skapade sig en framtid i USA där hennes ättlingar nu lever i relativ välmåga. Kusinerna har det materiellt gott ställt och ändå brottas de med psykiska problem: depression, tvångssyndrom och självmordstankar.

Om vi för ett ögonblick låtsas att tiden är en och densamma är det alltså människorna som trängs i obeskrivlig stank och misär i boskapsvagnen längst bak som dansar och jublar tillsammans över lyckan att få leva. Medan de vilsna turisterna i förstaklasskupén apatiskt betraktar samma grönskande landskap över sina koppar cappuccino och fantiserar om att ta livet av sig.

För mormodern har det funnits en mening i allt hon fått utstå i att hon kunnat ge sina barn och barnbarn det hon själv berövades: en familj, ett hem, trygghet. Ändå känner sig kusinerna inte trygga, är rädda för allt och inget och har tappat bort såväl sig själva som varandra. Vad vill det till egentligen, för att de ska vakna? Ett konkret och omedelbart dödshot? I ett frustrerat försök att nå fram ger en av kusinerna den andre en rungande örfil och denne fnissar till, liksom yrvaket och nästan tacksamt och för ett ögonblick skrattar de uppsluppet tillsammans. Som om det är i först i smärtan de inser att de är levande.

Boel Gerell
författare och kritiker

Referenser:

David Bergman: Vem är du när kriget kommer? 2025 (Natur & kultur)

Viktor Frankl: Livet måste ha mening, 1946 (Natur & kultur)

Jesse Eisenberg: A real pain, 2024

Historiens änglar: Bevingade budbärare blickar ut över våra ruiner

Wed, 22 Oct 2025 07:00:00 GMT

Änglar har vakat över oss sedan urminnes tider. Konstkritikern Nils Forsberg har träffat några av släktets mer sorgsna exemplar i Berlin.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.

Den är inte bara rätt ful, den är liten också. Som ett A4-ark ungefär, som ser gulnat och trist ut. Det här visste jag egentligen, men sådant är ändå svårt att förbereda sig på. När jag såg Paul Klees akvarell Angelus Novus från 1920 i verkligheten för första gången fick jag den där känslan man kan få inför något som man hört så mycket om.

Att jaha, är det inte mer än så här?

För det handlar om en bild som lite indirekt blivit, som man säger, ikonisk. Inte för hur den ser ut eller är gjord, utan för att filosofen och kritikern Walter Benjamin, som hade fått målningen av vännen Klee, utgick från den när han, i slutet av 30-talet, skrev det som skulle bli en av hans sista och mest kända texter. Nämligen den om historiens ängel, den som med utbredda vingar färdas med ryggen mot framtiden och med stirrande ögon och gapande mun ser ruinerna torna upp sig vid sina fötter, driven av historiens storm som blåser från paradiset.

”Det är det här som vi kallar framsteg”, skriver Benjamin melankoliskt.

Det är en av de i olika kultursammanhang mest citerade texterna de senaste decennierna. Ruiner, storm, blindhet inför framtiden. Där vi uppfattar en kedja händelser ser ängeln bara en enda stor katastrof.

Andy Warhols Marilynbilder får ursäkta, men Paul Klees gåtfulla Angelus Novus framstår lite som postmodernismens Mona Lisa. En sorgesång över en sönderfallande, fragmenterad värld.

Men vilka är de, änglarna i kultur- och religionshistorien? Enklast är väl att beskriva dem som ett slags gränsfigurer, som kan röra sig mellan olika världar och är lika hemma, eller främmande, i båda.

Ordet ängel kommer från grekiskan via latinet, och betydde från början just budbärare. Gestalten som sådan finns i alla de monoteistiska religionerna, och en teori är att änglarna uppstår när de äldre religionerna, med ett otal gudar som alla har sina särskilda egenskaper och intressesfärer, ska förvandlas till en berättelse där det finns en enda Gud. Det blir ett antal degraderade figurer över och de får bli den nye, ensamme gudens medhjälpare.

Och visst kan man se något änglalikt hos Hermes, budbäraren med sina bevingade skor i den grekiska mytologin? Hos Hermes finns också drag av tvetydigheten hos änglarna. Dessa var nämligen, åtminstone tidigare, inte nödvändigtvis entydigt goda. De beskrivs också ofta som mycket vackra, med androgyna drag. En undflyende, svårfångad och särskilt i äldre tider ofta skrämmande gestalt. En mellanfigur.

I Bibeln finns de med hela vägen, från början till slut. Det är änglar som meddelar Guds vilja till Abram i Första mosebok, det är änglar som blåser i basunerna och slåss mot monster i Johannes uppenbarelser. I Krönikeboken skickar Gud en ängel för att sprida död och förintelse i Jerusalem, och i Matteusevangeliet skakar vakterna av skräck när ängeln kommer ner från himlen till Jesu grav.

Änglar är inte att lita på.

Men de blir mindre skräckinjagande med tiden. Renässansmålaren Rafael blev den som satte den fortfarande allmänna bilden av hur en ängel ser ut, med lockigt hår och rar uppsyn. De som är förebilden för de bokmärken som flickor i alla åldrar samlade på förr.

Men en del konstnärer har sett mer dramatisk potential i dessa varelser, inte minst under åren runt 1900 då symbolismen stod på topp. Schweizaren Carlos Schwabes Der Totengräber und der Totesengel glömmer man inte om man sett den. Där sitter en stram, svartklädd, mörkhårig gestalt på huk vid kanten av en grav. Hennes smala spetsiga vinguddar bildar en gripklo ner mot den arme kyrkogårdsarbetaren som släppt spaden i skräck för dödsängeln. Det är hans tur nu.

En helt annan stämning finns i Hugo Simbergs Sårad ängel från samma tid, den som röstats till Finlands nationalmålning. Två mörkklädda bondpojkar bär en bår där en vitklädd blond ängel sitter med nedböjt huvud. En vinge är blodfläckad, ögonen förbundna och hon håller en bukett snödroppar i handen.

Det är en gripande bild, mystisk men ändå saklig. Pojkarna ser lite trumpna ut men verkar inte tycka det är något konstigt att bära runt på en ängel. Hur har denna ljusgestalt hamnat på en kärv finsk äng? Varför är den sårad? Hur kan en förmedlare mellan världar bli så ömklig?

Men det är inte bara i bildkonsten vi hittar änglar. De finns på film också.

I Wim Wenders Himmel över Berlin från 1987 finns en scen där Peter Falk, känd som den rufsige tv-deckaren Columbo, står vid en ensam kaffevagn. ”Jag kan inte se dig, men jag vet att du är här”, säger han. Han ser inte Bruno Ganz ängel som står intill honom, för änglarna är osynliga för vuxna människor, men en listig gammal kommissarie kan förstås ana deras närvaro. Särskilt som han själv varit ängel, visar de sig. En som lämnat evigheten och valt att bli dödlig, precis som Ganz ängel fundera på att göra.

Peter Falk uppmuntrar honom, berättar hur skönt det är att värma sig genom att gnugga händerna mot varandra, dricka kaffe, kanske ta en cigarett.

Bara två år efter filmens premiär skulle Berlinmuren falla men här är det den delade staden vi ser, med idel ödetomter och ruiner. Det är som att var och varannan scen är genomsyrad av Walter Benjamins text om historiens pågående sönderfall. Människorna, vars funderingar vi får höra när filmens änglar stannar till hos dem och kanske lägger en hand på någons axel, verkar inte ha mycket att glädjas åt heller.

Från skrämmande budbärare utskickad av en sträng Gud i Gamla testamentet, till ett grått 80-talsberlin där Gud nog är död och änglarna är sorgsna, maktlösa gestalter som inte kan förhindra att vi tar kål på världen, eller oss själva.

Inte konstigt att Paul Klees ängel stirrar rakt på oss, som för att säga ”vad håller ni på med?”

Eller så har den drabbats av en helt annan insikt. Bruno Ganz ängel i Himmel över Berlin säger att han vill leva nu och nu och nu, inte bara alltid i evighet. Han vill känna och älska och kanske ta en mugg kaffe en kylig morgon. Det är som med de grekiska gudarna: Man anar att de är avundsjuka på människorna och jävlas med dem för att de kan dö, och det är det enda gudarna inte kan. Änglarna befinner sig i samma belägenhet – de lever inte på riktigt, för de kan inte dö /är odödliga/. Medan vi människor lever en stund på jorden, om det så är bland ruiner.

Som Bruno Ganz säger i slutet av filmen, när han blivit människa: Jag vet nu, vad ingen ängel vet.

Nils Forsberg
konstkritiker

Louvren: Vi har mycket att tacka franska konsttjuvar för

Tue, 21 Oct 2025 04:00:00 GMT

I slutet av den franska revolutionära eran stals konstverk från erövrade regioner och placerades i vad som senare blev Louvren. Thomas Steinfeld berättar om hur det påverkar vår konstsyn än idag.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-04-20.

Under sommaren 1794 skickades fyra franska lärda män till Belgien, Holland och de nyss erövrade områdena väster om floden Rhen. De skulle hitta och beslagta betydande konstverk och vetenskapliga objekt. Kort därefter flyttades flera dussin målningar ur den flamländska skolan till Paris, bland annat verk av Jan van Eyck och Peter Paul Rubens. Bilderna följdes av tusentals gamla manuskript från Aachen, Köln, Bonn och Koblenz, samt av stora mängder teckningar och träsnitt, antika pelare, mynt och medaljer, romerska sarkofager, historiska kanoner och sällsynta stenar. Männen var utsända av nationalkonventet, som vid denna tid utgjorde både Frankrikes parlament och regering, och de flesta av dessa objekt hamnade i Nationalbiblioteket eller i ett före detta kungaslott, som vid denna tid kallades "Musée central des arts", centrala konstmuseet, och som idag är känt under namnet Louvren.

De lärde männen uppfattade sig själva varken som tjuvar eller rövare, tvärtom, de var övertygade om att de handlade inte bara för Frankrikes, utan också för mänsklighetens bästa: "Medan vi vinner över tyrannerna, skyddar vi konsterna", förklarade en av dem och fortsatte, att han såg fram emot att se dem uppvisade i franska museer. Märkligt nog motsatte sig konstkännarna i de berövade länderna för det mesta inte detta. I stället var de förtjusta i idén att ett museum skulle ta emot alla dessa skatter. De gladde sig över att verken fick lämna kyrkorna, herresätena och privata salonger, så att alla människor kunde beskåda det bästa vad konsten hade kommit fram till. Bortrövandet av konst som krigsbyte har en lång historia, som går tillbaka till antiken. Mest hade det skett av materiella skäl, för verkens ekonomiska värde. När bildade franska revolutionärer började samla in de största konstskatterna i grannländerna hände det för första gången med blick på verkens estetiska och historiska betydelse.

De franska rövartågen genom Europa fortsatte i allt större skala, när revolutionsarméerna under Napoleons ledning drog fram genom Italien, Egypten och senare till Moskva: Laokoongruppen hämtades ur Vatikanen, den väldiga farnesiska Herakles släpades ur kungens palats i Neapel, de fyra hästarna på Markuskyrkan i Venedig monterades ned och fördes bort. Senare följde egyptiska mumier, segergudinnan med vagn och hästar från "Brandenburger Tor" i Berlin och många andra konstverk. Allting plockades ner, packades i stora lådor och reste i långa processioner till Paris. Den franska huvudstaden hade, enligt revolutionspolitikernas åsikt, blivit till frihetens hemvist i världen. Där bodde ett folk, som betraktade sig som den republikanska antikens sanna arvtagare. De kunde inte föreställa sig en bättre placering för ett betydande konstverk än civilisationens centralort, och många konstkännare utanför Frankrike kunde det inte heller. Snart förenade Centralmuseet, som så småningom döptes om till "Musée Napoléon", den största konstsamlingen som någon gång funnits i världen.

De lärda männen var inga dilettanter. Napoleons konstkommissarie Dominique-Vivant Denon och hans kollegor visste mer om konsten och dess förflutna än de flesta av sina likar i de utplundrade länderna. Det fanns ingen konsthistoria i dagens mening förrän långt in på 1800-talet. Det revolutionära Frankrikes konstkommissarier var vetenskapens pionjärer, de inventerade, systematiserade och centraliserade konsten. De upptäckte den medeltida tyska konsten, som dittills knappt blivit uppmärksammad. De skapade en ny form för att presentera verken, de såg till att det fanns verkstäder för restaurering, de utvecklade föreställningen att varje konstverk skulle betraktas bara för sig självt, som ett enastående dokument över människans förmåga att skapa och gestalta. Och så uppstod en jämförande konsthistoria, en förutsättning för att över huvud taget kunna bestämma stiler, epoker och individuella egenarter. Dessutom kunde tallösa konstnärer, som dittills rest till Italien för att utbilda sig, numera hitta sina modeller i det statliga museet.

"Beauty is bounty", "skönhet är byte", lyder ett talesätt som ofta tillskrivs Karl Marx. Bortsett ifrån att man inte hittar meningen i hans verk, ligger det mycket sanning i dessa ord: Sedan mer än tvåhundra år delar vi föreställningen om att ett museum är konstens högsta destination, och om några av kolonialmakter stulna konstskatter långt senare ska lämnas tillbaka, så flyttas de inte till kungapalatsen där de en gång rövades ifrån, utan till ett praktfullt museum. I och med det revolutionära Frankrikes konststölder förändrades föreställningen om vad konst är och hur man skall handskas med den, för all överskådlig tid.

Ibland kan man läsa att Louvren var det första offentliga museet. Men så är det inte. Redan under det tidiga 1700-talet fanns det museer som var tillgängliga för offentligheten, i Basel, i Florens eller i London till exempel. Men till skillnad från alla andra museer var Centralmuseet i Paris ett företag av och för hela nationen. Det uppstod för att hysa alla konstverk som revolutionärerna hade samlat in från kyrkor och palats, både som ett tecken på segern över de gamla makterna och till skydd inför det upprörda folkets benägenhet att förstöra. Med rövartågen genom Europa och Egypten växte Centralmuseets bestånd mot det oändliga. Snart var Louvrens salar överfulla. År 1802 grundades tolv muséer i provinserna för att ta emot vad centralen inte längre kunde bärga, bland annat i Genève, Bryssel och i tyska Mainz. I den sistnämnda staden kan man fortfarande se trettio konstverk främst från renässansen som kommit från Paris, men som tappade sina rättmätiga ägare under de napoleonska krigens lopp.

År 1815 slogs Napoleon för den sista och avgörande gången, i slaget vid Waterloo. Därefter började den enorma konstsamlingen i Paris upplösas, men i många fall inte direkt och inte helt - de åtta romerska pelare som en gång hade stått runt Karl den Stores grav i Aachen finns till exempel fortfarande på Louvren. I Köln mottogs de återvändande verken med en folkfest. När segergudinnan från "Brandenburger Tor" kom tillbaka till Berlin så skedde det i form av ett triumftåg, med kungen i spetsen. Men det fanns experter som den preussiske filosofen och statsmannen Wilhelm von Humboldt, som beklagade att man aldrig mer skulle se så många av de största konstverken på en plats, så som det varit i Paris. Idén om ett nationalmuseum spred sig dock från Paris till många länder: Preussen fick sitt "Altes Museum" under 1820-talet, i München skapades "Alte Pinakothek" år 1836, Sveriges Nationalmuseum öppnades år 1866, efter en femtio år lång förberedelsetid. Och koncepten lånades alltså från Paris, konströvarnas huvudstad.

Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Louvren

Officiellt namn: Musée du Louvre (tidigare: Musée du Louvre et des Tuileries)
Plats: Paris, 1:a arr., vid Seine
Ursprung: Fästning, kungligt palats

Nyckelår:
ca 1190 — Fästning (kung Filip II August)
1500-tal — Blir kungligt residens
1793 — Blir offentligt museum
1989 — I. M. Peis glaspyramid invigs
2012 — Filialen Louvre-Lens öppnar
2017 — Louvre Abu Dhabi öppnar (licensavtal, separat institution)

Utställningsyta: 72–73 000 m²
Antal verk: 38 000 objekt utställda (600 000+ i samlingarna)
Besökare: Vanligen 8–10 miljoner per år

Ikoniska verk:
Leonardo da Vinci — Mona Lisa
Eugène Delacroix — Friheten på barrikaderna (La Liberté guidant le peuple)
Théodore Géricault — Medusas flotte (Le Radeau de la Méduse)
Nike från Samothrake
Venus från Milo (Venus de Milo)
Jacques-Louis David — Napoleons kröning

Stumfilm: Det våras för tystnaden

Mon, 20 Oct 2025 04:00:00 GMT

Stumfilmen kördes över av ljudet och blev en smal sak för cineaster. Joakim Silverdal tycker att det är dags att skriva ut tysta klassiker på recept.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Alla stjärnor kommer en gång att slockna. Det gäller världsrymdens himlakroppar, likaväl som himlen över Hollywood.

I Billy Wilders Sunset Boulevard från 1950 drömmer den avdankade stumfilmsskådespelerskan Norma Desmond om en comeback som aldrig kommer. Hon har inte lyckats med något sen filmen fick ljud och krossade hennes karriär.

Detsamma gäller hennes gamla vänner.

I en scen sitter några finklädda figurer vid ett pokerbord. Vana cineaster känner direkt igen dem: ”det är ju Buster Keaton, Anna Q Nilsson och HB Warner”. Men filmens berättare beskriver dem som dunkla figurer från den tysta eran, som inget mer än vaxdockor i Norma Desmonds kabinett.

Stumfilmen var stendöd, redan 1950, det är vad vi får med oss.

Men jag har blivit mer och mer övertygad om att den ljudlösa filmkonsten nu, över 70 år senare, fortfarande har förmågan att välta vår verklighet.

När min dotter var två år fick hon frågan av en förskollärare vad hon gillade att se på tv. Och då svarade hon, som om det vore det naturligaste i hela världen: Charlie Chaplin.

Allt uppstod i ett ögonblick av panik - när Babblarna, Daniel Tiger och Bolibompadraken helt enkelt till slut fick det att rinna över. Vad annars går att gräva fram ur streamingmörkret?

Titta där: den böjda käppen, de stora skorna och det kluriga leendet. Charlie Chaplin!

Vi började trevande med långfilmen Cirkus. Jag trodde egentligen inte alls på den här idén, men snart märkte jag hur uppslukad hon var. Allt som behövdes var några enkla: “Vad tror du att gubben ska göra nu? Nämen vad hände, sprang han IN till lejonet?” och så sitter en tvååring och tar in ett svartvitt, filmhistoriskt mästerverk från 1920-talet, helt utan talade repliker eller ljudeffekter.

Vi upptäckte snart att Chaplin är mer än den snubbelgubbe världen ofta vill göra honom till. Vi har haft många, långa samtal om vad som gör luffaren ledsen, varför han är ensam, varför han har så trasiga kläder.

Det är sådant man hinner med när tillvaron tystnar. När det konstanta larmet av hysteriskt animerade barnprogram sätts på paus, om så bara för en liten stund.

Men kanske är jag naiv. Med snart 100 år av ljudfilmer är väl ändå stumfilmen dömd till en tillvaro längst ut i vår mediala periferi.

Någon som var rädd för det och såg på med avsky, när ljudet trädde in i filmkonsten, var Victor Klemperer.

Han var en tysk filmälskare och språkvetare vars dagböcker från 30 och 40-talen är viktiga tidsdokument över nazismens påverkan på det tyska medvetandet.

I hans filmdagbok “Ljus och skugga - 1929-1945” får läsaren vara med om hur nazi-propagandans mörker kastas över de tyska biograferna.

Men för den som läser noggrant, är den även en spännande ögonvittnesskildring från en biobesökare som var med om skiftet från stumfilm till ljudfilm.

För Victor Klemperer var INGEN vän av den tidiga ljudfilmen, om vi säger så.

Det är med ett slags glödgat hat han beskriver hur patetiskt dåligt filmljudet var till en början.

1929 skriver han: “Vi har nu mött ljudfilmen två gånger och tyckte båda gångerna att den var avskyvärd”.

Han tycker att det låter förskräckligt, men ljudkvaliteten är något han förstår kommer bli bättre. Vad som inte kommer åtgärdas är att ljudfilmen utstrålar något konstlat, dött. Ett slags surrogat till stumfilmen.

Han skriver att “Filmen MÅSTE vara en konstform med uttryck, liknande baletten, buren av musiken, annars blir den en vedervärdig död mekanism med ett ljud som dessutom skär sig”.

Precis som min tvååring, blir han väldigt förtjust när han får se Charlie Chaplin i Stadens ljus. En stumfilm som med filmmusik och några enkla ljudeffekter hånar ljudfilmen. Som när Chaplins luffare sväljer en visselpipa och försöker sjunga, men allt som kommer ut är några visslingar. ”En välsignelse att det är en stumfilm, avskyvärt att musiken gnisslar lika illa som i radion”, skriver han.

Och när man ser denna eras mästerverk är det svårt att inte hålla med honom.

Hur berör inte ansiktena, när ljudet fattas? I En kvinnas martyrium, det kvävande kammarspelet om Jeanne D’Arc från 1928, kryper sig skådespelerskan Maria Falconettis uppgivna uttryck långsamt in under huden.

De få textrutorna ger oss absolut kontext, men det är ögonen. Ögonen. De stora uttrycksfulla ögonen som vittnar om mänsklighetens grymheter. De är starkare än all dialog i världen.

Den tittare som ger sig hän, sitter till slut bara och gråter.

Men tiden sprang förbi, även Chaplin började göra ljudfilm och med tiden verkar till och med Victor Klemperers syn på filmljudet mildras.

Redan 1932 måste han erkänna att Marlene Dietrich och Emil Jannings skådespeleri lyfts när han får höra deras röster i Blå Ängeln. ”Klangen i detta organ”, utbrister han och när han några år senare ser musikalfilmen “Broadways melodi” är han istället förtrollad av ljudet. ”Vi sitter hänförda till den sista bilden OCH tonen”, skriver han.

Men den där kraften då? Som kan få en två-åring att 100 år senare sitta hänförd i en timme och tjugo minuter?

Om Victor Klemperer fortfarande var med oss - och om han skulle känna det glödgade hatet mot ljudfilmen blossa upp igen - skulle han bara behöva plocka upp valfri webbläsare, söka upp sin favoritfilm och trycka på play.

Nu är stora delar av stumfilmsskatterna från 20 och 30-talen digitaliserade och ofta har rättigheterna gått över till att bli allmän egendom. Så den som vill se, kan se, utan problem.

Stumfilmens kvalitet i vår moderna samtid börjar inte med stumfilmen, den börjar med dig.

För när inga ljud hörs, inga röster ljuder, är det vi tittare som får jobba. Att se stumfilm är att sitta längst fram på soffkanten, framåtlutad, redo att ta in.

Då behöver stumfilmen inte bli ett museum, då kan den bli ett tempel. En plats före reflektion och förundran. En plats för lugn och verklig eftertanke.

I den moderna människans rusande tillvaro, där stressen äter sig in i porerna, borde stumfilm kunna skrivas ut på recept.

För när jag och mina barn vaggats in i tempot från en stumfilm, märker vi snart hur vårt medvetande ställts om.

Ofta tar det några minuter, vi skruvar på oss, men sen är det som om världen långsamt börjar tippa och vi själva snubblar in i filmen. Precis som när Buster Keatons biografvaktmästare i Sherlock Jr kliver fram till filmduken och in i filmen för att själv blir sagans mästerdetektiv.

Att se stumfilm kan bli som att finna det verkliga värdet i tystnaden. Något som inte handlar om frånvaro, utan om närvaro.

När två-åringen nu blivit fyra och själv vill välja brukar det blir Frost, eller Lejonvakten på tvn. Men ibland, ibland är det Chaplinboxen som åker fram och vi hämtar lillebror, sätter oss längst fram på soffkuddarna, lutar oss in, tills vi ramlar, rakt ner i filmhistorien.

Joakim Silverdal
filmkritiker och reporter på kulturredaktionen

Tre bästa stumfilmerna att se med dina barn:

”Guldfeber” av Charlie Chaplin

”Busters miljoner” av Buster Keaton

”Upp genom luften” med Harold Lloyd (regi: Fred C. Newmeyer och Sam Taylor)

Asemisk skrift: Kvalificerat nonsens i uppror mot tidens tvång

Thu, 16 Oct 2025 04:00:00 GMT

Med okonventionellt och söndersprängt bruk av språket gör den asemiska skriften revolt. Thomas Millroth lyfter fram en okänd pionjär.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den franske tänkaren Roland Barthes hävdade att de företeelser han kände igen och kunde sätta namn på inte berörde honom, det var det han inte kunde beskriva som var viktigare; det obeskrivliga var ett tecken på en oro som grep djupt in i känslorna.

Det finns vissa böcker som består av bokstäver eller krumelurer som ligger till synes huller om buller. För läsaren är det ovant, ja till och med obegripligt vid första ögonkastet. Men om vi följer Barthes så bör vi visa dem intresse. Denna visuella konstform eller poetiska praktik har till och med ett namn: Asemisk skrift. Det påminner om språk, men saknar semantik, mening – åtminstone i vanlig mening. Ofta liknar det ett slags attentat. Som hos dadisterna eller det lite mer estetiskt väluppfostrade 1960-talets söndersprängda språkbilder och skrivmaskinsdikter.

Men den asemiska skriften är mer än ögonblickets estetiska chock. För jag måste ju ta själens oro på allvar då alfabetet och grammatiken kollapsar.

Tag som exempel Åke Hodell och Jarl Hammarberg från 60-talets avantgarde.

År 1966 skapade Hodell ett häfte om någonting så obeskrivligt som Förintelsen. Som titel valde han en fiktiv koncentrationslägerfånges tatuerade identitet, CA 36715 (J). Svarta linjer krängde sig som böljande klotter sida upp och sida ner. Det gick inte att beskriva det obeskrivliga på annat sätt än som en suddig spegelbild av det förflutna. Det var många i kulturlivet i mitten på 60-talet som närmade sig Förintelsen, de flesta använde dokumentära detaljer. Men Hodell valde fiktionen – Resultatet var minst lika skakande.

För poeten Jarl Hammarberg gällde skriften och fiktionen Livet. Allt han gjorde red spärr mot samhällets konventioner. 1965 fälldes han för uppvigling efter sin utställning Vägra Döda Vägra Värnplikt. Han hade fyllt hela Galleri Karlsson med krängande protesterande bokstäver. Alfabetets konventioner förvandlades till protest. Och i ett seriehäfte från 1993 avlägsnade han allt från själva rutorna och fyllde dem med krossade ord och lustiga krumelurer. Hos honom gick kaos och uppror hand i hand. Och när jag läser Hammarberg tänker jag ofta att den asemiska skriften har rötter i tungotalande och magiska riter. Det är ett sätt att svära mot nutiden och hoppas på framtiden - och han mässade:

AJNAJNAJNAJNAJNAJN….

En andlig revolt med språk och liv som ett.

Magi och besvärjelse.

Men vilken ordschaman står bakom den här besvärjelsen?

”fffööörrrstttaaa,gggååånnnngggernnnn”iiiwwwååårrr”H”errreeessstttjjjääännnssstt.”

Författaren hette Sone Daniel Sonesson. Intagen 1932 på mentalsjukhus. På 1940-talet lyckades han få tag på en liten anteckningsbok som han fyllde rad för rad. Bokstäverna hackades sönder, drogs ut i en ström av ren och skär – asemisk skrift. Men kan jag tala om asemisk skrift och jämföra med Hammarberg och Hodell. Sonessons häfte gjordes ju ett par årtionden före dem, han själv var outbildad karl från Västra Ströö med sexton syskon, en olycklig inspärrad patient utan minsta kontakt med kulturlivet. Det spelar ingen roll. Precis som hos Jarl Hammarberg var hans energiska skrift ett slags magi och besvärjelse - av sin egen existentiella ovisshet. Och redan etiketten på notisboken pekar mot ett okonventionellt men sammanhållet innehåll. Sonesson har med sin vackraste handstil blandad samman sitt eget namn med en barndomskamrat från hembyn: Herr o Fröken Daniel o Berta Ericsson Sonesson. Hur viktig den här legeringen av de två namnen, en man och en kvinna, var för honom, förstod jag när jag långsamt läst igenom häftet. Jag ska återkomma till det.

De skrivna raderna är frågande inför sakernas tillstånd och den allmänna moralen: och här använde han precis som Hammarberg den asemiska skriftens kärnegenskap - att undvika visshet.

Med bläckpennan i staccato utplånade Sonesson det mesta i det konventionella språket och bollade vildsint med skiljetecknen. Det liknar en obarmhärtig utplåning av språket och bär tecken på förtvivlan. Glöm inte att han är inspärrad, av och till blir han rasande och svär över ” denna Djävliga Wäärld” för att sedan förtvivlat viska efter sin ”lilla flicka”, det vill säga den nämnda barndomsvännen Berta.

En gammal kärlek eller inte? Årtionden hade gått sedan de träffats och hennes namn blev nu en bärare av hans egen kluvna identitet. Regelbundet dyker skärvor av manligt och kvinnligt upp. Och det är en av nycklarna till hans dikthäfte.

Läkarna på det första mentalsjukhus han hamnade på, Maria i Helsingborg, noterade i journalen att han sade sig vara ”hälften man och hälften kvinna och talade som man med grov basröst och som kvinna med pipig röst”. Och när han nämnde barndomsvännen Berta Ericssons namn var det kanske en längtan till en försvunnen tid – och frihet – men framför allt står hon för den kvinnliga delen i hans splittrade person. Han plågades av sin kluvenhet, att han samtidigt var två kön, man och kvinna, men inte förmådde förena de båda sidorna hos sig själv. Raderna och rollerna böljar fram som saknadens vågor sida efter sida i häftet. Han försöker fläta samman namnen: Sone Daniel Berta Sone Ericsson, Daniel och så vidare. När jag läst klart Sonessons häfte kvarstår den hopplösa livssituation han attackerade med sitt sprängda språk.

För Sonesson fanns ett naturligt slut; häftet var fullskrivet. Och på de sista sidorna upphör den asemiska skriften men inte den magiska besattheten, raseriet och sorgen. Med vacker skrivstil drömmer han om sin begravning – den enda upprättelse han kunde fantisera fram:

”Det är visserligen sant i denna värld var det en så god man och kvinna som hetter (!) Dalle Berta eller Daniel Berta Sonesson Ericsson I denna jordmån vill jag en gång viga mig med min Frändesjäl.”

Man bör förstås fråga sig om inte inträngandet i den asemiska skriften riskerar att förflytta den från Barthes kategori av obeskrivlighet och in i det avförtrollade, tydbara. Men orden räcker inte, språket kollapsar inför det obegripliga och ogripbara hos både Sonesson, Hodell och Hammarberg. I stället återstår den asemiska skriftens besvärjelser mot tidens tanketvång och moral.

Thomas Millroth
konsthistoriker och kritiker

Teaterns verklighet: Vi lever och dör för fiktioner

Wed, 15 Oct 2025 04:00:00 GMT

När saker inte är på riktigt kan vi verkligen ge oss hän. Ulf Karl Olov Nilsson hör ett mord begås och funderar över fiktionens kraft.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Tror vi att det som händer på teater eller film är verkligt? Knappast. Ändå bygger fiktionen på ett slags överenskommelse mellan skådespelare och teaterpublik om att handlingen faktiskt är verklig. Det är därför som publiken brister ut i skratt om en skådespelare som spelar död drabbas av en hostattack. Och av samma skäl betraktar vi aningen skeptiskt hur någon i en film beställer in mat men så sällan äter den. Vi liksom längtar efter att avslöja dem – utan att det egentligen finns något att avslöja! ”Jo jo, vi vet nog varför ni inte äter: ni är inte hungriga, ni är ju skådespelare!” Lika misstänksamt betraktar vi dem när de kräks, urinerar eller kopulerar.

Franske psykoanalytikern Octave Mannoni myntade i en artikel på 60-talet formeln ”Jag vet mycket väl, men ändå” för den speciella klyvning av jaget som uppstår vid frågor som har med vidskepelse att göra, där vi liksom samtidigt både tror och inte tror. Som i följande exempel: I sitt hem i Köpenhamn hade Niels Bohr, atomfysikern och Nobelpristagaren alltså, en hästsko hängande över ytterdörren. En besökare uttryckte sin förvåning: ”Är inte du vetenskapsman? Du tror väl inte på sånt!” Då svarade Bohr: ”Givetvis inte, men jag har hört att det fungerar även om man inte tror på det.”

På liknande sätt förenas vi på teatern och egentligen i all fiktion i en tro som vi i själva verket genomskådar. Det menar Mannoni i en annan artikel vars rubrik preliminärt skulle kunna översättas till: ”Bländverket, eller teatern och det imaginära”. ”Vi vet alltså mycket väl att det som händer på scenen inte är verkligt, men ändå låtsas vi inte om det under föreställningen eftersom det tillåter oss att leva oss in i handlingen.”

Det är, menar Mannoni, som om såväl teaterproduktionen som dess publik förutsätter att det finns, eller åtminstone en gång funnits, en blåögd åskådare som tror att det som händer på scenen är verkligt och alla nu tillsammans försöker lura. Teatern har därför ofta använt sig av ramberättelser eller inledningsscener där en blåögd person förs bakom ljuset, som den fylltratt – Sly – som kallas Slug i Ulf Peter Hallbergs översättning av Shakespeares Så tuktas en argbigga. Medan Slug sover ruset av sig bärs han till slottet, kläs i en lyxig pyjamas och när han vaknar inbillar man honom att han är en rik men galen adelsman som tidigare endast trott att han var en fylltratt. För honom ska nu ett teatersällskap spela upp själva pjäsen. Här klyvs teaterpublikens uppmärksamhet i två delar: en som befinner sig i illusionen och ser pjäsen genom Slys godtrogna ögon, och en annan som njuter av att genomskåda fiktionen.

Modernistisk teater har både gjort bruk av denna illusion och velat bryta den, leka med den; givna exempel är Luigi Pirandellos metadramer och Bertold Brechts arbete med Verfremdungseffekt. Som när skådespelare i exempelvis Tolvskillingsoperan kliver ur sina roller och riktar frågor till publiken: ”Vad anser ni om det moraliska dilemma som pjäsen visar fram? Och vilka är dess sociala förutsättningar?” Av samma illusionsbrutna skäl blir det ibland så mäktigt bra, och ibland så outgrundligt löjligt, när någon utbrister i sång och dans i en musikal.

Jag vill hävda att mycket reality-tv bygger på idén om att deltagarna inte själva tycks förstå, eller kanske snarare låtsas att de inte förstår, att leken bara är en lek. För det finns väl ingen som kan tro att det är en allvarlig sak att gifta sig med någon man tidigare aldrig ens träffat, eller att man på allvar letar gastar och döda förfäder i något gammalt spökhus, eller att någon verkligen är på vippen att svälta ihjäl på en öde ö samtidigt som vederbörande är filmad av ett helt tv-team. Det illusoriska förstärks dock av deltagarnas ofta rörande sårbarhet – dejtingprogrammens hårt exploaterade mänskliga insats. Samt att saker framställs som autentiska; med tjusiga brudklänningar, Windsorknutna slipsar, kändisar som vigselförrättare och hela tjocka släkten på plats. Och inte minst teve-psykologernas parodiska seriositet som med terapeutiska klyschor vill täcka över programmens absurda utgångspunkter.

Med avstamp i Johan Huizingas bok Den lekande människan menar österrikiske filosofen Robert Pfaller att ett lekande barn, eller för den delen en trollkonstnär, en häxa eller en voodoo-präst alltid har en sida som är väl medveten om att det de sysslar med är illusion. Ett av Pfallers exempel är att ett naturfolks soldanser regelmässigt utförs endast i gryningen, då man vet att solen ändå går upp. Den hängivenhet med vilken vi alla leker eller spelar behöver således inte vara ett uttryck för att det vi gör är autentiskt i den meningen att vi tror på det. Logiken är i själva verket den motsatta, det är just eftersom människor faktiskt förstår att det bara är ett spel som vi kan bli så hängivna. Det är därför människor kan gå i graven för sitt favoritfotbollslag. Att vara införstådd med spelets eller lekens funktion såsom just lek är en förutsättning för besattheten, ”lekens heliga allvar”.

Vi gillar ibland att skratta åt naiva personer som lever sig in i illusionen. Men kanske avundas vi också deras hängivelse. Som Mannonis exempel med bonden som för första gången bevittnar en teateruppsättning, nämligen Shakespeares Julius Ceasar och vid mordscenen reser sig upp och utbrister: ”Akta dig! De är beväpnade.”

Det förmodligen närmaste jag själv kommit en så illusorisk upplevelse inträffade på Gotland under Almedalsveckan. Jag bodde då med min familj i ett gammalt stenhus nära Roma kloster. Det är en mycket vacker och ödsligt tyst plats med stora, just då oerhört torra och heta åkerfält. En kväll kunde jag tydligt höra avlägsna men synnerligen högröstade män. De föreföll vansinnigt upprörda och arga. Och det hela eskalerade; det lät fullkomligt hysteriskt, livsfarligt. Jag minns hur jag sa till min fru: ”Det här kommer att sluta med mord! Vi måste ringa polisen.” Vi var väldigt rädda. Männen vrålade, skrek, grät. Och sedan, helt oväntat: musik! Ljudet av stråkar och bläckblås dånade ur högtalare och i samma ögonblick förstod vi att det var den sista akten i Shakespeares tragedi Macbeth vi hört. Den spelades nämligen på Roma klosterruin bara någon kilometer bort, mitt i vindriktningen. Efteråt lättnad, livsintensitet. För verklig inlevelse krävs det att man för ett ögonblick förlorar kontakten med verkligheten.

Ulf Karl Olov Nilsson
författare, psykoanalytiker och översättare

Dubbelgångare: Manliga mörkerfigurer går igen

Tue, 14 Oct 2025 04:00:00 GMT

Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 12 september 2018.

En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är ”Dubbelgångaren”. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten ”Arma människor” 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur.

Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana.

”Dubbelgångaren” börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag – övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal – och han slängs ut från festen.

Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status – medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket.

Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans ”Djävulsdrogen”, och Mary Shelleys ”Frankenstein”, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov – alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia.

I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä ”Det kusliga” använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen ”Sandmannen” som exempel på just det kusliga – något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden?

I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär [...] samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen.

För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna ”dra i smutsen” och ”få sitt rykte svärtat” om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes ”William Wilson” där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare – och i Vladimir Nabokovs ”Förtvivlan” så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas.

Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män.

Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre.

I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning.

För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag,

Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien ”True detective” från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut?

Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren – ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska ”True Detective”.

För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om ”True Detective” gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka – om och om igen.

Gabriella Håkansson, författare

Litteratur om och med dubbelgångare

Fjodor Dostojevskij ”Dubbelgångaren”, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004

Vladimir Nabokov ”Förtvivlan”, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017

Edgar Allan Poe ”William Wilson”, översatt av Erik Carlquist, i ”Edgar Allan Poe. Samlade noveller” volym 1, H:ström, 2005

Mary Shelley ”Frankenstein eller den moderne Prometheus”, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017

E.T.A. Hoffmann, ”Djävulsdrogen”, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017

E.T.A. Hoffmann, ”Sandmannen”, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001

Robert W. Chambers, ”Kungen i gult”, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014

Sigmund Freud, ”Det kusliga”, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien ”Samlade skrifter, av Sigmund Freud”, volym XI ”Konst och litteratur”, Natur&Kultur, 2007

Delad verklighet: Att blunda sig igenom klimatkrisen

Mon, 13 Oct 2025 04:00:00 GMT

Måste vi göra oss blinda för att stå ut i en orolig värld? Författaren Ann Lagerhammar funderar över hur den destruktiva normaliteten kan få fäste.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I den portugisiske Nobelpristagaren José Saramagos roman Blindheten från 1995, drabbas en hel stad av en oförklarlig blindhet. Den kommer plötsligt. Invånarna drabbas mitt i steget, i bilen, i sängen, på bussen. En sitter vid ratten på väg till jobbet och väntar på grönt ljus, en är på väg till sin bokhylla för att bland de medicinska böckerna försöka finna svaret på denna mystiska åkomma, en sträcker behagfullt ut sig i sängen på ett hotellrum efter ett hemligt möte med sin älskare. De drabbade uppvisar inte några sjukdomstecken, deras ögon är friska, regnbågshinnan klart tecknad, senhinnan vit och kompakt som porslin. De borde se men de ser inte.

De har helt enkelt förlorat förmågan att se.

Saramago förklarade att hans avsikt med romanen var att blotta ett ruttet och avtrubbat samhälle. Titeln på portugisiska är Ensaio sobre a cegueira, det vill säga ”essä om blindheten”. I en intervju med en brasiliansk tidning i samband med lanseringen sa han: ”Vi lever i en värld som till synes förmedlar allt till oss – genom ljud, genom bilder – men sanningen är att vi blir allt mer blinda.”

Romanen inleds med ett citat ur det fiktiva verket Rådsboken, ett citat som framstår som en angelägen uppmaning, och kanske en varning, till läsaren: ”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.” Använd ögonen, säger Saramago, inte bara till att passivt registrera, utan sätt din förmåga att tolka och reflektera i arbete så att du också förstår det som utspelar sig inför dig.

Blindheten kan läsas som en studie i mänsklig moral och våra samhällens bräckliga strukturer, men den kan också läsas som en skildring av vad som händer när vi som kollektiv ansluter oss till vad den amerikanske psykiatern Robert J Lifton kallar en destruktiv normalitet. Det innebär att ett skadligt eller destruktivt beteende blir accepterat som normalt i ett samhälle eller ett system, så att vi till slut inte har förmågan att se med klar blick på det som sker.

I sin bok Indefensible weapons från 1982 skriver Lifton att kärnvapnens potential att utplåna allt mänskligt liv ligger som en skugga över vår mänskliga ekologi och påverkar oss i allt vi gör och allt vi känner. Trots att vi vet att vi kan dö när som helst lever vi våra liv som om vi inte visste det. Lifton kallade detta tillstånd för ”det dubbla livets absurditet”, ett tillstånd som han senare har kommit att föra över till vår hantering av den globala uppvärmningen.

Det var efter att jag hade läst den amerikanska sociologen Kari Marie Norgaards bok Living in denial (det vill säga Att leva i förnekelse) som jag började notera i mig denna känsla av att leva i dubbla, eller parallella verkligheter. Inte som i populärkulturens berättelser och drömmar om parallella världar och alternativa verkligheter, eller kvantmekanikens teorier om alternativa förgreningar och oändliga tidslinjer. Nej, min känsla hörde helt och hållet hemma i det konkreta. Det var upplevelsen av att leva i en kollektivt konstruerad känsla av normal och trygg vardag och samtidigt ta del av medias rapporteringar om de accelererande klimatförändringarna och hotet mot vår existens.

Det var just konflikten mellan dessa parallella verkligheter, denna kollektiva blindhet, som Kari Marie Norgaard observerade när hon för tjugo år sedan gjorde en etnografisk studie i ett litet samhälle i Norge. Hon fann att invånarna i detta lilla samhälle lyckades förneka klimatförändringarna trots att de på ett mycket direkt sätt påverkades av dem i sin vardag, inte minst genom att snön, som de flesta av dem försörjde sig på genom skidturismen, kom allt senare på säsongen och försvann allt tidigare. Skidbacken som förr var vit av snö i december var nu en smal remsa konstsnö ner längs det kala berget. Sjöar och vattendrag frös inte längre till is som förr. ”För bara tio år sedan kom människor från hela Norge för att fiska på isen här”, berättade en man från byn. ”Där var så många människor att isen såg svart ut på avstånd.” Nu kom inte längre någon för att fiska. Och skolutflykten som brukade göras vid denna tid på året fick ställas in eftersom lärarna inte längre litade på att isen på sjön skulle hålla för barnen. Vädret diskuterades ständigt i vardagliga samtal, så som det ofta görs, men sällan i ljuset av det förändrade klimatet.

Norgaard använde uttrycket ”dubbla verkligheter” för att försöka fånga in och förstå invånarnas beteende. En av de intervjuade i Norgaards studie förklarade: ”Vi lever på ett sätt, och tänker på ett annat. Vi lär oss tänka parallellt. Det är en färdighet vi har, ett sätt att leva.”

Det fanns som en avgrundsdjup spricka mellan vad man faktiskt visste och vad man kunde hantera känslomässigt eller erkänna offentligt.

I slutet av Saramagos Blindheten frågar en kvinna sin man. ”Varför blev vi blinda”. ”Jag vet inte” svarar mannen, som är läkare, ”en vacker dag kanske man kommer att få reda på orsaken.” ”Vill du att jag ska säga vad jag tror”, säger kvinnan. ”Berätta.” ”Jag tror inte att vi blev blinda, jag tror att vi är blinda, Blinda som ser, Blinda som trots att de ser inte ser.”

Är det kanske så att vårt liv i dubbla verkligheter är en överlevnadsmekanism i en skrämmande tid? Att vi i någon mån måste göra oss blinda för att orka med livet som det ser ut idag, med klimatkrisen, men också med de ständigt pågående krigen och en turbulent geopolitisk världsordning.

På detta svarar Robert Jay Lifton bestämt nej. Han menar att känslomässig avstängning kan vara en nödvändig överlevnadsstrategi på kort sikt, under och efter traumatiska upplevelser, men på en samhällelig nivå riskerar känslomässig avtrubbning att ställa sig i vägen för en kollektiv kamp inte bara mot klimatförändringarna, utan också mot krig, kriser och katastrofer. På en samhällelig nivå är det nödvändigt att bejaka både förnuftet och känslorna. Det är när vi stänger ute känslorna och undviker att träda i relation till världen, till andra människor och till naturen, som den destruktiva normaliteten får fäste.

Då kan förnuft och förnekelse obekymrat leva sida vid sida.

Enligt Lifton är problemet med den destruktiva normaliteten att den är så inbyggd i samhällsstrukturen att den kan vara svår att få syn på. Utmaningen är att genomskåda den, eller för att använda Saramagos formulering, att se, betrakta och uppmärksamma hur hela vårt sätt att leva utgör ett hot mot människans framtid på jorden.

Men trots sin dystopiska syn tycks Lifton hysa ett visst hopp. Det visar sig inte minst i hans numera över fyrtioåriga vana att, som en besvärjelse mot blindheten, avsluta varje föreläsning, om den så handlar om nazisternas ogärningar, hotet från kärnvapnen, krig eller den globala uppvärmningen, med att citera den amerikanske poeten Theodore Roethke: “In a dark time, the eye begins to see.”

I mörka tider börjar ögat se.

Ann Lagerhammar, författare

Producent: Ann Lingebrandt

Översättning: Allt är en tolkning från ett främmande språk

Wed, 08 Oct 2025 04:00:00 GMT

Poesin är det som försvinner vid översättning, sägs det. Men översätter vi inte alla hela tiden? Jonas Rasmussen söker efter ett gemensamt modersmål.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Från radion i köket kommer dagligen nyheter om konflikter världen över. Och mitt i allt det här tänker jag på något så banalt som träd.

När jag hör eller läser ordet ”träd” tänker jag på björken vid vägen utanför mitt barndomshem – hur vi klättrade i den; hur den svartvita barken kändes mot fingrarna; hur det svajade när man var 15 meter upp och kunde se vårt hustak uppifrån. En skogsbrukare gör sig säkert helt andra bilder i huvudet: för hen är ett träd kanske lika mycket en kapad stam redo att förädlas till virke. Och en arborist får säkert helt andra associationer.

Jag arbetar som översättare och det brukar sägas att översättning handlar om att överbrygga språkliga, kulturella och nationella gränser, och det är förstås sant. Men kanske är översättning både någonting mycket mer personligt och komplext än så, och samtidigt något omedvetet som alla på jorden går runt och ägnar oss åt hela tiden. Och själva strävan efter att söka kunskap och försöka förstå andra än den egna gruppen verkar ligga inbäddat i människans DNA.

Den danska poeten Inger Christensen lär ha sagt att översättning av en dikt är som att göra ett färgfoto till svart-vitt, och den amerikanske poeten Robert Frost har uttryckt det som att ”poesin är det som försvinner vid översättning”.

Men även inom ett och samma språk finns en bedräglig mångtydighet och väldiga begränsningar i vad man faktiskt kan uttrycka. Ett av de allra första orden man lär sig som barn brukar vara ”lampa”. Men liksom med ordet ”träd” är jag ganska säker på att någon nu ser en kökslampa framför sig, någon annan läslampan vid sängkanten. Så vad är egentligen en ”lampa”, och förstår vi ens varandra, även om vi talar samma språk och använder så basala ord som ”lampa” och ”träd”?

På ett seminarium på Köpenhamns universitet 2017 höll översättaren, skådespelaren och regissören Peter Eszterhás ett föredrag där han satte fingret på någonting som jag länge hade anat, men inte själv hade lyckats formulera. Vid flera tillfällen återkom han till meningen ”modersmålet heter översättning”. Ja, utsagan kräver lite eftertanke. Eszterhás föddes i Ungern och kom redan som barn till Danmark, men det här har inte med hans eget modersmål att göra, utan ska, som jag tolkar honom, förstås mer universellt. Som att modersmålet är ett språk som hela jordens alla nationaliteter använder, och det språket är en praktik som han alltså kallar översättning.

Vi människor står inte ut med att något saknar mening. Visst har också du stått och sett ett moln på himlen bilda en kamel, ett ansikte eller något helt annat, fullt medveten om att det bara är slumpens och vindarnas lek med vattenånga, och dina egna fantasier, som skapar bilden. Det samma gäller när vi betraktar abstrakt konst. Om vi presenteras för en målning med ljusa prickar på en mörk bakgrund ser någon en stjärnhimmel, någon annan en blomsteräng på natten. Vi nöjer oss inte med att det är prickar på en mörk bakgrund, utan helt instinktivt omvandlar vi det tillsynes obegripliga till något begripligt genom att relatera det till våra egna, subjektiva erfarenheter.

Och när vi ser en slumpmässigt genererad teckensallad av bokstäver, eller läser en dikt där nästan vartenda ord hade kunnat bytas ut mot något annat, då kan vi inte låta bli att ändå försöka uttolka ett meddelande, en mening, i texten – något som hakar in i våra egna liv och minnen.

För att göra vår omvärld begriplig för oss själva använder vi våra sinnen. Det är tillexempel ren överlevnadsinstinkt att kunna bedöma en bils riktning och hastighet för att inte kliva ut i gatan vid fel ögonblick. Vi avläser också ständigt våra medmänniskors ansiktsuttryck och kroppsspråk. Och som de sociala varelser vi är så har det verbala språket här en särställning. När en vän ringer till dig och säger: ”Jag har det inte så bra just nu”, då betyder det förmodligen att hen skulle behöva prata med dig. Kanske är det tillochmed ett sätt att fråga om du har tid att ses snart för ett allvarligt snack, även om det inte är det som faktiskt uttalas. Vare sig vi vill eller ej måste vi alltså dagligen tolka en otrolig mängd intryck för att göra vår omvärld begriplig och meningsfull.

Och om vi vänder 180 grader på perspektivet så måste vi själva också tolka vårt inre för att göra oss förstådda och för att själva kunna fungera i omvärlden. Det är livsavgörande att kunna förstå och reagera på signaler som tillexempel att kroppen fryser eller är hungrig. Och för att överhuvudtaget kunna interagera med våra medmänniskor måste vi ge uttryck för våra egna affekter, känslor, tankar och idéer. Och de här inre, subjektiva faktorerna är inte ursprungligen formulerade på ett begripligt språk, inte ens för oss själva. Vi måste därför översätta våra egna tankar och känslor till ett språk som är någorlunda begripligt för vänner, bekanta och dem vi älskar.

När Tomas Tranströmer mottog Neustadt-priset 1990 sade han i sitt tacktal bland annat följande: ”En dikt är en representation av en annan, osynlig dikt, skriven på ett språk bortom det vanliga språket. Därmed är även originaldikten en översättning.” Här finns alltså en tydlig parallell till Eszterhás tanke om ”modersmålet”. Som jag förstår Tranströmer menar han att de känslor, idéer och tankar vi har inom oss finns i oss på ett allmänmänskligt språk – bortom geografiska, kulturella och nationella gränser. Och dessa tankar och idéerna översätts av poeten till ett språk som kan läsas av andra.

Och det är på den arenan konsterna verkar. Hade det varit möjligt att, i en fullt begriplig och empiriskt verifierbar facktext, uttrycka tillexempel ångest; hur det känns att vara förälskad; eller bara upplevelsen av att klättra i en hög björk, då hade mänskligheten förmodligen aldrig utvecklat skönlitteraturen och poesin, eller de övriga konstformerna. Men unikt för just skönlitteraturen, och framförallt poesin, är att den använder just språket för att uttrycka sådant som inte kan uttryckas med språket.

Jag tänker igen på ordet ”träd”, och på att arboristen förmodligen ser en levande organism framför sig, där det osynliga rotsystemet är lika betydelsefullt som stammen och kronan. Jag tänker på det som finns under, bortom språket och som behöver språket för att bli synligt och få människor att förstå varandra över tid och rum. Och det ger mig hopp, hopp om att någonting djupt inuti mig också resonerar i någonting djupt inuti alla andra, oavsett religiös, kulturell eller nationell tillhörighet. Om språket missbrukas kan det förstås också användas för att söndra och splittra och ställa folkgrupper mot varandra. Och delvis är det nog resultaten av det jag fortfarande hör när radion i köket rapporterar om alla konflikthärdar. Men språket som sådant, och översättningen av språk, kan också användas till att få oss att förstå och känna samhörighet med andra kulturer och individer, och dessutom, i förlängningen, ge oss en klarare blick på vår egen kultur och oss själva. För bortom det där vanliga språket som vi kommunicerar med, och som ni, just nu, hör mig tala, så delar vi ett gemensamt språk; ett modersmål som heter översättning.

Jonas Rasmussen
översättare och författare

Källor:

Peter Eszterhás. Föredrag om översättning vid Köpenhamns universitet 6/10 2017

Tomas Tranströmers tacktal vid utdelningen av Neustadtpriset. ”Laureate’s Words of Acceptance” kan läsas här: https://www.neustadtprize.org/a–swedish–poet–in–oklahoma–remembering–tomas–transtromer/ (min översättning från eng.)

Ola Hansson: Kvinnohat och lyrisk precision

Tue, 07 Oct 2025 04:00:00 GMT

Stor i Tyskland och bannad i Sverige, på tvärs mot sin tid och typiskt för densamma. Ann Lingebrandt reflekterar över den motsägelsefulle Ola Hansson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Våren 1901 skriver Ola Hansson ett anklagande brev till prins Ludwig av Bayern, den blivande Ludwig III. Det inleds en utredning, som kommer fram till att brevskrivaren är ”ofarlig”. Men det fortsätter postas klagomål från den skånske författaren och hans hustru Laura Marholm, med beskyllningar om svek, spionage och konspirationer. Kungligheter har gaddat sig samman för att ruinera paret Hansson; ett påvligt sändebud ska rentav ha försökt förgifta författaren. I en polisrapport stämplas både mannen och hustrun som sinnessjuka och det konstateras att de knappt har pengar till mat, men dricker 8 liter öl om dagen. Så småningom, sedan Laura Marholm först tvångsinternerats, utvisas de ur Bayern. Deras folie-a-deux blir föremål för en tysk fallstudie i samtidens psykiatriska litteratur och diagnostiseras som ”kombinatorisk paranoia”.

Hur kunde det gå så här illa? Det såg ju ändå ganska ljust ut – efter att Ola Hansson 1889 flytt Sverige och gett sig på att erövra Tyskland. Han lyckades faktiskt bli så inflytelserik att en skeptisk tysk kritiker tog sig för att lansera begreppet ”hanssonism”. Unga beundrare samlades i parets hus i Friedrichshagen i Berlins utkant, där också Strindberg bodde ett tag. Särskilt som essäist gjorde sig Ola Hansson ett namn och han introducerade inte bara skandinaviska författare. Med hjälp av lite fulspel blev han den som sålde in det tyska geniet Nietzsche hos tyskarna.

Men den tillbakadragne bondsonen från Hönsinge hade svårt att hålla sig vän med folk särskilt länge. Snart vände vindarna, också i Tyskland fick han allt svårare att publicera sig, och till slut måste han försörja sig på att skriva humoresker.

Att vara ett Ola Hansson-fan kan vara en prövning. Visst är det lätt att ömma för en nyskapande författare som gick i otakt med sin samtid. Som hypersensibel stämningslyriker stod Ola Hansson ganska ensam i realismens och samhällsdiskussionernas artonhundraåttiotal. Istället för att, som idealet löd, sätta problem under debatt skrev han svindlande vackra dikter där natur och sinnestillstånd flöt samman. I Notturno hittade han på nya ord, som ”drömsövd” och ”eldstårar”, prövade på fri vers och blommade ut som svensk prosadiktpionjär – och blev som tack hånad av kritikerna.

Men han sög också åt sig av tidens allra grumligaste idéer. Den som plöjer hans prosa möter en säregen stilist som kunde skriva mästerliga noveller, men får även vada i svulstiga övermänniskotankar, grova antisemitiska utfall och kvinnofientliga attacker, och det osar ofta av bitterhetens gift.

Det går att söka efter sociala och psykologiska förklaringar till Ola Hanssons fall. Men man kan också följa ett litterärt spår.

Litteraturhistorien framställs ju ofta som en rak väg framåt, där djärva utmanare på sikt triumferar över konservativa losers. Men den är förstås också full av sidospår, sjaskiga bakgator och – återvändsgränder.

För Ola Hansson befann sig den svenska litteraturen hopplöst i bakvattnet och med utblick mot kontinenten hade han ambitionen att modernisera den. Hos franska författare som Guy de Maupassant och Paul Bourget tyckte han sig hitta ”det fundamentalt nya”. En psykologisk konst, som borrar sig ned i individens djupaste schakt. Nu skulle naturalismens människouppfattning, med sin enkla summering av arv och miljö, väck!

Den känslige skildraren av senhöstbladens skälvande nerver vände så sina instrument mot människans hemliga inre processer. Och för den uppgiften kunde författaren likna sig vid en vetenskapsman, som lägger upp sina studieobjekt på ett dissektionsbord.

Detta gjorde han i den svenska litteraturens kanske mest dekadenta och definitivt mest utskällda verk, Sensitiva amorosa från 1887. Här beslutar sig en relationsfobisk berättare att, istället för att inlåta sig i verkliga förbindelser, på distans ”studera och njuta könet”. ”En litterär smutsfläck”, blev kritikernas dom. Och efter det kunde Hansson inte längre publicera sig i Sverige ens om han betalade ur egen ficka.

I sin nästa novellsamling Parias var det de irrationella impulserna till kriminella handlingar han sökte svar på, i en blandning av true crime-spekulation, pseudovetenskaplig protokollprosa och ett starkt stråk av mystik. August Strindberg blev så begeistrad att han skrev en enaktare utifrån en av historierna – typiskt nog blev den mer känd än förlagan.

Hansson grunnade på hur han skulle kunna driva sin själsanatomi än längre. Resultatet blev en bukett psykologiska betraktelser, som skrevs 1891 men inte kom på svenska förrän 1914 under titeln ”Tidens kvinnor”. Här vänder han blicken mot före detta vänner och bekanta. Mer eller mindre maskerade skärskådas de moderna kvinnorna som exempel på den fördärvliga tidsandan, med ingående spekulationer kring deras erotiska liv.

Tanken var att berättandet skulle fungera som ett ”sänklod” in i personlighetens centrala punkt, och det krävde en radikal estetisk form. Bort med dialog och intrig, men däremot gärna långa utläggningar utifrån en ”psykofysiologisk mystik”: idén att man genom en persons yttre kan avläsa hennes inre historia.

Med författaren i rollen som forskare testade Ola Hansson gränsen för hur långt litteraturen kunde sträcka sig in på vetenskapens, och verklighetens, område – han var själv en smula osäker på i hur hög grad han lyckades.

Vad han nådde fram till är i en sentida läsares ögon kanske framför allt tidstypiska fördomar, tarvliga fantasier och inte minst ett spritt språngande kvinnohat. Misogynin slår ut i full blom i en grotesk slutvision där kvinnorna, håriga som djur, nakna och jamande, firar häxsabbat.

Tiden brukar mildra det skandalösa i litterära personangrepp. Men ”Tidens kvinnor” ångar otäckt efter mer än ett sekel – vilket förstås inte gör den mindre fascinerande.

Att Ola Hansson med sitt intresse för psykets irrvägar själv skulle bli föremål för en psykologisk fallstudie är såklart en ödets ironi – eller kanske predestinerat, som han själv skulle ha kunnat anse. Trots sina högt ställda ambitioner skrev han in sig i en både konstnärlig och personlig återvändsgränd. Men med sitt försök att lägga könet under lupp gav han en avslöjande spegelbild av fin-de-sièclets föreställningar om kvinnor på väg mot frigörelse. Och han blickade samtidigt framåt, mot Freuds fallbeskrivningar några år senare, och, med sitt hänsynslösa sätt att använda verkliga personer som litterärt material, rentav mot 2000-talets autofiktion. Ja, hans spekulativa nyckelporträtt kan få vår tids verklighetslitteratur att framstå som finkänsligheten själv.

Det ligger i experimentets natur att det kan misslyckas. Ola Hansson försökte tänja litterära gränser och betalade ett högt pris för det. I sin tid blev han en paria, i litteraturhistorien har han hamnat i ett smått undanskymt hörn. Men det är inte alltid den tidlösa och klanderfria konsten som säger mest om det trassliga mänskliga livet.

Det finns en hel del att förundras över också i återvändsgrändernas skuggor.

Ann Lingebrandt, litteraturkritiker och producent för Dagens dikt i P1

Romankonst: Bokmarknaden domineras av 1800-talslitteratur

Mon, 06 Oct 2025 04:00:00 GMT

Om dagens bokmarknad metadels består av 1800-talsromaner, vad är då en modern roman? Mattias Hagberg försöker skilja äpplen från päron.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det börjar med en röst, en röst som förefaller komma ur tomma intet: ”Jag är en sjuk människa… Jag är en ond människa. En frånstötande människa.”

Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”, om en namnlös, ensam och bitter man, är omöjlig att värja sig mot. Monologen är påträngande och andfådd; orden väller fram över sidorna; budskapet är svårfångat och motsägelsefullt, men rösten är ändå, på något märkligt sätt, övertygande. Stämman, som kommer mot mig som läsare, är självisk och karaktärslös, den koketterar gärna med sina egna tillkortakommanden och med sin förkärlek för det låga, lidelsefulla och irrationella.

Dostojevskij slår an en ton som på en och samma gång känns uppriktig och lögnaktig, intim och främmande. På ett ställe utropar den namnlösa romanfiguren: ”Men nu räcker det… Vad har jag lyckats förklara med dessa ordanhopningar?” Och på ett annat: ”Jag vill här varken försvara lidandet eller välståndet. Det jag försvarar är… mina egna infall och en garanterad rätt att följa dem, närhelst det känns nödvändigt.”

Ja, vad är detta egentligen för en text? Vad vill den?

Ett intressant svar på dessa frågor finns hos den amerikanske kritikern och tidskriftsredaktören Edwin Frank i hans uppslagsrika studie ”Stranger than Fiction: Lives of the Twentieth-Century Novel” från 2024, ett svar som pekar fram mot en samtida diskussion om litteraturens roll och betydelse.

Med Dostojevskij, skriver Edwin Frank, börjar den moderna romanen. Här möter vi för första gången en text som inte utger sig för att vara något annat än just litteratur, men som samtidigt undflyr alla försök att inordnas. Romanen förefaller, med Edwin Franks ord, att handla om ”allt och ingenting”. Här finns ingen entydig handling, ingen början och inget slut, inga distinkta karaktärer, bara en röst som mal och mal, som talar utan att bry sig om ifall någon lyssnar.

Visst, ”Anteckningar från Källarhålet” hade föregångare, texter som rörde sig mot det subjektiva och irrationella, men ingen annanstans hade anslaget varit så tydligt och så konsekvent genomfört som hos Dostojevskij.

Titeln på Edwin Franks bok, det svåröversatta engelska uttrycket ”stranger than fiction”, är talande. Det bär på en hel teori om litteratur som det kan vara värt att dröja vid; det vill säga att den moderna romanen, den som uppstod med Dostojevskij och fortsatte med författare som Franz Kafka, Gertrude Stein och Virginia Woolf, inte i första hand bygger på fiktion, utan på något mycket märkligare, något mycket mer udda och undflyende.

För Edwin Frank är fiktionen intimt förknippad med det tidiga 1800-talet. Fiktionen var romantikens och realismens verkningsfält. Författarna i denna tradition ville avbilda och underhålla, berätta och gestalta, de ville spegla verkligheten eller få den att framträda på nytt med fantasins hjälp. Men även om de bröt ny mark, riktade blicken mot nya områden och nya företeelser, var de fast förankrade i sin form – i den klassiska berättelsen, med sin tydliga början, mitt och slut. De ville förmedla en känsla av trovärdighet. Läsaren skulle bjudas in i en värld som kändes sammanhängande och förståelig. En form som numera dominerar bokmarknaden, och som i dag kanske bäst beskrivs med orden kommersiell realism.

Den moderna romanen däremot, den som Edwin Frank kallar 1900-talsromanen, ville något annat, eller rättare sagt något mer.

Men vad?

Edwin Frank svarar med en katalog, eller en konstellation, som han själv uttrycker det. I ”Stranger than Fiction” lyfter han fram ett trettiotal romanförfattare som verkat i Dostojevskij efterföljd, från André Gide till W. G. Sebald, och deras verk.

1900-talsromanen är för Edwin Frank inte en form utan ett förhållningssätt. Den vill inte inordna sig, eller underordna sig någonting, eftersom den inte är intresserad av samma saker som sina föregångare; den vill inte bygga världar, den vill inte gestalta, den vill inte kommunicera. Den är reaktiv i stället för formativ – det vill säga: den moderna romanen är ett subjektivt svar på en upplevelse eller en erfarenhet, inte ett objektivt sätt, en objektiv form, för att gestalta en situation. Därmed blir också själva språket, det personliga uttrycket, en naturlig del av denna reaktion. De författare som Edwin Frank lyfter fram är inte i första hand intresserade av att sända begripliga budskap till sina läsare. Nej, de svarar med de ord de har till hands, med det språk som är möjligt i just deras situation. De prövar sig fram. Undersöker och testar. De försöker. Ja, ordet försöker är centralt. Den moderna romanen, den som Edwin Frank kallar 1900-talsromanen, är en anstas.

Hos Dostojevskij är detta tydligt, det räcker med att läsa de första raderna ur ”Anteckningar från källarhålet” för att förstå att här arbetar en författare som reagerat starkt på sin samtids övertro på förnuftet och framsteget, och som gör det på sitt alldeles egna sätt, såväl språkligt som innehållsmässigt. Men det skulle så klart gå lika bra att exemplifiera med någon av de andra romanerna ur Edwin Franks katalog, som Ralph Ellisons reaktion på rasismen i den bitvis absurda ”Osynlig man” från 1952, eller Chinua Achebes svar på kolonialismen i ”Allt går sönder” från 1958, eller Elsa Morantes uppgörelse med den moderna historieskrivningen i romanen ”Historien” från 1974.

I debatten om litteratur är det vanligt att göra en distinktion mellan fin- och fullitteratur, mellan det som är bra och det som är dåligt – som om litteraturen var en produkt en på en marknad, där det gällde att göra rationella val. Inrättandet av en kanon handlar om just detta, liksom betygsättning av litteratur, eller listor över de bästa böckerna just nu.

Men det finns ett annat synsätt, ett annat språk för att tala om litteraturen i allmänhet och romankonsten i synnerhet. Som inte är intresserat av värdering i traditionell bemärkelse, utan av litteraturen som ett levande förhållningsätt till en värld i ständig förändring. Ur denna blickpunkt växer litteraturen ur ett existentiellt behov av att reagera på sin omgivning. Den är inte bra eller dålig. Sann eller falsk. Den är responsiv. Den är ett genuint försök att svara på en verklig erfarenhet – ett försök som dessutom, i kraft av sin originalitet och sitt språk, kräver ett gensvar av den som läser.

Mattias Hagberg
kulturjournalist, litteraturkritiker och författare, samt universitetslektor i litterär gestaltning

Litteratur
Edwin Frank: Stranger Than Fiction – Lives of the Twentieth-Century Novel. Vintage publishing, 2024.

Rysskräck: Vem är den inre fienden?

Thu, 02 Oct 2025 11:00:00 GMT

Hur är det att vara ryss i Sverige i dag? Gabriel Lindén synar sin kulturella identitet i sömmarna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.

Jag förstår ingenting av det prästen säger. Det har jag aldrig gjort. Trots att jag stått här i drygt 30 år nu. Rökelser och obegripliga psalmer yr omkring mig. När min mormor kom till Stockholm var detta den plats som tog emot henne.

Det var här, i en anonym källarlokal på Birgerjarlsgatan i Stockholm, som hon hittade tillbaka till sitt modersmål och samtidigt började navigera genom 1950-talets Sverige. Platsen är även känd som Kristi förklarings ortodoxa kyrka. Eller som vi alltid sagt i min familj: ryska kyrkan.

Jag kommer tillbaka hit för att tända ett ljus för mormor ibland. Oftast står jag med huvudet nedböjt mot prästen för det är så alla gör. När jag var liten brukade mormor väsa ”böj” och trycka ned mitt huvud snett uppifrån.

Jag sneglar på männen i rummet och ser flera i min egen ålder. Jag slås av hur lika vi är. Skillnaden mellan mig och dem är att jag kan välja när jag vill berätta om mitt ryska arv. Det är en frihet vi har, vi i fjärde generationens diaspora. För de som nyss kommit till Sverige, eller har familj kvar i Ryssland, måste det vara svårare. Jag undrar hur det är att vara ryss i Sverige idag. Tänk på deras middagsdiskussioner till exempel. Vissa är säkert för kriget. Vissa kanske har varit i kriget?

Någon, som den unge mannen utan skäggväxt, är säkert underrättelseofficer. FSB, GRU och allt vad de heter måste rimligtvis ha god kunskap om platser som denna – en mötespunkt för Sverigeryssar, som med Natointrädet nu ligger i fiendeland. Andra, kanske hon där borta, har arbetat på en oberoende radiostation och nu tvingats lämna Ryssland efter sin rapportering om en korruptionsskandal djupt inne i den ryska statsapparaten. Min idé om ryssar i Sverige är en rad schablonbilder, och jag är i gott sällskap.

Strax efter invasionen 2022 får en vän syn på en ryskregistrerad bil i Stockholm. Hon har lust att repa den med sin hemnyckel, erkänner hon lite stolt för mig. Det behöver hon aldrig. Nästa morgon har någon annan gjort det. Några månader senare äter jag glass med en kollega. En grupp ryska turister passerar oss med hörsnäckor, guide och allt. ”Jag förstår inte hur de kommer in och att vi släpper in dem överhuvudtaget”, säger han uppenbart irriterad.

En annan gång sitter jag och äter en smörgås på Kulturhuset i Stockholm. Jag sitter på entréplan. Plötsligt får jag syn på en man i rulltrappan. Han kommer ovanifrån och vinkar mot mig. Det kan inte vara till mig, tänker jag, och ignorerar honom. Han insisterar, fortsätter att vinka och le mot mig. Inte hysteriskt, men tydligt. Jag ler och vinkar tillbaka lite osäkert. Mannen rullar ned på mitt våningsplan och går fram till mig.
– Vladimir?
– Nej, svarar jag. Mannen börjar tala ryska.
– Jag pratar inte ryska, säger jag. Mannen avbryter sig själv och växlar till svenska: – Förlåt, men visst är det du som är Vladimir?
– Nej, svarar jag.
– Oj förlåt, du är så lik Vladimir som jag brukar spela schack med där uppe. Mannen pekar mot rulltrappan.
– Det är inte jag, säger jag.
– Okej, ursäkta, säger mannen.

Mannen försvinner mot utgången och jag har redan listat ut vad som hänt. Det här handlade inte om en förväxling mellan mig och en rysk schackentusiast. Det var inte ett oskyldigt försök till småprat med en främling. Nej, det här var såklart ett rekryteringsförsök. Mannen – tillika underrättelseofficeren – testade min öppenhet, min vilja att möta honom, bjuda in honom att slå sig ned. Det är ingen slump att han valt just mig eftersom han gjort noggranna efterforskningar. Han vet att jag har ryskt påbrå. Han vet att jag har arbetat i den svenska myndighetsvärlden. Han vet säkert något mer som jag själv inte vet.

Det här är inte okej. Jag skriver en incidentrapport till säkerhetsavdelningen hos min tidigare arbetsgivare. Det går några minuter och ganska snart känner jag mig som en tönt. Vem tror jag att jag är? Min flickvän verkar hålla med. Jag skickar ett SMS och berättar vad som hänt. Hon undrar om jag inte läser in lite för mycket.

Min vän Oscar brukar skämta om att jag är rysk spion. Det började han med långt innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Jag tycker det är lite roligt. Nästan värms av hans kärleksfulla retstickeri, eftersom han vet att detta ganska avlägsna ryska arv ändå betyder mycket för mig. Frågan är om allmänhetens rysskräck i Sverige kommer nå en punkt då jag inte tycker det är roligt längre.

Flera här inne i kyrkan har säkert redan nått den punkten. Prästen till exempel. Jag föreställer mig vad han utsätts för när han kliver upp på morgonen, går ut från prästbostaden, ned för trapporna och ska öppna kyrkan i samma byggnad. Vad möter honom där? En kyrkport nedklottrad med ”Ryssland ut ur Ukraina”, insmetad i hundbajs? Kanske vill jag inte veta. Det enda jag vet är att prästen känner sig tvungen att sätta upp en skylt. Där står det:

”DENNA KYRKA HAR INGENTING MED RYSSLANDS POLITIK ATT GÖRA. VÄNLIGEN KLOTTRA EJ. TACK!”

Jag ser mig om i församlingslokalen. En kvinna ställer sig tätt bakom mig. Som vanligt är syret sedan länge på väg att ta slut. Det sticker i näsan av all rökelse. Någon går ut. Fler kommer in. Jag tänker att jag också ska passa på att gå eftersom ryska gudstjänster har en förmåga att aldrig ta slut.

Det är då prästen med sitt släptåg av korsbärare och körsångare plötsligt går rakt in i rummet, mitt ibland oss. Alla backar. Det bildas en ring runt prästen som sveper med sina attiraljer i silver, psalmböcker och biblar. Bröd läggs upp på ett bord i höjd med mina knän. Mer rök, fler korstecken, psalmer och huvudböjningar. Någon släcker taklamporna. Stearinljusen börjar fladdra längs väggarna och jag inser att nu, nu kan jag inte gå härifrån.

Gabriel Lindén, skribent och diplomat.

Platssmärta: Min första kärlek var en plats som inte går att återvända till

Wed, 01 Oct 2025 04:00:00 GMT

En plats kan vara lika betydelsefull som relationen till en människa. Nazanin Raissi hittar ett ord som uttrycker smärtan i att älska en plats.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Om eftersommaren är nätterna klara och luften ren. Formationer av flyttande fåglar drar fram över utspridda gråa tegelhus med platta tak. I ravinerna nära källorna växer snår av träd – cypress, en och poppel. Torra dalgångar och karga klippor omsluter kransar av fruktträdgårdar. Horisonten är bruten och det högsta berget är en utslocknad vulkan. Det är 810 kilometer till havet. Jag minns ljuset, stenarna och färgerna – kalkvit, malakitgrönt, bergblått och matt turkos. Min första kärlek var en plats, som inte går att återvända till.

Vi är omgivna av dem, platserna skriver filosofen Edward S Casey. Vi lever i dem, delar dem med andra, förlorar dem och dör i dem. Men vad är ens en plats? Är det ett landskap? Är det en gata? Är det latituder, longituder, grader, minuter och sekunder som möts? Är det en unik sammansättning av natur och kultur eller vad?

En plats är ett bestämt läge med särskilda drag. En plats kan vara i nästan vilken skala som helst – från ett hörn i ett rum till en hel stad – beroende på hur vi väljer att rikta våra avsikter och vår uppmärksamhet. En plats kan vara ett tryggt hem, en tragedi eller leda och tristess som en bara vill komma bort ifrån. En plats rymmer en variation av betydelser och identiteter som inte är underkastade strikta klassifikationer. Framförallt är en plats, framhåller geografen Edward Relph, en specifik, djup och komplex del av människans existens, lika nödvändig och betydelsefull som relationen till en annan människa.

Fotografen Sally Mann tar hjälp av det suggestiva och gäckande walesiska ordet “hiraeth” /hi-rajth/ för att beskriva den “navelsträngsliknande anknytningen till en plats”. Hiraeth är särdeles finkornigt och svåröversättligt. I ett enda ord förenas hemlängtan och vemod, melankoli, saknad och förlust över en oåterkallelig plats, verklig som imaginär. Ingen vet med säkerhet när det började användas men det uppstod ur behovet av att uttrycka smärtan i att älska en plats. Mann kallar det “platssmärta”. Ett språkligt påhitt som ger tillträde till känslor som annars inte nås så enkelt. Det är platssmärta som driver henne. Med en jättelik storformatskamera, ett transportabelt mörkrum och en samling esoteriska och explosiva kemikalier nålar hon fast den amerikanska söderns platser i sepia och svartvitt, igen och igen i decennier.

Edward Relph menar att det behövs ett språk som gör det möjligt att identifiera den betydelse som människa och plats har för varandra. Han använder därför begreppen “Insideness” och “Outsideness” Två flytande zoner som representerar ett innanför åtskilt från ett utanför, ett här separerat från ett där, “kosmos istället för kaos” och som påverkar hur människan förhåller sig till sin omvärld. Skiljelinjerna mellan innanför och utanför är många – stadsmurar, nationsgränser, dörrar, portar och trösklar som inte bara markerar gränsen mellan insida och utsida utan möjliggör en passage där emellan. Zonerna utgör platsens essens och kan förstås utifrån människans upplevelse av tillhörighet, trygghet och omsorg om platsen. Förflyttningen från innanför till utanför är som att ryckas bort från cypresserna, kransarna av fruktträdgårdar, ravinerna, stenarna och färgerna in i ett fotografi av fotokonstnären Annika Elisabeth von Hausswolff med titeln, Okänd Plats. Att plötsligen stå i ett övergivet grustag beväxt med björksly, tall, gran och gräs någonstans, varsomhelst, uppe i Norden.

Den mest djupgående upplevelsen av plats beskriver Relph som ett tillstånd av omedveten men ändock laddad samhörighet och förankring i platsen. Ett existentiellt centrum som är en del av ens varande med vissheten om att det är här jag hör hemma. Är det kanske därför världen är beströdd av lånade ortsnamn – Lilla Mogadishu i Nairobi, Karlstad i Minnesota, Granada i Filippinerna. Spår av rörelser, erövringar, makt och längtan hem. Eller en tro på att namnen, likt magiska tecken, skulle kunna tämja allt det främmande.

Edward S. Casey resonerar att plats så ofta tas för självklar att den överskuggas av tid och rum. Men den bör ses som något i sig självt, inte ett ogripbart fenomen utan konkret och levd. För människan har sitt hem i en värld med djup och horisonter, porösa gränser, märkliga utbuktningar, fåror, rännilar, plana ytor, och utkanter, fortsätter han. Det är genom platserna vi upplever och förstår tiden, rummet och oss själva. För platser har en förmåga att samla liv och inre saker – tankar, minnen, drömmar, språk och historia. Kanske är platsen inte bara scenen för dessa skeenden utan en förutsättning för att de alls ska kunna bli till. Vad annat bär på en sådan kraft?

“Känslan av plats, den påtagliga känslan av plats, den med ögonen slutna känslan av plats” skriver konstnären Roni Horn om Island, dess glaciärer, strandlinjer, lavafält, vikar, floder och intensiva stillsamhet. I Horns pågående encyklopedi med titeln To Place, har Island blivit ett verb, en händelse och tidsbärare. Ja, något som likt en ömsesidig relation formas snarare än något statiskt och givet. I fotografiska verk med titlar såsom “Becoming a Landscape” “Att bli ett landskap” gestaltar Horn hur förståelsen av plats förvandlades av mötet med Island. Att platser inte är fixerade punkter på en karta utan något lika levande och föränderligt som människorna som bebor dem. Det är härifrån jag har den klaraste bilden av mig själv och min relation till världen, säger Horn.

Tiden borde göra att anknytningen till en förlorad plats bleknar, men det tycks vara tvärtom. Varför är det så? Våra personliga geografier bor i våra kroppar även när det inte längre finns något att komma tillbaka till. Likt konstnären Sophie Ristelhuebers fotografiska serie med den tvetydiga titeln “Eleven Blowups”, alltså Elva förstoringar eller Elva explosioner, som visar digitalt bearbetade bilder av platser i Turkmenistan, Syrien, Irak och Västbanken. Platser som till följd av våld och konflikter kollapsat. Kvar är kratrar och bottenlösa håligheter i marken. “Kroppar och platser delar ett ödesdigert band” skriver Casey. Den ena existerar inte utan den andra. Våra kroppar är alltid placerade någonstans – bundna till platser som vi lutar oss mot, griper tag i, “går över och färdas igenom”. Vi minns dem, åkallar dem i deras frånvaro. De äger en sorts emotionell varaktighet. Långt efter sin kollaps vibrerar de fortfarande. Varför skulle annars cypresserna, kransarna av fruktträdgårdar, ravinerna, stenarna och färgerna fortsätta orsaka smärta likt en förlorad arm; platssmärta. En fantom av platsens närvaro.

Nazanin Raissi, psykolog och konstnär

Producent: Ann Lingebrandt

Litteratur:

Edward S Casey: The Fate of Place: A Philosophical History. Berkeley: University of California Press, 1997. Paperback ed., 2013.

Roni Horn: Island Zombie: Iceland Writings. Princeton, NJ: Princeton University Press, 2020.

Roni Horn: To Place: Becoming a Landscape. Denver, CO: Ginny Williams, 2001. Artist’s book.

Roni Horn: “‘Iceland Could Have Been Anywhere’: Roni Horn on How to Be Present Amidst Shifting Landscapes.” Interview by Jan Howard. Artspace, July 14, 2017. https://www.artspace.com/magazine/interviews_features/book_report/roni-horn-phaidon-54896. Accessed August 21, 2025.

Sally Mann: Hold Still: A Memoir with Photographs. New York: Back Bay Books/Little, Brown and Company, Hachette Book Group, 2016.

Edward Relph: Place and Placelessness. London: Pion, 1976. Reprint, 2008.

Sophie Ristelhueber: Eleven Blowups. Paris: Bookstorming, 2006. Artist’s book.

Annika Elisabeth von Hausswolff: Alternative Secrecy. Stockholm: Moderna Museet; Köln: Verlag der Buchhandlung Walther und Franz König, 2021. Exhibition catalogue.

Dimman stiger: Emily Dickinsons sista ord

Tue, 30 Sep 2025 04:00:00 GMT

Emily Dickinson (18301886) är berömd för sitt instängda liv och sin vidöppna poesi. Ulf Karl Olov Nilsson tolkar mångtydigheten i hennes slutord.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är maj månad 1886 och amerikanska poeten Emily Dickinson ligger på sitt yttersta. Hon har just skrivit sitt livs allra sista brev. Det består av några ynka ord och skickas med postgången till hennes kusiner, systrarna Norcross. Brevet lyder i sin helhet: ”Dear Cousins, Called back, Emily”.

Called back, hur översätter man det? ”Kallad tillbaka” kanske, även om det saknar all poetisk finess. Samma två ord är för övrigt inristade på poetens enkla gravsten. Kallad tillbaka till vad? Och från vad? Kände hon sig i ett vitalt ögonblick kallad tillbaka till jordelivet efter att ha närmat sig eftervärlden? Eller ville hon meddela kallelsen tillbaka till oändligheten, det tillstånd som finns innan livet? Till och med i sina sista stunder hade poeten öga för det flertydiga.

Men orden Called back har också en populärkulturell förlaga. Det är titeln på en bästsäljande romantisk deckare skriven 1883 av pseudonymen Hugh Conway. Den handlar om en blind man som blir vittne till ett mord och sedan gifter sig med en kvinna som lider minnesförlust. Båda blir called back i bemärkelsen att mannen återfår synen och kvinnan sitt minne. Dessutom löser de i god Sherlock Holmes-anda mordmysteriet. Dickinson läste boken och var, som hon skriver i ett brev, ”mycket imponerad” av denna ”gripande |haunting] berättelse”.

Emily Dickinson föddes 1830 i Amherst, Massachusets, och dog på samma plats. Under sitt liv publicerade hon endast nio korta dikter, de flesta mot sin vilja. Efter hennes död hittade systern Lavinia fyrtio häften med Dickinsons poesi i en kista, okänd för omvärlden. Först fyra år efter hennes död publicerades ett första urval av de sammanlagt 1789 dikterna från hennes penna.

Dickinson kom från en välbärgad familj med en socialt och politiskt betydelsefull plats i det lilla puritanska samhället. Hon läste exceptionellt mycket: naturvetenskap, King James Bibel, Shakespeare, dagstidningar och samtida skönlitteratur – favoriter var Elizabeth Barrett Browning, systrarna Brontë, George Eliot och Wilkie Collins roman The Woman in White – till en av många myter om den tillbakadragna och excentriska Dickinson hör att hon alltid gick klädd i vitt. Emily Dickinson kom att leva som ogift i sitt fäderneshem, men när hon var i 20-års åldern blev hon djupt fäst vid, och sannolikt förälskad i, sin väninna Susan Gilbert, som emellertid gifte sig med Austin Dickinson, poetens egen bror.

Med tiden kom hon att isolera sig alltmer, hon stannade på sitt rum för att läsa och skriva och gick endast ut på nätterna för att vattna blommor i trädgården. Samtidigt upprätthöll hon en omfattande korrespondens – förunderligt vackra och förtätade brev – med vänner och litterärt betydelsefulla personer i trakten, tidskriftsredaktörer, präster, politiker, författare.

Emily Dickinson levde ytterligare en vecka efter sitt allra sista brev. Hennes syster satt troget med henne vid dödsbädden. Brodern kom och gick. Hennes läkare Dr Bigelow gav henne den förmodligen felaktiga diagnosen Brights disease, en diffus njursjukdom. Sannolikt dog Dickinson av högt blodtryck vilket bland annat ledde till stroke. Enligt hennes brorsdotter Martha Dickinson Bianchi blev hennes sista ord: ”I must go in; the fog is rising”. ”Jag måste gå in; dimman stiger, dimman väller in.”

Dessa slutord är vid närmare betraktelse nästan ordagrant hämtade ur ett brev som Dickinson skrev till samma kusiner, systrarna Norcross, två år tidigare. Där berättar hon om hur hon svimmat för första gången i sitt liv. Hon skriver: ”För åtta lördagkvällar sedan bakade jag en kaka med Maggie när ett stort mörker kom över mig. När jag vaknade stod Lavinia och Austin och en underlig läkare böjda över mig och jag antog att jag höll på att dö, eller att jag redan var död. Alla var snälla och vördnadsfulla och doktorn sa att sjukdomen var ’nervernas hämnd’.”

Men sedan byter Dickinson helt utan förklaring spår i brevet och skriver: ”Den lille pojken vi la i jorden viker aldrig från min sida, hans dunkla sällskap är med mig, ännu. Men daggen kommer och jag måste gå in. Minnets dimma väller in.” Här kan vi alltså höra hennes slutord. ”I must go in. Memory's fog is rising.” Och omständigheterna är inte oviktiga.

Den lille pojke som omtalas i brevet hette Gilbert och var son till brodern Austin och den älskade Susan Gilbert Dickinson. Dickinson själv var på intet sätt känd för att ha varit speciellt intresserad av barn, inte ens sina syskonbarn, men just lille Gilbert kom hon att älska djupt. Men det ohyggliga inträffar, gossen insjuknar åtta år gammal, i tyfoidfeber och natten han dör lyckas den hembundne Emily med en enorm kraftansträngning ta sig till huset där Susan och Austin bor. Trots att de är grannar har hon inte varit där på femton år! På natten drabbas hon av ohygglig huvudvärk och kräks. Efter pojkens död blir hon sängliggande i två månader och får diagnosen ”nervös utmattning”. Hon är förkrossad, hennes hälsa återhämtar sig aldrig.

Varför kom den lille gossen att betyda så mycket för henne? Och hur kunde hans död så till den grad bryta ned hennes livskraft? Den lika freudianske som amerikanske psykiatern John Cody föreslår i en psykobiografi från 1971, After great pain, the inner life of Emily Dickinson, att det hade med poetens egen mor att göra: Gilbert föddes i samband med att modern fick en förlamande hjärnblödning och moderns hjälplöshet och behov av omvårdnad, argumenterar Cody, gjorde att Dickinson själv för första gången kunde känna moderliga känslor. Själv vill jag snarare tro att det, förutom gossens omvittnat obestridliga charm, också hade med hans namn att göra, alltså Gilbert, som alltså var den älskade Susan Gilberts flicknamn.

I de sista orden ”I must go in; the fog is rising”, som jag tolkar det, ligger alltså en hälsning fylld av kärlekssorg till pojken och hans mor. I sin tillgivenhet till gossen fick Dickinson utrymme för en ren, och denna gång enklare, kärlek till den adressat som hon skrivit så många förtätade brev, och skickat så många dikter. Ja, till Susan Gilbert skickade hon fler dikter än till någon annan, 276 stycken. Och i ett brev från 1875 fick Gilbert den kanske största kärlekshyllning som överhuvudtaget går att tänka sig, åtminstone om man är poet på allvar: ”Med undantag av Shakespeare, har du skänkt mig mer kunskap än någon levande varelse”.

Ulf Karl Olov Nilsson
författare, psykoanalytiker och översättare av bland annat Emily Dickinsons poesi

Sluthej och likfärd: Pappa rättade sin omgivning på dödsbädden

Mon, 29 Sep 2025 04:00:00 GMT

Han var intolerant mot faktafel, men kunde konsten att skratta åt perfekta byxor. Jenny Teleman minns en sträng humanist till far och hans sista protest mot en obildad omgivning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2024-12-03.

”Hej.” Det blev det sista ord min pappa sa i livet. Till mig. Det känns som en kafferast sedan. Eller ett halvsekel eller en hösttermin ungefär. Sensommar var det i alla fall. Eller sommar och sommar, sen och sen, ganska oprecist som period betraktat. Min pappa dog i den trettioåttonde årstiden skulle man också kunna säga. Om man använder den japanska mikrokalendern. Och varför skulle man inte göra det? Den delar in året i inte mindre än sjuttiotvå förunderligt pregnanta poetiska årstider på bara ett par dagar vardera.

Augusti blir då detta

8–12 augusti: Svala vindar blåser.

13–17 augusti: Kvällscikadorna sjunger.

18–22 augusti: Tät dimma glesnar.

Så håller den på. Den är så vacker den där gamla högkoncentrerade naturalmanackan att man skulle kunna läsa hela och bara köra programslutjingeln och alla skulle var lyckliga med det. Men nu skulle det ju handla om ett mer svävande ”Hej”.

Så. Har varit väldigt glad hela tiden att jag hann upp till sjuksängen på Karolinska den 17 augusti, i trettioåttonde årstiden, så att jag fick detta, den noggranne ordmannens rosslande glada hej genom ciggpajade lungor. För det kom inget mer sen. Jag var sist in på salen så möjligen hade han rosslat nåt med familjen före dess. Men sista ordet blev bara denna lilla vaga, heta hälsning till mig.

Det sista denne bildade sure konstkritiker gjorde däremot, det gjordes en bit in i hans döende förmiddag och var likt honom. Nämligen att höja armen ur sjuksängen i protest. Mot sina åldrande barns och okunniga barnbarns desorientering i svenska historien, ett sista frustrerat vift mot slapp tidsuppfattning.

Ty absolut minimum för att överhuvudtaget bli tagen på allvar som människa av denne dryge humanist var nämligen att inte på ett larvigt sätt vingla runt i historieboken, och helt avgörande var att kunna pricka in när Karl XII levde och dog. Detta hängde helt ihop med en nästan fnissig förälskelse i hans likfärd. Nämligen konstnären Gustaf Cederströms dramatiska, detaljdyrkande gråpompafantasi, den från 1884 som hänger på Nationalmuseum. För att stå och titta på den jättemålningen med sina sorgsna jägare och konungen med bandage över pannan och sen inte veta var liket placerade sig i konungalängden, det var precisionslättja enligt honom. En historiestarr som dömde dig halvblind för all konst, överallt, alltid, vilket man borde bli retad hårt och länge och noga för. Vilket man blev. Många var det som föll på ”Karl XII 1682–1718”-testet. Konsekvensen blev att farsan såklart hade noll kompisar. Men det fick det vara värt.

En attityd till tid detta som då också kom att prägla hans allra sista handling. Den kom senare än hans allra sista ord. För efter hans rosslande kärlekshej till mig denna sommarmorgon satt vi andra och diskuterade författaren Fredrika Bremer som väl levde nån gång mitten av 1700-talet, in på 1800-talet, eller hängde hon med ända in mot sekelskiftet 1900? Medan han föll i halvkoma bredvid, för vad gör man? Tills han bara lyfte armen, ur sin vita sjukhusskjorta, flaxade orimligt irriterat med kritikerfingrarna i den enda nu fungerande handen i en gest som bara kunde betyda: ”Fredrika Bremer, född 1801, död 1865”. Idioter. Kanske en deciliter syre kvar. Så det blev det sista han gjorde: Fixa lite med epok-yrseln kring Fredrika Bremer. Och då gillade han inte ens Fredrika Bremer. Inte alls som han gillade till exempel Carl Larsson. Eller Cederström. Men han gillade mig. Så kan det bli.

Han var inte bara sur dock. Ofta grät han av ren förnöjelse över saker som helt enkelt bara var bättre förr. Så det sista vi gjorde tillsammans var att gråta över extra välgjorda vinterkläder. På den allra sista utställningen vi såg ihop, Nordiska Museets ”Om livet i arktiska områden genom tiderna”. Långt inne i den, i en mjukt upplyst monter med mindre harpuner, hängde ett par enorma handsydda antika isbjörnspälsbyxor. Eller nej, inte byxor – ett hårblankt maktslott till benkläder var de. En skulptur av självförtroende till skrädderi, långt före varje industriell idé om dubbelskiktade termolager. Troligen de varmaste byxor som någonsin gjorts! Efter dessa byxor behövdes inga andra byxor! väste han och skrattgrät som han brukade när nåt verkligt tidlöst dök upp. För det gillade han också. Tidlöst. Onödigt att tidsbestämma på grund av bäst konst helt enkelt. Som till exempel Goyas svartglödande krigsskildringar, eller som här, där vi stod inför början och slutet för alla byxor. Sen grät vi lite av lycka.

Det blev alltså det sista vi gjorde mer tillsammans.

De sista presenterna blev de som rann ur hans hylla med konstböcker jag tömde sen. Han behövde dom inte längre eftersom han dog i den trettioåttonde årstiden. Ur den rann fotografen Sally Manns numera otänkbara bilder på sina oroande nakna barn. Hennes smutsiga sega barnavilddjur i en oändlig loj, ruttnande amerikansk-södern-sommar ligger nu sked i min hylla med den svenske fotografen Lars Tunbjörks nästan förstummande ångestladdade vinterbilder i fotoboken Vinter. Studera gärna till exempel snögubben på sidan 77 där, halvsmält av tristess, vinglande i januarimörkret, täckt i en kappa av gamla avgaser, blickar den sinnesrubbat vinterlåg, snedflinande in i kameran.

Så tidsindelas begreppen sommar och vinter i minneshögen från farsan.

Man kan ju tillägga att sådär känns inte alls den pyttekorta period som utgörs av den japanska årstiden ”Vetet gror under snön”, 1–4 januari. Men är ju inte är mindre tidsprecis vinter för det och farsan brydde sig inte om Japan tyvärr.

Underst ligger i alla fall svensk affischkonst 1968–1978 där tiden stannat helt i orange och rosa hippiekurbitsbokstävers säkra ”Ned med…!” , ”Bort med …!”, ” Fram med …!” Så tidstypiska att han grät igen av förnöjelse.

Fast han tyckte ändå mest om Tunbjörk. Som också är död.

Jag vet inte vad som blev hans sista ord – hej bara blev konstkritikerns – men somliga upplysta vill hålla sig exakta ända in i sista. Då kan man skriva en dödögonblicksdikt.

Lyriken tillhör en zen-buddistisk tradition med rötter i 800-talet som man kan läsa om i boken Diamantfjellene. Där har poeten Erling Kittelsen översatt till norska de sammanfattande livsrader avancerade munkar läste just innan de dog. Ett sista pregnant adjö.

Så här blev Wuzhun Shifans, född 1178, död 1249, slutdikt i svensk hemmagjord översättning:

Jag kom med tomma händer

fortfarande går jag naken runt.

Har du fler frågor svarar jag

terrassbergs-stenhuvudet.

Älskar det här lite, men man lär sig mer av sin far. Så jag har skrivit ned alltihop:

Isbjörnspälsbyxor är konst för att de vann materialkampen för bästa vinterkläder innan den ens börjat, så på det sättet svävar de lite bakom, eventuellt framför historien. Tidlösa. Bra.

Fredrika Bremer är däremot inte alls flyttbar, hon levde exakt 1801–1865. Och börjar man jonglera med hennes plats i litteraturhistorien har man snart tappat greppet om Gutenberg och då är steget inte långt till Cederström och då är det över. Ridå. Finito. Historielöst. Inte bra.

Möjligen är det också bra, tänker jag, att ändå inte vara för noga med det sista man ska säga. För då missar ju kanske ett älskat särkullsbarn sitt dyrbara, dyrbara slut-hej till just sig. Någon gång på tjugotalet.

Jenny Teleman
teaterkritiker och medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

Noli timere: Seamus Heaneys sista sms

Thu, 25 Sep 2025 04:00:00 GMT

Vad är en poets slutord? Dikterna eller ett sms som skickas från sjukhuset? Håkan Sandell berättar om orden som gav frid åt ett land.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En sensommarkväll 2013 rullar en ambulans med påslagna blåljus genom Dublin, bort från teaterdistriktet, söderut i riktning Englandsfärjorna, på väg till Blackrock-sjukhuset. På britsen ligger Seamus Heaney. Irlands mest namnkunniga poet efter Yeats. Nobelprismottagare 1995.

Hans sista ord från sjukhuset följande morgon, blev tystare än en viskning, ord skickade som ett sms, till hustrun Marie Devlin Heaney. Orden löd: Noli timere. Vi skall återkomma till deras betydelse, men latin var normalt för Heaney, som 12 år gammal getts ett stipendium till den katolska internatskolan S:t Columbs College. Marie hade lärarutbildning och som ännu obligatoriskt tidigt 1960-tal, gymnasielatin. Ordalydelsen, kanske avsedd att lugna henne, har hon själv i efterhand beskrivit som ”extraordinary”.

Båda makarna kom ur Nordirlands katolska minoritet. Hon ur lärarfamilj. Medan hans far var bokskaphandlare, av det resande slaget, och hade enligt poeten nog sett sig som ”mer herre över sitt liv, än som arbetare”. De gifte sig tidigt, körde en begagnad folkvagn. I intervjuer berättar poeten att sina första - citat - ”äkta dikter” skrev han någon månad efter att ha träffat Marie. Debutdiktsamlingen på Faber and Faber - Eliot är fortfarande redaktör - överöses av litteraturpriser. Det kom att ge ett mindre anonymt liv än den universitetstillvaro som legat utstakad.

Noli timere är i den gamla latinska bibelöversättningen en ofta återkommande sentens. Det är - i Matteus - Jesu ord till lärjungarna när det blåser upp till storm kring båten. Och det är ängeln Gabriels lugnande ord till Maria, ja, närmast änglars normala inledande tilltal i Bibeln. Efter sin förekomst även i Gamla Testamentet har orden tolkats så som yttrade inför det nakna varats ångest, eller inför Guds överväldigande närvaro. Noli timere: var inte rädd, frukta inte!

Efter Seamus Heanyes död dyker dessa hans sista ord snart upp som graffiti på husväggar i Dublin. Det mest kända exemplet är på en husgavel i Portobello utförd av graffitikonstnären MASER. Detta är i Dublins södra innerstad, bland de gamla tidigare judiska kvarteren.

Men varför har då orden, kanske bara avsedda för hustrun, fått den enorma genomslagskraften i det irländska samhället? Trovärt är att det omfattar Irlands stora förändringar under Seamus Heaneys livstid. Övergivandet av det lantbrukssamhälle vars torvmarker i norr Heaney själv kom från. Decenniernas gång, från den katolska medborgarrättsrörelsen i Nord-Irland, genom ”The Troubles” och de inbördeskrigsliknande förhållandena under IRA:s kampår, fram till det EU-medlemskap som ungefär sammanfaller med den katolska kyrkans förlorade grepp om de irländska själarna. I sin tur en följd av de sexövergreppskandaler som tilltagande kom upp i ljuset under 1990-talet.

Jag var själv på plats. 1995 till 1996 bodde jag på Irland. Nobelpriset i litteratur till Heaney mottogs med samlad nationell stolthet på ön. Men det var också åren för den kyrkliga skandal som till sist fick bägaren att rinna över. En händelse som ledde till nedläggning av den gamla 1600-tals-nunneorden Sisters of Mercy - och då alltså inte rockbandet med samma namn. De första vittnesmålen, från två tidigare barnhemsflickor där, bemöttes av beklagande ord från Katolska kyrkan på Irland, med yttrad omtanke om de stackars flickornas psykiska hälsa. Men denna gång tillkom fler vittnen, de blev 40, och de blev fler. Vittnesmålen tycktes hämtade ur Marquis de Sades romaner.

Detta var inte den kultur-katolicism som mött mig och andra under soliga Italien-resor. Skeletten snubblade fram ut garderoberna. Med allt från de så kallade Magdalena-hemmen för ogifta mödrar, till förbudet mot sexualkunskap i skolorna, oupplysthet i arbetarklassen. Känslan av att ha hållits nere. Min irländske bästevän Patrick berättade om våld från munkarna i hans katolska skola på 1970-talet. Min jämnåriga granne Mary berättade i sin tur om hur alla kyrkliga processioner undvikit att passera deras hus för att hennes mor varit den första skilda kvinnan där. Något som har krävt god planläggning i en småstad med endast två huvudgator.

Först verkade det, där i mitten på 90-talet, som att kyrkans hastigt förlorade ställning på Irland skulle ersättas av narkotika eller av New Age-liknande uttryck. Efterhand visade sig istället, både överraskande och enastående, vad som måste kallas: en spirituell kristendom utan kyrka. Med mycket av de rostiga nationella symbolerna bortlagda så har Seamus Heaney med sin lugna person och med sin sökande poesis högre ståndpunkt kommit att bli ett slags samlande gammelmorfar för ett Irland som söker ny identitet och önskar begrava sina historiska spöken.

Heaneys sista ord verkar att ha uppfattats som en form av välsignelse, över landet. I en stund när allt är förlorat för honom själv, hans kort på handen synade, i dödens och sanningens avklädda ögonblick. Och som då fäller orden, Noli timere, ett Var inte rädda. Vilket ute bland folk tolkats som: Tillsammans kan vi överkomma allt. Vårt Irland har en framtid.

De sista orden från en betydande poet, burna vidare. Det kunde annars hävdas att det är dikterna som utgör en poets slutord, dikterna eller alla de läsningar och tolkningar de lever vidare i. De diktade rader som överlever, så som poesi kan överleva. Överleva i tretusen år, eller så.

Håkan Sandell
poet

Minnesord: Skriver du min dödsruna så skriver jag din

Wed, 24 Sep 2025 04:00:00 GMT

Minnesord och gravdikter förknippas kanske med vördnad, men historien visar många exempel på raka motsatsen. Kristoffer Leandoer funderar på existensen och eftermälet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2024-01-24.

Ni känner till det gamla skämtet: om du går på min begravning så lovar jag att gå på din. Jag roar mig med att hitta på en variant – om du skriver min dödsruna så lovar jag att skriva din – men inser att varianten innebär ett kliv från humorns värld till den krassa verkligheten. Den innebär att öppna den röda pärmen.

När jag på 80-talet arbetade på Aftonbladets kulturredaktion gjorde jag en inventering av opublicerade texter och hittade då i bokhyllan en röd, lätt kaffefläckig pärm som innehöll nekrologer över ännu ej döda kulturpersonligheter. Alltid klokt att ha en färdig text i beredskap ifall någon skulle avlida oväntat strax före pressläggning. En lugn eftermiddag slog jag mig ner för att bläddra igenom pärmen och insåg att den var i akut behov av uppdatering. Själva texterna var det inget fel på, de var genomsnittliga svenska dödsrunor; karriär och karaktär sympatiskt sammanfattade med lätt personlig knorr. Tiden hade gått och några texter var närmare ett decennium gamla, men problemet låg inte heller där, för föremålet hade sällan hunnit uträtta något som drastiskt förändrade bilden av honom eller henne. Däremot de snälla skribenter som tjänstvilligt satt sig ner och författat porträtt med sorgflor av sina ännu levande kamrater, de hade ibland hunnit göra något som drastiskt förändrade deras status som nekrologförfattare: de hade själva gått och avlidit. Den röda pärmen rymde flera sådana fall där de döda begrät de levande.

Det är svårt att tänka sig en större skillnad än den mellan döda och levande, men det är samtidigt en skillnad som är garanterad att försvinna med tiden. Det var den ena insikten jag fick med mig. Och den andra insikten var att just denna kunskap har vi människor ingen större lust att ta till oss.

Vi vill gärna tro att den skillnaden är avgrundsdjup, och att vi tryggt kan stå på vår egen sida om avgrunden och skämta om det som väntar på den andra. Den humoristiska nekrologen är en brittisk specialitet, där på senare år The Daily Telegraphs familjesidor utmärkt sig genom sin smak för det excentriska eller rätt ut bisarra: samlare, strandraggare och svindlare blandas med godsägare, rekordhållare och ärkebiskopar. Idealet formulerades av dåvarande redaktören Hugh Massingberd som att en minnestext i The Daily Telegraph framför allt skulle vara en ”gnistrande hyllning till livet”. Denna hyllning tar sig gärna raljanta uttryck, fokuserar på underliga hobbies eller påstår om en framgångsrik publicist att ”närmast sörjande är hennes papegoja”.

”Papegojans död ej ruttnar”, som vår svenske 40-talist Ragnar Thoursie uttryckte saken i sin mest kända dikt. Det är alldeles riktigt, det har gått mer än 300 år sedan amiralen och poeten Werner von Rosenfelt författade sin ”Klagan öfwer en mäckta artig Papegoijas dödh”, och den bjärta kontrasten mellan det tragiska ämnet och dess exotiska, smått komiska föremål får fortfarande ögonbrynen att åka i höjden. Kanske åker de rentav högre nu, för amiralen verkade i en tid då vi såg helt annorlunda på döden. Åtminstone uttryckte vi oss i skrift helt annorlunda och mycket mera drastiskt om döden. Alla minns hur Fredman tröstar sig över ett förlorat barn ”med kalas på dess mull / jag söp dödgrävarn full”. Ännu hårdare är karolinerpoeten Johan Runius i sin tröst till en syster över hennes lilla sons död: ”Gå bort och giör en an’ / så har J sorgen glömt”.

Under karolinertiden, sent 1600-tal och tidigt 1700-tal, var döden lika närvarande i diktkonst som i vardagsliv. I litteraturvetare Daniel bok Om de döda allt annat än gott erbjuder en enastående insyn i våra förfäders till synes otvungna umgänge med de yttersta tingen, manifesterat i gravdiktning från svensk stormaktstid och något sekel framåt. Möller har grävt fram ett digert material som visar upp det svenska epitafiet, eller gravdikten, i dess enastående känslomässiga och stilistiska bredd – från drastiska cynismer och regelrätta karaktärsmord till mer ömsinta uttryck för saknad intimitet, även om också ömsintheten känns rätt robust, som när Israel Holmström år 1697 apostroferar sin avlidna fästmö Ingrid Nohlanwäder som ”ett så vackert lik”. Holmström skrev även det kända epitafiet över Karl XII:s hund Pompe, som sov var kväll vid kungens fötter. Gravdikten var generös i sin omfattning. Man behövde inte ha varit betydande, omtyckt eller ens mänsklig. Varje hädanfärd var värd att besjungas. Även en illa tåld svärfar och kollega som komminister Hans Bjugg får 1769 en gravdikt av den dödsbesatte Brynolph Hallborg där smädelserna i stenstil blir så lakoniska att de får ett sorts buddhistiskt djup: ”Emedan. Han. Weste. Sig. Jngen. Ting. Weta. / War. Han. Ganska. Lärd.”

Döden var inte som för oss ett annorlunda tillstånd som krävde känslomässig justering och självcensur, ingen gräns för smädelser, avund och rent förtal. Det gick lika bra att reta upp sig på de döda som på de levande. Man vet att allting, också själva försvinnandet försvinner med tiden, vilket Johan Peter Kjellberg manifesterar i sin gravskrift över en gravskrift: tiden utplånar allt, även insikten att tiden utplånar allt. En särskild genre är gör-det-själv-epitafiet, ofta ett sätt att manifestera sin oberördhet inför det egna kommande frånfället, som när Carl Gustaf Tessin leker med orden och säger att ”en lätt luft var mig ofta tung / en tung jord är mig nu lätt”.

I april 1969 tillfrågas Vladimir Nabokov av New York Times hur han skulle formulera sin egen dödsruna. Förflutna bedrifter har aldrig intresserat honom lika mycket som framtida möjligheter, svarar han: ”Vad jag vill betona är en viss ilning av förväntan vars själva natur gör att den inte kan behandlas nekrologiskt.”

Död eller inte är det framtiden som lockar: samma optimistiska attityd, mindre tröst än trots, finner vi i våra inhemska gravdikter och runor. Ett försök till bravur som kan jämföras med den japanska samurajtradition som lär ut vikten av att dagligen föreställa sig sin död. Låt oss därför avsluta med den andra av de båda dödsdikter som Yukio Mishima traditionsenligt skrev dagen för sitt självmord den 24 november 1970:

Under natten blåser stormen upp,

förekommer dem som tvekar, säger:

”blommans väsen är att falla”

Kristoffer Leandoer
författare, essäist och översättare

Litteratur

Andrew M. Brown (red): Eccentric Lives. The Daily Telegraph Book of 21st Century Obituaries. Unicorn Publishing House, 2022.

Daniel Möller: Om de döda allt annat än gott. Ärekränkande, burleska och infamhumoristiska inslag i svensk gravdiktning under 1600- och 1700-talen. Makadam förlag, 2023.

Fjärilssamlare: Nabokovs sista vingslag

Tue, 23 Sep 2025 04:00:00 GMT

Samlandets besatthet vittnar om en drift där möjlighet och omöjlighet möts. Karin Brygger funderar i ljuset av Vladimir Nabokovs fjärilslätta slutord.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Halvvägs mellan min lågstadieskola och vår lägenhet stod ett gammalt vattentorn. I samband med att det skulle byggas nytt intill vattentornet tömdes en enorm hög med sten från havets botten där. Strax efter det började jag komma för sent till skolan. Min fröken ringde mamma och frågade varför. Hade något hänt?

Något hade verkligen hänt. Jag hade hittat en skatt. Lika mycket som denna skatt av sten skärpte mitt sinne och väckte en slags känsla av oändlighet, höll den mig också borta från vardagens plikter: Jag försökte gå förbi berget av blanka, olikfärgade stenar men i stället sjönk jag ner på marken och började gräva efter de vackraste stenarna - och lägga dem i skolväskan. Tiden upphörde.

”Jag erkänner att jag inte tror på tiden”, skriver författaren och entomologen Vladimir Nabokov i Tala, minne Den högsta glädjen över tidlösheten, menar han strax därpå, uppstår när han befinner sig bland sällsynta fjärilar: ”Det är en särskild sorts extas, och bakom den finns något annat som är svårt att förklara.”

Samlandet slår an en ton i det inre hos den som drabbats av samlandets passion, menar psykoanalytikern Gunnel Jacobsson. Kanske är det denna ton som skymtar bakom Nabokovs extas, det oförklarliga som på en gång binder människan till det materiella och samtidigt skär av henne från det?

Det är förstås skillnad på samlare och samlare, på varför man samlar och vad man gör med sina fynd. Vi kan notera genom historien såväl som i samtidens flöden allt från tvångsmässiga hoarders - vilka nu kan få hjälp av professionella städare om de förnedrar sig på TV - till antiksamlare, boksamlare och så vidare. I mitten av 1900-talet blev samlande av vardagliga ting plötslig konst, där framträdande namn är sådana som Joseph Cornell eller Louise Nevelson, den senare känd för sina stiliserade gatufynd. Ibland handlar det alltså om att skapa utifrån vad som finns tillgängligt, spränga normerna för en genre. Ibland är samlandet sjukdom och ibland är besattheten en slags fysisk översättning av en allomfattande tjusning. Besattheten viskar om en drift där möjlighet och omöjlighet möts, ungefär som i passionens längtan efter symbios. Transformationen från passionens hetsiga galenskap, som upplöser gränserna mellan jaget och den älskade, till djupare kärlek är i mellanmänskliga relationer både en nödvändighet och en förlust. Förlusten ligger i att inte längre leva där allt är uppskruvat, underbart och smärtsamt, där inget annat har betydelse än den enda andra människan. En samlare lämnar aldrig detta stadium.

Det finns aldrig något giltigt skäl till att bli galen av kärlek. Det är slumpen. Det var också slumpen att ett berg av vackra stenar parkerades på min skolväg.

Även Nabokov beskriver hur just slumpen förde honom till fjärilarna en morgon i hans ryska barndom. Plötsligt såg han en underbar, ljusgul varelse med svarta fläckar, blå flikar och en cinnoberfärgad ögonfläck. Den trängde in i en blomma och fladdrade hela tiden med vingarna. Begäret som uppstod i sjuåringen var det starkaste han någonsin känt. Den gula fjärilen förändrade allt och resten av sitt liv skulle Nabokov jaga efter fjärilar överallt där han levde, i alla de länder dit han tvingades i exil eller dit han reste för att bo. Om något mer än slumpen ska tillföras historien är det svår förlust: Nabokov drabbades efter den gula fjärilen av en lunginflammation. Matematikens gåva och identiteten som underbarn försvann med sjukdomen. Åter frisk drömde han inte längre om primtal, men fjärilarna fanns kvar. Han drömde fortfarande om nya arter. Och om att vara ensam.

Men trots att Nabokov sent i livet kunde se tillbaka och säga att nästan ingenting kunnat överträffa tjusningen i entomologisk forskning så förknippas denna tjusning också med skam. Samlandets praktik kräver ensamhet. Kampen mellan social plikt och begär får honom en morgon att överge en barndomsvän som han själv bjudit på besök - för att ge sig ut allena på fjärilsjakt. Skammens tårar bränner bakom ögonlocken när han i full färd med att jaga efter fladdrande vingar tänker på sin väns ensamhet därhemma. Hur kunde jag?

Kanske för att i besatthetens virvlar övertrumfar begäret alltid förnuftet. Men vore det inte så skulle heller inte tillräckligt många fjärilar samlas in, eller fågelarter räknas, eller andra vetenskapliga och konstnärliga storverk ha kommit till. Troligtvis skulle också nativitetstalen vara förfärligt låga.

Jag inbillar mig att den ensamhet som måste skäras ut ur det sociala rum där vi förväntas leva – en ensamhet som omgivningen betalar för med sin övergivenhet - inte bara handlar om koncentration som inte får brytas: den ensamhet som krävs möter också en annan sorts ensamhet, en inre sådan. Och denna löses från sin plats bara i jakten på en eller annan skatt. Först där upphör all dissonans. Till priset av att ingen förstår. Ännu en ensamhet, alltså.

Medan Nabokov blev bannad för att släpa runt på håvar överallt, jagad av bönder, hundar och till och med en häst, läser jag att idag behövs fler amatörentomologer. Nabokov var förvisso inte amatör, men han började som alla andra forskare sin bana just som amatör. Fjärilssamlandet generellt må alltid ha gått i vågor, med toppar efter andra världskriget och så sent som 2005 men för ett par år sedan slog forskare alltså fast att det är ett problem att amatörentomolygin minskat. Det är trots allt deras arbete som står bakom majoriteten av artinsamlandet. Jakten på de fladdrande skönheterna är nödvändig för att vi ska förstå den annalkande ekologiska apokalypsen. Det är heller ingen nyhet att världen alltid kommer behöva fjärilar. Däremot är det lika oroande att den värld fjärilarna behöver – en värld där man kan vakna och se en gul, fladdrande varelse och drabbas av en insikt utan namn som säger att detta är oerhört viktigt, verkar mer och mer fjärran. Törs människan inte, eller kan hon inte, längre vara ensam? Törs hon inte, eller kan hon inte längre, drabbas av intensiva begär - och stå ut med att ingen annan förstår dessa böjelser? Hur ska vi återuppliva det mod som krävs för att man ska stå med att vara olydig, lycklig, duktig och gräslig på samma gång?

I slutet av sitt liv drömde Nabokov om att fånga fjärilar i Israel där han aldrig varit. Modet bestod alltså, men resan sköts upp gång på gång på grund av sjukdom. Inlagd, återigen för lunginflammation blir det till sist uppenbart att hans dröm ska gå om intet. Det är svårt att veta om de tårar som fyllde hans ögon när han insåg att nästa möte – hans sista med en okänd art – stod för dörren var sorgens eller rädslans tårar. Kanske längtans? Innan dödsögonblicket frågar hans son honom varför han gråter. Och han svarar: ”För att en viss fjäril redan flyger.”

Karin Brygger
författare och skribent

Nabokovs sista ord

Vladimir Nabokovs sista ord citeras ofta som ”a certain butterfly is already on the wing”. Upprinnelsen till det är en anteckning i sonen Dmitris dagbok där det står:
”A few days before he died there was a moment I remember with special clarity. During the penultimate farewell, after I had kissed his still-warm forehead—as I had for years when saying goodbye—tears suddenly welled in Father’s eyes. I asked him why. He replied that certain butterfly was already on the wing; and his eyes told me he no longer hoped that he would live to pursue it again.”

Källor

Nabokov, Vladimir. Låt höra av dig, minne. Övers: Lars Gustav Hellström. Forum, 1979.

Nabokov, Vladimir. Blek låga. Översättning: Caj Lundgren, 2002. Modernista, 2020.

https://thenabokovian.org/sites/default/files/2018-08/Nabokovian-37-1996-Fa-0.pdf

https://www.newyorker.com/books/page-turner/nabokovs-blue-butterflies

Erica E Fischer, Neil S Cobb, Akito Y Kawahara, Jennifer M Zaspel, Anthony I Cognato, Decline of Amateur Lepidoptera Collectors Threatens the Future of Specimen-Based Research, BioScience, Volume 71, Issue 4, April 2021, Pages 396–404, https://doi.org/10.1093/biosci/biaa152

»Varför samlar människan på saker», Fredrik Hultgren, Svenska Dagbladet, 2005-09-28

Vattentornet vid Vattugatan. Tornet byggdes 1893. Idag finns där bredvid en förskola.

Obelisk och Olympia press: Förlagen som förändrade världen

Thu, 18 Sep 2025 04:00:00 GMT

Obelisk och Olympia press gav ut böcker ingen annan vågade röra. Några blev odödliga klassiker. Gabriella Håkansson berättar den vilda historien om Parisförlagen som förändrade litteraturhistorien.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2017.

William S Burroughs, Samuel Beckett, Jean Genet, Henry Miller och James Joyce: alla har de en sak gemensamt – de har publicerat sig på ett obskyrt litet förlag i Paris, som under 1950-talet gav ut engelskspråkig litteratur i små gröna pocketböcker i serien ”Traveller’s Companion”. Bakom den gemytliga rubriken dolde sig all den litteratur som inga andra förlag i Europa eller USA ville ta i med tång, av rädsla för att bli stämda.

Allt började med att den brittiske dandyn Jack Kahane 1914 trampade på en landmina i Ypern (Ieper) i Belgien och entledigades från sin krigstjänstgöring. Under konvalescensen träffade han sin fru, fransyskan Marcelle Girodias, flyttade till Paris och började skriva böcker. Kahanes produktion var medelmåttig och innehöll lite för många erotiska anspelningar för att de engelska biblioteken skulle känna sig bekväma, så böckerna plockades bort och han fick dåligt rykte. Samtidigt började romanerna efterfrågas i bokhandeln. Kahane fick en insikt. Minsta inslag av erotik och den mest mediokra bok börjar sälja.

I USA och England rådde fortfarande ålderdomliga censurlagar som satte stopp för allt som uppfattades som moraliskt eller erotiskt utmanande, men i Frankrike var situationen en annan, och nu hade Kahane fått en affärsidé. Han registrerade en fransk firma under namnet Obelisk Press och hyrde sunkig kontorslokal på vänstra stranden, nu gällde det bara att hitta sexuellt frispråkiga författare. Det var lättare sagt än gjort.

I slutet av 20-talet kontaktar Kahane Sylvia Beach på bokhandeln Shakespeare & Co och får henne att förmedla kontakt med James Joyce, som några år tidigare gjort skandalsuccé på hennes förlag med den frispråkiga ”Ulysses”. Hade Joyce möjligen något mer som kunde publiceras? Det hade han.

Experimentboken ”Haveth Childers Everywhere” blev Kahanes första framgångsrika publikation, snabbt åtföljd av Radcliffe Halls lesbiska roman ”Ensamhetens brunn”, som precis blivit förbjuden i England. Även D H Lawrences indragna ”Lady Chatterley’s älskare” lades till på utgivningslistan, och nu rullade det på. Kahane fick snabbt rykte om sig att ge ut sånt som ingen annan vågade publicera, och snart köade folk utanför kontoret. Först ut var en helt okänd författare som hette Henry Miller och hade skrivit en bok med en titel som lät som något som handlade om cancer. Det var ”Kräftans vändkrets”.

Snart hade även hans vänner Anaïs Nin och Lawrence Durrell fått manus antagna och Kahane var på banan, men när ”Kräftans vändkrets” efter många turer väl skulle ut, ja, då hade Kahane slut på pengar. Ett mönster som skulle komma att upprepa sig. Anaïs Nin visade handlingskraft och finansierade via sin psykoanalytiker Otto Rank trycket av både Millers och Durrells böcker. Som en gentjänst betalade sedan Durrell tryckningen av hennes bok ”Incest”. Sedan hann inte Kahane ge ut mer. Han dog oväntat 1939 vid bara 52-års ålder. Och med det kunde allt ha tagit slut.

Det gjorde det inte. Hans 27-årige son Maurice Girodias hade hjälpt pappa på förlaget sedan han var liten, och när andra världskriget var över bestämde han sig för att blåsa liv i verksamheten igen. Nu skulle kampen för den sexuella frispråkigheten stegras ytterligare.

Han började med att byta förlagsnamn till Olympia Press och kontaktade sedan faderns gamla författare för att sondera terrängen. Miller skickar in ”Plexus” men sedan var det stopp, så Girodias låter översätta alla franska erotiska böcker han hittar; Genet, Apollinaire, de Sade, Bataille, Queaneau, Reage men det räcker inte, läsarna går inte igång på litterär erotika, de vill ha hederlig porr som kan läsas med vänsterhanden. Girodias gör nu ett genidrag.

Han kontaktar klicken kring avantagardetidskriften Merlin som som var de som hade översatt de franska erotiska böckerna, och frågar om de kan tänka sig att börja skriva pornografi istället. Naturligtvis under pseudonym, och gärna med lite kinky inslag. På så vis skulle de kunna finansiera sin tidskrift. Det vill de gärna.

Merlin består av ett gäng jazzdansande, amfetaminsnortande utlänningar av båda könen, ledda av författaren Alexander Trocchi och finansierade av amerikanskan Jane Lougee. Kvinnor som män tar sig an uppgiften med förtjusning, och nu börjar Olympia Press glanstid. Merlin flyttar in på kontoret och redaktionen blir förlagets hårda kärna av redaktörer, sekreterare, korrekturläsare och allmänna hangaroaunds.

Ur tryckpressarna spottas heta titlar som ”Tender was my flesh” och ”The Loins of Amon”. Olympia Press billiga gröna pocketböcker förses med myndigheternas varning att de inte får säljas i England eller USA, och sprids sedan till turister, matroser, soldater och pornografer som smugglar dem över gränserna en masse. Inkomsterna flödar, men Girodias är ännu värre än sin far vad gäller det ekonomiska. Han vägrar skriva kontrakt och betalar ut royalties lite när det passar. Författarna får köa utanför hans kontor när han är på gott humör, och hoppas på det bästa. Inte heller för han bok över hur många utgåvor han trycker. Ibland ger han ut en censurerad version för bokhandeln, och en annan för illegal spridning. Allt detta fungerar till en början väl med Merlins glada pornografer, men det går inte med riktiga författare som J.P. Donleavy och Vladimir Nabokov. De rasar och drar honom inför rätta.

Inte heller går det att betala skatt med vänsterhanden. Bara några år in på det nya äventyret är Maurice Girodias skuldsatt, belånad och åtalad för såväl brott mot obscenitetslagarna som obetalda royalties. Och så här håller det på. Mygel, skulder, porr, åtal – allt i en eskalerande spiral, tills Girodias mot slutet av sextiotalet tröttnar på myndigheternas hetsjakt och författarnas pengatjat, och flyttar till USA för att starta ett amerikanskt Olympia Press. Där går det ännu sämre.

Valerie Solanas, som författaren heter, går tre kvarter bort och skjuter Andy Warhol istället.

Förläggaren som hela sitt liv bekämpat censuren verkar ha grävt sin egen grav. Den nya tidens libertiner behövde inte längre hans förlag, och när han 1968 struntar i att publicera en av sina nya författare som det är bestämt, så går hon upp på kontoret för att skjuta honom. Girodias är inte på plats och Valerie Solanas, som författaren heter, går tre kvarter bort och skjuter Andy Warhol istället. Girodias är inte sen att utnyttja publiciteten och får snabbt iväg SCUM-manifestet till tryck, det blir hans sista viktiga utgivning, innan allt går utför i ett träsk av hårdporr, scientologi och boxningsböcker.

Hans livshistoria kan låta tragisk, men den ledde faktiskt fram till en av 1900-talets stora landvinningar: avskaffandet av censuren. De många och långa rättsprocesserna Girodias drogs inför och tappert utkämpade blev prejudicerande, och satte stopp för en puritanism som präglat bokbranschen i flera hundra år. Vi har familjen Kahane/Girodias att tacka för den frihet litteraturen åtnjuter idag. Och för att banbrytande böcker som Millers ”Kräftans vändkrets”, Burroughs ”Den nakna lunchen”, Trocchis ”Young Adam” och Nabokovs ”Lolita” överhuvudtaget kom i tryck.

Och de gröna pocketböckerna som på 50-talet kostade några kronor när de kom ut, betingar idag skyhöga priser på den antikvariska marknaden. Samlarna dammsuger gamla lumplådor och porraffärer för att hitta kvarglömda Olympia Press, och granskar sedan böckernas omslag med lupp för att avgöra vilken utgåva det kan röra sig om. Finns påklistrade prislappar, myndighetsstämplar och korrekta tryckorter där, kan de ha stött på en äkta förstautgåva. Är det någon av klassikerna, som till exempel ”Lolita” kan de räkna med att vara 100 000 kronor rikare.

Maurice Girodias dör utblottad och bitter 1990 och begravs på Père-Lachaisekyrkogården i Paris. På hans gravsten låter brodern Eric Kahane gravera ”Une journée sur la Terre”. En dag på jorden.

Gabriella Håkansson, författare

Litteratur
John de St Jorre – Venus Bound. The Erotick Voyage of the Olympia Press and its Writers, Random House, 1994.
A Life in Pieces. Reflections on Alexander Trocchi. Edited by Alan Campbell & Tim Niel, Rebel Inc, 1977.
Lawrence Durrell and Henry Miller. A Private Correspondance. Edited by George Wickes, Faber&Faber, 1962.
Sylvia Beach – Shakespeare and Company, översättning ERik Andersson, Ellerström, 2008.

Ett urval av berömda Olympia Press-titlar från Parisåren:
Samuel Beckett Watt (1953)
Henry Miller Plexus (1953)
D.A.F. de Sade 120 Days of Sodom (1953)
Jean Genet The Thief's Journal (1953)
Pauline Reage The Story of O (1954)
Vladimir Nabokov Lolita (1955)
J.P. Donleavy The Ginger Man (1955)
Jean Cocteau The White Paper (1957)
William S. Burroughs The Naked Lunch (1959)
Lawrence Durrell The Black Book (1959)
Raymond Queneau Zazie dans la Métro (1959)

Drömmaren Nabokov: Är nattens bilder profetior?

Wed, 17 Sep 2025 04:00:00 GMT

Tänk om drömmarna inte berättar om det som har varit utan det som ska komma, att vi inte är uppmärksamma nog i vår verklighetsregistrering. Författaren Nabokov antecknade 64 drömmar 1964. Slog de in?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 10 januari 2019.

När man uppnått en viss ålder är drömmarna mycket mer intressanta än livet. I gryningen vaknar man, försöker förgäves få tag i en flik av det där märkliga följet som just passerade, eller stanna ytterligare en stund i de okända men ändå så bekanta rum där man just stigit in. Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget?

Den 14 oktober 1964 på det hotell i Montreux i Schweiz där han hade bott i tre år och skulle bo i ytterligare 13, ända fram till sin död, så inledde författaren Vladimir Nabokov tillsammans med sin fru Vera, ett experiment som varade fram till den 3 januari året efter, i sammanlagt 80 nätter. Varje morgon strax efter att de hade vaknat så skrev han ner vad de mindes av sina drömmar. De följande dagarna såg de sig omkring för att hitta något i verkligheten som anknöt till drömmarna som de hade registrerat. Det blev 118 handskrivna indexkort med 64 drömmar som nu förvaras på New York Public Library och som hamnat i boken "Insomniac Dreams" skriven av litteraturprofessorn och Nabokovkännaren Gennady Barabtarlo.

Meningen med experimentet var att testa en teori av flygplansingenjören och filosofen John Dunne som han hade utvecklat i sin bok "An experiment with time" 1927, i vilken han menar att drömmar kan vara förutsägande lika väl som de relaterar till det förflutna, de kan alltså säga oss något om det som ska komma vilket ger en tillfredsställande förklaring till deju vu-upplevelser, känslan av att har jag inte varit här förut? Jo, du kan ha varit här förut! I drömmen. Tiden går ju också bakåt utan att vi märker det för vi inte är uppmärksamma nog. Världen är utsträckt i tiden men vi kan inte se den framtida delen i vaket tillstånd. En senare händelse kan således leda till en tidigare dröm. Ofta är drömmarna sammansmältningar av bilder från det förflutna och bilder från framtiden, menade Dunne.

Nabokov kunde inte sova. Hela sitt liv hade han lidit av sömnlöshet och nu vid 65 års ålder hade han dessutom prostataproblem vilket ledde till att han måste upp på toaletten flera gånger per natt. Han tog insomningstabletter och han tog fler tabletter mitt i natten och ibland lyckades han inte slumra till förrän framåt morgonkvisten. I rummet intill på hotellet där de alltså bodde permanent där sov hans fru Vera, som han hade träffat i Berlin redan på tjugotalet efter han hade flytt från revolutionens Ryssland och som han varit gift med allt sedan dess. Tillsammans hade de flackat över kontinenterna, Vera skrev också men la sin författarkarriär på hyllan och skrev fortsättningsvis ut Vladimirs dikterade manus på maskin. De hade en son Dmitri som nu var vuxen.

Vad kom då ut av dessa 80 nätters nedskrivna drömmar? Tilläggas ska att Nabokov var en övertygad och ettrig icke-Freudian som så fort han fick chansen gav Freud och hans omedvetna och hans drömtydningar en känga, skrev i sina memoarer att han ”förkastade Freuds vulgära, sjabbiga, fundamentala medeltida värld med dess absurda sökande efter sexuella symboler.” Så på de 118 indexkorten hittar man inte heller några tolkningsförslag. Enligt Dunnes teori skulle man däremot söka bland händelserna de kommande dagarna för att hitta drömmens så att säga omvända källa.

Om du som jag är mer intresserad av metoden än av Nabokov kan man här lära sig att ha anteckningsbok och penna under kudden, och innan man ens tittar upp och tänker på något annat försöka minnas den bortflyende drömmen. Om du inte kan minnas hela försök åtminstone få tag i en enskild episod med så många precisa detaljer som möjligt, även om de kan tyckas som bisarra obetydligheter. Det kommer att leda till fler, det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit. Varje kväll, uppmanade Dunne, ska man dessutom gå igenom hela det nedtecknade drömmaterialet. Det var inte undra på att Nabokov ledsnade.

För det gjorde han och det blev alltfler blanka kort bland alla drömfragment med fjärilshåvar, tågresor och borttappat bagage, tjusiga främlingar som talade ryska, trivial erotik som han sällan preciserade och återvändande döda föräldrar. Om han någon gång hittade en redan drömd händelse där ute i verkligheten var det i ett teveprogram tre dagar senare. Lite småtråkigt kanske.

Men nu är det på detta vis att universitetsprofessorn Barabtarlo i efterhand sett att vissa av Nabokovs drömmar slog in först in efter hans död. Bland annat en där en rysk kvinna frågar honom om han trivs här i S:t Martin, och han i drömmen rättar henne och säger: Inte i Martin utan i Mentone, men 13 år senare kommer han att kremeras i S.t Martin begravningscenter. En sorts postmortem-profetia som nog Nabokov hade gillat menar Barabtaralo även om den går emot Donnes idé att en dröm bara har ett par dagar på sig. Ofta nog kan inte heller Nabokov härleda exempelvis en museidröm han har haft där han äter jord fast han redan har skrivit en novell om saken på trettiotalet. Den somnambula byrån försummar ett och annat, som han själv konstaterar i en dröm. Vilken tur att någon annan har tagit sig an detta arbete.

För det är svårt att berätta om sina drömmar för andra människor i vanliga livet och förvänta sig att de ska upprätthålla intresset och inte börja flacka med blicken och faktiskt nicka till. Drömmar är kanske något man bör hålla för sig själv, hemligheter som inte tål alltför mycket allmänt plockande, man är ju själv både drömmaren och författaren, tolkaren, envar har sin egen drömfabrik men hur många kan det egentligen finnas? Nabokov gjorde underavdelningar av sina, arbetsdrömmar, undergångsdrömmar, erotiska och hjärtskärande, barndom och framåtsyftande osv.

18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare.

Jag måste säga att Vera Nabokovs drömmar är mer detaljerade, oväntade och mer spännande att läsa vare sig de nu slog in eller inte. Hon släpps ut från ett portugisiskt fängelse fyra gånger. Går barfota med bebisen Dimitrov på sådana kullerstenar som finns i S:t Petersburg i en sorts atmosfär av inkvisitionen, drömmer om illegala OS-deltagare i sjönöd och ryska admiralskor och sprickor i golvet det trots allt går att skyla över med mattor. Intressant är att det då pågående OS alltmer letar sig in i bådas drömmar där på hotellet tillsammans med en och annan föreläsningsdröm, tillbaka i skolbänken utan att kunna läxan, som i en Bergman-film. Klockan är halv elva, döda kusiner, mamma ska med tåget, Vladimir misshandlar en man som kollar för djupt i Veras urringning, drömmer att han ska skriva ner allt det här. Eller diktera det för Vera. Lager på lager av falska uppvaknanden.

När jag läser om det här drömexperimentet slås jag av att det som så ofta hos exilmänniskor finns en längtan nedlagd i stenarna, gatorna, släktingarna, husen. Att redan innan avresan fanns avresans konsekvenser där. Det är lite som hos Duras – redan i Trouville saknade jag Trouville, typ. Jag tror att Duras också skriver att det som sker mellan två människor i drömmen förändrar relationen mellan de människorna i det vakna livet. Och då är det ju som om dessa två världar, drömmens och den vakna tidens, inte bara är parallella utan överlappar varandra.

18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare. Men redan 1916, då han är sjutton år, drömmer han att hans onkel Vasili, vars förmögenhet som han strax innan fått ärva och som sen sveptes bort av ryska revolutionen, säger att han ska återvända till honom som Harry och Kuvyrkin. Vilket slog in 42 år senare då Harris and Kubrick Pictures gav Nabokov en gigantisk summa pengar för filmrättigheterna till romanen Lolita.

I sin dagbok skriver han 1951: Tiden står helt stilla. Vi upplever att den rör sig bara för den är mediet där växande och förändring tar plats eller där saker upphör, som stationer. Och någon annanstans: Tänk om allt bara är en ond dröm och jag kommer att vakna upp på en gräsmatta nära Prag.

Det kan vara dags att ta en liten tupplur, eller mikrosömn som det väl heter numera. Låt inget störa efter uppvaknandet. Betänk att drömmarna kan slå in efter döden. Du har bara ingen som kommer att ta sig an dem men det kan vara så att allt redan har hänt. Eller som min äldste son till sin moders häpnad konstaterade redan när han var 4 år: Tänk om alla de roliga dagarna bara är en dröm och det är de tråkiga som är livet.

Katarina Wikars
katarina.wikars@sverigesradio.se

Insomniac Dreams. Experiments with time by Vladimir Nabokov. Edited by Gennady Barabtarlo (Princeton University Press).

Nabokov i exil: Migranten som vägrade sörja

Tue, 16 Sep 2025 04:00:00 GMT

För Vladimir Nabokov handlade Lolita om att erövra det engelska språket. Maria Edström läser en författare som aldrig längtade hem.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.

Som tonåring blev jag helt tagen av Vladimir Nabokovs roman ”Han som spelade schack med livet”. Schackgeniet Luzjins totala oförmåga att leva ett normalt liv utanför spelandet, hans sociala klumpighet och totala hjälplöshet i tillvaron utanför brädet och dess figurer – kändes på något förvånande vis bekant. Då den yttre världen framstår som helt obegriplig för Luzjin vill han desperat hitta ett språk att kunna vistas och navigera i. Själva schackspelet blir hans i stort sett enda språk, som levde han i ett land där detta var modersmålet. Precis som man kan känna när man är mycket ung och är på väg att bli en annan. Eller som när man måste lämna sitt land och sitt språk.

Romanen ”Luzjins försvar” som enligt Nabokovs såväl ryska som engelska titel vore riktigare även på svenska, väckte direkt uppmärksamhet. I förordet till romanens svenska utgåva 1936 ansåg Anders Österling att V. Sirin – som Nabokov kallade sig då för att inte förväxlas med sin far – var ett namn att lägga på minnet, och att han ”tillhör den emigrantgeneration, vars känsloliv hunnit frigöra sig från de äldres hjälplösa hemlängtan till ett Ryssland, som blott existerar i deras minnen.”

Författaren Maxim Grigoriev skriver insiktsfullt i sitt förord till samlingen ”Ryska romaner”, med flera av de verk som Nabokov skrev på ryska och senare översatte till engelska, att det centrala temat i Nabokovs författarskap är vad som händer när en människa ser världen på ett helt annat sätt än omgivningen. Grigorjev verkar också hålla med Österling, även om hans uttryck är mer drastiskt; Nabokov ägnar sig inte åt ”lökkupolsmasturbation” utan var redan från början var en sofistikerad, modern och kosmopolitisk författare.

Men Nabokovs verk skildrar också migrantlivet mer handfast. I ”Han som spelade schack med livet” sitter Ljuzjins svärföräldrar ensamma, isolerade i en utkyld lägenhet i Berlin, fylld av rysk kitsch; samovarer och tavlor av bondkvinnor – i en av migrationens alla distinkta bilder. I ”Masjenka” handlar det om rysk diaspora på ett pensionat i samma stad; ”Pensionatet var både ryskt och otrevligt” som det heter. Huvudpersonen Ganin, som lever ett tröstlöst exil-liv inser plötsligt på väg till tågstationen där han äntligen ska möta sin forna ryska kärlek att hon, Masjenka, bara är en bild ur minnet. ”Det finns ingen Masjenka utom denna bild, kunde inte finnas.” Och Ganin förstår att det inte finns någon väg tillbaka. Och på den vägen är det hos Nabokov - riktningen är inte bakåt, hemåt, utan framåt, bort.

Författaren Aris Fioretos som gjort en bragd-insats som översättare av Nabokovs romaner, förvisso från engelska men de låter ryska, skriver i sin elaborerade essä ”Nabokovs ryggrad” mycket om hans stil, zoomar in och ut på detaljer och korrespondenser. Tar fasta på Nabokovs påstående att det måste ”kännas i ryggraden” om något är stor litteratur. Och visst, men är inte detta uttalandet ett typiskt avfärdande från en författare som hatade allt som luktade tolkningar, psykoanalys, politiska budskap eller falsk själfullhet. Fioretos skriver att Nabokov ville skapa ett mönster, en väv av text, av språk som kunde mäta sig med själva skapelsen. En författare som inte speglar utan uppfinner sin egen värld medan han beskriver den – om det så gäller Berlin, Frankrike eller en småstad i USA.

För när kriget, som jagat Nabokov och hans hustru runt i hela Europa, till slut tvingar dem över Atlanten så skriver han de två, som jag lite tillspetsat vill påstå, stora migrantromanerna: ”Lolita” och ”Pnin”. ”Lolita” med sin skandalösa pedofil-gestalt Humbert Humbert – en ”sjabbig émigré” trots sina snygga kostymer och europeiska bildning. ”Pnin” är motsatsen – en rörande och ömsint liten rysk professor som omfamnar allt amerikanskt men inte har en susning om hur han ska hävda sig i detta nya. Den onde och den gode migranten. Och en oöverträffad skildring av Amerika fylld av hån och kärlek.

Nabokov blev sårad över att ”Lolita” beskylldes för att vara antiamerikansk – blott ett av allt den anklagades för – för honom handlade den om att erövra det engelska språket. Likt en förälskad och vedervärdig våldtäktsman vill han erövra sin ”Lolita” – det engelska/amerikanska språket som gäckar honom i sin barnsliga och vulgära lockelse. Men som han lyckas erövra och inlemma i sin egen språkliga praktik. ”Bilarna stod parkerade som grisar runt ett tråg” som han beskriver parkeringen utanför det hotell där det första övergreppet på Dolores äger rum.

Men i memoaren ”Tala minne” utvecklar Nabokov sin fruktan att förlora det enda han räddat med sig från Ryssland – ryskan. Trots att han som barn haft en engelsk guvernant skulle han alltid vara rädd att han aldrig skulle bli i stånd att få sin engelska prosa att komma ens i närheten av den på ryska. Och han skulle fortsätta att översätta från ryska till engelska och från engelska till ryska i hopp om att vara herre över sitt språk.

”Lolita” utkom 1955 och skrevs direkt på engelska, men när Nabokov tio år senare översatte boken till ryska insåg han att det ”underbara ryska modersmålet” – som han inbillade sig ännu väntade på honom någonstans – var en chimär. Fioretos beskriver hur engelskan, övertrumfar modersmålet. Det nya har segrat över det gamla, det språkliga återvändandet blir en bitter återvändsgränd.

För Nabokov har inte främst migrerat från en plats, utan från ett språk. Det är inte en lokal hemlöshet utan en existentiell tomhet som bara kan lindras av språkets, stilens, spelets inre räddande karta. Är det för att han är en migrant som vägrar spela den förväntade rollen i att sörja folket, kulturen, jorden eller nationen som hans stil så ofta beskrivs som kylig och ironisk, ja rentav trolös? Men ser inte underströmmarna av ömhet och förtvivlan.

I Maxim Grigorievs roman ”Europa” åker huvudpersonen, som på ett gåtfullt vis rymt eller ”hoppat av” från Sovjetunionen under en skolresa i Paris, i nutid som vuxen tillbaka på ett impulsivt besök till barndomsstaden Moskva. Han söker upp sitt gamla hem i ett stort hyreshus där ingen öppnar, bara en sur granne undrar vad fan han gör där. ”Nånting drogs ihop och slöt sig inom mig, som när man knyter ihop en sopsäck”. Precis så skulle Nabokov kunnat formulera det och här, tycker jag, gör Grigoriev ”en Nabokov” – gestaltar det exilens tomrum runt vilket ett helt författarskap kan hovra.

Själv slutade Nabokov, som aldrig haft ett riktigt hem någonstans, sitt liv på ett lyxhotell i Schweiz – Europa men ändå inte riktigt Europa, ett flerspråkligt neutralt isolat, en priviligierad tillflykt, en den oheroiska migrantens asyl.

Maria Edström
kritiker

Litteratur:

Vladimir Nabokov ”Han som spelade schack med livet” i svensk översättning av Ellen Rydelius med förord av Anders Österling. Albert Bonniers förlag 1936.

Vladimir Nabokov ”Ryska romaner”, samlingsutgåva med förord av Maxim Grigoriev. Modernista 2024.

Vladimir Nabokov ”Masjenka” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2001.

Aris Fioretos ”Nabokovs ryggrad”, essä. Norstedts 2024..

Vladimir Nabokov ”Lolita” i svensk översättning av Aris Fioretos. Albert Bonniers pocket 2007.

Vladimir Nabokov ”Pnin” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2000.

Vladimir Nabokov ”Tala, minne” i svensk översättning av Lars Gustav Hellström Albert Bonniers 2012.

Maxim Grigoriev ”Europa” Albert Bonniers 2021

Verklighetens Lolita: Flickan i förövarens blick

Mon, 15 Sep 2025 04:00:00 GMT

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs Lolita. Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.

På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.

Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.

Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman ”Lolita” från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma – som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka – tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter – nymfetten, som han kallar henne – och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.

”Hade jag gjort samma sak med Dolly”, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, ”som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?”

Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter ”The Real Lolita”.

Relationen mellan verklighet och fiktion i ”Lolita” är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.

Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.

Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.

Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle – som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.

Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.

När jag pratar om ”Lolita” med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?

Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.

Men i den frågan – frestade jag någon? – ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.

I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, ”Off to the races” lånar hon de berömda öppningsorden från ”Lolita”: ”light of my life, fire of my loins”. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i ”länder” blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.

Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.

Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen ”Darling River”, med undertiteln ”Doloresvariationer”, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: ”Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.”

”Jag stod borta”; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.

En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.

Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.

Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.

Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser – och han som ser henne.

Hanna Johansson, kritiker

Litteratur

Sarah Weinman: The Real Lolita – The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

Svampfobi: I Sverige åt vi hellre sågspån än ”paddehatt”

Thu, 11 Sep 2025 04:00:00 GMT

Äta svamp? Länge ansågs svamp vara flugföda i Sverige, numera är det en delikatess som odlas i garderober. Johan Landgren följer svamphatets historia.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Även om jag generellt sett har ett bedrövligt minne, finns det en sak jag aldrig glömmer: ett svampställe. Som svampentusiast är det frestande att förklara det evolutionärt, som ett bevis på svampens betydelse för människan som art. Mycket lite tyder dock på att så varit fallet. Under historien har svamp, i många kulturer, snarare betraktats med avsmak. Mykologen Merlin Sheldrake går i sin bok Ett sammanvävt liv så långt som att tala om en utbredd mykofobi, en närmast sjuklig rädsla för svampar, som gränsar till hat.

Det gäller inte minst här i Sverige. ”Gräs och löv, sågspån och jord, snart sagt allt möjligt, kunde den gamle svenske bonden äta, blott icke svamp; förr svalt han ihjäl”, heter det i en etnologisk skrift från början av 1900-talet. Enligt folktron var dessa ”paddehattar” farliga bara att vidröra. Och för den som gick igenom en så kallad häxring väntade olycka och allvarlig sjukdom.

Också inom vetenskapen höll man sig länge på avstånd. Till och med Carl von Linné, den store systematikern, gav upp sina försök att förstå sig på svamparnas plats och funktion i ekosystemet. Hämndlystet benämnde han dem ”Floras vandrande pack” och menade att de var ”mer tjänliga såsom näring åt flugor än åt människor”.

Men varifrån kommer då detta svamphat? Sheldrake hänvisar till en teori från 1957, framförd av Gordon och Valentina Wasson, vilka delar upp kulturer i mykofila och mykofoba, svampälskande eller svamprädda. Den huvudsakliga vattendelaren menar de är huruvida respektive kultur haft tradition av att använda, eller sky, psykedeliska svampar.

Sheldrake är visserligen inte helt övertygad om teorins allmängiltighet, men menar att den har en poäng. Inställningen till svamp har historiskt varit mer positiv i länder där schamanistiska kulturer, med en tradition av andliga svamptrippar, tidigare haft fäste, som i Ryssland och delar av Sydamerika. I andra kulturer har attityden däremot varit direkt fientlig, till den grad att all svampanvändning betraktats som något omoraliskt och djävulskt. Ett sådant exempel hittar vi i det viktorianska England, och här stöter vi på en annan av biologins stora pionjärer, Charles Darwin, i en biroll.

Enligt historien var Darwins dotter, Henrietta Litchfield, orolig över vilken inverkan stinksvampen, med det talande latinska namnet Phallus impudicus, kunde tänkas ha på sina tjänsteflickors moral. I smyg gav hon sig därför återkommande ut i skogen och plockade stinksvampar som hon sen brände upp i en av herrgårdens kaminer.

I sin kamp mot omoralen missade hon dock en viktig detalj: genom att bära runt den vulgära svampen hjälpte hon till att sprida dess sporer. Som så ofta är fallet med svampar visar det sig att de ligger ett par steg före människan. Och inte konstigt är väl det, med tanke på att de tros ha existerat i åtminstone 2,4 miljarder år. Det vill säga runt tiotusen gånger längre än vi.

Indelningen i svamprädda och svampälskande kulturer verkar ha visst fog för sig, men det finns också många undantag. I länder som Italien och Frankrike har svampplockning, utan koppling till schamanism, länge varit en självklar del av mathållningen. Det franska köket är därtill orsak till att åtminstone en svamp började ätas av allt fler svenskar redan under 1800-talet. När vi 1818 importerade en ny kung därifrån, Jean Bernadotte, vid kröningen omdöpt till Karl XIV Johan, fick vi nämligen hans svampfäbless på köpet. Särskilt stor var hans smak för stensoppen, vilken numera ofta går under hans namn: Karl Johan-svamp.

Under det senaste århundradet har den svenske bondens motstånd mot svamp långsamt malts ned. I svenska mykofilers svampkorgar slinker numera inte bara kantareller och stensoppar ner, utan också kremlor, musslingar och skivlingar. Och i garderober, grottor och på stockar i trädgårdar odlas delikatesser från det asiatiska köket, som shiitake och shimeji.

Samtidigt är vår relation till svamparna kluven. Vi äter och pysslar om dem, men kan samtidigt inte riktigt lita på dem på samma sätt som vi kan lita på en morot eller ett äppelträd. De skrämmer oss med sin nyckfullhet, potentiella giftighet och sina hallucinatoriska egenskaper. Ibland beter de sig också kontraintuitivt, som den svampart som frodas på en av jordens mest förorenade platser, Tjernobyl. Forskarna vet inte hur, men på något sätt tycks den kunna använda strålningen för att öka sin egen tillväxt.

Kanske kan man säga att svampen till sin natur är bångstyrig? Den skyr våra kategoriseringar, vilket gör det förståeligt att många av oss håller den på ett visst avstånd. Men samtidigt är det mycket vi går miste om när vi gör det. Inte bara kulinariskt och näringsmässigt, utan också på ett vetenskapligt och filosofiskt plan.

Det menar åtminstone Sheldrake, som i sin bok främst diskuterar svamp utifrån ett filosofiskt perspektiv. Han tar avstamp i en frågeställning filosofen Thomas Nagel 1974 väckte i sin vetenskapliga artikel: ”What Is It Like to Be a Bat?”. Hur känns det att vara en fladdermus? Vad Sheldrake frågar sig är: ”Hur känns det att vara en svamp?”.

Under ett vetenskapligt experiment med intag av LSD, en hallucinogen drog ursprungligen utvunnen ur svampen mjöldryga, prövar han frågan, och kommer till samma slutsats som Nagel. Det går förstås att föreställa sig hur det är, men det är omöjligt att faktiskt veta. Bara fladdermusen kan uppleva hur det är att vara fladdermus, och svampen hur det är att vara svamp.

Men kanske, funderar Sheldrake vidare, kan svamparna säga oss något om hur det är att vara människa? Han skriver: ”Min utforskning av svamparnas värld har fått mig att ompröva mycket av vad jag trodde mig veta. Evolution, ekosystem, individualitet, intelligens, liv – inget är riktigt vad jag trodde det var”.

En tanke slår mig: Är inte minnen lite som svampar? Liksom mycelet i jorden kan minnestrådar ligga dolda i det undermedvetna under många år, för att när rätt omständigheter uppstår, dyka upp som från ingenstans. För svampar gäller det, bland annat, att temperaturen och fuktigheten ska vara den rätta. För minnen är det snarare en särskild plats, en lukt, eller ett oväntat möte som är av vikt.

Det är kittlande att jämföra ett mycelnätverk med hjärnan och nervsystemet. Sheldrake gör det gärna, då de har många likheter. Men lika viktigt, påpekar han, är att inte fastna i liknelserna, utan att också se skillnaderna, som är minst lika många.

När man försöker förstå en svamp, kommer man till slut nå en gräns som inte går att passera: upplevelsen av att vara människa. För den som är på jakt efter absoluta svar är det frustrerande. Det visar inte minst Linnés griniga inställning. Men för den som är mer intresserad av öppna frågor är den gränsen snarare en viktig startpunkt. Människor är, liksom svampar, komplexa organismer som växer på både djupet och höjden. Bångstyriga, svårkategoriserade, men också med potential att styra om riktningen för hela kulturer.

Johan Landgren, litteraturvetare och poet

Producent: Ann Lingebrandt

Litteratur:

Thomas Nagel: What Is It Like to Be a Bat? The Philosophical Review, 83 (4), 1974, 435–450. https://doi.org/10.2307/2183914

Jesper Nyström: Svamparnas planet: det uråldriga nätverket som bryter ner och bygger upp vår värld. Bonnier fakta, 2020.

Merlin Sheldrake: Ett sammanvävt liv: hur svamparna förenar vår värld, förändrar våra sinnen och formar vår framtid. Översättning: Jim Jakobsson, Volante, 2021.

Platsens ande: Den som stannar får höra platsen berätta

Tue, 09 Sep 2025 04:00:00 GMT

Hur påverkas våra tankar av platsen de uppstår på? Madeleine Hessérus söker platsens ande.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Tid har förflutit på platsen där jag bor. Det blir tydligt när jag ser mig omkring. Den uråldriga brunnens ruttna träöverbyggnad utgör numera en fara för nattliga vandrare, vilka riskerar att vid ett felsteg hamna i samma förtvivlade situation som en protagonist i någon av Haruki Murakamis romaner. Tujorna, som när de planterades knappt var manshöga, har växt sig över taksprånget på ladan och ekarna, askarna, lönnarna – alla är nu nästan dubbelt så höga.

Det förvånar mig, just detta att jag och min man bott här så länge, att vi gått omkring här så länge, i mer än tjugo år, men i förhållande till husets egen ålder är de två decennierna försumbara.

När vi flyttade hit, till en övergiven gård på gränsen mellan Närkeslättens ödslighet och Bergslagens slutenhet, föll den ena grindstolpen ihop när flyttbilen körde in på gården. Ett tecken naturligtvis. På att här skulle krävas hårt arbete eller överseende eller humor – hur man än valde att se det, var man från och med nu i gårdens våld eller kanske, under dess beskydd.

Den första natten i huset tillbringade jag ensam med min hund i det enda rum som gick att få varmt, det var sent i november, och hunden och jag vaknade samtidigt av ett krafsande ljud vid tröskeln ut mot hallen. När jag vände blicken mot dörren, såg jag hur en mus satt på bakbenen på tröskeln, som om den behövde sträcka på sig i hela sin längd för att kunna ta in synen av mig och hunden: Vad vill det här säga? Vilka är de här inkräktarna och vad gör de här i mitt hus?

Den sönderfallande grindstolpen och musen på tröskeln är de starkaste ögonblicksbilderna från min allra första tid på den här platsen, alldagliga händelser, men deras reflekterande kvalitet – kontrasten mellan det objektiva skeendet och den subjektiva upplevelsen – säger kanske något om vad det innebär att försöka erövra en plats, och bli en del av den.

Här i huset har jag skrivit böcker, berättelser, texter. Många av texterna och de tusentals orden och meningarna har jag vid det här laget glömt vad de handlat om, men jag minns när och var de kommit till. Den här platsen har blivit förknippad med själva berättandet, så att platsen inte längre bara är en särskild fysisk plats, utan numera också en berättelsens plats.

Ibland använder man begreppet ”platsens ande”, genius loci på latin, när man vill beskriva en särskild plats starka påverkan på människans sinne eller känsloliv, och hur den påverkan i sin tur har sin grund i platsens metafysiska minne av sin historia. Kanske har platsen där jag bor, dess så att säga samlade hågkomster, i hög grad påverkat mig och i förlängningen också mitt skrivande. Men hur egentligen?

När vi flyttade till den här gamla gården fanns inget dricksvatten i huset, ingen fungerande värme, tak läckte, mössen bodde i väggarna. Det var ett hus och en gård som människorna övergivit och lämnat åt sitt förfall. Men det var också en plats som bar spår av en annan tid.

Skriver man om annat och på ett annorlunda sätt i ett lantligt gammalt hus än i ett modernt hus inne i en stad? Vad har platsen för betydelse? Det är förstås svårt att sätta fingret på. Men ibland när jag går genom rummen i huset, där så mycket är förankrat i historia, eller när jag utför sysslor i trädgården under de höga träden, kan jag tänka att alla de uttryck för liv som varit så fundamentalt annorlunda mitt egets, ofrånkomligt blandat sig in i det jag har skrivit; att de diffunderat in i berättelserna lite i taget, på samma sätt som molekylerna i luften vi andas rör sig och blandar sig med varandra.

Jag tror att litteratur mår bra av perspektivförskjutningar. Att bo på en plats där de gamla knotiga träden fått stå kvar och där husets möbler och föremål bär spår av tidigare människors begrepp om tillvaron, kan kanske göra att man ser på samtiden och sig själv med annan blick än om man lever mitt bland nuets snabbt förbiilande ting och föreställningar, där det förgångna ofta är bortmotat.

När jag sitter och skriver i mitt arbetsrum tittar jag ibland upp från datorskärmen och låter blicken glida över bokhyllan framför mig. Många av titlarna och namnen på böckernas ryggar vittnar om liv som levts före mitt och på helt andra platser, och många av dem enbart i författarnas föreställningsvärld. En plats kan otvivelaktigt påverka en människas sinne, och den kan ibland också bli till ord och placeras på tryckta boksidor, som Thomas Manns febriga Venedig, Mircea Cărtărescus magnetiserade Bukarest, Emily Brontës stormpiskade hedar, Franz Kafkas labyrintiska bo. Och platserna utgör inte bara bakgrund till levnadsöden utan skapar också ödena, plågsamt eller glädjefyllt, men alltid obevekligt – obevekligt eftersom litteraturen är tvingande i sig; Spöket Cathy kommer att för alltid hemsöka Wuthering Heights, Aschenbach sitta i sin vilstol på Lido mellan havet och badhytterna, Kafkas varelse kommer att för all framtid irra runt i sitt förvirrande bo, och platserna är avgörande för berättelsernas utveckling och berättelsernas karaktärer är så beroende av platserna att de beblandat sig med varandra.

Jag ser mig också omkring på alla de oordnade ting förutom böckerna som omger mig i mitt arbetsrum – somliga pyttesmå och anspråkslösa som pennstumpar, andra större och mer betydelsebärande, en marionettdocka inköpt för länge sedan i en tobaksdoftande källare i Prag, en ask med fotografier på okända döda släktingar, ett golvur som slår varje heltimme med fel antal slag – en mängd föremål, där många av dem inte tjänar något bestämt syfte annat än som nötta artefakter som verkar upprätthålla en egensinnig distans till omvärlden, till det samtida eller enbart nyttoinriktade. Men det är detta förflutna, dess materiella tyngd, som ifrågasätter min varseblivning så att jag måste rynka pannan och tänka efter: Har jag verkligen rätt i det jag tror och tänker?

Det är kanske så den här platsen påverkar mig och också smittar av sig på mitt skrivande: Jag får hjälp att betrakta världen ur en annan synvinkel och logik än min egen.

När jag nu ser tillbaka på de böcker och berättelser jag skrivit medan jag bott här verkar de ha det gemensamt att de alla försökt gestalta just platsens betydelse, hur en plats påverkar människan, hur den formar och skapar henne, hur hon brottas med den och vad platsen tvingar henne till.

Karen Blixen skrev om sitt Afrika i boken Den afrikanska farmen: ”Jag kan en sång om Afrika /.../ Kan Afrika också en sång om mig? /.../ Spejar örnarna på Ngong efter mig?”

Blixens tanke går naturligtvis att se som uttryck för kolonial självöverskattning, men man kan också tolka den som uttryck för verklig beblandelse, en diffusion, där jaget och platsen är oskiljaktigt samverkande. För Blixen skedde denna beblandelse i Kenya (ett oblitt öde skulle ju senare föra henne tillbaka till Danmark, en plats hon befarade skulle ”tillintetgöra” henne, som hon skriver i ett brev).

Ibland tänker jag: det ska bli skönt att resa härifrån. Vid sådana tillfällen reser jag till en mindre stad här i närheten eller till en större stad längre bort. Jag längtar efter något flyktigt, till nuet, till att lämna beständighet och historia. Men jag återvänder, som Kafkas varelse till sitt bo, av envishet eller helt enkelt för att jag erinrar mig den där musen på tröskeln för över tjugo år sedan, och den förvåning vi bägge två upplevde vid det plötsliga mötet. Vem vet, kanske bevarar den här platsens ande, dess genius loci, det ögonblicket och den förvåningen.

Madeleine Hessérus, författare

Litteratur:

Thomas Mann, Döden i Venedig (på svenska på Bonniers, första utgåva 1952)

Mircea Cărtărescu, Solenoid (på svenska på Albert Bonniers Förlag 2019)

Emily Brontë, Wuthering Heights (1847), på svenska Svindlande höjder, senast utgiven på Modernista, 2014

Franz Kafka, Boet (oavslutad novell publicerad första gången postumt 1931, på svenska på Polyfem 1995)

Karen Blixen, Den afrikanska farmen, på svenska på Bonniers 1955

Människor som oavsiktligt hamnar i en brunn eller i ett underjordiskt rum återkommer som idé i flera romaner av Haruki Murakami, t ex i Fågeln som vrider upp världen (Norstedts 2007) och Mordet på kommendören (Norstedts 2019)

Digga Darwin: Povel Ramel som naturfilosof

Mon, 08 Sep 2025 04:00:00 GMT

Sven Hugo Persson spårar en grönt stråk i Povel Ramels produktion.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Naturen går som en röd tråd genom Povel Ramels verk. Det har ofta sagts att hann undvek den politiska satiren som är så central hos andra svenska revyförfattare som Karl Gerhard eller Hasse och Tage. Men det är slående att när han ändå formulerar en form av satir och protest, då är det den hotade naturen det gäller. Som i sången Det skulle aldrig delfinerna göra från 1969 eller i Margareta Krooks monolog Moder Jord i revyn Tingel tangel 1989.

Inte heller skämtar Ramel om präster eller kyrkan. Religionen är helt enkelt frånvarande. Ett av de största hoten mot Bibelns lära om världens skapelse på artonhundratalet var ju Darwins utvecklingslära. Och vad hittar vi hos Ramel om inte sången Digga Darwin,” denna man som sammanhanget fann”.

Han satt där på sin kammare, drog sin polisong/och tänkte Adam Eva, oh there must be something wrong/Den sagan är ju vacker men ologisk och trång/jag föredrar att tro på ett naturligt hålligång” Visst formulerar Ramel ett credo här.

I en sketch med Wenche Myhre från 1970 framträdde Povel Ramel som en knasig naturvetare som påstår sig kunna läsa naturen: Vänta ska jag ta på mig mina naturögon - sådär! Nu läser jag. Ojojoj så mycket nyheter. Jag trodde jag hade läst ut den här skogen för längesedan.

En stark svensk tradition sen Carl von Linné är ju att se naturen som något som ska kartläggas, beskrivas, namnges. Ännu på femtiotalet skulle svenska läroverkselever samla och pressa växter och klassificera dem. Språkkonstnären Ramel hittar på nya artbenämningar, som låter som om de fanns. I sketchen om naturläsaren finns ampertall, insekter som kapuschongfly och bostonkrank, nessmarkrympling, blommor som sommarmyrten och ängsfrossa, brudväkta, nypel, snigelbytta, markask, nådiga Malte, klämtillmighårt och Mormorsbäcken. Språket skapar en helt ny natur.

I svensk poesi från den botaniskt skolade Erik Axel Karlfeldt och framåt går ett stråk av blomdoft och exakt angivande av arter. Ta bara Evert Taubes gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. En vemodig, rentav ödesmättad naturlyrik finns i andra populära vistexter som Visa i midsommartid. Ni vet den där som börjar du lindar av olvon en midsommarkrans. Povel Ramel parodierade sorten i visan Turion Turion som ingår i allmogeparodin i femtiotalsfilmen I rök och dans. Han blandar friskt verkliga blomsorter med påhittade. Suggestiv lyrik till en mollstämd melodi i folkviseton: rodnande tistlar och svingröpelort, bugande hundkäx och ängskladd i knopp.

I Svenska naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur fick jag i en artikel veta att naturen faktiskt också var ett stort och mycket konkret intresse hos privatmannen Povel Ramel, han hade ett stort fågelintresse, slukade naturprogram på radio och tv, läste böcker och tidskrifter. Och efter hans bortgång valde hans familj att till hans minne stödja Naturskyddsföreningen arbete för fågelarter som riskerar att dö ut för att deras livsmiljöer nu försvinner.

Och associationerna går, trots allvaret, till en ramelvisa som jag ofta hörde i radion när jag var barn i början på femtiotalet: Småfoglarne, där hans ordfantasi skapar nya fågelarter. Eller vad sägs om mittbenan, uppskärran, oärlan, hålltruten?

Tillbaka till naturen sa Jean Jaques Rousseau på 1700-talet och förde fram tanken på civilisationen som tvång och fängelse, något som skadade människan och inte förädlade henne. När Ramel skapade sin revyform i början på femtiotalet döptes den ju mycket riktigt till knäpp upp! Fram för det lekfulla, rentav barnsliga. Geniala barnboksförfattare som Astrid Lindgren och Lennart Hellsing är ju Ramels generationskamrater.

Hur modern västerländsk civilisation i form av turism skadar en ursprunglig miljö, ja, det är ju temat i det kända ramelnummer som mycket riktigt heter – Naturbarn med den odödliga raden tycka turist trist.

Och idén om tillbaka till naturen får sin fullbordan i sången från 1966 Ta av dig skorna, en vision av en annan värld, en mer sensuell tillvaro: ljuva barfotadagar leker mänskorna med varann, dricker, skrattar och dansar till en strumplös orkester… Darwin finns med även i denna sång apan inom dej har än en framgång rönt . Beppe Wolgers var medförfattare till texten som också är samtida med hippiekulturens naiva och vackra dröm om flower power och fred och fri kärlek. Sköna kvinnor tar av sig skorna i dunklet under ett bord/ tog soldaterna av sig skorna blev det inga mord. Här är det inte längre bara kul och crazy lek med ord utan här är Povel Ramels längtan till naturen en vision om en bättre värld.

Sven Hugo Persson, kulturjournalist och dramaturg.

Kyskhet: Att avstå är att odla sitt begär

Thu, 04 Sep 2025 04:00:00 GMT

Kyskhet är något mycket mer än sexuell avhållsamhet. Wera von Essen lyfter en underskattad dygd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag återkommer ofta till en jesuitpaters ord om kyskhet. Han sa: ”kyskhet är att bevara den andres hemlighet”.

Men vad innebär det egentligen? Talar vi om sexuell avhållsamhet, celibat, eller talar vi om hur man behandlar andra människor rent generellt?

För man kan vara sexuellt avhållsam, men okysk, precis som man kan vara sexuellt aktiv, och kysk. Celibatet utgör ingen garant för kyskhet, man kan kränka en persons integritet på andra sätt, eller ännu värre: använda celibatet som en sorts täckmantel för att begå sexuella övergrepp, en förödelse vi tvingats bevittna i katolska kyrkan de senaste decennierna.

Detta är en fråga som den norske katolske biskopen Erik Varden inte duckar för i sin bok Homo Castus (2025), en långessä om kyskhet. En teologisk och idéhistorisk genomgång som ibland innebär en ganska komplicerad och modig brottningsmatch med de tyngre aspekterna av denna dygd.

Att träda in i en andlig gemenskap är att ganska snabbt upptäcka att den renhet man sökte kräver en daglig kamp och stort tålamod med sina egna och andras brister. Människan förblir nämligen mänsklig, och utan att ursäkta de brott som begåtts måste man någonstans förlika sig med att livet och tron är något olösligt, ja, ibland närmast förnuftsvidrigt.

Redan de gamla Psaltarpsalmerna gestaltar verkliga brott, krig och våld, ändå, eller just därför, sjungs de i kyrkor runt om i hela världen, som en vacker påminnelse om vårt eget potentiella fall, och om nåden som räddar.

Bibeln består främst av människor som förvandlas snarare än att vara fullkomliga.

Centrala gestalter som den samariska kvinnan, Paulus, Maria Magdalena med flera, erfor verkliga omvändelser tack vare sina erfarenheter. Och den förlorade sonen, som varit minst sagt okysk, som levt i sus och dus, välkomnas med öppna armar av fadern när han återvänder hem. Den dygdige och återhållsamme brodern upplever detta som djupt orättvist, han blir, som så ofta är fallet i Bibeln, svartsjuk och avundsjuk.

Detta för tankarna till den katolska läran om pro existens – livsbejakandet, som ju också kan inneha en erotisk dimension. Liv må vara något oförutsägbart, ibland kaotiskt i sin intensitet, och impulsen att kväsa det ligger därmed nära till hands. På så vis slipper man ju göra fel. ”Låt inte ditt liv bli sterilt”, hade en munk sagt till Varden när denne gick in i trappistkloster i Norge. För kyskheten är inte steril, tvärtom, den innebär snarare att begär och passion riktas och tas till vara.

Och det är svårt att vara ödmjuk om man inte själv kämpat med sexualitetens krafter. Om man bara stryper dessa riskerar högmodet att ta över. ”Förtrogenhet med vår egen svaghet lär oss ha medlidande med andra”, skriver Erik Varden. Men han påminner också om att vissa destruktiva lidelser kan svältas ihjäl, det gäller att medvetandegöra dem och avvisa dem. Här menas inte bara lidelse av sexuell art, utan brister av alla de slag. Jag tror att det är viktigt att bekämpa sina brister, men bara med vetskapen om att man är älskad med dem. ”Var inte så hård mot dig själv”, skriver den brasilianska författaren Clarice Lispector till sin syster i ett brev. ”Man vet aldrig vilken brist som håller samman vår byggnad i sin helhet.”

Den ungerske författaren Sandor Márai (1900-1989) beskriver i sina dagböcker, översatta av Ervin Rosenberg, vad han ser som en generell metafysisk skillnad mellan väst och öst – han observerar några buddhistiska munkar som han tycker vänder sig bort från världen och håller en solid distans till allt vad begär heter. Han jämför dem med Faust som inte kunde låta bli att sluta ett avtal med djävulen. Márai skriver: ”Han var åtminstone nyfiken”.

Det är en smått provokativ och lekfull passage, men denna nyfikenhet har, kan man hävda, på många sätt och på gott och ont, format den judeo-kristna civilisationen. En så kallad upptäckarlust, ofta exploaterande, har varit närmast outtömlig och lika genial som rastlös.

I den judiska mystiken, kabbalah, talar man mycket om förverkligandets natur genom de olika stadierna i Livets Träd. Människans begär och önskningar passerar från det inre till det yttre och blir till materia. Begäret ska inte alltså kväsas, utan förädlas. Detta genom självkännedom och genom att avlägsna de ytligare begären som står i vägen för de djupare. Att hänge sig åt kortlivad tillfredställelse hindrar oss både från att förstå vad vi egentligen begär, men blockerar också vägen för det djupare begärets materialisering.

Ökenfäderna, kristendomens första eremiter som levde i den egyptiska öknen på 200-talet, trodde på det som stod i Bibeln på ett konkret sätt. De materialiserade tron genom sina egna liv. De hade inga så kallade andliga upplevelser eller någon spännande identitet kring dem. Den helige Antonius (f. 251) som beskrivs som den förste att bilda en liten klostergemenskap ute i öknen, uppfattade till exempel Kristi uppmaning att göra sig av med sina ägodelar och följa Honom på ett bokstavligt vis – han gjorde det helt enkelt bara. Det som senare kom att uppfattas som abstraktioner hade då en annan innebörd, det vill säga, distinktionen mellan metafor och materiell förankring var inte så stor som i det moderna samhället.

Erik Varden nämner i Homo Castus agustinermunken Richard av Sankt Victor (f. 1110) vars devis Ubi amor, ibi oculus betyder: »Där kärlek är, där är ett öga som ser.« Liknande tankar om kärlek har de franska 1900-talsfilosoferna Simone Weil och Emanuel Lévinas, kärlek är odelad uppmärksamhet gentemot en annan människa, där dennas ansikte får framträda, istället för att låsas fast i definitioner.

Att bevara någons hemlighet innebär att man tänker sig att varje människa har ett eget inre rum som bara är till för Gud. Det är bara Han som har hela bilden av den människans existens, vår kunskap om andra är ytterst begränsad.

En kysk blick är således uppmärksam, men inte klåfingrig. En hållning som också går ut på att inte härleda saker och ting alltför mycket till individualitet, utan snarare odla dygder som grundats i den större Saken. Kvalitéer som trofasthet och respekt bygger enligt ett kyskt synsätt mer på löftet man gett till Gud, än på de temporära känslor man har gentemot andra människor. En sorts underkastelse om man så vill, där människan söker inlemmas i en tradition istället för att själv vara utgångspunkten och utgöra världens centrum. En hållning som kan appliceras på bildningstraditionen, eller på litteraturkritiken, där verkshöjden förblir viktigare än författaren som person.

Ett symptom på klinisk depression är minskad initativförmåga, lust och glädje. I förlängningen betyder detta faktiskt minskat begär. Det mänskliga begäret är något friskt som gör oss kreativa. Det gäller bara att se till så att det blommar och bär frukt.

Wera von Essen, författare och översättare

Litteratur:

Erik Varden Homo Castus, översättning Hillevi Norburg, Silentium skrifter 2025

Clarice Lispector, Brev i urval, översättning Wera von Essen, Tranan 2020

Sándor Márai, Dagbok 1984-1989, översättning Ervin Rosenberg, Tranan 2014

Begärets natur: Endast genom att ge efter övervinner man frestelsen

Wed, 03 Sep 2025 04:00:00 GMT

Varför ska jag avstå från njutningar som jag både åstundar och kan få? Henrik Sahl Johansson griper sig an ett av moralens grundproblem.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När hans husse lämnar hemmet över dagen tvingas hunden Bruno möta de sinnliga begärens igenkännbara dilemma. Han har fullständig kunskap om vad han ska göra, eller rättare sagt vad han inte ska göra: han ska inte äta tårtan, inte jaga katten, absolut inte gräva bland krukväxterna. Men hur ska han förhålla sig till det faktum att han vill göra allt det här? Förnuft krockar med känsla. Ansvar trängs med lust.

Tårtan, katten, krukan ... Åh nej, Bruno!

Huvudgestalten i Chris Haughtons bilderbok uttrycker samma bedrägliga uppgivenhet som människor i alla tider använt för att försvara sina lustar: han borde inte, ändå gör han. Det är synd om honom, och det är i förlängningen synd om oss, läsarna. För trots att vi gärna intalar oss motsatsen finns det gott om tecken på att vi, om tillfället är det rätta och lockelsen tillräckligt stor, trycker ned våra ansikten i första bästa hyacint. Jag kan motstå allt utom frestelse, som Oscar Wilde sade vid något tillfälle – eller, som Leonard Cohen uttrycker det i låten "On the level": "I was fighting with temptation, but I didn't want to win / A man like me don't like to see temptation caving in". Om Bruno hade använt samma psykologiska försvar när husse Harry kommer hem hade det kunnat låta ungefär så här: Jag kämpade mot frestelsen att äta tårtan, men jag ville inte vinna. En hund som jag tycker inte om när det är begäret som måste kasta in handduken.

Åh nej, Bruno! Åh nej, Leonard!

Vilken filosofisk skola hunden Bruno ansluter sig till kan man givetvis bara spekulera i, men jag anar att han skulle känna sig hemma bland den kortlivade, och i dag relativt bortglömda, kretsen kring kyrenaikerna – företrädd av livsnjutaren Aristippos den äldre, hans mer grubblande sonson Aristippos den yngre samt dottern Arete av Kyrene (troligtvis den medlem som såg till att man bokade mötesträdgårdar och betalade sina fakturor).

Kyrenaikernas radikala hedonism – övertygelsen om att njutning är tillvarons enda mål – härleds i grunden ur en djupt skeptisk kunskapssyn. Det enda vi med säkerhet kan känna till om vår omvärld, menade kyrenaikerna (den äldre Aristippos med entusiasm, den yngre med viss tvekan, Arete troligtvis med himlande ögon i riktning mot dem båda), är sådant som smak och doft: att något skulle existera utanför denna fenomenologiska upplevelsevärld är däremot osäkert. Får man syn på en flaska vin är det således bäst att dricka den omedelbart, eftersom den rent ontologiskt skulle kunna visa sig vara en illusion. Eller, för att tala med hunden Bruno: om det enda vi kan känna till om tårtans väsen är dess intagande sötma gör man bäst i att helt enkelt äta upp den.

Den franske författaren Gustave Flaubert var ovanligt försjunken i frågor om begärets natur. Efter att han 1845, vid 24 års ålder, sett Bruegels målning av den helige Antonius frestelse ägnade han mer eller mindre ett helt författarliv åt att skriva på ett manus om eremitens öde. Flaubert hann färdigställa sina mest kända romaner, som ofta kretsar kring just spelet mellan kontroll och hängivelse, innan han 1874 slutligen publicerade romanen ”Den helige Antonius frestelse”.

Premisserna i Flauberts skildring av Antonius ökentillvaro påminner på flera punkter om Haughtons "Åh nej, Bruno!". Antonius har lämnats ensam hemma (i öknen) efter att hans husse (Gud) gett sig av för dagen. Han har fullständig kunskap om vad han inte borde göra: inte kyssa drottningen av Saba, inte hemfalla åt drömmar om rikedom när en gyllene skatt uppenbarar sig, absolut inte äta av den färska och mycket lockande frukt som plötsligt visar sig i sanden. Men hur ska han förhålla sig till att han vill göra allt det här?

Drottningen av Saba, rikedom, krispig vattenmelon ... Åh nej, helige Antonius!

Det hör dock till berättelsen att den verkliga ökeneremiten aldrig föll till föga för sina lustar. I stället behöll han sina bildliga händer på det liturgiska täcket och ägnade sin tid åt att lägga grunden för det kloster som fortfarande står kvar i Egyptens östra öken. Men i Flauberts dramatiska framställning är fantasierna så levande att de i sig blir till överträdelser, och Antonius skam så stor att han lyfter ansiktet mot himlen i bön om att få bli bestraffad. Hans lärljunge Hilarion träder plötsligt fram och beskyller eremiten för att han fuskar sig genom sin askes: ”Du hycklare", säger han, "som begraver dig i ensamheten för att bättre kunna hänge dig åt övermåttet av dina begär! Du avstår från kött, vin, bad, slavar och hedersbevisningar. Men låter du inte i stället din fantasi bjuda dig på fester, parfymer, nakna kvinnor och mängdens applåder? Din kyskhet är bara en mera subtil form av vällust och ditt förakt för världen döljer bara vanmakten i ditt hat till den.”

Hur kommer det sig att Antonius förebrår sig för sina fantasier, när hunden Bruno och vissångaren Cohen helt sonika förverkligar dem? Kanske för att Antonius har Guds närvaro kring sig som ett skydd; han lider sina kval för att han har en överordnad som inte kommer tolerera överträdelser, och för att en större belöning väntar om han klarar av att stå emot sin frestelse. I sig är det en fråga om en kamp mellan ögonblicket och framtiden.

Om kyrenaikernas sinnliga njutning utspelar i ett ständigt nu, där varken framtida belöningar eller yttre existens äger betydelse, finns hos Flauberts Antonius bara förväntan: tanken om att asketism i det här livet kommer belöna sig i nästa. Livet som det ultimata marshmallows-testet: om du bara lyckas sublimera dina drifter genom att bygga kloster under några år kommer du småningom bokstavligen simma i lite svampiga sötsaker (eller, eftersom vi befinner oss i senantiken, simma genom pistagemandlar).

Så vad händer när husse kommer hem? Om Antonius verkligen fallit för sina frestelser föreställer jag mig att Gud, i Flauberts milda gestalt, hade förhållit sig till honom med samma tålamod som Harry visar sitt husdjur när han i lugn och ro sopar upp skärvorna efter den krossade krukan: förstående, men inte överslätande.

Det var förstås inte så bra att abboten från Herakleopolis lockades så av drottningen av Saba, men med tanke på ökenlandskapets nöjesutbud i övrigt var det kanske heller inte så underligt. Kom så går vi ut på promenad i stället! I lustgården är det ju fint och stillsamt och fullt av den beständiga njutning som hör till skapelsens verkliga skönhet. Och om det skulle råka dyka upp några lättklädda mytologiska gestalter i en insynsskyddad skogsdunge längs vägen vet ju den helige Antonius vid det här laget att sådana njutningar är flyktiga och därmed meningslösa.

Henrik Sahl Johansson, litteraturkritiker.

Litteratur:

Chris Haughton: Åh nej, Bruno! Svensk översättning av Gunilla Halkjaer Olofsson. Lilla Piratförlaget.

Gustave Flaubert: Den helige Antonius frestelse. Svensk översättning av Per Meurling. Bokförlaget H:ström.

Totalitarismens psykologi: Fakta kommer inte att rädda demokratin

Tue, 02 Sep 2025 04:00:00 GMT

Totalitärt tänkande, hur förhindrar man egentligen det? Eva-Lotta Hultén vill slå hål på några myter om lydnad och kunskap.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När Ron Jones tonåriga elever uttryckte förvåning över vanliga tyskars medlöperi under andra världskriget beslutade han sig för att visa vad det innebär att leva i en totalitär stat. Jones införde strikta regler för hur man skulle sitta, stå, gå och tilltala varandra. Han skapade en särskild hälsning, en vågrörelse med armen, och lät eleverna skandera slagord som ”styrka genom disciplin” och ”styrka genom gemenskap”. Eleverna fann sig snabbt till rätta.

Det som kom att hända har bildat underlag för böcker och filmer. Fler och fler elever från andra klasser anslöt. Regelboken svällde och ungdomarna började ange varandra och utesluta dem som gjorde fel eller var kritiska.

I slutet av veckan berättade Ron Jones att deras rörelse var del av en världsvid organisation med ett viktigt uppdrag och på eftermiddagen bjöd han in eleverna till skolans aula. Där visade han bilder från Nazityskland och berättade att de i själva verket hade låtit sig manipuleras in i en totalitär rörelse.

Ett totalitärt system bygger en stark gemenskap och en känsla av ett högre syfte men kanaliserar också rädsla och pekar därför ständigt ut nya fiender. Filosofer, sociologer, socialpsykologer och författare som Hannah Arendt, Solomon Asch, Sigmund Freud, Elias Canetti och Gustave Le Bon har skrivit om den destruktiva mänskliga benägenheten att ge upp sin individualitet för en gruppidentitet och gett det namn som masshysteri och masshypnos.

I boken ”Totalitarismens psykologi” finner den belgiske psykologiprofessorn Mattias Desmet en grogrund för dessa totalitära tendenser i vår tids mekanistiska världsbild. Vi ser världen som helt igenom mätbar och varandra som maskiner – och förlorar den kännande kontakten med vår omgivning och med oss själva. Hannah Arendt konstaterade i sitt stora verk ”Totalitarismens ursprung” att det är en mycket fruktbar grogrund för ett totalitärt samhälle.

Siffror och logik fångar långt ifrån allt. Det innebär inte på något vis en förminskning av förnuftets betydelse, påpekar Desmet. Det för däremot med sig att vi inte kan avgöra vad som är gott med hjälp av mätningar och siffror. I stället krävs inlevelse, moral och empati. ”Livet”, skriver Desmet ”kan bara försvaras med metaforer och poesi och dessa har vanligtvis en lägre volym än dånet från de mekanistiska argumenten.”

Samtidigt visar Mattias Desmet, oavsiktligt, hur vanskligt ett begrepp för att tillskriva andra extrem gruppmentalitet kan vara. Det går ju alltid att hävda att när stora skaror människor bildat sig åsikter man inte själv uppskattar så beror det på masshysteri, eller massbildning, som Desmet väljer att kalla det. Dit tycks han räkna acceptans av de flesta restriktioner under pandemier och alla önskemål om att anpassa sin livsstil efter planetära gränser, och det väcker min skepsis till hans bok.

Vilket borde göra Desmet nöjd med mig. Han uppmanar ju till att ifrågasätta forskare och hänvisar till studier som visar att en stor del av all publicerad forskning bygger på mätfel, oklara frågeställningar eller vantolkade resultat. Forskare är bara människor. I några studier där man förhört sig om det hänt att de avsiktligt förvrängt sitt underlag för att driva hem en tes svarade en mycket stor andel ja.

Mattias Desmet är förstås medveten om det motsägelsefulla i att hänvisa till forskning för att ifrågasätta densammas ställning men vill vi undvika ett totalitärt samhälle behöver vi hela tiden öva på att se saker ur flera synvinklar och våga ifrågasätta auktoriteter och vedertagna sanningar. Och varför inte börja redan i grundskolan? De senaste decennierna har hört många rop på att göra skolan striktare och minska på elevdemokratin. Det påstås vara för elevernas eget bästa: de lär sig ju inte tillräckligt om de får lägga tid på att resonera och vara med och bestämma. Det är som om vi glömt poängen med att ge elever medbestämmande.

I en artikel i tidningen Vi lärare kallar fyra forskare 1947 års svenska, parlamentariskt tillsatta skolkommission för ”de svenska skolformernas stora frihetsbrev”. Andra världskriget var nyss avslutat och politiker från höger till vänster enades om att fostran av kritiskt tänkande medborgare som kunde stå emot totalitära krafter var ett av skolans mest centrala mål. Nu överskuggar kunskapsuppdraget alla andra som skolan har.

Faktakunskap är förvisso viktigt men denna nedmontering av övriga uppgifter för utbildningsväsendet sker samtidigt som demokratin går ner över hela världen och antidemokratiska krafter i Sverige rekryterar barn på både nätet och skolgården. Och det sker helt i onödan. Skolans metoder ska bygga på vetenskap och den visar ingalunda på något motsatsförhållande mellan lärande och elevinflytande. Ordning, arbetsro och trivsel förbättras till och med om eleverna fått vara med och ta fram reglerna.

Som Ron Jones experiment mycket tydligt visade så räcker det inte att förklara skillnaden mellan fascism och demokrati för att skydda det öppna samhället. Inte heller fungerar det att instruera barn att vara ifrågasättande när det passar.

När jag som ung lärarvikarie undervisade om andra världskriget sa jag åt mina elever att ifrågasätta vad människor säger och att det även gällde vad jag sa. En elev svarade med viss upproriskhet i rösten ”Det gör vi också”. Men i stället för att protestera mot saker jag sa höll de sig resten av lektionen lugna och tysta och lade sig alltså platt för min auktoritet. I stället för att försöka befalla dem till uppstudsighet borde jag vid något tillfälle då de faktiskt framförde kritiska synpunkter tagit dem på allvar och uppmuntrat dem. Jag kunde också ha skapat rollspel där de fått träna praktiskt på att resonera och fatta beslut tillsammans.

Att upprepa Ron Jones övning är emellertid inget jag kan rekommendera. Vad hade hänt om han inte lyckats väcka sina elever igen? Skaparna av dramafilmen Die Welle, som bygger på Jones experiment, väljer att visa vad som mycket väl hade kunnat hända. En av eleverna – en före detta mobbad pojke med verklig förebild – som äntligen välkomnats in i gemenskapen, blir så besviken att han drar en pistol och skjuter en av de andra eleverna och sedan sig själv.

Året för Ron Jones experiment var 1967 och platsen Palo Alto i Kalifornien, som idag är starkt förknippad med den techindustri som gett oss internet, och med det oändliga möjligheter att hitta kunskap och finna gemenskaper men också att manipulera, sprida propaganda och radikalisera på sätt som mycket effektivt kan välta allt vad demokrati heter över ända.

Vi är inte maskiner utan levande, kännande varelser invävda i relationer, normer och kunskapsvärldar. Vill vi skydda vårt öppna samhälle kan vi inte behandla varandra som kuggar i ett maskineri eller bildning och vetande som lösryckta fakta, vare sig i skolan eller i livet i övrigt.

Eva-Lotta Hultén
författare och journalist

Litteratur
Mattias Desmet: Totalitarismens psykologi. Översättare: Urban Lindström. Bokförlaget Augusti, 2024.

Medierevolutioner: Det finns ingen frihet i den digitala ensamheten

Mon, 01 Sep 2025 04:00:00 GMT

Boktryckarkonst, radio, tv och internet nya medier förändrar världen. Joel Halldorf funderar över hur de både banar vägen för frihet och förtryck.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

På 1100-talet skedde en av historiens lite bortglömda medierevolutioner. Det började med att kinesiskt papper nådde Europa via den muslimska världen. Det tillverkades av lump och tyg, vilket gjorde det betydligt billigare än det pergament man dittills använt. När priset på papper sjönk, sköt bokproduktionen i höjden.

Samtidigt förändrades bokens form. Innehållsförteckningar och register infördes, och det blev lättare att hitta i böckerna. Det här efterfrågades av de framväxande universiteten, där man organiserade kunskapen i växande bibliotek.

Men den nya tekniken användes inte bara av forskare, utan också av en annan institution: Inkvisitionen – de kyrkliga domstolar som vakade över trons renhet. Tack vare billigt papper och förbättrad layout kunde inkvisitionens män föra protokoll och bygga upp arkiv. Det drabbade bonden Guillaume Bonet, som inkvisitionen hämtade in för förhör i juli 1246. Han fick frågan om han haft kontakt med katharerna, en förbjuden grupp i trakten, och svarade att han stött på dem, men aldrig deltagit i deras samlingar.

Oturligt nog kunde förhörsledaren då visa upp ett trettio år gammalt protokoll, där Bonet medgav att han hört till katharerna. Konfronterad med sina egna ord tvingades han bekänna.

Detta låter självklart för oss, men att makten kunde samla in och arkivera material om enskilda medborgare var en senmedeltida nymodighet.

Vi tänker oftast att utveckling är något positivt, inte minst för att större frihet följer i dess spår. Men historien är mer mångtydig. Visst underlättar informationstekniska språng kommunikation – men de stärker också maktens möjlighet att kontrollera oss. Det här är ett historiskt mönster.

Med hjälp av informationsteknologi kan centralmakten göra två saker: samla in information om sina medborgare, och sända ut budskap för att påverka oss. Tryckpressen gav 1500-talets furstar möjlighet att sprida propaganda och massproducera lagar. Tack vare en effektivare byråkrati kunde staten ta ut mer skatt och skriva ut fler soldater.

Nästa stora mediatekniska revolution var radion, som blev ett massmedium på 1920-talet. BBC började sända 1922, och tre år senare var det Sveriges Radios tur: den 1 januari 1925 annonserade Sven Jerring högmässan från Sankt Jacobs kyrka i Stockholm till 40 000 potentiella lyssnare.

I dag förknippas radion knappast med kontroll, men annat var det vid 1900-talets början. En regim som effektivt använde sig av den här tekniken var nazisterna. Radion var, menade Joseph Goebbels, för 1900-talet vad tidningarna varit för 1800-talet. Därför tog han fram en Folkmottagare (Volksempfänger) – en radio så billig att de flesta hade råd med den. År 1941 fanns den i två tredjedelar av de tyska hushållen.

Det gav Hitler en direktkanal till folket. Han var närmare sina medborgare än vad någon härskare dittills kunnat drömma om. Mediet passade nazisterna väl, eftersom radion förmedlade stämningarna från deras massmöten – retoriken, entusiasmen och de rytmiska slagorden – rakt in i tyska vardagsrum. Det var nästan omöjligt att värja sig.

Det senaste stora tekniksprånget lever vi mitt uppe i: digitaliseringen. När internet slog upp sina portar förkunnade teknikapostlarna att denna teknologi skulle förena mänskligheten. Demokratin skulle stärkas och friheten växa.

Men i stället har vi sett ett hur ett bekant mönster upprepas: tekniken har ökat maktens förmåga att sända ut och samla in information.

Förmågan att sända blev tydlig 2016, när påverkanskampanjer via sociala medier användes under flera demokratiska val. Konsultfirman Cambridge Analytica köpte information om Facebooks användare, skapade psykologiska profiler av dem och kalibrerade kampanjerna därefter.

Även informationsinsamlingen har effektiviserats, inte minst genom AI. 1900-talets auktoritära stater kunde avlyssna individer, men för att övervaka alla medborgare hade de behövt ha en spion för varje hushåll. Det var naturligtvis inte möjligt – men i dag kan det skötas av AI-botar som samlar in, sorterar och analyserar vår digitala kommunikation.

Denna digital auktoritarism praktiseras redan. Under den arabiska våren 2009 hoppades många att Twitter skulle skapa en folklig resning i Iran. Men regimen svarade med teknik och slog snart ner upproret.

Vad entusiasterna missade är att informationsteknologi är ett tveeggat svärd, som också kan svingas av repressiva regimer.

Men inte bara av dem. Påverkan kan också ske mer subtilt i öppna demokratier. Nätjättarna har skördat vår data och kan förutse våra preferenser. Därför skräddarsyr de påverkanskampanjer och skickar budskap till oss när vi är som mest mottagliga. Reklam för nya kläder dyker upp i våra flöden precis när vi ska gå och lägga oss, eftersom företagen vet att vi lätt lockas till impulsköp när vi är trötta.

Tanken var att tekniken skulle befria oss – men vad betyder frihet när alla kan utsättas för personligt utformad propaganda? Som individer är det svårt, för att inte säga omöjligt, att stå emot ett tryck som kanaliseras via algoritmer rakt in i våra privata skärmar.

I väst har vi betraktat frihet som rätten att få följa sin egen vilja och längtan utan några hinder. Men om det finns krafter som, nästan utan att jag märker det, formar min längtan – vad är då en sådan frihet värd?

Enligt en mer klassisk syn är frihet något mer än att kunna göra vad som faller en in. Frihet, menade de gamla filosoferna, är att veta vad som är gott och ha förmågan att göra det. En alkoholist med pengar på fickan framför ett öppet systembolag är inte fri, utan fångad av sitt beroende. Det räcker alltså inte att vara fri från yttre begränsningar, om vi inte har förmågan använda den friheten till att göra val som berikar våra liv.

Vi har satt vår tillit till tekniken som befriare, men kanske handlar frihet mer om kultur än teknik? Individer kan inte göra motstånd mot system, utan det kräver kulturer – och sådana bygger vi tillsammans. Isolerade är vi chanslösa, men tillsammans med andra kan vi hålla distans till det digitala bruset och hjälpa varandra att se klarare. Det enda som kan motverka manipulativa algoritmer är en stark frihetskultur

Frihet vinner vi alltså inte genom oberoende, utan i gemenskap. Vi tänker i ibland på friheten som en ensamseglats, där vi styr skutan dit vi själva vill. Men i dagens digitala värld fångas ensamseglare snart av vindar som de inte kan kontrollera.

Oberoende leder inte till frihet, utan till att vi styrs av osynliga krafter. I stället är det bättre att tänka på friheten som att uppföra en symfoni eller spela en fotbollsmatch. Inte frihet från gemenskap, utan frihet genom gemenskap. Goda gemenskaper ger oss stöd, skydd och riktning – men också utrymme för personlig kreativitet.

Tillsammans med andra blir vi då fria att skapa ett liv som är större och vackrare än något vi skulle kunna åstadkomma på egen hand.

Joel Halldorf
kyrkohistoriker, författare och skribent

Långessä: Zombiens kulturhistoria – från slaveri till klimatkollaps och folkfest

Mon, 18 Aug 2025 04:00:00 GMT

Författaren Torbjörn Elensky berättar zombiens fascinerande och grymma historia och analyserar deras mångfacetterade betydelse idag.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-10-31.

1. Ursprunget på Haiti

Den 24 oktober 1936 vandrade en äldre kvinna av svårbestämd ålder in i byn Ennery i Haiti. Hon var lam i vänstra benet, hade inga ögonfransar och bar en smutsig gammal tygtrasa virad runt huvudet, men i övrigt var hon naken. Hon identifierades efter ett tag som Felicia Felix-Mentor. Problemet var bara att Felicia Felix-Mentor hade dött och begravits redan 29 år tidigare, 1907. Det fanns bara en förklaring till att hon återvände hem igen efter så många år: Byborna och hennes egen familj kom fram till att hon gjorts till en zombie, och det var som ett bevis på att sådana existerade som hon blev känd för världen.

Författaren Zora Neale Hurston mötte Felicia Felix-Mentor och tog en bild av henne. Den publicerades i Life magazine den 13 december 1937 i anslutning till Hurstons artikel Black Haiti: Africa, America, Voodooism. Vid denna tid hade zombier varit kända ett tag, de hade börjat erövra sin plats i filmvärlden och därmed i den vidare populärkulturen. Men till skillnad från de flesta tog Hurston den haitiska folktron på fullt allvar. Fotot av Felicia och bybornas vittnesbörd togs till intäkt för att zombier var ett reellt faktum, och inte någon myt – till skillnad från de traditionella berättelserna om varulvar, vampyrer och gengångare, väsen som hade inspirerat 1930-talets stora våg av skräckfilmer och som alla kunde avfärdas som fantasifoster. Hurstons förklaring av zombiefenomenet var tidstypiskt rationell: det var givetvis inte magi som gjorde en till zombie, utan någon form av drog, en kemikalie som stängde av ens medvetande, samtidigt som man kunde fortsätta att röra sig, arbeta, göra allt en levande människa gör, men utan medvetande om det, utan egen vilja och utan ett levande själv. Troligen fanns det gammal kunskap om vilka växter och djur som kunde användas, och som förts över från Afrika på slavskeppen.

Det sägs ibland att zombien är det unikt amerikanska bidraget till världens stora monsterkatalog. Men det är alltså inte från USA, utan från Haiti, som den ursprungligen härstammar. Sina rötter har den i afrikanska föreställningar och den västafrikanska religionen voudun som kom att blandas upp med katolicismens riter och helgon i den synkretistiska religion som utvecklades av slavarna i den franska kolonin Saint Domingue till voodoo. Saint Domingue var ett av världens mest vinstbringande företag, tack vare den intensiva odlingen av sockerrör, som bidrog substantiellt till den franska statskassan under lång tid. Men det var också ett av de allra hårdaste slavregementena under ett par hundra år, tills slavarna år 1791 gjorde uppror mot de franska herrarna och skapade den självständiga staten Haiti. Namnet var en hyllning till Taíno, den karibiska ursprungsbefolkning som i princip helt utrotats av kolonisatörerna under 1500-talet. Haiti betyder ”land av berg” på deras språk.

Haiti var faktiskt det andra landet i Amerika, efter USA, som vann sin självständighet. Men att det var huvudsakligen svarta slavar som gjort uppror i namn av den franska revolutionens universella ideal var svårt att svälja för de förment upplysta människor som inte riktigt kunde acceptera de svartas förmåga till självständigt tänkande. Säkert har den oro slavrevolutionen väckt också bidragit till den starka exotiseringen i de flesta skildringarna av Haiti - och inte minst av voodoo, som alltså inte är någon form av magi, utan en religion.

Zora Neale Hurston var en av de drivande krafterna i the Harlem renaissance, Harlemrenässansen, den väldiga blomstringen av svart kultur i 1930-talets New York. Hon var intellektuell, författare, disputerad och när hon ville åka till Haiti för att studera traditionerna på ön fick hon 2000 dollar av Guggenheims stiftelse, för att täcka alla sina omkostnader. En summa som motsvarade en anständig årslön, så hon kunde genomföra sin expedition i lugn och ro. Syftet var att fortsätta sina studier av de svartas magi. I tidigare böcker hade hon bland annat skildrat hur hon själv deltagit i hoodoo-ceremonier i trakterna kring New Orleans, en folktro som har mycket gemensamt med voodoo. Hon var närmast antropolog, och hennes ideal var att delta som likvärdig i de ceremonier och föreställningar som hon kom i kontakt med. Det betyder inte att hon nödvändigtvis själv måste tro på dem, men hon menade att man för att förstå en annan människas föreställningsvärld måste begripa hur den själv faktiskt anser att världen är ordnad.

I Haiti deltog hon i ceremonier, mötte flera av landets främsta houngans, voodoopräster och såg med egna ögon hur deltagare i riterna blev besatta av andar, loa, som ”red” dem som om de vore hästar. Det som är så speciellt med Hurstons syn på dessa upplevelser är alltså att hon satte sig i sinnet att se dem som helt naturliga, utslag av mänsklig aktivitet, möjligen en sorts psykologiska gåtor, men inte konstigare än tungomålstal och religiös extas i någon baptistkyrka i USA. Och hon insåg också att medan man i USA och övriga Västvärlden betraktade en människa som antingen levande eller död, så fanns det här i Haiti fler andra grader av existens, mellan död och liv, av vilka zombiens är den mest fruktansvärda. Hon hörde zombiehistorier överallt, vart hon än reste berättades det om döda som kommit tillbaka, om hur zombier utnyttjades i arbetet på sockerfält och på sockerbruken. Men den enda hon själv träffade var den arma Felicia. Zora Neale Hurstons foto av henne är det första av en person som faktiskt påstås ha varit en zombie.

Hurston deltog visserligen i de religiösa ceremonierna, men hon var en modern kvinna och hennes slutsats var densamma som läkarnas: Felicia hade drogats för att utnyttjas som arbetskraft. Hon hade alltså aldrig dött på riktigt. Hennes egen bror identifierade henne, liksom hennes tidigare make. Denne var sedan länge omgift och hade en ny familj - han ville inte ha tillbaka sin första hustru. Felicia hade således ingenting att återvända till, den enda lösningen för dem alla var att stänga in henne på mentalsjukhus. Och det var där Hurston mötte henne: en oönskad kvinna, utstött ur sin familj och samhället. Kanske hade hon råkat äta något giftigt, kanske hade hon avsiktligt förgiftats, kanske hade hon hållits fången mot sin vilja, kanske hade hon på något märkligt sätt faktiskt levt som en zombie, men vaknat upp igen och återvänt hem. Hurston ville veta vad det var för gift hon fått i sig, men det skulle dröja många år innan någon på allvar började analysera möjligheterna på den fronten. Nu blev Felicia Felix-Mentor istället passiviserad av psykofarmaka. Om hon inte varit en zombie tidigare förvandlades hon till det nu, av den moderna läkarvetenskapen.

2. Zombien på skärmen

”Mitt första intryck av de tre förmenta zombier, som stumma fortsatte med sitt arbete, var, att det låg något onaturligt och besynnerligt över dem. De slavade som djur, som automater. Deras ansikten, som uttryckslösa voro böjda över arbetet, kunde jag inte tydligt se utan att böja mig ned. Polynice rörde en av dem vid axeln och gav honom tecken att resa sig. Lydigt som ett djur ställde han sig långsamt upprätt – och vad jag då såg, gav mig, på grund av eller trots vad jag förut hört, en chock, som gjorde mig riktigt illamående. Ögonen var det värsta. Det var inte inbillning av mig. De voro verkligen som ögonen på en död människa, inte blinda, utan stirrande; de saknade brännpunkt och sågo ingenting.”

Citatet är hämtat ur ”The magic island”, äventyraren William Seabrooks Haiti-skildring från 1929. Boken kom på svenska redan samma år, under titeln Mysteriernas ö, och gjorde stor skandal. Seabrook beskrev hur han själv deltagit i ceremonier och druckit getblod och skulle senare göra ännu större skandal med sina skildringar av kannibalism i Västafrika. Mycket av det han skrev var lögn och överdrifter. Men det är alltså genom denna bok den ursprungligen lokala företeelsen zombier blir känd i världen.

Strax därefter når de Hollywood. I White zombie, från 1932, som bygger på Seabrooks beskrivning, är zombier själlösa arbetare som drar runt sockerbrukets maskineri långsamt, viljelöst och ostoppbart. Inte ens då någon av dem ramlar ner i anläggningen och krossas till döds rör de en min. Men själva skräckhistorien centreras kring den vita societetskvinnan Madeline Short Parker, spelad av stumfilmsstjärnan Madge Bellamy, i en av sina få talroller. På sin resa mot Haiti stöter Parker och hennes fästman på plantageägaren Charles Beaumont, som bjuder dem till sin egendom. Han är förstås förälskad i Madeline, men avvisas och vänder sig då till en voodoomästare spelad av Bela Lugosi, sedermera mera känd i rollen som Dracula. Denne onde magiker – ja, för här är voodoo likställt med svart magi – gör Madeline till en zombie som går att styra rakt in i Beaumonts famn. Denne upptäcker emellertid att det är helt värdelöst att äga hennes viljelösa kropp. Det var hennes själ, hennes personlighet han förälskat sig i. Nå, till slut dör voodoomästaren såväl som plantageägaren, Madeline frias från sin förtrollning, återförenas med sin fästman och så levde de lyckliga i alla sina dar.

Som antyds redan i titeln präglas filmen av en tydlig dikotomi mellan svart och vitt. Ljudet av de svartas trummor som genljuder i den tropiska natten spelar en central roll. De symboliserar något primitivt, ursprungligt, men också sex och hotfull magi.

I Jacques Torneurs sevärda I walked with a zombie, från 1943, fungerar de svarta personerna i filmen inte bara som anonym bakgrund, de deltar i handlingen, framställs som hyggliga människor, voodoo framhävs som religion, inte svart magi och i en nyckelscen alldeles i början sägs det rent ut att landet är vuxet ur slaveriet och revolutionen mot slavägarna. Varför denna förändring i tilltalet? Jo, mellan White zombie och I walked with a zombie hade Zora Neale Hurstons nyfikna och mindre exotiserande voodoo-reportage publicerats i Life magazine. Det är uppenbart att de gjorde skillnad i synen på haitierna.

När zombier senare återvänder till populärkulturen är det först via skräckserietidningar under 1950-talet. Sådana som regissören George A Romero läste under sin uppväxt. Men den moderna zombiefilmen är helt och hållet hans skapelse. De här vandrande liken vars enda mål är att äta de levande föds i hans film Night of the living dead, från 1968. I den etableras grundpremissen för i stort sett alla kommande zombiefilmer: en grupp människor barrikaderar sig i en byggnad, vilken anfalls i våg efter våg av långsamt men ostoppbart vandrande zombier. I Romeros första film i en bondgård. Och i den andra, Dawn of the dead, från 1978, i ett stort köpcentrum.

Om man i de tidiga filmatiseringarna kunde läsa in en medveten eller omedveten kritik mot omänskliga arbetsförhållanden och slaveri, så är det lockande att se hur den kritiska blicken nu istället vänts mot konsumismen och dess slavar, som levande döda håglöst vandrar mot the mall. Men Romero vänder slutligen också upp och ner på den svartvita dynamiken i White zombie. Huvudrollen i Night of the living dead spelas av Duane Jones och hans rollfigur Ben är en både handlingskraftig och samlad svart protagonist i en värld av kaos. Något som vid denna tid i praktiken inte existerade i amerikansk film.

Under lång tid dominerade Romero zombiefilmvärlden, även om inte minst de italienska spagettizombiefilmerna öppnade för nya skikt av ohöljt blodig våldsamhet. Men hur kom vi därifrån till 2000-talets explosion, där zombier blev vardagsmat? Naturligtvis var det inte längre serietidningar, film eller tv som satte agendan och därmed inte heller längre USA. Det japanska tv-spelet Resident evil tog världen med storm när det började säljas 1996. Och här finns flera av de motiv som utvecklat genren, som att zombierna uppstår på ett stort företag som sysslar med hemlig forskning. Det finns zombiedjur och muterade monster. Det handlar inte längre om vanliga människor som barrikaderar sig tillsammans, utan det är elitfighters som slåss med allt mer spektakulära vapen. Spelet har lett till en lång filmserie och för varje ny film blir zombierna allt mer groteska och kampen mot dem allt mer bombastisk. Ska man förklara varför just zombier blivit så extremt populära under 2000-talet så är nog det en av de enklaste förklaringarna: de funkar så bra som spel – man får springa, man får skjuta, man får under tidspress hitta kreativa lösningar på livshotande utmaningar. Allt i en trygg miljö och utan att behöva resa sig ur soffan.

Men med detta var också alla gränser sprängda. Vi fick zombiekomedin Shaun of the dead, den globala zombiekollapsen World war Z. Samtidigt vändes blicken mot det mer jordnära, det sociala samspelet mellan dem som barrikaderar sig tillsammans. Det gäller inte minst den tv-serie som för en tid skulle bli störst av alla och få zombiegenren att nå ut till den riktigt breda allmänheten.

The walking dead började sändas 2010 och gav upphov till spin off-serien Fear the walking dead, båda riktiga långkörare. Här var mediegången den omvända. Först kom Robert Kirkmans och Tony Moores tecknade serie, sedan tv-serien och sist kom spelet. The Walking dead utspelar sig i hög grad i sydstaterna, vars stora svarta befolkning speglas i antalet viktiga roller med svarta skådespelare. I och med slaveriets forna utbredning i detta område, knyter serien också an till zombiens ursprung på Haiti, nationen som byggdes av revolterande slavar och där zombien blev en hotfull påminnelse om denna historia.

3. Den första ateistiska mytologin

I zombiefilmen Dawn of the dead från 1978 tar Robert A Romero tillvara på alla de satiriska möjligheter som ges av att den lilla gruppen överlevande barrikaderat sig i ett stort köpcentrum. This was an important place in their lives, detta var en viktig plats i deras liv, anges som förklaring till varför de odöda söker sig just till the mall.

Om zombiens föddes som en mardrömsversion av slavens liv på Haiti – en viljelös, levande död som arbetade utan ett uns av mening – har den här blivit en spegelbild av den konsumerande västerländska samtidsmänniskan. De överlevande frossar då de plötsligt har fri tillgång till allt, medan zombier åker rulltrappa och vandrar mållöst mellan skyltfönster, lika uttryckslösa som skyltdockorna de passerar.

Sedan 1978 har konsumismen förstås expanderat över alla bräddar. Det finns knappast något fredat område. Vi konsumerar vila och vi konsumerar sex. Vi gör rentav varor av våra personligheter, bygger upp vår image som om vi vore produkter, för att vi inte längre orkar göra arbetet att utveckla oss själva som människor. Zombielivet är en utmärkt symbol för denna den absoluta materialismens triumf.

Andra klassiska monster har alltid något individuellt drag. En vampyr är både offer och förövare, den har personlighet. Dessutom sex appeal, vilket knappast är något zombier kan anklagas för att ha. Till och med varulvar är monster som lider och reflekterar över sin situation, också de erotiskt laddade, vilket framhävts inte minst av den engelska författaren Angela Carter. Frankensteins monster, modernitetens ursymbol, är på sätt och vis också en zombie – en odöd som stapplar fram genom tillvaron – men som reflekterar över sin roll, vill förstå vem han är och varför Dr Frankenstein skapat honom till ett liv av lidande. Zombien däremot vill bara äta människokött. Den har ingen personlighet, inget öde, inget djup. Den tänker inte, kommunicerar inte, har inte ens insektssamhällets kollektiva intelligens och förmåga till samhällsbyggande. Den är ruttnande kött bara, som sakta men obönhörligt närmar sig för att äta upp dig eller göra dig till en i zombiehorden. Vilket öde som är värst är upp till var och en, men ingen kan i längden undgå det ena eller det andra.

Zombier är nihilistiska monster som gestaltar ett liv helt utan värde. Det är därför de passar så bra i skjutspel också. När du skjuter sönder en av de vandrande odöda utför du en ren hygienåtgärd, de är inte längre människor och absolut inte några personer. Till och med när det kommer till att skjuta nazister finns det en liten moralisk spärr, men inte om de förvandlats till zombier först – vilket sker i allt fler filmer och spel. De absolut onda förvandlas till absolut främmande. Men frågan ställs faktiskt i en del filmer och naturligtvis även i tv-serierna, om det verkligen är rätt att döda dem urskillningslöst. Tänk om någon skulle hitta ett botemedel? Upprepade skräckeffekter bygger på att det är en närstående som kommer fram till en, någon man älskar, men som blivit en zombie och då måste man välja: döda den eller låta sig själv dödas av den. I dessa scener stegras obehaget, men de kan även laddas av en viss sorg, som då centrala huvudpersoner efter att ha varit med oss flera säsonger, dör även de, i armarna på vänner och familj, vilka tvingas krossa deras skallar för att förhindra att de omvandlas. Det obönhörliga hos zombien, att det är totalt omöjligt att resonera med den, speglar väl den växande känslan som många känner inför samtidens hot, inte minst klimatförändringarna.

Hellre än att tala om nihilism kan det formuleras som att zombier befinner sig bortom ont och gott. Eftersom de är utan vilja har de heller inte ansvar för sina handlingar. De personifierar, ironiskt nog helt utan att längre vara personer, naturens absoluta likgiltighet inför oss och våra behov – vilken i vår tid ersatt Guds tystnad som källa till existentiell fasa.

Ja, zombievärlden kan betraktas som den första rent ateistiska mytologin. I de flesta sammanhang ges inte ens någon egentlig förklaring till varför de här själlösa vandrarna plötsligt uppträder ibland oss. De är en miasma bara, en massa som växer och växer av odifferentierade, avindividualiserade konsumerande, dödande, ätande kroppar. Inte ens onda, utan alla lika mycket offer som vi själva. Och detta påpekas gärna i filmerna: de är vi. Lite som i devisen som sitter över den groteska samlingen av skelett i kapucinerklostrets krypta i Rom: Ni är det vi var, vi är det ni blir.

Och någonstans där, i dödens oförklarliga väldighet och oundviklighet ligger naturligtvis också skräcken för zombier. När de väller fram i ostoppbara massor åskådliggör de en dödens barock. Estetiken har rötter långt tillbaka, till exempel i den katolska kyrkans kult kring helgonens kroppar, som inte sällan går att se mumifierade i glaskistor i de stora katedralerna. Den för också tankarna till de döda som kan beskådas i Palermo, mumifierade och iklädda sina bästa finkläder. Tydligare än så kan inte döden göras. I en tid då teknologin, vården, hygienen avlägsnat oss så mycket det bara går från döden, är denna typ av fysiskt närvarande döda kroppar mera skrämmande än under den tid då det ännu var vanligt att ta avsked på dödsbädden, vaka vid liket och kanske även fotografera sig tillsammans med det, som på 1800-talet.

Den ursprungliga, haitiska zombien släpar med fötterna för att den är en slav. Slavens enda form av protest är att maska, att sabotera eller i värsta fall att stympa sig själv för att inte längre kunna jobba. Det är dess motvilligt mekaniska rörelsemönster som överförts till zombier. Men det finns andra fasor som går igen i zombieestetiken och de två mest uppenbara, som ligger mellan 1930-talets blonda kvinnozombier och vår tids sönderfallande döda kroppar, är andra världskrigets fasor. För den som slentrianmässigt skrattar åt zombier som massakreras i populärkulturen är denna tanke smått hotfull. Den förvandlar den avslappnade känslan till ångest, men det måste sägas: Vad i sinnevärlden liknar zombier mest om inte lägerfångar i Auschwitz eller de irrande överlevande strax efter atombombsexplosionerna i Hiroshima och Nagasaki? Dessa tomma, själlösa, mekaniserade före detta levande människor är också en bearbetning av människans djupaste mörker och det moderna krigets yttersta fasor: dödslägret och atombomben.

En modern mytologi alltså, men samtidigt en förening av närmast eviga motiv. Grekernas dödsrike där de döda svävar runt utan att riktigt veta vilka de är. Och dödsdansen, där hög och låg, rik och fattig dansar tillsammans mot det oundvikliga slutet, i kyrkomålningar från pestens 1300-tal. Helvetesskildringar i ord och bild från många århundraden av religiösa försök att skrämma oss till ordning. Frågan är bara om vi förmår att lyssna på vad den vill säga oss idag, den jämrande uttryckslösa folkhopen, som släpar sig fram mot köpcentret medan världen står i brand.

4. Monster i livets tjänst

Det finns något glädjande, nästan rörande, i hur vi människor kan ta det vi fruktar mest, kondensera det till någon sorts fungerande symboler och ritualer, och göra det till ett sätt att vara tillsammans, fira och njuta av livet, samtidigt som vi besvärjer faran.

Som att ta på oss sönderrivna kläder, groteskt smink och vandra tillsammans längs gatorna som en hord av odöda. Så kallade zombie walks, zombiepromenader, är en av de mest fascinerande utlöparna av zombiekulturen, och tog form kring millennieskiftet. En av de första, som hölls som ett pr-jippo för en skräckfilmsfestival i Kalifornien 2001, blev en årlig tradition och promenaderna har sedan dess blivit en global företeelse. ”En folkfest i likdelarnas tecken”, som det hette om en parad i Stockholm. När zombiepromenaderna nådde Brasilien blev det naturligtvis en folkfest med tiotusentals deltagare. För detta är förstås i grunden en ny sorts karneval, som riktigt gottar sig i det motbjudande och groteska, vilket som sagt alltid har varit ett av mänsklighetens sätt att fira livet och besvärja de verkliga farorna.

Det är naturligtvis inte zombier vi egentligen fruktar. Men som vår tids monster lyckas de åskådliggöra alla våra rädslor för krig och utrotning, atomvintern, det konsumerande livets meningslöshet, och såklart döden i sig. De kan uppfattas som symboler för både pandemier och klimathotet. Samtida, som sagt. Och på ett sätt sträcker sig zombiekulturen rakt in två skarpt åtskilda men ändå besläktade rörelser i vår tid. Du behöver inte pengar eller avancerad teknik för att klä ut dig till en zombie och delta i rörelsen, med tid och tålamod kan du fixa det själv och bli en del av gemenskapen. DIY, do it yourself, som devisen lyder på engelska. Men zombieran påminner också om en helt annan gör-det-självkultur, där det gemensamma brutit ihop och varje man måste klara sig själv.

I filmer och tv-serier om zombier är det naturligtvis denna överlevnad som är det centrala temat: hur klarar man av att samhället kollapsar runt en, hur kan man överleva utan att själv smittas av zombier, då varken polis och sjukvård, militär eller elförsörjning och vatten och avlopp längre fungerar? Det är inte så konstigt att zombier ofta används som fiktivt hot i diskussioner kring preppning, om att förbereda sig för det allra värsta: ett krig, en väldig naturkatastrof, en samhällskollaps av något slag. Litteraturen som lär ut hur man bör göra är stor och växande. Redan 2003 kom Max Brooks The zombie survival guide, som är en komplett handbok om hur man skyddar sig från de levande döda. Den börjar i beskrivningar av vilka vapen man kan använda och hur man bäst tar kål på attackerande zombier, om de kommer enskilda eller i stora grupper. Men också om vilken sorts byggnad det är bäst att barrikadera sig i, vilka fordon som är lämpligast i olika typer av terräng och den ger rådet att man ska organisera sig, samarbeta och ”läs på, läs på, läs på!”. Även om få fruktar en verklig zombiekollaps så kan man lära sig en hel del, dessutom med fiktionens lite avdramatiserande fernissa. Herman Geijer är en svensk ledstjärna i undergångsförberedelsen, han har skrivit böcker och hållit kurser i Zombieöverlevnad. I både dessa praktiska guider med fiktiva förtecken och i de rena fantasierna är det lätt att se hur zombiegenren förnyar och utvecklar två klassiska koloniala genrer: Vilda västern och Robinson Kruse-berättelsen. Kampen för att erövra och försvara nytt territorium mot ett hotfullt folkslag, samt försöken att överleva med det lilla som står till buds. Precis som under karnevaler och zombiepromenader används monstren för att tjäna livet och överlevnaden.

Med alla dessa bottnar i människans grundläggande instinkter och fasor, såväl som i samtidens specifika bekymmer, är det lätt att förstå zombiens starka roll i dag. Ändå är det inte utan fascination jag scrollar genom de långa zombietrådarna på Mumsnet, ett brittiskt nätforum i stil med svenska Familjeliv, där föräldrar vanligen diskuterar recept, nappavvänjning och annat fredligt. Nu för tiden blandas det med diskussioner om hur zombier troligen attackerar, var de biter, vilka vapen som är lämpligast, och vad man bör ha i skafferiet om man ska klara en längre belägring.

Det verkar onekligen som att distinktionen mellan fiktion och verklighet blivit suddig för flera personer. De kanske inte tror att det finns zombier här och nu, men kan mycket väl tänka sig att de kan uppstå. Ett virus eller någon drog skulle kanske på riktigt kunna göra så att de döda vaknar. Eller för all del en förbannelse av något slag. Den ursprungliga ”verkliga” zombien från Haiti, har möjligen sina lokala anhängare. Men den är numera alltmer olik populärkulturens samtida dito. När William Seabrook och Zora Neale Hurston reste runt Haiti och skrev sina zombieskildringar på 1920- och 30-talen, var berättelserna om levande döda som slavade på fälten vitt spridda. Och så sent som 1983 tog antropologen och etnobotanisten Wade Davis Hurstons berättelse om sitt möte med zombien Felicia Felix-Mentor på största allvar. Han satte sig i sinnet att undersöka hur en zombie hade kunnat skapas med någon drog, och presenterade olika förslag på ”receptet” i en numera klassisk uppsats: The ethnobiology of the Haitian zombi. Han rapporterade om nya zombiefynd på Haiti och fick med sig olika misstänkta blandningar, som vid laboratoriestudier alla visade sig innehålla gift från blåsfisken. Den är världens näst giftigaste ryggradsdjur, men även känd som en japansk delikatess. Sushi gjord på blåsfisken fugu lär döda omkring 50 personer per år i Japan. Ingen har emellertid rapporterats bli en zombie.

Troligen har zombier på Haiti alltid varit en myt, ett sätt att möta och hantera slaveriets fasor. Precis som vår tids levande döda främst är ett sätt att bearbeta vår tids fruktan. Men vem vet säkert? Seabrook såväl som Hurston och Davis, rapporterar alla om Haitis lagbok, Code pénal, från 1883, i vilken det uttryckligen förbjuds att göra någon till en zombie med hjälp av droger. Kanske användes faktiskt gift för att göra slavarna fogliga. Och kanske kommer det en dag ett virus som verkligen förvandlar oss till zombier. Prepparna har nog rätt. Det är säkrast att vara förberedd på allt.

Torbjörn Elensky, författare

Långessä: En berättelses natur är att spränga sina egna gränser

Mon, 11 Aug 2025 04:03:00 GMT

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 9 mars 2020.

Kapitel 1: Inledningen

Låt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där.

Men så… Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En …häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt.

Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig.

Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar?

Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas.

Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus ”Pesten”. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han – om han varit en verklig person – ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter.

Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: ”Hatten av, mina herrar!” Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: ”Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det.”

Doktorn – som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor – blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: ”En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne’s blommande alléer.” Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre… Efter en tid presenterar Grand en ny version, där ”elegant” bytts ut mot ”smärt”. Ordet ”magnifik” som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, ”välfödd” fungerar inte heller. En kväll är han segerviss – ”en kolsvart fux” ska det stå! Det går inte, säger doktorn.

”Varför inte?”

”Fux betecknar inte rasen utan färgen.”

”Vilken färg?”

”I alla fall inte svart.”

Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: ”I en håla under jorden bodde en hobbit”. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo.

Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig.

Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen ”Om en vinternatt en resande” inleds med att läsaren, tilltalad som ”du”, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, ”Om en vinternatt en resande”. ”Du” ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet.

De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i ”Om en vinternatt en resande” skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan.

För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt.

Som den här meningen: ”Äntligen stod prästen på predikstolen.”

Eller vänta nu, står han inte i predikstolen?

Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan.

För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra – eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare?

Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: ”Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.

Det är vad en berättelse är.”

Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ...

På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden.

Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg?

Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin:

”Till mitten hunnen på vår levnads vandring

hade jag i en dunkel skog gått vilse

och irrat bort mig från den rätta vägen”.

Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent.

Förresten, tänker han, att prata om ”början, mitt och slut” som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: ”Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet.” Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen.

Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar.

Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida?

Jo…

Så kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst.

Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig – hur många stigar han än provar – tycks vilja släppa ut honom ur sin skog.

”En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd”, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, ”Skriv först. Fråga sen.” Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet.

Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare.

En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser.

Ta tyglarna, säger ridläraren.

Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att ”gå på tygel”. Något som enligt ”Ridhandbok 1” kräver ”en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun”. Mellan handen och textens mun.

Vänd rakt upp, säger nu ridläraren.

Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig.

Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt?

Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis – planer – det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en ”byxnötare”, eller ”panster” som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en ”planer”; någon som planerar.

Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper.

Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om ”micro managers” kontra ”macro planers”. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer.

Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig.

Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager.

Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen?

Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet.

Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen.

Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren.

Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd.

På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt.

Ut ur den mörka skogen.

Kapitel 3: Slutet

”Vet du hur det slutar?” är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: ”Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans.” Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen.

Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade.

Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande.

Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom.

Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen.

Förläggaren Håkan Bravinger – som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen – påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan.

Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: ”och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset”. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt.

Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur – något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på – säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans ”Dialog om Sättet att sluta Stycken”, säger den ena personen: ”Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut.” Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: ”Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar.” Talaren menar att sådana slut bara finns i ”orimliga konstalster”. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren.

Men varför är slutet så viktigt?

Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan.

Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll.

Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på.

I essäsamlingen ”The Sense of an Ending” – ursprungligen ett antal föreläsningar – talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, ”i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut”. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa).

Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark.

Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den.

Fjärde kapitlet: Eftervärlden

Läsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer.

Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden.

Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel?

Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons ”Staten”, Jonathan Swifts ”Gullivers resor”, evangelierna …

”Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.

Det är vad en berättelse är” som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren.

Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem.

Det har gjort honom till en jagad man.

Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat?

Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat.

Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken).

Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer… ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt.

När Ali Smith skriver: ”Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.

Det är vad en berättelse är”, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden.

Men vad blir kvar och vad blir inte kvar?

En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren.

Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner.

Det är inte lätt med eftermälet.

I essän ”Jag skriver, alltså ska jag dö” från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. ”Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död”, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett ”jag” (Sapfo), ett ”du” som är dikten själv och ”han”, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som ”en gudars like” i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska ”blåsa in sin anda i diktens materiella form”, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död.

I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder ”poetiskt eftermäle”.

Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig.

Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken.

Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö.

Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning – en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva.
Martin Engberg, författare

Musik

The Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0)
www.youtube.com/savfkmusic
www.facebook.com/savfkmusic)

Lästips

Frank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000.

P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019.

Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 – grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003.

Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag.

Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.

Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017.

Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin

Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006.

https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning

Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018.

Stephen King: Att skriva – En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag.

Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010.

Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken.

Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W

Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017

Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin

Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015

Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Långessä: Såret efter Hiroshima är fortfarande vidöppet

Wed, 06 Aug 2025 04:00:00 GMT

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Ursprungligen publicerad 2025-05-19.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Atomvår

Som ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.

Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n’as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.

Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.

Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.

Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.

Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.

Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.

Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade.

Atomsommar

Det sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.

Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”

Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.

Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.

Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.

Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.

Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.

Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.

Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda.

Atomhöst

”Din första tanke när du vaknar skall vara ’atom’.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.

Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.

Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.

Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”

I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”

Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”

Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få förödande effekter har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner.

Atomvinter

Ett minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.

Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.

Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.

Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.

Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.

I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.

Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.

Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.

Dan Jönsson
författare och essäist

Litteratur

Annie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.

Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.

Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.

H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)

Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.

Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).

Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.

Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.

Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.

Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – En bok om atombomben, Bakhåll 2013.

Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.

Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.

Ljud
Sylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.

Sveriges Radios arkiv.

US National archives.

Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Två kristendomar: När morfar läste Kierkegaard

Fri, 01 Aug 2025 04:00:00 GMT

Författaren Kristoffer Leandoer letar efter sin morfars marginalanteckningar i Sören Kierkegaards Dagbok och finner två människor vars intellektuella vägar korsas, på väg i olika riktningar i livet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-05-05.

Min morfar var en boksamlare av stora mått och hans huvudsakliga motion var veckorundan till Stockholms antikvariat, som tog en hel förmiddag i anspråk. I min ägo har jag hans exemplar av Sören Kierkegaards Dagbok. Morfar köpte boken i Uppsala den 4 januari 1932, medan han själv studerade till präst. Dagboken har kallats Kierkegaards inre självbiografi och är läst med pennan i hand. Understrykningar, kommentarer i marginalen. En stor del av boken ägnas Kierkegaards funderingar kring prästämbetet och planer på att prästvigas. Morfar måste ha köpt den med detta i åtanke, för att gå i dialog med den danske filosofen om sitt eget yrkesval.

Morfar hade växt upp i Frälsningsarmén, där hans pappa var revisor. Sedan blev han rekordung pastor i Missionsförbundet, predikade land och rike runt tills han träffade mormor och inledde en decennielång förlovning. För att ge mormor det hon ville ha – ett ombonat hem, trygghet, välstånd, en respekterad samhällsställning – lämnade morfar sin ambulerande frikyrkotillvaro och skolade om sig till präst i Svenska kyrkan.

Den 1 maj 1835 skriver Kierkegaard följande: ”Då man skall följa kommentatorernas väg, går det ofta som med den resande i London – vägen leder nog till London, men om man vill dit, så måste man gå i rakt motsatt riktning.”

Hundra år senare bekräftar morfar gillande: ”Och så synes det mig med min längtan att nå prästkallet”, antecknar han i marginalen. Det vill säga, morfar hade inte valt att omskola sig om han lytt råden från dem som stod bredvid. Det gäller att förstå min bestämmelse, säger Kierkegaard, att finna en sanning som är sanning för mig – och morfar håller med. Det är ju precis vad han själv gjort – lämnat allt och börjat om. Han har också valt sin egen väg, han och Kierkegaard kan vara sams.

De möts i betoningen av det subjektiva: hjärtats sanning, det självupplevda. Morfar kommer ju från väckelsen, det personligt levda mötet med Gud är hans hemmaplan.

Att följa en annan människas läsning är en påtagligt intim handling, det innebär att flytta in i hennes huvud för en stund. Genom morfars understrykningar och kommentarer lär jag känna sidor av honom som var oåtkomliga när jag var barn.

I början av 1837 kastar Kierkegaard fram tesen att stora genier egentligen inte läser när de läser; de är för upptagna av sin egen utveckling för att bry sig om att förstå författaren. Nu blir det frågetecken i marginalen. Morfar får inte grepp om tanken. ”Utvecklas de inte själva om de lära sig förstå författaren?” undrar han.

För Kierkegaard är personligheten med nödvändighet på kant med omvärlden, i strid med varje auktoritet. Dialog är ett sätt att bråka. Morfar avskydde all form av bråk. Sällan eller aldrig talade han illa om andra.

Kommentarer som ”Förstår jag ej” eller ”Kanske jag missuppfattar” blir allt vanligare. En äkta kristen är man bara i motvind, menar Kierkegaard: först när man blir utbuad av sin församling. Stort frågetecken i marginalen av morfar, denna gång i bläck.

Den 7 februari 1846 skriver Kierkegaard: ”Min plan är nu att utbilda mig till präst Jag har i flera månader bett Gud hjälpa mig vidare, ty det har nu en längre tid stått klart för mig, att jag inte mer bör vara författare, vilket jag antingen vill vara helt eller inte alls.” Morfar stryker under. Men det som står högst på hans egen önskelista under läsningen – gifta sig och prästvigas, bli en stadgad karl med ämbete och tjänstebostad – är precis vad Kierkegaard väljer bort i sitt liv. Han säger upp både förlovning och prästvigning. Det kunde väl andra också göra, tyckte han.

Sören Kierkegaard, som kom från en förmögen familj och aldrig behövde grubbla över sin försörjning, sa att man måste lära sig att avstå. För att höja sig från tillvarons estetiska dimension måste man avstå från världen. Endast genom tron på det absurda kunde människan hantera sin skuld och göra som Abraham på Moria berg och visa sig beredd att handgripligt offra det man hade allra kärast. Skuld består nämligen i att klänga sig fast vid denna världen och välja den framför Guds rike.

Kierkegaard hade en unik förmåga att göra andra människor illa till mods. Morfar gjorde sig omtyckt. Han talade aldrig illa om någon och bevarade samvetsgrant de hemligheter han fick ta emot under sin långa tjänstgöring: man visste aldrig hur andra människor egentligen hade det, sade han gärna. Han behandlade andras familjeliv med större varsamhet än sitt eget.

”Olycklig kärlek är den högsta formen av kärlek”, säger Kierkegaard. ”Nej!” har morfar skrivit i marginalen. Med utropstecken. Så kommer en teologisk förklaring: ”den högsta formen”, har morfar skrivit med blyerts, ”är en kärlek som är välsignad av Gud: lycklig eller olycklig!”

Kierkegaard ville ha det dåligt. Morfar ville ha det bra. Han värdesatte yttre bevis på framgång – ordenssällskap, middagsinbjudningar, han tackade ja till allt.

Morfar fick alltid beröm för att han talade både vackert och väl. Han var populär som lunchpratare och som radiopräst, det spelades in skivor med hans predikningar. Prästen ”ska inte vara en talare”, dundrar Kierkegaard, utan en som ”existerar i det han förkunnar”. Understruket med bläck, inte blyerts, och med påtagligt skakig hand.

Enligt Kierkegaard är sanningen alltid i minoritet. Att vara ensam om sin åsikt är nästan ett bevis på att man hade rätt. Morfar gick åt motsatt håll. Han kom från frikyrkan till statskyrkan och ville in i värmen.

Kristendomen är ingen lära, utan en existensmeddelelse, sa Kierkegaard, som inte behövde försörja varken sig själv eller någon annan. Men det behövde morfar, som studerade kristendomen just som en lära. Och därför lät han Kierkegaards tanke om kristendomen som en existensmeddelelse vara utan att stryka under. Existensen fick meddela sig bäst den ville.

Att bli botad med hjälp av kristendomen är inga problem, säger Kierkegaard på sidan 402: ”svårigheten är att bli tillräckligt sjuk”. Citatet är understruket, men inte av morfar. Här tycks ett slutgiltigt brott ha skett mellan morfar och Kierkegaard … dessa sidor var fortfarande osprättade när boken kom i min hand. Därför kan morfar inte heller ha läst nästa sida, där Kierkegaard fortsätter sin tanke och driver den ännu ett steg: ”kristendomen är främlingskap i denna världen.”

Om morfar hade läst så långt, hade han kanske ändå känt igen sig, åtminstone i slutskedet av sitt liv.. För han, som satte så högt värde på att vara hemmastadd i Stockholm och på Södermalm, dog verkligen som en främling. När jag nu tänker på morfars sista tio år i livet – förlamning, färdtjänst, långvård – så är det allt Kierkegaard som verkar bortskämd. Ingen som får leva tillräckligt länge kan längta efter att bli tillräckligt sjuk, det är ungdomens, hälsans och bekymmerslöshetens privilegium. ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”, säger Jesus i Lukasevangeliet. Jag tänker mig att morfar sätter utropstecken där.

Kristoffer Leandoer, författare

Essäismer: Robert Musils exakta extas

Wed, 30 Jul 2025 04:01:00 GMT

Genom att vara ett tänkande nedsänkt i den levda erfarenheten kan essän omskapa människan i grunden. Det menade författaren Robert Musil. Emi-Simone Zawall reflekterar över hans essäism.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 17/2 2020.

Föreställ dig den där lätta extasen man kan uppleva när man drabbas av en stor tanke. Det har plötsligt gått upp för en, man har äntligen förstått, man har nått till en punkt där man inte var förut, allt stämmer; den yttre världen verkar plötsligt, och för ett ögonblick, komma den inre till mötes.

Föreställ dig sedan att någon skulle ta fram en kamera, en sorts röntgenkamera. Inte en sådan som tränger genom kött och ben, utan en som fångar det inre livets rörelse precis i det ögonblick när tanken får allt att klarna. Kameran skulle ta ett snapshot av det inre livets form i detta ögonblick. Det skulle vara som att fånga ansiktets särskilda och mycket tillfälliga uttryck när det når en erotisk höjdpunkt.

En sådan kamera som kan ta en sådan bild finns förstås inte. Men det finns något annat och det är litteraturen. Eller närmare bestämt: essän. Det menade i alla fall den österrikiske författaren Robert Musil.

Musil föddes 1880 i Klagenfurt i det habsburgska Österrike och växte upp i en tid när det folkrika imperiet var som störst. Han gick i kadettskola i Mährisch-Weisskirchen (Hranice) som barn, studerade till ingenjör i Brünn (Brno), och läste filosofi och experimentell psykologi i Berlin, men övergav till slut både ingenjörsyrket och den akademiska banan för att ägna sig åt sitt litterära skapande.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Musil med sina intressen och erfarenheter av både vetenskap och litteratur omfattade två väsenskilda sätt att förhålla sig till verkligheten. Själv delade han gärna upp det så. Han kunde till exempel hävda att det finns två kunskapsformer. Dels den säkra, objektiva kunskap – ”ratioid” – man bara kan tillägna sig genom vetenskapliga studier. Och dels den subjektiva, individuella kunskap – ”non-ratioid” – man får genom att leva.

På samma sätt finns det två erfarenhetsformer, trodde han, eller egentligen: två olika sätt att förhålla sig till en och samma sak. Dels de objektiva, vardagliga erfarenheterna av alla de matematiska och logiska fakta som världen utgörs av som i sin tur ligger till grund för vetenskapen. Och dels det han kallade för ”det andra tillståndet” – det subjektiva förhållande till världen som utmärks av intensiva, oftast oregelbundna erfarenheter – som till exempel en förälskelse eller det förtätade ögonblicket innan man ger sig in i en boxningsring. Det är de innerliga erfarenheterna som i sin tur ligger till grund för litteraturen, konsten och livet.

Utmaningen som den moderna människan stod inför, enligt Musil, var att överbrygga klyftan mellan objektiv och subjektiv kunskap, vardagliga och innerliga erfarenheter. Själv var han, som så många i hans generation, präglad av de traditionella ideologiernas kollaps i början av 1900-talet och skiftet till ett modernt samhälle. Vem hade kunnat tro att det tusenåriga habsburgska imperiet bara ett år efter första världskrigets slut skulle vara upplöst och förvandlat till nationalstater? Kriget hade inte bara slagit sönder människors liv utan också omintetgjort grundmurade ordningar

Musil hoppades att de gamla systemens fall skulle låta en ny människotyp träda fram som inte mekaniskt sökte sin tillflykt till gamla, fixerade livsformer eller irrationella, känslostyrda rörelser. En människas liv, menade han, är ju i grunden oförutsägbart. Det kan inte rymmas i en och samma form, varken moralisk eller vetenskaplig, och detta faktum måste få utrymme i människors tankar och känslor. Människan, och i synnerhet människan i ett modernt samhälle, behöver få kunna skapa mening av sina erfarenheter och låta livet vara liv, inte misslyckade ideal.

I princip kretsade Musil i hela sitt författarskap kring denna övertygelse om att det måste finnas ett nytt sätt att tänka och känna som kan omfatta både oordning och ordning, konst och vetenskap, kreativitet och logik, det personliga och det opersonliga. Och det är här essän kommer in i bilden.

Genom att befinna sig på gränsen mellan vetenskap och konst utgör nämligen essän denna mellanzon mellan det objektiva och det subjektiva där en människa ges möjlighet att ordna sitt liv med både ”precision och själ”, som Musil uttryckte det. Essän, menade han, lånar ju sin form och sin metod från vetenskapen och sitt innehåll från konsten och livet. Istället för att som romanförfattaren, uppfinna romanfigurer, tar essäförfattaren – liksom naturvetaren – sin utgångspunkt i fakta och skapar utifrån dessa fakta tankar och idéer som följer på varandra utifrån en logik som har sin rot i författaren själv. Skillnaden mellan naturvetarens fakta och essäförfattarens tankar ligger alltså i att dessa tankar varken är lagbundna eller generellt observerbara. Essän lägger aldrig fram någon sanning, bara sannolikheter. Men dessa sannolikheter närmar sig å andra sidan sanningen mer än sanningen själv skulle kunna göra. Därigenom blir essän, med Musils ord, ”den mest exakta och precisa form som kan brukas på ett område där man inte kan arbeta exakt och precist”.

Musils ideal var att leva ett liv på jakt efter sanningar som kunde ge nya djärva riktningar åt känslan. Genom att inte bygga på några särskilda argument eller doktriner, utan vara ett tänkande nedsänkt i den levda erfarenheten, skulle essän – eller ”essäismen” som Musil kallade det – helt enkelt omskapa det mänskliga i grunden och bestämma kursen för nya möjliga sätt att vara människa på: intellektuellt, etiskt, erotiskt.

Och ärligt talat, kanske är det just därför det är så svårt att utvinna ett innehåll, en kunskap, eller en lära ur Musils ofta vindlande verk. Eller som han själv beskriver ett sådant försök i sin väldiga, och oavslutade essäroman ”Mannen utan egenskaper” (1930, 1933, 1942):

”Det blir ungefär så mycket kvar av alltsammans som av en manets ömtåliga, färgskimrande liv sedan man har lyft upp den ur vattnet och lagt den på sanden. Den lära som har framgått ur gripenheten sönderfaller inför de oberördas förnuft till stoft, motsägelser och meningslöst svammel.”

Glöm alltså det där med att en essä skulle vara ett slags ”försök”. Å, nej. En essä, det är en livshållning. Eller kanske snarare: ett snapshot av en livshållning – ett ögonblick när människan får en glimt av sin egen inre rymd och den yttre världen på samma gång; ett besjälat ögonblick som liknar en extas, eller närmare bestämt en exakt extas, eftersom den aldrig förlorar kontakten med det logiska och precisa.

Ingenting kan på det sättet vara ett bättre motgift mot en värld präglad av dogmer, informationsöverflöd och irrationalitet än just essän. Och få formulerar denna insikt mer slagkraftigt än Robert Musil. Som i essän ” Hjälplösa Europa”, skriven fyra år efter första världskrigets slut: ”Vi har inte för mycket förstånd och för lite själ, utan för lite förstånd i själsliga frågor.”

Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare

Essäismer: Annie Dillards blick kan fälla skogar

Tue, 29 Jul 2025 04:01:00 GMT

Den amerikanska författaren Annie Dillard som betraktar sina essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars läser och förundras över den unika blicken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades för första gången 2015.

Jag kan inte släppa den där blicken – hör här: våra ögon låstes och någon kastade bort nyckeln. Vår blick var som om två älskande eller två dödsfiender oväntat mötts på en övervuxen stig medan båda tänkt på något annat: ett klargörande slag i magen. Det var också ett hårt slag mot hjärnan, eller hjärnor som plötsligt pucklade på varandra, med all den laddning och det intima gnissel som uppstår när ballonger gnids mot varandra. Den tömde våra lungor, den fällde skogen, flyttade åkrarna och torkade ut sjön, världen monterades ner och föll in i de där ögonens svarta hål.

Denna blick – som förmår fälla skogar och montera ner världar kommer från en vessla, detta lilla vasstandade djur, som författaren Annie Dillard möter på sin skogspromenad en dag. Texten om mötet med vesslan är fem och en halv sida lång och inleder essäsamlingen: Att lära en sten att tala. Expeditioner och möten. Och skrevs redan i början av åttiotalet men kom på svenska först i år. Det här är inte en samling tillfällighetsskriverier, utfyllnadstexter låter hon hälsa i författarens anmärkning, det här är mitt riktiga verk.

Annie Dillard är född 1945 och bosatt på en ensligt belägen ö i staten Washington i USA där man bara ser ett ljus från Kanada flämta svagt på vintern. Hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred Och hon skriver både fiktion och fakta, memoarer och poesi – en avklarnad och detaljskarp prosa om det mycket lilla och om det oändliga.

Hon fick Pulitzerpriset redan som ung för sin Pilgrim at Tinker Creek som hette Livet vid ån på svenska. Och hennes värld kan vara ån strax intill, Galapagosöarna eller Antarktis. Hon iakttar noggrant, kan lyssna sig igenom vilken tystnad som helst, tillåter sig aldrig att bli sentimental eller nostalgisk.

Hon har en förmåga som jag i brist på bättre kallar förunderlig att beskriva sitt möte med vesslan, hur det är att befinna sig inne i vesslans hjärna i sextio sekunder. Hur de båda samtidigt pluggade in på ett annat band, ett ljuvt och chockerande ögonblick. En vessla säger aldrig vad den tänker på. Den greppar sin enda nödvändighet och släpper inte taget, kan vi människor lära något där av? Att greppa sin enda nödvändighet och att inte släppa taget, att kraftlöst dingla från den vart den än för oss.

Hon inleder sin text med anekdoten om örnen som sköts och visade sig ha en skarptandad vesslaskalle som satt fast i dess strupe, en vessla släpper aldrig sitt tag. Och som Jonas Ellerström skriver i sitt efterord till Att lära en sten att tala har också Laurie Andersson skrivit om henne i låten Speechless. Och nästa gång jag möter den där vesslan som bor i den övergivna sågen ska jag gå ett steg närmare.

För mycket länge sen berättade jag för en tillfällig manlig bekant att jag egentligen kom från landet, ja, nästan från skogen, och han sa: Du har ju blivit helt totalurbaniserad. Trettio år senare försöker jag gradvis återvända till naturen och tystnaden och då kan Annie Dillard vara en vägvisare, en stigfinnare, en mentor. Hon är en glesbygdens Joan Didion, låter sig inte för ett ögonblick falla ner i sentimentalitet, det är som det är. Männen hon reser med i Ecuadors djungler häpnar att hon inte försöker hjälpa en snarad hjort i en by, att hennes ansikte var uttryckslöst när hon iakttog hjorten. Hon svarar: Mina herrar från staden, vad förvånar er? Att det finns lidande här eller att jag vet om det? Intill sin spegel därhemma har hon fotot på en brännskadad man, som två gånger i livet med tretton års mellanrum har blivit svårt bränd av bensin. Han säger i en intervju: Gud kan inte göra så här mot mig igen. Annie Dillard skriver: Kan någon vara snäll och förklara för Alan McDonald i hans värdighet, för hjorten vid Providencia i dess värdighet, vad som pågår? Och skicka mig karbonkopian.

När Annie Dillard skrev den här boken var hon inte ens fyrtio och skriver redan insiktsfullt eller snare utan flummigt filter om åldrandet, eller humoristiskt om livsprinciper. Men hon är också en flätandets mästare som får en text om manliga nordpolsfarare i frack och bordssilver och en om några gitarrspelande frikyrkliga att korrespondera: varför liknar vi som går i kyrkan glättiga, hjärnbefriade turister på charteresa till det Absoluta? frågar hon sig. Och inför lättvindigheten i bönen ber hon oss stanna upp, tänka till. Vi borde alla bära skyddshjälmar i kyrkan, skriver hon. Och påminner om sjuttonhundratalets chassidiska judar som förstod vilken fara orden i bönen utsatte en för. Citat: Sen han åkallat Gud kunde Gud märka det och förgöra honom innan han hunnit yttra resten, Vare nådig.

I Annie Dillards värld kan det vara värt att släpa fingrarna genom vatten fulla av pirayor. Klappa en sköldpadda full av encelliga alger på Galapagos och tänka: Jaha, här är vi nu allihop. Hon kan genomskåda hägringar och samtidigt vet hon hur svårt det är att få syn på dem för medvetandet förväntar sig ju alltid det vanliga.

Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion

Annie Dillard på svenska

Det skrivande livet. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2018.

Grunden den heliga. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2016.

Att lära en sten att tala – expeditioner och möten. Översättning av Olle Thörnvall. Ellerströms förlag, 2015.

Livet vid ån. Översättning av Roland Adlerberth. Stegelands förlag, 1978.

Musik

Sadness av AShamaluevMusic. IBGMusic For Videos.
https://soundcloud.com/ashamaluevmusic2/sadness?in=ashamaluevmusic2/sets/piano-music

Essäismer: Bodil Malmsten om behovet av Montaigne (2010)

Mon, 28 Jul 2025 04:01:00 GMT

Jag ville jag vore grisen hos Montaigne. Så säger Bodil Malmsten i denna personliga essä om mannen som gav essägenren dess namn: Michel de Montaigne.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades först år 2010.

Att jag kom att läsa Montaigne beror på en folkbildningsbesatt professor som tyckte att jag behövde Montaigne och skickade alla tre essäerna i Jan Stolpes översättning till huset där jag bodde i Finistère på franska atlantkusten.

Alla behöver Montaigne – det var bara det att för mig var det femtio år för sent.

Vad jag hade behövt var att läsa Montaigne från början, när jag – i och med att jag lärde mig läsa - började forma någon sorts tänkande från första klass i folkskolan i inre Norrlands fjälltrakter. Jag hade behövt Montaigne som stöd för att tänka för mig själv, som mig själv, för att vara mig själv på mina villkor.

Att jag inte fick essäerna när jag bäst behövde dem beror på att där jag kommer ifrån var Montaigne och hans essäer ett okänt begrepp.

Klassföreståndaren var mer inne på utantillärning av psalmer, kroppsaga och skamvrå än på Montaigne, det var som på Montaignes tid, även om Montaigne inte gick i någon liten B-skola i Norrlands inland.

Montaigne gick i en progressiv skola där han placerats av sin – för sonens räkning – extremt ambitiöse far.

Jag tänker på Montaigne, hans farsarv, hans slott, hans torn, hans bibliotek, hans fru - alla hushållsnära tjänster han fick och slapp betala för, hans privilegierade självkritik, jag tänker – från Montaigne och till min uppväxt, mina magistrar i byskolan i Norrlands inland och fjälltrakter.

När magistern kom in i klassrummet skulle flickorna niga och pojkarna bocka.

En gång såg inte magistern att jag neg och lappade till mig.

– Här niger vi.

Vilka vi? Men det sa jag inte, det enda jag sa var att jag neg.

– Jag neg, sa jag.

Och han lappade till mig igen.

Det var inte för att jag inte neg som han dängde till mig. Han retade sig på mig och hade väntat på ett tillfälle att dänga till mig och jag vet varför han gjorde det.

För att han måste, han ville lära mig en läxa som hans uppgift var.

Det handlade om min personlighet, om hur jag verkade vara och hur jag var.

Kaxig på ytan och uppstudsig, strykrädd inuti.

Varken eller och både och.

En dubbelgångare till mig själv med motsatta egenskaper och motsatt personlighet.

Så var det och så är det.

Montaigneskt.

Men säg det till magistern och han lappar till mig den dag som i dag är.

Att komma in på läroverket var inte fy skam där jag kommer ifrån och där jag kommer ifrån vet man allting om skam.

Skammen är min arvedel.

Skammen och några kubik granskog som jag ärvde och sålde så fort arvsskatten var betald.

Michel de Montaigne ärvde ingen skam eller också gjorde han det och essäerna är hans sätt att utmana skammen, att bemästra den, att undersöka hur långt han kan vågar gå för låta sig bli sedd som Montaigne, essäernas Montaigne, den för essäbruk tillsnyggade och motsägelsefulle Montaigne.

”Blyg och oförskämd, kysk och kättjefull, pratsam och tystlåten, hård och känslig, snillrik och korkad, sur och snäll, lögnaktig och sanningsenlig, lärd och okunnig och frikostig, girig och slösaktig…” skriver Montaigne.

”Någon tar anstöt, det kan inte hjälpas. Det är bättre att han tar anstöt en enda gång än att jag själv gör det varenda dag; det vore ett ständigt slaveri.”

Visst, monsieur Montaigne, det är bättre att andra tar anstöt en och annan gång än att man gör det själv varenda dag, självklart är det bättre, ändå gör jag inte annat än granskar anstötlighetsgraden – anstötlighetskoefficienten - i mina ord och meningar, ständigt slaveri, så har jag det.

Omontaigneskt.

”Vad tjänar det till att lära känna tingen om vi förlorar all den frid och ro som vi annars skulle ha och om vetandet sätter oss i sämre läge än Pyrrhons gris? ” skriver Montaigne.

”När filosofen Phyrron en dag var ombord på ett fartyg i storm så uppmanade han dem som var rädda att titta på en gris ombord som inte alls brydde sig om stormen.”

Jag ville jag vore grisen hos Montaigne, Pyrrhons gris.

Någon har räknat ut frekvensen av ordet jag i Montaignes essäer, jag vet att jag har antecknat uppgiften, men jag kommer inte åt den.

Mitt Montaignematerial – essäerna, böckerna om Montaigne och alla mina Montaigne anteckningar ligger i en felmärkt flyttkartong bland alla andra felmärkta flyttkartonger i det vindskontor som hör till lägenheten i Stockholm där jag tillfälligt och i andra hand bor efter min flyttning från Frankrike.

Det är som det är med allting, jag har det men jag kommer inte åt det.

Totalt omontaigneskt.

”Det är mig själv jag målar.”

Kan han säga! Han är ju sig själv till skillnad från alla mini-Montaigne, det här är mitt trettonde försök att få ihop den här essän, tretton sömnlösa nätter, månader, år.

Sedan jag öppnade en hemsida har jag gjort mer än trettio inlägg om Montaigne och det var med Montaigne som mental sponsor och garant jag skrev min första bloggtext:

”Hade Montaigne levt nu och inte mellan 1533 och 1592 hade han direkt insett vilket behändigt verktyg internet är och skaffat sig en blogg.

Den flytande bloggformen hade varit perfekt för Montaigne. Där hade han kunnat lägga till nya tankar och löpande kunnat visa ”vilket vidunderligt fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är.”

”Världen är en evig gungbräda” skriver Montaigne. ”Allt i den gungar oupphörligt: jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider – de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning…”

Det gungar allmänt och det gungar särskilt, jag blir sjösjuk.

Montaigne har ju redan sagt allting bättre eller stulit det från de gamla grekerna.

Allt som finns att säga har han sagt om vanan, om lidandet – ”den som är rädd för att lida han lider redan för att han är rädd”, om njutningen med att klia sig – ”Jag kliar mig mest på öronen, som periodvis kliar inuti.” Om den njutning man får av andras gillande: ”Bland alla njutningar finns det ingen som är farligare… än den njutning man får av andras gillande.”

Han har skrivit om sina njurstensanfall, om döden och döendet, om lärdom, resor, vänskap, skrivande – jag vill lära mig av Montaigne, men det är för sent, jag har ingen grund.

Jag måste börja från början varenda gång, jag skäms och beklagar mig över mina oöverstigliga skrivproblem, jag kan inte skriva och även när jag gör det så känns det inte så.

En gång fick jag ett brev från en läsare som ville trösta mig för mina skrivproblem, särskilt problemet med den stora romanen, den som ska bli tredje delen av en trilogi där jag för länge sedan – obegripligen - har skrivit de första två.

Hej Bodil!

Jag är uppfylld av beundran av ditt författarskap o längtar efter din Stora Roman.

Jag föreslår att du gör som Moigntain (eller vem det nu var) och skriver om dig själv och du ska sen ha en romans med en av dina litterära idoler, ni får varandra och han dör på slutet.

Ok, jag vet att han är död men nån konstnärlig frihet kan man väl ta sig...

Ta ut ett fett förskott, lycka till!

Ett så fint tröstbrev och ändå är jag otröstlig, jag kan lika litet skriva min stora roman som min essä om Montaigne.

Jag vill lära av Montaigne men jag lär mig inte, så går det inte till.

Man kan inte lära gamla hundar sitta.

Gamla hundar måste lära sig själva eller stå tills de stupar.

Jag vill inte stupa stående, jag ska göra som Montaigne, dra mig tillbaka från offentliga uppdrag och viga mitt liv åt mitt lugn och mina sysslor, jag ska rista in mitt uppdrag i en takbjälke som Montaigne.

”I Herrens år 1571, 38 år gammal, den sista februari, på sin födelsedag, drog sig Michel de Montaigne tillbaka, sedan länge led på slavtjänst vid domstol och i offentliga ämbeten...”

”Det hänger på din vilja, inte på antalet år, om du har levt tillräckligt.”

”Jag har försonat mig med detta liv med sten”, skriver Montaigne ”i det finner jag saker som ger mig tröst och hopp.”

Bodil Malmsten, författare (1944–2016)

Litteratur:
Michel de Montaigne: Essais, Larousse, 2002
På svenska:
Michel de Montaigne, Essayer. Bok 1 (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1986
Michel de Montaigne, Essayer. Bok 2, (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1990

Essäismer: Att skriva essäer är att vägra vara nyttig

Sun, 27 Jul 2025 04:01:00 GMT

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019.

Ni ska nu få höra en essä. En essä är en text, eller i detta fall en ljudfil som produceras för en kulturell offentlighet, där den som alla produkter utgör en vara på en marknad. Marknaden för just den här essän är visserligen ytterst begränsad; utbud och efterfrågan möts vid ett på förhand fastställt pris om 7150 kronor F-skatt, eller omräknat i vanlig lön när skatten är dragen drygt 3000 kronor. Omfånget på denna essä är i talad tid cirka nio minuter, eller mätt i text 7000 tecken, vilket motsvarar mellan tre och fyra ordinära boksidor. För detta resultat krävs i genomsnitt fyra till fem dagars arbete, bestående av läsande, funderande och skrivande. När essäprodukten avsatts på marknaden väntas den hålla sin upphovsman vid liv under ungefär lika lång tid som den tog att producera.

Detta bara som en varudeklaration. När jag gick i högstadiet hade jag en klasskompis som brukade säga med glimten i ögat att när han blev vuxen skulle han bli tänkare. Han blev controller. Det är inte riktigt samma sak, men såvitt jag vet är han nöjd. Själv blev jag alltså essäist – det är inte riktigt samma sak det heller. Essä är ett franskt ord som betyder försök; en essäist är alltså en som försöker något. En försökare – men också en försöksperson, eftersom essäisten ofta använder sig själv och sitt eget liv som preparat i sina försök. Essäisten skiljer sig från tänkaren på en avgörande punkt: där tänkaren förväntas utöva sitt tänkande på ett sätt som kommer fram till något, som leder till en slutsats, så förblir essäisten fånge i det oavslutade. Mer exakt: det resultat som essäisten i sitt tänkande kommer fram till är just essän. Själva försöket.

Med andra ord: som essäist blir man aldrig nöjd. Aldrig färdig; varje essä är ett misslyckande som måste följas av ett nytt försök. Som Samuel Beckett skrev: ”Try again. Fail again. Fail better.” Det är därför inte underligt om essäistiken i allmänhet ses som en onyttig, rentav onödig sysselsättning – inte bara för att den alltså knappt utgör mer än en krusning på bruttonationalproduktens yta (den bidrar som sagt nätt och jämt till att hålla sin upphovsman vid liv, vad det nu ska vara bra för), men framför allt för att den verkar förutsätta en onyttig livsstil, en antiekonomisk, närmast antisocial letargi och tillbakadragenhet som går stick i stäv med tidens krav. Och medan tänkaren eller matematikern kan rättfärdiga sin tillbakadragenhet och sin skenbara overksamhet med de uppnådda eller bara förväntade resultaten, så har essäisten ingen motsvarande moralisk legitimitet att visa upp.

Men därmed finns heller inga förpliktelser. Just denna öppna livshållning, denna experimentella onytta är det som essäisten odlar. När litteraturforskaren Emma Eldelin ska hitta en titel till sin inspirerande bok om essägenren plockar hon upp ett originellt citat av Cora Sandel: ”att slå dank med virtuositet”. Precis: det handlar alltså inte om någon loj och allmänt sorglös overksamhet, utan om en koncentrerad form av sysslolöshet där det att göra ingenting skapar utrymme för en viss självmedveten uppmärksamhet. Michel de Montaigne, den franske renässansförfattaren som på 1500-talet myntade själva begreppet essä, kan fortfarande stå som modell för denna livsfilosofi. Vid 38 års ålder lämnade han en hektisk ämbetsmannakarriär och drog sig tillbaka till sitt slott där han tillbringade resten av livet i sitt tornbibliotek, sysselsatt med ingenting utom författandet av de öppna, reflekterande texter som han kallade sina ”Försök”. Sina ”Essais”.

I oavkortad utgåva fyller Montaignes essäer tre tjocka volymer, och i en av de första skriver han ”Om sysslolöshet”: hur han från början haft avsikten att låta den vara sitt eget ändamål – tanken med att dra sig tillbaka var att låta själen ”stanna upp och vila i sig själv” – men hur han efter en tid märker hur den börjar plågas av rastlöshet: ”att den tvärtom beter sig som en förrymd häst och/…/framföder åt mig så många chimärer och inbillade monster, de ena efter de andra, utan sammanhang och utan mening, att jag för att i lugn och ro begrunda deras fånighet och besynnerlighet har börjat föra bok över dem, med en förhoppning om att med tiden få själen att själv skämmas över dem.”

Montaignes idé var alltså inte att dra sig tillbaka för att skriva. Tvärtom, hans skrivande – och med det, kan man säga, hela den litterära essägenren – uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten, och som skrivandet försöker besvärja och bringa under kontroll. Den engelska essäisten Jenny Diski plockar upp tankegången i sin bok ”Den motvilliga resenären”, som i original just har den mycket montaigneska titeln ”On Trying to Keep Still”, ”Om att försöka hålla sig i stillhet”. Jenny Diski beskriver ett försök att dra sig tillbaka till en enslig stuga i norra England, där lugnet snart rubbas av olika neurotiska tvångsföreställningar: varför har hon tagit sig ut i naturen om hon ändå bara ska sitta inomhus och uggla? Borde hon inte åtminstone ta en promenad ibland? Det hela utmynnar i en essäbok, som bland annat skildrar en resa till Nya Zeeland. Ännu ett misslyckande, alltså.

Och förstås: samtidigt inte. För både Montaigne och Diski är essän någonting som uppstår ur en havererad ordning, en förlorad kontroll. Den kraft som då visar sig är en subversiv kraft. Den amerikanske litteraturhistorikern John Snyder har talat om essäns ursprungsgest som en akt av frigörelse. Att dra sig tillbaka från det sociala livet är inte bara en rörelse bort från världen – det är också ett sätt att skapa distans till makten, en passiv motståndshandling som essän blir det logiska uttrycket för, med sin frihet från genrekonventioner och nyttoförpliktelser. Essän som livshållning ställer sig på ett demonstrativt sätt i motsättning till det rådande ekonomiska systemet med dess påbud om lönearbete, konsumtion och ekonomisk tillväxt. Kanske är den det närmaste man idag kan komma det ideal som Karl Marx beskrev när han försökte föreställa sig livet i det framtida kommunistiska samhället, där människan skulle kunna ”jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, valla boskap på kvällen och skriva kritik efter kvällsmaten”.

En utopi, javisst. Historiskt får man konstatera att essäistiken har varit de förmögnas tidsfördriv. Många av de författare som ingår i dess kanon – som Cicero, Montaigne och Virginia Woolf – har varit ekonomiskt oberoende. Andra har fått ägna sig åt essäistiken på lediga stunder; engelsmannen Charles Lamb, exempelvis, försörjde sig hela sitt liv som bokhållare. Controller, skulle det väl heta idag. Om det på dagens marknad för essäprodukter finns något utrymme för fackliga frågor är väl tveksamt, men för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. Som Paul Lafargue skrev i ”Rätten till lättja” måste den arbetande människans frigörelse ytterst vara en fråga om att få rätt till den subversivt produktiva overksamhet som är ”konstens och de ädla dygdernas moder”. Essäister i alla länder: försök!

Dan Jönsson, essäist

Litteratur

Emma Eldelin: Att slå dank med virtuositet – reträtten, sysslolösheten och essän. Ellerströms, 2018.

Kanonvariationer: Faran med att fastna i en västerländsk kanon

Sun, 27 Jul 2025 04:00:00 GMT

Är det kulturskymning att kasta ut klassiker från kanon? Hanna Johansson reflekterar över en felställd fråga och varför vi egentligen läser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2023-06-01.

Under första världskrigets sista år gav flera amerikanska universitet en kurs riktad till soldater på väg för att strida på de allierades sida i Frankrike. Den skulle handla om krigets orsaker, men den gick också ut på att introducera de amerikanska soldaterna till europeisk historia, litteratur och filosofi. När de nu var på väg att riskera sina liv för Europas skull – och när USA skulle inta en världspolitisk ledarroll – skulle de läsa Platon för att bättre förstå sig själva som självklara arvtagare till ”europeisk kultur”.

Historien om universitetskursen för amerikanska soldater ger ett möjligt svar på den ofta diskuterade frågan om varför man ska läsa: För att bli bättre på att döda.

Det är ett ganska drastiskt svar, och inte direkt något man hör i dagens debatt. Betydligt vanligare är varianter av att det är bra för hjärnan att läsa, eller att det ökar olika förmågor. Förmågan att ta in och tolka information, till exempel, eller inlevelseförmågan, eller den emotionella intelligensen, eller ordförrådet.

Om den där sortens nyttoorienterade svar inte faller en på läppen – svar som framför allt handlar om hur läsningen ska optimera oss för att prestera väl på andra områden i livet – kan jag kanske fresta med någonting lite mer poetiskt. Någonting i stil med att läsningen sätter oss i förbund med andra människor över tid och rum. Den möjliggör ett umgänge med tankar och känslor som vi saknar ett vardagsspråk för. Den skapar tid för reflektion. Den skapar, liksom genom förtrollning, ett förflutet som den omger oss med.

Det där sista var en parafras på ett citat ur den franske författaren Benjamin Constants roman ”Adolphe”, en bok som ingår i Frankrikes litterära kanon. I Sverige nämns Frankrike ofta som ett föregångsland när det kommer till följdfrågan på varför man ska läsa, nämligen vad man ska läsa. Hösten 2022 aktualiserades debatten om litterär kanon i Sverige av Tidöavtalets punkt om att det bör ”tas fram läslistor med svenska och internationella skönlitterära verk” för grundskolans och gymnasiets kursplaner. Sveriges författarförbund initierade ett upprop mot en av staten utfärdad kanon – jag var själv en av dem som skrev under – där man konstaterade att ”en levande, ständigt föränderlig kanon” redan existerar. Hellre än att ge experter i uppdrag att enas om dess exakta innehåll borde regeringen frigöra resurser till förmedlingen av litteratur.

I slutet av 1980-talet uppstod en kanondebatt i USA kring Stanforduniversitetets kurs ”Western Culture”. Den ingick i universitetets grundutbildning, och den var ett slags arvtagare till kursen för amerikanska soldater under första världskriget. Litteraturlistan inkluderade bland annat Bibeln, Dante, Machiavelli, Freud, Marx och Engels. Inga kvinnliga författare fanns på den, inte heller några författare som inte var vita. Nu debatterades listans innehåll: en sida tyckte att den borde ”öppnas” och inkludera andra verk – men färre klassiker – medan den andra sidan ansåg att det vore kulturskymning att göra sig av med klassikerna. ”Säg godnatt, Sokrates”, löd en dramatisk tidningsrubrik; en annan utropade: ”Stanford sätter stopp för västerländsk civilisation”.

Litteraturprofessorn John Guillorys bok ”Cultural Capital. The Problem of Literary Canon Formation” från 1993 skrevs delvis som ett svar på den debatten. Det är inte meningsfullt, menar han, att fastna i vad som ingår och inte ingår i kanon. Listan över vad som inte ingår i en specifik litteraturlista kan dessutom, av naturliga skäl, göras oändligt lång. Vad, skriver han, hade varit poängen med att argumentera för att listan exkluderade till exempel Ovidius, Virginia Woolf eller Zora Neale Hurston? Vad hade hänt om Stanfordstudenterna läst dem i stället? Hade litteraturlistan då blivit mer eller mindre representativ för något man skulle kunna kalla för ”västerländsk kultur”? Guillory efterlyste en kritik som snarare riktade sig mot själva föreställningen om en sådan kultur. I samma stund som texterna började läsas som uttryck för en homogen, västerländsk civilisation, skriver han, skulle de börja läsas på fel sätt. De som ville ”öppna” kanon hade därför allt att förlora på sin strategi, eftersom det vore att acceptera den etablerade synen på kanon som ett uttryck för en enhetlig, monolitisk kultur.

Samtidigt slår Guillory fast att det vore absurt att, ur kritiken mot kanon, dra slutsatsen att man inte borde läsa särskilda verk; man bör givetvis läsa så mycket man kan. Det känns som en talande gardering. Motsvarigheten för någon som förespråkar en statligt framtagen kanon vore kanske att bedyra att man inte vill förbjuda någon att läsa verk som inte ingår i den. Kanondebatten präglas ofta av en viss misstänksamhet. Personer på båda sidor av den tycks uppleva – och det har de väl inte helt och hållet fel i – att den andra sidan uttrycker sig i koder. Båda säger sig värna ungas rätt till litteratur, men man anar att helt andra saker egentligen står på spel. Synen på vad unga människor behöver, till exempel, eller synen på vad som gör ett verk ”betydande” – och vad läsningen av just de betydande verken ska få för konsekvenser.

Låt oss för ett ögonblick återvända till Benjamin Constants ”Adolphe”. Den handlar ju egentligen inte alls om läsning, utan om förälskelse, men de två sakerna har någonting med varandra att göra. Att läsa skönlitteratur är, precis som att vara förälskad, att borra ner sig i verkligheten samtidigt som man flyr från den. Precis som att vara kär är läsning ett slags lyx. Inte för att det är exklusivt eller otillgängligt – den typen av lyx är falsk och ointressant – men för att det kräver av en att man ger sig hän. Man blir aldrig färdig med att vare sig läsa eller älska. Och man kan inte ta för givet att kärleken eller läsningen för någonting gott med sig. Det vet alla som läst en annan fransk klassiker, ”Madame Bovary”: man kan till och med dö av det.

Hanna Johansson, författare och kritiker

Kanonvariationer: Odysséen är central i en svensk kanon

Sat, 26 Jul 2025 04:00:00 GMT

Ett levande kulturlandskap kräver en kanon. Och i en svensk sådan ingår inte bara vår svenska skönlitteratur, utan också de stora västerländska klassikerna, konstaterar Torbjörn Elensky.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2023-05-31.

I Staffan Westerbergs barnprogram "Den lilla teatern", som sändes 1973, återberättades Odysséen med dockor. Jag var sex år och satt klistrad framför rutan när den listige Odysseus och hans mannar togs till fånga av den enögde jätten, cyklopen Polyfemos, som ville äta upp dem. Men Odysseus lurade Polyfemos genom att säga sig heta Ingen, så när jätten ropar på hjälp blir den bara utskrattad.

Detta var mitt första möte med kanon. Det satte spår. Att känna till de klassiker som genljuder genom årtusenden i verk efter verk är för mig sedan dess något grundläggande i tillvaron. Det förbinder mig med andra människor, med flydda tider såväl som kommande generationer och det gör mitt personliga lilla liv till del av något större.

Men, frågar sig kanske någon: Ingår Odysséen verkligen i en svensk kanon? Ja, den är själva grunden för vår europeiska kanon, och därmed gör den det. Det är ett verk som påverkat författare och berättare under årtusenden. Som lockat till variationer och nydiktningar, och i ett fåtal fall till försök att själv skriva något lika storartat. Den romerske poeten Vergilius gav sig på det i Aeneiden, berättelsen om hur Rom grundades av flyktingar från Troja. Där är Odysseus inte någon hjälte utan en skurk. Hans list, som grekerna ansåg vara tecken på intelligens, betraktades av romarna som opålitlighet och svekfullhet. Inte värdigt en hjälte. En syndare är han även i Dantes "Den gudomliga komedin", där han straffas i helvetet. I James Joyces "Ulysses" vandrar han runt i Dublin i Leopold Blooms skepnad. Allt detta ingår i bakgrunden för att förstå och upprätta en svensk kanon, som är ett biflöde till strömmarna i vad Eyvind Johnson kallade ”det stora rike som vi alla tillhör, Europa, Västerlandet”. Johnson skrev för övrigt själv en variation på Odysséen i sin roman "Strändernas svall".

Klassiker är verk som läses i generation efter generation och som fortsätter att inspirera till nya verk. Den levande litteraturen har aldrig varit något avskilt från livet, och framför allt inte från alla de andra konstnärliga fälten. Vår kanon är lika närvarande i konst, opera, balett, filmer, tv-serier och dataspel som i klassikerutgivning.

Men om de här verken lever av sig själva – behöver vi då verkligen en lista över vilka verk som kan anses utgöra vår kanon? Det är ingen lätt sak att avgränsa ett lands eller ens ett språkområdes kanon. Kanon utvecklas. Bortsett från en handfull verk vars status tiden befäster (dit Odysséen hör) finns det mängder av verk som tycks självklara just nu, men som kanske faller ur och ersätts av andra. Kanon är inte någon lag, utan en skiss av det kulturella landskap vi lever i. Bergskedjorna ligger där de ligger, men marken kan brukas på olika sätt, skogar fällas och tunnlar borras genom både marmor och granit. De flesta kan naturligtvis leva bra liv utan sådana kartor, men de blir sämre på att orientera sig och kunskapen om det kulturlandskap vi lever i förblir förbehållen de få. För kanon finns, de levande verken fortsätter att verka inom oss och i vår kultur. Men de måste också hållas vid liv, vi kan inte vara helt passiva, vi måste arbeta för att föra kunskaperna vidare, vi måste odla och vårda det för att hålla landskapet levande. Kanon är mycket mer än en lista, som man kan pricka av och så blir man bildad sen. Kanon är en fråga om mänskliga sammanhang. Den är ryggraden i en kultur, ett språk, så som både Iliaden och Odysséen varit i alla de grekisktalande staterna, från många århundraden före Kristus och in i vår egen tid.

Under medeltiden var Odysséen bortglömd i Västeuropa, men den levde vidare i Östrom, där skolorna fortfarande byggde på läsningen av de antika klassikerna och där Iliaden och Odysséen ingick även i de kristna prästernas utbildning. Kulturarvet var något man var stolt över och höll vid liv, även genom motgångar, krig och ockupation. Det bidrog till att upprätthålla en anda av gemenskap. När osmanerna erövrade den sista resten av Östrom, själva huvudstaden Konstantinopel 1453, flydde många av de lärda grekerna och tog med sig så mycket de kunde av sina bibliotek till Italien. Där översattes Odysséen till italienska 1544 och sedan till flera andra europeiska språk och sedan dess har den ständigt nyöversatts och säkrat sin plats i den västerländska kanon.

Den första översättningen av Odysséen till svenska gjordes så sent som under 1819-1821 av grekiskalektorn Marcus Wallenberg. Det var en verklig översättarbragd, han hade redan några år tidigare översatt även Iliaden, men låt oss just nu hålla oss till Odysséen. Hans översättning lovprisades, den lästes och påverkade tidens intellektuella, de romantiska poeterna och alla som svärmade för vad de uppfattade som klassiska ideal. Men är denna översättning i sig en del av vår kanon? Ett gränsfall. Det har kommit flera översättningar senare. Wallenbergs svenska är inte vår tids levande språk. Dessvärre har hans bragd nog mest historiskt intresse numera, men det var trots det en betydelsefull insats.

Hans bror Jacob Wallenberg borde däremot ingå i vår svenska kanon. Hans humoristiska reseskildring "Min son på galejan", från 1781, beskriver en äventyrlig färd till Kina ombord på ostindiefararen Finland. Den har kommit i nya upplagor regelbundet sedan första gången den trycktes, och den förtjänar att hållas vid liv och inspirera nya verk. Jacob Wallenberg nämner faktiskt Odysseus, men väljer en då mera vanlig latiniserad form, Ulisses, som liknar den italienska variant som Dante använder och som även Joyce valde till sin roman "Ulysses".

Kanon är stor, den växer, den förändras och den lever framför allt. Den går aldrig att reducera till någon rak och enkel lista, den är en kartbild, en väv, ett väsen, den är inte något källarförråd där vi samlar bråte som vi inte längre behöver. Att ge nya generationer tillgång till kanon är en väldig uppgift, på ett sätt en plikt, för vi har inte rätt att förvägra dem deras arv, men främst är det ett nöje. Men det är inte ett konsumistiskt nöje, det ger inte direkt behovstillfredsställelse, utan är en förberedelse för livet, ett gemensamt arbete av det slag som ger livet mening. Känner vi vår egen kanon har vi dessutom lättare att förstå andras, via Odysseus kan vi bekanta oss med och förstå traditioner kring alla slags resenärer och äventyrliga seglare genom årtusendena, från Sindbad sjöfararen via kapten Nemo till kapten Kirk på Starship Enterprise – alla dessa som reser dit ingen tidigare rest.

Det skulle gå att fortsätta att dra trådar ur denna väv, repa upp den samtidigt som jag väver vidare på den – precis som Odysseus hustru Penelope genom hela Odysséen. Det är verkligen ett livslångt arbete. Men som Willy Kyrklund skriver i "Polyfem förvandlad" – vilken i sig är ännu en variation på teman i Odysséen och en bok som rimligen borde ingå i en svensk kanon – kan även jag, som en gång var en vetgirig sexåring som fångades av ett barnprogram av Staffan Westerberg, konstatera: "Det är en stor tröst för människorna detta, att känna sig som delar av ett större mönster. Även om det icke inträffar så ofta."

Torbjörn Elensky, författare

Kanonvariationer: Vi borde glädjas åt Nobelprisets alternativa lista

Fri, 25 Jul 2025 04:00:00 GMT

Joyce, Proust, Woolf och Eliot präglar modernismens gyllene år 1922. Men allt fokus på detta år har varit skadligt och gjort litteraturen mindre än vad den är, menar litteraturvetaren Paul Tenngart.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2023-05-30.

Det är ett välkänt faktum att flera av huvudfigurerna under modernismens viktigaste år, 1922, aldrig fick Nobelpriset i litteratur: James Joyce, Marcel Proust och Virginia Woolf – alla saknas de på listan över stockholmsprisade världsförfattare. Det är väl egentligen bara T.S. Eliot som både bidrog till de legendariska litterära experimenten 1922 och belönades av Svenska Akademien, även om han fick vänta i tjugofem år efter det att The Waste Land publicerades innan han fick priset 1948.

Dessa luckor har gett upphov till stark kritik genom årens lopp, ibland rentav föraktfullt hån. Oförmågan att belöna Joyce, Proust och Woolf har setts som belägg för att Svenska Akademien är en inskränkt och obsolet sammanslutning långt ute – eller långt uppe – i den kulturella och geografiska periferin som aldrig borde ha fått uppdraget att dela ut världens viktigaste litterära pris.

Vem var det då som fick Nobelpriset 1922? Jo, det gick förstås inte till någon modernist, utan till ett av de idag allra mest bortglömda författarskapen i prisets historia, den spanske dramatikern Jacinto Benavente. Benaventes realistiska dramatik förhåller sig på ett direkt sätt till samtidens sociala frågor och strävar efter en naturlig, icke-teatral dialog. Författarskapet ligger med andra ord långt ifrån högmodernismens eruption av formella experiment.

Den litteraturhistoria som Nobelpriserna tecknar är en annan än den vanliga. Men det innebär inte att den är felaktig eller destruktiv. Tvärtom: Nobelprisets parallella historia ger ett lika uppfriskande som konstruktivt – ja, kanske rentav nödvändigt relativiserande – alternativ till den litteraturhistoriska normen.

Det är ju faktiskt inte givet att den litteratur som Joyce, Proust, Woolf och Eliot producerade 1922 är bättre än all annan litteratur. Litterära värden är ju knappast naturgivna. Det blir inte minst tydligt när man tittar på vilka Nobelpris som har hyllats och vilka som har kritiserats genom åren. Beslutet att ge schweizaren Carl Spitteler 1919 års pris har i efterhand kritiserats i flera omgångar av internationella bedömare. Men på åttiotalet framstod detta överraskande val som ett av Svenska Akademiens allra bästa. Ett av de pris som de flesta har tyckt om men som enstaka kritiker har fnyst åt är T.S. Eliots. ”Framtiden kommer att skratta”, menade litteraturprofessorn Henri Peyre från Yale University 1951, ”åt det brist på perspektiv i vår tid som gör att vi uppfattar Eliot som en litterär talang av högsta rang.”

Den västeuropeiska modernismen – med året 1922 som kronologiskt epicentrum – har under en lång tid lagt sig som en gigantisk blöt filt över hela den internationella litteraturhistorieskrivningen. Vad som hände under det tidiga 20-talet i Paris och London har blivit en grundmurad norm: då och där skrevs det bästa av det bästa. Aldrig tidigare och aldrig senare har litteraturen varit så modern. Hmm.

Som inget annat år i världshistorien har universitetskurser och läroböcker tjatat sönder 1922 och dess litterära utgivning. Denna historieskrivning är inte bara slö och slentrianmässig, den är också ordentligt förminskande av en hel modern världshistoria där det skrivits litteratur på alla platser, på alla språk och i alla genrer.

Denna kronologiska normativitet har också med all önskvärd tydlighet hjälpt till att gång på gång bekräfta och upprätthålla den västerländska kulturella hegemonin. Som den franska världslitteraturforskaren Pascale Casanova skriver: Västeuropa och USA har kommit att äga det moderna. Moderniteten har kommit att definieras som västerländsk, och det som definierats som modernt har betraktats som per definition bra. De få texter och författarskap som lyfts in i den moderna världslitteraturen från andra delar av världen har fått sin plats där för att de påminner om fransk, brittisk eller amerikansk modernism.

Den här normativa litteraturhistorieskrivningen ger också en väldigt sned uppfattning om hur litteratur existerar i världen, och hur den utvecklas och förändras. Det var ju knappast så att läsarna 1922 hängde på låsen till bokhandlarna för att skaffa Joyces nya 900-sidiga experiment Ulysses och T.S. Eliots notförsedda friversdikt The Waste Land så fort dessa texter anlände från trycket. Nä, 1922 var de flesta läsande människor upptagna med andra författare, till exempel sådana som fick Nobelpriset under den perioden: den franske sedesskildraren Anatole France, den norska författaren till historiska romaner Sigrid Undset eller den italienska skildraren av sardiniskt folkliv Grazia Deledda.

Än mer brett tilltalande var den litteratur som prisades på trettiotalet, då många kritiker i efterhand har tyckt att Svenska Akademien borde ha kunnat ha vett och tidskänsla nog att ge de inte helt lättillgängliga modernisterna Paul Valéry eller John Dos Passos priset. Då belönades istället Forsythe-sagans skapare John Galsworthy, då fick Roger Martin du Gard priset för sin stora realistiska romansvit om familjen Thibault, och då belönades Erik Axel Karlfeldt – som inte var någon gigant ute i världen, det medges, men mycket omtyckt av många svenska läsare.

Det är också under den här tiden som det mest hånade av alla litterära Nobelpris delas ut, till Pearl S. Buck. Men Buck har fått en renässans på senare år. Hon var visserligen från USA, men levde stora delar av sitt liv i Kina och förde med sina lantlivsskildringar in det stora landet i öster i den prisvinnande litteraturen. Och i sin motivering lyfte Nobelkommittéen fram just dessa världsvidgande egenskaper: den amerikanska författarens romaner är ”avgjort märkliga genom äkthet och rikedom i skildringen och sällsynt kunskap och insikt i en för västerländska läsare föga känd och mycket svårtillgänglig värld”. Buck ger inblick i nya kulturella sammanhang, berikar den kulturellt sett högst begränsade västerländska litteraturen med motiv och tematik från en mångtusenårig kultur med en minst lika gedigen litterär tradition som den europeiska.

Vad hade hänt om Nobelpriset istället hade gett postuma pris till Rainer Maria Rilke och Marcel Proust, och hunnit belöna Joyce och Woolf innan de dog i början av fyrtiotalet? Rilke, Proust, Joyce och Woolf hade ju knappast kunnat vara större och mer centrala än de redan är. Ingen skillnad där alltså. Men det hade varit mycket svårare för oss att hitta fram till Buck, du Gard, Galsworthy, Deledda, France – och till 1922 års stora litterära namn när det begav sig: Jacinto Benavente. Utan pris hade de alla varit helt undanskymda, osynliga, bortglömda. Nu ser vi dem fortfarande, tack vare den alternativa historieskrivning som Nobelprisets löpande och oåterkalleliga kanonisering skapar.

Paul Tenngart, litteraturvetare och författare

Modernismåret 1922

27.1 Kafka påbörjar "Slottet".

2.2 James Joyces "Ulysses" publiceras.

Rainer Maria Rilke får feeling. På tre veckor skriver han hela
"Sonetterna till Orfeus" samt avslutar "Duino-elegierna".

18.5 Proust, Joyce, Stravinsky, Picasso, Satie med flera äter middag.

18.10 BBC Startar

26.10 Virginia Woolfs "Jacob's room" publiceras.

18.11 Proust dör.

15.12 T S Eliots "The waste land" utkommer i bokform.

Andra händelser: Karin Boyes debutdiktsamling "Moln" utkommer; Katherine Mansfields "The garden party and other stories" publiceras; Birger Sjöbergs "Fridas bok" utkommer; F Scott Fitzgerald har ett produktivt år (det är också under 1922 som "Den store Gatsby", publicerad 1925, utspelar sig); Prousts "På spaning efter den tid som flytt" börjar publiceras på engelska; i december blir Hemingways portfölj med flera års skrivande stulen på Gare de Lyon.

Fotot

Virginina Woolf: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Virginia_Woolf_1927.jpg

Jame Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:James_Joyce_by_Alex_Ehrenzweig,_1915_cropped.jpg

T S Eliot:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:T_S_Elliot_-_Mar_1923_Shadowland.jpg

Kanonvariationer: Klubben som konstruerade en manlig litteraturhistoria

Thu, 24 Jul 2025 04:01:00 GMT

The literary club var en samling av framstående intellektuella män i 1700-talets London med Samuel Johnson i spetsen. Gabriella Håkansson reflekterar över denna klubb och över kvinnorna utanför den.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän publicerades första gången 2020.

Året är 1773 och i ett separat rum på värdshuset The Turks Head Inn i London, har tolv män samlats för att dricka sprit och diskutera politik. Det har de gjort varje fredag i nio års tid, och det ska de komma att göra varje fredag så länge de lever. I centrum för gruppen står skriftställaren Samuel Johnson, som har publicerat en Ordlista över engelska språket och en utgåva av Shakespeares samlade verk. Gruppen kallar sig för The Literary Club, eller bara The Club. Klubben.

För att bli medlem måste man enhälligt bli invald och besitta stora kunskaper i något viktigt ämne. Kanske var Johnson inspirerad av de franska upplysningsfilosoferna när han satte samman sin klubb, de som menade att sanningen om världen endast gick att få när all kunskap var samlad, så att man kunde se de stora sammanhangen.

Runt sig samlade Johnson de främsta inom varje konstart – där fanns skådespelaren David Garrick, konstnären Joshua Reynolds, filosofen Edmund Burke, nationalekonomen Adam Smith, historikern Edward Gibbon, vetenskapsmannen Joseph Banks - och inte minst författaren James Boswell. Med tiden skulle det bli många, många fler, och det har sagts att det aldrig i historisk tid har samlats så många genier runt ett och samma bord

Att vi känner till Klubben så i detalj har vi främst James Boswell att tacka för.

Den unge Boswell dyrkade Johnson som en gud och gjorde till sin livsuppgift att skriva hans biografi. Medan Johnson ännu levde lade Boswell åratal på att samla in brev, manus och göra intervjuer med alla som haft med honom att göra. I sitt ikoniska flerbandsverk ”Johnsons liv” återger han verkliga möten i dialogform, och ger ögonblicksbilder nedskrivna på plats. Boken betraktas som ett unikt tidsdokument, och lägger hela grunden för Johnsons framtida berömmelse. Den kommer också att bilda skola i hur litterära män ska förhålla sig till varandra. Den yngre som vill göra karriär skriver en hyllande biografi över den äldre.

Eftersom Boswell knappt nämner några kvinnor i sin bok så kan man tro att hela det sena 1700-talets litterära elit, precis som Klubben, var enkönad. Men ny forskning visar att det faktiskt var precis tvärtom. Skriftställeriet var nästan det enda yrke som stod öppet för överklassens kvinnor, som formligen vällde in och kom att dominera både som författare, översättare och dramatiker. Vissa siffror pekar på att så många som sjuttiofem procent av alla romaner skrevs av kvinnor, ja, att det överhuvudtaget inte går att förstå romanens framväxt utan ett kvinnoperspektiv. Kvinnor köpte och läste så mycket böcker att bokmarknaden faktiskt formades efter dem och deras smak - en smak som i sin tur färgades av alla de frihetsinskränkningar som kvinnor hade börjat utsättas för.

Andra halvan av 1700-talet var en epok när synen på könen förändrades drastiskt. Innan hade feminina och maskulina egenskaper fått ta plats hos båda könen – men ju mer man närmade sig 1800-talet, desto mer skulle män vara män, och kvinnor, kvinnor. De flesta yrken var som sagt stängda för kvinnor, och det var också universiteten, kyrkan och hela statsapparaten, och efterhand som de här konstruerade könsskillnaderna växte fram så blev det inte längre naturligt för välbeställda kvinnor att vistas i det offentliga rummet. Att promenera i staden var opassande, att gå på kaffehus helt otänkbart. Men även att tala med hög röst ansågs nu okvinnligt, liksom att kritisera en man eller publikt visa vrede. Femininiteten tog sig uttryck i passivitet och undergivenhet, medan maskuliniteten manifestades genom aktivitet och framåtanda – mäns romaner skildrade stadens framväxt och de stora samhällsfrågorna, medan kvinnor skrev om det lilla livet och allt som hände i den sociala sfären.

I den här kontexten förstår man hur otänkbart det var att kvinnor skulle kunna delta i de högljudda diskussionerna på Klubben.

Det förklarar ändå inte varför Boswell och andra författare så sällan nämner de kvinnor som faktiskt dominerade den litterära sfären i London. Träffades de aldrig?

Jo, de gjorde de. Varje torsdag gick Samuel Johnson till Hester Thrale som i sitt hem drev en slags skuggklubb till den litterära fredagsklubben, en salong där den kvinnliga intelligentsian dominerade. Där var Elisabet Montagu och Fanny Burney och alla de andra kvinnliga författarna och översättarna som utgjorde kulturlivet i London, och som ofta också arbetade politiskt inom antislaverirörelsen eller för kvinnors rätt till högre utbildning.

På grund av sina alkoholproblem blev Boswell sällan inbjuden till Hester och han var omvittnat avundsjuk på att idolen Johnson föredrog sina kvinnliga författarvänner framför honom. Men att Boswell inte nämner några kvinnor i sina böcker behöver inte grunda sig i hans avundsjuka och misogyni. Kvinnor tilläts ju inte verka i det offentliga och kunde inte skriva om de ämnen som gav tyngd i den kritiska debatten. Därför kom de heller inte riktigt att räknas. Som i ett retuscherat fotografi så framträder bara männen i historieskrivningen från den här epoken.

Det skulle dröja ända till 1950-talet innan man publicerade James Boswells privata dagbok, och insåg att han inte var en så pålitlig tidsskildrare som man hade trott. Dagboken blev en skandal inte minst för att Boswell så detaljerat skildrar sin sexualdrift. Vid ett tillfälle blir han så exalterad av att prata litteratur med Johnson på Klubben, att han måste rusa ut och köpa sex av en prostituerad stående. Vid andra tillfällen kunde han tvinga sig till sex eller våldta de prostituerade som ratade honom. När man dessutom räknade på hur många dagar Boswell träffat Johnson under deras tjugoåriga vänskap, inser man att de varken umgicks eller gillade varandra särskilt mycket. Deras beryktade vänskap var snarare en litterär konstruktion.

Litteraturforskarna började också förstå att såväl Boswell som Johnson led av svår psykisk sjukdom, antagligen bipolaritet, och i Johnsons fall även Tourettes syndrom med tvångstankar. Båda försökte förtvivlat bekämpa sina sjukdomar med alla medel som stod till buds: de förde dagbok, drog upp stränga livsplaner, gick dygnslånga stadspromenader och odlade nära vänskap med andra män. Men det hjälpte inte, och faktum är att hela iden till Klubben uppstod för att rädda Johnson ur en livshotande depression. Klubblivet blev den ram som höll sjukdomen i schack, och det var inte bara för honom som det här umgänget fick livsavgörande betydelse. Snarare än att se det som en diskussionsklubb för Englands mest lärda män, kanske man ska se Klubben som ett homosocialt rum där kontinuiteten, lojaliteten och den starka vänskapen hjälpte till att lyfta en Adam Smith och David Garrick till berömmelse. Merparten av medlemmarna hörde ju till den nya medelklassen som varken kunde räkna med privilegier eller stipendier från krona och stat. De hade bara varandra, och det verkar som att de hjälptes åt genom att diskutera idéer, låna pengar till publicering och stötta i djupa livskriser. I ett modernt perspektiv skulle man kunna säga att myten om det manliga geniet och konstituerandet av en manlig kanon, i själva verket var frukten av en sorts terapi i en manlig självhjälpsgrupp.

Idag har forskningen fullt sjå med att skriva tillbaka alla de kvinnor som retuscherades ur historien, och som alternativ till Boswells tillrättalagda och romantiserade skildring av Samuel Johnsons liv och verk, så anlitar man både Fanny Burneys och Hester Thrales dagböcker för att förstå vad som egentligen hände på, och runt, den berömda Klubben.

Historien är fortfarande långt ifrån färdigskriven.

Gabriella Håkansson, författare

Litteratur

Leo Damrosch – The Club. Johnson, Boswell, and the Friends who Shaped an age. Yale University Press, 2019.

Jane Spencer – The Rise of the Woman Novelist. From Aphra Behn to Jane Austen. Basil Blackwell Ltd, 1986.

James Boswell – Samuel Johnsons liv I-IV, översatt och redigerad av Harald Heyman, Albert Bonniers Förlag, 1924-1930.

James Boswell – Dagbok i London 1762-1763, utgiven av Frederick A. Pottle, översatt av Anders Byttner, Natur och Kultur, 1951.

Ruth Halldén – Vid romanens rötter, Albert Bonniers Förlag, 1997.

Nancy Armstrong – Desire and Domestic Fiction. A Political History of the Novel. Oxford University Press, 1987.

Debating the Canon. A Reader from Addison to Nafisi, edited by Lee Morrissey. Palgrave McMillan, 2005.

Radioaktivt avfall: Den naturligaste sak i världen?

Wed, 23 Jul 2025 04:00:00 GMT

Numera finns radioaktivitet överallt omkring oss. Kan den kontrolleras av oss människor? Anna Storm åker ner i underjorden och funderar på hur vi idag formar framtidens natur.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2023-05-25.

Vi har passerat vägspärren, och vakten i sin kur har kontrollerat våra papper och id-handlingar. Framme på anläggningen är det ytterligare en kontroll; vi får låsa in våra saker i ett skåp och hänga en besöksbricka om halsen. I minibuss åker vi sedan längs en bred väg som sänker sig ned under marknivå, mot porten in i berget.

Det kunde ha varit en gruva, en modern gruva med enorma vägsystem för stora fordon. Men här är det ingen som letar, spränger och forslar upp värdefulla mineraler till samhällsbygget ovan jord. Den här platsen handlar om att förvara de farliga rester som blivit över. Vi befinner oss i slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall, SFR, i Forsmark.

SFR stod klart redan för fyrtio år sedan och består av tunnlar och schakt, utsprängda i berggrunden i Östersjöns botten. Här förvaras sådant som filter, verktyg och skyddsutrustning. Alltså ganska vardagliga föremål som blivit radioaktivt kontaminerade. Strax intill SFR ska ytterligare ett slutförvar byggas. Det ska ta hand om det allra farligaste och mest långlivade radioaktiva avfallet: det uttjänta bränslet från reaktorerna vid våra kärnkraftverk.

I den industrialiserade västvärlden finns en stark föreställning om att det radioaktiva avfallet kan inneslutas på ett säkert sätt. Att det kan kontrolleras och begränsas, med hjälp av tekniska lösningar och välfungerande samhällsinstitutioner. Det stämmer till viss del, men det är inte hela sanningen.

Sedan den första atomsprängningen 1945 har uppskattningsvis drygt 2000 detonationer skett i världen. Mycket få som aktiva krigshandlingar, desto fler som testsprängningar. På grund av sprängningarna, och på grund av olyckor inom den civila kärnkraften, med namn som Mayak, Windscale, Tjernobyl och Fukushima, och faktiskt också medvetna utsläpp från olika kärntekniska anläggningar, har vi skapat ett läge där radioaktiva partiklar sprids över hela jorden på ett sätt som inte går att hejda. Spridningen sker via luften, vattnet, marken, växter, djur och våra egna kroppar, och den fortgår, den är inget som tillhör det förflutna utan en del av vår samtid, och framtid.

Historikern Kate Brown har kallat den globala utbredningen av radioaktivitet för ”den stora Tjernobyl-accelerationen”, just för att betona att det är något som fortsätter. Konsekvenserna minskar inte med tiden, utan ökar, accelererar.

Men, kan man undra, är det så väldigt illa? Radioaktivitet finns ju faktiskt naturligt omkring oss. Vi utsätts för bakgrundsstrålning från marken, och annan strålning när vi går till tandläkaren och när vi flyger. Inom till exempel vården har radioaktiviteten många avgörande förtjänster. Är farligheten överdriven? Borde vi i själva verket betrakta radioaktiviteten som något helt naturligt?

Vad betyder ens natur och naturligt i det här sammanhanget? Människans påverkan på jorden har idag nått ut till dess mest avlägsna hörn. Det finns inte längre någon fullständig vildmark, något orört landskap eller ekosystem. Så om vi tänker på natur som något ursprungligt och skilt ifrån människan ligger det nära till hands att se ett ”naturens slut”, att det inte längre existerar någonting som vi kan kalla ’naturligt’.

Filosofen Kate Soper lyfter fram en annan förståelse av natur, där natur är alla de strukturer och processer som är oberoende av mänsklig aktivitet, men som samtidigt villkorar människans tillvaro. Ur detta synsätt kan naturen inte ”ta slut”, eftersom den, som Soper skriver, ”kommer att fortsätta verka också mitt i ett atomkrig eller i en brinnande asteroidkrock”. Naturen är alltså en del av vår tids klimatförändringar, en flora och fauna i förvandling, och den ökade spridningen av radioaktivitet. Naturen påverkas av människan, men förändras också oberoende av oss, och är i den meningen fortsatt något naturligt.

Ett cyniskt exempel på när radioaktiviteten betraktas som något naturligt och samtidigt möjligt att innesluta – det hittar vi i den ryska kärnenergiindustrin. Där har man under lång tid pumpat flytande radioaktivt avfall djupt ned i berggrunden, förmodat långt bort och avskilt från människan. Tillvägagångssättet beskrivs just som ett försök att efterlikna naturen, genom att återföra till underjorden det som en gång hämtades upp därifrån i form av brytning av uran.

Tillbaka i Sverige och Forsmark stannar minibussen och vi kliver ur i SFR:s underjordiska besöksdel. Genom ett litet fönster med tjockt glas kan vi titta på det radioaktiva avfallet som ligger förpackat i stora boxar, täckta av ett lager betong i ett bergrum med välvt tak. Det är märkligt anonymt, och det är främst fönstrets litenhet och tjocklek som förmedlar att det här inte är vilket avfallslager som helst. Strax intill finns information om den teknik som utvecklats för att i framtiden förvara det uttjänta kärnbränslet. Den bygger på ett antal barriärer som ska innesluta det starkt radioaktiva materialet – barriärer av gjutjärn, koppar, lera och berggrund.

Här finns också en dricksvattenfontän i sten och betong och med ett enkelt plaströr ur vilket det rinner lite vatten. Den ser aningen malplacerad ut. Guiden berättar, med ett litet skratt, att här kan vi pröva hur 7000 år gammalt vatten smakar. Vattnet samlas nämligen inifrån berget, och där ska det finnas fickor med vatten från Littorinahavet, som föregick dagens Östersjön. Hon tillägger att det kanske inte smakar så gott, eftersom det är rätt salt.

I valet att dricka vattnet eller inte ställs vår tillit till inneslutningen av det radioaktiva avfallet på sin spets. Smakar vattnet bara av salt och sten, och möjligen stora tidsdjup, eller finns där något annat också? Det har ju trots allt runnit genom berget där radioaktivt avfall förvaras, och radioaktivitet kan inte uppfattas med våra sinnen: det syns inte, hörs inte, smakar, luktar och känns inte. Utan tekniska hjälpmedel kan vi inte avgöra om radioaktiviteten just här och just nu är innesluten och kontrollerad, eller om vi är på väg att dricka den.

Vi människor står mellan hoppet att kunna kontrollera det farliga avfallet och insikten att radioaktiviteten har blivit, så att säga, naturlig. Vi måste leva med radioaktiviteten, med fortsatt tilltro till samhällsinstitutioner och tekniska lösningar, men kanske också med lite större ödmjukhet inför deras begränsningar.

Med rätt instrument är det lätt att mäta nivån av eventuell radioaktivitet i vattnet från dricksvattenfontänen i SFR i Forsmark. Mer osäkert är om det i framtiden kommer att finnas förutsättningar för drickbart vatten. Vår livsmiljö är för alltid påverkad av radioaktivitet, och frågan vi bör ställa oss är nog inte främst om radioaktivitet ska betraktas som något naturligt, utan om naturens verkningar framöver formar en beboelig planet. Med andra ord, om det som är ’naturligt’ i framtiden rymmer en livsmiljö för människan som art.

Anna Storm, professor i teknik och social förändring vid Linköpings universitet

Skyddsrum: Vi öppnar dörren till en mytisk plats

Tue, 22 Jul 2025 04:00:00 GMT

När hotet om krig ökar väcks tanken på skyddsrummen plötsligt till liv. Men kanske fyller dessa märkliga platser en funktion även i fredstid? Det funderar konstnären Oskar Kardemark på i denna essä.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-03-15.

Vi har alltid sökt skydd i grottor och håligheter i landskapet, något som genom historien återspeglats i myter och berättelser. I modern tid, när luftangrepp hotade, sökte vi oss på nytt in i berggrunden för att upprätta skydd. Idag står Sveriges 65 000 skyddsrum som ”…symboler för en äldre tid, världskrigens tid och det kalla krigets tid”. Få av dom lever upp till kraven för ett fungerande skydd. När skyddsrummet inte längre kan upprätthålla sitt ursprungliga syfte, vad blir platsen då?

Att skyddsrum dyker upp i den populära facebookgruppen ”övergivna platser” säger något om hur vi ser på dom idag. Bilden förstärks ytterligare på Instagram, där otaliga bilder av skyddsrum försetts med metataggar som #Förfall, #Bortglömt, #Ödeplats och #Övergivet.

Så har skyddsrummen kommit att bli en viktig miljö inom Urban exploring, eller urbant utforskande, ett fenomen som närs av vår impuls att vilja se bakom det förseglade, att med lekfull, nästan barnslig upptäckarlust få bege sig till en plats där få har varit och utrustade med kamera dokumentera nedgången i underjorden. Skyddsrummen och dess omgivning kittlar fantasin genom att erbjuda nya möjligheter, det har blivit en plats för det obestämda, det aparta och ljusskygga och därmed det kreativa. När ordningsmaktens grepp lättat, har oordningens makter tagit vid. I parkerade bilar intill hemliga rum sker utomäktenskapliga utsvävningar, det tjuvröks, dov klubbmusik hörs inifrån berget och under hashtaggen #Urbanart bekläds skyddsrummens ytor med sprayfärg. Det är så minnena ser ut från min barndom; tillslutna portar med färgsprakande former och tecken, insjunkna i det mörka grå.

När jag nämner skyddsrum för mina generationskamrater som växte upp på 80– och 90-talet är det just barndomsminnen som bubblar upp till ytan, alla med ett äventyrligt skimmer över sig. Skyddsrummet i fredstid är en plats med sin egen lockelse, inte helt utan koppling till sitt ursprungliga syfte, men samtidigt något annat; inte stället dit man vänder sig för att undkomma krig, ödeläggelse och katastrof; utan en plats att fly undan sitt sammanhang i världen, det bestämda och reglerade i tillvaron.

Det är lätt att förstå varför skyddsrummen utövar en särskild lockelse på de som befinner sig mellan barndom och vuxenliv.

I ett eget minne från den där mellanåldern gick jag mellan mina föräldrar i en bred, mörk tunnel som tycktes borra sig ner i berget, djupare och djupare. Med ett barns förmåga att mytologisera tillvaron fylldes jag med en känsla av att få tillträde till något hemlighetsfullt. Tunneln mynnade ut i ett väldigt bergrum där mörkgröna fältsängar stod i rader, perfekt bäddade intill den ojämna bergsväggen där vatten sipprande. I gallerbeklädda skåp stod konservburkar med etiketten vänd utåt. Luften var rå och det luktade bensin och jord. På något vis förstod jag att om något händer så ska vi bo här, i dessa väldiga bergrum, med tunnlar som förgrenar sig likt mycel in i berget. Detta något som skulle kunna hända, som skulle göra att vi var tvungna att lämna vårt hem och bosätta oss i berget tillsammans med våra grannar, vänner som ovänner, alla under samma skrovliga tak, kunde jag bara skymta.

Senare under min uppväxt kom jag att återvända till berget, för att orientera bland tallar, busksnår och björkskott på gympalektioner; eller efter skolan, för att vara ensam. Jag fascinerades av ytan; den oansenliga bergsknallen omgärdad av en motorväg, cykelbana och en porlande bäck. Hela tiden skymtade de diffusa bilderna för mitt inre; av de där väldiga salarna som urholkade marken under mig, och som skulle skänka skydd, om något hände.

Jag tänker på konstnären Carl Fredrik Hill och de skyddande rum han upprättade i sin bildvärld. I perioder märkta av schizofreni hängav han sig åt undergångsfantasier med mytiska övertoner. Hoten kom i olika skepnader; en förgörande flod, ett skummande vattenfall, en malström, en väldig vind eller en förtätat orange himmel. Den lilla vita elefanten, det djur han mest identifierade sig med, skyddade han genom att placera i ett hålrum i landskapet. "Bilderna handlar först och sist om människans möjligheter att överleva", skriver konstvetaren och Hillkännaren Sten Åke Nilsson om bilderna från sjukdomsåren. Det är en personlig undergång som hotar, en andlig undergång, såväl som en undergång för det mänskliga släktet. Jag tänker på myten om De sju sovarna i Efesos, männen som på 200-talet sökte skydd i en grotta undan religiös förföljelse, bara för att vakna upp 200 år senare och finna att hotet var som bortblåst. Myten avbildas ofta genom att visa ett landskap i genomskärning, där grottväggen plockats bort av konstnären för att blotta dess insida. Hill kan ha varit bekant med den bilden, och dess djupare innebörd.

Från djupet av sin sjukdom skrev Hill: ”Det finns ingenting varaktigt, varken omkring mig eller inuti mig, endast förändring utan gräns”. Tanken på en plats som ska stå pall medan världen omkring oss rämnar är trösterik; den bär på drömmen om det konstanta.

Det urbana utforskandet rymmer en längtan efter att vistas i en post-apokalyptisk föreställningsvärld. På internetforum återges detaljer, de mänskliga spåren: den kvarglömda kaffekoppen, den smutsiga hjälmen på sin krok. Det är ett uttryck för en slags omvänd nostalgi, som om man blickade tillbaka från en framtid då världen redan gått under.

Att nedstiga i skyddsrummet är att träda ner i en inverterad tillvaro, en mytisk sfär bortom det mondäna och bekanta, en plats där avvikande normer och känsloyttringar kan få utrymme och testas.

Urbant utforskande är möjligen ett sätt att lekfullt närma sig det dunkla och hotfulla, såväl inom oss som utanför oss själva. I myterna återvänder man till ytan förändrad; där är grottan en plats för transformation, ett slags uppror i sig. Det är därför inte märkligt att övergivna skyddsrum lockar subkulturer som söker avskildhet; en stund vid sidan av, en annan vinkel på det bekanta. Det övergivna skyddsrummet erbjuder fortfarande skydd, men kanske för något annat än det ursprungligen var avsett att skydda. Ett skydd åt något bortom det till kroppen bundna, åt det som inte får plats någon annanstans. En plats för det otillåtna och sköra, en inkubationskammare för samhällets mer subversiva idéer.

Oskar Kardemark, konstnär.

Litteratur

Cullberg, Johan. Nilsson, Sten Åke. M.fl. Carl Fredrik Hill. Nationalmuseum Stockholm 1999

Nilsson, Sten Åke. Hillefanten. Bo Cavefors Bokförlag 1977

Underjordar: Fångade i mansgrottan

Mon, 21 Jul 2025 04:00:00 GMT

Finns det några likheter mellan bunkercellen och samhället utanför? Aase Berg läser Natascha Kampuschs bok Tio år i frihet och funderar över män som stänger in kvinnor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-02-07.

Vad hände med gillestugan? Det där rummet i källarplan med murrig färgsättning och sunkig heltäckningsmatta, ibland med en fondtapet föreställande bokskog på kortväggen?

Den räknades inte in i boarean eftersom den hade låg takhöjd och inga riktiga fönster, bara små gluggar ut mot nånting meningslöst i markplan, typ ett cykelställ.

Förutom att gillestugan var ett sätt att sänka fastighetsskatten och få fördelaktiga statliga lån var den också ett utrymme för slappande, där barnen kunde smeta popcorn på manchestersoffan utan repressalier. Även männen föredrog att hålla till där för att hänga med grabbarna och dricka mellanöl eller hemkört rödvin från de dammiga damejeannerna.

Det representativa sociala livet utspelade sig i vardagsrummet. Det var där de fina möblerna stod, det var där man hade uppstyrda middagar. Vardagsrummet var kvinnans inredningsdomän. Hon hade inget eget rum. Hon hade bara ett showroom.

Mannen kunde alltid rymma till gillestugan, den funkade perfekt som Man Cave. Men om kvinnan ville rymma hade hon inget annat val än att dra från själva huset.

Gillestugan var en mer rumsren parallell till källaren eller garaget, platserna för lägre drifter och ljusskygga verksamheter. Det är ju närmast en kliché att män ägnar sig åt det de kallar integritet i husets mest undanskymda utrymmen. Det oskyldigaste är väl att dra sig tillbaka till manlighetsgrottan för att syssla med nördiga hobbies. Eller, för all del, konsumera porr.

Men den som tror sig ha en frizon inom räckhåll upptäcker snart att det bara är en förlängning av fängelset. Den som inte har något eget rum alls måste däremot spränga sig ut i världen.

Ibland pågår värre verksamheter än hobbies och porrsurf i mannens heliga rum.

Det är ingen slump att den skumraskiga manlighetens mest extrema utövare, män som går över gränsen och stänger in riktiga kvinnor, gärna använder sig av bunkerliknande källare.

I Sverige har vi ju sen några år tillbaka vår egen källarpsykopat: Bunkerläkaren. Hans offer har publicerat en bok och intervjuats i både Skavlan och på dagstidningarnas kvinnonischade sidor för mindfulness och mjukporr.

Bunkerläkaren skulle göra om kidnappningsoffret till flickvän, eftersom det tydligen inte funkade på andra premisser än den totala kontrollens.

Det vore lätt att avfärda honom som ett monster. Men för att verkligen förstå hans beteende är det bättre att se brottet som konsekvens av viljan att äga kvinnan. Eller som en förlängning av den viktorianska dubbelmoralen. Det handlar fortfarande om horan och madonnan, men nuförtiden ska de gärna kombineras i en person.

Vissa kvinnor kan man ligga med utan att ägna sig åt samspel eller verklighet. Men detta väcker samtidigt förakt hos mannen, både mot kvinnan och mot sig själv. Det transaktionsmässiga sexets maktobalans är alltför skör. Kanske är det därför en del bunkermän har som mål att göra om sina fångar till hemmafruar – för att höja kvinnorna i respekt så att förövarna kan se sig själva i ögonen.

Bunkerläkarens offer har inte helt återhämtat sig från sitt trauma, men verkar ändå ha kommit ut som starkare.

För mannen blev friheten att bestämma allt och ha makt i slutändan snarare en fångenskap. Det kan knappast ha ingått i planen att gå på ständiga kisspromenader med offrets toypudel. Genom att stänga in en annan stänger kidnapparen också in en del av sig själv. Om han så bara av egenintresse vill hålla offret vid liv måste han ta på sig dygnet runt-tjänsten som nåt slags sadistisk servicepersonal.

Bunkerläkaren hamnade dessutom i ett riktigt fängelse till slut. Nu är det han som sitter inburad.

Den här typen av brott är en mörk skrattspegel av det normativa äktenskapet, där mängder av studier visar att kvinnor mår sämre än män. Vid skilsmässor – vi kan kalla det frisläppande – känner kvinnorna sig oftare lättade medan männen i högre grad sjunker in i depression.

Ett av de internationellt mest kända kidnappningsoffren är Natascha Kampusch, som hölls som fånge från tioårsåldern tills hon lyckades fly när hon var arton. I boken 3096 dagar beskrev hon tiden som inspärrad. Och för en tid sen kom hennes andra bok i översättning av Per Holmer - Tio år i frihet – som handlar om livet efter rymningen.

Med sitt unika jämförelsematerial har Kampusch en skärande blick för de osynliga fångstburarna i det vi andra tror är ett fritt samhälle.

I källarhålan lärde hon sig vilka reaktioner som blev följden av ett visst beteende, och skaffade egna maktmedel för att parera gärningsmannens straff. Ett mikrokosmos av manipulativt maktmissbruk och destruktiv psykologi, alltså. När hon kommer ut till de ”goda” människorna – ja, hon sätter goda inom citattecken – upptäcker hon likheterna mellan källarens mikrokosmos och detta makrokosmos. De personer hon uppfattar som mest vettiga är patienterna på psykavdelningen hon vistas på till en början. Alla andra spelar ett raffinerat spel. Hon möter människor som vill skuldbelägga offer, offer som använder sitt martyrskap som makt, hon ser orgier i fördomar, förtal och skvaller, mediadrevens lystna hetsjakt.

Kort sagt – från källarens fångenskap har hon hamnat rakt i käftarna på den av samhället sanktionerade narcissismen, där alla söker ytlig självbekräftelse och använder offret för egenintressen och sentimentalitet.

Kampusch gör en klassanalys och inser att mediabilden av henne färgas av uppväxten i en av Wiens miljonprogramsförorter. Hon ser ironin i att kidnapparen försökte iscensätta sitt liv som fasadborgerligt – han var proper och prydlig med välklippt gräsmatta. Det är just den sortens människor som efter frisläppandet moraliserar över henne som person snarare än över själva brottet.

Vad Kampusch har gjort i fångenskapen, är att öva sig på frihet. En frihet som kommer inifrån oavsett yttre omständigheter. Därför kommer hon inte ut som det vrak människor förväntar sig. Hon pratar inte i grymtanden och väsningar, krälar inte på alla fyra – tvärtom är hon attraktiv, intelligent och välformulerad. Hon gav aldrig upp sin identitet under fångenskapen. Den styrkan vändes till hennes nackdel när hon släpptes ut – att hon inte var totalt nedbruten sågs som ett tecken på att det inte kan ha varit så illa som hon påstod.

Gärningsmannens källare har numera fyllts igen med cement.

Gillestugornas tid är förbi, numera byggs husen på betongplattor.

Men den manliga integritetens källare är inte utplånad. Den har blivit en inre källare istället. Motståndet mot jämställdheten bedrivs idag mer dolt. Fångstmetoderna har blivit mer diffusa och komplicerade, men de har inte försvunnit.

Ur askan i elden. Kampusch gick från den uppenbara fångenskapen till den subtila och manipulativa.

Att jämställdheten tar så lång tid på sig beror inte bara på att männen vill behålla sina privilegier. Det beror också på att frihet är jobbigt. I dagens läge är ingen fri. Även den som har makten är bojad vid bunkern. Den som stänger in en annan är samtidigt sin egen fånge. Gillestugan har förvandlats till en labyrint.

Aase Berg, poet och kritiker

Litteratur

Natascha Kampusch: Tio år i frihet, översatt av Per Holmer, Albert Bonniers förlag 2016.

Underjordar: Jag ber de andra gå och står ensam i mörkret

Sun, 20 Jul 2025 04:00:00 GMT

Kristoffer Leandoer reser och läser sig ner under markytan. Och bland grottor, katakomber och eld händer det att man får syn på sig själv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-03-25.

Jag ber de andra gå i förväg ut och väntar tills deras ljus försvunnit utom synhåll, sedan släcker jag ficklampan och är ensam i den 360 meter djupa kalkstensgrottan Pellumbas, en halvtimme från Tirana. Här bodde grottbjörnar, här bodde människor redan på stenåldern och åtminstone fram till medeltiden.

Kalkstensland är ihåligt, konstaterade Arthur Conan Doyle: knackar man på det, ekar det som en trumma eller ger vika och blottar ett underjordiskt hav. Kalkstensbergets porösa natur gör det idealiskt som begravningsplats och gömställe. Men i geologisk mening är själva stenarten i sig att beteckna som en gravplats, eftersom den bildats av korall och snäckor som sammanpressats under högt tryck. Det albanska karstlandskapet är alltså ren havsbotten som tryckts uppåt när kontinenterna kolliderat. Snäckskal på tvåtusen meters höjd. Det osynliga blir synligt, det lägsta hamnar på toppen, som om hela jorden vänts ut och in. Genom historien har detta landskap erbjudit gömställen åt insurgenter, laglösa och partisaner. Idag är det framför allt den moderna äventyrsturismens krav som tillgodoses genom ändlösa vattenfall, branta cykelvägar, bergsklättring, grottforskning och forsränning.

Men nu finns här inga turister, till och med fladdermössen ligger i dvala.

Grottan är synliggjord tid. Det krävs ingen föreläsning om geologisk tid, deep time som begreppet numera lyder, för att inse sambandet mellan det ständiga droppandet och de grönslemmiga stalaktiterna och stalagmiterna, som knappast hunnit växa många millimeter under loppet av ett människoliv. Berget har uppenbarligen inte bråttom. Tanken på geologisk tid, på evolutionen och långsamma förändringar får mig att tänka på Tolkiens gestalt, hobbiten Bilbo, och dennes underjordiska möte med Gollum, den fiskliknande versionen av honom själv, och på H. P. Lovecrafts samtidiga skräckberättelse ”Skuggan över Innsmouth”, där huvudpersonen under dramatiska omständigheter tvingas inse sin släktskap med en fiskliknande varelse. ”Skuggan över Innsmouth” publicerades 1936, Bilbo året efter: uppenbarligen hade känsliga själar orsak att fundera över människosläktets urartning dessa mörka år.

Skälet till att jag övervunnit min lätta klaustrofobi och står här inne i stenåldersmörkret är dock att jag har läst Underland, den brittiske författaren Robert Macfarlanes storslagna litterära resereportage och inventering av jordens inre. Han skriver om den trånga och livsfarliga labyrint som breder ut sig under Paris, om grottsystem och gravplatser i England och Slovenien, om underjordiska förvaringsplatser av kärnbränsle, om spökpartiklar och fyra kilometer långa svampar, men framför allt kanske människor som alla drivs av samma otåliga tvång att hela tiden tränga vidare, oavsett riskerna. En av dem säger rentav att livet vore meningslöst om man slutade utforska det okända: ”Då väntar vi bara.”

Precis som den franske filosofen Gaston Bachelard tänker Macfarlane i hela kategorier som skär genom tid och rum, precis som Bachelard är han intresserad av hur människan förhåller sig – litterärt, religiöst och filosofiskt – till elementära begrepp som luft, eld och vatten. Men för Macfarlane tillkommer en faktor: hur avlägset, svårtillgängligt och farligt något är. Hans drivkraft verkar vara att med den egna kroppen som pant iscensätta utmaningar som vi andra är fullt nöjda med att läsa om.

Ändå började hans äventyr där varje klassiskt äventyr ska börja: i ett bibliotek. En händelselös sommareftermiddag leker den tolvårige Robert kurragömma med sin bror och gömmer sig inne på förbjudet område, i farfaderns arbetsrum dit inga barn fick gå. Väl därinne börjar han titta i farfaderns bibliotek och hittar böckerna om bergsbestigning, glömmer kurragömmaleken, glömmer tid och rum och fastnar för alltid i ett främmande och farligt land, långt från det sorglösa sommarlovet: bara genom att läsa om klättrandets strapatser blir han bergtagen för livet.

Som klädskåpet som leder till landet Narnia, tänker jag, som liksom Macfarlane lever i ständig dialog med barndomens fantasyböcker. Nära att fastna i en trång underjordisk gång associerar han omedelbart till Alan Garners Den förtrollade stenen, läst som tioåring.

I den keltiska kristna traditionen talas det om ”tunna platser”, platser i ett landskap där gränsen mellan olika tider eller existensnivåer är särskilt skör. Man tänkte sig att öar och stränder, men även grottor, var platser med särskilt tunna väggar mellan vår värld och andra – med andra ord sådana platser som redan i sig själva utgör gränser mellan elementen, mellan vatten och jord, mellan luft och jord, mellan ute och inne.

År 1852 besöker den franske romantikern Gérard de Nerval de parisiska luffarnas underjordiska gömställen. För Nervals febriga blick dubbelexponeras de övergivna kalkbrotten med visioner av keltiska mytologi, han ser druidtempel och den behornade guden Cernunnos: det är nog lika mycket betraktaren som platsen som har tunna väggar, tänker jag.

Samerna föreställer sig underjorden som en spegelbild av vår värld, med själva markytan som spegelglaset, så att de dödas fötter vidrör våra. Det är en suggestiv bild som inte ger mig någon ro. Varje promenad blir ett existentiellt äventyr, en vandring över glashal nattgammal is. Är det kanske i själva verket vad våra skuggor är, spegelbilder kastade underifrån från en värld som saknar andra färger än grått? Är skuggan i själva verket min underjordiska spegelbild, min spegelbild som död?

Underjorden må vara en nött metafor för det egna psyket, men om man faktiskt beger sig dit ner på riktigt så återfår den nötta ytan snart sin forna glans och kan börja spegla igen. I Gaston Bachelards "Eldens psykoanalys" läser jag hur den tyske romantikern Novalis ”drömde om jordens varma innandöme så som andra drömt om himlarnas kalla och praktfulla rymd. För honom är bergsmannen en ’upp-och-nedvänd astrolog’.”

Tusentals meter under jord finns, inte astrologerna men väl fysikerna som söker den mörka materians gåta. Likt upp-och-nedvända astronauter firar de sig ned i jordens innandöme för att lägga kilometer av berg mellan sig själva och världsrymden. Då tystnar brus och enskilda signaler kan uppfattas.

Bachelard fortsätter såhär: ”I centrum finns fröna; i centrum finns elden som alstrar. Det som gror brinner. Det som brinner gror.” Och gror gör det sannerligen: inte mindre än en åttondel av världens biomassa lever under jord. Vi lever i en värld stadd i ständig förvandling, en värld som hela tiden händer. Marken känns lite mindre stabil när man vet vad som finns därunder. Alla begrepp vänds upp och ner, rummet blir osynligt och tiden synlig, döda ting får liv, berg sjunken djup stån upp. Romantikens grundtanke visar sig riktig: allting lever precis som Gérard de Nerval säger i ”Gyllene verser”: ”Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block.”

Ja, är det något man bär med sig när man står där och blinkar mot dagsljuset igen, så är det just insikten om att inget är stilla, berg är varken bergfasta eller bergsäkra: ordet ”berg” är i själva verket ett verb.

Kristoffer Leandoer, författare och skribent

Litteratur

Robert Macfarlane: Underland – En upptäcktsresa i underjorden. Översättare: Niclas Hval. Albert Bonniers förlag, 2020.

Hudens betydelse: Är vi så annorlunda mot maneter?

Sat, 19 Jul 2025 04:00:00 GMT

Var börjar och slutar egentligen vårt mest omfattande organ: huden? Malena Forsare reflekterar över graviditetens förvandling, berörande närhet och vår likhet med andra djur.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-05-16.

Jag hade väntat på något. Det hade börjat som en rörelse i ett skrymsle som ingen tidigare vidrört. Det hade vuxit på insidan och dag efter dag fått en tydligare kontur. På utsidan blev det synligt: jag började bukta. Snart kunde buktningens förändring märkas, genom att händerna placerades mot kroppens nya linje. Här var nu dess gräns mot världen. Den tänjdes, sträckte sig girigt mot det ljus och den luft som fanns därute, mot fåglarnas läten som studsade över de bara markerna. Och kroppen, den glömde sin blygsel, drack av det som bjöds. I skrymslet inuti vecklade något ut sig, något som inte var jag. En hud inuti huden.

Om graviditet har det skrivits, tänkts och sagts mycket. Förstås i form av förtroliga berättelser som delats av kvinnor genom historien. Men också i termer av vetenskaplig kunskap inom skilda discipliner, såsom medicinen, psykologin och filosofin.

Men det var inte graviditetens erfarenhet som jag hade väntat på, även om jag väntat också på den. Vad jag nu såg och erfor, var en förvandling av människans, till ytan sett, mest omfattande organ. Det var ett förlopp som gjorde mig omtumlad. Jag blev till en förstorad känselcell, en omkringvandrande amöba. Och i takt med att hudens utsträckning växte, blev dess beröring med omgivningen också större. Världens alla impulser; vindarna som slog upp när jag cyklade och måsarna som skrek om vår, översattes i förstorade sinnesintryck. Och inuti: där rörde jag och den nya varelsen vid varandra, bortom språk, utan paus. Vi var på samma gång omslutna och inneslutna: av hud.

Hans Rorsmans, Alf Björnbergs och Anders Vahlquists bok ”Dermatologi Venereologi” utkom för första gången på 70-talet. Den används fortfarande på landets läkarutbildningar och tack vare sitt generösa om än groteska bildmaterial, nyttjas den som uppslagsverk på våra vårdcentraler. I den läser jag att hudytan kan beräknas ungefärligt från individens längd och vikt. En så kallad manlig medelperson har knappt två kvadratmeter hudyta. En handflata, din eller min, utgör cirka en procent.

Jag märkte att saker höll på att förändras och försökte läsa på om hudens grundläggande fysiologiska betydelse. Men gick snart vilse bland papiller, kapillärer, körtlar och folliklar; i gränslandet mellan dermis och epidermis. I det relativt korta avsnittet med den kittlande kapitelrubriken ”Psyke och hud” fäste jag uppmärksamheten vid hudens förbindelse med vår mentala hälsa. Huden kan reagera på vårt psykiska tillstånd, rodna, flamma upp, inflammeras. Men vi kan också bli psykiskt instabila när huden drabbas av åkommor. Sår kan göra oss nervösa och förvärras om de rivs upp av ångestens fingrar. Inbillade insekter kan krypa över ryggen i psykosen – och samlas på burk, som när den närmare studeras visar sig innehålla hudflagor. Och jag tänkte: Var börjar och slutar egentligen detta vårt största membran? Vad är natur, och vad är människa? Hur tar sig livet därute in i livet härinne?

Jag hade väntat, och så kom barnet. Jag hade föreställt mig en avsmalnad stig som ledde till en glänta; istället tornade en motorväg upp sig där huden slätades ut, eller nej: den sträcktes till oigenkännlighet. Att föda ett barn är att tvingas in i en tunnel där existensens villkor förändrar sinnena. Blicken vänds inåt. Hörseln vecklas ut. Efter värkarbetet rinner den lilla varelsen ur sin moderskropp, och liknar då andra varelsers nyfödingar, järndoftande och blå. En naken spädgris. En blind blöt häst. En manet som pumpar sig fram i vattenströmmarna.

En av de vackraste och mest konkreta teorierna inom psykologin, är anknytningsteorin. Den berättar om hur vi som människor skapar band av trygghet och känsla av säkerhet, till den eller de vuxna som vårdar och bär oss när vi själva inte kan. Tillsammans med psykologen Mary Ainsworth, utvecklade den brittiske psykoanalytikern John Bowlby teorin om våra anknytningssystem. De formas genom tidiga nära relationer och fungerar senare som inre kartor, med vilka vi navigerar socialt. Som små kan vi ha varit tryggt anknutna till våra omsorgspersoner, eller otryggt anknutna om den vuxne inte funnits där. Tidiga separationer som hanteras nyckfullt eller våldsamt, kan göra oss ångestfyllda och relationellt förvirrade.

John Bowlby visste av egen erfarenhet allt om detta. Hans far kirurgen fanns sällan hos sitt barn, utan ägnade sig mer åt att skära i andras kroppar. Hans mor fanns inte heller där, varför lille John växte upp omgiven av olika nannies. Så när Bowlby i sin forskning vid Tavistock-institutet i London intresserade sig för barn som tidigt skiljts från sina föräldrar, sysslade han nog samtidigt med sitt eget anknytningstrauma. Och när Världshälsoorganisationen, WHO, idag understryker vikten av närhet mellan förälder och barn under dess första skälvande timmar, finns ett direkt arv efter Bowlby. Inte bara för att han samarbetade med WHO. Utan också för att vi genom honom vet vad närheten mellan den nyfödda och dess mor betyder. För kroppens ämnesomsättning, puls och bakterieflora. För våra psykologiska regleringssystem.

Alla djur är inte lika hudnära sin avkomma. Man kan fråga sig hur det känns att vara alstrande varelse då. Maneten till exempel, har inget blod, ingen hjärna och inget skelett. Den är allt det som en människa inte är. Maneter söker sig till varandra, inte två och två, utan möts i havet i slemmiga samlingar. Där förökar den sig sexuellt, genom att hanarnas sädessträngar fångas upp av honornas munnar och mognar i deras magar. Och sedan asexuellt, när larverna förvandlas till polyper som knoppar av sig, som skålar som flyter iväg.

Jag hade väntat, jag väntade och kände slutligen världen på ett annorlunda sätt. Så här på avstånd undrar jag om det jag kände i själva verket är något som vi delar med alla andra djur. Är det egentligen någon skillnad på att födas som människa, och släppas iväg som polyp? Vi rör oss genom salta vatten, ofödda och hala. Vi föds, och anstränger oss allt vi kan för att hitta vår kontur, trots att vi är mjuka och blöta inuti. Vi vill bli tydliga, vi vill hitta vår gräns mot världen.

Och när vi så plötsligt finner någon, i ett gathörn eller i en grönskimrande havsbassäng, närmar vi oss den andra via huden. Blinda berättelser förs över som en doft, en temperatur, och säger kanske till slut att här, lilla varelse, finns allt som krävs för att du ska bli till liv.

Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog

Ortnamn: Sveriges karta visar vägen till hemligheterna

Fri, 18 Jul 2025 04:00:00 GMT

Varje dag använder vi namn på orter utan att tänka på vad de betyder. Men den som vill veta kommer att upptäcka en värld av hemligheter och fascinerande historia. Nils Markus Karlsson guidar oss dit.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-09-21.

Karesuando, Nattavaara, Duortnisjávri, Morjärv, Bastusund, Ljusträsk, Kåtaliden, Blattniksele, Nattlägertjärnen, Jormvattnet, Vindeln, Handöl, Frösön, Skärsjövålen, Korskrogen, Njutånger, Vasselbodarna, Svabensverk, Torsåker, Stöllet, Nopikoski, Ena, Öna, Byn, Gustav Adolf, Skinnskatteberg, Rabbatsbenning, Morgongåva, Harg, Svartlöga, Bagarmossen, Himmerfjärden, Frändesta, Zinkgruvan, Kolmården, Roma, Smiss, Mathem, Vättern, Hedekas, Island, Pater Noster, Naum, Sötåsa, Intäkt, Småland, Byxelkrok, Kristianopel, Utlängan, Tattamåla, Immeln, Glädjelida, Frillesås, Derome, Abild, Mölle, Kvärk, Ålabodarna, Tittente, Skanör.

Ortsnamnen beskriver en rörelse, som om vi åkt – låt säga bil – för här är många småorter, knappt byar ens, som passerats längs vägen, ringlande från norr till söder.

Den som har en känsla för detta avlånga lands sätt att uttrycka sig vet att Nattavaara är främmande för Skanör, att Njutånger inte är granne med Glädjelida. Vissa ortsnamnselement finns bara i vissa trakter – och det är så det är.

Den som bekantar sig med ortnamnsforskningen finner svar, finner att en karta full av ortsnamn är en episk berättelse om hur markerna i det här landet en gång mötte människorna, då dessa sökte sig fram efter den smältande isens tillbakadragande. Det är en oslagbart rik, allomfattande, och omväxlande journal. Emellanåt en smula enahanda med sina omkväden. Som ”red”, ”röd” och ”ryd”. Älvsered, Studseröd, Målryd. Götalands alla -red, -röd och -ryd skvallrar om hur någon någongång arbetat hårt och länge, och röjt i en obrukbar, stenig, risig skog. Fornsvenskans rydh kommer från ett ännu äldre ord – och det betyder just röjning. Orter med denna ändelse är än idag ofta små, lite avsides.

Av namnen går att dra slutsatser om hur gammal en plats är, hur länge sen det är som den namngavs. Efterled som ”-arve”, ”-böle”, ”-lösa” och ”-måla” kommer från olika och överlappande epoker. Ställen med ”tuna” i namnet har varit centralorter i en förhistorisk samhällsordning. De med ”vi”, ”ve” och ”vä” avslöjar en förkristen helig plats.

Jag finner det outsägligt rörande att folk idag går omkring och använder dessa namn – utan att veta vad de väcker. Och att man på en digital karta kan zooma in och ut, svepa i alla väderstreck och läsa, smaka, undra: Vad? Vad är nu detta för en plats? Med detta namn.

Namnen har alltid ett ursprung, om än svårfunnet. En ortsnamnstolkare hämtar sina verktyg från så olika fält som lingvistik, geografi, växtlära, zoologi, ekonomisk historia, geologi, människohistoria, arkitektur, lantbrukshistoria, sjöfart, fortskaffningshistoria, kultur, etymologi, estetik. Lokalkännedom är en nyckel, likaså en känsla för dialekten.

För den som söker sig in i ortsnamnen blir de till kapslar kvarlämnade av människor, individer, folk, tillhörande en viss kultur, en viss erfarenhetssfär, med vissa avsikter, och de berättar om hur dessa en gång kom till en viss trakt, många gånger aldrig formad av mänskliga präglare, av hålla-påare – och de gav platsen namn. Ibland fanns en viss avsikt men oftare blev det vad det blev, utan annat uppsåt än att med ord märka ut en plats, som ett sätt att orientera sig, att upprätta punkter i landskapet. Ska du till Snögrinde? Nej, jag ska längre, till Loggarve. Namnen kultiverar obygden, gör den brukbar för den mänskliga tungan.

Ortsnamn röjer vad forna tiders människor sökt och tittat efter. Som att ta sig över en å. Hästar finner lämpliga platser för vadande, alltså: Hästevadet och Horsvad – men även Kedevad, killingarnas vadställe. Ulva i Uppland hette en gång Ulvavadh. Det var där vargar tog sig över Fyris – ett ortsnamn som fungerar som en varning. Andra talar om jakt, och fångstmetod, som Björnbåset i Östergötland, eller Rävgrav i Gästrikland. Ålkistan i Solna. I Agnsjön togs bete att agna med. För en biolog kan namnen ge upplysningar om vilka arter som funnits i vilka trakter. Laxsjön, Gäddsjön, Abborrvattnet, Mörttjärn. Sjöar har som regel uppkallats efter den bästa fisken som fanns i sjön. Alltså går det att genom namnen dra slutsatser om både vad som levt – och inte levt – i ett visst vattendrag.

Och så uroxen! Den sista uroxen lär ha dött i den polska Jaktorów-skogen 1627. Men i trakterna kring Uranäs, Uren och i Urshult, strövar den ännu fritt – till namnet.

Som inom alla fält finns utmarker, apokryfer, vilda spekulationer och vita fläckar. Trakter som vissa av oss bara måste uppsöka. Ta detta med noa-namn – noa: ett ord från Söderhavet, så långt bort på planeten man kan komma. Ett noa-namn används istället för det riktiga namnet då uttalandet av detta antas kunna frammana olycka, kanske en viss guds vrede. Ett typiskt exempel är ordet ”ulv” som ingen människa, rädd om sitt skinn, tordes uttala förr i tiden. Istället alltså ”varg”. Eller ”gråben” eller ”gullfot”. Det skulle gärna vara smickrande, som ”gull”. Gränsälven mellan Västergötland och Värmland hette en gång Amn – idag finns namnet bevarat i sockennamnet Amnehärad. Men älven heter numer Gullspång, och gullspång betyder guldspännet. Ett namn som använts för att fjäska och lugna älvens farliga och heliga vatten. Det som förr hette Blåkulla döptes redan på 1500-talet om till Jungfrun – för säkerhets skull. (Namnen har sedan sammanblandats till dagens Blå Jungfrun.) Till och med ett namn som ”Vänern” är omtvistat. Det kan också vara ett noa-namn. Tänk om Sveriges största sjös egentliga namn är dolt för oss!?

Det finns mer, men ja, de mest laddade, de mest förborgade namnen, vågar jag förstås inte nämna i ett sammanhang som detta. Och dessutom: Det händer att forskarna går bet. De når inte fram till orten, kommer inte inunder dess ljud. Många namn på åar vet man inte vad de betyder. De är för gamla. Men då vet man ändå, att genom att bruka detta namn – jag är själv uppvuxen vid Viskan, vars namn ingen lyckats tolka – så ingår man i en mångtusenårig gemenskap. Jag tar över ett namn, ett ljud, som de före mig tog över av de före dem som tog över det av de före dem, som...

För hur många tusen år sen gick namnets innebörd förlorad för människorna vid åns lopp?

Så är somliga av dessa ortnamn tomma kapslar, namn som blivit till ljud allena. Några av dem bär antagligen bortglömda gudars namn, som Ludgo och Göteve. Namnen öppnar gruvgångar in i historiens tysta berg, in i övergivna tempel med omkullslagna urnor, fallna fallosar. Mjärdevi, Nalavi, Närby – belägg för att gudinnan Nerthus, eller Njärd, har dyrkats i detta land. Eller? I de obegripliga ortsnamnens undervegetation surrar och viskar det alltjämt, av något, något. Kanske kan de brukas till åkallan. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan...

Nils Markus Karlsson, kulturarbetare

Länkar och boktips

Lantmäteriets karta: https://minkarta.lantmateriet.se/

Institutet för språk och folkminnen – på hemsidan finns mycket om ortsnamn och länkar till ännu mer https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-ortnamn-i-sverige

Institutet för språk och folkminnen, Isof, bjuder också på ett ortsnamnskviss https://www.isof.se/lar-dig-mer/kviss/kviss-om-ortnamn

Jöran Sahlgren: Vad våra ortnamn berätta, Albert Bonniers boktryckeri, 1944.

Staffan Nyström: Smånamn och andra ortnamn, Riksantikvarieämbetet, 2003.

Kartans landskap: Med lusten att härska förändras kartan

Thu, 17 Jul 2025 04:00:00 GMT

Pontus Kyander står nästan helt stilla i denna essä. Ändå rör han sig över kontinenter, tider och mellan olika sätt att betrakta världen. Sändes första gången 2019-06-13.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2019-06-15.

Min far samlade på kartor. Jag står i tamburen och betraktar en av dem. Den är tryckt 1586 och återger den då danska ön Ven i Öresund. Där styrde adelsmannen Tycho Brahe i feodal stil. Brahe var inte bara en bondeplågare av rang, utan också en av sin tids främsta astronomer. Det är den aspekten som kartan berättar om. På Ven byggde Brahe sitt berömda Uranienborg, vida känt för sina avancerade stjärnkikare. Med hjälp av dessa blev Brahe del av den vetenskapliga revolution som startade med Copernicus. Copernicus introducerade som bekant ett heliocentriskt solsystem, där jorden och de andra planeterna kretsar kring solen istället för ett universum med jorden i sin mitt. Copernicus teori fick inget omedelbart genomslag, dels för att den gick emot både teologisk och astronomisk ortodoxi, men också för att hans bok var svår att förstå och baserad på otillräckliga observationer.

Det var för att skaffa bättre data som Tycho Brahe lät bygga sin tids främsta observatorium. Med tillförlitliga observationer skulle han bevisa att Copernicus hade fel. Vi behöver inte fördjupa oss i Brahes egen modell av världsalltet. Det räcker att veta, att Brahes observationer gjorde Johannes Keplers moderna modell av solsystemet möjlig.

Kartan i min tambur visar med stor exakthet plan och genomskärning av Uranienborg. Man kan se rummen och hur de användes och byggnadens tidsenliga barockarkitektur återges detaljerat. Mindre noga är det med ön och dess geografi. Ön är visserligen färglagd och grann, men den är lite ungefärlig, med byggnader i skiftande perspektiv och skalor. På ängarna betar millimeterhöga små får, hästar och kor; någonstans tycks även en räv smyga. Var ön befinner sig i förhållande till andra platser tycks sakna relevans; världen finns där bara som ett ensamt skepp stävande västerut. Det är en ö – isola – isolerad från alla övriga geografiska sammanhang.

Det finns en tradition av kartbilder och texter om öar. Isolario, böckerna om öar, är en tidig gren av den moderna kartografin. Den uppkom och försvann under 14- och 1500-talen och är släkt med portolanon – lotsboken – också den upptagen med enskildheter som öar och hamnar. Genren är förknippad med Medelhavet och tar sin utgångspunkt i det kulturellt dominerande Italien. Den första boken om öar, som hette just Isolario, kom ut mot slutet av 1400-talet och var skriven av pseudonymen Bartolomeo da li Sonetti – en pseudonym som reflekterar att bokens 48 öar tryckta i träsnitt ackompanjeras av lika många sonetter. På samma sätt som gränserna mellan vetenskap och teologi länge var upplösta, var Isolarion från början lika mycket skönlitteratur som kartbok.

Att den just hänger upp sig på öar har en bakgrund i antikens reselitteratur och epik. Homeros Odyssén kan ses som en berättelse om öar, liksom bitvis Vergilius Aeneiden. Hjältarna färdas med sina skepp mellan öar befolkade av exotiska varelser. Själva förflyttningen har författarna inte lika mycket att säga om, och det är ett vågstycke att ens någorlunda lokalisera var de övervägande fiktiva platserna egentligen kan vara belägna. Det är framkomsten och till sist hemkomsten som räknas; målet, men inte vägen. Havet, det är stort men också måttlöst, utan hållpunkter. Sjömännen spejar mot horisonten; de spejar efter en ö. Odysseus och Aeneas är sjömän vars världsbilder är knutna till Medelhavet. Utanför detta innanhavs gränser sträcker sig inte deras föreställningar. Strängt taget är det inte havet som intresserar dem, utan öarna.

Med växande medvetenhet om den övriga världen förändrades både kartografin och den europeiska epiken. I antik efterföljd skrev portugisen Luis Vaz de Camões 1572 verket Lusiaderna. Boken är rik på kopplingar till Odyssén och Aeneiden. Men gudarnas roll är underordnad bokens hjälte, den historiske Vasco da Gama, som stävar fram på väg mot Indien. Den koloniala expansionen i öster var en triumf för Portugal, ett litet land med stora imperiedrömmar. I denna kolonialismens genombrottstid saknas kritiska perspektiv. Istället är det föreställningar om kristendomens och den västerländska civilisationen världsvälde som behärskar berättelsen. Överordning och makt präglar alla skildringar av de folk som möter. Här är epiken liksom kartan ett instrument för makten. Men till skillnad från Odyssén är läsaren av Lusiaderna noga underrättad om den relativa geografin. Med fingret på kartan kan vi följa resan.

Även kartografin utvecklades med kolonialismen. För den som vill erövra världen gäller det att kunna styra rätt på de vida haven. Makt och navigation hänger ihop, och ju mer exakt kartan är, desto precisare blir maktens logistik och utövning.

En helt annan världsbild möter när jag vänder mig mot ytterligare en karta i hallen: den är holländsk, tryckt i Amsterdam 1660, och återger en region som ytterst få hade verklig erfarenhet av, Nordpolen och Arktis. På kartuschen i nedre högra hörnet ses kartans enda inslag av lättsinne, två inuiter i vänligt samspråk med en isbjörn.

I kartan är den kartografiska vetenskapen noga redovisad med inte bara longitud och latitud, utan också allsköns hjälplinjer och bågar. Medan Tycho Brahes Ven återgavs i naiv förenkling mindre än hundra år tidigare är kartan över Arktis djupt allvarlig och vederhäftig. Jag är imponerad: alla kustlinjer är inte utritade, men där är Island, väsentliga delar av Grönland, Baffinbukten, Kanadas östkust och Newfoundland. Du kan mer eller mindre navigera efter denna karta. Den är liksom Luis Camões Lusiaderna en lovsång till kolonialismen och ett redskap för dess maktutövning.

Kartor speglar förhållandet till världen. En gång såg jag en grönländsk karta snidad på alla sidor av ett stycke drivved, att läsas med handen medan man samtidigt spejade mot kustlinjen. Den kartan var fysiskt förbunden till platsen och personen, en privat och taktil karta, brukbar främst för sin skapare och endast på det aktuella kustavsnittet.

Jag står kvar i hallen och fångas av en annan kartografisk logik. En vägg täcks av dussinet kartor från Korea. Dessa träsnitt från 1700-talet visar de många gravplatserna för en klan med namnet Li. Här råder en helt annan logik och estetik än i västerländska kartor – men nog finns här en kanske tillfällig släktskap till den grönländska kartan av drivved. Varje karta vänder sig inåt, sluten i sig själv böjer sig också bergsformationerna mot kartans mitt. De ser ut som abstrakta tryck av Kandinsky eller Miró. Vad säger dessa kartor om sitt samhälle? De speglar det koreanerna kallar ’pungsu-jiri’ och kineserna ’feng shui’, en tro på naturkrafter i balans, och vidare berättar de om familjerelationer byggda på hierarki och lojalitet – men också om ett samhälle utan expansiva tendenser. Varje familj är en ö, omgiven av andra öar och en klan. Allt där utanför saknar relevans.

Här i min tambur knyter jag samman en egen berättelse om kartor. Den börjar med ett hårt stycke drivved som snidats att följsamt passa ägarens hand, den fortsätter i de medaljongartade bilderna i koreanernas kartor. Dessa är kartor bara för den enskilde och de närmaste. Men med lusten att härska förändras kartan. Greppet om världen och kartan hårdnar. Vi har längesedan lämnat våra öar. Den som äger kartan äger också världen.

Pontus Kyander, konstkritiker

Kartans landskap: Mamma sa åt mig att aldrig släppa kartan

Wed, 16 Jul 2025 04:00:00 GMT

Baklänges i tiden längs en linje, det är temat för de reseböcker som Katarina Wikars har grottat ner sig i. Följ hennes färd på och utanför kartan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 2023-09-19

Det var min mamma som ritade Uppsalas stadskarta på fyrtiotalet. I basker och dräktjacka med hårt stoppade axlar drog hon upp konturerna av Övre Slottsgatan på stadsingenjörskontoret innan hon tog bussen hem till tant Berta i Eriksberg där hon hyrde ett rum på övervåningen. Det tog lång tid att rita hela Uppsala, vartenda kvarter, varenda sevärdhet skulle prickas ut. Det fick inte råda någon tvekan. Hur många steg från Gustav Vasas grav till domkyrkans utgång, hur många meter till botten av Fyrisån? Mamma doppade ritstiftet i kolsvart bläck. Hon sa: Vart du än går, flicka, så släpp aldrig taget om kartan. Då kommer du bort.

Och jag vågade aldrig släppa taget om kartorna. När jag var barn lekte jag resebyrå och ritade egna öar med berg, skogar, floder och städer, var det dit jag skulle? I tonåren samlade jag kartorna på hög för framtida bruk: Kairos. Berlins. Dom södra förorternas. Och när jag väl började resa såg jag ingenting av omvärlden och medmänskorna, men älskade dom prickade strecken för svårorienterade gångstigar, tänkte ofta på mamma och undrade: Har jag kommit till Bort nu?

Hur ska man egentligen resa? Längre ut eller bara längre ner? Hur gör de andra?

Den danska författaren Dorthe Nors reser längs en enda linje i ett helt år. I periferin, utmed Nordsjökusten, Skagen, västra Jylland och längs Frisiska öarna. En enslig Toyotatripp längs sanddynerna med några surfare och sälar i fonden. Boken som blev heter till och med ”En linje i världen”. Sandens flyktighet gör det är svårt att dra upp en beständig yttre linje men den halvt imaginära är också Dorthe Nors egen linje, för den är en del av barndomen. Och trots att hon inser att det aldrig går att återvända till samma landskap som man minns bestämmer hon sig för tråckla ihop resan med just sina föräldrars sönderfallande kaffefläckiga vägkarta som ciceron.

En annan människas linje, tänker hon, skulle kunna sträcka sig från Alaska till Mexiko, eller från Gibraltar till Godahoppsudden. Jag med mitt mikroperspektiv och mamma för ögonen kommer att tänka på det gamla mastodontverket Med Dalälven från källorna till havet. Som jag lusläste som barn och där det stod angående min badsjö ”att Gimmen vill inte ha folk.” Det betydde att ingen någonsin drunknat där till skillnad från älven som gärna ville ha folk.

Vad finns det då på Dorthe Nors linje? Det som hon där ute i världen alltid längtat tillbaka till. Hård kuling. Träd som tar stryk så de kravlar utefter marken. Salt på huden och av kråkris sönderrivna vader. Man måste gå i sidled utmed hennes linje. Till och med husen hukar. Allt mals ner till salt och sand. Grå horisont men också något hon kallar sund ensamhet.

Hur många berättelser kan det finnas på en linje? Det finns inga gränser för dem, man måste bara gå in på linjen, snitta upp den varsamt med en skalpell och se efter, skriver hon i det inledande kapitlet. En metod hon själv inte riktigt lever upp till då hon reser mer i minnet än att hon slår sig i slang med lokalbefolkningen.

Men kanske är det om platsens kraft hon ska berätta. Om minnesfragmenten som ligger kvar, som vid återkomsten lyfter som damm och dansar i ljuset. Alla ögonblicken som undsluppit en, kan de ligga kvar vid Hirthals fyr? Eller vid föräldrarnas pyttelilla sommarstuga mittemot kemifabriken vid Limfjorden?

Jag är den perfekta läsaren för såna här intentioner, för jag vill tro att under speciella ljusförhållanden börjar de döda röra på sig, kan man se dem hasta runt där i sin tid.

Hon hittar stigar. Stigar har alltid en anledning, har hon lärt av Kerstin Ekman, de är landskapets minnesarbete. Hon ser turister, men hon söker de åldrade badmödrarna hon minns från sin egen barndom, de tatuerade hårdhudade som ägde vattnet. Farmor förstås, brorsorna, sommarlovet. Vinthundarnas andar vid badhotellet. Det är som hela resan till slut blir några utfrätta diabilder.

I På vägen till Babadag, den polska författaren Andrej Stasiuks reseskildring från mitten av 00-talet valde han också konsekvent bort storstäderna för byarna, spriten, flugorna. På hans hackiga tidslinje finns de rumänska, moldaviska och ungerska byarna, de i gränstrakterna som har namn på flera språk. Det är som om han söker universum i en lastbilshytt, eller snarare som vägen till självinsikt går genom stillaståendet, det är som om han vill hitta en värld som påminner om hans barndoms sommarlov. Ibland frågar han sig: Varför reser jag? När det är nästan likadant hemma i min by i Polen.

Min favorit i genren resa baklänges i tiden längs linjen är den motvilliga resenären Jenny Diski. Hon var ständigt på resa, i bok efter bok: I ”På tunn is” sökte hon intigheten på Antarktis tillsammans med en grupp uppspelta amerikanska änkor och brittiska fågelskådare men tänkte mest på sin kylslagna mamma. På Nya Zeeland tänkte hon: ”Det enda trygga avståndet till ens hem är det mycket stora”. Hon blev oroad av inplanerade framtida händelser, bäst om det påminde en om en annan upplevelse man redan haft.

Finns det en slutsats att dra av detta. Är en resa bara en halvt igenvuxen stig till den ursprungliga ensamheten? Om så bland gamla Mercor och lervällingar? Eller genom saltängar, förbi horder av surfare? Att bland valrossarna på Antarktis skymtar alltid mamma? Går alla stigar bakåt?

Min pappa som hade varit en skicklig orienterare i sin ungdom lämnade ändå efter sig lådor fulla av kompasser. Det är väl lite av en ödets ironi att jag som produkten av en kartriterska och en orienterare är kroniskt förvirrad av en verklighet som inte ville passa ihop med kartorna. Kan det vara dags att ta ett kliv över kartans kant?

Det är väl inte försent att tillämpa Tove Janssons råd, hon är ändå alla farliga resors urmamma. Och skrev så här: Att det viktigaste är att lära sig att bemästra en och annan farlighet. Och att det allra farligaste kanske inte ens syns. Det kan bara anas, som en skälvning, som en skugga, som ett stråk av frost i fjolårsgräset och om man träffar nån därute som om möjligt är ännu räddare än en själv, så tvingas man kanske bli den modigaste, bita Mårran i svansen. Så. Släppa taget om kartan, det finns faktiskt helt obemärkta platser, dit inget stadsingenjörskontor i världen kommer att hitta. Så slå av GPS:en. Avvik äntligen från rutten.

Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen

Litteratur

Dorthe Nors: En linje i världen – Ett år på Nordsjökusten. Översättare: Ninni Holmqvist. Ordfront förlag, 2023.

Andrzej Stasiuk: På vägen till Babadag. Översättare: Tomas Håkanson. Ersatz förlag, 2015.

Jenny Diski:

På tunn is – en resa till Antarktis. Översättning: Meta Ottosson. Alfabeta, 2004.

Främling på tåg – hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika. Översättare: Meta Ottosson. Alfabeta, 2005.

Den motvilliga resenären. Översättning: Cecilia Franklin. Alfabeta, 2007.

Stilleben: Döden och kapitalet sitter på samma fat

Tue, 15 Jul 2025 04:00:00 GMT

Blommor, frukt och förgänglighet. När stillebenmåleriet växer fram i Europa tycks döden ständigt närvarande. Valerie Kyeyune Backström reflekterar över ett måleri som tar åskådaren i besittning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-09-14.

Att titta på en tavla är att titta på döden: som i döda ting, döda scener. I stilleben-genren, som växte fram självständigt under 1500-talet, och på sidan av det mer ansedda historiemåleriet, är det särskilt påtagligt. Bland plutande plommon och vaser varsamt komponerade, hittas den i form av förruttnelse, flugor, mörka fläckar. Döden kommer som en smygande gäst i uppställningens prakt.

En hel undergenre av stilleben-måleriet, VANITAS, är tillägnad denna uppgift: att påminna om vår förgänglighet. Att förkasta den materiella världen. Ett maskhål påminner om annalkande förfall, en dödskalle eller ett vissnat blomblad som segnar ner från skaftet, för evigt fryst i denna rörelse, i detta fall, fungerar som en uppfordran. Allt fast ska förflyktigas. ”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren” .

Kanske kan man kalla detta ett måleri över dubbelt döda ting - Döda som i avbildningar av det icke-mänskliga, döda som i en påminnelse om vad som snart ska ske med betraktaren. Trots att måleriet saknar mänskliga motiv är det i själva frånvaron mänskligheten gör sig påmind; kompositionerna är alla sublima uppvisningar av den mänskliga handens förmåga.

Men det är inte bara avbildade objekt som handen skapat. I sin bok ”Tingens poesi. Liv och död i Europeiskt stillebenmåleri 1600-1900” påminner professorn i konstvetenskap Görel Cavalli-Björkman om närheten mellan bild och ord, målning och dikt.

Ibland som interfolierad text direkt i målningen, ibland i själva målningens språk, men likväl som ett frändskap, en ständig korsbefruktning: ”Stilleben liknar dikter där målaren med sina omsorgsfulla arrangemang vill spegla många nyanser av verkligheten”[i] skriver Cavalli-Björkman.

Men om målningen kan vara poesi, kanske poesin kan vara ett vanitasmåleri?

I Judith Kiros diktsamling ”Det röda är det gränslösa” återkommer ruttnande frukter, vissnande blomblad. Kiros skriver:

”Insidan av en aprikos mot kindens glatta insida//döden har gjort så mycket ogjort. De döda flödar över bron, och vattnet där under, en ven eller stygisk ström”

Stillebenmåleriet var ett geografiskt utspritt fenomen, men om det förknippas med en plats så är det Nederländerna. Särarten i detta måleri präglas av sin täta koppling till tidens nya insikter om naturen, seendet, perspektivlära och mikroskåpets uppkomst. I sitt banbrytande verk ”The Art of Describing. Dutch Art in the Seventeenth Century” kategoriserar Svetlana Alpers holländsk konst som ett beskrivandets konst; i samklang med tidens vetenskapliga metodik.

Kanske kan denna uppradande form av måleri liknas vid texten, vid dokumenterandet?

Och ligger inte detta sätt att dokumentera, att taxamera, mäta och inordna, så nära döden. Så oerhört nära, eftersom det i sin motståndshandling bara bekräftar sin vanmakt?

Ungefär som den sörjande, som gör allt för att hålla kvar sina minnen, bara för att upptäcka att hur man än stretar emot, börjar den älskade långsamt försvinna, detaljerna rinna genom fingrarna som vatten. Eller spricka upp, som en aprikos feta fruktkött.

1600-talets nederländska måleri ligger inte bara tätt inpå döden, utan även ekonomin. Enligt konstprofessorn Norman Bryson är hela stillebengenren i hög grad en fråga om överflöd och ekonomi. Landet hade under denna tid, genom koloniala erövringar och handel snabbt blivit ett av världens rikaste, men saknade till skillnad från exempel Frankrike eller Storbritannien en tydlig inrättning, som ett hov, att spendera detta överflöd på. Hemmet blev därför den naturliga platsen för att förbruka denna rikedom, och nederländska hem beskrivs som extremt opulenta av utländska besökare. Stillebenmåleriet intar här en dubbel ställning; både som ett vittne till överflödet, och som en dömande instans. Bryson skriver att de förändrade ekonomiska villkoren var mer snabbrörliga än moralen: i Vanitas-målningarna fortsätter konstnärerna varna för det jordiska livets fåfänga.

Men som Cavalli-Björkman påminner läsaren om finns det risker med att övertolka innebörden eller konstnärens intentioner. Stillebenmåleriet åkallar i stället den som tittar, den tar oss som åskådare i besittning. Att betrakta ett stilleben är att ge upp tid. Och ju mer tid du ger, desto mer ger målningen tillbaka.

Sådan försiktighet intresserar inte Norman Bryson. Han framställer det som ett måleri mot naturen, mot årstidens gång; här samsas växter från skilda säsonger, växtklimat och ursprung. Vad det hyllar är det skapade. Vad det är, är ett måleri som lyfter fram arbetet: det mänskliga arbetet.

I detta förkapitalistiska måleri skriver Bryson, är ekonomin närvarande på tre plan:

Först i de påkostade miljöer och föremål som avbildas. Där blommorna, i stället för blygsamma ängsblomster, är hämtade från omvärlden, där tulpanen och tulpanfebern intar en särställning. Det är inte en sorts blommor i buketterna, det är ett överflöd av olika sorter. Det förklarar varför arterna sällan upprepar sig i en bukett: det skulle helt enkelt inte addera något nytt värde. Det är rikedomen, mängden som är dyrbar.

Och i en tid där rikedomen gjort inträde, separeras människan från den mest grundläggande regleringen: hungern, aptiten. I stället är det överflödet som hyllas, opulensen i sig.

Men själva hantverket är i sig är ett bevis på pengar. I Vanitas-måleriet blir detta bryderi upphöjt: hur kan man avsäga sig värdsliga ting genom något så världsligt som en målning? En målning, som dessutom är framställd för att hänga i en välbeställd människas hem? Redan när de skapades berättas om de enorma summor dessa stilleben kunde inbringa. Hur kundgruppen utgjordes av furstar, prinsar och andra extremt burgna.

Även i Judith Kiros diktsamling går frågan om religion och moral hand i hand med döden och högst profana ekonomiska premisser; så samsas försäkringskassan med gudomliga visioner, en dyr taxifärd till psyket bredvid Comviqs kundtjänst. De himmelska hallucinationerna är aldrig helt frånkopplade världen och materiella villkor: krigen, kapitalismen, döda flyktingar.

Hon skriver: ”Aprikoshudens fjun mot tungan får mig att rysa //vad är onödigare än en tröstlös kommunist”.

Det utmärkande med det nederländska måleriet är kanske inte döden, den som kan hittas eller anas i allt stillebenmåleri, utan hur arbetet här fungerar som ett slags försök att upphäva det: hur arbetet består långt efter att allt som bidragit till målningen: föremålen som stått modell, tillverkarna av duk och färg, målaren själv, sedan länge förmultnat. Kvar finns istället enorma timmar, pedantiskt arbete, de bevarade spåren av en kultur helt och hållet skapad av den mänskliga handen.

Kiros skriver: ”mot naturen - aprikosköttets upplösning - öppnades tyvärr mina ögon”. Inför det nederländska stillebenmåleriet tycks så döden inte upplösas, snarare är det som att man genom arbetet kallar den, ropar på den, bjuder in den. Som om att man trodde att arbetet kunde befria oss.

Valerie Kyeyune Backström, kulturskribent och författare

Litteratur

Görel Cavalli-Björkman: Tingens poesi – liv och död i europeiskt stillebenmåleri 1600-1900. Votum Förlag, 2023.

Svetlana Alpers: The Art of Describing – Dutch Art in the Seventeenth Century. Chicago university, 1983.

Norman Bryson: Looking at the Overlooked – Four Essays on Still Life Painting. Reaktion Books, 1990.

Sverigebilden: Ödsligt och vackert – men utan civilisation

Fri, 11 Jul 2025 04:00:00 GMT

Utsikten präglade en gång bilden av en stad. Anna Blennow åker upp på fjället och reflekterar över betydelsen av att betrakta världen lite grann från ovan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-12-13.

Linbanan upp på fjället sätter sig i sakta i rörelse. Bara en bräcklig sittkorg skiljer mig från avgrunden under mina fötter, och ovanför mitt huvud bara de tunna, knakande metallvajrarna och den oändliga rymden. Jag blundar och räknar sekunder under den tjugo minuter långa färden.

Däruppe är allting annorlunda, ovanför trädgränsen, nära till molnen. Allt är så rent, den iskalla bäcken, bären på marken. En annan värld, men ändå samma. Och nu har jag ingen svindel när jag låter blicken flyga ut över djupet, ut över utsikten. Där ligger sjön som en levande, glittrande karta, där borta reser sig fjällmassiven som mäktiga vågor, och allting är nära och samtidigt obegripligt långt borta.

Det var under romantiken, på 1700-talet, som bergsbestigning och alpturism för första gången blev en fluga. Dessförinnan hade höga och otillgängliga berg främst betraktats som hinder på vägen, opålitliga och oregelbundna, motsatsen till det kultiverade landskapets skönhet. Men nu skulle bergsklättrarna både förtjusas och förskräckas av den vilda naturen på tillfälligt besök i en annan värld ovanför molnen.

Men utsikten hade tjänat en avgörande roll för resor och resenärer redan långt innan dess. Tänk dig till exempel att du kommer till en okänd plats, en stad, en by, i en tid då kartor och bilder och texter ännu inte var lättillgängliga och massproducerade. Hur skulle du bära dig åt för att förstå var du hamnat?

Den italienske 1500-talsförfattaren Anton Francesco Doni visste på råd. Var och en som bor i en stad och känner den väl, och som ska vägleda en främling som just anlänt dit, börjar med att visa de vackraste och mest välkända landmärkena och monumenten. Sedan bör besökaren ledas till någon hög byggnad, eller kanske något litet berg i närheten. Därifrån demonstreras stadens läge, bredd och längd, de viktigaste offentliga byggnaderna, gatorna och allt annat, och genom utsikten från denna högt belägna plats kan gästen forma sig en föreställning, en idé om staden och platsen.

Tidiga kartbilder över platser som Florens och Rom utgick från samma princip när de framställde städerna sedda snett uppifrån, som om betraktaren stod på en höjd och såg ut över staden: precis en sådan bild som Anton Francesco Donis besökare präglade in visuellt i sitt synminne. Hus och byggnader tecknades i miniatyr, men metoden gjorde det ofta svårt att urskilja gator och öppna platser bland alla fasader. Det var helt enkelt monumenten man skulle navigera efter snarare än vägsträckningar och infrastruktur.

Det var först senare man kom att övergå mer generellt till de schematiska och skalenliga kartor vi är vana vid idag, där gator och kvarter tecknas i abstrakt kontur sedda rakt uppifrån – en praktik som naturligtvis krävde en helt annan teknisk apparat för sitt genomförande.

Kartan formad som en utsikt var inte bara informativ utan också vacker. De stora kartverken från 1500- och 1600-talen hängde ofta som monumentala smycken på väggen i de rikas och mäktigas bibliotek, och tjänade säkert just båda syften: att förtjusa och att undervisa betraktaren. Och inte bara det. Att äga bilden över staden, att ensam ha äganderätt och tillgång till en sådan karta, var också ett uttryck för makt.

I guideböcker från 1800-talet och det tidiga 1900-talet förenades så de två huvudfunktionerna hos utsikten som fenomen: den estetiska, känsloladdade upplevelsen och den pedagogiska och praktiska aspekten. I bokförlaget Baedekers guide till Italien från 1926 uppmanas den som reser till Rom att ta sig till någon av stadens bästa utsiktspunkter, till exempel kullen Pincio i nordöstra delen av staden. Här, skriver guideboken, fängslas blicken ständigt av någonting nytt: Peterskyrkans mäktiga kupol och Vatikanens cypresser åt höger, pinjerna på Gianicolo till vänster, och däremellan noggrant uppräknade kyrktorn, kolonner och monument. Överväldigande skönhet och betryggande ordning strålade samman under betraktarens blick.

Men här tydliggörs också utsiktens sociala aspekt: på Pincio samlades mot kvällen den förnäma världen i sina automobiler och vagnar, och turister, aristokrater och prelater strövade om varandra till tonerna av parkens konsertmusik med hela Rom som kuliss. Man skulle inte bara se ut över utsikten – man skulle också synas vid den.

När Baedekerförlaget började publicera guideböcker till de nordiska länderna mot slutet av 1800-talet var programförklaringen nästan plågsamt tydlig. Till Sverige och Norden reser man inte för att uppleva konst och civilisation. Här finns ingenting som kan mäta sig med Europas kultur, nja, möjligen Stockholm i så fall. Nej, det är naturen som är själva målet, den vilda naturen och ensamheten långt ifrån trängsel och turistgrupper. Så när de traditionella Baedekerstjärnorna skulle delas ut - en för något sevärt, två för något exceptionellt - var det inte främst monument och byggnader som markerades. Det var naturscenerier som brusande vattenfall, strömmande forsar och – framför allt – utsikter. Efter den mödosamma vandringen upp på Åreskutan, Dundret eller kanske Vårdkasberget i Härnösand utlovas en underskön utsikt som belöning. Och även i städer används utsikten för att skapa såväl känslor som kunskap. Kärnan, Helsingborgs medeltida borgtorn, får ingen stjärna, men det får utsikten mot Sundet och Danmark från dess högsta topp. Uppsala slott är inte på långa vägar lika sevärt som utsikten därifrån över staden. Och den som ställer sig på Norrbro i Stockholm (en stjärna) får en både pittoresk och instruktiv vy över staden, vattnet och holmarna.

Men utöver dessa två egenskaper, skönhet och användbarhet, finns det också en befriande lekfullhet i upplevelsen av en utsikt: det normala, jordbundna perspektivet är tillfälligt upphävt, skalan omkastad, högt och lågt byter plats. Är det kanske det som lockar oss allra mest, och som får oss att ofrånkomligen dras till utsiktstorn och till bergets högsta punkt, som får oss att övervinna trötthet och höjdskräck på vägen mot toppen?

Där jag står uppe på fjället – dit jag rest i fotspåren av Baedekers guide från 1906 – är jag bara en obetydlig del av det gigantiska landskap som omger mig. Jag väger oerhört lätt jämfört med de uråldriga bergskedjornas massiva tyngd. Och samtidigt, när jag blickar mot bergen, krymper de i skala och ryms mellan tumme och pekfinger. Det är både komiskt och skrämmande på samma gång att se det stora bli litet och själv vara både mindre och större än allt.

När jag tar linbanan ner för fjällsidan vågar jag öppna ögonen och kika lite försiktigt. Där ringlar sig vägen fram förbi fjällstationen, där går järnvägen, där breder sjön ut sig åt öster, och norrut är väglöst land och gränsen till Norge. För ett ögonblick råder en underbar ordning i världen, en ordning som är både skönhet och trygghet. Så sätter jag fötterna på marken: allt är åter som vanligt.

Anna Blennow, latinforskare och poet

Litteratur

Thomas Frangenberg, ”Chorographies of Florence. The Use of City Views and City Plans in the Sixteenth Century”, Imago Mundi, Vol. 46 (1994), ss. 41–64.

Anton Francesco Doni, ”I Mondi”, Venedig 1552.

Baedekers Italien von den Alpen bis Neapel, 1926.

Baedekers Schweden und Norwegen, 1906.

Björn Billing, ”Utsikt från en bergstopp”, ellerströms förlag 2017.

Bruno Latour 1947–2022: Han såg hur vi lurade oss själva

Thu, 10 Jul 2025 04:00:00 GMT

I oktober 2022 dog Bruno Latour. Dan Jönsson reflekterar över en tänkare som hade insyn i både samtiden och framtiden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-12-12.

För ungefär femtio år sedan landade en antropolog från Mars i Paris. Man får tänka sig att antropologen hade vissa förkunskaper; i vart fall anpassade han sig snabbt till värdkulturens skick och bruk och kunde snart börja systematisera sina observationer av den civilisation som jordinvånarna kallade Moderniteten. I Moderniteten, konstaterade den marsianske forskaren, tillbad folket en gudom de kallade Vetenskapen, som visade sin makt med hjälp av krafter som var oerhört starka men också osynliga. Som Gravitationen, eller Elektriciteten. Just Elektriciteten utgjorde en livsviktig förutsättning för det moderna livet och åt den offrade de moderna människorna med jämna mellanrum ett slags symboliska inteckningar i en annan magisk kraft, Ekonomin. Hur Elektriciteten eller Ekonomin egentligen fungerade var det ytterst få som förstod; insikten i dessa krafter var nämligen förbehållen ett prästerskap av Vetenskapsmän. Deras verksamhet, fann antropologen, bestod i att upprätthålla Vetenskapen som system, främst genom att hela tiden tillföra den ny substans i form av så kallade fakta. Kruxet var bara att dessa fakta i själva verket måste konstrueras av vetenskapsmännen själva; de var alltså, konstaterade antropologen, inga naturfenomen utan kulturella artefakter, och ur den motsättningen, insåg han, uppstod spänningar som mycket snart skulle kunna spränga hela den moderna civilisationen inifrån.

Antropologens namn var Bruno Latour. Själv hade han antagligen protesterat mot den här beskrivningen – för var det något Latour alltid var noga med att deklarera så var det att hans filosofi var en jordbunden varelses tankar. Men åtminstone för mig är det som gör honom så fascinerande att läsa just den där klarsynen som ibland uppstår när man får ögonen på något djupt främmande. Bara det, att för Latour är det alltså vår egen moderna civilisation som är så exotisk och förbryllande. Dessa moderna människor: hur kan de tro att världen är förnuftigt inrättad och samtidigt bete sig så vidskepligt? Varför säger de en sak och gör en annan? Redan i Laboratory Life från 1979, en bok han skrev tillsammans med sin engelske kollega Steve Woolgar, studerar Latour hur forskarna vid ett amerikanskt neurologiskt laboratorium metodiskt väljer ut och anpassar sina resultat för att foga in dem i det vetenskapliga systemet. Som han senare formulerade det ”skapar forskarna sina egna allierade” som de sedan mobiliserar för sina intressen. Vetenskapen är, som allt annat mänskligt, en kultur – där ekonomiska och sociala nätverk har minst lika stor betydelse som forskarnas vetenskapliga briljans och sanningslidelse.

Redan det här var kontroversiella tankar. Men det var när Latour lyfte dem till ett mer övergripande filosofiskt plan de blev verkligt provokativa. Nous n’avons jamais été modernes, ”Vi har aldrig varit moderna”, kom ut 1991 och känns fortfarande som en närmast profetisk text vars idéer griper rakt in i en framtid hemsökt av pandemi och klimatnödläge. Boken är en polemisk skrift med starka drag av manifest där Latour hävdar, för det första, att den moderna civilisationen bygger på några grundläggande men ohållbara premisser, framför allt en vattentät åtskillnad mellan natur och kultur, och därmed mellan vetenskap och samhälle, som varken är teoretiskt bärkraftig eller praktiskt genomförbar. För det andra, att denna falska dualism tvingat oss att bortförklara eller dölja de hybrider mellan kultur och natur som civilisationen oavbrutet producerar men som nu, mot slutet av det tjugonde århundradet, med hoten från miljöförstöring och epidemier, nått en sådan kritisk massa att de börjar underminera hela den moderna konstruktionen. Och för det tredje, hur lösningen på det här dilemmat kan ligga rakt framför fötterna på oss, i moderniteten själv. Om vi bara kunde göra oss fria från dess illusioner.

Alltså: mitt i postmodernismens segerrus, rentav från dess intellektuella huvudstad, kommer Latour med en tolkning som ställer hela diskussionen på huvudet. Nej, säger han: vi behöver inte tappa tilltron till vetenskapen och förnuftet. Vi behöver inte spela dummare än vi är och låtsas som om sanningen och verkligheten inte existerar. För hela den moderna rationalismen är en myt. Vi har aldrig betett oss så där fyrkantigt. Vi har aldrig varit moderna! Det är ingen överdrift att påstå att i stort sett allt Latour skrev under de följande trettio åren på olika sätt utvecklade tankar och hypoteser som han först lanserade i denna korta bok. I Iconoclash, från 2002, följer han hur den förmoderna världens bildstrider lever vidare i dagens vetenskap och konst. I Sur le culte moderne des dieux faitiches från 2006 fördjupar han idén om artefaktens återkomst. Titeln är en svåröversatt ordlek: ”om den moderna kulten av fakta-fetischer”, kanske. Latour koncentrerar sig här på hur vetenskapens och teknikens fakta-konstruktioner spelar en roll i det moderna samhället som nästan exakt motsvarar det förmoderna samhällets gudomliga fetischer. Modernitetens avgudar – elementarpartiklar, virus, räntepunkter eller vad de nu kallas – laddas på samma sätt med föreställningar om en självständig existens som för gemene man förblir ovetbar och oåtkomlig, men som vi ändå tar för given, trots deras uppenbara konstgjordhet. Eller, som Latour ser det: just därför.

Men – om vi nu aldrig har varit moderna, vad är det då vi har varit? Och kanske framför allt: vad kan vi bli? Inför klimatkrisens existentiella utmaningar sträcker sig Latour på nytt efter de visionära svaren. I Face à Gaia, 2017, och den kortare, mer pamflettartade Où atterrir? (”Var ska vi landa?”) året därpå lånar han James Lovelocks berömda Gaiahypotes för att ringa in det han kallar ”den nya klimatregimen”, en framväxande insikt om att vårt sätt att se på naturen och planeten, vare sig vi vill det eller ej, är förändrat. När naturen inte längre kan ses som ett objekt för mänsklig kolonisering utan måste förstås som ett sammanhängande system, vars processer påverkar och griper in i varandra, ruckas ramarna för politikens möjligheter i grunden. Latour skisserar hur politikens gamla poler ”det lokala” och ”det globala” numera balanseras av en tredje som han kallar ”det jordiska”, men som väl också kan benämnas ekologin. Politikens uppgift idag är, säger han, att få ner oss på jorden – och han föreslår konkret hur det kan formaliseras, genom att utveckla en idé som prövades redan i boken från -91, då under benämningen ”tingens parlament”, nu som ett utvidgat FN där även haven, atmosfären och de hotade djurarterna representeras.

Det sista Latour hann ge ut före sin död är en meditation över coronapandemin och nedstängningarna, en erfarenhet som enligt hans sätt att se bara gjorde vår jordiskhet alltmer uppenbar. Où suis-je?, ”Var är jag?”, frågar sig antropologen från Mars retoriskt innan han lämnar oss för gott, och svaret är på sätt och vis lika betryggande som det är uppfordrande: här, här på jorden är du. Tro inget annat. Och tro inte att du kommer undan.

Dan Jönsson, författare och essäist

Bruno Latour på svenska

Artefaktens återkomst: ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Översättning: Elisabeth Wennerholm. Santérus Academic Press, 2012 (andra upplagan).

Tinget återställt: en introduktion till actor-network theory. Översättning: Linnea Kjellberg. Studentlitteratur, 2015.

Vi bär omkring på en märklig familj i vårt inre

Wed, 09 Jul 2025 04:00:00 GMT

Att ens ursprungsfamilj präglar tillvaron är självklart. Men kanske är denna påverkan både djupare och mer svårtydd än man kan ana. Johan Eriksson reflekterar över det psykiska livets otänkta.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-12-01.

Under en uppsluppen middagsbjudning förra helgen kom diskussionen in på frågan om vilken som egentligen är den bästa gin-sorten. Jag argumenterade intensiv för det brittiskproducerade märket Tanqueray. När jag skulle somna på kvällen låg jag och tänkte på denna diskussion. Vad visste jag om gin? Hade jag provsmakat systembolagets utbud och efter noggrant övervägande kommit fram till att just denna sort måste betraktas som överlägsen etta? Inte alls. Handen på hjärtat kunde jag inte ens med säkerhet säga att jag överhuvudtaget hade druckit den. Men varför då denna intensiva argumentation? Jag somnade förbryllad.

Med hjälp av det säregna psykiska arbete som bara det sovande tillståndet kan bereda utrymme för hade dock allt fallit på plats när jag vaknade på morgonen. För mitt inre såg jag den vackra grönskimrande flaskan i pappas barskåp och plötsligt mindes jag hur jag som 8-9 åring hörde honom i ett samtal med en arbetskollega uttala sig om Tanquerays behagligt kryddiga smak av koriander och enbär. Det var ett uttalande gjort i förbifarten och fram till denna stund visste jag inte ens om att jag hade registrerat det, men nu mindes jag tydligt hur jag som pojke liksom smakade på den ton av auktoritet och kunskap med vilken pappa levererade omdömet. Tydligen hade jag spenderat en betydande del av förra helgens middagsbjudning med att omedvetet arbeta vidare på en argumentation som min pappa i förbifarten påbörjade för över fyrtio år sedan och som jag tidigare aldrig ens har ägnat en tanke!

Sedan ett antal år tillbaka arbetar jag heltid med psykoanalys och psykoterapi. Det är slående hur snabbt in i den terapeutiska kontakten som de flesta patienter börjar prata om sin ursprungsfamilj, inte sällan redan under det första samtalet, och detta utan att jag som terapeut introducerat temat. Min erfarenhet är att detta inte har sin grund i att patienterna sitter med nedärvda och freudianskt färgade föreställningar om vad terapi handlar om. Snarare tycks som att patienterna intuitivt och med sömngångaraktig säkerhet identifierat att de problem som fått dem att uppsöka en psykoterapeut har sina emotionella rötter i den gåtfulla och djupt komplexa sociala organisation som kallas för familjen.

Vi tror vi vet vad en familj är för någonting. Visst, på ett plan vet vi förstås det. I Svenska akademins ordlista kan vi läsa att en familj är ”en grupp människor i ett hushåll, ofta enbart föräldrar och barn”. På ett psykologiskt plan har vi dock inte en aning om vad en familj är för något, och detta trots att de allra flesta av oss har erfarenheten att växa upp inom ramen för en – hur familjekonstellationen i det enskilda fallet än må se ut. Utan att överdriva tror jag man kan säga att ursprungsfamiljen utgör det psykiska livets otänkta, det vill säga det som utan att självt kunna tänkas, förstås och uttryckas, samtidigt skänker vårt psykiska liv den identitet, den organisation, den riktning och den atmosfär som utgör själva spelplanen för allt tänkande, all förståelse och alla försök till uttryck.

Vad som primärt skiljer ens ursprungsfamilj från andra typer av sociala grupper är förstås att den består av de personer i relation till vilka jag blivit den jag idag är. De ursprungliga familjemedlemmarna är på ett grundläggande plan dem genom vilka, och med vilka, vi introducerats till och fostras in i den mellanmänskliga värld inom vilken vi utvecklat vår upplevelse av att vara en person bland andra personer. Biologiskt och socialt föds vi in i ett intersubjektivt kraftfält av mer eller mindre omedvetna begär, förväntningar, ideal, besvikelser, önskningar och föreställningar. Vår psykologiska födelse – det vill säga vår födelse som subjekt eller personer med en identitet och ett rudimentärt sätt att emotionellt navigera i den mellanmänskliga världen – är sedan till stora delar frukten av våra initiala och lite famlande försök att svara på de djupt gåtfulla budskap som detta kraftfält konfronterar oss med. Det är som om personligheten och dess känslomässiga repertoar antar sin grundläggande gestalt i takt med våra infantila försök att psykologiskt respondera på frågor vi som vuxna skulle kunna formulera i termer av ”Vilka är de här?”, ”Vem är det de talar till?”, ”Vad vill de ha av mig?”, ”Vem vill de att jag ska vara?”, ”Vad ska jag göra med allt detta?”.

De själsliga svaren på dessa frågor har inte sällan formen av det som inom psykoanalysen kallas för internaliseringar. Det vill säga det lilla och inte så lilla barnet svarar ofta på dessa frågor genom mer eller mindre fantasirika former av identifikationer. Barnet hämtar liksom in, och stöper sig själv i relation till, de prototypiska figurer som i dess upplevelsevärld befolkar det kraftfält som barnet fötts in i. Det utvecklade psyket antar på så vis karaktären av en inre familjekonstellation som alltså mejslats fram på basis av de krafter som sätts i spel i den yttre familjen, men som långt ifrån är en blåkopia av denna. Till exempel är de prototypiska figurerna i den inre familjekonstellationen ofta många fler och betydligt mer stereotypa än de faktiska familjemedlemmarna. En figur är kanske på ett utpräglat sätt hård och oförsonlig; en annan figur är undfallande och anpassningsbar; en tredje är liten och svag; en fjärde upplever sig helt sakna existensberättigande och en femte är djupt främmande inför det ansikte som reflekteras tillbaka i badrumsspegeln.

Vi kallar det för vår emotionella repertoar, men vid närmare påseende har denna repertoar alltså formen av en inte sällan konfliktfylld ensemble av inre figurer som arbetats fram inom ramen för den övergripande atmosfär som präglade livet i vår ursprungsfamilj. När det kommer till familjen är därför gränserna för alltid porösa mellan en själv och övriga medlemmar. Vi kan ägna ett helt liv åt att försöka upprätta känslomässig distans till våra föräldrar och syskon, men inte ens när de är döda lyckas vi. Till skillnad mot de människor som kommit in i livet på ett senare stadium så utgör medlemmarna i ursprungsfamiljen inte personer bland andra personer i min värld. Snarare är de centrala och skapande delar av den värld inom vilken relationer till andra personer överhuvudtaget kan upprättas. Det är därför jag kan komma på mig själv med en så märklig sak som att på en middagsbjudning tillsammans med andra personer omedvetet ägna halva kvällen åt att energiskt försöka vinna en argumentation som min pappa i förbifarten påbörjade för över fyrtio år sedan och som jag tidigare aldrig ens har ägnat en tanke!

Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut och docent i teoretisk filosofi

Bekvämlighetsideologin härskar i badtunnornas land

Tue, 08 Jul 2025 04:00:00 GMT

Det nya normala förskjuts när det som en gång var lyx blir en standard. Eva-Lotta Hultén reflekterar över hur bekvämligheten är på väg att föra oss ner i fördärvet både lokalt och globalt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-11-29.

En tidig höst i början av 2020-talet handlade en stor del av nyhetsflödet om elbrist och elpriser. Tidningen Aftonbladet hade tidigare under året intervjuat en kvinna som berättat att hon för sin medelstora villa fått en elräkning på över 20 000 kronor för en månad. Andra medier hakade på och hon fick upprepa sin berättelse. Ifrågasättande kring hur det kunde bli så hög summa uteblev tills radioprogrammet Medierna följde upp och det visade sig att kvinnan bland annat hade ett spabad som stod på året runt ute i trädgården.

När jag flyttade till ön där jag bor fick man bara köra med motorfordon här för att frakta sådant man inte klarade på annat sätt, som möbler, cementsäckar eller grus. De där andra transportsätten, som då räckte för nästan allting, var cykelkärror, pakethållare och armkraft. Öns regler för transporter har inte ändrats sedan dess men det har tolkningen av dem. En nödvändig motorburen transport kan nu vara en soppåse.

Förväntningarna på vad man kan tänkas orka bära eller dra på en cykelkärra har alltså sänkts mycket kraftigt under de år som gått sedan jag flyttade hit 1995.

Vår längtan efter mer bekvämlighet tycks aldrig mattas. Och eftersom de flesta av oss fått ökad köpkraft, som det så potent heter, så har vi råd. Över hela Sverige får redan fullstora villor tillbyggnader. Sommarstugor sväller ut och får åretrunt-standard. Badtunnor och spabad poppar upp som svampar i trädgårdarna, ekorna lämnas i bakvattnet för stora, snabbgående båtar med monstermotorer, bilarna blir tyngre, och alltihop dränks i ett överflöd av kuddar. På hotell kan man numera behöva företa sig en smärre utgrävning för att nå ner till själva sängen, och får sedan vada fram i fluff där det ligger på golvet och dräller.

Överflöd och oändlig komfort är det nya normala. Alltmer en rättighet, allt mindre ett privilegium. Ett ständigt uppvärmt spabad förvandlas för många till den baslinje de utgår ifrån som en självklarhet i sina liv. Liksom att en ständigt ökad konsumtion ska ske med allt mindre ansträngning och till allt lägre pris.

På tv ser jag ett inslag om en kvinna som tagit för vana att beställa hem flera storlekar av de kläder hon vill köpa. På det viset kan hon i lugn och ro prova vilken blus som passar bäst och skicka tillbaka de andra. Frakt är ju allt oftare gratis när vi handlar online, både vid beställning och när vi skickar tillbaka.

I en krönika konstaterar ekonomijournalisten Andreas Cervenka att antalet lastbilstransporter på bara fyra år har ökat med 400 000 i Europa. Tusentals bekvämlighetsarbetare kör runt med ett överflöd av prylar. På tretton år räknar man med en sjudubbling av antal paket som skickas i världen. Allt fler av dem innehåller hushållsrobotar som ger oss ännu mer tid att konsumera. Som Cervenka formulerar det: ”Säga vad man vill om vägen mot undergången, men den är ändå relativt komfortabel.”

I sin bok ”Bekvämlighetens tyranni” visar Andreas Ekström hur också internets utveckling i hög grad kan kopplas till vårt sug efter det enkla livet. Bekvämlighet trumfar både personlig integritet och samhällelig demokrati. Det får kommuner att göra Google till elevernas digitala arbetsplats utan eftertanke kring bieffekter; det får svenska staten att lägga över utfärdande av digitala ID-kort på privata aktörer i form av bank-ID; får föräldrar att ignorera vad barnen möter på nätet och underminerar marknadsmångfald eftersom vi väljer att handla där det blir enklast och låter några få jättar ta över. Inte minst så bortser vi från att all den data vi lägger upp på sociala medier när vi interagerar med vänner gör oss till en produkt som kan säljas, och i somliga fall till lätt övervakningsbara för diktaturer.

Andreas Ekström konstaterar att vi inte valde ett företagsägt och nästan helt centraliserat internet för att det är bästa sättet att bygga nät på, utan för att det varit bekvämast så. Och dessutom ofta billigast, får man gissa.

Men kanske befinner vi oss i slutänden av en utvecklingslinje som inleddes på 1700-talet? I boken ”Den bekväma vardagen. Kvinnor kring bord på 1700-talets Näs”, hävdar konsthistorikern Carolina Brown att det vid denna tid inleddes en ”bekvämlighetsrevolution” i samhällets övre skikt och att den varit en del i att forma den moderna människan.

Vetenskap och teknik ledde vid tiden till möbler och textilier anpassade efter kroppens sensoriska behov och alla livets olika skeenden. Spolbara toaletter, stoppade stolar, en uppsjö av specialbord för skrivande, ätande och spelande; linne, porslin och löst sittande kläder för alla livets tillfällen. Och precis som nu kuddar, kuddar, kuddar.

Några av det mest anmärkningsvärda bilderna i Browns boks rika material är fotografierna av 1700-talsstolar som är särskilt utformade för att bekvämt sitta och se på när andra spelar. Youtubegenerationen var alltså inte först. 1700-talets oro över svårigheterna med att få ungdomen att slita sig från spelandet känns också igen.

Bekvämlighet, menar Carolina Brown, utvecklade sig under 1700-talet till en viktig politisk ideologi. Alla skulle ha rätt att nyttja och bruka sin förmögenhet för egen komfort. Visst känns tongångarna igen? Ingen som vant sig vid överflöd ska behöva umbära det minsta. Ökad driftkostnad för spabadet ska subventioneras av staten.

Ekonomisk rationalitet har länge jämställts med att vara egoistisk, men däremot inte nödvändigtvis med att vara sparsam. Det mesta i våra liv inlemmar vi glatt i den ekonomistiska logiken och saker och upplevelser ska helst kosta för att vi ska värdesätta dem. Allt som kan konsumeras ska konsumeras. Som motion. Hellre gymkort än att dra hem matkassar på cykelstyret. Det är rentav som om vi börjat förutsätta att vi inte ska behöva ha det fysiskt jobbigt annat än i strikt träningssyfte, vid tillfällen vi själva valt, då vi har ifört oss rätt kläder och kan få beröm för det. Den livsviktiga motionen, som förr kom på köpet vid ett normalt liv, har blivit ännu ett sätt att snickra på egot.

Att vårt ständiga begär efter nöjen och bekvämlighet riskerar att förstöra jordens klimat och biologiska mångfald är väl känt. Vi pratar mindre om hur det underminerar våra chanser till vettiga relationer till andra här och nu, och hur det äter upp vår fria tid.

Så det här med att eventuellt avstå från ständigt stegrad bekvämlighet – what’s in it for me? Tja, vad sägs om både en beboelig planet för barnbarnen, en välfungerande demokrati och ett samhälle mindre ridet av känslor av avund, underlägsenhet och otillräcklighet? Och, i ärlighetens namn, tycker inte de flesta av oss att det är ganska jobbigt att ratta husrenoveringar, utbyggnader och inköp? Suget efter bekvämlighet tycks nästan som en drog. Låt oss kalla den bekvämlighetsparadoxen. En tillbyggnad leder lätt till fler, en ny maskin till ytterligare en. Men är det inte enklare att helt enkelt låta bli att shoppa och snickra och puffa tiotals kuddar? Det vore väl verklig bekvämlighet.

Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

Litteratur

Carolina Brown: Den bekväma vardagen – kvinnor kring bord på 1700-talets Näs. Bokförlaget Carlsson.

Andreas Ekström: Bekvämlighetens tyranni – hur vi förlorar makten över vår tids stora revolution. Volante, 2022.

Hela världen fick plats i Cilla Bancks lilla stuga

Mon, 07 Jul 2025 04:00:00 GMT

Cilla Banck levde fattig och ensam i skånska Arild. Hennes anteckningsbok ger en säregen bild av hennes tid. Kulturredaktionens Mattias Berg dyker in i en 1800-talsmänniskas värld.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.

Vad är egentligen tidens gång? Eller omvärlden? Och vilka spår sätter allt det där i en enskild människas medvetande?

I sin ljuvliga lilla bok ”Vad Cilla Banck visste” gör Lundahistorikern Peter K. Andersson ett allvarligt försök att svara på de här omöjliga frågorna. Den är tunn – inte ens 100 sidor – men blir redan efter min första läsning tung av understrykningar och hundöron.

Som framgår av titeln, kretsar den kring en viss Fröken Cilla Banck som bodde ensam och fattig i en stuga i skånska fiskeläget Arild mellan 1830 och 1906. Undertiteln är ”En 1800-talsmänniskas världsbild” – vilket ganska exakt fångar Anderssons anspråk. Mikro- eller mentalitetshistoria, som det kallas mer fackmässigt.

Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräkt

Och att just Cilla Banck intresserar en historiker, beror på att hon – till skillnad från de flesta andra outbildade ur fiske- och bondemiljö vid den här tiden – skrev en sorts dagbok. Där nedtecknade hon verkligen allt möjligt. Från klassiska minnesanteckningar om egna utflykter eller dödsfall i byn till avskrifter ur veckotidningar, psalmböcker, Bibeln och olika slags kalendrar.

Dessutom skapade hon med tidens gång ett museum, eller kanske snarare kuriosakabinett, i sitt hem enligt ungefär samma osorterade princip. En samtida besökare vittnar om hur Cilla Banck började med att visa den första tekanna som kom till Arild – och stolt berättade att den tillverkats vid en ”förfärligt stor fabrik” i industrialismens England, för att så småningom föras till lilla Arild av sjömän över havet.

Museet var också fullt av betydligt mer långväga föremål. Samma besökare räknar upp ”fågelbon från Indien, träpapegojor från Kanarieöarna, mandarinkostymer, chilenska kalabasser, sjötång från Stilla Hafvet, japanska kokkärl, ryska mjölkbyttor”. Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräkt.

Efter Cilla Bancks död revs museet, vilket knappast hade skett om hon varit en välbärgad kvinna med kulturell nimbus. Men dagboken finns kvar, i all sin målmedvetna gåtfullhet. Peter K. Andersson påpekar att vi nästan alltid betraktar historien ur de mer priviligierades perspektiv. Själv, skriver han, har han ändå försökt ta reda på hur de fattiga – som ofta inte kunde vare sig läsa eller skriva – faktiskt tänkte. Han liknar det arbetet vid en sorts dekryptering: ”som att hitta en gammal mystisk bok skriven med ett chiffer vars system sedan länge gått förlorat.”

Stilbildaren i genren, en influens så stark att den samtidigt tycktes släcka ut alla sina efterföljare, var den italienska historikern Carlo Ginzburg som 1976 kom ut med boken ”Osten och maskarna”. Den handlade om en så kallad vanlig människas världsbild några hundra år före Cilla Banck. Nämligen den italienske mjölnaren Menocchios, som på 1500-talet satte sig upp mot kyrkan med sina tankar om skapelsen.

Man kan diskutera hur representativ den här mjölnaren faktiskt var. Hur som helst blev han också oerhört intresserad av filosofi – och kyrkan ansåg Menocchios hemsnickrade läror så farliga att han brändes på bål som kättare.

Och det är ju ett av mikro- eller mentalitetshistoriens dilemma: att ”ovanliga” människor oftast ändå är intressantare än ”vanliga”. När någon blivit tillräckligt speciell, transformeras åtminstone personen från den ena kategorin till den andra, och lämnar de mindre speciella kvar i historiens skugga.

Hur kan man då få reda på någonting alls om dem? Ja, ett sätt, kanske det enda, är att studera hela kollektivet: alltså statistik. Efter att jag själv läst ”Osten och maskarna” när den kom ut i Sverige i början av 80-talet, och då tycktes ligga på vart och vartannat nattduksbord, började jag också studera ämnet i tiden, ekonomisk historia – innan jag alltför snabbt kroknade på alla dessa opersonliga förteckningar. Med viss fasa minns jag särskilt den om årsförbrukningen av salt sill under medeltiden.

Cilla Banck gör faktiskt också förteckningar, eller åtminstone listor, men på ett helt annat sätt. Peter K Andersson menar att de påminner om trollformler, som traditionellt användes för att skapa trygghet och kontroll.

Så hon listar, bokstavligen, allt mellan himmel och hav. Mycket handlar förstås om religion. Till exempel följande förteckning: ”Guds sons blodsutgjutelser. Först i omskärelsen, 2 i Gethsemane, 3 wid hudflängningen, 4 törnekröningen, 5 wid purpurmantelns afryckande, 6 wid händers och fötters genomborrande, 7 wid sidosårens öppnande”.

Men framför allt är det ju havet som i fiskeläget Arild är världens början och slut, alltings mått, livet och döden. Risken för drunkning var också ständigt närvarande. Cilla Banck listar hela släkter som dött ut i sjöfartens spår. Till och med hennes egen bror förekommer i en sådan till synes opersonlig förteckning: ”Efvenledes omnämnes sjömannen Lars Banck som gick bort ifrån skonerten Örnen, det hände i Norsjön den 6 april 1853.”

Hon sammanfattar också allt detta tragiska i en speciell lista: ”Döda här i byn i min tid, som jag kan minnas 353 Inberäknade i nämda antal 41 som äro drunknade, 2 som själva afhänt sig lifvet. En hängt sig. Och en sängt sig.”

de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne, medan disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som drivved i medvetandeströmmen.

Under Cilla Bancks levnad förändras ändå den globala sjöfartens villkor dramatiskt. När hon föds 1830 hade det inte gått mer än ett decennium sedan den allra första överfarten med ångbåt över Atlanten. Sedan kom de stora passagerarfartygens tid. Suezkanalen och Nordostpassagen band plötsligt ihop jordklotet på ett nytt sätt – och med undervattenskablarna för telegrafi vid mitten av 1800-talet blev havet det viktigaste kommunikationsmediet även för den mest inbitna landkrabba.

På så sätt flyter havets förändringar ihop med mediehistorien. Dagstidningarnas genombrott skedde också just under hennes livstid. När Cilla Banck precis var på väg att lämna tonåren, 1848, grundades Sydsvenska Dagbladet. 1864 blev Dagens Nyheter den första massmarknadstidningen, riktad till många prenumeranter med ett lägre pris.

Vad ser vi då av allt det här i hennes dagbok? Eller, för att tala med bokens titel: Vad var det som Cilla Banck visste?

På det ger Peter K. Andersson inget rakt svar, hur nu ett sådant skulle se ut. Men han påpekar till exempel att en dagstidning – och då Helsingborgs Dagblad – bara nämns en enda gång i hennes dagböcker. Däremot märks den parallellt framväxande populärpressen desto tydligare.

Framför allt handlar det om Triumf: Sveriges billigaste veckotidning, som den kallades i annonserna. Ur den har Cilla Banck bland annat skrivit av artiklar om ”werldens äldsta bibliotek” och ”den fruktansvärdaste jordbäfning som i historisk tid hemsökt menskligheten”. I sina listor kan hon också blanda rena faktauppgifter om digerdöden och Stockholms grundande med en äventyrlig teori om tidpunkten för Jesu återkomst till jorden.

Så allt detta visste Cilla Banck. Med sin bok har Peter K. Andersson nu gett oss en ömsint nyckel till hela den här krypterade historien: visat hur en enda person kan fungera som konkret länk mellan abstrakta begrepp som ”makro-” och ”mikro”. Hur de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne, medan disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som drivved i medvetandeströmmen.

Eller som Andersson själv skriver i bokens allra sista stycke, om Cilla Bancks världsbild: ”Det som utmärker den är inte i första hand dess lantliga utgångspunkt utan dess kumulativa och oanalytiska förhållande till kunskap. Det viktigaste är bara att veta.”

Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen

Litteratur

Peter K Andersson: Vad Cilla Banck visste. Ellerströms, 2017.

Yttre Hebriderna – Atlantens oskyddade hjärtan

Sat, 05 Jul 2025 04:00:00 GMT

Utanför Skottlands västkust ligger Yttre Hebriderna, en ögrupp som befinner sig i ett utsatt läge när klimatet förändras. Här hittar Maria Küchen varsel om människans framtid.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2022-11-15.

Målet för en enskild människas djupaste längtan är alltid unikt. Men det finns också platser dit många längtar. Det invanda och välbekanta kan kännas trångt och tomt. Så drömmar uppstår om ett själsligt hem någonstans långt borta, där allt är vackert och alla svar finns.

Religiösa pilgrimer längtar till Mecka eller Jerusalem. Och karavanstoppet Samarkand i Centralasien, längs sidenvägen mellan Östasien och Europa, blev under medeltiden ett längtans mål – inte bara för törstiga kameler utan också för drömmande människor. I det fjärran Samarkand fanns vatten och vila, skönhet och fest. Även bildligt sågs staden som en oas i tillvarons öken.

Och poeter längtar inte sällan till öar. ”Om det är så att du längtar till de Yttre Hebriderna” skrev till exempel poeten Eva Ström i sin diktsamling Steinkind från 1979, ” … där man har havet framför sig men Europa i ryggen / och där öarna bara är en tunn hinna av regn … om det är så att du känner uppbrottet i dig / som en spricka eller en tanke / om det är så att du längtar efter att förändras medan du reser … / då har du redan släckt lamporna i huset / och är på väg.”

Diktraderna träffar mig i hjärtat. Till Yttre Hebriderna längtar jag ständigt. Jag måste återvända dit. Inte för gott, men färden dit, och människorna och naturen där, gör mig lugnare och ljusare inuti.

Ute i Atlanten, sex och en halv mil utanför Skottlands västkust ligger de, Västeröarna, Na h-Eileanan Siar, som de 26 000 bofasta på Yttre Hebriderna säger. Inte för att alla talar gaeliska. Öarna är inte exotiska. Folk handlar på Coop och går på puben och huvudstaden Stornoway är en typisk skotsk småstad. Men den gaeliska som talas, är infärgad av fornnordiska. Uist sägs härleda sitt namn från fornordiskans ord för ”väst” eller från ”viste”, men ingen vet säkert.

Vissa gaeliska ord känns välbekanta, andra helt främmande. Sàl na mara – havets salt – loch uisge – sötvattensjö. Havets djup och sälta och varma strömmar hindrar havsisen från att lägga sig runt öarna. Deras grunda sjöar däremot kan bottenfrysa. I takt med att golfströmmen avstannar kommer de att göra det allt oftare.

Golfströmmen rör sig långsammare än på tusentals år. Under det närmaste seklet kan den upphöra helt. Höjningar av havsytans nivåer kan dränka de hebridiska öarnas låglänta kuster, och utan golfström blir det kallt där. Riktigt kallt, som på Island. På senare år har dricksvattentäkter frusit. Dygnet runt har dykare på Uist kämpat mot igenisning av vattenintagen från kringliggande sjöar till Lochmaddys vattenverk. Med högst några decimeters sikt har de tvingats treva sig fram under utan och ta bort isen med händerna.

Det har hävdats att fornnordiskas Ívist, ”viste", i sin tur är ett inlån från ett förmodat äldre namn på gaeliska, på ögruppen som geografen och astronomen Ptolemaios för tvåtusen år sedan kallade ’Εβουδαι – Eboudai – och romerske historikern Plinius den äldre kallade Hebudes. I modern engelska blev ”Hebudes” till ”Hebrides” genom ett skrivfel, påstås det. Strängt taget borde öarna heta Hebuderna, inte Hebriderna.

När jag hör en gaelisk sång från södra Uist som heter Eilean uibhist mo ruin, ”Min älskade ö Uist”, begriper jag inte ett ord – men språkljuden och intonationen liknar mitt modersmål jamska, jämtländska, en inlandsdialekt. Jag blir vaksam. Jag älskar Jämtland och Yttre Hebriderna, deras starka landskap med fjäll och sjöar, och kärlek kan förvirra en människa. Hjärtat uppfattar band som inte finns. Okända sånger om vad som helst tycks handla om just mig och min kärlek.

Skeptisk sänder jag sången till en språkvetare som är specialiserad på jamska. Även han älskar Jämtland och säger att jag hör rätt, och att jämtar troligen fanns bland de nordbor som var i viking på Hebriderna, eller Söderöarna, som de kallade ögruppen. Språket, språken, befinner sig i ständig rörelse, en rörelse full av missförstånd.

Det heter alltså Hebriderna och inte Hebuderna för att någon skrev fel, och nu finns ingen väg tillbaka. Det irriterar mig, men kanske är det som det ska. Stillastående vatten bottenfryser lättare. En bottenfrusen sjö härbärgerar inget liv, ett bottenfruset språk kan inte talas.

För några år sedan stod jag i machairen på Uist, öns frodiga strandnära ängsmark. Den var översvämmad av blommor. På en enda kvadratmeter machair kan man finna upp till fyrtio olika arter – smörblomma, prästkrage, getväppling, timjan, orkideer, klöver, gulmåra och mycket mer. Machairen är klöverhumlans land, en hotad humleart som i Storbritannien bara finns kvar här och på Orkneyöarna.

Jag böjde nacken bakåt och såg rakt upp i himlen. Skyhögt uppe i det blå löpte snörräta parallella kondensstrimmor från flyg på så hög höjd att planen inte själva syntes – transatlantiskt flyg på väg mellan den amerikanska kontinenten och norra Europa. Vad jag såg var strimmor av längtan, spår i skyn efter människans obändiga behov av att vara där hon inte är.

Eller, mer prosaiskt – jag såg flygets NAT:s, North Atlantic tracks, tätt trafikerade osynliga motorvägar på mer än tiotusen meters höjd. Dagligen skapas NAT:s utifrån vindförhållandena där uppe, men hur länge till?

Massflyget är inte hållbart, och allt vi tar för givet kommer att upphöra en dag. Av forntidens Samarkand återstår idag gräsbevuxna kullar, en bit utanför dagens Samarkand med sina moskéer och marknader och hysteriska biltrafik. ”Jag önskar att du får allt det du saknat, om du nånsin kommer fram till Samarkand”, heter det i en svensk visa från 1970-talet, men drömmarnas Samarkand finns inte mer. Den sägenomspunna staden invaderades och krossades år 1220 av Djingis Khan. I verkligheten är Samarkand en centralasiatisk stad som andra, spännande och kanske exotisk men inte unik.

Den som kommer fram till sina drömmars mål blir ofta besviken. Det finns alltid något annat, någon annanstans, men att ständigt jaga det botar varken längtan eller saknad, längtans sorgsna syster.

Ändå kommer längtan att fortsätta driva mig, eftersom jag är människa. Som i Eva Ströms dikt känner jag uppbrottet inuti som en tanke, en spricka. Längst inuti mig, paradoxalt nog, finns det yttersta. Djupt i mitt hjärta ligger en plats långt från fastlandets trygghet. Bara där – där jag är som mest oskyddad – är jag hel. Fryser yttre Hebridernas sötvattenssjöar helt till is, hjärtats sjöar, är det ute med mig, eller, nej, det är ute med oss alla.

Maria Küchen, författare och kritiker

Huxleys ö och utopins nödvändighet

Thu, 03 Jul 2025 04:00:00 GMT

Öar börjar ofta som himmelrike men närmar sig förr eller senare helvetet. I fiktionen så väl som i massturismens exploateringskultur. Är det utopins eviga öde vi ser? Dan Jönsson undersöker saken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 16 september 2014.

Mitt i Kattegatt, ungefär tre mil norr om Sjælland och fem mil väster om Kullaberg i Skåne, ligger den lilla ön Hesselø. Inte många människor vet att den finns och ännu färre har varit där. Själv har jag sett den vid två tillfällen.

Första gången från Kullens fyr, där den syntes genom kikaren liksom svävande precis ovanför horisonten. Knappt verklig, en genomskinlig hägring med sitt lilla fyrtorn som stack upp ur träddungen. Jag tittade länge. När jag tog kikaren från ögonen var den nästan omöjlig att urskilja i det starka ljuset.

Horisonten är skör. I den västerländska litteraturen slocknar drömmen om en gemensam lycka i ett bortdöende motorljud. Så här: "Den sista bilen passerade. Obeaktat i mörkret blev upplysthetens faktum kvar. Bullret från motorerna minskade, den pipiga retoriken övergick i ett oartikulerat mummel, och de påträngande ljuden dog bort. Fram kom grodorna igen, fram kom insekterna, omöjliga att tysta, fram kom majnastararna. - Karuna, karuna. Och en halvton lägre: - Pass på."

Där, i tystnaden efter kuppmakarnas bilar på den lilla, nyss så lyckliga ön Pala i Indiska Oceanen slutar Aldous Huxleys roman "Ön" från 1961. Världens troligen sista utopiska roman. Man skulle också kunna säga: den sista renässansromanen. Eller: den sista idealistiska romanen.

"Ön" är den avslutande länken i en lång kedja av fantasifulla försök att tänka sig ett samhälle som producerar lycka - en dröm som genom århundradena, trots alla olikheter, envist har bevarat vissa fundamentala, idylliska drag. En grundläggande frihet från konflikter, till exempel. En frihet från sexuella neuroser. En betoning av andliga värden framför materiella. Och så, förstås, denna ständiga benägenhet att söka fäste på en ö.

Var kommer den från, denna reflex att alltid förlägga paradiset till en ö? I Thomas Mores "Utopia", själva urkunden för den nya tidens litterära utopier, berättar sjömannen Raphael Hythloday om sin resa till en isolerad ö utanför Sydamerikas kust, där invånarna lever enkelt och naturligt, i någon sorts förnuftig kommunism. Deras kontakter med omvärlden är mycket sparsamma, Utopia är självförsörjande med det mesta.

När Francis Bacon hundra år senare, i början på sextonhundratalet, skriver sin "Det nya Atlantis" - en utopi om ett samhälle styrt av den nya tidens vetenskapliga ideal - är inramningen ungefär densamma. Ön Bensalem i Stilla havet är otillgänglig för besökare, och dess invånare tar sig inte gärna därifrån.

Det finns en skörhet över dessa öar. Något säger oss att om vi når dem, så riskerar de att förflyktigas, som hägringar. När överste Dipas styrkor från det aggressiva grannlandet Rendang-Lobo rycker in i Pala på slutsidorna i Huxleys "Ön" har bokens huvudperson, Will Farnaby, just vaknat upp ur ett narkotiskt svamprus. Han är omvänd.

"Mocha-medicinen", som den kallas, är ett av de centrala inslagen i den palanesiska andlighet som hela samhället är uppbyggt kring. Det är en kultur byggd på lika delar buddhism och modern vetenskap, som syftar till befrielse och självkännedom för varje individ. Will, som kommit till Pala som exploatör för att genomdriva en oljekoncession som skulle betyda slutet för palanesernas speciella livsföring, har efter vad han sett på ön förstått att en sådan utplåning inte bara skulle innebära en förlust för Pala, utan för hela mänskligheten.

Men då är det för sent. I bokens slutscen står han vanmäktig och ser den unge hitlerinspirerade rajan fara förbi i sin konvoj, hör ljuden från de första avrättningarna och de skrikande proklamationerna, medan de leende anletsdragen hos en gammal buddhastaty blänker till från sin nisch i berget i skenet från billyktorna, ända tills den sista bilen har passerat. "Obeaktat i mörkret blev upplysthetens faktum kvar." …

Kvar blir också majnastararna - fåglarna som palaneserna har dresserat till att ständigt upprepa sina maningar om att leva uppmärksamt och känna medlidande, karuna. …Upplysthetens faktum och medmänsklighetens röster. Det är slut - och kanske ändå inte.

Det brukar sägas att vi lever efter "utopiernas död". Det är möjligt. Kanske är den utopiska romanen ett passerat stadium i litteraturhistorien. Den moderna litteraturen har det svårt med lyckan - att gestalta en idealisk samhällsordning är att bryta mot den moderna realismens första bud: det är att beskriva världen som den borde vara, och inte som den är.

Men i ett lite större perspektiv vittnar bristen på utopiska romaner också om en oförmåga i vår tid att ställa vissa frågor, formulera vissa perspektiv. Då handlar det ändå om frågor som i århundraden har hört till litteraturens eviga, frågor som "Hur ska vi leva gemensamt?" eller "Efter vilka syften ska ett samhälle inrättas för att kallas gott?". Frågor som nu istället lämnats över till en yrkespolitik som även den verkar allt mindre benägen att ställa dem.

Kanske finns ett samband här? Kanske behövs den litterära fantasin för att inte den politiska ska tyna bort? Kanske finns det fler än jag som känner ungefär som pappan i Tove Janssons "Muminpappans memoarer", när han kommer tillbaka till Mumindalen efter sina resor och lägger märke till de andras, som han förklarar det, "sorgliga oförmåga att undra och bli förvånade. Jag kunde till exempel", skriver han, "fråga hemulen varför allting var som det var och inte tvärtom. Det skulle just se skönt ut, sade hemulen då. Är det inte bra så här, kanske? Hon gav mig några ordentliga förklaringar och jag fick en mer och mer bestämd känsla av att hon försökte slarva ifrån sig hela saken."

Just det. I vår tid och vår kultur är det de snusförnuftiga hemulerna som sätter agendan. Det som intresserar oss är hur världen ser ut, inte hur den borde vara. Men kanske borde man faktiskt inte slarva ifrån sig hela saken? Måste den där ön verkligen för alltid sjunka bakom horisonten? Eller går det att mana fram den? Med andra ord: Går det att tänka sig en utopisk berättelse för vår tid?

Det finns, tror jag, en evig, filosofisk hake inbyggd i den litterära utopin. Enklast skulle den kunna beskrivas som en konflikt mellan lycka och frihet. När författare i modern tid har försökt gestalta ett utopiskt tillstånd, som Huxley i "Ön" eller som Hermann Hesse i "Glaspärlespelet", är det där, på den motsättningen det hela tiden stupar.

Om inte annat för intrigens skull dyker det förr eller senare alltid upp en figur som driver konflikten till sin spets och sätter den sköra balansen ur spel. Huxley beskrev det nog starkast i sin mest berömda roman, "Du sköna nya värld", där den tekniskt och politiskt framkallade lyckan avslöjas som despotisk. I "Glaspärlespelet" är det spelmästaren själv, Joseph Knecht, som till slut lämnar sina uppdrag i det filosofiska lyckoriket när han känner hur det "luktar rök". Sådant är utopins eviga öde, verkar det: när öns begränsningar blir uppenbara tvingas man lämna den. Eller också måste ön helt enkelt gå under.

Så ser de ut, realismens krav.

Visst är det sorgligt. Borde inte just litteraturen trots allt ha något mer att säga oss än att vi ska sluta drömma, sluta fantisera, sluta föreställa oss det som inte finns? Nu i somras såg jag Hesselø för andra gången. Det var på norra Sjælland, vi hade varit på stranden och badat och efteråt klättrade vi upp för en hög strandklitt och där ute, som en liten gråblå knagge på horisontlinjen, låg den.

Jag pekade ut den för barnen och vi stod där en stund och tittade. Efteråt, när vi hade gått ner, sade de att den fortfarande syntes. Var då? Jag spanade, men kunde inte se den. Insåg att mina ögon börjar bli gamla, att det snart kommer att vara för sent.

Möjligheten av en ö, tänker jag, är det inte just det det handlar om? Inte ön, utan en strand med utsikt mot en ö. Och våra korta liv, på denna strand.

Dan Jönsson, författare och essäist

Stilla havet skriver tillbaka

Wed, 02 Jul 2025 04:00:00 GMT

Den europeiska bilden av Stilla havets övärld liknar en dröm, för dem som redan bodde här var kolonisatörernas ankomst en mardröm. Per J Andersson spårar arvet i litteraturen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2022-11-16.

Stilla havet är världens största hav och täcker en tredjedel av planetens yta. Ändå är den värld som existerar här i stort sett okänd för gemene västerlänning. Oceanien är den världsdel vi har vagast uppfattning om. Visst, Australien och Nya Zeeland är ganska bekanta, men om vi zoomar in på kartan lite längre österut så ser vi en värld som påminner om små dammkorn mot en klarblå tapet. Då upptäcker vi också att öarna i det stora havet delats in i tre geografiska områden:

Melanesien, Mikronesien och Polynesien.

De svarta öarna, De små öarna och De många öarna.

Få nyheter når oss härifrån. Och ännu färre böcker skrivna av någon som kommer härifrån. Däremot är ju de flesta av oss bekanta med berättelser med utifrånperspektiv som Robinson Crusoe och Pippi Långstrump i Söderhavet.

Söderhavet var det gamla svenska namnet på detta hav som Magellan fanns så lugnt att han namngav det Mar Pacifico, det fridfulla havet. Men det var knappast det första namnet på denna väldiga havsmassa. Européerna var heller inte först med att kartlägga området eller att betrakta det som en helhet. Men det finns avgörande skillnader i hur Stillahavsområdets ursprungsbefolkningar och kolonisatörerna betraktade vad de såg. När européerna drog gränser mellan sina erövringar och isolerade öarna från varandra förvandlades havet till ett slags mellanrum, en tomhet. Det är, med den amerikanske historikern John R Gillis ord, att tänka arkipelagiskt. Men medan européerna mest hade ögon för delarna så såg polynesierna, melanesierna och mikronesierna ett hav som förenade dem. De tillhörde ”ett hav av öar” snarare än en specifik ö.

Den världsbilden blir tydlig när man läser den polynesiske författaren Witi Ihimaeras åttiotalsroman The Whale Rider. I den berättas myten om hur den första maoriern anlände till Aotearoa – som är det polynesiska namnet på Nya Zeeland – ridande på ryggen av en val som kommer simmande från djupet av den väldiga oceanen.

Författaren Epeli Hau’ofa, som föddes på Papua Nya Guinea 1939, därefter pluggade på Fiji och sedan bosatte sig på Tonga, har formulerat det som att stillahavsöarna är en del av ett universum som inte bara består av den landyta som öarna utgör, utan också av det omgivande havet.

Att denna syn är återkommande hos många stillahavsförfattare blir tydligt i brittiska litteraturvetaren Michelle Keowns bok Pacific islands writing, där hon går igenom de gamla myterna såväl som den samtida oceaniska litteraturen. Återkommande teman är konflikten mellan att stanna kvar och upprätthålla traditionerna och att emigrera till västerlandet och ge upp desamma. Historien om Oceanien är därför historien om migration, alienation, hemlängtan och rotlöshet. Men också om resor på haven, om förflyttningarna; om navigation, kanotfärder och seglatser.

Avfolkningen började tidigt. Många av dem som efter européernas ankomst inte dukade under för influensan och mässlingen fördes bort som arbetskraft och hamnade på kopra- och kryddplantager på Fiji och Mauritius – eller i Nordamerika för att jobba på pälsfarmer, som skogshuggare eller med valfiske.

Om den europeiska ankomsten kan liknas vid en mardröm för stillahavsborna, var och förblev deras hem en dröm och utopi i kolonisatörernas ögon. Inte minst en erotisk sådan. På Tahiti ansåg man sig ha hittat den ädle vilden som levde i det naturliga och lyckliga urtillstånd som upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau fantiserat om.

År 1768 ankrade fransmannen Louis Antoine de Bougainvilles utanför ön och hälsades av en flicka insvept i tyg, som sakta snurrade på kroppen tills hon stod helt naken. Men det som de sexsvultna franska sjömännen tolkade som en invit till fysisk beröring var i själva verket något helt annat – en polynesisk sedvana inför möten med gudar, hövdingar och högt uppsatta främlingar. En rituell handling som handlade om att visa respekt och vördnad. Detta hindrade inte Bougainville från att i boken om sin jordenruntresa skildra mötet med den nakna kvinnokroppen som om Afrodite själv hade uppenbarat sig. Tahiti fick smeknamnet Nya Kythera efter Afrodites grekiska födelseö. Vid denna tid var kärleksgudinnans namn liktydigt med typ mjukporr, alltså ett lite finare sätt att säga att något var sexuellt upphetsande.

De västerländska skribenterna såg öborna som sköra, ursprungliga, feminina – och framförallt åtråvärda.

Samma blick hade konstnärerna. Med på James Cooks expeditioner fanns John Webber, vars målningar föreställde palmkantade öar, ansiktstatuerade män och barbröstade kvinnor och som eldade på myten om en paradisisk plats. Två polynesiska män hade dessutom lockats att följa med den brittiske världsomseglaren hem till Europa för att visas upp i salongerna som exempel på den ädle vilden. Snart blev polynesiska tapeter högsta mode samtidigt som romantiska diktsviter, reseskildringar och äventyrsromaner med söderhavstema sålde som smör.

På 1890-talet besökte Paul Gauguin Tahiti. Också han avbildade fascinerat halvnakna män och kvinnor i ett ångande, prunkande tropiskt landskap.

Strax därefter blev öarna i dessutom Melanesien dubbade till ”det idealiska laboratoriet” för fältstudier i socialantropologi, en vetenskap som föddes med den polsk-brittiske Bronisław Malinowskis rapporter från Trobriandöarna.

Ett perspektiv på den extrema exotiseringen och idylliseringen får man genom att betänka vad det var för värld européerna hade skapat för sig själva på hemmaplan där himlarna förmörkades av grå kolrök från fabriksskorstenar och ånglok.

Den västerländska föreställningen om Oceanien som en del av världen som är praktiskt taget tom och som man därför kan göra nästan vad som helst med blev tydlig också efter andra världskriget. Då evakuerade USA och Frankrike invånare från bland andra Marshallöarna och Mururoa för att provspränga sina atombomber.

Bomberna och migrationen har krympt öbefolkningarna. Mer än en tredjedel av alla polynesier bor idag i framförallt Australien och Nya Zeeland, men också i USA och i viss mån även i Europa.

Med tiden har känslan av hemlängtan bleknat något. I litteraturen kan man se hur öborna börjat rota sig i sina nya länder. Ett exempel på denna fastlandifiering är den samoanska författaren, poeten och dramatikern Albert Tuaopepe Wendt. I sina tidiga böcker skildrade han korruption och vanstyre på öarna såväl som det utanförskap som många som emigrerat kände. Men från nittiotalet och framåt handlar hans texter alltmer om ö-migranter som funnit sig tillrätta och etablerat sig i sina nya hemländer.

Det betyder ju inte att det att det direkt ges ut en massa feelgood-litteratur i Stilla havet. Förutom internationella bestsellers som Whale Rider, som skildrar maoriernas utanförskap, finns Oceaniens hittills enda Bookerprisvinnare: Keri Hulmes Benfolket, från1985. I den berättar hon med ett poetiskt språk om allt från social vilsenhet till spruckna familjer och våld i nära relationer.

Ganska långt, kan man säga, från Rousseaus ädle vilde och Gauguins frodiga paradis.

Per J Andersson, författare och resejournalist

Litteratur

Michelle Keown: Pacific Islands Writing – The postcolonial literatures of aotearoa/new zealand and oceania. Oxford University Press, 2007.

Keri Hulme: Benfolket. Översättning av Cai Melin. Albert Bonniers förlag, 1987.

Fantomöarna – fantasier som sattes på kartan

Tue, 01 Jul 2025 04:00:00 GMT

Öar som funnits på kartan har ibland visat sig vara skapelser av fantasin. Petter Lindblad Ehnborg reflekterar över fantomöarnas historia och vad som hände när jordklotet kartlades.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2022-11-14.

Drömmen om en ö skingras ibland som sand mellan fingrarna. När ett australiskt forskningsfartyg 2012 skulle besöka Sandy Island, så var stillahavsön inte där. Då hade den tjugofyra kilometer långa landmassan ändå funnits utmärkt på kartan i mer än ett sekel – i allt från välrenommerade världsatlas till den stora sökmotorns satellitkartor. Geografen Alastair Bonnett beskriver utfärden till Sandy Island som upptäckten av en plats icke-vara. Många öar hade tidigare mött samma öde: under 18- och 1900-talen genomfördes flera expeditioner för att sudda ut hundratals öar som inte fanns. På sjökorten stod förkortningen ”E.D” för ”Existence Doubted”, betvivlad existens.

Redan Plutarchos konstaterade att geografer gärna fyllde kartans marginaler med tvivelaktiga inslag. Frusna hav, otillgängliga våtmarker eller öknar fulla av vilda bestar. ”HIC SVNT LEONES” noterade medeltida kartritare över obygden, ”här finns lejon”, men de hade lika gärna kunnat skriva ”här finns öar”. 1500-talets kartor – som Olaus Magnus Carta Marina eller Abraham Ortelius Theatrum Orbis Terrarum – svämmar över av främmande skärgårdar. Den moderna kartografins fortsatta utveckling är på många sätt en berättelse om öarnas försvinnande.

De kallas ”fantomöar”: platser som en gång fanns angivna på kartan men ströks vid närmare påsyn. Gemensamt för dem alla är att de uppstått ur havet då drömmen föregått kartbilden. Hos en sjöman som längtar efter land – eller berömmelse – kan sinnenas spratt forma en ö av en dimbank, en valrygg eller en optisk illusion. I andra fall kan en berättelse vara gnistan. I Garci Rodríguez de Montalvos riddarroman Las sergas de Esplandían från 1510 beskrivs en fiktiv ö öster om Ostindien vid namn ”California”. När spanska erövrare senare under seklet siktade Baja Californias sydspets trodde de sig ha hittat just en ö, och döpte den efter fiktionen. Andra fantomöar har sitt ursprung i långlivade myter. Kring 500-talet gav sig irländska munkar ut på resor i roddbåt i västerled, och öarna de sades ha hittat levde kvar på kartan ett årtusende. Mest mytomspunnen är Sankt Brendans ö, ett paradis på Jorden omslutet av en tät dimma, men enligt vissa inte så mycket en fantomö som en verklig. Kanske var det till Newfoundland som munkarna funnit vägen?

Fantomöarnas försvinnande kan möjligen betraktas som en ojämn kamp mellan två kartografiska andor. Författaren Robert Macfarlane återkommer till skillnaden mellan det han kallar för rutnäts- och berättelsekartor. Den idag dominerande rutnätskartan översätter otyglad rymd till en abstrakt helhet. Den anger gränser mellan länder, råvaror eller ägare – men också vägen till närmsta italienska restaurang – och som sådan har den förstås varit mycket praktisk. Priset för detta är enligt Macfarlane att rutnätskartan reducerar världen till data, oberoende av en mänsklig betraktare. Den lyfter ut människan ur den omgivande miljön och placerar henne utanför landskapet.

Berättelsekartan är annorlunda, i det att den snarare betraktar människan som en del av kartan. Här berättas en historia om en plats och hur den upplevs av en människa eller kultur som rör sig genom den. Medan rutnätskartan beskriver ett rum genom vilket otaliga resor kan göras fångar berättelsekartan istället en unik resa, unika relationer mellan människor, eller mellan människan, tiden och landskapet. Aboriginernas sånglinjer eller drömspår kan leda vandraren genom rumtiden, medan den keltiska traditionens så kallade tunna platser är de där hinnan mellan det jordiska och det himmelska är som skirast. Bortom Nordatlantens horisont såg Sankt Brendan och hans fränder inte bara fysiska öar utan också ett landskap av andliga prövningar.

Författaren Amitav Ghosh noterar att den europeiska erövringen av världen åtföljdes just av ett ritande av rutnät över jordklotet. Räta linjer som snart stod i konflikt med redan existerande berättelser om det omgivande landskapets betydelse. Platser gavs nya namn som påminde om den gamla världen, marker omformades för att likna Europa, och ursprungsbefolkning fördrevs, eller utplånades ur landskapet. Så finns det under dagens öar ofta andra begravda. Ta Quisqueya som exempel, namnet på en förlorad ö på ett förlorat språk, taíno, talat av ett närapå förlorat folk. 1492 landsteg Columbus på ön och döpte den till la isla Española, den spanska ön, eller kort bara ”den spanska”, Hispaniola. Under de kommande 25 åren dog sannolikt hundratusentals taínoer, ofta som slavar i spanjorernas guldgruvor. De kom att ersättas av afrikaner, slagna i bojor och samman med sockerrör skeppade över havet.

Så har drömmen om en orörd ö många gånger visat sig förödande för den som redan har ön som sitt hemland. Även drömmar kan få våldsamma följder. ”Historien är full av skeenden som skedde på grund av en inbillad saga”, noterar Umberto Eco, och lyfter fram just Columbus jakt efter en ny sjöväg till Indien eller kapten Cooks sökande efter Terra Australis Incognita. När Cook återvände till England med beskedet att Stilla havet var en övärld – snarare än denna drömda, okända landmassa – möttes han av besvikelse. Europa kom att se på öarna som fantomer efter en förlorad kontinent, undantag av mening, avskurna från varandra och vindspridda i en tom ocean. Detta helt på tvärs mot lokala föreställningar om havet som en gränslös kontinent av vatten, en väv som band samman såväl människor som öar.

I vår kartlagda tid har nya former av fantomöar hamnat i den geopolitiska brännpunkten – som då nya stränder uppenbarar sig under polernas smältande is. Utanför Dubais kust pågår alltsedan 2003 skapandet av den så kallade ”Världen”, en konstgjord skärgård i form av en världskarta, som en dag är tänkt att täckas av lyxhotell. Detta på en plats som med stigande våttemperaturer riskerar att bli otjänlig för mänskligt liv. ”Ett sandslott i havet” – så beskriver tidningen Le Monde de konstgjorda, militariserade öar som Kina låtit anlägga i Sydkinesiska sjön, i syfte att stärka sin järnhand över regionen.

Öar som uppstår, men också öar som försvinner. Inga länder är lika känsliga för havsnivåhöjningar som de låglänta korallatollerna i Stilla havet och Indiska oceanen. I Maldivernas huvudstad Malé bor en kvarts miljon invånare bara decimeter över havet, däribland en snabbt växande skara internflyktingar. En angelägen fråga för atollernas intellektuella är hur språk, kulturarv och nation ska bevaras om öarna en dag behöver överges.

Det finns många alternativ till den berömda kanariefågeln i kolgruvan. Maldivernas sand, Mauritius dronter, Påsköns träd. Naurus fosfat gjorde för en tid landet till världens näst rikaste men när råvaran tog slut fick ön istället agera läger och limbo åt Australiens båtflyktingar. Fantomöar men också öarnas fantomer: tillsammans vittnar de om behovet av en ny karta, nya berättelser.

Petter Lindblad Ehnborg, psykolog och essäist

Litteratur

Bonnett, Alastair. 2015. ”Sandy Island” i Off the Map. London: Aurum Press.
Bonnett, Alastair. 2021. The Age of Islands. London: Atlantic Books.
Eco, Umberto. 1998. Serendipities. New York: Columbia University Press.
Edmond, Rod & Smith, Vanessa (red.). 2003. Islands in History and Representation. Oxon/New York: Routledge.
Ghosh, Amitav. 2021. The Nutmeg’s Curse. The University of Chicago Press.
Le Monde Hors-Série. Géopolitique des îles en 40 cartes. 2019.
Macfarlane, Robert. 2008. The Wild Places. London: Penguin.
Macfarlane, Robert. 2018. ”Off the Grid”. I Lewis-Jones, Huw (red.). The Writer’s Map. London: Thames & Hudson.
Rodríguez de Montalvo, Garci. 1510. Las sergas de Esplandián.

Flugornas herre: Golding kan inte viftas bort så lätt

Mon, 30 Jun 2025 04:00:00 GMT

Ett gammalt fall med strandade pojkar har återigen fått William Goldings beskrivning av barns grymheter att ifrågasättas. Men situationen och systemet styr vilka vi blir, konstaterar Eva-Lotta Hultén.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.

I september 1965 tröttnade sex pojkar mellan 13 och 16 år på sin katolska internatskola på ön Tonga i Söderhavet. De knyckte en fiskebåt nere i hamnen, packade med sig lite bananer och kokosnötter och gav sig iväg med planen att ta sig till Fiji. Det slutade illa. När det blåste upp slets seglen sönder och båten drev i åtta dygn innan de illa rustade pojkarna kunde ta sig iland på den lilla ön Ata. Där blev de kvar i ett år innan de räddades av ett passerande fartyg. Historien, som har likheter med William Goldings ”Flugornas herre”, har återberättats i tidningen The Guardian av författaren Rutger Bregman.

I William Goldings roman blir ett flygplan tvunget att släppa av alla sina passagerare, pojkar mellan sex och tolv år, på en ö någonstans i tropiskt klimat. Ön visar sig vara paradisisk. Det finns gott om färskvatten, frukt och vilda grisar och en lagun att bada och fiska i. Under en period fungerar livet på ön väl men snart blir spänningarna mellan de båda ledargestalterna Ralph och Jack starkare och det system av åtminstone relativ demokrati som pojkarna byggt upp vittrar sönder. Ledarskapet glider över på Jack som har en mer auktoritär stil och kräver underkastelse.

Ralph och några pojkar till fortsätter att kämpa för att hålla liv i de spillror av demokrati som lever kvar men den som opponerar sig mot Jack riskerar att utsättas för våld. En av Jacks hantlangare sätter ett stort klippblock i rullning och blocket stöter till Ralphs vän Nasse så att han faller nedför en klippavsats och krossas, och med honom dör också allt hopp om att förnuft och demokrati ska råda på ön.

Så här ser alltså den mänskliga naturen ut, den starke tar makten och konkurrens vinner över samarbete. Inte alls! Säger Rutger Bregman i sitt reportage. Mycket skiljer nämligen verklighetens skeppsbrutna barn från bokens. Pojkarna från Tonga – Stephen, Kolo, Mano, David, Luke och Sione – höll sams under sin tid på ön och hjälptes åt med odlingar, matlagning, vatteninsamling och allt annat de behövde för att klara sig. Bregman menar att berättelsen om dessa sex pojkar visar att den sedan länge förhärskande idén om människan som självisk är felaktig och att William Goldings bild av den mänskliga naturen är en nidbild. Jag önskar att det var så enkelt som att han hade rätt.

I nya situationer kan vi lätt förmås att göra saker som annars vore oss helt främmande. I ”Flugornas herre” beskriver William Golding denna situationens makt på ett mycket trovärdigt sätt: det avgränsade rummet som får barnens ursprungliga moraluppfattning och världen utanför att blekna bort; den starke ledaren som gör att de flesta avsäger sig sin förmåga att tänka självständigt; utpekandet av syndabockar i form av Ralph och Nasse; skräcken för en yttre fiende i form av ett odjur som inte finns men som motiverar våldet och bristen på demokrati; maskerna som avindividualiserar pojkarna och gör att de känner sig fria från personligt ansvar, och så det vi- och domtänkande som i det här fallet symboliseras av att en del av pojkarna tidigare ingått i samma gosskör och bildar ett sammanhållet ”vi” som ställer andra utanför.

Men situationer uppstår inte i ett vakuum. Vilka situationer vi hamnar i beror på vilka man bäddat för. Och där kommer systemets kraft in. Systemet som, förklarar socialpsykologen Philip Zimbardo, tillhandahåller institutionellt understöd, auktoritet och resurser som den enskilda situationen hämtar sin kraft ur. I Goldings bok kommer systemet med pojkarna till ön hemifrån. De har en föreställning om hur ett samhälle ska organiseras som de försöker leva upp till. Som skolbarn av 50– talets England har de fostrats in i ett hierarkiskt och ganska empatilöst förhållningssätt till varandra.

Som en sorts ö kan kanske också fängelset Abu Ghurayb under Irakkriget beskrivas. Abu Ghurayb blev känt över världen i april 2004 när bilder därifrån läcktes till pressen. De visade på systematisk tortyr av fångar och ett av de mest absurda fotografierna föreställer en ung kvinnlig amerikansk militärpolis som med ett stomatol-leende lutar sig ner över en plastinpackad och till döds misshandlad man.

Efter att vad den amerikanska militärpolisen ägnat sig åt i Abu Ghurayb blev känt i USA blev socialpsykologen Philip Zimbardo, som ägnat sin forskning åt bland annat gruppdynamik, kontaktad av en av de åtalades advokat för att delta i försvaret av honom. Chip Frederick hade dekorerats med ett flertal militära utmärkelser och medaljer. De tester Zimbardo senare utförde på honom visade att han var normalintelligent, med normala moraliska värderingar och utan sadistiska eller patologiska tendenser.

Abu Ghurayb var under tiden Chip Frederick var stationerad där en plats i närmast totalt kaos. I stora svep förde man dit både barn och vuxna som råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, som när någon bomb sprängts. Från hustaken runtom fängelset sköt krypskyttar mot militärpoliserna. Chip Frederick arbetade tolv timmar per dygn, sju dagar i veckan under extremt stressande förhållanden. Lägg till detta den uppgift han och hans medarbetare fått av den militära underrättelsetjänsten: att förbereda fångar för förhör. En av Chip Fredricks kollegor berättade om förhållandena: ”De överordnade sa: 'Använd er fantasi. Krossa dem. Vi vill ha dem krossade när vi kommer tillbaka hit.' ”

När Donald Rumsfeld med anhang efter att skandalen briserat försökte framställa Chip Fredrick och hans underordnade som de ruttna äpplena i en för övrigt utmärkt korg var det alltså bara ett försök att sprida dimridåer kring det faktum att arbetsförhållandena var fruktansvärda och att förutsättningarna för vilka situationer som kunde uppstå getts av människor högre upp i hierarkin. Med Philip Zimbardos terminologi kan man beskriva det som hände i Abu Ghurayb som att systemiska och situationella krafter samverkade och skapade onda handlingar utförda av goda, eller i alla fall helt normala, människor.

Även om Jack, den destruktive ledaren i Goldings bok, har en aggressivitet i sig redan från början hade han kanske i en annan omgivning utvecklats åt ett helt annat håll. Men den gode ledaren Ralph har faktiskt tilldelat honom rollen som jägare och utnämnt gosskören till hans underlydande och han agerar därefter. Kanske med den engelska internatskolans hierarkiska mönster som förebild.

Rädsla, outvecklad förmåga till empati, ogenomtänkta föreställningar om vad det innebär att vara ledare eller dåliga modeller för samlevnad kan få oss att göra varandra illa. Alla som någon gång sett mobbning i en skolklass vet att även barn tyvärr kan begå grymheter mot varandra, ibland ganska utstuderande sådana. Det som utspelar sig i ”Flugornas herre” är alltså inget osannolikt scenario men som väl är är det heller inte det enda möjliga, vilket visas av berättelsen om de sex pojkarna på Ata.

Till alla öar vi reser tar vi med oss idéer och mönster från de situationer och system vi tidigare befunnit oss i – olika beroende på våra erfarenheter. Och vi har enorma möjligheter att påverka vilka situationer både barn och vuxna skapar åt sig genom vilka system vi fostrar dem in i och vilka värderingar och förväntningar vi skickar med dem.

Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

Långessä: Fråga berget om du vill veta vem du är

Thu, 26 Jun 2025 04:00:00 GMT

Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-09-25.

1. När Rousseau fick oss att klättra i berg

När den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men faktiskt en sorts vardag under det tidiga tjugohundratalet, när Mount Everest några försommarveckor varje år upplever en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för enorma summor kan köpa sig plats i en toppexpedition, ofta utan att alls ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen.

Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman Julie eller Den nya Heloïse.

Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut når ovan molnen och där upplever hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnar upp och lättar. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”

Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Med romanen som reseguide började hans entusiastiska läsare vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”

Idéhistorikern Björn Billing har beskrivit hur Rousseaus roman inledde vad han kallar en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.

Björn Billing kallar med en träffande formulering Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”

För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.

2. Hokusai besteg aldrig Fuji

På perrongen i Kawaguchi-ko är Fuji det första man ser när man kliver av expresståget från Tokyo, överfullt av vandrare och dagsturister. Någon mil söderut, på andra sidan spåren tornar det japanska nationalberget upp sig som en väldig rispapperskuliss, den vita hättan liksom utskuren ur himlens ljusblå dis med grafisk skärpa precis som på något av Katsushika Hokusais klassiska träsnitt. Järnvägens högspänningsledningar skär upp bergets perfekta profil i tunna, horisontella skivor, det är en strålande vårdag mitt i körsbärsblomningen och den bökiga trafiken i denna medelstora landsortsstad som utgör Fujiturismens logistiska centrum bullrar på som inget hade hänt, som om den inte alls lade märke till hur berget ligger där och ruvar i sin upphöjda frid. Jag får idén att ägna dagen åt ett fotografiskt projekt i Hokusais efterföljd, en sorts uppdatering av hans berömda ”36 vyer av berget Fuji” där jag ska fånga allt det Hokusai inte såg. Fuji bakom vägarbeten, Fuji sett i gatukorsningens skvallerspegel och genom nöjesfältets bergochdalbanor, Fuji som trafikkoner, på shoppingkassar och som kylskåpsmagneter. Etcetera.

Det visar sig förstås att jag har underskattat Hokusai. Mycket kan man säga om denne den japanska ukiyo-e-konstens store mästare, men hans relation till det heliga berget var verkligen allt annat än pryd. Det finns en historia om hur han en gång bjöds in till den 11:e Tokugawa-shogunens palats tillsammans med en kinesisk mästare för att de båda skulle visa härskaren sina färdigheter i landskapsmåleri. När det blev Hokusais tur drog han med bred pensel ett vindlande blått stråk över papperet och gick och hämtade en höna vars fötter han doppade i röd färg och sedan lät promenera några gånger över målningen. Så föddes mästerverket ”Höstlöv i Tatsutagawafloden”. Historien är kanske sann, kanske inte – men säger mycket om den finurliga uppfinningsrikedom som dominerar bilden av mästaren i Japan, till skillnad, skulle jag säga, från i väst. På Hokusaimuseet i Tokyo slutar utställningarna med ett lustigt diorama som ska visa hur det kan ha sett ut i konstnärens ateljé mot slutet av hans liv. I ett enkelt rum i traditionell stil med tatamimattor ser man Hokusai och hans dotter, som i många år fungerade som hans assistent; här måste hon vara i sextioårsåldern och den bortåt nittioårige Hokusai ligger på knä på golvet, hukad över pappret, fullständigt uppslukad, med ändan i vädret som ett barn.

För att bestiga Fuji ska man vara där i augusti, läser jag. Säsongen öppnar någon gång i maj men vädret på tre tusen meters höjd är ombytligt och kan snabbt tvinga vandraren att vända om. Men inte heller under högsommaren kan man vara säker. På bilder som bergsbestigare själva har tagit är det ofta dimma, och ser kallt och ruggigt ut. Annars är klättringen inte särskilt krävande vad jag förstår. Den tar ungefär sex timmar, meningen är att man ska nå toppen lagom för att se solen gå upp i Stilla Havet, det vill säga vid tre-fyratiden på morgonen, vilket innebär att man får börja vandringen någon gång på kvällen. De som kommer upp i tid och har lite tur med vädret har förstås en vidunderlig utsikt. När man ser på bilderna som folk lagt ut på nätet är det lätt att bli avundsjuk. Samtidigt går det inte att blunda för att något väsentligt saknas på dem. Nämligen Fuji självt. Det är som att de kommit så nära sitt objekt att det försvunnit, gått i upplösning som en hägring. Den perfekta vulkanen visade sig bara vara en isig hög av grus och sten.

Å andra sidan: ett berg är alltid något mer än så. Och särskilt när det gäller ett så ikoniskt berg som Fuji går det förstås att se bestigningen ur ett mer symboliskt perspektiv, som något slags mystiskt överskridande, ett inträngande i den perfekta silhuetten där verkligheten bakom bilden uppenbarar sig. Men Hokusai tycks inte ha varit lagd åt det hållet. Museets lekfulla och vardagliga diorama fångar lite av den nyfikna och rastlösa personlighet som annars framför allt kommer fram i de fantastiska skissböcker han förde genom hela livet, fulla med träffsäkra iakttagelser, komiska karikatyrer, perspektivstudier, erotik och mönsterskisser. Dessa så kallade manga är rörliga i tanken och tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som får mig att tänka på Leonardo da Vinci: här finns dekorationsidéer för kammar och solfjädrar, studier av husgeråd och kanonrök, av cirkusartister i aktion och fyllbultar i slagsmål, och instruktioner för hur man avbildar fåglar med hjälp av olika kanjitecken eller tecknar vågor med hjälp av det ljudhärmande, krokiga hiraganatecknet ”tsu”. Många av mangaböckernas skisser och infall fann sedan, precis som hos Leonardo, vägen till hans mer genomarbetade ukiyo-e-snitt, som han gärna befolkade med allt från inspekterande statstjänstemän till festprissar på väg hem från glädjekvarteren i gryningen.

Bilderna av det heliga Fuji är lika vanvördigt fulla av hektiska vardagsscener. I en av de berömda trettiosex vyerna kläms berget in under en ofantlig sågbock som ramar in det med sin trekantiga form, och med en man som uppflugen på stocken bearbetar den med en väldig timmersåg. I en annan ses en tunnbindare stå och hyvla insidan av ett gigantiskt fat, vars runda cirkel bildar ram åt Fuji som sticker upp vid horisonten. Rentav ännu livligare blir det i den svartvita serie om hundra bilder som var bland det sista Hokusai hann göra innan han dog nära nittio år gammal 1849. Här bildar Fuji fond åt ylande hundar och glammande festprocessioner, åt akvedukter och byggnadsställningar. Här finns en scen där en trött poet avbryter sig i sina kalligrafiska övningar och gäspande sträcker armarna i luften medan Fuji likgiltigt tornar upp sig genom fönstret. Jag hittar till och med en bild där Fuji leker kurragömma bakom en genombruten sfärisk konstruktion som direkt får mig att tänka på bilden som jag själv tog genom bergochdalbanan. Och flygdrakarnas långa linor skär upp bergets silhuett i breda klyftor.

Men Fuji förblir Fuji. Ständigt reser berget sin svala, perfekta profil mot horisonten, oberört av all ruljangs som pågår vid dess fot. Ibland detaljerat återgivet, ibland som en skugga, ibland bara som en stiliserad silhuett eller ett enkelt kalligrafiskt tecken. Bergets betydelse består i kontrasten mellan dess eviga, distanserade närvaro och all den uppslukande vardagliga verksamhet som omger det. Bilderna besvärjer den döda vulkanens döda perfektion, bemänger den med mänskligt liv och stökar till dess rena horisont. Det förändrar inte berget, och ändå förändrar det allt. Katsushika Hokusai var, såvitt man vet, aldrig på Fujis topp. Han betvingade sitt berg med andra metoder, genom att så att säga ta ner det på jorden. När jag ser på dessa bilder undrar jag ibland om han var rädd för det.

3. Människan kan inte förflytta berg

Att människor är rädda för berg är egentligen inte underligt. Det är det normala; att stå inför ett högt berg kan ge en känsla av omvänd svindel, som om man står på botten av en väldig grav och famlar med blicken i tomheten. Bergen är som havsdjupen, en del av världen som ligger bortom människans herravälde och som när vi kommer i närkontakt med elementen, ute på öppet vatten eller vid branta stup, ger oss en insikt om vår obetydlighet. Orofobin – som man säger med en medicinsk term – är på så vis mer besläktad med torgskräck än med vanlig höjdskräck: orofobin bottnar just i mötet med en värld som ter sig oåtkomlig, undflyende, främmande, fientlig mot allt mänskligt. Bergens ogästvänlighet, de bistra och nyckfulla förhållanden som råder på mycket hög höjd ger en aning om hur bräcklig den mänskliga civilisationen och kulturen är, hur lite skydd den faktiskt erbjuder när vi ställs öga mot öga med geologins realiteter. Sedd med bergets blick är människan och hela antropocen bara en övergående klåda i jordskorpan.

Men somliga berg är också mer skrämmande än andra. En levande vulkan är till exempel något helt annat än en död. I Germaine de Staëls tragiska roman ”Corinne” finns en mäktig passage där huvudpersonerna Corinne och hennes älskare Oswald bestiger Vesuvius utanför Neapel. Vandringen mot toppen äger rum mitt under ett utbrott, dessutom på natten, med de glödande lavaströmmarna som dramatisk illuminering av det karga och svartbrända landskapet. Dumdristigt, kan man tycka, men allt för den litterära effektens skull; de Staël målar upp hur hennes romanpersoner rör sig i ett dödens landskap, bortom allt mänskligt. ”Eldströmmen”, skriver hon, ”har en luguber färg, inte desto mindre får den då den sätter eld på vinstockar och träd en klart brinnande låga som svär mot den dystra lavan, rinnande fram som en flod i helvetet, långsamt som sand, svart om dagen, röd om natten.”

”Corinne” gavs ut 1807, alltså vid en tidpunkt i den europeiska kulturhistorien när den nedärvda orofobin just börjat släppa sitt grepp och ge efter för en romantisk fascination inför bergslandskapens sublima övermakt – åtminstone inom den bildade aristokratin. Romanen, som till formen är en rätt besynnerlig hybrid mellan kulturhistorisk reseskildring och romantisk kärlekstragedi, anses också ha legat bakom att just Vesuvius fick sådan dragningskraft bland 1800-talets nordeuropeiska Italienfarare. De Staëls katastrofturister blev så att säga stilbildande både ifråga om målets beskaffenhet och med sin intellektuella hållning. Bara några decennier tidigare hade Pompejis ruiner börjat grävas ut och visas för publik, något som förstås ytterligare förstärker den bävan som Corinne och Oswald känner inför bergets makt. I ruinstaden fängslas de av det motsägelsefulla i förstörelsen, hur ”vulkanen som har täckt hela staden med aska har skyddat den från tidens härjningar”. Döden i Pompeji, fångad i ögonblicket som i en 3D-scanner, framstår som kusligt och paradoxalt livslevande. ”Ingen annanstans hittar man en starkare bild av livets plötsliga upphörande”, skriver de Staël. ”På väggarna i ett vakthus ser man fortfarande de valhänta bokstäverna och de grovt tecknade figurerna som soldaterna ritat för att få tiden att gå, den tid som redan var på väg att uppsluka dem.”

Pompejis alla döda spökar för Corinne och Oswald där de strävar mot den brinnande vulkanens topp, i strid mot allt förnuft. Tecknen de omges av kan inte misstolkas: ”över en viss höjd slutar fåglarna att flyga”, skriver de Staël, ”ytterligare ett stycke högre upp reduceras växtligheten till ett minimum och om man fortsätter når man dit inte ens insekterna hittar något att leva på i den förbrukade, sterila jorden. Alla spår av liv upphör, ni inträder i dödens rike, och denna pulvriserade marks aska är nu det enda som rör sig under era osäkra fötter.” Ekot från Dantes helvete stegras till ett mörkt crescendo när vi når vulkanens rykande krater: ”Corinne”, säger Oswald förfärad, ”är det från dessa infernaliska gränstrakter som sorgen beger sig? Är det från denna topp som dödsängeln svingar sig?”

Visst är det så. Bestigningen av Vesuvius utgör romanens dramatiska vändpunkt, Corinne och Oswald tycks ana att deras kärlekssaga nått sin kulmen och att det från och med nu bara löper utför, mot tragedins oundvikliga fullbordan. Berget besegrar dem, inte genom att visa sig obetvingligt utan med sin orubblighet, och om romanen har en moralisk kärna någonstans är det för mig just i denna blinda, förlamande ödestro, insikten om att vi alla i det långa loppet färdas mot vår undergång, den kommer, var så säker, frågan är bara hur, frågan är bara när – och jag kommer plötsligt att tänka på ett slagord från åttiotalets solidaritetsrörelse mot apartheid, att ”berg är till för att flyttas”. Dumheter. Berg är inte alls till för att flyttas, tvärtom, det är bergen som förflyttar människan.

Och frågan är vart. Tänker man efter är det kanske den frågan hela den mänskliga kulturen går ut på att besvara. I den engelska renässanslegenden om Muhammed och berget gjorde Muhammed som bekant missbedömningen att han med sina gudomliga specialkontakter skulle kunna ropa till sig ett berg han ville predika från. När det inte fungerade konstaterade han ödmjukt att om nu inte berget ville komma till Muhammed, så fick Muhammed komma till berget. De berg som nu tornar upp sig för vår civilisation, de orubbliga svar naturen ger på mänsklighetens övermodiga försök att betvinga den, kommer att kräva just den sortens kreativa, ödmjuka förflyttningar.

Men också något mer: en sorts, vad ska vi kalla det, pragmatism? Funktionell dumhet? Den stackars Sisyfos, som i den grekiska myten är dömd att i evighet rulla sin sten uppför berget, måste som Albert Camus skrev tänkas som en lycklig människa: han har åtminstone en uppgift. Att den är meningslös spelar ingen roll, han vet vad han ska göra och behöver inte veta varför. Därför arbetar han oförskräckt vidare; trots att han gång på gång misslyckas är han ändå inte rädd att misslyckas på nytt. I ”Corinne” pekar bestigningen av Vesuvius på ett liknande sätt fram mot romanens slutsidor, när dess kärlekstragedi redan nått sin ödesbestämda uppfyllelse och Oswald med sin nyblivna hustru en sista gång reser tillbaka mot Italien – för att på toppen till gränsberget Mont Cenis överraskas av en snöstorm. Återigen strör de Staël de orofobiska helvetesmetaforerna omkring sig: ”Allt som skapats på jorden visade nu monotont fram en och samma sida, från stupens bråddjup till de högsta bergstopparna… de vitklädda granarna speglades i vattnet likt trädspöken.” Ännu en prövning, ännu ett förebud. Sådant är livet, sådan är historien. Ständigt nya vyer, nya svårigheter, ständigt nya berg.

4. Berget som etisk och estetisk fråga och svar

Det finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – man får föreställa sig honom stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Författaren Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv.

Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt?

Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, efter en tid i Amerika när han, tillbaka i Europa och än så länge med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt?

Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs: ungefär som att bestiga ett berg. Å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd.

Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så.

Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre framträdde som subjektiva ljusintryck utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål.

På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagsdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare.

Dan Jönsson, författare och essäist

Den första och sista delen är bearbetningar av tidigare sända essäer.

Litteratur

Björn Billing: Utsikt från en bergstopp – Jean-Jacques Rousseau och naturen. Ellerströms förlag, 2017.

Peter Handke: Die Lehre der Sainte-Victoire, på svenska som Vägen till Sainte-Victoire. Översättning av Margaretha Holmqvist. Albert Bonniers förlag, 1982.

Hokusai: One Hundred Views of Mt. Fuji. George Braziller, 1999.

Hokusai. Thirty-six Views of Mount Fuji. Taschen, 2021.

Jean-Jacques Rousseau: Julie eller Den nya Héloïse. Översättning av Olof Nordberg. Natur och kultur, 1983.

Germaine de Staël: Corinne. Översättning av Jan Henrik Swahn. Natur & Kultur, 2022.

Musik

L.T. Fisk: Jag står kvar. Album: Åsnemanifestet. Text och musik: Johan Andersson. Aska, 2023.

Ingeborg Bachmann och författarjaget

Wed, 25 Jun 2025 04:01:00 GMT

Hur skiljer man författaren från verket? Mats Almegård reflekterar över problematiken i ljuset av den österrikiske författaren Ingeborg Bachmann. Eller rättare sagt i ljuset av hennes litteratur.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-05.

Kan vi inte bara förbjuda författarporträtt på baksidesfliken av böcker? För vad fyller de där porträtten för funktion annat än att leda bort läsaren från texten? För texten, den är allt. I alla fall enligt den lära jag indoktrinerades i under mina studier i litteraturvetenskap.

Författaren på porträttet jag just nu tittar på, är visserligen död. Men hennes liv har fascinerat många. Många som inte har läst en rad av den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann vet att hon levde tillsammans med författaren Max Frisch samtidigt som hon hade en kärleksrelation med poeten Paul Celan.

Jag tror att hon hade instämt i min önskan om att bli av med den biografiska distraktionen i författarporträttet. För redan under sin livstid försökte Bachmann värja sig emot intresset för henne som person. När hon i slutet av femtiotalet inledde sina poetikföreläsningar vid Johann Wolfgang von Goethe-universitetet i Frankfurt hävdade hon omgående den litterära textens egenvärde med orden ”Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket”.

Självklart skriver författarna utifrån sina egna erfarenheter. Så även Ingeborg Bachmann. Hennes älskare Paul Celans död gav eko i romanen Malina – vars jag-berättare förresten bor i exakt det område av Wien som Bachmann själv gjorde i mitten av fyrtiotalet och som beskrivs med orden: ”Ögonfärg brun, hårfärg blond, födelseort Klagenfurt”. Det låter som Bachmann själv – och i sin tredje poetik-föreläsning i Frankfurt – ”Det skrivande jaget” – går hon in på det problematiska med att introducera ett jag i en litterär text – eftersom det inte bara lockar till en biografisk läsning, utan också onödig identifikation: ”Vem har inte som sextonåring mött ett jag i en bok, i en dikt, misstagit det för författaren själv och själv nästan blivit detta jag”, säger hon.

Möjligen var det för att undgå de biografiska tolkningarna eller de naiva läsningarna som hon i sin novellsamling Simultan – som blev det sista hon publicerade under sin livstid – övergick till tredje person. Kvinnorna i novellerna är gestaltade med en samtidig närhet och distans som underminerar en biografisk läsning, vilket översättaren Linda Östergaard fångat elegant i den svenska översättningen.

Novellsamlingen ingick i det stora prosaprojektet Todesarten (Sätt att dö) dit även Malina räknas. Men formen och tilltalet skiljer sig. Todesartenprojektet avslutades ironiskt nog inte – eftersom hon avled i sviterna av en eldsvåda hemma i lägenheten i Rom år 1973. Den tyska kvällspressen konstaterade krasst att det var som om hon författat sin egen död – de var fortfarande inne på att tolka henne biografiskt.

Kanske var det uttryck för en tidsanda då en kritikerkår generellt förminskade kvinnliga författare. Det fick även Bachmann erfara. Detta trots att hon hävdat textens egenvärde, problematiserat det litterära användandet av pronomenet ”jag” och med hänvisning till en av den tyska modernismens viktigaste texter om estetik också grubblat över språkets förmåga att överhuvudtaget kunna beskriva verkligheten. I sin första Frankfurtföreläsning citerar hon ur Hugo von Hofmannsthals Lord Chandos brev.

I detta fiktiva brev skildras den moderna människans språkkris som resulterar i oförmågan att beskriva verkligheten i ord. De abstrakta orden faller sönder i Lord Chandos mun ”likt ruttna svampar”. Bachmann sammanfattar det med att ”förtroendet mellan jag och språk och ting är allvarligt rubbat”.

Men – när hon håller sin föreläsning är tiden en annan. Det handlar inte enbart om ett modernistiskt tvivel på språkets möjlighet att fånga verkligheten. För nu är även tingen osäkrade. På vissa sätt förekommer hon postmodernistiska analyser när hon i sin föreläsning från 1959 konstaterar: ”Vår tillvaro befinner sig idag i skärningspunkten mellan så många realiteter som inte hänger ihop, som behärskas av de mest motsägelsefulla värderingar”.

Nio år senare ska Hans-Magnus Enzensberger förklara litteraturen död i tidskriften Kursbuch. Året efter det noterar Michel Foucault i artikeln ”Vad är en författare?” att ”det var länge sedan kritiken eller filosofin lade märke till författarens försvinnande eller död”. Språkkrisen har då blivit en del av en större kris som omfattar både subjekts- och verklighetsförlust. Och det är där vi hittar de kvinnliga huvudpersonerna i Simultan. De befinner sig i en ”funktionell nyttovärld” som Bachmann beskrev redan i sina Frankfurtföreläsningar: varken språk, samhälle eller historia erbjuder en grund att stå på.

Samlingens titelnovell gestaltar denna trygghetsförlust. Den till ytan framgångsrika, men på insidan olyckliga, simultantolken Nadja beger sig i den ut på en bilresa tillsammans med en man hon just träffat. För Nadja är resandet inget konstigt. Hon reser ständigt i sin yrkesroll. Samtidigt plågas hon av att geografiskt ha tappat fotfästet. Hon är hemma överallt – och ingenstans. Detta har skadat henne och hon har blivit oförmögen till närhet. När hon reser iväg med Ludwig Frankel – som mannen heter – vägrar hon sova i samma rum som honom. Hon är rotlös och bränd av tidigare kärleksrelationer. Även i språken hon på ytan behärskar är hon vilsen. Hon måste akta sig, ”så att hon inte en vacker dag begravdes av ordmassorna”.

Precis som Nadja kommer denne Ludwig från Österrike. Inledningsvis ger det henne förhoppningen om att de ska kunna dela ett gemensamt språk. Men snart visar det sig att de inte alls förstår varandra. Nadja kan inte ens förmå sig att säga hans namn. Någonstans på hotellet spelas Strangers in the Night. De båda förblir främlingar för varandra.

De gör en utflykt till en Kristusstaty uppe på en klippa då Nadja drabbas av en akut kris. Hon ber Ludwig fortsätta utan henne. Själv lägger hon sig ned, oförmögen att ens gråta:

Hon tänker också att hon är rädd för att detta är ”början på språklösheten”. Att denna existentiella kris drabbar henne just där, på klippan under Jesusstatyn, är självklart mycket symboliskt. Inte heller religionen erbjuder en grund för Najda. Hon är hopplöst förlorad mellan språk, kulturer och sammanhang.

Novellerna i Simultan ger inte upphov till biografiska tolkningsmöjligheter som exempelvis romanen Malina. Snarare bör de ses som en del av en kartläggning av det moderna samhället som Bachmann avsåg med sitt Todesartenprojekt.

Å ena sidan personen, å andra sidan verket. Det ska väl inte vara så svårt att hålla dem åtskilda tänker jag efter att jag har slagit igen boken. Mina ögon rör sig över det vackra skyddsomslaget. Långsamt öppnar jag pärmen bakifrån. Och där står hon och läser tidningen vid en spis i ett litet kök. Var det möjligen där – just där – som branden som tog hennes liv började?

Mats Almegård, journalist

Litteratur

Ingeborg Bachmann: Malina. Översättning: Linda Östergaard (Salamonski Press 2009)

Ingeborg Bachmann: Simultan. Noveller. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2018)

Ingeborg Bachmann: Utplåna fraserna. Föreläsningar, tal och utvalda texter. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2016)

Michel Foucault: ”Vad är en författare?”. I: Modern Litteraturteori 2. Red: Claes Entzenberg & Cecilia Hansson (Studentlitteratur 1993)

Queer litteratur berikas av smutsrosa misslyckanden

Tue, 24 Jun 2025 04:01:00 GMT

Dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning. Att komma ut bär på en oemotståndligt kraftfull dramaturgi. Kristofer Folkhammar ser hur brottet med normen blir mindre heroisk i ny litteratur.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-12-20.

Han jag går hos, säger att det är viktigt att bejaka det givna misslyckandet i relationen mellan terapeut och klient. Redan vid andra mötet gjorde han en svepande gest mot den rågade hyllmetern böcker som hänger bakom honom, strax ovanför hans huvud, sett från där jag brukar sitta. Alla de här böckerna, sa han, handlar om misslyckanden i terapisituationen. Han lutade sig snett bakåt, hängde lite över stolens karm och log mot mig. Utstrålade någon sorts varm, skärpt uppgivenhet, jag vet inte. Han har försökt att förklara vad han menar i över ett år nu.

Genom att låta terapeuten ta mer plats, så att också hens önskningar och tillkortakommanden blir genomlysta i terapisituationen, kan en mer relationell dynamik växa fram, jämfört med i klassisk psykodynamisk terapi.

Mänsklig kommunikation bär alltid på förväntningar och missförstånd. Och genom att vara vaksam på dessa brister kan man komma åt något läkande, tycks han mena.

Jag kommer alltid på för sent att jag ska be honom förklara ordentligt.

Jag cyklar hem genom Malmö. Staden tickar framåt i diset. Människor upprätthåller sina liv, sina vardagar, sina utmätta linjer med skilda förutsättningar, mellan samma inbjudande skyltfönster. Jag försöker få bukt med en ångestproblematik genom att gå i terapi. Jag jobbar med litteratur.

Terapi är liksom litteratur ett arbete med form och språk. Och eftersom han jag går hos säger, att misslyckandet är centralt för att förstå terapisituationen, börjar jag undra över misslyckandets plats i det jag läser.

Att misslyckas med att göra kön och sexualitet i enlighet med heteronormen kan kallas en queer praktik. Åtminstone i efterhand. Efter ensamhet, efter självhat.

Och när jag tänker på gestaltningar av queera erfarenheter, tänker jag att misslyckandet framför allt tar plats på två olika sätt. Sätt som man kalla strategier.

Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen.

Den ena strategin handlar om omkastning, och är rolig och skev, vi kan kalla den ”camp”. Den taktiken utgör sällan ramen för en berättelse, snarare är den ofta ett perspektiv eller en ”sensibilitet”, för att tala med Susan Sontag. Genom att vända misslyckandet till triumf, och i allvarsam och kärleksfull lek bejaka det överdrivna och artificiella som något underbart får den otillräckliga könsvarelsen en plats att skina på. Via fallna divor, smäktande musikal-snyftare och kasserade art nouveau-lampetter.

”Misslyckande kan vara stil”, sa den brittiske författaren Quentin Crisp där han vankade omkring, ensam och pervers, i sin lortiga lilla lägenhet i 1950-talets London, i sitt ljusblåa hår. Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen. Om man gör förolämpningen till en konstform, får man det roligare som offer.

Den andra strategin handlar om att överskrida ett misslyckande. I berättelser om att komma ut som homo eller trans behöver ofta något lämnas och något nytt intas. Den ensamma hjälten växlar agrart mot urbant, isolering mot gemenskap, dolt mot synligt, för att slippa sitt utanförstående och, enkelt uttryckt, få vara sig själv.

Dessa berättelser speglar en reell verklighet, där frågan om att komma ut är långt ifrån löst alla gånger. Däremot kan man konstatera att formen för den klassiska komma ut-berättelsen, slitits ut. Den bär ju på en så oemotståndligt kraftfull dramaturgi – med följeslagarna dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning – att det låter sig göras som kittlande bihandling i snart sagt varje brett upplagt teve-drama på Svt.

Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls.

Men så läser jag två samtida svenska romaner där misslyckandet i det queera livet förflyttas till en annan plats. Misslyckandet i dessa böcker kretsar kring ett språk som lovar mer än det håller.

Tova Gerges roman ”Pojken” är en roman som är sin berättares blick. Huvudpersonen är från lantlig arbetarklass. I universitetsstaden åtrår han dominans. Inledningsvis, när han sitter i föreläsningssalen och får syn på Pojken, som ska bli hans älskare, står det: ”För mig har det erotiska och den strid jag utkämpar för att våga vistas här alltid haft något gemensamt. Det är strävan efter tillträde till en värld som förskönar det fula, extrapolerar det oklara, placerar mig på rätt sida linjerna.” Romanen följer sedan deras kärleksrelation, präglad av sado-masochistiska-lekar i ljuset av skilda klasserfarenheter.

Romanen är snygg i det att den är skriven på ett sätt som överensstämmer med det den berättar om – hårt, exakt, i förhöjd kontroll. Och i berättarens längtan efter att kunna behärska sin omvärld, långt mer än bara sexuellt, börjar man som läsare efterhand ana ett självbedrägeri, eller åtminstone att han tagit sig för något han aldrig kan lyckas med.

I mitten av boken får han syn på en trollslända. Betraktar den vackra kroppen. Han vill, liksom sländan med sina facettögon, kunna förutsäga sitt bytes nästa rörelse. Och även om det är en myt att trollsländor bara skulle leva en enda dag, så är det när berättarens blick faller på den glänsande insektskroppen som jag fattar att han är dömd att misslyckas. S/M-scenariots och de akademiska teoriernas löftesrika genomlysanden är bara hållbara ramverk i vissa lägen. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls.

Niko, huvudpersonen i Elin Bengtssons roman ”Rosenregimen” har också hon lämnat landsbygden för ett liv i universitetsstaden. Driven av begär efter ett intellektuellt språk som innehåller ord som ”representation”, ”heteronormativitet” och ”politiska praktiker”. Ord, lika förtrollande och svårfångat värdefulla, som pengarna i handen på en nyrik. Hon träffar Emmy, blir blixtförälskad och genast sambo med matlådor och krukväxter. Erotiken är ett bländande kitt dem emellan, där Emmy lockar fram något hos Niko som hon själv kallar ”det som är flicka i mig” – något undergivet och sött. Men lägenheten och Emmys idé om tvåsamhet sluter sig klaustrofobiskt runt Niko, som inte bara vill in i universitetsspråket, utan också ut i natten.

Det storslagna med ”Rosenregimen” är att den trots lyrisk precision och stora känslor, står och stampar så mycket. Det tar tid innan spänningen i tvåsamheten får faktiska konsekvenser. Det akademiska språket är både fantastiskt och otillräckligt när Niko försöker förstå sig själv och världen. Till slut får hon bara fram ett uppgivet ”aaa” när hennes olika livsvärldar och sätt att längta inte går ihop.

I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats

Luften i Malmö är grå. I Gerge och Bengtssons romaner finns modiga undersökningar av sex och makt, men via fokus på konflikter med språket, dämpade och lite vrånga. I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats i den queera berättelsen, bortom triumfatorisk omkastning eller klart överskridande.

Romaner är inte terapi. Men lite som med den medvetet misslyckade terapeuten kan det också finnas något klargörande över en romanfigur som inte får ihop det. Det är där fördjupningen får liv.

Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker.

Drottning Kristina visade att misslyckandet är ett sätt att leva

Mon, 23 Jun 2025 04:00:00 GMT

Nästan allt drottning Kristina tog sig för misslyckades hon med. Det menar Linda Skugge och reflekterar över saken i ljuset av sina många egna misslyckanden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.

I drottning Kristinas efterlämnade manus förutspådde hon att hon som äldre skulle förvandlas till en vacker yngling som hette Alexander. Efter hennes idol Alexander den store.

Hon trodde att hon med alkemins hjälp skulle kunna omvandlas till man. Likaså var hon övertygad om att hon genom en alkemisk metamorfos kunde bli odödlig.

I slutet av sitt liv fick hon äntligen syn på något som stack ut och skavde när hon satt till häst, något som hade slående likheter med en manslem. Hennes livmedikus blev utom sig, men fick till sist medge sitt misstag. Det var ingen penis, utan ett livmoderframfall.

Drottning Kristina nämns alltid som en stor förebild, hon var ju så bildad och vis och bjöd in Europas intellektuella till Stockholm. Dessutom var hon en egensinnig och stark kvinna som absolut inte tänkte bli underordnad en man vilket skulle hända om hon gifte sig. Nej, istället abdikerade hon och skapade sig ett helt nytt liv i Rom … men för att verkligen förstå hennes liv måste man känna till vilken roll misslyckandet spelade i det.

I hela sitt liv misslyckades Kristina med i stort sett allt hon företog sig. Hon hade litterära ambitioner och påbörjade ett flertal gånger sina memoarer. Men – skräll! – självbiografin slutar efter ett fåtal sidor med att hon ”längre fram” avser förklara varför det var lite väl hårdhjärtat av förmyndarna att skilja henne som liten flicka från sin mor. Mer om detta får vi aldrig veta.

Hon misslyckades med alla sina storslagna politiska projekt som att agera fredsmäklare mellan Spanien och Frankrike, hon blev inte kung över Neapel, heller inte över det polsk-litauiska samväldet och det blev inget med det stora korståget – där hon skulle rida i täten av hären – för att befria Konstantinopel från turkarna.

Samtliga hennes kreativa planer att få till stånd en bättre försörjning efter abdikationen misslyckades. Hon försökte – naturligtvis utan framgång – sälja svenska krigsskepp till Frankrike, varpå hon ansåg att hon personligen skulle få den för den tiden nätta summan 300 000 riksdaler. Hon försökte tvinga Sveriges nya kung Karl X Gustav att skänka henne 6000 rustade soldater. Det blev fetnobben. Trots att de var kusiner och växt upp tillsammans och trots att hon hade gett honom kronan och allt.

Med tanke på hennes låga tankar om kvinnor ansåg hon förmodligen att det var ett misstag att födas som kvinna. I sina memoarer skriver hon till Gud att ”jag hade varit så lycklig om jag hade fått dö innan jag gjort orätt och blivit otacksam mot Dig”. Hon syftar på den serie olyckor som drabbade henne redan som spädbarn då hon som enligt egen utsaga utsattes för ”attentat”. Som när en bjälke föll ner och nästan krossade vaggan hon låg i, eller när hon tappades i golvet, med en livslång snedhet i ryggen som följd. Det sista, misstänker hon, gjorde hennes egen mor, Maria Eleonora, avsiktligt.

Peter Englund framför i sitt förord till Kristinas oavslutade memoarer en sympatisk förklaring till hennes notoriska misslyckanden. Hon var en kvinna med makt i en alltigenom manlig värld och hade plågsamt mycket att leva upp till och det enda spår av ödmjukhet hon lämnade efter sig var det faktum att hon helt enkelt inte mäktade med att slutföra sin bok.

Englund skriver: ”Att lämna efter sig blott en torso är kanske så nära denna ytterligt stolta kvinna kunde komma den speciella sorg vi andra brukar kalla ödmjukhet?”.

Den konstform Kristina behärskade allra bäst var kanske den uteblivna framgången?

Det räcker att se på sitt eget liv för att inse det riktiga i det påståendet. Vad ger mest energi och vilja till förändring, att lyckas eller misslyckas? Jag minns alla mina misslyckanden och hur de brukade … ja inte ta på mig, men ta mig någon annanstans. Till en ny, kanske inte bättre, men i alla fall oprövad och spännande plats.

Som när mitt förlag konkade, eller min eventbyrå. Eller när jag under pågående styrelsemöte fick sparken som producent för teatern jag drev och den tjugo år yngre assistenten fick ta över min tjänst. För att jag var för undermålig. Jag kommer aldrig glömma vad jag hade på mig. En ljust rosagrå knytblus. Jag åt ur en medhavd matlåda full med melonbitar. Lite melondregel rann ner på blusen. Fläcken gick aldrig bort. Trots det kan jag inte förmå mig att kasta blusen. Den väcker så många starka minnen. Smaken av galiamelon kommer jag för alltid att förknippa med att få sparken. Det finns få saker som slår det misslyckandet och lika få händelser som gör mig på lika muntert humör. För att det är så praktpajigt att man aldrig tröttnar på att vare sig berätta om det eller tänka på det. Eller alla böcker jag skriver som ingen vill läsa? Alla projekt jag inte kan låta bli att starta trots att de bara blöder och tar tid, som fanzinet och antikvariatet. Vad är det egentligen för fel på mig? Varför ger jag helt enkelt inte bara upp?

Varför gav drottning Kristina aldrig upp? Varför slutade hon aldrig att smida den ena planen efter den andra? Varför erkände hon aldrig att hon nog ångrade abdikationen eftersom den gjorde henne utfattig resten av livet? Och hur var det med katolicismen egentligen, misslyckades hon inte till och med att bli en from katolik?

Kristina höll krampartat på med sina mer eller mindre storslagna idéer fram till ögonblicket hon dog. Hon skulle bara vila lite och la sitt recept på den så kallade universalmedicinen som påstods ”bota allt” på nattduksbordet, och lutade sig tillbaka. Men medicinen botade ingenting, utan Kristina dog, gammal och ful, precis som alla andra. Gravöppningen från 1965 påvisade dessutom att hon aldrig lyckades med att förvandlas till biologisk man.

Många av historiens mest framgångsrika människor har varit insnöade på sitt ämne, vänt på varenda sten och filat på varje analys för att åstadkomma något storartat inom just sin disciplin. Kanske är det en väg till framgång, men är det nödvändigtvis ett bättre liv? Är det inte i själva försöket som storheten ligger, och i att våga försöka igen? Med andra ord: är det inte misslyckandet som gör livet större och rikare?

Att misslyckas är ett sätt att leva. Misslyckanden är aldrig ointressanta, aldrig långtråkiga, aldrig stagnation. Hela livet är en risk. Drottning Kristina ansåg att hon var värd den risken.

Linda Skugge, författare och skribent

Drottning Kristina

Född 8 december 1626, död 19 april 1689.

Drottning av Sverige 1644–54, dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg.

I december 1654 övergick Kristina i Bryssel i hemlighet till katolicismen och därefter officiellt i Innsbruck i november 1655. Den 23 december samma år gjorde hon sitt intåg i Rom och var därefter bosatt där under namnet Kristina Alexandra. (ne.se)

Böcker som legat till grund för denna essä:

Peter Englund: Silvermasken – en kort biografi över drottning Kristina (Albert Bonniers förlag)

Erik Petersson: Maktspelerskan – drottning Kristinas revolt (Natur&kultur)

Erik Petersson: Drottning utan land – Kristina i Rom (Natur&kultur)

Kristina – brev och skrifter (utgivna av Svenska akademien)

Marie-Louise Rodén: Drottning Christina – en biografi (Prisma)

Susanna Åkerman: Fenixelden – drottning Kristina som alkemist (Gidlunds förlag)

Kjell Lekeby: Kung Kristina (Vertigo förlag)

Revolutionären Paulus: Galenskapen skulle bli den nya visheten

Sun, 22 Jun 2025 04:00:00 GMT

Vishet var dårskap och falskt var sant. Inget skulle bli sig likt. Mattias Hagberg försöker förstå Paulus och den tidiga Jesusrörelsens radikalitet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2020-09-24.

Nästan i slutet av Todd Phillips film ”Joker” från 2019 finns en scen som är mättad med kristen ikonografi. Arthur Fleck, spelad av Joaquin Phoenix, står på motorhuven på en kvaddad polisbil. Det är natt och Gotham City har exploderat i våldsamma kravaller. Blodet rinner ner över hans ansikte och han sträcker ut armarna, som en korsfäst.

Han har precis lämnat sitt gamla liv; begravt sitt forna jag och återuppstått som Jokern. Han är en nihilistisk hämnare, en fullständigt gränslös varelse formad av en tillvaro i total förnedring. Runt honom samlas folket och deras jubel stiger mot den svarta himlen. Han är deras frälsare.

Det är en märklig scen – vacker och skrämmande på en och samma gång. Efter ett liv präglat av förödmjukelser och våld träder Arthur Fleck fram som ett monster. Han är en bisarr och grotesk symbol för en stad i uppror mot allt vad lag och ordning heter.

”Joker” är en rå film, full av oprovocerat våld och oförklarliga grymheter, men också förvånansvärt familjär. Regissören Todd Phillips knyter, medvetet eller omedvetet, an till en lång västerländsk tradition, en tradition som i ett par tusen år ständigt ställt moralen på huvudet. Arthur Fleck är narren som avslöjar världen genom att vända den ut och in. Han är dåren som får verkligheten att rämna.

Rabbinen och filosofen Jacob Taubes lokaliserade en gång den här traditionens ursprung till aposteln Paulus och den tidiga Jesusrörelsen. I Paulus brev läste han in ett skarpt brott med hela den antika världens mentalitet och moral. Ja, mer än så. Han såg ett fullständigt överskridande av allt som dittills uppfattats som rätt och riktigt. Mot den grekisk-romerska kulturen, som premierade styrka, skönhet, framgång och vishet, satte Paulus, enligt Jacob Taubes, allt som var lågt, fult och skamligt. Paulus frälsare var en torterad och korsfäst brottsling, hans anhängare ett gäng förlorare. Till församlingen i Korinth skrev han:

”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många var förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till …”.

Paulus återkommer gång på gång till korset. I sina brev beskriver han föreställningen om frälsaren på korset som ren dårskap, omöjligt att begripa, som ett upphävande av allt som har varit. Ja, när han skriver använder han det grekiska substantivet móros och verbet moraino, som egentligen är betydligt starkare än dåre och dårskap och som närmast kan översättas med ren galenskap, med ett tillstånd av total förvirring, sinnessjukdom.

Paulus förkunnelse var provokativ och skandalös. För sina samtida måste hans budskap ha framstått som lika orimligt som om någon idag skulle påstå att Jokern var Guds fiktiva sändebud till världen, och att vi alla borde sänka våra huvuden i vördnad inför hans galna grin.

Till och med Gud själv är i Paulus brev ett freak: ”Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.”

För Jacob Taubes bar Paulus brev på ett genuint och subversivt patos. Han talade om Pauls fulhet, om en sorts heligförklarande av allt som var utstött och förlöjligat – om en dårskapens politik.

Läser man Paulus brev med Jacob Taubes ögon blir det tydligt att den tidiga Jesusrörelsen bars fram av en revolutionär anda. Allt skulle kastas om och bli nytt. De sista skulle bli de första, och de första skulle bli de sista. Vishet var dårskap, och dårskap var vishet. Sant var falskt, och falskt var sant. Inget skulle någonsin bli sig likt.

Men allt det subversiva och överskridande förbleknade i samma stund som Konstantin den Store klev fram och gjorde korset till en symbol för imperiet och för sina egna militära framgångar. Med orden ”I detta tecken ska du segra” återställde han den gamla ordningen.

Fast ändå inte. Motkulturen levde vidare som en underström i det europeiska samhället, som ett ständigt närvarande korrektiv till makten och härligheten. Under medeltiden blev karnevalerna, narrspelen och gycklarna bärare av denna revolutionära potential i väst, liksom de heliga dårarna i öst. Den burleska folkkulturen blev en skrattspegel, en grotesk utmaning av rådande normer. I karnevalen var just omkastandet av den sociala och moraliska ordningen själva kärnan.

Eller, för att tala med Michail Bachtin, den medeltida folkkulturens främsta uttolkare:

”[Karnevalen] hjälpte människan att befria sig från den förhärskande synen på världen, från alla konventionella regler, etablerade sanningar, alldagliga och banala gängse meningar, den gjorde det möjligt att se världen med andra ögon, att känna att allt som existerar är relativt och följaktligen att en annan världsordning är möjlig.”

Samma anda kom senare att prägla konst och litteratur, ja, kulturen i sin helhet. I ett brev till en författarkollega, skrivet under Pariskommunens sista skälvande dagar i maj 1871, kastade Arthur Rimbaud ner några rader som blivit klassiska, ett slags motto för den radikala modernismen: ”Poeten gör sig seende genom en långvarig, allomfattande och medveten sinnesrubbning.”

Insikten har senare förvaltats av undergroundkulturens främsta företrädare, som punkmusiker och skräckförfattare.

Med andra ord: Genuin förnyelse kräver ett visst mått av galenskap. Det absurda och groteska har också sin plats i tänkandets historia, liksom det underhållande, lekfulla och gränslösa. Det handlar, med en paradoxal sats, om att tänka det otänkbara.

Eller, för att återknyta till Michail Bachtin: ”Alla stora omvälvningar, till och med inom vetenskapens område, föregås och förbereds av en viss ’karnevalisering’ av medvetandet.”

Ja, kanske är det just så vi måste möta samtidens överväldigande utmaningar; avklädda och förryckta, likt heliga dårar. Kanske är det dags att släppa in clownerna. Vända världen upp och ner. Låta de sista bli de första. För hur ska vi annars klara av att ta oss ur den rådande ordningen och hantera allt från klimatförändringar till ökade klyftor?

I Todd Phillips film ”Joker” faller den sociala ordningen samman samtidigt som Arthur Fleck transformeras. Till sin socialsekreterare säger han retoriskt:

– Är det bara jag, eller blir det allt galnare där ute?

Kanske är det dags för oss alla att ställa oss den frågan.

Mattias Hagberg, författare

Fröjden i att få misslyckas med Thomas Bernhard

Sun, 22 Jun 2025 04:00:00 GMT

Hur kan trehundra sidor om nästan ingenting förvandlas till ett helgjutet konstverk? Det har med musikaliteten att göra, menar översättaren Jan Erik Bornlid.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-02-17.

Min fascination för den österrikiske författaren Thomas Bernhards skrivkonst började för ett kvartssekel sedan med läsningen av Alte Meister (Gamla mästare) på originalspråk. Jag hade visserligen läst några av delarna i Självbiografin dessförinnan och tyckt att de höll god kvalitet men det var först mötet med en av hans romaner på tyska som väckte mitt stora intresse. En tanke slog mig att jag en dag kanske skulle kunna översätta honom och jag började undersöka vilka böcker som ännu inte översatts. Alte Meister var en av dem.

Vad var det då i boken som fascinerade mig? Det är svårt att sätta fingret på enskildheter i det som är sammanfogat till ett helgjutet konstverk - trehundra sidor om nästan ingenting. En person sitter på en bänk på Konsthistoriska Muséet i Wien i två timmar och betraktar den enda tavlan på hela muséet som är värd att betrakta, den italienske 1500-talsmålaren Tintorettos Den vitskäggige mannen, och samtidigt iakttas personen i smyg av jag-berättaren från en angränsande sal. Det måste finnas kvalitet i språk och struktur för att ett sådant grepp ska fungera över mer än fem sidor.

Thomas Bernhards språk äger en oerhörd energi och i kombination med musikaliteten och modet att inte skygga för upprepningar, utan snarare göra dem till viktiga delar i framställningen, skapas en verkningsfull text. Givetvis beror min uppskattning av honom också på hans kompromisslösa hållning mot nationalsocialismen och den hycklande katolska kyrkan, som genomsyrar många av hans verk under 1980-talet. Det hade sina politiska orsaker i Österrike. Jörg Haider var på väg att göra sitt främlingsfientliga och antisemitiska parti till en maktfaktor och Kurt Waldheim valdes till president. I samma veva uppdagades den senares SS-verksamhet under kriget, då han bland annat var delaktig i deporteringen av judar till utrotningsläger.

Musikaliteten i Bernhards texter är både explicit och implicit. Nästan alla hans romaner och pjäser innehåller ett musikstycke, Undergångaren även tre unga pianister, en av dem är en högst verklig utövare av musik - den kanadensaren Glenn Gould, som spelar Bachs Goldbergvariationer på ett oefterhärmligt sätt, inte ens Vladimir Horowitz kommer i närheten av Goulds ekvilibrism vid flygeln, vilken också får de två andra huvudkaraktärerna i romanen att avsluta pianistkarriären.

Men musiken finns också integrerad i många av Bernhards verk. Kompositionen av pjäserna följer ofta sonatens tre satser och i en pjäs - i Jaktsällskapet - anges det i en not att den tredje akten är den "långsamma satsen". I dess andra akt pågår för övrigt ett kortspel, där spelarnas utrop "jag vann" och kortens smällande mot bordet rytmiskt ackompanjerar dialogen. Lika viktiga för rytmen i romaner är de av jag-berättaren ständigt återkommande "hade jag sagt till Gambetti" i Utplåning och "tänkte jag i fåtöljen" i Skogshuggning. I första halvan av Korrigering fungerar "den höllerska vindskammaren" på samma vis. Även hans frekventa bruk av kursiveringar framkallar en musikalisk effekt, som det återkommande "den konstnärliga kvällsmåltiden" i Skogshuggning. Frasen laddas efter hand med betydelser och till slut står den för ett av jag-berättaren avskytt möte med kulturpersoner som han tjugo år tidigare haft en nära relation till.

Går det egentligen att översätta Thomas Bernhard till andra språk? Nej, skulle man vilja säga och får visst stöd av originalets upphovsman själv som ansåg att en översättning inte har något alls med originalet att göra. Ändå har många gett sig i kast med uppgiften. Bernhard har ju också viss förkärlek för överdrifter så det kanske ändå finns en möjlighet att överföra hans texter till andra språk och samtidigt bevara något av deras kännetecken. När en översättning av en Bernhard-roman har gått till tryckeriet känner jag mig ändå som många av karaktärerna i hans verk - otillräcklig, ett nytt misslyckande har lämnat min hand. Efter en tid har jag trots allt lockats att gripa mig an ett nytt verk.

Jag har eftersträvat en rytm och komplexitet som i någon mån svarar mot Bernhards tyska. Det stöter ibland på problem, som i debutromanen Frost, där den gamle konstnären Strauchs långa monologer har varannan mening i direkt anföring (i presens) och varannan i presens konjunktiv. Eftersom svenskan nästan saknar konjunktiv blir det egentligen ingen skillnad på svenska. Därför översatte jag varannan mening i presens och varannan i preteritum, som man kanske ändå ska använda i svenskan vid konjunktiv - i bästa fall blir det ett slags stämsång som ligger nära originalets.

En annan svårighet utgör Bernhards förkärlek för att framställa parallella skeenden och växla mellan dem i samma mening. Vilka satser hör egentligen ihop? Inte minst förekommer det i Korrigering, där Bernhard för övrigt tappar bort sig själv flera gånger. Han inleder ett resonemang som avbryts av ett antal inskjutna satser om helt andra saker och återvänder aldrig till den inledande tankegången. Många gånger har jag stått undrande inför en komplicerad mening och tänkt att det här klarar jag inte av. Men liksom svårlösta korsord kan lösa sig efter en natts sömn finner jag ofta en lösning på problemet dagen därpå. Som om det undermedvetna hade ältat meningen och nästa dag lagt fram en lösning.

Ett exempel ur Korrigering får visa utformningen och effekterna av Bernhards språk och hur det kan översättas. Det är ett utsnitt i en tre sidor lång mening i början av boken, den som för ordet är huvudkaraktären Roithamer, som ofta tog sin tillflykt till ett av Höller konstruerat och bebott hus:

hier in der höllerschen Dachkammer ist mir alles möglich gewesen, was mir außerhalb der höllerschen Dachkammer immer unmöglich gewesen war, meines Geistesgaben nachzugeben und dadurch meine Geistesfähigkeiten zu entwickeln und meine Arbeit vorwärts zu bringen, denn war ich außerhalb der höllerschen Dachkammer immer gehindert gewesen, meine Geistesfähigkeiten zu entwickeln, so konnte ich sie in der folgerichtigsten Weise in der höllerschen Dachkammer entwickeln, alles in der höllerschen Dachkammer ist meinem Denken entgegengekommen

Det låter som poesi. Och Bernhards första litterära verk var faktiskt två diktsamlingar.

På svenska kan det bli så här:

här i den höllerska vindskammaren blev allt det som varit omöjligt för mig utanför den höllerska vindskammaren möjligt för mig, att ge efter för mina förståndsgåvor och därigenom utveckla min intellektuella förmåga och bringa mitt arbete framåt, för var jag utanför den höllerska vindskammaren alltid förhindrad att utveckla min intellektuella förmåga så kunde jag utveckla den på det mest följdriktiga vis i den höllerska vindskammaren, allt i den höllerska vindskammaren tillmötesgick mitt tänkande

När jag läser Thomas Bernhard idag kan jag delvis förstå att han väckte en hel del rabalder. Han var ofta också ute efter att provocera och inte sällan blev det rättsliga efterspel. Ett exempel är processen efter utgivningen av Skogshuggning 1984 då en tonsättare, Gerhard Lampersberg, kände igen sig i den inte särskilt positivt skildrade huvudpersonen Auersberger. Bernhard och förlaget anklagades för förtal och boken drogs in i Österrike, först ett halvår senare fanns den återigen i bokhandeln. Idag och från svensk horisont förknippar man inte romanpersonerna lika mycket med verkliga "förebilder". Nu läser jag romanen som en uppgörelse med ett kotteri inom kulturvärlden, som nog kan ha sin motsvarighet lite varstans. Och därtill utformad på ett ypperligt språk som i alla fall leder till vissa abstinenssymptom hos mig när jag inte har läst det på ett tag.

Jan Erik Bornlid, översättare

Fail again: De framgångsrika försöker ta misslyckandet ifrån oss

Sat, 21 Jun 2025 04:00:00 GMT

Plötsligt älskar lyckade människor att berätta om sina misslyckanden. Får fiaskon ens ses som något annat än en lärdom? undrar skribenten och litteraturvetaren Maja Andreasson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-16.

Att vara framgångsrik duger inte längre. Nej, för att verkligen göra succé i vår samtid måste man först ha misslyckats. På den digitala föreläsningsplattformen Ted Talks håller professorer och näringslivstoppar kvartslånga föreläsningar om modet att misslyckas, och på den årliga konferensen FailCon går det att lyssna till entreprenörer som glatt delar med sig av sina nederlag. FailCon har sitt ursprung i teknologins högsäte San Fransisco men har sedan starten 2009 turnerat runt i världen. På talarlistan genom åren märks bland andra Chris DeWolfe, grundaren av den en gång i tiden så populära plattformen MySpace. Numera är MySpace förbisprunget av Facebook och andra sociala nätverk och ämnet för DeWolfes anförande handlar om just detta, att falla från en höjd, för att sedan resa sig och dra lärdomar.

Men det är inte bara inom teknologins värld som motgångar är på modet. I Time Magazine uppmuntrar Diane Tavenner, vd för den amerikanska skolkoncernen Summit Public Schools, föräldrar att låta sina barn misslyckas. I artikeln tar hon sin egen son som exempel. Till en början var det svårt att se på när trettonåringen skulle lära sig att laga mat. Diane och hennes man lade sig ständigt i och snart var det de som stod där och hackade löken. Men genom att visa tålamod, och acceptera en och annan vidbränd maträtt, lärde sig sonen till sist att laga mat.

Vurmen för misslyckanden är med andra ord helt beroende av att det inuti misslyckandet finns ett frö till förbättring. Diane Tavenners son lär sig att laga mat, och Chris DeWolfe går vidare i karriären, grundar nya, globala succéer. Inte heller i föreläsningarna på Ted Talks är det någon som sätter sig ner och tjurar. De påminner helt enkelt om pepp-talk.

Men det finns motvikter till denna hurtiga syn på misslyckandets potential. Som en kontrast till alla framgångssagor i Sommar i P1, lanserade den journalistiska plattformen Kontext sin egen Missommar-serie, där olika personer berättar om sina upprepade besvikelser och krossade drömmar.

Själv tycker jag att det är befriande att vända mig den österrikiske författaren Thomas Bernhard. Hos honom är nederlaget ständigt närvarande och ingen av hans romanfigurer reser sig på slutet. De koketterar inte med sina motgångar, utan ältar dem, fastnar i dem. Somliga så intensivt att de till slut går under. I romanen Undergångaren skildras vänskapen mellan tre pianovirtuoser som träffas på en kurs i början av femtiotalet. En av deltagarna är, den i verkligheten existerande pianisten, Glenn Gould. De andra två är den dekadenta Wertheimer och berättaren själv. Efter att ha hört Glenn Gould spela Bachs Goldbergvariationer inser både Wertheimer och berättaren att de aldrig kommer att kunna komma i närheten av detta musikaliska geni. Trots att de bägge hör till landets bästa pianister, och själva skulle kunna leva på sitt musicerande, blir mötet med Glenn Gould spiken i kistan för deras karriärer. Varken berättaren eller Wertheimer står ut med tanken på att vara näst bäst, att komma tvåa. Sämst går det för Wertheimer, som 28 år efter att ha hört Glenn Gould bestämmer sig för att ta sitt eget liv.

Bernhards romanfigurer blickar sällan framåt. De blickar bakåt, funderar över varför det blev som det blev, men utan kravet på att ta lärdom av sina misstag. Att vara den näst bästa pianovirtuosen är väl förvisso inget fiasko direkt. Men Wertheimers oförmåga att hämta sig från nederlaget, nuddar vid något som är mer förbjudet än misslyckandet som sådant; nämligen lusten att ge upp. Och då syftar jag inte bara på något så definitivt som ett självmord, utan på den där lågt puttrande pessimismen, som maler på i bakhuvudet, förintar varje hopp. Lika bra att lägga ner. Lika bra att sluta spela piano, sluta skriva på den där romanen, sluta försöka få den där åtråvärda tjänsten, eller ens ett jobb, vilket som helst, eftersom man ändå aldrig får komma på intervju. Och så vidare. De flesta av oss har väl någon gång burit på liknande tankar, eller åtminstone lyssnat till en vän, som badat i sitt elände. Likt vetenskapsmannen i Bernhards roman Ja, som efter några månader av social isolering och skrivkramp, beger sig hem till vännen Moritz bara för att få vräka ur sig. “Jag pratade och pratade och misshandlade Moritz på det mest nedriga vis genom att jag oavbrutet pratade ihjäl honom”.

Bernhards ältande persongalleri behöver inte ses som en samling isolerade pessimister, utan kan också förstås i relation till hans kritik av hemlandet. Staden Salzburg med sin förrädiska skönhet beskrivs i hans självbiografier som “alltigenom nazistisk” och Bernhard skulle aldrig förlåta den nationalsocialistiska terror som han utsattes för som ung. I sitt testamente förbjöd han alla uppsättningar av sina pjäser i Österrike, liksom utgivningen av opublicerade arbeten. Så även om galghumorn glimmar till då och då är kritiken mot hemlandet alltid allvarligt menad. Den misantropiska filosofi som utmärker hans litteratur, är inte bara en jargong eller en pose, utan springer ur barndomens mörker.

En liknande pessimistisk livshållning finns hos den irländske Nobelpristagaren Samuel Beckett. Men där Bernhards prosa kännetecknas av ändlösa, repetitiva meningar, är Becketts mer asketisk. Som i den dunkla novellen ”Worstward ho”, där de korthuggna meningarna också hugger av meningen på ett djupare plan. Vad handlar den om? Vem handlar den om? Ja, hur ska man veta. Kroppar introduceras för att sedan försvinna.

Misslyckandet blev en poetik för Beckett. I en berömd intervju distanserar han sig från den äldre författarkollegan James Joyce genom att definiera Joyces arbete som omnipotent, och sitt eget som impotent. Det impotenta, det kraftlösa, är med andra ord inte en språngbräda för att en dag kunna åstadkomma det fulländande konstverket. För något sådant finns inte.

Men att utgöra en anti-tes till den hurtiga sortens misslyckanden är kanske ändå inte så lätt. Både Bernhard och Beckett skulle mycket väl kunna fungera som självhjälpslitteratur. För den som är lat, ledsen, eller tvivlar på om framtiden är särskilt ljus, kan dessa författare bli till trogna bundsförvanter. För andra kan mörkret i deras texter få världen att lysa lite klarare än den annars brukar göra.

I en berömd passage i ”Worstward ho” står det: Fail Again. Fail better. Formuleringen återfinns idag på muggar och T-shirts och för den bästsäljande självhjälpsboksförfattaren Tim Ferris fungerar citatet som ett motto. Att misslyckas igen och att misslyckas lite bättre, passar bra in i bilden av det kreativa geniet, som inte ger sig, utan kastar sig ut på nytt. På sätt och vis kan också Beckett ses som sinnebilden för just detta. I början av sin karriär blev han refuserad men räknas idag till en av efterkrigstidens främsta författare. Det verkar med andra ord som att det inte går att komma undan misslyckandets leende självhjälpsapostlar.

Det enda sättet är nog att återigen dyka ner i litteraturen och påminnas om att den egentligen inte låter sig ryckas ur sitt sammanhang. Och inte ens den bredast leende, före detta misslyckade näringslivstoppen, kan göra ett slagord av den slutliga spya som kommer om man följer passagen i ”Worstward ho” vidare:

Try again. Fail again. Better again. Or better worse. Fail worse again. Still worse again. Till sick for good. Throw up for good.

Maja Andreasson, skribent och litteraturvetare

Existentialismer: Nietzsches ojämförliga eldar

Fri, 20 Jun 2025 04:00:00 GMT

Världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste självhjälpsbok. Jenny Maria Nilsson ger sin syn på Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 28 oktober 2019.

”Det är de tystaste orden som för med sig stormen. Tankar som kommer på duvfötter styr världen”, jag läser från sidan 149, i band sex, av Symposions utgivning av Friedrich Nietzsches samlade skrifter. Det sjätte bandet utgörs av Så talade Zarathustra, vars fyra delar skrevs av den tyske filosofen mellan 1883 och 1885. Vi nietzscheaner älskar sånt: den sortens ord, uttryckta på den sortens vis; poetiskt med ett högstämt och aningens hotfullt anslag. Vad är på gång? Tankarna som kommer på duvfötter, hurdana är de? Kommer de med Dantes nedre kretsar eller med paradiset? En värld av liv och anständighet eller död och ressentiment? Nietzsche är kungen av mystiska och täta formuleringar och allra mest är han det i boken om vad Zarathustra sa.

Nietzschean, ett epitet som heter duga! Sedan jag hörde att man kunde vara det (från Albert Camus) har jag instinktivt vetat att jag är det. Oktober 1953 skriver Camus i sin dagbok ”Ofta har jag tänkt på dessa eldar, och dess flammor har dansat bakom hela mitt intellektuella liv”. Flammorna kommer från de eldar Nietzsche tände på stränderna kring Genuas havsvik; han vandrar ensam omkring i bergen efter brytningen med förälskelsen Lou Salomé, gör upp brasor som han står och glor på tills de brunnit ut. Värdet i denna handling, kvaliteten i den, får Camus att placera andra tänkare framför dessa eldar, bara för att se dem reduceras till aska.

”Kyssande den kalla stenen, säger jag: här är ditt första barn i glädjetårar. Gäckande sitter jag på din grav såsom ett hån – skönare än du drömt dig. Sällsamme fader! Dina barn svika dig ej” skriver en annan nietzschean: Edith Södergran, i dikten Vid Nietzsches grav. Liksom Camus dras Södergran till Nietzsche som mal dras till ljus. Alla tre har något gemensamt, de förstår sig på att man inte väljer. Livet, världen, till och med ens intellektuella förebilder: Man väljs av allt det där, inte tvärtom.

"Så talade Zarathustra" handlar om att börja välja trots att det inte går. Att märka de osynliga vågor som bär en. Övervinna sig själv och på det viset betvinga ödet och det är vad övermänniskan, Nietzsches omstridda begrepp, innebär. Zarathustra är övermänniskans profet och Nietzsches längtan efter en till gudomlighet uppdaterad människa. Gud är död! Mördad av oss! Säger Nietzsche. Sörj inte. Gud, var en ur människans bitterhet frammanad makt i en förtryckande struktur som upprätthöll det värsta Nietzsches visste: Slavmoralen. Zarathustra är uppföljningen på Guds död, ett nytt moraliskt landskap: Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara mordet värdiga?

En värld av liv och anständighet eller död och ressentiment? Paradis eller helvete? Camus och Södergran, det är trevliga namn att nämna. Men det finns andra namn, tonåringarna Lindsay Souvannarath och James Gamble möttes online, de var fans till Columbine-mördarna och planerade 2015 en masskjutning i ett varuhus i Kanada. James skulle döda sina föräldrar, Lindsay möta upp, hon kom från USA. För resan packade hon favoritboken, Så talade Zarathustra. Polisen hann stoppa planerna, James tog livet av sig och Lindsay sitter (inne) på livstid.

Trots att det vederlagts att Nietzsche var en föregångare till nazisterna, fake news som hans syrra jobbade hårt på att etablera, fortsätter han vara flugpapper för diverse illvilliga och fascister. “Nietzsche, gav mig det röda pillret” säger Richard Spencer, en av USA:s ledande vit makt-nationalister. Att svälja det röda pillret är ett begrepp från filmen The Matrix som alternativhögern använder för att beskriva uppvaknandet till det de kallar sanning: Den vita mannens överlägsenhet och tron att det är just vita män som utsätts för rasism och hat.

Tydligen kan man utvinna det ur Nietzsche. Oroar det mig? Att lockas av samma tänkare som de som önskar kategorisera människor och sedan mörda vissa kategorier? Vår art är benägen att hitta flotta namn och läror som rentvår våra sämsta sidor – det oroar mig. Men, jag vet hur Spencer läser Nietzsche – ytligt. Vi för samtal på två vis, med andra och med oss själva. Hannah Arendt beskriver det i sin bok Den banala ondskan. Våra inre samtal gör människor verkliga, i inre dialog värderar och dömer vi oss själva och ger samvete en chans att uppstå. Spencers flacka läsning inspirerar honom till ”Övermänniskan, c’est moi!” En instrumentell tolkning där Spencer använder filosofen som ytterrock för att inte bara försvara sitt mörker utan också ge det legitimitet.

Just det är vad Nietzsche försöker komma åt när han lånar in Zarathustragör honom till låtsaskompis och förkunnare. Sluta va den som behöver inordnas, oavsett vilken ordning det gäller. Nietzsches ärende blir att på gott och ont befria människan från alla trossatser. ”Alltför många föds: för de överflödiga uppfanns staten” säger Zarathustra. Förfärligt, eller hur? Låter som nåt nazister skulle gilla. Men de överflödiga är de som vill gömma sig i kollektivet, slippa skuld, alternativt utnyttja gemenskaper för att manipulera andra. Hårda puckar, visst. Din plikt är att bli allt du kan, annars kommer Zarathustra och kallar dig överflödig.

Nietzsche vill inte locka någon från skocken till en annan ännu värre skock! Inte från stat till sekt utan från stat till autonomi. Du kommer aldrig att få se en övermänniska marschera i en armé eller bli föreningsmänniska.

Vore Spencer nietzschean skulle han döma sig själv, erkänna att det är han som har behov av att känna sig överlägsen. Övermänniskan kan vara ond eller god men är ingen hycklare, hon klär inte ut sina hemliga tyrannlustar i dygde-ord, hon kan drivas av förgrämd högfärd, avund eller hämnd men är fri från tanken på att klä mörker i ljusa glosor.

"Om jag inte upptäcker alkemistkonststycket att förvandla också denna dynga till guld så är jag förlorad” skriver Nietzsche till en vän, dyngan = livet. Hans Ruin citerar brevet i sitt efterord. Vid tiden för författandet av Zarathustra är Nietzsches självkänsla låg och självföraktet stort. Men det är tvära kast med Friedrich, enligt honom själv blir Så talade Zarathustra den största gåva mänskligheten fått – dyngan blev till guld.

Zarathustra är myt och saga, billiga tricks och djupa sanningar; världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste självhjälpsbok. Nietzsche är antisystemets systematiker, han erbjuder en nollpunkt – det kan mycket väl vara nåt gudomligt med det.

Tankarna som kommer på duvfötter; helvete eller paradis, anständighet eller ressentiment, Södergran eller en tonåring som ser mord som ett beundransvärt upptåg? Denna nya ”moral” (moral inom citationstecken) som Zarathustra presenterar sedan Gud kilat vidare, låter det inte skört? Jo, det är skört. Hur kan Gud vara god och allsmäktig och världen se ut som den gör!? Ett kristet svar är att Gud gav människan frihet, väljandet gör oss gudsfruktiga. Ok? Vi är Guds labbråttor? Det får Gud att framstå som både grym och överflödig. Men, väljandets betydelse passar in i den moraliska utgångspunkt som Nietzsche råkar skissa. Vägen till värde går genom nihilism; var och en av oss måste förkasta vår tro, tvingas ut i öknen, väl där ropa på vår Gud men bara höra ekot av vår egen röst. Vad svarar du? Det är det som är grejen.

Jenny Maria Nilsson, skribent och författare

Litteratur

Friedrich Nietzsche: Så talade Zarathustra. Översättning: Peter Handberg. Symposion, 2017.

Existentialismer: Kierkegaards kompromisslöshet

Wed, 18 Jun 2025 22:26:00 GMT

Du måste välja: antingen eller. Dan Jönsson reflekterar över Søren Kierkegaard stränga filosofi och över osannolika kopplingar till hans samtida Karl Marx.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2013.

I november 1840 hade Søren Kierkegaard bestämt sig för att hans fästmö, den artonåriga Regine Olsen, kunde må bra av att hållas på halster ett tag. Det unga parets amorösa onsdagsritual, som några månader hade bestått i brevväxling och då och då en stunds gemensam högläsning ur pastor Mynsters predikningar, hade, tyckte Kierkegaard, börjat urarta i en alltmer opassande erotisk iver från Regines sida. Därför iscensätter han nu en plötslig frysning av deras bekantskap.

Onsdagen den elfte november väntar alltså Regine förgäves på ett brev från Søren. Nästa onsdag likadant; först onsdagen därpå, den tjugofemte, kommer det en hjärtlös, elak liten epistel som i sarkastiska ordalag uppmanar Regine att inte ”ønske idelig at omkredses af en kielen Elskers forliebte Møllegang”. Efter ett kort och, får man anta, knappast övertygande ”Din S.K.” kommer en sista, egendomlig upplysning:

”I dette Øieblik gaaer jeg forbi dit Vindue. Jeg seer på mit Uhr, det betyder, at jeg har seet dig; hvis jeg ikke seer på Uhret, har jeg ikke seet Dig.”

Man kan försöka föreställa sig scenen: Kierkegaard som i sällskap med sin betjänt – som agerar brevbärare – vandrar genom Köpenhamn, från sin dåvarande bostad i närheten av Nørreport, förbi domkyrkan, en bit längs Strøget – som på den tiden kallades ”Routen” – och ner till Børsgade där Regine bodde.

Man kan förresten upprepa den själv. En regnig torsdag i april traskar jag nerför Nørregade, utmed Vimmelskaftet på Strøget, där Kierkegaards skräddare Küntzer hade sin butik – han som kom att dra öronen åt sig några år senare, i mitten på fyrtiotalet, när skämtteckningarna i tidningen Corsaren gjorde Kierkegaard känd som mannen med två olika långa byxben. Nu finns här Jack&Jones, Vero Moda ochsåvidare: garanterat lika långa byxben överallt.

Och Børsgade 66, Regines adress, den existerar inte längre. Knippelsbron över till Christianshavn är idag en brusande genomfartsled. Jag fryser, regnet börjar tränga igenom anoraken. Kierkegaard hade förstås paraply (fem stycken, enligt bouppteckningen); själv har jag inte ens en klocka – eller: jo förresten, på mobilen. Med trafiken i nacken försöker jag se scenen framför mig – hur filosofen väntar utanför på gatan medan tjänaren går upp med brevet; hur han avvaktar den tid det tar för Regine att läsa det, för att sedan kasta en blick upp mot hennes fönster, se på klockan (13:21) om hon står där, annars inte. Vad nu det i så fall skulle vara bra för. Och om han nu överhuvudtaget hade tänkt stå kvar.

Det var november. Det kanske regnade.

Kanske. Faktum är att den märkliga scenen på Børsgade mycket väl kunde vara hämtad ur ”Förförarens dagbok” i Antingen-eller, Kierkegaards första stora verk, där han beskriver konflikten mellan två motstridiga livshållningar, den etiska och den estetiska. Kierkegaard började skriva på Antingen-eller strax efter att han slog upp förlovningen med Regine – av kärlek och moralisk övertygelse, inget annat! - och gjorde ingen hemlighet av att den reflekterade hans eget liv. Precis som det mesta han skrev, för övrigt. Livet igenom närde Kierkegaard en djup misstro mot ”det allmänna” och ”objektiva”, till förmån för ”det personliga” och ”subjektiva” som han såg som var och ens plikt att efter förmåga försöka odla.

Antingen-eller kan läsas som en berättelse om en sådan personlig kamp. Johannes förföraren, som skriver dagbok i bokens första del, lider precis samma kval som Kierkegaard själv i sitt förhållande till Regine; han förälskar sig huvudlöst i den unga Cordelia, men när han äntligen får vad han vill ha återstår bara tomhet och förtvivlan. I bokens andra del låter Kierkegaard ännu ett av sina alteregon, assessor Wilhelm, dra upp principerna för en livshållning som visar en väg ut ur denna förtvivlan: att låta livets svåra beslut bottna i ett etiskt överlagt val. Ett absolut antingen-eller. Det viktiga är inte, skriver han, vilket beslut man tar – det som betyder något är att det bottnar i en autentisk och personlig övertygelse. Att man själv verkligen tror att det man gör är rätt.

Jag ser många skäl att läsa Kierkegaard idag. Den konflikt han målar upp mellan det etiska och det estetiska, till exempel, verkar ju peka rakt in i en postmodern offentlighet där moral och fantasi, politik och konst, ständigt hamnar på kollisionskurs. Likaså tycks hans kritik av tidens framstegstro – i Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift – och den misstro han där utvecklar mot vetenskapens ”objektiva” sanningar träffa vår tids klimatdebatt och teknikskepsis med nästan radiostyrd precision. För att inte tala om den syra han häller ut över den framväxande borgerliga offentligheten i En literair Anmeldelse – denna medelmåttans triumf som gjort det ansiktslösa monstret ”Publikum”, publiken, till enväldig domare i ett tidevarv präglat av institutionaliserad missunnsamhet, av ”nivellering”.

Men Kierkegaards förbluffande modernitet handlar nog främst om hans sätt att resonera, i ett språk fullt av drastiska anekdoter och skarpa bilder, och med en subjektivistisk självsvåldighet som aldrig någonsin behöver några auktoriteter för att underbygga sina idéer. Hans originalitet är kort sagt enastående – och det är på något paradoxalt sätt helt i linje med hans tänkande att han hela tiden måste gömma sig bakom dessa eviga pseudonymer, Victor Eremita, Constantin Constantius, Johannes Climacus och allt vad de heter. Som om han för att utveckla den absoluta, subjektiva ståndpunkt han strävar mot blir tvungen att för var gång uppfinna ett nytt subjekt. Bli en annan för att bli sig själv.

Men att reducera Kierkegaard till en postmodern civilisationskritiker avant la lettre är förstås att göra det för enkelt för sig. Hans filosofi är trots allt en religiös filosofi, hans etik en religiös etik. Det han ytterst strävar efter är att fullt ut förstå kristendomens konkreta innebörd, helt enkelt få ett svar på frågan hur man bör leva som kristen – det vill säga, hur man som timlig, ofullkomlig varelse förhåller sig till det absoluta. ”Utan risk ingen tro”, skriver Kierkegaard: att vara kristen handlar om att våga språnget, våga överskridandet. Våga brottet med det objektiva, med den allmänna meningen. Om den så rentav skulle råka vara kyrkans.

Här är han ju verkligen ett barn av sin tid. Joakim Garff konstaterar i sin suveräna Kierkegaardbiografi att det är ett ödets spratt att samtidigt som Kierkegaard sitter i Köpenhamn och skriver på Kjerlighedens Gjerninger sitter Karl Marx – som förresten fyllde år samma dag – i Bryssel och filar på Det kommunistiska manifestet. Och visst kan avståndet emellan dem verka svårt att överbrygga. Kierkegaard, som våren 1848 nästan på parkett kunde följa den stillsamma danska ”revolutionen” hade sin ståndpunkt klar i frågan om demokratin. ”En Folke-Regjering er det sande Billede paa Helvede”, skrev han i en samtida anteckning. Det är också sant att Kjerlighedens Gjerninger till stora delar är en stridsskrift mot det tidsfenomen han kallar ”Communismen”.

Men Marx och Kierkegaard hade inte bara samma födelsedag. De tillhörde också samma borgerliga, europeiska intelligentia, under samma omvälvande epok: den frambrytande kapitalismens. Från var sitt håll betraktade de samma genomgripande samhällsförändringar, och kom i någon mening till lika radikala slutsatser. På sätt och vis angriper de ju samma fenomen – det som Marx kallar ”alienationen”; Kierkegaard alltså ”nivelleringen”. Men strävandet efter ett autentiskt liv är för Kierkegaard ett individuellt och etiskt, där det för Marx är ett kollektivt och socialt projekt. Den ”jämlikhet” som båda hävdar som det högsta goda är för Kierkegaard en jämlikhet i kristen mening: en likhet inför Gud, som den troende manifesterar i den kärlekens gärning som heter barmhärtighet.

Barmhärtigheten är kärnan i Kierkegaards tänkande; själva förutsättningen för ett autentiskt liv. Barmhärtigheten är för Kierkegaard vad solidariteten är för Marx: den etiska grunden för ett oegennyttigt handlande. Men alltså inte – som i Manifestet – sprungen ur gemensamma materiella intressen, utan ur den enskilda människans förmåga till identifikation med en annan.

Och det är onekligen en ståndpunkt som fortfarande kan vara både radikal och kontroversiell. Kanske är det därför Kierkegaard inte, som HC Andersen, har blivit någon turistattraktion; därför, alltså, som man inte kan gå in en regnig dag i en butik på Vimmelskaftet och köpa sig ett par byxor med olika långa ben.

Men det är också därför som jag fortfarande inte klarar av att läsa vad han skrev utan att bli provocerad. Hans etiska subjektivism, med dess kompromisslösa krav på autenticitet och uppriktighet går inte nödvändigtvis hand i hand med jämlikheten och barmhärtigheten. Man kan ju också, käre Sören, mycket väl göra en människa illa bergfast övertygad om att man, i någon högre mening, gör det rätta. Där jag står på Knippelsbron i regnet och söker ett för länge sedan försvunnet hus bland molnen skulle jag ge mycket för att höra vad Regine Olsen tänkte den där onsdagen i november 1840.

Dan Jönsson, författare och essäist

Existentialismer: de Beauvoirs gyllene fras

Wed, 18 Jun 2025 04:01:00 GMT

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018.

Filosofihistorien är full av ögonblick – tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen ”Det kritiska ögonblicket”. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse.

Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas ”analytisk”, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas ”kontinental”, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är.

En filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning

Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen ”genom sina elegant halvslutna ögon”, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans ”charmige gamle skolkamrat” från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok ”Existentialisterna” som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick.

Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ”ögonblick för ögonblick”, i den värld vi alltid redan är inkastade i. ”Till sakerna själva!”, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. ”Du förstår, om du är fenomenolog”, lär Aron ha sagt, ”kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi!”

Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir.

Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning…en film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta.” Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”.

Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det

”Le Deuxième Sexe” kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: ”Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka”.

Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i ”Det andra könet”, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens ”kvinnan”? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det.

Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till ”naturliga kvinnor” eller män med ”naturliga begär”. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar – alltså upprepar – begärets handlingar så att de verkar naturliga.

En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja

Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av ”Det andra könet” från 1953: ”One is not born, but rather becomes a woman”. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: ”One is not born, but rather becomes woman”. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln ”a” (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: ”’On ne naît pas femme: on le devient…’ The Life of a Sentence” (2017).

I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna ”givenhet”.

Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den ”på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande”. I ”Det andra könet”, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet.

Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola

Litteratur

Simone de Beauvoir, ”Le Deuxième Sexe”, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949)

Simone de Beauvoir, ”Det andra könet”, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002)

Sarah Bakewell, ”Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails” (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017)

Judith Butler, ”Sex and Gender in Simone de Beauvoir’s Second Sex”, Yale French Studies nr 72 (1986)

Aris Fioretos, ”Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991)

Peter E. Gordon, ”Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos” (Cambridge: Harvard University Press, 2010)

Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., ”’On ne naît pas femme: on le devient…’ The Life of a Sentence” (Oxford: Oxford University Press, 2017)

Toril Moi, ”Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell”, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996)

Monique Wittig, ”One is Not Born a Woman”, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Existentialismer: Sartres stjärnstund

Tue, 17 Jun 2025 04:00:00 GMT

Är den vanligaste introduktionen till existentialismen i själva verket början på dess grafskrift? Olof Åkerlund återvänder till Jean-Paul Sartres Existentialismen är en humanism.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen:2021-03-01.

I en tidig dialog berättar Platon om hur Sokrates, några veckor före sin rättegång och sitt berömda försvarstal, på Athens agora stöter samman med en man vid namn Euthyfron. Denne har just bestämt sig vad det gäller ett svårt moraliskt dilemma, som trots sin omisskännliga antika färg, vi alla kan relatera till, om vi anstränger oss en smula. På familjens gård på ön Naxos hade en daglönare slagit ihjäl en slav varpå markägaren, Euthyfrons far, bundit fast daglönaren och i väntan på juridisk rådgivning lämnat honom åt sitt öde i ett dike Föga förvånande så hann mannen dö och sonen har nu trots släktingarnas protester bestämt sig för att väcka åtal mot fadern. Mord är mord, menar den rättrådiga mannen. Åtminstone fram till att Sokrates börjar ställa besvärliga frågor.

En av dessa frågor handlar om gudaktighet. “Älskas det gudaktiga av gudarna därför att det är gudaktigt, eller är det gudaktigt därför att det älskas av gudarna?”. Denna kniviga fråga skulle orsaka mycket huvudbry för framtidens teologer, men låt oss översätta den till något lite mer vardagsnära: Är det goda, sanna och rätta gott, sant och och rätt för att vi att vi rationellt har kunnat avgöra det eller något gott, rätt eller sant för att någon auktoritet bestämt det. På den första sidan hittar vi den klassiska filosofin och naturvetenskapen, på den senare återfinns stora delar av den religiösa traditionen. Men var hittar vi existentialisterna?

Spontant vill man placera alla dessa egensinniga och på olika sätt mycket radikala tänkare på den antiauktoritära sidan med filosoferna och vetenskapsmännen. Men då tänker man nog fel. Om det är något som förenar de existentiella tänkarna så är det en kritik av tron på det universella, objektiva, distanserade och tidlösa vetandet. Hela denna mottradition, som enligt filosofen Hubert Dreyfuss tar sin början redan med Pascal på 1600-talet, och går via Kierkegaard och Nietzsche via Heidegger och in mot de moderna franska tänkare som skulle definiera existentialismen som kulturform, låter sitt tänkande ta avstamp inte i några allmänna sanningar, utan i subjektiva sanningar. Definierande ögonblick, upplevelser och val. Mer Kierkegaards ord: “Det gäller […] att finna den idé för vilken jag vill leva och dö”.

Med en halvdan översättning från tyskan skulle vi kunna tala om individens stjärnstunder.

Jean-Paul Sartre och hela den moderna existentialismen kan sägas ha haft sin stjärnstund den 29 oktober 1945. Det var då han höll sin berömda föreläsning “Existentialismen är en humanism”. Ett tag var det osäkert om den skulle bli av. När Sartre kom fram till föreläsningssalen i närheten av Champs-Élysées misstog han alla de människor som stod och trängdes utanför för kommunister som kommit för att demonstrera mot honom. Till slut tog den kortvuxne författaren mod till sig, men han knuffades runt en bra stund innan han kunde ta plats och börja prata. Hans biograf Annie Cohen-Solal sammanfattar kvällen “Knuffar, slag, stolar slogs sönder, kvinnor svimmade. Biljettluckan slogs i stycken: inga biljetter såldes”. Det var med andra ord en succé.

Om man vill ge Sartres tidiga tänkande en chans så ska man förstås läsa det större verket “Varat och intet” från 1943, men föreläsningens populariserade form vinner mycket på sin drastiskhet och djärvhet, motsägelserna kommer till ytan.

Här finns alla slagorden: människan är inte mer än summan av sina handlingar, vi är dömda till frihet, men också fullt ansvariga för våra handlingar – med citat som: “[en] feg person är ansvarig för sin feghet […] hon är inte sådan utifrån en fysiologisk konstitution, utan hon är sådan eftersom hon gjort sig till en feg människa genom sina handlingar.”

Det mest omtalade sentensen presenteras redan tidigt: “existensen föregår essensen”. precis som den som tillverkar ett objekt, har en idé om det färdiga föremålet så måste en eventuell Gud ha haft en mall enligt vilken människan och jorden skapades. Existentialisterna, menar Sartre, förkastar inte bara denna utgångspunkt utan även den under upplysningen befästa tanken på en mänsklig natur. Människan måste skapa sig själv, med all den ångest och frihet detta innebär, inte följa en mall.

Att sådär lite halvmedvetet förneka denna frihet är att leva i förljugenhet, eller ond tro, något som också kan få uttryck i att vi gör oss själva till objekt. Som kyparen i “Varat och intet” som liksom spelar kypare för att leva upp till en idé. Hans kyparessens får går före hans existens. Som en god fenomenolog beskriver Sartre den konkreta situationen noggrant, men det hade egentligen räckt för honom att gå till språket för att se den onda tron uttryckligen ta form. Den återfinns i formuleringar som “jag kommer att vara er kypare i kväll” och hur många av oss har inte någon gång yttrat saker i stil med “Som din förälder är det min uppgift att …”.

Jämfört med de andra personer han vill bilda skola med var Jean-Paul Sartre ingen originell tänkare, det var inte utan ironi som Heidegger kommenterade “Varat och intet” med att ingen tidigare hade förstått honom så bra medan Bertrand Russell å sin sida noterade att boken i fråga om poetisk vaghet och språklig extravagans var i bästa tyska tradition. Men Sartre har något som få andra kan skryta med: Fantastiska exempel och ett sätt att göra problemen tillgängliga för alla som vågar.

Och även om få av hans teser håller för närmare filosofisk granskning, och kanske i många avseenden är svåra att kalla filosofi överhuvudtaget, tar det inte ifrån dem deras obönhörliga kraft för en mottaglig läsare. Tanken på föräldern, som med ett modernt svenskt språkbruk lajvar förälder, yrkesmänniskan som beter sig såsom den förväntar sig att man bör göra, vi känner alla igen det. Och så fort någon talar om vad som är naturligt, bör vi bli misstänksamma. Sartre säger också att existentialisterna, även de religiösa, är de som tar Guds död på allvar. Även det träffande. Stora delar av den så kallade västvärlden har gjort sig av med Gud som hypotes, men behållit en sorts lightkristen moral utan att bekymra sig vidare om saken.

Men som sagt, de existentiella tänkarna är knappast fria från motsägelser de heller. Vissa är specifika för Sartre och bottnar i att han aldrig lyckades göra sig fri från Descartes rationalistiska arv, han vägrar på sätt och vis välja mellan Sokrates två alternativ. Andra kommer av när analysen av det enskilda subjektet ska omfatta större grupper. Sartres föredrag är en första tafatt utsträckt hand till marxisterna, som senare ska mynna ut i mer seriösa försök att förena två oförenliga teorier. I slutändan blir det existentialismen som får stryka på foten, och det politiska hoppets essens som får företräde framför alla de människor som lider under de goda avsikterna längs vägen mot paradiset. Dessa motsägelser bubblar under ytan i “Existentialismen är en humanism” och det saknar inte sin ironi att den skrift som alltsedan sin tillkomst för miljontals människor har utgjort introduktionen till existentialismen i själva verket kan betraktas som en skiss på dess gravskrift. Det låg inte i dess natur att bli till lära för alla och envar och slutorden i Sartres självbiografi “Orden” förblev en dröm: “En hel människa, formad av alla människor, som är allas jämlike och en jämlike för vem som helst”.

2021, 75 år efter att föredraget först kom ut i bokform, fick den ny svensk språkdräkt av Hans Johansson. Samtidigt utgavs Heideggers “Vad är Metafysik?”, den första bok i den existentiella traditionen som Sartre och de Beauvoir förgäves försökte läsa och förstå. Trots det kan man knappast tala om att existentialismens tid är nu.

När Sartre höll sin föreläsning stod han likt Sokrates anklagad av allmänheten för att ha förlett ungdomen med sina ogudaktiga läror. Och “Existentialismen är en humanism” har verkligen formen av ett försvarstal. En av anklagelserna var den fantasilösa menighetens återkommande beskyllning om negativitet. Men som Sartre visar så är det en mycket positiv lära – allt är möjligt, friheten råder även i de mest dystra situationer.

Det är svårt att tänka sig en mer otidsenlig tanke.

Olof Åkerlund
OBS producent

Litteratur

Martin Heidegger: Vad är metafysik? Översättare: Andreas Ekvall. Bokförlaget h:ström, 2021.

Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism. Översättning av Hans Johansson, en introduktion av Arlette Elkaim-Sartre. Bokförlaget h:ström, 2021.

Jean-Paul Sartre: Orden. Översatt av Lorenz von Numers. Albert Bonniers Förlag, 1964.

Jean-Paul Sartre: Varat och intet. I urval och med inledning av Dag Østerberg, översättning av Richard Matz. Korpen, 1983.

Decamerone: Berättelserna som överlever pandemier

Mon, 16 Jun 2025 04:00:00 GMT

Boccaccios Decamerone får ny relevans varje gång ord som epidemi och karantän är på tapeten. Torbjörn Elensky presenterar en fräck klassiker och funderar över var dagens nya berättelser tar form.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-03-23.

Strax innan Coronaepidemin bröt ut vintern 2020 satt jag med en grupp vänner och diskuterade vad som skulle bli kvar av vår kultur vid en världsomspännande katastrof. Vi pratade om hur man planerar att gömma konst, historiska föremål och andra artefakter i väldiga bergrum. Och vi diskuterade givetvis hur stora problemen skulle bli kring tolkningsfrågor, värderingen av verk och så vidare. Hur många kvinnor respektive män? Vilka kulturformer skulle prioriteras? Vilka hänsyn till så kallad representativitet kommer att tas i ett skarpt läge?

Bortsett från exakt vilka verk som skulle bevaras kom vi överens om att det viktigaste, det som överlever alla civilisationers sammanbrott, är berättelserna. De historier vi roar varandra med, de som förmedlar minnet av historiska, personliga, komiska och tragiska händelser, både sanna och mytiska, skulle vi, helt utan annan teknisk utrustning, bära med oss vart vi än tvingas vandra. Och över dem kan ingen bestämma: de som väcker genklang, som är viktiga för oss, kommer att föras vidare, medan de andra glöms bort.

Den klassiska skildringen av hur en grupp vänner drar sig undan världens sönderfall för att i trygg avskildhet fördriva dagarna med berättande är Giovanni Boccaccios "Decamerone", en av de självklara stora litterära klassikerna. Året är 1348, Florens härjas av pesten, döden är överallt, omväxlande med paniskt festande. Samhället har praktiskt taget kollapsat, då sju unga kvinnor träffas i en kyrka och bestämmer sig för att dra sig undan till en lantvilla för att njuta av lugnet, naturen och varandras umgänge. De bjuder också med tre unga män, som lämpligt nog råkar komma in i kyrkan. Så fördriver dessa tio vänner tio dagar med tio historier var, vilket gett oss hundra noveller.

Pesten slog sönder det medeltida Europa. Givetvis var det en katastrof för alla som genomlevde den. Särskilt Italien, som inte var någon enad nation vid den tiden, men där de flesta av Europas rikaste stater och städer låg, drabbades. Feodalismen gick under i pesten. De gamla adelsfamiljerna miste inte bara sina lantarbetare utan många förlorade även egendomarna, till de nyrika som ägnade sig åt handel och bankväsende. Sådana som familjen Medici. Kyrkans makt minskade också. Allt detta beredde vägen för en ny tro på människan, nya rikedomar och faktiskt själva renässansen. Boccaccio beskriver denna öppning i tiden, då människan träder in på scenen i helfigur.

"Decamerone" ger en direkt bild av vardagslivet i 1300-talets Toscana. I en tid då litteraturen dominerades av helgonlegender, riddarromaner och höviska diktverk, samt då man gärna använde klassiska förebilder och varierade välbekanta historier valde Boccaccio att skriva rakt av, på folkspråket, om sin egen samtid, i noveller fulla av social kritik, bedrägerier, många berättelser om fräcka präster och inte så lite sexuella äventyr, där inte minst historierna om listiga kvinnor som lurar sina makar för att kunna ligga med sina älskare är framträdande. De många kyrkliga dignitärerna i Decamerone är löjeväckande figurer som inte har mer makt över andra än över sig själva. Och sin egen kåthet och girighet behärskar de inte alls. Ingen av berättelserna skildrar de yttersta tingen eller hur någon högre makt ska döma oss för våra synder, utan enbart människor i relation till andra människor.

Nya konstformer skapas genom kanoniseringen av låga konstformer, skrev den den ryske litteraturforskaren och Viktor Sjklovskij 1923. Det är lätt att inse att han har rätt, om man gör en snabb översikt över historien. Etablerad konst stelnar alltid förr eller senare och tappar den vitalitet som krävs, åtminstone i vår europeiska tradition, för att den ska vara angelägen för såväl folk som furstar. Och impulserna till nyskapande kommer inte sällan från det folkliga. Decamerone är ett tydligt exempel: en samling berättelser utan högre syfte än att underhålla, lagda i munnen på kvinnor, som talar fritt om sex och synd och falska präster. Decamerone må vara författad av en man, men det är kvinnornas bok.

Visst hade Boccaccio litterära förebilder, men inte den högstämde Vergilius som hans äldre kollega Dante utsåg till sin guide genom inferno – och vars Aeneid han ville överträffa med sin gudomliga komedi. Utan Apuleius, en prosaförfattare som var verksam på 100-talet e Kr och vars skabrösa roman Den gyllene åsnan skildrar allt tänkbart snusk och sex och groteskerier i form av berättelser infogade i en ramhandling. Där Boccaccios ramhandling utgörs av de unga vännernas stilla samvaro skildrar Apulejus hur huvudpersonen flänger runt förvandlad till åsna. Men det låga, det folkliga, har verken gemensamt. Totalt tre av de hundra novellerna i Decamerone går tillbaka på antika förebilder, två på Apuleius, och en på den lika folkligt burleska Satyricon, av den romerske författaren Petronius.

En pandemi tvingar oss alla att ta nya hänsyn. Några drar sig tillbaka tillsammans, i självvald karantän, precis som de unga kvinnorna och männen i Florens 1348. Liksom till exempel somliga parisare i mars 2020 försökte ta sig till sina landställen, för att vaka ut karantänen på behörigt avstånd från storstadens hotande kaos. Men vad sysslar isolerade ungdomar med i vår högteknologiska tid? Och vilka är de konstformer som kommer att kanoniseras framöver?

Den folkliga kreativiteten och berättelserna sprids mest via sociala medier i form av Tiktok-videor, memer och så vidare idag. Dessa tekniska möjligheter och inte minst de former de ger upphov till påverkar naturligtvis även litteraturen och konsten. Exempelvis finns det något fascinerande i memens form, där samma bild åtföljs av olika texter, och därmed får helt olika innebörd, fast hela tiden i ett sammanhang som skapas av memernas relation till varandra i nåt slags oändlig kedja av kollektiva associationer. Eller för den delen de omfattande sammanställningar av Tiktok- och vinevideor, superkorta filmsnuttar som ofta innehåller bisarra skämt, satir, rena slapsticken och variationer på teman, som är både självkommenterande och utåtriktade i närmast oändliga loopar.

Viktor Sjklovskij skrev i anslutning till det tidigare citerade, att ”Konsten är, innerst inne, ironisk och destruktiv.” Han uttryckte detta mitt i det kaos som följde åren efter den ryska revolutionen, då han mot alla odds envist arbetade vidare med sina litterära projekt, medan världen föll samman runt omkring honom. Men även om han påverkades av sin samtids katastrofala händelser hade han rätt i att konsten inte bara kan vara uppbygglig, tam, snäll och trösterik, inte om den ska vara verkligt angelägen för oss människor i vår osäkra tillvaro. Sex, maktmissbruk, lustiga sammanträffanden och bedrägerier, där den svagare sätter dit den starkare, roade oss i lika mycket i antikens Rom och medeltidens Florens som i vår samtid. Epidemier, pandemier och andra katastrofer kommer och går. Mänskligheten har hittills trots allt klarat sig. Och våra berättelser med oss.

Torbjörn Elensky, författare

Ordet ”hemland” kan göra främlingskapet evigt

Fri, 13 Jun 2025 04:00:00 GMT

Hemlandet kan syfta på många olika saker, men används ibland på ett sätt som tar ifrån människor rätten att känna sig hemma. Patricia Lorenzoni reflekterar över ett förrädiskt ord.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2023-02-28.

Vad betyder ordet ”hemland” för dig? Sannolikt tänker du inte i första hans på det som en ö. Men på svenska är detta faktiskt ordets ursprungliga betydelse. På 1500-talet hörde hemlandet skärgårdsmiljön till. ”Land” avsåg då motsatsen till ”sjö”, hemlandet var det land – det vill säga den ö – på vilket din hemgård var belägen. Så skildes hemmaön ut från exempelvis betesöar.

Först senare kom ordet att rymma en idé om nationell tillhörighet. Enligt Svenska Akademiens Ordbok finns en sådan användning belagd sedan tidigt 1800-tal; hemlandet anges vara det land där man har sitt hem och är medborgare, eller där man vuxit upp.

Ordbokens definition blottar en spänning: platsen där du vuxit upp eller där du har ditt hem förväntas också vara platsen där du är medborgare. Men när dessa platser inte sammanfaller? Eller om du redan från början är ifrågasatt på den plats som för dig är hemma?

På 1980-talet skrev poeten Gloria Anzaldúa, i boken Borderlands / La Frontera, om hemlandet som en plågsam erfarenhet av ett liv vid gränsen. Hon växte upp i Tejas, del av det USA som en gång låg i Mexiko. Genom 1800-talets gränskrig förvandlades emellertid Tejas till Texas, och den spansktalande befolkningen kom att betraktas som främlingar i eget land. Ett och ett halvt sekel senare fortsätter människor att drabbas på absurda och brutala vis. Anzaldúa berättar om när familjen arbetade på fälten och la migra, gränspolisen, kom. Hennes farbror Pedro hade inte sina dokument med sig, talade inte engelska, kunde inte berätta att han i verkligheten var femte generationens Texasbo. För polisen var han bara ännu en mexikan utan papper. Han sattes på ett plan till Guadalajara utan en cent på fickan. Tio Pedro fick gå tillbaka till fots, över 150 mil.

Detta, säger Anzaldúa, är hem, ”denna tunna rand av taggtråd”.

Boken Borderlands publicerades första gången 1987. Sedan dess har dess aktualitet bara vuxit, där som här. Också i Sverige ställs frågan om hemlandet på sin spets. Den definition som Akademiens ordbok daterar till tidigt 1800-tal var del av en framväxande idé om nationen. Uppslagsordet ”hemland” återfinns i band 11, publicerat 1930. Vid den tiden skulle snart nationalismens förväntan på att hem, land och ett nationellt definierat folk sammanfaller, än en gång slita Europa sönder.

Vårt sätt att tala om ”hemlandet” är alltså historiskt del av en nationalistisk idévärld. Långt ifrån alltid sammanfaller platsen där du är född, platsen för ditt hem och platsen för ditt medborgarskap. Så länge gränser har funnits har människor korsat dem. Men gränser har också flyttats – som i Anzaldúas Tejas – och därmed skurit igenom tidigare politiska och kulturella gemenskaper. I det spansktalande södra USA finns ett talesätt: Vi korsade inte gränsen, gränsen korsade oss.

Spelar det någon roll om det var gränsen eller om det var människan som flyttade på sig? Ingen politisk gräns är inskriven i tingens natur, alla är de människoskapade. På svenska brukar ordet ”hemland” avse en persons födelseland, även om hen sedan länge lämnat det. I vissa fall tycks en person rentav ärva sina föräldrars hemland.

Och ingenstans blir idén om hemlandet som närmast nedärvd essens så tydlig, som när barn födda i Sverige får utvisningsbeslut. Det handlar om barn som ettårige Ali, som 2019 skulle utvisas till Afghanistan trots att hans mor hade uppehållstillstånd i Sverige. Eller om treårige familjehemsplacerade Tim som 2021 skulle utvisas ensam till Nigeria där han aldrig satt sin fot . Eller, om föräldralösa tvååriga Favour som 2022 även hon skulle tas ifrån sitt familjehem och utvisas till ett Nigeria hon aldrig besökt.

Utvisningar av ensamma små barn är svåra att genomföra, och många gånger får barnet till slut uppehållstillstånd av just det skälet: det föreligger, som det heter, verkställighetshinder. Avslagen liknar därför ett slags byråkratiskt skådespel, som bryter ner både barn och deras närstående. Vad de tydligt säger oss är: ditt faktiska hem är sekundärt när det ska avgöras vilket som är ditt hemland.

Precis här blottas också ordets auktoritära sida. Att tillskriva någon ett hemland är att tala om vem som har rätt att känna sig hemma var, vem som har rätt att tillhöra. Vissa behöver knappt ens reflektera över det, andra påminns ständigt om att också platsen de kallar ”hem” är villkorad.

Att tala om att även permanenta uppehållstillstånd ska kunna dras tillbaka, och att innehavare av sådana tillstånd då har att ”återvända till sina hemländer”, är att göra våld både på svenska språket och på idén om en rättsstat. Men i detta språkbruk ligger dessutom ett radikalt förnekande av människors rätt att skapa sig sina hem där de är, att göra också Sverige till sitt hemland.

För somliga innebär detta ett förnekande av rätten att någonsin ha något att kalla hem. Professorn i välfärdsrätt Anna Lundberg är en av dem som försökt uppmärksamma den grupp människor i Sverige som förväntas återvända till ett hemland de inte har. Här finns de som är så rädda att de inte vågar återvända, men också de som faktiskt inte kan utvisas; det land till vilket Sverige vill skicka dem tar inte emot. Trots detta får de inte uppehållstillstånd. Eftersom de saknar rätt att arbeta, och eftersom ingen offentlig institution tar ansvar för deras överlevnad, är de utlämnade till svarta arbeten och svarta bostadskontrakt. Inte sällan blir de brutalt exploaterade på flera fronter.

Det är bland annat dessa människor som döljs i den mystifierande omskrivningen ”skuggsamhälle”. Men även de skapar sig mot alla odds och med de fattiga medel som står till buds, sina hem i Sverige. I den meningen är Sverige, även för dem, ett hemland.

När Gloria Anzaldúa benämner den plats där hon vuxit upp men där hon hela sitt liv behandlats som främling och inkräktare med ordet homeland, gör hon det inte med anspråk på autenticitet eller ursprunglig rätt. Det gränsland mellan Mexiko och USA hon skriver från, har genom seklerna bytt herrar flera gånger. Själv är hon ättling till både erövrare och erövrade. Snarare visar hennes bok världen sedd från själva gränsen, från perspektivet hos den som förvägras rätten att känna sig hemma, men som trotsigt likväl skapar sig ett hem. Sitt eget återvändande till hembygden i Tejas skildrar hon därför analogt med den färd över floden Rio Grande som görs av mexicanos del otro la’o, mexikanare från andra sidan; människor som i jakt på ett levbart liv och under stora vedermödor korsar gränsen till USA. Även dessa, säger Anzaldúa, ”kommer hem”.

Kanske kan vi, med henne, gå tillbaka till den allra enklaste och mest ordnära definitionen av dem som listas i Svenska Akademiens Ordbok. Hemlandet är det land där du har ditt hem. Välkommen hit. Välkommen hem.

Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare

Konstnärerna skapade midsommar

Thu, 12 Jun 2025 04:00:00 GMT

Midsommarafton har kallats för Sveriges egentliga nationaldag. Men utan konstnärernas vurm för Dalarna vid förra sekelskiftet hade vi inte firat som vi gör, menar Ulrika Knutson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-06-23.

Midsommar och Dalarna är evigt förenade, i en doft av björklöv, brännvin och bensin. Mycket av detta kan skyllas på konsten. Frågan är om vi alls hade firat midsommar utan nationalromantikens konstnärer.

Hur Dalarna blev en angelägenhet för skönandarna i storstaden går att följa nästan dag för dag. 1872 hade Artur Hazelius rest i landskapet, och upptäckt att de traditionsbundna masarna moderniserade! Nya idéer spreds. Man måste skyndsamt ingripa, skrev Hazelius, om man åt forskningen ville rädda "de gamla boningar, som revs, dessa bohag, som ringaktades, dessa dräkter, som bortlades."

Han lyckades över förväntan. Allmogen stod i kö för att pracka på honom gamla skaklar, slädar, färdtäcken och rosenmålade fästmögåvor.

Hazelius fyllde Nordiska museet med grejer, men nöjde sig inte med skaklarna, utan började samla hus. 1891 öppnades Skansen, med äkta dalkullor i biljettkassan. Skansen blev en succé, det internationella begreppet för friluftsmuseum, och kullorna blev reklamskyltar i det Nationella svenska projektet, med kulmen i Stockholmsutställningen 1897. Där sålde man allt med hjälp av Rättvikskullor: ättika, kameror, öl, karameller och skor.

Snart hade konstnärerna enrollerats i reklamindustrin för Dalarna och den svenska sommaren. Amalia Lindegren var först med Lillans sista bädd, en tablå med en sörjande Rättviksfamilj framför sitt döda barn. Detta dystra motiv blev mycket populärt och reproducerades snart i tidningar, på bonader och tallrikar. Muntrare var hennes Söndagsafton i dalstuga, där samma familj tar en svängom till fiol.

Snart drar en omvänd Stora daldansen från söder upp mot Siljan. På sjuttonhundratalet gick arga dalkarlar till huvudstaden för att säga ifrån, nu är det stockholmarna som blivit nyfikna på Dalarna, konstnärer och författare inte minst. I täten Morasonen Zorn, följd av Larssons i Sundborn och Karlfeldt i Sång. Tonsättarna hängde på, både Hugo Alfvén och Moses Pergament blev fritidsmasar.

Anders Zorn var ju barnfödd i Mora, en oäkting som tog revansch. Som framgångsrik målare köpte han gård, startade folkhögskola, och målade folket i helg och söcken.

I sin roliga bok Dalarna som svenskt ideal, från 1937, skriver Gustav Näsström att "De nakna kullorna ha säkert spelat en större roll utrikes än här hemma som stimulans för dalaintresset."

Zorn själv var i alla fall medveten om att han skapade helt nya ideal. 1897 målar han Midsommardansen, en tavla som fortfarande fungerar som turistbild. Påhejad av prins Eugen målar han de dansande paren, i den långa sommarskymningen, efter solnedgången i juni och juli. "Jag är glad att ha gjort den", skriver han. "Jag hade just då gett Morkarlby en ny lång majstång. Den målades röd varje midsommar och jag ansåg och anser fortfarande som min heliga plikt att närvara och leda klädningen av densamma."

Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också.

Moraborna hade inte haft majstång på sextio år. Prästerna gillade inte hedniska seder, och bönderna tyckte att det var barnsligt. Men Zorn ville ha majstång, och beställde en stång av lokala snickare, som en regissör väljer sin rekvisita. Majstången accepterades, men Zorns vurm för dans och folkmusik väckte ont blod. När han kallade till "Tävlan på oxhorn, bockhorn samt fiol, bara gamla låtar" fick han kritik i pressen och anklagades för att "försöka skaffa sig ryktbarhet". Som om han inte var ryktbar nog! Och idag är Zornmärket i silver och guld den finaste utmärkelsen en spelman kan få.

Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också. Det var inte roligt, inte för honom, och inte för Emma heller. Kanske kommer Carin Larsson och försöker trösta. Hon och Carl Larsson har också gjort sitt för rekvisitan runt midsommar, även om jag inte hittar någon majstång. Men lövruskor och kransar överallt. Larssons vadar i björklöv, med paradnumret "Ute blåser sommarvind" - en fresk för Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, där ungdomar släpar löv och syrener, prästkragar och aklejor till skolavslutningen.

1897, midsommarens märkesår, lämnar Carl Larsson också sin första skiss till Nationalmuseums trapphall, Gustav Vasa till häst. Prisnämnden hade redan bestämt sig för Ansgar som predikar kristendomen, men Larsson får hedersomnämnande. I tio år pysslar han sedan med Gustav Vasa, den svarta hästen blir vit, färgerna allt mer ljusa och klara, girlanger av björklöv, maskros och prästkrage upphäver tyngdlagen och skruvar sig mot sommarhimlen. 1906 är det klart. Kung Gösta rider in i Stockholm på midsommarafton 1523. Hästen har en plym av blåklint i manen. Bilden är inte riktigt klok. Carl David af Wirssén fick blodstörtning, men kritikern August Brunius lyste upp. Denna kung kommer "aldrig att uppfattas som en tråkig och akademisk historielektion... nej, som en frisk vårfläkt... till ungdomen." Ja, det är Gustav Vasa som postmodern sagobokskung. Inte klok, men kul.

Det spårade ur även på andra sätt.

Carl Larsson visste hur man virade löv som grönskar i hundra år. Med sin lätta Sundbornstil i grönt och rött och blont slog Carl och Karin Larsson käftarna i publiken, och bettet har inte släppt ännu. Vännerna var också trollbundna. Så länge Strindberg fortfarande var vän med Larssons bad han om råd för scenografin till pjäsen Kronbruden, med härbren och majstång. Inte ens August gick fri från smittan från Dalarna. Senare skulle han förstås bli arg på Calle, skylla honom för hycklare, och kalla hans hustru för dj-l.

Till vänkretsen hörde också poeten Erik Axel Karlfeldt. Precis som Hazelius inventerade han allmogens Dalarna och fyllde skåp och lådor med ålderdomliga ord och uttryck. Inte bara namn på skaklar, utan framför allt på blommor - och könsorgan, gärna i samma fras, ord som doftar i midsommarskymningen: "Nattviol, veneris blomma, nosserot."

Också Karlfeldts reklam för Dalarna med Fridolins lustgård och Jungfru Maria från Sjugareby betydde mycket. Hade Dalarna rentav blivit för populärt?

"Sjurberg har blivit Dalarnas Djursholm, en avlägsen förstad till Stockholm", gnydde författaren Karl-Erik Forsslund. Han hade ju sökt sig dit för att slippa det själlösa storstadslivet, som han skrev i kultboken Storgården, 1901. Karlfeldt höll med. Kärleken till Dalarna höll på att spåra ur, i "ett sentimentalt kelande med detta landskap, varav vi infödingar äro föga tilltalade."

Det spårade ur även på andra sätt.

Vän med Forsslund och Karlfeldt var konstnären Gustaf Ankarcrona. Han grundande Leksands förträffliga hemslöjd, och som nykterhetsman och folktalare samlade han ungdomar i tusental när han lät retoriken flöda i Tällberg. I dikten Demagogisk söndag driver Karlfeldt med Ankarcronas - Adrian Brushanes - guldskägg och "sköna ben" - han var lite för tjusig för sitt eget bästa. Men han kompenserade med mindre tjusiga ideal. Mot slutet av sitt liv kallade han sig "frän antisemit" och hade Hitlers porträtt på skrivbordet när han gick ur tiden 1933.

Det är inte utan att dalahästarna från Nusnäs knäar under en sådan ryttares tyngd.

På 1990-talet vred konstnären Peter Johansson verktygen ur de gamla mästarnas händer; skrudad i Zorns röda rock och Ancarcronas knätofsar lade han hela Dalarna på analyssoffan, och sågade upp dalahästarna i skivor, paketerade i plast och placerade dem i kyldisken. Men bäst före datum går visst aldrig ut. Och nu är det midsommar igen.

Ulrika Knutson

Långessä: Att nå fram till världen – om den smärtsamma längtan efter att få leva fullt ut

Wed, 11 Jun 2025 04:00:00 GMT

Helena Granström får en glimt av ett annat ett större sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 30 september 2019.

Att finna någonting, alldeles oväntat, och inse att det är det, just detta, som man har sökt efter i hela sitt liv. Att finna det, och först då bli varse att man överhuvudtaget sökt; att komma hem, och först igenom denna hemkomst inse att man varit vilse.

Det är, tänker jag mig, denna erfarenhet som ligger till grund för det mesta av all dålig kärlekspoesi – men kanske också det mesta av all god filosofi, för har inte allt verkligt tänkande en rot någonstans långt under tänkandet? Är det inte just inför de mest genomgripande, de mest uppfyllande och oförklarliga känslorna som man griper efter sina teorier, inte egentligen för att nå fram till något nytt, utan för att begripliggöra det man i botten av sig själv redan är klar över, för att omsorgsfullt resonera sig fram till det man redan vet?

Det var, hur som helst, där jag befann mig: Jag hade funnit något, och detta något tycktes för mig så betydelsefullt, så fullständigt livsavgörande, så lysande klart att allting annat bleknade intill det. Vad jag tyckte mig ha funnit var en sorts nytt rum inuti min egen mänsklighet, och min önskan att förbli i detta rum överskuggade allt annat.

Hade jag funnit det? Nej, det var värre: Jag hade anat det, inte mer än så, och därmed följde också insikten om att jag kanske aldrig mer skulle komma i närheten av det. På samma gång som det väckte min längtan, fick det mig att inse att denna längtan kanske aldrig någonsin skulle bli tillfredsställd.

Som den franske författaren Michel Houellebecq har uttryckt det når vår olycka sin höjdpunkt, nådde min olycka sin höjdpunkt, ”först då den praktiska möjligheten till lycka har uppenbarat sig och kommit tillräckligt nära”.

Vad var det då jag hade funnit, som jag tyckte mig ha anat? För detta behövde jag själv inte anstränga mig för att försöka finna ord; istället fann jag dem hos den tyske filosofen Martin Buber. I hans bok ”Jag och Du” från 1923 stod det, där fanns allt det där som min innerliga längtan handlade om beskrivet, den längtan som nu knappast längre var möjlig att skilja från min rädsla, eller från min sorg.

Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag som

säger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den – men först när den blir ett

Du inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen.

Om Det-världen skriver Buber: ”Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet.” Han skriver: ”Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa.”

Det skriver han, och det var det jag hade insett.

Jag var, med andra ord, ensam, och Buber gav språk åt denna ensamhet genom att så exakt ge språk åt dess motsats. Men, mer än så, han fick mig att inse dess omfattning, att min längtan inte handlade enbart om att nå fram till en annan människa, inte ens till andra människor i allmänhet; den handlade om att nå fram till världen. Om det var en gåta som låg fördold här – en gåta som handlade om skillnaden mellan öppet och slutet, mellan att rikta sig mot ett Det och att möta ett Du – låg den i så fall inte fördold i allt?

Att känna en annan människa har mycket lite att göra med att kunna beskriva henne: Jag kan ha kännedom om hennes längd och skostorlek, uppväxtförhållanden, fritidsintressen och älsklingsrätt, men att verkligen känna henne övergår allt detta. Den vetenskapliga kunskapen, en kunskap som har en solid och tillförlitlig Det-värld som sitt föremål, består av summan av sådana egenskaper. Men hur närmar man sig världen på riktigt?

Ett föremål för kunskap, skriver Buber, kan aldrig tillåtas att förbli ett Du: När det väl har trätt fram för människan måste det åter göras till ett Det, jämföras med andra Det, beskrivas och sönderdelas, för endast på det viset kan det ingå i förrådet av kunskaper. Men i den stund det verkligen blev sett var det inte ett ting bland andra, utan uteslutande något närvarande. Och det är just i denna uppenbarelse som dess väsen kan anas, inte i de allmänna lagar och insikter som den senare ger upphov till. För att kunna omvandlas till kunskap måste Duet bli till ett Det, men också i Det-världens stelnade form ligger möjligheten till relation fördold; också ur vetenskapens till synes klarlagda fakta kan världen plötsligt åter framträda som ett Du inför oss, i all sin omskakande obegriplighet.

Den vetenskapliga forskaren, lär fysikern Robert Oppenheimer ha sagt, ”lever alltid 'på mysteriets rand' – på gränsen till det okända”. Och även om det förstås kan tolkas som att vetenskapsmannen sysslar med ännu inte vunnen kunskap, och därför alltid har okunskapens slukhål gapande under sig, så finns det en annan möjlig tolkning som har att göra just med närvaron av relationens möjlighet – mysteriets, om man så vill – strax under tingens yta. En aning om den kan göra sig påmind också för den som ger sig in i den sfär av abstraktioner som den naturvetenskapliga beskrivningen av världen innebär.

Ändå har den vetenskapliga metoden, som inte bara är en metod utan ett sätt att se, som sin grund just den sönderdelning av världen i beståndsdelar som Buber menar står i motsättning till framträdandet av ett Du. När vi verkligen står i relation till någonting i världen, upphör det att vara ett knippe separata egenskaper, och övergår i något annat, en obetvinglig och starkt lysande enhet. Det finns en konflikt mellan denna erfarenhet, och det kunskapsideal som föreskriver att lära känna utan att själv bli känd, att ta i besittning utan att själv bli besatt. Att nå fram till sanningen om världen, även om det innebär att misslyckas med att nå fram till världen.

Men detta var inte vad jag ville – det var motsatsen till vad jag ville, och vad jag plötsligt trodde skulle kunna vara möjligt: ”Att verkligen se och bli sedd”, skriver Buber, ”att känna och bli känd, älska och bli älskad”

Och även i en tid när våra teorier om världen blir allt mer övertygande, allt mer omfattande, täcker en allt större del av den mänskliga erfarenheten, tycks vår kallsinnighet inför dem i viss mening konstant. Vi kan vara ateister, strikta materialister, övertygade om kvantmekanikens obestämdhet eller att vi lever i en simulering, men som Houellebecq en gång konstaterat tycks även de människor som är övertygade om sin fullständiga ontologiska ensamhet och sin absoluta dödlighet, framhärda i att tro på kärleken, eller åtminstone bete sig som om de gjorde det. Dostojevskijs om Gud inte finns är allting tillåtet visar sig, noterar författaren, trots att det kan tyckas självklart giltigt, på rent experimentella grunder vara falskt.

Och likafullt klamrar vi oss fast vid våra teorier – självfallet gör vi det, för vid vad skulle vi annars klamra oss fast? Du-världen, skriver Buber, uppehåller dig inte, hjälper dig bara ana evigheten.

”Vad lär man alltså känna av Duet? Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det. Vad vet man alltså om Duet? Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det.”

Lidandet ger livet mening

Att nå fram till världen – är det möjligt?

Ju mer jag frågade mig detta, ju mer min längtan efter att lyckas började likna en besatthet, desto mer oförmögen tycktes jag bli att finna ett svar.

Hur kan jag röra vid världen? Hur kan jag låta mig vidröras av världen? Eller: Hur kan jag leva som om jag förstod att dessa två saker inte är möjliga att skilja åt? Ingen av dessa frågor kunde jag besvara, och ingenting ville jag hellre än att besvara dem. Jag började, insåg jag, likna 1700 talsförfattaren Samuel Johnson, som när han presenterades för den filosofiska subjektivismens idéer om att världen inte existerar annat än i människans medvetande, tog sats och riktade en hård spark mot en sten med orden: ”I refute it thus!”

Vad Johnson därmed bevisade, i den mån han bevisade något, var att den materiella världen existerar, eftersom den gav honom ett svar: Han sparkade den, och den åsamkade honom smärta. Världen gör ont, alltså finns den. Det var på samma sätt jag nu vände mig till min omvärld, genom att pressa mina gränser mot den i förhoppning om att den skulle pressa tillbaka, i förhoppning om att den skulle ge mig ett svar.

Den amerikanska författaren Rebecca Solnit skriver i sin essä ”Det avlägset nära” om lepra, den sjukdom som tidigare kallades för spetälska. Lepra, som inte sällan ger upphov till kraftig kroppslig

deformering, var från början obotligt, men när det så småningom blev möjligt att behandla fann läkare till sin förvåning att patienterna fortsatte att förlora kroppsdelar och drabbas av skador och infektioner också efter att de tillfrisknat.

Orsaken, berättar Solnit, var att patienterna på grund av sjukdomen förlorat känseln i vissa av sina kroppsdelar, och att detta fick dem att förfara allt mer ovarsamt med sig själva. Där smärta skulle hindra en frisk människa från att lägga handen på en varm spisplatta, att alltför vårdslöst klia sig eller peta bort ett skräp ur ögat, föreskrev deras kroppar inte längre några sådana gränser: ”Mina händer och fötter känns inte som en del av mig. De är som verktyg jag kan använda. Men de är inte riktigt jag. Jag kan se dem, men i mina tankar är de döda”, säger en pojke.

Känseln hade övergett dessa kroppsdelar, men inte bara det: Jaget hade övergett dem. ”Smärtan, och dess släkting känseln”, citerar Solnit en läkare, ”är fördelad över hela kroppen och utgör någon sorts gränslinje för jaget.” Det som lemlästade de botade patienterna var inte längre sjukdomen utan de själva, som genom sjukdomen förlorat omsorg om sitt eget jag.

Vad smärtan åstadkommer är med andra ord att hålla samman kroppen, att i viss mening definiera jaget. Vilket förstås också innebär att den kan öppna jagets gränser utåt, hålla samman också den relationella kropp som består av många människors kroppar tillsammans; som när en man ur Wintufolket i Kalifornien beskriver sitt barns huvudvärk: ”Jag har ont i min sons huvud”.

I denna mening är lidandet något som möjliggör ett möte med den andre, en utgångspunkt för den empati som ligger till grund för varje verklig mellanmänsklig relation. Men, mer än så: Det utgör en länk också till det icke-mänskliga.

Författaren Michel Houellebecq ställer sig i en brevväxling med filosofen Bernard Henri-Lévy frågande inför begreppet mänsklig värdighet: ”För min del”, skriver Houellebecq, ”upplever jag ingen särskild värdighet i mig själv: människor skulle kunna skada mig eller behandla mig illa, de skulle med all säkerhet kunna bryta ned mig, de skulle kunna tillfoga mig permanenta fysiska eller psykiska men. Jag skulle klaga över lidandet, över att bli illa behandlad; jag skulle klaga på samma sätt som ett djur skulle klaga, inte på något specifikt mänskligt sätt.”

Och finns det i detta på många sätt banala konstaterande inte också närmast en sorts livsfilosofi grundad på artöverskridande empati; empati inte som en ideologisk konstruktion, utan som en direkt kroppslig erfarenhet?

”Varje gång du upplever hunger eller en drift att företa dig något, varje gång din kropp känner lustens kittling eller du längtar efter erkännande, varje gång du skakar av vrede eller darrar av rädsla, är det”, skriver klimatfilosofen Roy Scranton i boken ”Att lära sig dö i antropocen”, ”djuret i dig som vill leva.”

På samma sätt som de leprasjukas erfarenhet gör tydligt att smärtan är en förutsättning för att kroppen alls ska ha någon mening, är det tydligt att lidandet, frustrationen, den ännu otillfredsställda impulsen, är själva innebörden av viljan att hålla sig vid liv.

Lidandet, som förstås också leder oss fram till våldet, som kan förstås i bred bemärkelse som det lidande som människor med eller utan avsikt åsamkar varandra. Det brukar sägas att förutsättningen för mänskligt våld är avhumanisering av fienden; att den som våldet riktar sig mot innan det kan utövas måste ha upphört att vara människa, och i våldsverkarens ögon blivit till ett ting.

I de allra flesta fall är detta troligen sant, och som modern våldsutövning ter sig är detta förtingligande så att säga en del av själva våldsutövningen: Det är inte din kropp som riktar sig mot en annan människas varma, pulserande, kämpande kropp; det är du som tar bilen till kontoret, sätter dig framför datorn och trycker på en knapp.

Mänsklighetens tidigaste historia var, påpekar Martin Buber, med all säkerhet full av ångest och kval och grymhet – men overklig var den inte. Och hellre våld i samband med verkligt upplevda, levande varelser än den spöklika omsorgen om nummer utan ansikten! Jägaren som går i dagar genom skogen, fäller en älg och äter köttet, och vegetarianen som bor i stan och ”bryr sig om miljön” – skillnaden mellan dem är inte att en av dem orsakar död, eftersom vi alla orsakar

död enbart genom att leva. Skillnaden är att den död de orsakar för en av dem gjorts synlig, att en av dem ser in i ögonen på den som dör.

”Det finns”, skriver Buber, ”ingen ond drift förrän driften frigör sig från människans väsen” – och jag frågar mig om inte vårt samhälles signum, dess främsta försäljningsargument om man så vill, är just att villigt tillgodose alla människans drifter, men enbart i den mån som de låter sig frigöras från hennes väsen. Jag skulle tro att detta även gäller våldet; kanske gäller det i synnerhet våldet.

Att våld aldrig har varit lösningen på något är, menar Roy Scranton, direkt felaktigt; det är en lugnande lögn, och lugnande för precis fel människor, eftersom detta pacifistiska diktum oftast inte åstadkommer något annat än att de som redan besitter makten får behålla den. Det finns faktiskt – Scranton anför exempel – visst problem som kan lösas med våld; och, är man benägen att tillägga, förr eller senare kommer den egna döden åtminstone ur vårt personliga perspektiv att lösa dem allihop. Då, om inte förr, ska världen kanske framträda inför oss som ett Du: Den kände upptäcktsresanden Doktor Livingstone, blev under en av sina expeditioner blev attackerad av ett lejon som sänkte tänderna djupt i hans vänstra arm, och var ögonblick ifrån att ta honom av daga. Han skulle senare redogöra för något som måste beskrivas som en extas inför döden: hur all dödsångest plötsligt övergav honom för att istället lämna plats för ”en sorts drömskt tillstånd”; kanske är detta, funderar Livingstone, ”en nådegåva given av Skaparen för att minska döendets plåga”.

Och samtidigt som vår kulturs systematiska dödande av allt omkring oss vittnar om att något uppenbarligen redan är dött inom oss, är det kanske också just insikten om vår egen dödlighet som kan få denna inre, avdomnade del av vår mänsklighet att vakna till liv. Kanske är det enbart så som vi kan inträda i verklig, sårbar relation till vår omvärld, och – med Bubers fras – göra livet till någonting annat än blott ”det döende som sträcker sig genom ett människoliv”.

Att stå öga mot öga med naturen

För den som vill ingå i ömsesidig relation med sin omvärld, blir den första frågan att ställa sig kanske: Vad kan vara min motpart?

En annan människa, javisst – men vad mer än så? Den blick som riktar sig mot världen inte för att betrakta, bedöma, begagna, utan för att få skåda in i en annan, lika levande – var tvingas den att vika ned sig?

Jag betraktar, skriver Martin Buber i boken ”Jag och Du”, ett träd. Sätten att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstrakt

beskrivning: Trädet – liksom allting annat i naturen – kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer.

Men, skriver Buber – och jag ryggar till, för här närmar han sig mysteriet, samma mysterium som jag i undflyende stunder själv tycker mig ha fått erfara – det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se.

Det obegripliga som jag ställs inför i mötet med trädet, är detsamma som jag ställs inför så fort jag blickar in i ögonen hos ett annat icke-mänskligt liv. Hos vilket djur man än närmar sig, möter man, skriver Buber, tillvarons väsen – och om det är sant, är det sant för att tillvarons väsen har att göra just med gränsen mellan jaget och världen; med den outgrundliga skillnaden mellan mig och det som inte är jag, och den lika outgrundliga likheten mellan oss.

”Vad är det”, frågar sig Rebecca Solnit i boken ”Att gå vilse”, ”för ett budskap djuren förmedlar, ett budskap som tycks säga allt och inget? Vad är det för ett ordlöst budskap som är varken mer eller mindre än djuren själva?” Djuren talar till oss, talar till djupet av oss med sin meddelsamma stumhet.

Filosofen Thomas Nagel har kommit att bli känd för sin lilla uppsats ”What is it like to be a bat”, hur känns det att vara en fladdermus?

Själva innebörden av att någon är ett subjekt är, slår Nagel fast, att frågan om hur det skulle kännas att vara denna någon är meningsfull. Och fortsätter med att försöka besvara den fråga som ställs i uppsatsens titel: Hur skulle det kännas att vara fladdermus?

Men det är en fråga som visar sig omöjlig att besvara: Även om vi var förmögna att föreställa oss hur det skulle kännas att navigera världen med hjälp av ultraljud, att kunna flyga, att äta insekter och att tillbringa sina dagar med att hänga upp och ned i fötterna på en vind skulle vi, menar Nagel, enbart ha lärt oss någonting om hur det skulle kännas för en människa att vara en fladdermus – hur det känns för fladdermusen är och förblir utom räckhåll för vår erfarenhet.

Nagel skriver om fladdermöss, men vad han egentligen skriver om är skillnaden mellan inre och yttre, kanske också mellan hemlöshet och hemmahörighet – för om det som kännetecknar den subjektiva upplevelsen är att den alltid är bunden till en specifik plats, en specifik människa, hur ska den då någonsin kunna vara föremål för den typ av objektiv beskrivning som utger sig för att helt sakna rumslig tillhörighet, att överskrida varje enskilt perspektiv?

Vår oförmåga att på djupet förstå hur det känns att vara en fladdermus är emellertid, betonar Nagel, inte ett påstående om vår oförmåga att förstå andra människor. Att fladdermusens erfarenhet förblir onåbar har att göra med att dess levnadssätt och varseblivning i så hög grad skiljer sig från vår, och detta säger ingenting om vår förmåga att nå fram till varann. Vi må, med andra ord, vara instängda i vår mänsklighet, men var och en av oss är inte instängd i sig själv.

Men är det verkligen säkert, för är det egentligen inte närapå lika gåtfullt att blicka in i en annan människas ögon som i dem hos en fladdermus, även om vi i högre grad delar begreppsvärld och fysisk konstitution? Gapar inte det mysterium som har att göra med klyftan mellan inre och yttre öppet också där?

Även när man står inför en nära vän förblir någonting med henne, skriver Rebecca Solnit, hopplöst avlägset: när man kliver fram för att omfamna henne ”slår man armarna om en gåta, om det ogripbara, om det som inte går att äga.” Det avlägsna som Nagel finner i fladdermusens väsensskilda livserfarenhet ”smyger sig in även hos det närmaste”.

”Den andres säregenhet”, skriver Buber, ”låter sig på intet vis inskrivas inom kretsen av det som är jag själv”, och detta gäller djuret, gäller trädet, lika mycket som det gäller andra människor.

Såväl Buber som Solnit beskriver mötet med djuret som en nåd, en sorts ömsesidighetens gåva: Det hade kunnat välja att hålla sig dolt, och ändå visar det sig; det hade kunnat vända sig bort, ändå sträcker det fram sitt huvud. Nåd har emellertid mycket lite att göra med det sätt på vilket djuret framträder för den moderna människan: som helt frånvarande, ersatt med sitt döda kött, eller som tämjt till anpassning, lydnad och underdånig tillgivenhet. Eller, som på djurparken, offentligt uppvisat för oss, tvingat till synlighet – kanske så att vi ska kunna fantisera den ömsesidighetens nåd som vi därmed gjort oss oemottagliga för.

Men, ändå händer det att denna verkliga nåd faktiskt utdelas – att jag, med Bubers ord, ställs inte bara inför ”något annat, utan verkligen det andra i sig självt”, som likväl låter mig komma nära.

Jag är inte troende, jag är egentligen allt annat än troende, även om jag på senare tid har kommit att inse att jag har i princip allt som krävs för att bli djupt och hängivet religiös utom just gudstro. Men kanske skulle jag ändå kunna bli det, om så bara för att det skulle ge mig någonstans att vända mig med den djupa tacksamhet som ibland drabbar mig, som i stunder närmast slår mig till marken. Just i de stunder, då jag – kanske genom vilja och nåd på samma gång – förmår att verkligen öppna mig mot världen, och möts av ett svar. Det är en tacksamhet som är mycket svår att skilja från den längtan som den kantrar över i i nästa ögonblick, en längtan efter att förbli i den där känslan av verkligt liv.

Jag skulle, i så fall, kunna luta mig mot Thomas av Aquino, som säger att religionens kärna är tacksamhet – eller, ännu hellre, mot mystikern Mäster Eckharts utsaga: ”Om en människas enda bön var tack, så skulle det vara nog”.

Hur ska man då förstå begreppet ömsesidighet i förhållande till den icke-mänskliga naturen? Om jag kan ingå i en meningsfull relation med en tall, vad skiljer i så fall denna relation från den jag kan uppleva med en annan människa? Ömsesidighet, svarar Buber, är inte begränsad till människan – faktiskt inte ens till djuren, eftersom den varken är beroende av spontanitet eller medvetande hos parterna i relationen. Att ett träd inte ger oss något direkt gensvar, innebär inte att det inte finns något gensvar alls. Trädet är verkligt och konkret, och jag står i relation till det på ett konkret och verkligt sätt. Och detta, att jag står i relation, vad innebär det annat än att det finns en motpart? Något som inte är en del av mig, men som har med mig att göra – liksom jag har att göra med det, bara på ett annat sätt.

Den ömsesidighet som möter mig när jag står inför en tall är i högsta grad verklig, även om den kanske inte så mycket tillhör det enskilda trädet, som världen i sig – det är en ömsesidighet, skriver Buber, som ”lyser oss till mötes ur tillvaron själv”.

Ömsesidighet som gåta och svar

När den kinesiske tänkaren Konfucius en gång blev ombedd att summera sin lära, svarade han med ett ord: Ömsesidighet.

Ömsesidighet – även för mig framstod det allt mer som svaret, eller kanske snarare som frågan; som om varje undran jag hade inför livet, varje längtan, faktiskt kunde sammanfattas i detta ord.

Och det var också ömsesidigheten som livsbärande princip som jag tyckte mig finna i Martin Bubers ”Jag och Du”, just i ett ögonblick då de djup som verklig ömsesidighet kan rymma hade uppenbarat sig för mig. Med tårade ögon läste jag hungrigt denna filosofiska lilla traktat från 1923, och allt eftersom jag läste stod det också allt mer klart för mig vad en sådan ömsesidighet kräver. Den kräver, insåg jag, en tillit och en öppenhet som få av oss behärskar – som jag själv aldrig trott mig om att behärska, som jag kanske aldrig fullt ut kommer att behärska, men som jag av något skäl hade tillåtits att få en aning av.

Och ömsesidigheten, så läser jag Buber, är mer än en avgränsad erfarenhet: När man verkligen erfar den är den ett sätt att vara i världen. För den som anar relationens möjlighet, dess närvaro i allt, kan också den yttersta ensamhet vara uppfylld av dialogens ljus.

Men, där var jag inte: Det som till brädden fyllde min ensamhet var istället insikten att någonting avgörande befann sig utom räckhåll för mig, att det kanske skulle förbli utom räckhåll för mig, att jag skulle kunna dö utan att någonsin mer få erfara det – men också att jag i så fall inte fullt ut skulle ha levt.

Nej, det är inte sant – i ett sammanhang kände jag i ensamheten faktiskt möjligheten till relation med världen, nämligen när jag skrev. Skrivandet är en form av ensamhet som är så fylld av samtal och av just den ovisshet som kännetecknar mötet med en annan, att jag knappt förmår att tänka på det som ensamhet. Den både uppfordrande och omskakande upplevelse som Buber beskriver, upplevelsen av att plötsligt verkligen ingå i relation till någonting i världen, är i högsta grad närvarande i skapandet. Verket träder emot mig, och jag kan varken lära känna eller beskriva det – jag kan bara förverkliga det. Mätt med den yttre verklighetens mått finns det, när jag står inför det, inte till alls – men vad är så verkligt som det?

Att utföra konstnärligt arbete är att ingå en obegriplig relation med något i sig obegripligt, en relation som varken existerar i konstnären eller utanför henne, utan uppstår mellan henne och ett bräckligt, allt uppfyllande Du.

Allt detta tänkte jag på, tänker jag på nu när jag sitter instängd i mitt arbetsrum och känner mig inbegripen i djup dialog, trots att klockan närmar sig åtta och jag inte har tilltalat en enda människa på hela dagen.

Jag tänkte på det, och även om det tröstade mig, åtminstone borde ha tröstat mig, så stillade det inte min längtan.

Var det kärlek jag saknade?

”Med kärlek ska den äkta dialogen sannerligen inte likställas”, skriver Buber, men ger samtidigt en otroligt exakt beskrivning av hur det känns att älska någon: ”Inte som om det inte funnes något utom henne: Men allt annat lever i hennes ljus.”

Det som Buber egentligen vill ha sagt är nog snarare att verklig kärlek inte ska förväxlas med känslor: Känslor, skriver han, åtföljer kärleken, men utgör den inte; känslor bor i människan, men människan bor i sin kärlek. De starka känslor som kärleken ger upphov till gör emellertid den undflyende gränsen mellan inre och yttre svårare att dra än någonsin, för hur skiljer jag sann förälskelse från förälskelsen i min egen lidelse; hur skiljer jag det fysiska begärets vilja att bli tillfredsställt från viljan att verkligen närma mig och genomträngas av en annan? Att älska den man blir i någon annans närvaro är kanske kärlek, liksom att förtjusas över sin egen hängivenhet, fascinationsförmåga och nyvunna livsglädje – men är det i så fall inte snarast kärlek riktad mot det egna jaget? Det finns, som Buber konstaterar, inget annat område ”där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra.”

Och just därför, bland annat därför, oroade den mig, den till hänryckning gränsande upptagenhet som jag under en tid hade varit innesluten i – jag tyckte att det var ömsesidighetens djup jag hade anat, men kunde det inte lika gärna vara min egen självupptagenhet djup, min egen självsuggestions djup, min egen bottenlösa ensamhets?

Allt i min erfarenhet gjorde mig övertygad om att det som fanns, fanns mellan mig och en annan, men kanske fanns denna övertygelse bara i mig, liksom allting annat bara fanns i mig? Å ena sidan längtade jag nu efter att åter få uppleva det jag ett kort tag hade upplevt, å andra sidan var jag rädd att jag inte hade upplevt det alls. Känslan är ett obestridligt faktum, men säger den någonting obestridligt om världen?

Det som skiljer kärlek från självupptaget begär är, tycks Buber mena, just att kärleken inte är något som enbart har den älskade till innehåll, som föremål – sann kärlek existerar inte i jaget, den existerar mellan ett Jag och ett Du. Endast den, skriver han, som vänder sig till den andra människan och öppnar sig för henne mottar världen i henne – endast denna människa är det som verkligen älskar. Frågan är: Hur upptäcker man skillnaden – i sig själv, och överhuvudtaget?

Det enklaste svaret, som för den skull inte är enkelt, och som säkerligen inte ens är uttömmande, skulle kunna lyda: Genom att se på sina egna handlingar. Om vi inte är förmögna att känna igen kärleken, är vi kanske i alla fall förmögna att känna igen dess uttryck. Och möjligen är det också, i vidare bemärkelse, varken Gud eller moralen som utgör en gräns för det mänskliga handlandet, utan just kärleken: möjligen är det först utan den som ingenting kan kallas heligt.

Kärlek är hos Buber ett Jags ansvar för ett Du, ingenting annat; att närma sig det främmande innebär att omforma detta ansvar från ett präglat av plikt och skuld, till ett präglat av sympati och kärlek. Kanske är det senare den enda sorts ansvar som någon människa fullt ut kan förmås att axla – vilket i så fall skulle innebära att mänsklighetens förmåga att älska världen, en förmåga som just nu framstår som bristande, kan vara den avgörande faktorn för vår fortsatta överlevnad.

Vilket egentligen bara visar på något som väl borde vara uppenbart, nämligen att kärleken, den verkliga, står i djup förbindelse med såväl liv som död. Lika mycket som min flyktiga och oväntade upplevelse av ömsesidighet och kärlek gav mig lust att leva, gjorde den mig plågsamt medveten om min egen dödlighet. Och kanske är denna koppling oundviklig? Som Rebecca Solnit påminner om gränsar glädjen som härrör från andra människor alltid till sorgsenhet, eftersom dödligheten gör sig påmind även när kärleken inte går om intet. Relationen mellan död och kärlek är dock allt annat än enkel. Ett visst mått av dödsförnekelse ingår alltid som en grundkomponent i kärleken; ”tills döden skiljer oss åt” negeras av den älskande med ett lika ogrundat som uppriktigt ”vi ska alltid vara tillsammans”.

Kanske var min dödsångest, min rädsla för att inte leva, därför också i viss mening ett uttryck för kärleken, en sorts vittnesbörd om mina upplevelsers realitet. Kanske var jag ändå inte så långt bort från den relation som jag så intensivt saknade, kanske låg ett Du redan moget, väntande i min mun.

Kärleken, skriver Michel Houellebecq i romanen Refug, är ”det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje stråla[r] samman”. Jag tyckte mig ha siktat den, åtminstone hade jag sett den skymta förbi – som allra minst vet jag numera, tror jag mig numera veta, att den faktiskt finns.

Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Så blev Alexander den store en vandrande vålnad

Tue, 10 Jun 2025 04:01:00 GMT

Få härskare är lika mytomspunna som Alexander den store. Litteraturhistorien har förvandlat honom till allt från den förste muslimen till from kristen, från Baron von Münchhausen till Humphrey Bogart.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen 2018-12-05.

Det enda som kan vara mer storslaget än Alexander den stores liv – är väl hans död.

Kanske var det också det enda möjliga för en sådan oövervinnelig krigarkung. Efter att ha genomfört sitt beryktade så kallade massbröllop mellan makedonier och perser, av politiska skäl, och proklamerat sig själv som gudomlig, började Alexander planera sitt allra största fälttåg: mot vad som kallades ”Arabien”.

Men först var han ju tvungen att fira sin nyvunna gudomliga status ordentligt. Efter ett rejält dryckesslag under dagar och nätter i Babylons hetta, då han bland annat sägs ha tömt en sexliters bägare med vin till Herakles ära, fick han feber – och dog. 33 år gammal, av alla åldrar.

Och sedan började Alexanders efterliv. Som bara gjorde den store ännu större.

Myterna hade för all del börjat att frodas redan under hans levnad. Som till exempel när han inför det avgörande slaget mot Persien år 332 före Kristus blev erbjuden en gynnsam fred av fiendens härskare Dareios. Då lär hans egen general Parmenion ha sagt: ”Om jag vore Alexander, skulle jag acceptera erbjudandet”. Medan Alexander själv svarade: ”Jag skulle acceptera om jag vore Parmenion”.

Alexander tycks helt enkelt ha varit lika stor i orden som på jorden. Med ingen mindre än Aristoteles som privatlärare och repliker som knappast skulle skämmas för sig i Humphrey Bogarts mungipa.

Och i boken ”Alexanderlegenderna i tid och rum” från 2018 granskas hela den här mytbildningen minst sagt omsorgsfullt. Större delen handlar om hur den har sett ut i olika språkområden, som ägnas var sitt kapitel av var sin specialist. Det slaviska, arabiska och bulgariska. I Främre Orienten, på Island och i södra Europa. På latin, fornengelska, persiska och tyska.

Historien om Alexander tycks helt enkelt ha erövrat världen minst lika effektivt som huvudpersonen själv gjorde.

Men som så ofta i äldre litteraturhistoria handlar det också om försvinnande, förlust, fragment. De ursprungliga berättelserna är till största delen borta. Ögonvittnesskildringarna av Alexanders samtida kasserades under romarriket, eftersom de inte ansågs motsvara den tidens stilistiska ideal.

Mycket grundar sig i stället på den så kallade ”Alexanderromanen”, som skrevs under 300-talet efter Kristus: alltså mer än sex sekel efter hans död. En sorts äventyrsroman med närmast kameleontisk förmåga att anpassa sig till varje nytt landområdes respektive språk, kultur och politik.

Därför kunde han i tidiga arabiska tolkningar framställas som den allra förste muslimen – och i den medeltida etiopiska versionen snarare påminna om Kung Seyon och hans fälttåg mot just muslimerna. Medan krigarkungen i den nybulgariska översättningen på 1800-talet hade förvandlats till en from kristen: den av Aristoteles elever som sägs ha lärt sig Psaltaren utantill snabbast.

Så kan man fortsätta genom världslitteraturen, över kontinenter och sekler. I italienska skildringar fick han nedstiga i helvetet som hos Dante. Och även på Island, där han på 1100-talet liknade en typisk sagohjälte i strid med sitt eget öde, kommer Alexander ned till underjorden för att till sist förgiftas av en demon som straff för vad som på isländska kallas ágirni.

Eller som det står i den isländska Alexandersagan: ”Var kommer din girighet att stanna, store Alexander? Den kommer inte att mättas även om du lägger under dig hela världen.”

Den frågan, om hans mod, högmod och övermod, tycks också ha getts en varierande betoning genom seklerna.

I Första Macabeerboken, från 200-talet före Kristus, står till exempel så här: ”Ända till jordens yttersta gränser trängde han fram och plundrade folk efter folk; hela jorden låg kuvad inför honom, och hans stolthet och övermod växte.”

I den persiska skildringen, med rötterna i 900-talet och som än i dag läses flitigt, skildras han däremot omväxlande som en rättvis kung sökande efter vishet och en maktlysten, grym härskare.

Och i den brittiska medeltida ”The Wars of Alexander” tycks pendeln ha slagit över mot en mer kontemplerande regent. ”Jag som i går var så kraftfull och styrde hela världen, har i dag fullständigt blivit till stoft, sorg och plåga” får han här säga med sin egen röst.

Långt tillbaka går också ett annat av legendernas stråk: det som beskriver hans mer fantastiska äventyr.

I den arabiska Alexandertraditionen, som nyare forskning menar är den kanske allra rikaste, finns till exempel motivet om hur han upptäcker livets källa. Som i sin tur uppvisar likheter med berättelserna om Namron Sin. Härskaren över världshistoriens första imperium, Mesopotamien, flera tusen år före Kristus.

Med tiden tycks också Alexander den Store kunna förvandlas till en sorts Baron von Münchhausen. Den här mer skrönaktige figuren blir synlig redan i vissa latinska versioner – där det berättas att Alexander efter att ha erövrat jorden ger sig i kast med himmel och hav. Hur han först stiger upp till himlen i en järnbur, hållen av fåglar, och sedan upp till havets botten i en dykarklocka konstruerad av hans astrologer.

I tyska texter förvandlas han slutgiltigt till en medeltida stålman som obesvärat färdas genom luft och vatten. Där får också Alexanders högmod sitt kanske yttersta uttryck, när han säger sig vilja erövra själva paradiset.

Hur är det då här i Sverige? Jo, vi har också vår egen version av Alexanderlegenden. På 1300-talet infogades den antika härskaren i riddarromanens höviska och aristokratiska ideal. Några sekel senare blev parallellerna mellan ”Konung Alexander”, som han kallades i ett versepos, och Sveriges konungar allt vanligare.

Att både Gustav II Adolf och Karl XII liknades vid världserövraren, av sig själva och ibland av omgivningen, är väl inte särskilt förvånande. Däremot att också Drottning Kristina var helt besatt av Alexander den Store.

Hon, som nuförtiden ofta framställs som fritänkare och religiös sökare, ser hans grymheter som fläckar på solen. Prisar i stället hans mod, skönhet, generositet mot besegrade motståndare och – inte minst – bildning.

I den eviga frågan om Alexander den Stores egentliga natur återkommer Drottning Kristina till vad många andra påtalat. Att han handlade under inflytande av vad som under antiken kallades Fortuna: ett svåröversatt begrepp som kan betyda både tur, lycka och det förutbestämda ödets komplexa verkningar.

Och frågorna kvarstår, både kring mytens och verklighetens Alexander.

Fortfarande vet ingen var hans kvarlevor ligger. Efter att ha begravts i staden han grundade, det egyptiska Alexandria där mausoleet blev en vallfärdsplats för både romerska kejsare och allmänt historieintresserade, försvann själva liket därifrån någon gång på 300-talet efter Kristus. Alltså ungefär samtidigt som myten om Alexander började få fötter, förvandla honom till en sorts vandrande vålnad.

Sedan dess har otaliga försök gjorts att hitta graven: Egyptens arkeologiska myndigheter känner till åtminstone 140 regelrätta utgrävningar. Så tillsammans med Nefertiti är väl Alexander den Store världens mest efterlysta lik. Liksom en av våra allra mest levande legender.

Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen

Litteratur
Karin Hult & Gunhild Vidén (red): Alexanderlegenderna i tid och rum. Appell förlag, 2018.

Tora Dahl såg att barn också är människor

Mon, 09 Jun 2025 04:00:00 GMT

Författaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerades första gången 2021-10-18.

Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före.

Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne. Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv: nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och handlingar, känslan av att bli missförstådd och inte tagen på allvar.

I sin biografi "Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" använder sig Jesper Högström av Tora Dahls dagböcker och det blir tydligt att känslor av att inte bli förstådd eller lyssnad till fortsatte att följa henne. Hennes egen man nedvärderade henne som författare och tänkare, liksom flera i den litterära umgängeskrets de tillhörde och där bland andra Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren ingick. En scen som särskilt fastnar är den där Tora Dahl, som själv är mycket förtjust i barn men inte har några egna, bevittnar ett samspel mellan en mor och ett spädbarn som hon sedan återberättar för några av de andra och får veta att hon sett i syne. Bebisar kan inte samspela, de är tomma blad, vet dessa andra barnlösa personer att berätta för henne.

Barn är ju så ointressanta!

Också en annan scen återger hur hon blir nedlåtande bemött för att hon vill prata om barn. En liten pojke hon träffat visade henne sina bokmärken och hon är glad över det korta mötet. Artur Lundqvist tittar på henne som hon inte är riktigt klok när hon berättar och maken, kritikern och essäisten Knut Jaensson, blir generad över att hon vill ta upp deras tid med detta. Barn är ju så ointressanta!

Jesper Högström konstaterar på något ställe i sin biografi att Tora Dahl fyller sida efter sida i sin dagbok med tankar om hur vår uppfostran formar barn men han skriver ganska lite om vad det är hon faktiskt tänker om detta.

Barns liv och föreställningsvärld är centrala inte bara i hennes dagböcker utan också i flera av hennes publicerade verk. Jag söker i en av hennes essäböcker, också den en viktig läsupplevelse i min ungdom, efter mer av hennes tankar på området. "Om växande och om förtryck" heter boken. I den kopplar Tora Dahl föraktet för barn till föraktet för allt som växer. Hon ondgör sig över hur vi vänder oss till det levande och säger att det ingenting är värt i sig självt utan får sitt värde av den som formar eller nyttjar det. Hon kopplar också förtrycket av barn till andra sorters förtryck. Tyranner finns både i form av totalitära diktatorer och föräldrar som trycker ner och omformar sina barn med straff, hot eller belöningar. Alla varelser har rätt till sin egenart, menar Tora Dahl.

Hennes reflektioner får mig att tänka på hur ett par äldre kvinnor, när jag var nybliven mamma, oberoende av varandra berättade för mig att de var avundsjuka på dagens unga föräldrar som kelade med eller ammade sina barn när barnen påkallade att de behövde det. Själva hade de hållit sig till sin tids råd: barnet skulle bara plockas upp när det skulle äta eller bytas på – och tiderna för det var strikt reglerade. Mat högst var fjärde timme så inte barnen blev bortskämda eller klemiga. Däremellan kunde de gott skrika sig till sömns. Dessa äldre kvinnor hade lytt råden trots att det värkt i själen på dem.

Idag tänker vi väl inte längre så?

Det var så man såg på barn och barnuppfostran när Tora Dahl blev näpst för att hon visade intresse för barns känsloliv och kommunikation. Idag tänker vi väl inte längre så?

Medan jag läser Tora Dahls essäer snubblar jag över en artikel i Riksförbundets Attentions medlemstidning. Den handlar om en pappa till ett barn som under flera år vägrade att gå till skolan. Mannen var, samtidigt som sonen skolstrejkade, utbildningschef i en kommun i Värmland. Han berättar hur alla, när sonen slutade gå till skolan, försökte få honom dit igen. Men pappan ångrar att han var med och pushade. För, som han säger i intervjun, "alla tittade på sonen, ingen tittade på skolan."

Det var ju skolan som gjort sonen sjuk, ändå förväntades han böja sig krokig för att passa in där. Och pappan skäms över att han själv pressat sonen med "Man kan inte ha roligt jämt", och "Du vänjer dig". Nu försöker pappan skapa den skola hans barn hade behövt, där det finns avskildhet för dem som är i behov av det och där varken barn eller föräldrar ombeds skärpa sig när skolgången blir övermäktig.

De här förväntningarna om att alla barn ska klara samma saker och trivas i samma miljöer, och hårdheten som hela tiden hörs i debatten – de ständiga kraven på mer krav och gnället över att dagens barn är bortskämda och överkänsliga – är det inte samma gamla förakt för det som lever och växer som också Tora Dahl försökte göra upp med? Vad händer med den som aldrig får känna att den duger eller att det den gör räcker? Hur långt ska vi egentligen gå i våra försök att forma barnen efter samhällsinstitutionerna istället för tvärtom? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?

Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?

Tora Dahl såg hur föraktet för barn internaliserades och fördes vidare mellan generationerna. Den som mötts med hårdhet blev själv hård och hon skriver: "Vi har både tyrannen och barnet inom oss, det frågande och rättframma barnet och tyrannen som föraktar detta barn därför att det ingenting har att komma med som kan göra sig gällande." Hon citerar poeten Wordsworth som skrivit att 'Barnet är mannens fader'. I oss alla finns det barn vi en gång var kvar och fortsätter forma vilka vi är som vuxna.

Jag samåkte en gång med en engelsman i någon timme. Det var när mina egna barn var små och jag precis hade börjat arbeta igen. Mannen ville berätta för mig om sin egen frus tid hemma med barnen. Hur frustrerande han tyckte det var att se denna framgångsrika yrkeskvinna degradera sig själv – i hans tycke – till att bara prata om blöjbyten och matning. Jag svarade syrligt att det här var ett av skälen till att jag var glad att min egen man delat tiden hemma med våra barn med mig: att han begrep att blöjbyten och matning faktiskt är mycket viktiga saker när man har med små människor att göra.

Det blev alldeles tyst i bilen och jag undvek avsiktligt att lätta upp stämningen genom att börja prata om annat. Det är få saker jag har så svårt för som människor som nedvärderar barns behov och upplevelser. Men om jag varit klokare och mer storsint hade jag kanske i hans barnförakt kunnat se det förtryckta barn han möjligen varit själv en gång.

Eva-Lotta Hultén

Med Freud på semester

Sun, 08 Jun 2025 04:01:00 GMT

Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson har läst en serie böcker om Sigmund Freuds semestervanor. En verksamhet som liknar den psykoanalytiska praktiken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2016.

Brittiska konstnären och författaren Sharon Kivland har tagit sig an ett angenämt konstnärligt uppdrag: hon upprepar Sigmund Freuds semesterresor. Under femtontalet år har hon tagit in på samma hotell, försökt äta samma mat på samma eller åtminstone liknande restauranger, skrivit vykort från samma platser och försökt efterlikna små scener som Freud beskrivit. På sin tågresa till Herzegovina hoppas hon exempelvis intensivt kunna inleda en konversation med en okänd belevad medresenär, gärna en advokat, att diskutera freskerna i Orvieto med och turkiska seders förhållande till död och sexualitet. Precis som Freud själv gör i det berömda inledningsavsnittet i sin bok om felhandlingar, Vardagslivets psykopatologi.

Bildmaterialet är svartvitt, suddigt, avsiktligt amatöristiskt och nästan fritt från människor.

Freud gjorde semesterresor varje år fram till första världskriget, ofta först med familjen till alperna och sedan i september till Italien med sin yngre bror Alexander, en expert på reserutter och tidtabeller. Och när jag säger expert menar jag det verkligen, Alexander Freud höll föreläsningar om tåg och tariffer på Export-Akademien i Wien och skrev veckovisa rapporter om saken i tidningen Allgemeiner Verkers-Anzeiger. Sharon Kivland i sin tur reser med sin syster och de första åren hänger hennes son med, innan han så småningom menar sig ha fått andra intressen än väderförhållanden och val av bakverk på Sigmund Freuds Italienresor. En bra grej med sonens närvaro är att Kivland sanningsenligt kan underteckna sina vykort med S. F., som förutom att vara Freuds initialer också är de för Sharon och Francis, sonens namn.

Kivlands semestrande har resulterat i en serie om åtta nätta och stramt formgivna volymer, ”Freud on holiday”, illustrerade med tidstypiska vykort, tidtabeller och egna foton på gator och torg, båtar, tågstationer. Bildmaterialet är svartvitt, suddigt, avsiktligt amatöristiskt och nästan fritt från människor.

Kivland presenterar inte Freuds resor kronologiskt utan i förhållande till psykoanalytiska frågor och teman i sitt eget och Freuds liv: i en bok undersöker hon vandringens och flanerandets förhållande till fri association och bor på det förmodligen mest kända Freudhotellet, Hotel du Lac, vid sjön Lavarone i norra Italien. I nästa bok erfar hon med Sigmund och Alexander Freud en känsla av melankoli i Trieste men tar sig som dem med båt till Aten och inte bara närläser utan liksom upplever artikeln ”En minnesstörning på Akropolis”. Freud själv darrade av nervositet och förväntan när han närmade sig Akropolis och när han till sist kom dit utbrast han i ett slags turistens credo: ”Så allt det här existerar verkligen, precis som vi lärde oss i skolan.”

Frågan inställer sig således: Vad är det jag faktiskt mest av allt vill göra?

I boken ”Freuds dreams of Rome” beskriver hon Freuds sammanlagt fyra återgivna drömmar om Rom och hans resor dit, framför allt den sista från 1923, då han nyligen diagnosticerats med käkcancer. Hans läkare Felix Deutsch ville att Freud skulle få en fin resa och höll inne med sjukdomsbeskedet. Någon som kände till saken var dock hans reskamrat, Anna Freud. Ingen lätt börda för en dotter att bära, får man förmoda. Kivlands Rom-budget tillåter dock inte, som Freuds, tre veckor på fashionabla Hotel Eden, det hade kostat henne 11 tusen Euro, alltså 104 tusen svenska kronor, för ett ordinärt dubbelrum, utan får nöja sig med tre dagar. Vi får hålla tummarna för mer stipendiepengar till henne nästa år.

Att frågan om semester har att göra med begäret och livets mening är uppenbart. Det är ju på semestern det finns tid att göra vad man vill. Frågan inställer sig således: Vad är det jag faktiskt mest av allt vill göra? Det är ingen lätt sak, utan en fråga som regelmässigt ger upphov till mer obehag än lust.

Men Freud var på bra humör på semestrarna, han var uppe tidigt, tog en espresso, tände en Trabucco-cigarr och satte på sig äppelknyckarbyxorna, ivrig att komma iväg på vandringar, museibesök, shopping. Som bortblåst var hans vanligtvis lite lynniga och nedstämda allvar. Freud gillade att bada, men inte att fiska. Freud gillade att lukta på den vaniljdoftande Brunkullan, Jämtlands landskapsblomma. Men mest tyckte han om att plocka champinjoner. I de alpina sensommarskogarna hände det att han tävlade med sina barn om att hitta den mest välväxta svampen. När han fick syn på ett präktigt exemplar slängde han sin hatt på den, så att ingen annan skulle hinna före. Den stora skandalen i Freuds liv var dess frånvaro av skandaler.

För Kivland liksom för Freud innebär dock själva resandet ett visst mått av ångest: Ska tåget komma i rätt tid? Kommer hotellet att vara bra? Hur ska den främmande miljön inverka på matsmältning, sömn, avföring? Kivland är särskilt nervös inför tågresor, speciellt efter att en gång ha missat ett flyg till Kanada till följd av ett försenat tåg. Och Freud fick 1890 eller 1891, han mindes inte riktigt, en ångestattack på tågstationen i Berchtesgaden och var efter detta alltid orolig för att missa tåget och anlände till stationen i absurt god tid. Avresan är, som han skriver i Drömtydning, en av de vanligaste och mest träffande symbolerna för döden.

"Allt sköljdes ned med ett vitt vin från Ischia, för två och halv lire flaskan.”

Kivlands fyra avslutande volymer utgörs av appendix i form av tunna häften med rubrikerna ”Freuds dining”, ”Freuds weather”, ”Freuds hotels”, ”Freuds shopping”. Det är en inventering ur biografier, texter och inte minst dagböcker:

Neapel, 31 augusti 1902: ”Middagen var utsökt. Först en soppa med pasta. Sedan fisk, grillat kalvkött med en sötsur sås, en sallad med gröna bönor, tre sorters ost och sedan frukt, bland annat druvor, den egentliga anledningen till mitt besök här. Allt sköljdes ned med ett vitt vin från Ischia, för två och halv lire flaskan.”

Shoppingen då? Jo, Freud shoppade entusiastiskt och köpte omsorgsfullt valda presenter till hustrun och gåvor till bekanta, smycken, porslin, kläder. Och till sig själv: rökdon, favoritcigarrerna Don Pedros, böcker och en fin liten låda för sina slipsar. Men framför allt antikviteter som han lät skicka hem till Wien.

Semester är en motsägelsefull sak; det är tiden för frihet, vila, avslappning, tupplurar i solstolen, flanerande, vitt vin på hotellbalkongen – varför inte en Sachertorte? Men också upplevelser, intensitet, nya smaker. Det är då vi tar som mest fotografier, det är undantagstillståndet som blir vårt livs minnesbild.

Kivlands böcker har som utgångspunkt den på samma gång något ironiskt, men ändå så sanslöst omsorgsfullt, genomförda analogin mellan semestrandet och det psykoanalytiska arbetet. Också på stilens nivå har dessa tunna böcker en alldeles egen tonträff; sommarslö och lika uppmärksam som en tankspridd detektiv försöker hon finna något hon inte ens vet vad det är: det är det perfekta psykoanalytiska utgångsläget!

Men semestrandets struktur handlar inte bara om att åka iväg utan också om att komma tillbaka till sitt arbetsjag. Det är det som skiljer semester från arbetslöshet eller pensionärstillvaro. Hemkomstens efterverkan på resan. Semestern är det vuxna livets tittutlek. Fort/Da. Jag var borta, men nu är jag tillbaka.

Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker

Långessä: Sommarens obehag ruvar i idyllen

Sat, 07 Jun 2025 04:00:00 GMT

Något förträngt stiger plötsligt upp och skakar om i hettan. Med avstamp i Sigmund Freud och i fyra romaner sätter Lyra Ekström Lindbäck ljuset på sommarens omvälvande oro.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-06-22.

1. Bonjour Tristesse och dubbelheten som smyger sig på

Sommarhuset. Några sysslolösa veckor under årets kulmen, indränkta i idyll och sentimentalitet. Tiden stannar. Det enda som hörs är humlesurr, hängmattans knakande svaj och tjuten av tärnor från viken. Man uppslukas av lättsamma fikastunder i syrenbersån med familjen, strandpromenader och solbad. Äntligen, föreställer man sig, ska man få vila från alla problem.

Men oftast smyger sig andra stämningar snart på. Titeln på Françoise Sagans roman, ”Bonjour tristesse” från 1954, är svåröversatt. På engelska har den fått bli ”Hello sadness”. Kanske borde den kallas ”Goddag vemod” på svenska. När Lily Vallquists översättning utkom 1955 hette den först ”Ett moln på min himmel”, men idag ges den ut under originaltiteln. Franskans ”tristesse” motsvaras dock inte av svenskans tristess, utan betyder snarare svårmod eller sorg.

Romanen skildrar sommarveckornas kluvenhet genom den 17-åriga Cécile. Hennes rumlare till pappa, ensamt ansvarig för hennes fostran sedan mamman dog, har hyrt ett hus vid Rivieran till dem och hans unga älskarinna. Ytligt sett är den korta berättelsen bräddfull av idyll.

”Nere på havsbottnen fick jag syn på en underbar, rosafärgad och blå snäcka”, minns Cécile; ”jag dök efter den och höll den sedan, ren och rundslipad, gömd i handen ända till lunchen.” Hon bär runt på den som en amulett, en skatt som består in i berättandets presens. ”Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte har tappat den”, skriver hon, ”jag som annars brukar tappa allting. Den ligger i min hand idag, rosafärgad och ljum, och när jag ser på den har jag lust att gråta.”

Vari består Céciles sorger? Hon sträcker ut sig i en av vilstolarna på terrassen under en himmel översållad av stjärnor, och lyssnar till cikadorna. Hon inleder en romans med den snälla unga mannen Cyril som hon har träffat på stranden. Hon avnjuter sin frukost – en apelsin och en kopp svart kaffe – på hustrappan medan solen stryker bort lakanens avtryck från hennes hud.

Men i denna visuellt så njutbara roman finns en konstant dubbelhet. Namnet Cécile kommer från latinets ”caecus”, som betyder blind. Jag vet inte om Sagan valt det med avsikt, men om inte är slumpen lika talande.

Cécile tycker själv att hon ser allt. När pappan bjuder hennes döda mors väninna Anne till sommarhuset avkodar hon knivskarpt deras diskreta känslospel. Till hennes och den unga älskarinnans stora förtvivlan inleder pappan och Anne snart en romans.

Anne är en seriös person, och med henne följer seriösa saker som en förlovning med pappan och ordning i Céciles eftersatta studier. Sorglösheten som den tonåriga flickan dittills vältrat sig i är därmed hotad. Hon börjar konspirera tillsammans med den ratade älskarinnan för att bryta upp pappans och Annes relation.

Istället för att bara glida med i livets skiftningar blir Cécile nu en manipulatör av rang. Insikten om hur påverkbara andra människors känsloliv är har dock ett pris. En kuslig själviakttagelse börjar snart ta form. ”För första gången i mitt liv tycktes detta ’jag’ klyva sig”, konstaterar hon, ”och upptäckten av en dylik dubbelhet gjorde mig ytterligt förvånad.” Stolthet blandas med självförakt. Tillsammans med den sanddoftande hettan och de svalkande brisarna från havet uppstår ett nytt rum inom henne, som speglar den konstlade avskildhet de lever i vid sommarhuset.

Sagan, som bara var 18 när ”Bonjour tristesse” publicerades, har en mästerlig förmåga att blanda samman det yttre och det inre landskapet, tills vackra utsikter blir till halvblinda självinsikter. Halvslummern i hettan får gradvis något inom Cécile att brista. Men hennes obehag inger mig en paradoxal lättnad under läsningen. Jag har alltid haft svårt för semestern, och Sagan tycks bekräfta att ledigheten inte alls behöver innebära en frid. Snarare kan en särskild typ av obehag växa fram under sommarveckorna, som påminner om Sigmund Freuds beskrivning av das Unheimliche.

På svenska översätts das Unheimliche ofta till det kusliga, men det leder i min mening lite fel. Snarare än något skräckfilmsartat är det ohemlika eller ohemliga en upplevelse av något främmande inom det välbekanta och familjära. Det är något man har ansträngt sig för att dölja för sig själv. I Sagans roman uppstår känslan när Cécile upptäcker något omänskligt i sitt eget jag, en empatilöshet som kontrasterar mot hennes roll som vacker och sorglös flicka.

Kanske är semestern i själva verket ohemlikhetens främsta högtid. När dagarna mjuknar i sömmarna och de rutinmässiga relationerna till närstående luckras upp kan bortträngda bottensediment stiga mot ytan. Att Anne är en väninna till Céciles döda mor är knappast en detalj i sammanhanget, även om det mest nämns i förbifarten. Vardagen i den stökiga våningen i Paris, dit Cécile och hennes pappa ska återvända efter sommaren, framstår som bräcklig och otillräcklig vid tanken på att den ordentliga Anne skulle kunna flytta in.

Men Cécile triumferar i sina manipulationer och bryter upp deras relation. Triumfen surnar dock snabbt. När hon i slutet ställs inför den besegrade Annes ”förstörda ansikte” begriper Cécile något obehagligt. Hon har ”angripit en levande, kännande människa och inte ett väsen”. Anne har en gång varit barn, ”sedan ung flicka, sedan kvinna. Nu var hon fyrtio år, men hon var ensam”. Det är nog inte främst samvetet som skakar Cécile. Livets gång har blivit så konkret för henne att den framstår som avig och banal genom det åldrande kvinnoansiktets tårar.

Tiden har inte stått stilla under hennes semester. Tvärtom, vilket berättandets tillbakablickande ständigt påminner läsaren om, har veckorna i sommarhuset tvingat Cécile att börja betrakta livet som en godtycklig samling av förflutna episoder. Även om man kan ta dem i sina egna händer kan man inte ändra dem i efterhand. Därför blir hon illa berörd av den vackra snäckan hon en gång fiskade upp från havsbottnen, vars släthet fortfarande känns likadan mot fingertopparna. Så kan tonårstidens första antydan om semesterns ohemlikhet se ut.

2. Alberte-trilogin och hemmet utanför hemmet

Vari består det välbekanta och det främmande? Är det bara en vanefråga? Eller finns det ett annat slags djup inom oss, som säger ”på den här platsen, med de här människorna hör jag hemma”?

I ordet ”smultronställe” bor en sådan längtan efter en liten glänta på jorden där man rent godtyckligt känner sig hemma. Ett hörn av världen som är ens eget, ett hem utanför hemmet. Där det finns ”humlesurr, stilla fläktar genom lövverket, smultron som man kan nå utan att ändra ställning, någon som kommer och säger till kanske, att klockan är mycket, ropar hem en till en måltid i det fria, under träd”, som Cora Sandel skriver. Som hennes berättare Alberte letar vi efter känslan som gör oss ”på vippen att ropa att här var den plats där de skulle stanna, det ögonblick i tiden de skulle gripa.”

I hela sitt liv har Alberte letat förgäves efter den känslan. Som tonåring vantrivs hon i det småborgerliga hemmet i Nordnorge, och senare, som ung kvinna, skapar hon en flyktig bohemtillvaro för sig i Paris. Men kanske består frihetskänslan hon upplever där bara i att ha sluppit ifrån pressen på att hitta sin plats. En frihet från, snarare än till, ett hem. För när Alberte får barn blir bristen tydlig: hon har inte fast mark under fötterna. Hon måste skaffa det, för hennes lilla son behöver det.

Om man inte kan ge sina barn ett drömhem vill man åtminstone kunna ta dem till smultronställen på somrarna. Man vill ge dem grönska, stränder och vilda lekar i det fria, se fräknarna breda ut sig på stadsbleka kinder och benen fyllas av skrubbsår.

Albertes son är klen och försvagad sedan de fattiga och frusna krigsåren i Paris. Om kvällen lägger hon örat mot hans bröstkorg och hör det lilla hjärtat banka alldeles för fort. Relationen till hans far, skulptören Sivert, är ansträngd, på väg att bli bitter. Men nu ska de på sommarferie under några veckor, tillsammans med några goda vänner i ett litet hus vid Bretagnekusten.

Redan på tåget ut hör Alberte ett sus från för länge sedan. ”Det fyllde luften och var överallt, låg bakom och omkring alla andra ljud. Hon kunde inte göra klart för sig vad det var.” Men så stannar de på rälsen en stund. Och med ens ”var luften alldeles fylld av brus, en väldig, monoton sång på två toner. Den steg och sjönk, kom och gick som en andning utifrån rymden någonstans, förde henne många år bakåt i tiden.” Det är havet. Atlanten den här gången, och inte Ishavet som hon vuxit upp vid, men ändå. En livgivande fukt som får dragen att mjukna, ”som om en stramande mask föll av dem”.

Vad släpper man fram när man kommer fram, kommer hem? Och varför kan det göra så ont att äntligen lyckas känna det? Alberte har ju kommit fram till ett smultronställe. Äntligen står hon i en slänt full av klöver och groblad som kittlar de nakna fotsulorna. Vännen bredvid gnolar en melodi som drar upp något obestämt ur minnet. Sandel skriver: ”En glimt av något som ligger så långt bakom att det är som en annan människas tillvaro, något man har hört om eller läst. En snabb liten tankekedja: Jag måste ha gått fel, när gick jag fel, var gick jag fel? Jag har kommit till galen plats.”

Att komma hem och att inse att man är vilse kan vara samma sak. 1919, strax före sommarferien som skildras i sista delen av Sandels trilogi, skrevs Sigmund Freuds essä om det kusliga, ”Das Unheimliche”. Genom etymologin understryker Freud hur det ohemlika alltid ligger på lur inuti det hemlika: ”Heimlich är alltså ett ord som utvecklar sin betydelse mot ambivalens, tills det slutligen sammanfaller med sin motsats unheimlich.” Det ohemlika eller ohemliga är något som vi har hållit hemligt för oss själva som tränger fram som om det vore främmande. Att hitta sitt smultronställe, ett hem utanför hemmet, är alltså att skapa en perfekt spelplats för det man har förträngt.

Ingenting särskilt behöver hända under sommarveckorna. Men det är en bedräglig illusion att vardagen kan sättas på paus. Eller kanske snarare, att en sådan paus inte skulle få några konsekvenser. I den somriga rofylldheten kan blandade känslor breda ut sig. Tillvarons garnnystan vidgas, och pustar av såväl tomhet som liv och verklighet kan slippa igenom.

I Sverige registreras idag de flesta skilsmässor i oktober. Kanske är det först då som efterverkningarna från sommarveckorna har hunnit spelas ut. September är den näst vanligaste skilsmässomånaden. Många står liksom Alberte med bara fötter på en gräsmatta i juli och känner en havsbris och tänker: ja, nej, ja, nej, hur hamnade jag egentligen här?

En natt smyger hon ut ur huset med sin vän Liesel. De sätter sig i slänten tillsammans, hopkrupna på en regnrock. För en gångs skull lyckas de verkligen prata: dela sin förtvivlan och sin ensamhet. När Alberte blickar tillbaka mot huset ser det annorlunda ut, ”overkligt och som svagt självlysande i skenet från den sneda månskäran.” Därinne sover hennes familj och deras vänner. ”Vilka är de allihop? Finns de egentligen? Är de mer levande än dockan Mimi som blundar så snart man lägger henne?”

Ute i Bretagnenattens havsbrusande månljusluft finns det plats för ett främlingskap som Alberte annars försöker tränga undan. Kusliga som dockor blir hennes närmaste medmänniskor. ”Det är som om man satt och såg tillbaka på en tillvaro man lämnat”, tänker hon, ”en dörr som stängts för alltid.” Är det kanske i själva verket där och då den stängs? Det kommer att dröja år och hundratals sidor innan hon till sist lämnar Sivert.

Men redan på tåget in till staden känner hon hur den vanliga avdomnade maktlösheten har ändrat karaktär. Bohemsällskapet förbereder sig på att stiga av, säger farväl till sin tillfälligt utvidgade semesterfamilj medan Paris välbekanta hustak och kupoler tornar upp sig utanför fönstret. Längst inne i sinnet har Alberte ”en känsla av att ingenting av det som händer är riktigt verkligt. […] Av att allt som samtliga säger och gör egentligen inte förhåller sig så.”

Fast mark under fötterna kan se ut på olika sätt. Det kan bestå i att våga släppa fram sitt eget främlingskap: inför sitt liv, sin partner, till och med inför sina barn. Att hitta sitt smultronställe kan innebära mer än bara en stunds lugn och ro. I hemmet utanför hemmet kan skälvningar mellan det välbekanta och det fördolda uppstå, ibland genom något så enkelt och rent som en havsbris.

3. Det andra stället och verklighetens sanna natur

Bjuder man in en sommargäst kan det egna hemmet förvandlas till en semesterort. Är gästen dessutom konstnär eller författare hoppas man kanske att denna ska tillföra någon extra magi till platsen. I hundratals år har rika mecenater erbjudit gästhem åt olika konstutövare, särskilt under sommarveckorna. En av dem är den excentriska amerikanska salongsvärdinnan Mabel Dodge Luhan. 1917 flyttade hon till Taos i New Mexico, där hon så småningom kom att ingå sitt fjärde äktenskap med en man ur ursprungsbefolkningen och grunda en konstnärskoloni.

Luhan skrev själv, men enbart memoarer. Hon var fascinerad av romanförfattares förmåga att förhöja livsnärvaron genom fantasin. ”När han skriver”, sa hon om D.H. Lawrence, ”är erfarenheten mer verklig för honom än när den ägde rum.” Luhan skickar brev efter brev till den engelska författaren för att uppmana honom att komma till hennes enorma, palatsliknande bostad i Taos. Genom hans blick föreställer hon sig att den latenta magin i omgivningarna ska göras rättvisa.

Och när han kommer frigörs hon äntligen från ”den hemska känslan av futtighet”. Hon blir ”arg eller sårad eller förbluffad av hans oberäkneligt föränderliga sätt”, men aldrig uttråkad eller deprimerad. Men konstens omvandling av verkligheten stannar inte där. Hennes memoar över deras möte, ”Lorenzo in Taos” från 1932, har idag fått ett extra lager av fiktion. Rachel Cusks roman ”Andra stället” från 2021 är intimt baserad på Luhans återgivning av sina brev, samtal och upplevelser med Lawrence.

I denna fantasi om en historisk människas förverkligade fantasi om att en författare ska förhöja hennes livsnärvaro med sin livliga fantasi finns, paradoxalt nog, en hel del längtan efter autenticitet. Cusks berättarjag M – som i Mabel – är bosatt i ett annat märkligt landskap. Tillsammans med sin andra make har hon slagit sig ner i ett isolerat träskmarksområde längs den engelska kusten. Det är kargt, blött och melankoliskt. Hon längtar efter konstnären L:s ögon på det – L som i Lawrence.

”Vårt landskap”, skriver hon till honom i ett brev, ”är som en gåta som folk dras till men i slutändan helt missuppfattat. Det är fullt av ödslighet och tröst och mystik och det har ännu inte avslöjat sin hemlighet för någon.”

Vad är det för hemlighet som ska avlockas landskapet? Och varför just genom konsten? Freuds begrepp om das Unheimliche syftar på känslan när något som borde ha förblivit dolt uppenbaras. Enligt Freud är det ohemlika mycket rikhaltigare i konsten än i verkligheten, eftersom konsten är undantagen realitetsprövningen. Önsketänkande och vidskeplighet kan alltså breda ut sig utan att behöva motsägas; vi vet ju att vi läser en saga.

Den här oroväckande effekten kan förstärkas om författaren leker med verklighetspremisserna, så att vi inte riktigt vet vad ska tro. Freud ger exempel från den tyska romantiska författaren E.T.A. Hoffmann, som ”till en början inte låter oss veta om han tänker föra in oss i den reella världen eller i en av honom fritt vald fantasivärld.” Cusk gör samma sak i ”Andra stället”. Romanen inleds med att M påstår sig ha mött självaste djävulen på ett tåg.

Det demoniska återkommer sedan i beskrivningarna av L:s blick, som M hoppas på så mycket från. Mycket riktigt får hon tillgång till ett annat perspektiv i hans sällskap, men det beskrivs som en ”fruktansvärd objektivitet”. Att se saker ”som de egentligen [är]” skapar ett främlingskap i hennes kärleksfulla vardagsliv med maken Tony och den vuxna dottern Justine. Cusk beskriver det som en sorts illojalitetskänslor: ”till och med där, mitt bland det jag älskade mest hade han förmågan att få mig att tvivla och blottlägga det i mig själv som annars var dolt”.

Det ohemlika blir en ögonblicklig uppenbarelse om ett hemligt, kanske till och med hotfullt, hem. Mabel Dodge Luhan skriver att hon kände sig som D.H. Lawrences syster. Redan från den första stunden när de möts känner hon en fulländad kontakt, som dock förblir outgrundlig. Det låter nästan infantilt, som när spädbarnet föds in i en värld av bottenlösa och givna relationer. Konstnärens närvaro chockar henne tillbaka in i en varseblivning som varken kan sortera eller konstruera.

För Cusks M är det den sköra känslan av mening och sammanhang i vardagen som står på spel. I mötet med L börjar hon frukta att allt hon har byggt upp ska rasa ihop, som det gjorde efter hennes första skilsmässa. Nu är hon plågsamt medveten om vad en sådan förstörelse kan kosta. Men suget efter konstnärgästens magiska närvaro släpper inte taget. M får till sist vad Mabel Dodge Luhan förgäves suktade efter: ett oblandat skönt sommarögonblick.

En kväll går M och hennes dotter Justine ner för att bada i månljuset. De har glömt badkläderna, och ljuvheten får en anstrykning av tabu när de bestämmer sig för att bada nakna. Träffsäkert beskriver Cusk den särskilda kroppsliga obekvämhet som växer fram mellan vuxna barn och föräldrar, som är så underlig med tanke på relationens ursprungliga köttslighet. De lovar varandra att inte titta, och simmar sedan ”stillsamt genom vattnet som i månskenet såg ogenomskinligt och ljust ut, som mjölk” medan marelden glittrar över deras armar.

I nästa stund märker de att någon iakttar dem. Det är L, såklart, som skyndar iväg över stigen för att måla vad han har sett. Efter hans död finner M en abstrakt tavla, där hon och Justine bara blivit till suddiga ljusfläckar i mörkret. Nakenheten är fångad och oskadliggjord på samma gång. Något som borde ha förblivit fördolt har framträtt, men bara nästan.

Cusks roman lämnar Luhans verklighet för att istället döda sin konstnär och låta hans verk fullborda berättarens sommarvärld. Det är vackert, men det klingar lite falskt. I den riktiga historien tvingades Luhan leva vidare med insikten om att ”det inte finns ett enda stabilt element i universum, vare sig inom eller utanför min egen hjärna”. Lawrences semestervistelse tog slut, men ohemlikheten som hans närvaro hade öppnat för fortsatte att mala inom henne. Frågan är om det är Mabel eller M som har hittat hem i verkligheten.

4. Mot fyren och sommarens möjlighet

Solen flödar in i huset. Den lyser klart ”på cricketträn, flanellbyxor, stråhattar, bläckhorn, färgkoppar, skalbaggar och kranier av småfåglar, och kom[mer] de långa, fransiga tångrankorna som [sitter] fastspikade på väggen att utdunsta en doft av salt och sjögräs – samma doft som f[i]nns i handdukarna, fulla av sand efter all badning”. Idyllen framstår som ett orubbligt faktum i inledningen av Virginia Woolfs roman ”Mot fyren”. Men vartenda bräddfullt ögonblick präglas samtidigt av en hotande frånvaro, en kommande tomhet.

I centrum av sommartillvaron på den skotska ön Skye finns Mrs Ramsay, åttabarnsmor och familjens givna mittpunkt, värdinna för en handfull medbjudna gäster. Hon är den sortens åldrande kvinna som säger ”nu ska vi ha det trevligt” och menar det. När yngste sonen frågar om de kan segla ut till fyren imorgon muttrar fadern, den kylige filosofen, att det troligen inte blir vackert väder. Jo, insisterar Mrs Ramsay. Det blir säkert vackert väder.

Mrs Ramsay genomskådar inte, hon insisterar inte på alltings komplexitet. Men hon är mycket väl medveten om trivselns avigsida. Inunder den gemytliga samvaron finns ett spöklikt fluidum. En kväll när hon serverar soppan känner hon sig för en stund som om hon står ”utanför strömvirveln; eller att en skugga hade fallit och frånvaron av färg kom henne att se tingen i deras rätta dager.” Rummet saknar plötsligt charm. Alla människor tycks avskurna från sina bordsgrannar.

Det finns en underliggande ångest, som Heidegger efter Freud kallar unheimlich. För Heidegger är det ohemlika den föremålslösa uppenbarelsen av att den mänskliga tillvaron är godtycklig i relation till världen. Det ohemlika är ett främlingskap, en oförmåga att känna sig hemma i livet som ytterst påminner oss om att vi alla ska dö.

Mrs Ramsay, som är baserad på Woolfs egen mamma, har tagit på sig att avvärja denna ångest från alla i sin omgivning. Hon är, kan man säga, det hemlikas arbeterska. Så fort hon försvinner iväg ”råkar de [andra] i ett slags upplösning”. Utan någon fientlighet begrundar hon männens sterilitet i detta avseende, de klarar inte av att få den mellanmänskliga samvaron att pulsera naturligt igen. ”Och hela mödan att smälta samman allting och få det att flyta, mödan att skapa, vilade på henne.”

Att just sommarveckorna har valts för att rama in Mrs Ramsays förmågor är ingen slump. Ingenting annat, vare sig skola eller jobb, håller ju samman tillvaron då. Varje dag är en blank sida av förströelser.

Det händer inte särskilt mycket annat i romanen. Man frestas att, som författaren Margaret Atwood gjorde när hon läste den som nittonåring, utbrista: Vad handlar den ens om? Några sommargäster överväger att segla ut till fyren, men vädret blir för dåligt och resan får skjutas upp. Men Atwood plockar upp romanen igen mer än fyra decennier senare, när hon är över sextio. ”Vid nitton hade jag aldrig känt någon som hade dött”, tänker hon då. ”Jag begrep ingenting om den sortens förlust – om söndersmulningen av de levda livens fysiska texturer”.

För tiden går. Två somrar skildras i ”Mot fyren”, före och efter Första världskriget. Emellan dem finns ett eget kapitel som bara handlar om husets förfall. Vinddragen nafsar i tapeter, träet mörknar och spricker. Inom parentes får vi veta att Mrs Ramsay har dött plötsligt en natt, att äldsta sonen har fallit på slagfältet och äldsta dottern dukat under i barnsäng. Så dyker två gamla kvinnor från byn plötsligt upp med skurhinkar; de har fått i uppdrag att ställa i ordning huset inför sommaren igen, familjen med gäster är på väg tillbaka.

”Så meningslöst det var, så kaotiskt”, tänker konstnären Lily, som var gäst hos Ramsays både då och nu. ”Mrs Ramsay är död, Andrew stupad, Prue död hon också – hur ofta hon upprepade det väckte det ingen känsla hos henne.” Lily stirrar ut genom fönstret och reflekterar stumt: ”Och vi samlas alla i ett hus som det här, en morgon som denna”.

Som semesterläsning är ”Mot fyren” lika underbar som oroväckande. Mrs Ramsays livsverk och bortgång både belyser och förkastar frågan om det ”egentligen” finns någon mening med tillvaron. Hon har ingen särskild bildning och inte ens någon allmänt fängslande karisma. Hon är borgerlig, tänker en av gästerna, dominant och fåfäng, tänker en annan. Hennes förmåga att skapa en känsla av sammanhang består inte i någon intellektuell insikt – för att understryka detta ställs den gång på gång mot hennes mans, filosofiprofessorns, arbete. Men kanske är den en viktigare begåvning.

Genomskådandets sanning är inte den enda. Som författaren och filosofen Iris Murdoch skriver bör en författare snarare likna den Buddhistiska läromästare ”som sa att han som ung trodde att berg var berg och floder var floder”, men ”efter många års studier avgjorde att berg inte var berg och floder inte var floder” och till slut när han var gammal och vis ”kom till insikt om att berg är berg och floder är floder.”

Emot det ohemlikas skrämmande godtycke har Mrs Ramsay vävt en kokong av trivsel och gemenskap. Däri faller solskenet över frukostens kaffekoppar, filtar läggs ut på gräsmattan, man går på en tur till stranden. Så blir sommaren till sommar igen, och när hon reflekterar över den döda kvinnan är det som om Lily får ett bättre grepp om penseln i sin hand. ”Man måste, tänkte hon, medan hon betänksamt doppade penselspetsen, vara öppen för den vardagliga verkligheten, man måste helt enkelt känna att detta är en stol, detta är ett bord, och ändå: Det är ett under, det är extas.”

Trots tidens obönhörliga gång och dödens slutliga upplösning har Mrs Ramsay varje dag insisterat på sommarens idyll. Hon har vågat tro på att det finns en poäng med alla dessa flyktiga ögonblick av skönhet och trivsel. Kanske borde vi liksom hon ändå värna om våra naiva drömmar om sommaren. Livsnärvaron Mrs Ramsay har skapat dröjer sig ju kvar, också efter hennes död. Att säga ”vilken trevlig dag vi ska ha, det blir säkert vackert väder” behöver inte vara korkat och ytligt. Inunder trivseln lurar visserligen det ohemlika. Men sommarhuset kan ändå vara sommarhuset.

Lyra Ekström Lindbäck
författare, filosof och kritiker

Litteratur

Françoise Sagan: Bonjour tristesse. 1954. Lilly Vallquists svenska översättning utkom 1955 på Wahlström & Widstrand.

Cora Sandel: Alberte-serien – Alberte og Jakob (1926), Alberte og friheten (1931) och Bare Alberte (1939). Böckerna utkom åren efter på svenska med olika översättare på Bonniers.

Rachel Cusk: Second place. Faber & Faber, 2021. Översatt till svenska som Andra stället samma år av Niclas Hval och utgiven på Albert Bonniers förlag.

Mabel Dodge Luhan: Lorenzo in Taos. Knopf, 1932.

Virginia Woolfs: To the Lighthouse, 1927. På svenska som Mot fyren 1953, i översättning av Ingalisa Munck och Sonja Bergvall. Margareta Backgårds nyöversättning utkom på H:ström text & kultur 2019.

Sigmund Freuds essä Das Unheimliche publicerades 1919 och finns i svensk översättning i band 11 av Freuds samlade verk, utgivet på Natur och kultur, 2007.

Musik i programmet (kronologiskt)

Låten i Insensatez komponerad av Antonio Carlos Jobim, portugisisk text av Vinicius De Moraes och engelsk text av Norman Gimbel i olika utföranden:

1. Antonio Carlos Jobim (piano), 1963.

João Gilberto (gitarr och sång) , 1961.
Ben Street (kontrabas), Ethan Iverson (piano), Albert Heath (trummor), 2013.
Nummer 1 igen.
Astrud Gilberto (sång), 1965.

Sommaren 2025 (och säsongen som gick)

Fri, 06 Jun 2025 04:00:00 GMT

OBS tar sommaruppehåll men godbitar ur arkivet kommer att publiceras regelbundet innan vi är tillbaka med nya essäer i september.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Mystikern Hjalmar Ekström: Skomakare och själavårdare

Wed, 28 May 2025 04:00:00 GMT

Hjalmar Ekström rymdes inte inom kyrkans ramar. Maria Küchen reflekterar över mystikerns kamp mellan djupaste djup och högsta höjd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Utifrån sett är den religiösa mystiken kanske bara mystisk, i bemärkelsen obegriplig.

Mystik är flum, säger religionskritikern. Den är ett sätt att slippa bevisa saker man påstår.

Mystik är sinnesförvirring, kan en psykiatriker hävda. Den hävdar att det finns en osynlig verklighet som bara mystiker har sett.

Och psykologer har definierat den mystika erfarenheten som en krisreaktion – tillvaron blir så olöslig att psyket uppfinner en annan, högre tillvaro för att uthärda.

Så ser den rationella samtiden på mystiken. Men vad säger mystikern själv?

”Jag hade ju kommit fram till 16-årsåldern”, skriver den skånske skomakaren och mystikern Hjalmar Ekström, ”då efter ångest och kamp och förtvivlan om mig själv, Guds strålglans plötsligt bröt igenom och uppenbarade för mig att jag befann mig i en helt och hållet ny och förut blott anad tillvaro, och att jag redan länge befunnit mig där, fast i mörker och trängsel.”

Detta hände julen 1901. Tonåringen Hjalmar Ekströms liv var hårt. Han studerade på nätterna och arbetade i sin fars skomakarverkstad i Helsingborg på dagarna – som äldst i en stor syskonskara måste han bidra till familjens försörjning. Ofta var han ute på ensliga promenader. Under en av dem blev alla ting och människor plötsligt genomskinliga, ”liksom genomstrålade av gudomligt ljus. Guds rike spirade fram och blomstrade mitt genom sten och bråte; allt blev levande, ja, fullt av liv, och allt och varje kom till mig såsom budbärare (änglar) från det översinnliga.”

Han skriver detta tjugo år efter ”genombrottet”, som han kallar det. Extasen varade i tre år, och hans Gudsmöte gav honom en stark vilja att hjälpa medmänniskor. Så Hjalmar Ekström blev diakon. Men i ett brev till en vän, översättaren Eric Hermelin, skrev han 1922: ”Jag har förut stått i svenska kyrkans tjänst men åtnjuter tjänstledighet på grund av att jag funnit det ytterst svårt att tjäna kyrkan, ’kyrkans herrar’, till lags.”

Mystiker klarar ofta inte att inordna sig i religiösa system. Visst finns det de som fungerar inom institutionerna – biskopen Martin Lönnebo till exempel, som har belyst Ekström i tidskrifter och böcker. Men mystikerns tro växer ur ett direkt gudsmöte, unio mystica, inte ur studier av dogm och lära. Det gör många av dem till andliga rebeller.

För att kvala in som mystiker räcker det inte med ett genombrott som det Hjalmar Ekström upplevde år 1901. Gudsmötet förändrar livet för gott. Det får en riktning som det annars inte skulle ha haft. Hjalmar Ekström följde till sist i pappas fotspår och blev skomakare för att kunna försörja fru och barn, men djupast sett gick hans liv ut på att ge människor själslig hjälp.

Det gjorde han i brev. Tusentals finns bevarade. Mystikforskaren Anton Geels, professor i religionspsykologi i Lund i 20 år, återfann större delen av dem när han på 1970-talet skrev sin doktorsavhandling om Ekström.

Geels perspektiv är den rationella forskarens, men han ser på mystiken med nyfikenhet och värme. I han bok ”Medvetandets stilla grund”, konstateras att alla trossystem har mystiken som en gemensam nämnare.

Utifrån kan mystik alltså kritiseras som flum, sinnesförvirring eller krisreaktioner. Inom religionerna är den tvärtom attraktiv. Vem vill inte vara med om direkta gudsmöten? Särskilt i vår tid och västvärld, där individens lustupplevelser står högt i kurs, lockar mystiken mer än dogmerna. Men att vara mystiker är inte bara härlig extas. Tvärtom.

”Inget ligger varandra så nära som det djupaste djup och den högsta höjd”, skriver Hjalmar Ekström på 1920-talet i tidskriften Den fördolda livet. ”O du ensamme som känner dig härjad av stormar som ett träd på en öde strand, du ödelagda och härjade – fårad och plöjd av många lidanden – salig är du, ty aldrig är du så nära himlen som i detta djup du ropar ur!”

Människan måste avklä sig allt eget – vilja, begär, förnuft – för att lämna plats för Guds verk. I ett av sina många brev beskriver Ekström vad som krävs: ”Sinnenas död där de utvärtes tingen […] försvinna. [… ] Den invärtes döden, då alla människans inre förnimmelser tagas från henne.” Och i människans andes död, där hon ”fråntages allt det goda som hon förut haft till stöd”.

Vägen till salighet i Gud, i Jesus efterföljelse, är med andra ord smärtsam. Den som tror att mystik kan vara enbart lustfyllt, är lika vilse som den som söker världens bekräftelse. Poeten Vilhelm Ekelund tyckte att vännen Ekström borde bli författare, han skulle göra succé – och visst, den andlige skomakaren hade ett stort litteraturintresse och författardrömmar. ”Men intet var Hjalmar Ekström mera främmande än att göra succé”, står det i förordet till det urval själavårdande brev som kom ut strax före hans död år 1962.

I övrigt under sin livstid gav han bara ut två böcker – en diktsamling när han var 27 år som han senare tog avstånd från, och en utläggning om Höga Visan på 1930-talet. Han förblev bokstavligen vid sin läst. Han sulade skor och skrev brev. Betraktelserna i Det fördolda livet publicerade han anonymt. Tidskriften gavs ut av en vän till honom, Henrik Schager, som liksom han själv tillhörde Flodberg-kretsen – en samling människor som under början av förra seklet sökte Gud tillsammans.

Flodberg själv var en lågutbildad värmlänning och lykttändare i Gamla stan, en stadsdel som på denna tid var eftersatt och fattig. Schager var tulltjänsteman och Hjalmar Ekström alltså skomakare. Kring dem samlades vanligt folk med en själslig längtan.

Hjalmar Ekström inspirerades av en annan skomakare, självlärd teolog och protestantisk mystiker – tysken Jakob Böhme, som verkade i skiftet mellan 15- och 1600-tal. Det var Eric Hermelins översättningar av Böhme som fick Ekström att kontakta honom i början av 1920-talet. Gripande skriver han till Hermelin: ”För övrigt har jag en obegriplig känsla av att liksom alltid hava känt Eder, det är liksom om ni uppväckte några oförgätliga minnen inom mig; detta är märkvärdigt, jag förstår det icke och kan ej heller rå för det.”

Vackrare kan själsfrändskap knappast beskrivas. Den mystika erfarenheten är just bara obegripligt mystisk för de flesta, som inte har varit med om den och inte kan relatera. Så desto viktigare för en mystiker att ha vänner som fattar. Hermelin blev en sådan vän till Ekström.

Däremot hade han inte kontakt med sin tids centrala namn i kulturlivet och kyrkan. Drivkraften för en mystiker är att bli ett med Gud, inte att göra karriär. Hjalmar Ekström, om han levde idag, skulle knappast ta plats i medierna som kristen kändis. Men en människa i själslig nöd skulle kunna skriva ett personligt mejl till denne skomakare, och få ett långt djupt svar och kanske en vän.

Maria Küchen
författare och kritiker

Litteratur

Antoon Geels: Det fördolda livet : mystikern Hjalmar Ekström (1885-1962) – liv och lära. Artos, 1996.

Hjalmar Ekström: Den fördolda verkstaden – Själavårdande brev. Artos, 2003.

Hjalmar Ekström: Den stilla kammaren – brev. Artos, 1988.

Den sista essän: Vi är alla nångångstans

Tue, 27 May 2025 04:00:00 GMT

Kåre Moberg var forskare, men när han drabbades av obotlig cancer var det i skönlitteraturen han sökte svar. Bland det sista han gjorde innan han dog i april 2025 var att skriva klart denna essä. Skådespelaren Erik Borgeke har läst in den.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Zhuangzi, en av daoismens största tänkare, hade en dröm. Han drömde att han var en fjäril. När han vaknade funderade han över om det var han, som människa, som drömt att han var en fjäril, eller om det nu är fjärilen som drömmer om att han är en människa. Jag får kalla kårar av den tanken. Den har något feberaktigt och jagat över sig. Med skräckblandad förtjusning tänker jag: Kan man gå mer vilse än så här?

Jag tror att denna rädsla för att vara vilse kommer sig av att jag har en mycket begränsad rumslig föreställningsförmåga. Om någon försöker beskriva till exempel ett torg eller en lägenhet, eller ge mig en vägbeskrivning, så villar jag bort mig redan efter den andra meningen. Detta har gett mig ett mycket dåligt lokalsinne. Om jag lämnar en plats och gör två eller tre svängar, så blir jag osäker på om jag hittar tillbaka.

Sedan jag fick veta att jag lider av obotlig cancer, och att jag är tvingad att leva med en mycket begränsad tidshorisont, har min frustration över att inte hitta och ständigt villa bort mig, ökat. Om jag tidigare kunde se vilsegåendet som en möjlighet till nya erfarenheter, och i bästa fall, en möjlighet att vidga mina horisonter, är det nu mer förknippat med existentiell oro.

Författaren Rebecca Solnit menar att det är först när vi tillåter oss att vara vilse som vi också gör det möjligt för oss att leva på riktigt. För dagens kontrollmänniskor, som stramt vakar över vilken riktning och kurs som deras liv ska hålla, är det ofta svårt att verkligen tappa bort sig. Detta begränsar deras horisonter och deras möjligheter att leva på riktigt.

Ordet ” lost” har på engelska två betydelser: ”vilse” och ”förlorad”. I boken ”Gå vilse: En fälthandbok” skriver Solnit att även om båda innebär kontrollförlust, har de ett motsatt förhållande till omvärlden. När du förlorar något - en sak, ett minne, en vän - så försvinner det ut från vårt synfält eller vår uppfattning, och världen blir mindre. När vi istället går vilse så låter vi det obekanta träda fram och världen blir större än vår kunskap om den.

Till skillnad från ordet ”lost”, som har en tveeggad betydelse, så finns det i det engelska språket två ord för det som vi på svenska har gett samlingsnamnet ”labyrint”. ”Labyrinth” och ”maze”. I sin förstnämnda betydelse så handlar det om en konstruktion som följer en förutbestämd stig. Den sistnämnda kan mer beskrivas som en irrgång med flera vägval och förgreningar.

Redan under antiken fascinerade labyrinter människan, och de förekom ofta i myter och i religiösa sammanhang. Under medeltiden blev inomhus-labyrinter vanliga inslag som golvdekorationer i katedraler. De fungerade som symboliska pilgrimsfärder för de som, på grund av de rådande omständigheterna, inte kunde bege sig till Jerusalem.

Trädgårdslabyrinter, med sina vilseledande irrvägar, förgreningar och återvändsgränder, blev populära som arkitektoniska inslag i slottsträdgårdar under renässansens och barockens Europa. Syftet var att på ett lekfullt och estetiskt tilltalande sätt ge sina gäster möjligheten att bege sig ut på upptäcktsfärd och äventyr, och att erbjuda dem en utmanande, om än något förvirrande och många gånger frustrerande, upplevelse.

Solnit ser denna utveckling som ett exempel på hur människans relation till vandring har förändrats över tid; från religiös bot och kontemplation till rekreation och äventyr. Labyrinten, med sin obrutna och utstakade stig, är en inre, meditativ och reflekterande resa. Den mer utmanande och frustrerande irrgången, som kräver koncentration och aktivt beslutsfattande, symboliserar mer livets komplexitet och existentiell osäkerhet.

En som gärna placerar sina läsare i denna komplexa osäkerhet är den argentinske författaren Jorge Luis Borges. I labyrint-liknande berättelser, vars invecklade omfång stäcker sig bortom mänsklig fattningsförmåga, förmedlar han en känsla av tomhet, meningslöshet, och – vilsenhet. Det kan var allt från bibliotek där varje tänkbar bok, varje möjlig kombination av bokstäver, ord och meningar existerar, till trädgårdar med en uppsjö av vägval och förgreningar, men där likväl alla valda stigar och verkligheter ändå förekommer samtidigt och parallellt. Som vilsen tonåring imponerades jag dock mest av Borges korta berättelse ”Asterions hus”. Där beskriver minotauren på Kreta sin labyrint och sitt förhållande till den. Trots att han vet att den har öppningar till omvärlden, anser han likväl att den är lika stor som världen – eller snarare, att den är världen.

Borges gav mig en oerhört stark klaustrofobisk och trängd känsla, genom att beskriva något som var byggt för att stänga in, samtidigt som jag också drabbades av det motsatta, det vill säga, en apeirofobisk känsla av det oändliga. Labyrinten, som egentligen var en väl avgränsad konstruktion, kändes likväl gränslös när jag reflekterade över de nästintill oändliga kombinationer av stigar som kunde tas.

Idag är det inte de oändliga vägvalen, möjligheterna till äventyr och att gå vilse som lockar mig. Trots att min ålder placerar mig mitt i livet, då man borde vara öppen för, och längta efter något nytt, så är min tidshorisont allt för begränsad för detta. Så varför går jag och tänker på labyrinter och irrgångar? Resor och äventyr i de grekiska myterna påminner ofta till sin struktur antingen om det ena eller det andra. Det gör allvarliga sjukdomar också.

Inte sällan beskrivs sjukdomsförlopp som resor där den drabbade är en ofrivillig resenär. Man hoppas på att sjukdomsförloppet skall påminna om Jasons jakt efter guldskinnet, och ha en utstakad väg, att Greklands främsta hjältar följer och hjälper en, och där självaste skeppet som man reser med, assisterar en med hjälpsamma spådomar och förutsägelser. Många allvarliga sjukdomsförlopp påminner dock mer om Odysseus irrfärder där en förargad gud kastar ut, inte bara patienten, utan också dennes ofrivilliga medresenärer, på en färd mellan hopp och förtvivlan, med ständiga kursändringar och nya val, medan tidshorisonten krymper allt hastigare, samtidigt som den önskade destinationen – tillfrisknandet - känns alltmer avlägsen. Denna maze är en irrgång med oändliga förgreningar och återvändsgränder.

Med mitt dåliga lokalsinne, och min förmåga att ständigt villa bort mig, önskar jag naturligtvis ett sjukdomsförlopp mer likt labyrintens odelade och förutbestämda stig. De stenar som ligger utlagda för att visa vägen plockar jag dumt nog på mig, vilket tynger ned med och gör min färd alltmer mödosam.

I de stunder som jag känner mig som mest vilsen tänker jag på ett ord som min dotter lärde mig: ”nångångstans”. Det var naturligtvis en felsägning, men jag älskar ordet som hon skapade. Det fokuserar både på tid och rum. Var man än är, vilse på irrfärder eller tryggt vandrande längs en utstakad stig, så är man någonstans, på en bestämd plats, någon gång, på en bestämd tidpunkt. Oavsett om medresenärerna är frivilliga eller ofrivilliga, och om du har fickorna fulla med sten eller med hopp, så är du, hur vilse eller förlorad du än är, ”nångångstans”.

Kåre Moberg
utbildningsforskare och statistiker

Inläsare: Erik Borgeke

Essän producerades av Karin Arbsjö och Olof Åkerlund

Havsnära boende: En snäll Gud gjorde Västra hamnen möjlig

Mon, 26 May 2025 04:00:00 GMT

Havet lockar och stadsdelar just intill vattnet är numera legio. Men för det krävdes en teologisk helomvändning. Nils Markus Karlsson berättar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Västra hamnen, Kattvikskajen, Södra nyhamn, och Igelsta strand. Oceanhamnen, Eriksberg, Värtahamnen och Norra kajen. Alla erbjuder de strandnära boende med utsikt, promenadstråk och glassbarer. Hela stadsdelar har liksom vridit sig hundraåttio grader och öppnat sig mot havet då hamnkvarteren med sina stelnade kranar och tomma magasin blivit attraktiva. Alla vill vara vid vattnet! Bitande vindar och stigande havsnivåer tycks vara struntsaker jämte havets livsförgyllande vidunderliga skönhet.

Det är svårt att förklara för en idag ung människa hur det en gång var – alldeles nyss! I många svenska kuststäder har havet behandlats med likgiltighet. Så kunde man för tio eller trettio år sen gå över tomma stora parkeringsplatser längs kajkanten. Havet har knappt märkts, annat än som rå kyla och fiskmåsars skrin.

En prosaisk orsak till detta ryggvändande mot kustlinjen är att folk i detta fattiga och ruggiga land varit upptagna med att överleva. Endast på grund av nytta har människor sökt sig till havet och hamnen. Så när dess näringar drabbats av utfiskning och varvsdöd har ett ingenmansland uppstått.

En djupare förklaring finns, men är svårsmält – särskilt i en tid då havsromantiken förefaller så självklar att man tänker sig den som tidlös. Att läsa den franske historikern Alain Corbin innebär en mental kapsejsning – ens föreställningar översköljs av en kraftfull våg, och omtumlad och yr ser man sig om på en helt främmande strand.

Boken Territoire du vide – vilket kan översättas till ”Tomhetens territorum” – kom 1988. Corbin har rötter i den franska Annales-skolan vars historiesyn innebär att enskilda händelser och stora kungar betraktas som oväsentligt skum på ytan av historiens strömmar. Vad som är intressant är utdragna djupa förändringar, paradigmskiften i beteendemönster och världsbilder – sådant som kan vara svårt att få syn på eftersom man befinner sig inne i dem och aldrig skulle få för sig att det en gång varit annorlunda.

Vad Corbin funnit är att det normala har varit att betrakta havet som både ohyggligt och fult. Han har gått igenom den klassiska periodens litteratur liksom den medeltida och fram till 1700-talet och funnit att undantagen är få. Då havet omnämns så är det i mycket negativa termer. Det är hungrigt, rasande, skrämmande. I en kristen kontext anses det ogudaktigt, en plats bortom skapelsen, bortom människans domäner. Med syndafloden som en självklar referens blir havet vad som återstår av ett straff. Det infernaliska vaggandet ger en aning om att det kan återvända och svämma över landet, och den trasiga klippkantade strandlinjen är en ruin efter det som en gång var helt. I havets väldighet vistas Leviatan och andra vidunder och så dessa fruktansvärda malströmmar som kan uppsluka ett skepp med man och allt. Sannerligen en djävulsk trakt.

Corbins talrika exempel visar på en kultur väsensskild från vår – med en djup skepsis gränsande till fobi. Havet är den senare parten i dikotomin ordning och kaos. Berg var inte mycket bättre. De sågs som naturens uppkastningar, vårtor eller otäcka svullnader. Så ogästvänliga och odugliga platser kunde inte vara skapade av Gud utan måste vara rester av något annat, och uttryck för mörka krafter.

Men vinden skulle vända.

Då havet sågs som en anfäktelse för människor inom en kristen värld så var det inifrån denna som skiftet kom. Det som kallades naturlig teologi innebar en kantring i attityd: Eftersom naturen är Guds verk måste den i sin helhet vara perfekt. En populär filosofisk hållning benämnd providentialism menade att existensens yttersta orsak var försynen, det vill säga: Allt som finns finns för att Gud vill det och vill oss väl. Studiet av världen blir en kristen plikt. Kring 1700 banade sig tankar som dessa fram. Carl von Linné kan sägas vara rörelsens zenit. Från honom utgick lärjungar i alla riktningar för att utröna Skaparen och hans verk.

Corbin pekar på hur beskrivningar och tonfall ändras. Havet är nu något domesticerat, övertrumfat av stränderna som får det att hålla sig på sin plats. Den fallande vågen, då havet möter land, liknas vid ett bugande inför Gud. Det ymniga vidsträckta är en gåva till människan, med sitt salt, sin föda, och möjligheten till fortskaffning. Poeterna följer teologerna och lovsjunger detta uppfriskande nya motiv som tidigare – med sin monotoni och blåsande sand – setts som estetiskt hopplöst. En dammlucka hade öppnats. Som bara fortsatt att vidgas.

Två trender förstärkte den nya vågen. De besuttna ynglingar som genom en bildningsresa till klassiska orter på kontinenten – en Grand Tour – skulle skaffa sig ett grepp om världen utvidgade rutten till vissa kustlandskap. Vid bukten kring Neapel tyckte sig den beläste möta Tiberius och Vergilius, men här föll man också för de storslaget sköna scenerierna, vilka sedermera beskrevs så att än fler ville se dem. Av än större vikt var att det kring 1750 – då den allt sämre luften i städerna blivit sjukdomsalstrande – började anses hälsobringande att bada.

Vad vi ser är förstås de initiala ilarna till dagens oceaniska massturism. De första badorterna av format var Bath och Brighton i England. Succén var brakande; såväl kungligheter som uppkomlingar tog sig årligen till kanalkusten. Läkare föreskrev hydroterapi med ett visst antal dopp under si eller så lång tid. Professionella bad-assistenter sänkte ner badare och huvuden hölls under vattnet – helst så att de omtumlades av en våg. Det talades om att ”ta vågorna” som man tar medicin och närheten till tidvattnet ansågs kunna få en oregelbunden menstruationscykel på rätt bana. 1817 var fenomenet så allmänt att Jane Austen tyckte det var läge att driva med umgängesformerna vid en mindre badort, i den ofullbordade romanen Sanditon.

Engelsmännen var först i vattnet men badkulten spreds snart till Frankrike och tyska Östersjökusten. Gustafsberg utanför Uddevalla brukar räknas som Sveriges tidigaste badort med anor från 1780 – även denna fick glans av kungligt besök. Långsamt men grundligt skiftade människornas känsla för havet och kring mitten av 1800-talet var det slutligen upptäckt, enligt Corbin.

Men ja, här i Sverige pågår denna upptäckt fortfarande. Med Hammarby sjöstad, Alderholmen, Innerhamnen och Holmarna. Med Västra sjöstaden, Norr Vinstorp, Varvsholmen och Västerport.

Många av dagens chica stadsdelar vid havet har förstås industriers nedläggning som grund. Men hade det inte varit för ett nytt synsätt inom teologin för 300 år sedan hade kanske ingen velat befolka dem.

Men frågan är väl ändå om inte tidvattnet vänder, igen. Ytan må ligga vackert spegelblank i stadsplanernas prospekt men havets våldsamma kaotiska gränslöshet hotar oss. Som förr. Och mer ändå. Med stigande havsnivåer flyttas bostadsområden från kusten; och människorna konstruerar sköldar, bygger vallar och sinnrika kanalsystem som ska stävja havet, hålla det på plats. Men vidundret är tillbaka.

Nils Markus Karlsson
kulturarbetare

Litteratur

Alain Corbin: The Lure of the Sea, The discovery of the seaside 1750-1840, Penguin, 1994. Original: Le Territoire du vide, Aubier, 1988.

Célines ”Krig”: Vad kan en sådan människa lära oss?

Thu, 15 May 2025 04:00:00 GMT

Céline var misogyn, antisemit och en sällsynt våldsam pacifist. Men Kristoffer Leandoer vet ingen starkare litterär protest mot krig och dödsstraff.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Du måste bli hallick!” Så löd Louis-Ferdinand Célines ordagranna uppmaning till sin engelske översättare John Marks. Som en av hans svenska översättare vill jag tro att det var mitt uppdrag Céline talade om i så grova ordalag: att detta var hans vulgära metafor för uppgiften att förmedla det intima mötet på ett främmande språk mellan läsare och text. Tyvärr har jag helt fel: uppmaningen är högst bokstavligt menad. I sin brevväxling med Marks, som pågick i decennier, talade Céline hellre om sexualia än om litteratur, varvid han tog på sig den erfarne, äldre mannens roll – och hallickar var enligt honom de enda som verkligen förstod hur kvinnor skulle hanteras.

Marks, som framlevde sina dagar som utrikeskorrespondent och tjurfäktningsentusiast, verkar klokt nog ha ignorerat rådet. Men tyvärr censurerade han som översättare Célines text på all uttalad sexualitet så pass systematiskt att man kan tala om stympning. Ändå är det just i brevväxlingen med denne Marks som Céline definierar sin egen stil allra bäst: ”Allt det där är dans och musik. Ständigt på dödens rand: ramla inte ner där.”

1932 slog den unge franske läkaren Louis Ferdinand Destouches under pseudonymen Céline ner som en bomb med sin debutroman Resa till nattens ände, där det stelopererat rationella franska språket under hans händer återuppstod som ett följsamt redskap för dans på existensens yttersta rand. Men denna hypersensibilitet kan knappt separeras från sin motsats, en grovhet vars uppsåtlighet har något obehagligt grälsjukt över sig. Han var inbiten antisemit och öppen anhängare av nazismen under den tyska ockupationen av Frankrike.

”Du måste bli hallick!”

Den slutsatsen drar också huvudpersonen i Célines roman Krig, den förvirrade och febersjuke Ferdinand, på militärsjukhuset där han vårdas för en granatskada som invalidiserat honom partiellt för livet: ”Jag drog på mig kriget i min skalle”, säger han själv. ”Det fastnade i min skalle.”

Verklighetens Louis Ferdinand Destouches sårades 1914 på samma sätt som romanens Ferdinand – i högerarmen och huvudet – och led livet igenom av tinnitus och huvudvärk. Krig skrevs sannolikt 1934 och var tänkt som andra ronden i den uppgörelse med krigstraumat som kavallerist i första världskriget som inletts med Resa till nattens ände. Men romanen blev liggande, och när Céline, som dagligen mottog dödshot på grund av sin tyskvänlighet, i största hast flydde Paris sommaren 1944 tillsammans med hustru och katt, fanns Krig bland de 6000 manuskriptblad som blev kvar i lägenheten på Rue Girardon i Montmartre.

Först sextio år efter författarens död återfick rättsinnehavarna denna kvarlåtenskap, de sextusen sidorna visade sig innehålla flera i stort sett färdiga romanmanus och i maj 2022 inleddes utgivningen just med Krig: en litterär världssensation som ekade märkvärdigt av nyhetsbevakningen från den ryska invasionen av Ukraina, där krigshändelserna snart nådde ett statiskt skede som spöklikt påminde om första världskriget. Jag översatte romanen i en osäkerhetszon, inte alltid helt säker på om beskrivningen av krigets fasor, hemmafrontens enögda entusiasm och infanteristernas utmattning kom från Célines nittio år gamla romantext eller radions nyhetssändningar. Mitt intryck förstärktes av textens grundläggande hallucinatoriska karaktär: det är skallen på Ferdinand som är träffad, han yrar och svamlar och vet inte alltid själv vad som är syner och vad som är verkligt. Aldrig har en litterär text förmedlat så in på skinnet hur kriget förgör även dem det skonar, de som har turen att överleva både motståndarnas och den egna sidans eldgivning.

Sjukhuset ligger nära fronten, de sårade är ingalunda förskonade från krigets fasor. De ska inte bara stå ut att ha sina egna likkistor bokstavligt talat väntande i källaren, stå ut med dödsjämmer och amputeringshot, kanonmuller och fiendeflygets dagliga turer, utan dessutom med det ständiga hotet från militärdomstolen: sårades de verkligen i strid, är de inte i själva verket simulanter och desertörer, borde de inte ställas mot en vägg och skjutas? En gång i veckan ekar exekutionspatrullens skottsalvor i den lilla staden. Under sina långsamma promenader som konvalescent råkar Ferdinand på avrättningsplatsen och begrundar den oansenliga vägg som de dödsdömda ställs upp mot, ännu osäker på om inte hans egen resa kommer att sluta där: denna scen är i sin lågmälda, nästan stumma direkthet den mest vältaliga argumentation mot dödsstraffet jag läst, skriven alltså av en sällsynt våldsam pacifist, misogyn och antisemit: inte helt lätt att smälta.

Att berömma ett litterärt uttryck just för dess stumhet låter kanske konstigt, men jag kommer inte på något bättre sätt att beskriva det Céline åstadkommer i Krig. Han lyckas formulera en oartikulerad och språklös, närmast animalisk reaktion hos människan på militarismens och krigets övervåld: en stum och maktlös förtvivlan som bara kan få utlopp i egen grovhet och eget övervåld. I sjukhussalen handlar det i högst bokstavlig bemärkelse om en sårad, för att inte säga skadeskjuten manlighet – det läcker på alla möjliga håll och kanter – som får hitta sin kompensation där den kan, genom att fuska med vikterna, verka känslomässigt oberörd och försöka dra ner kvinnorna till sin egen nivå. Det är från denna de permanent vingklipptas sjuksal som Célines dagorder till översättaren härstammar: ”Du måste bli hallick!”

Man ska minnas att dessa stympade män, dessa spillror av mänsklighet, ändå tillhör den segrande sidan: de har överlevt, de har hyllats som hjältar, man skålar för dem och harangerar dem i högtidstal om nationens offervilja. Den solkiga misär Céline porträtterar så oförglömligt är krigets bästa-scenario, högsta vinsten. En mer träffande konsekvensutredning av vad krig faktiskt gör med sina deltagande har sannolikt aldrig skrivits.

Även det fortsatta författarskapet går att se i detta ljus. ”Vi är skrattretande, gamlingar från födseln!” säger Céline i sin näst sista roman Nord från 1960. Han tröttnar aldrig på att framställa sig själv som en grinig och snuskig gammal gubbe, finner samma glädje i att baktala sig själv som resten av världen. Men sin solidaritet med den sönderskjutna och livrädda pojke som dragit på sig kriget i sin skalle ger han aldrig upp. Och inte heller ger han någonsin upp sin dans och musik på dödens rand. Även om han mycket väl vet att till slut så är det där vi alla ramlar ner.

Kristoffer Leandoer
författare, översättare och kritiker

Mrs Dalloway: Hon blir kysst – och ögonblicket varar hela livet

Wed, 14 May 2025 04:00:00 GMT

Virginia Woolfs endagsroman Mrs Dalloway är en verklig klassiker. Men vad är det som gör den så bra? Karin Nykvist funderar över sin favorit.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vad är det med Mrs Dalloway? Hur kommer det sig att jag bara måste återvända till henne gång på gång, år efter år, att jag tvingar alla mina studenter att läsa om henne och aldrig kan hålla litteraturvetarens förväntade distans utan bara måste förklara för alla som vill eller inte kan undgå att lyssna att hon finns i min absoluta favoritroman?

Boken om henne handlar ju inte alls om något häpnadsväckande: en dam promenerar runt i London och ordnar en fest, samtidigt som en krigsveteran, skadad av första världskrigets skyttegravshelvete långsamt rör sig mot sitt självmord i samma stad. Och Mrs Dalloway är inte alls som jag – hoppas jag! Hon är snobbig, konservativ, dömande, arrogant – och inte helt lätt att tycka om. Trots att andra möjligheter fanns har hon valt det säkra livet och gift sig med en lagom ointressant man som gett henne en trygg position i samhällets societet. Själv broderar hon, handlar blommor, arrangerar fester och är – som hennes gamla kärlek Peter syrligt säger – en perfekt värdinna. Ytlig och lätt att glömma, med andra ord.

Så varför gör jag inte det?

Ja, grejen med Clarissa Dalloway är väl just att hon påminner mig om att den sorts människor som jag just beskrev faktiskt inte existerar: de ytliga, ointressanta, de som inte lämnar några spår. Vi bara tror att de finns. Virginia Woolfs mästerskap ligger i hur hon skriver fram den mänskliga erfarenheten, i all dess komplexitet. I Clarissa Dalloway får jag tillgång till en hel människa – på ett sätt som jag faktiskt inte kan få i verkliga livet. För porträttet av Clarissa tecknas inte bara genom hennes eget medvetande utan genom alla dem hon möter, de som känner henne väl och ser henne genom alla hennes tidigare, yngre versioner, och de som flyktigt korsar hennes väg på gatan.

Virginia Woolf struntade blankt i sin samtids förväntningar på hur en roman skulle skrivas. I stället gjorde hon som Clarissa själv: kastade sig ut i den vackra Londonmorgonen och lät läsaren följa med i livet som ständigt pågår – överallt. Så byter romanen perspektiv utan förvarningar, från den promenerande Mrs Dalloway till hennes gamla pojkvän Peter Walsh – som just kommit tillbaka till London från att ganska mediokert ha tjänat det brittiska imperiet i Indien – till ungdomskärleken Sally Seton som blivit Lady och fembarnsmor, till butiksinnehavare, gatuförsäljare och nyfikna flanörer. Och så ger den perspektivet till den svårt sjuke Septimus Smith och hans förtvivlade fru Lucrezia, för att låta det gå tillbaka till Clarissa – och vidare igen. Hon tänker på dem alla och på sig själv – medan de i sin tur betraktar henne – och tänker på sig själva.

Allt är relativt: tid, plats, minne, identitet – och människans sinnen och psykologi gör en objektiv upplevelse av världen omöjlig. ”Hon ville inte längre säga om någon människa i världen att hon eller han var det eller det [.…] ville inte säga om sig själv: jag

är det eller det” tänker Clarissa. För dum är hon inte, hon vet: allt är i flux. Det enda vi verkligen har är ögonblicket, vårt här och nu. Berättelserna, före och efter-tankarna, den skenbara logiken skapar vi själva. Men det är ögonblicken vi minns, synintrycken, dofterna, ljuden, mötet med den andre.

Ögonblick. Ordet återkommer genom romanen – i Eva Åsefeldts översättning hela femtiofyra gånger. För Woolf är det nämligen inte ett ord bland andra, inte en neutral beskrivning av en flyktig stund, utan centralt för hela hennes förståelse av livet. Hon kallar dem ”moments of being” – de ögonblick när livet plötsligt fylls av akut härvaro. De kommer sällan och oväntat. För Clarissa sker det till exempel när hon mitt på förmiddagen lägger av sig sin brosch i sitt sovrum. Woolf skriver att Clarissa: ”kastade sig […] ut i ögonblickets själva kärna, naglade fast det, där – ögonblicket denna förmiddag i juni som vilade under trycket av alla de andra förmiddagarna. Hon såg spegeln, toalettbordet och flaskorna som för första gången, samlade hela sitt jag till en enda punkt (med blicken mot spegeln), såg det späda rosa ansiktet hos den kvinna som samma kväll skulle hålla sin fest; Clarissa Dalloway, hon själv.”

Ögonblick som dessa kan, som Runeberg skrev, ”bli hos oss evigt”. Som en annan morgon, mer än trettio år tidigare, när Sally plötsligt kysste henne på en terrass: ”det mest fulländade ögonblicket i hennes liv”.

Clarissa återkommer ständigt till denna stund och till den hon var då. Då när alla dörrar till livet fortfarande stod öppna. Då, när hon gjorde slut med Peter Walsh – och kysste Sally. Sedan dess har livets dörrar stängts, en efter en. Har hon valt rätt? Var det rätt att tacka nej till allt det osäkra och otippade - och i stället bli fru Dalloway?

Virginia Woolf hade hunnit bli fyrtio när hon skapade sin Clarissa. Hon bodde då tillfälligt i Richmond, där hon och hennes man Leonard hade startat Hogarth Press, mycket för att Virginia skulle ha något att göra – hon led sedan barndomen av bräcklig mental hälsa.

Många läsare har funderat på hur mycket av författaren som finns i Mrs Dalloway. Det är lite roligt, för Woolf var knappast någon borgerlig societetsdam som gav fester för konservativa premiärministrar och andra noggrant utvalda medlemmar av societeten. Hon var ju bohem, ganska så fattig, gift med en socialist och uppslukad av konst och litteratur. Mrs Dalloway broderar – Virginia Woolf läste James Joyce. Mrs Dalloway planerar menyer – Virginia Woolf satte texten till T.S. Eliots ”Det öde landet” – som gavs ut som bok på paret Woolfs lilla förlag 1923, samtidigt som Virginia skrev på sin roman.

Men jag förstår tanken - för visst finns likheterna där. Clarissa ser och noterar det mesta som har med samtidens sociala spel att göra. Men till skillnad från sin skapare Virginia väljer hon bara att spela med. Kanske är Clarissa Dalloway allt det som Woolf själv hade kunnat bli, om hon inte gjort uppror mot det viktorianska samhälle hennes samtid och stränga far uppfostrade henne till.

Och det är väl just i det att vara människa i världen, bland andra människor, som jag och Clarissa – och för den delen Virginia Woolf – möts och är lika varandra. Upptagna med vardagens små planer, fasta i oss själva och våra sinnens och tankars begränsningar medan livet pågår och pågår – och plötsligt slår oss med sin storslagenhet, skönhet och korthet – i varats utsträckta ögonblick.

Och alla har vi väl våra egna varianter av Sally Seton-kyssar där någonstans längst inne: minnen som vi vårdar och som kommer att försvinna med oss.

En av litteraturens främsta egenskaper är att den får oss att känna igen människor vi aldrig mött. Jag känner igen Clarissa Dalloway – trots att hon är hundra år äldre än jag och bara ett stycke text, en uppfinning. För någonstans är det ju ändå så, att Clarissa Dalloway, ja, det är ju jag.

Och du.

Karin Nykvist
litteraturvetare och kritiker

Litteratur

Virginia Woolf: Mrs Dalloway. Översättning: Eva Åsefeldt. Albert Bonniers förlag, 2025.

Pynchon, Vonnegut och Heller: Vad kan fåglarna berätta om en massaker?

Tue, 13 May 2025 04:00:00 GMT

Ett av mer oväntade svaren på andra världskrigets fasor kom från den amerikanska romankonsten. Mattias Hagberg funderar över kriget som fars.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Mellan den 13 och den 15 februari 1945 genomförde hundratals brittiska och amerikanska bombplan en serie räder mot Dresden, en stad som fram till dess varit förskonad från angrepp.

Brandbomberna skapade en eldstorm som förödde stadens centrala delar och tog livet av runt 25 000 civila som gömde sig i källare och skyddsrum.

En ung Kurt Vonnegut befann sig i staden. Han var krigsfånge och överlevde tack vare en slump. Tillsammans med ett hundratal andra amerikanska soldater satt han, i brist på interneringsplatser, inspärrad i källaren i ett slakthus i utkanten av centrala Dresden. Han hörde branden, kände värmen, men klarade sig oskadd – åtminstone i fysisk bemärkelse. Efteråt blev han och de andra krigsfångarna beordrade att bistå i uppröjningen av staden. De samlade lik. De grävde fram lik. Staplade lik. Brände lik.

Minnena från terrorbombningen av Dresden skulle förfölja Kurt Vonnegut livet ut, som en närmast obegriplig erfarenhet. Gång på gång försökte han, när han etablerat sig som författare hemma i USA, att sätt ord på det han upplevt. Men språket verkade inte räcka till. Eller som han själv skulle komma att uttrycka det: ”… det finns inget intelligent att säga om en massaker.”

Till slut, mot 1960-talets sista år, satte han sig ändå ner och skrev. Orden kom till honom, men han var tvungen att gå en omväg. Texten, romanen, tog formen av en fars, en absurd saga, en skruvad komedi. När den publicerades fick den titeln ”Slakthus 5”, och är numera en av världens mest kända krigsromaner. Men den handlar egentligen inte om krig. Den handlar om Billy Pilgrim, en medelålders optiker i efterkrigstidens USA, som blivit kidnappad av utomjordingar och därför kan uppleva alla skeden i sitt liv på en och samma gång. Oupphörligen kastas han fram och tillbaka i tiden, till sin familjs förtvivlan. Det är inte helt enkelt att leva med en tidsresenär.

”Slakthus 5” är en roman utan egentlig struktur. Tiden är söndertrasad och intrigen fragmentarisk, men den har ett centrum, en nollpunkt. Billy Pilgrim har, precis som Kurt Vonnegut själv, upplevt terrorbombningarna av Dresden. Men det enda han egentligen har att säga om detta extrema våld är romanens återkommande mantra: ”Så kan det gå.”

Billy Pilgrim är en fånig karaktär. Han befinner sig ljusår från de hjältar som blivit stapelvara i fiktionen om andra världskriget. Han är rädd och tafatt. Snubblar fram genom tillvaron och kriget.

Lika fånig är Yossarian, huvudpersonen i ”Moment 22”, Joseph Hellers satiriska skildring av en skvadron amerikanska bombflygare under krigets slutskede, med enda skillnaden att Yossarian råkar bomba i stället för att bli bombad.

Ja, så kan det gå.

I litteraturhistorien brukar ”Slakthus 5” och ”Moment 22” länkas samman med Thomas Pynchons ”Gravitationens regnbåge”. Alla bär de på tydliga och gemensamma drag, såväl stilistiskt som tematiskt. Här finns inga vinnare eller förlorare. Inga hjältar eller skurkar. Inget ont eller gott. Bara en absurd och svåröverskådlig, för att inte säga sönderslagen, verklighet.

Här, i dessa verk, är kriget en mörk komedi, en absurd fars, ett postmodernistiskt spektakel. Men inte för att dessa författare är blinda för våldet, smärtan och skräcken – tvärtom. Det finns helt enkelt inget intelligent att säga om en massaker, om ett våld som antagit sådana proportioner, och en sådan teknologisk och byråkratisk förfining, att det mänskliga förståndet upphör att räcka till.

Alla tre romanerna rör sig därför i utkanten av kriget. Själva striderna, själva våldet, är aldrig i centrum. Nästan hela ”Slakthus 5” utspelar sig efter krigsslutet, i USA eller i rymden; ”Moment 22” är förlagd till en flygbas på en ö i Medelhavet, långt från de städer som ska bombas; och i ”Gravitationens regnbåge” följer romanens huvudperson, Tyrone Slothrop, kriget på håll, först som underrättelseofficer i London, sen som fredlös på kontinenten dagarna och veckorna efter freden.

Det som ska berättas är för smärtsamt för att sägas rakt ut.

Humorn, det farsartade i dessa romaner, går att förstå på samma sätt. Det traumatiska, det som gör så ont att språket bryter samman, går bara att närma sig på omvägar – genom att ställa världen på huvudet, genom att vända ut och in på det invanda.

I ”Moment 22” är krigets logik vrängd till en skrattspegel. Huvudpersonen Yossarian försöker genom hela romanen bli befriad från tjänstgöring eftersom alla i kriget vill mörda honom; tyskarna skjuter på hans plan så fort de får chansen, och hans egna befäl envisas med att skicka honom på livsfarliga uppdrag med en enda förklaring: att kriget, nationen och framtiden kräver hans mod. Men, undrar Yossarian, gång på gång: ”Vad är det för mening med att vinna kriget om jag själv är död.”

Och dö kommer han nästan givet att göra eftersom hans befäl oavbrutet lägger till nya uppdrag för att gynna sina egna karriärer i den militära byråkratin. Nej, Yossarian kan inte komma undan. Hans förståelse för krigets absoluta vansinne är ett bevis på att han är mentalt frisk, och därmed kapabel att fortsätta flyga och fortsätta bomba stad efter stad. Det är denna regel som är moment 22.

Samma princip, samma galna logik, genomsyrar på sätt och vis även ”Slakthus 5” och ”Gravitationens regnbåge”. Det moderna kriget, präglat av massförstörelse, byråkrati och statistik, har inget heroiskt över sig. Här finns inga segrar eller förluster. Bara en närmast oändlig förmåga att förstöra.

Yossarian väljer till slut att desertera. Han flyr för att ta sig till det neutrala Sverige, men läsaren får aldrig reda på om han lyckas. På romanens sista sida står det bara att han försvann. Samma sak händer i ”Gravitationens regnbåge”. Mot slutet av Thomas Pynchons väldiga roman är det som om huvudpersonen Tyrone Slothrop långsamt upphör att finnas till. Hans identitet blir alltmer upplöst, hans förmåga att agera alltmer otydlig. Till slut är han också försvunnen.

Ja, total utplåning är det moderna krigets etos.

Kurt Vonnegut beskriver det enda som återstår: ”Alla förutsätts vara döda, aldrig säga någonting eller önska någonting mer. Allting förutsätts vara mycket tyst efter en massaker, och är det också alltid, om man bortser från fåglarna. Och vad säger då fåglarna? Allt som går att säga om en massaker, sådant som ’Poo-tii-viit?’”

Så kan det gå.

Mattias Hagberg
författare, journalist och lektor i litterär gestaltning

20-talets romaner: Är världen lika förvirrad som efter första världskriget?

Mon, 12 May 2025 04:00:00 GMT

1920-talets författare sörjde inte bara alla döda, utan främst att mänskligheten gått förlorad. Anna Thulin funderar över hur det påverkade romankonsten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2020-10-01. Texten är inläst av Sofia Strandberg.

Hur mäter man förlusten av ett krig? I kroppar: tio miljoner döda, dubbelt så många sårade och skadade. I platser: ödelagda städer, brända landskap och skyttegravar som djupa, blödande sår. Men platser och kroppar rymmer inte allt. Kanske är det tomheten vi istället bör mäta: det outtalade, minnena som trycks undan och förtvinar, den ekande tystnaden efter de ofödda som aldrig blir till.

Ja, första världskriget var ett oöverskådligt trauma för stora delar av världen, och så klart för Europa. Vi kan försöka föra räkenskap över synliga och osynliga förluster, men all sorg kommer ändå inte att rymmas. Ur askan reste sig dock något nytt, inte minst inom den europeiska romankonsten. På 1920-talet skrevs några av århundradets främsta böcker – romaner som Thomas Manns ”Bergtagen”, André Gides ”Falskmyntarna”, Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” och Herman Hesses ”Stäppvargen”. Skildringar av väldigt olika slag, men som har gemensamt att de försökte bearbeta krigets trauma och skildra författarens idéer om samhället och människan. Och trots att de är skrivna i 1900-talets början, har dåtidens romaner mer gemensamt med senare författare än vad man först kan tro.

Thomas Mann har kallat människan för ”livets sorgebarn”. I så fall är 1920-talets romaner krigets sorgebarn, skriver journalisten och författaren Åke Lundqvist i sin bok med samma namn. Där skildrar han tiden före och under och efter första världskriget, och djupläser sju romaner från efterkrigstiden – romaner som alla söker ett ljus i mörkret. För hur kunde européerna, som stolt tänkt att de burit på humanitetens och förnuftets fana, falla ut i en sådan katastrof? Det måste vara idéerna det var fel på! Inte främst de politiska idéerna, tänkte författarna, utan de mänskliga grundvalarna.

Ja, vad innebär det egentligen att vara människa? Känslan på 1920-talet var att allting stod i sönderfall. Nationer, ekonomi och gamla religiösa och vetenskapliga sanningar. Ingenting gick att lita på. Det gav en längtan tillbaka, efter något ursprungligt och meningsfullt. Man sökte sig till andra länder, till vetenskapen, till svunna civilisationer och inåt sig själv. Mann, Gide, Woolf och Hesse deltog inte i några strider och skrev inte uttryckligen om kriget. Men känslan av förlust var ett arv från kriget. Den vilade som en skugga över de överlevande.

På samma sätt fortsätter skuggor att vila över oss. Det ger avtryck i litteraturen.

Några böcker om första världskriget kom visserligen tidigt, under själva krigsåren, men det var först med Erich Maria Remarques roman ”På västfronten intet nytt”, från 1929, som genombrottet kom för krigslitteraturen. På samma sätt dröjde det innan andra världskrigets vittneslitteratur om Förintelsen nådde fram till läsarnas medvetande. Kanske tog det tid för publiken att mogna. Kanske för författarna att våga skriva, trygga från hot om våld och plötsliga försvinnanden.

1920-talets europeiska författare upplevde inte samma hot, men riskerade att utsättas för censur för att de bröt mot konventioner. De sörjde inte i första hand de miljontals liv som gått till spillo under första världskriget – utan att mänskligheten som helhet gått förlorad. Åke Lundqvist uttrycker det fint i sin bok: ”Samhälleliga andliga värden har dödligt skadats i kriget. Men det ljus som brinner i människan är intakt. Dess förmåga att påverka världens gång må vara oviss. Dock finns den där, som en motkraft. Detta är kärnan i den andliga tro som tjugotalets europeiska idéromaner förmedlar.”

Det andliga inuti oss själva. Människan istället för gud. Ja, vi lever fortfarande – eller på nytt – i ett famlande efter andliga värden. Den nya världen har visats sig vara mer globaliserad och sammanknuten än någonsin tidigare, och samtidigt mer fragmenterad och upplöst för individen. Inte underligt att man kan känna sig som Clarissa i Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”, där hon går genom staden, totalt uppslukad och förundrad över alla intryck som möter henne – för att i nästa sekund falla ned i modlöst mörker. Livslusten och meningslösheten lever tätt sida vid sida. För att hitta en plats i samtiden dyker man in i sig själv och lägger ihop skärvor av minnen så att man förstår något om världen.

Att dyka ned i sig själv och pussla ihop minnen för att förstå sin samtid…. Visst låter det som en annan litterär genre? Jag tänker såklart på autofiktionen, och undrar om inte vågen av självframställningar har en del gemensamt med förra sekelskiftets litteratur. 1920-talets författare upplevde att de förlorat den gamla sanningen om världen, ja, hela den gamla världen dog i första världskriget. Själva försöker vi navigera mellan falska nyheter, företagens storytelling och sociala mediers polerade yta. Vad är autentiskt när sanningen blivit fiktion? Och vad ska egentligen en roman vara, när allt vi omgärdas av är berättelser?

Det är svårt att peka ut vad som är nytt, särskilt som man är mitt uppe i ett skeende, säger den norska litteraturprofessorn Toril Moi i en föreläsning om Karl Ove Knausgård på Lunds Universitet 2019. Men hon pekar på förlusten av sanningen som en avgörande drivkraft för autofiktionens pionjärer, från Annie Ernaux till Knausgård: ”Liksom alla stora konstnärliga rörelser tar också den här upp något oroande i vår kultur, nämligen den ökande produktionen av fiktioner, som nu hotar att drunkna oss i det falska, det oäkta och det overkliga.” Genom att skala av lagren av fiktion vill författarna blottlägga sanningen. Inte den torrt objektiva sanningen, utan den mänskliga och meningsskapande. Inte helt olikt vad 1920-talets författare strävade efter.

Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men exakt hur mäter man förlusten av ett krig? Den går inte att mäta, är det enkla svaret. Varken i kroppar eller platser eller tomhet. Många av oss som själva förskonats hör ekot av släktingar som överlevde eller som inte gjorde det. Soldater som återvände; eller inte gjorde det. Återigen sover många av oss med någon som vaknar upp i ett skrik mitt i natten när minnena tränger sig på. Att dö är inte svårt, nej, att leva är det svåra. Kanske, i bästa fall, kan litteraturen visa oss en väg.

Text: Anna Thulin, journalist

Tal: Sofia Strandberg

Läsning och lyssning

Åke Lundqvist: ”Krigets sorgebarn: Om 1920-talets europeiska idéromaner”, Carlssons bokförlag, 2018.

”Knausgård: In Search of a New Form” av Toril Moi, föreläsning på Lunds universitet 2019.

John Keats poetik: Låt oss öppna våra blad som blommor!

Thu, 08 May 2025 04:00:00 GMT

Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Kristoffer Leandoer ser hur en romantisk poet blev stor genom att försvinna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Tidigt på morgonen lördagen den 26 oktober 1816 vandrar den tjugoårige romantiske poeten och läkarstudenten John Keats tvärs genom London från Warner Street till sin bostad intill Guy’s Hospital i Southwark – enligt kartan i min dator en 53 minuters promenad söderut över Themsen. Det är en vacker höstmorgon, solen förgyller Londons spiror och tak och han har mycket att tänka på efter en natt tillbringad med läsning ur en lånad dyrgrip, folioutgåvan av George Chapmans klassiska Homerosöversättning.

Chapman var Shakespeares samtida och hans ambition var att göra Homeros på engelska till ett diktverk i egen rätt, att som han själv sade ”öppna Poesin med Poesi”.

Chapman ville besvara dikten, med andra ord, och medan han promenerar börjar Keats i sin tur formulera ett eget gensvar på nattens läsning. Vad är det han varit med om? Det känns som han varit ute på en mycket lång resa:

Jag färdats kring i mången gyllne trakt

och skådat månget praktfullt kungarike

och öar västerut förutan like

där barder böjt sig för Apollos makt.

Så börjar, i Gunnar Hardings svenska tolkning, den sonett som Keats komponerar i huvudet under sin vandring och skyndar sig att fästa på papper vid hemkomsten – fjorton rader som han genast skickar till föregående kvälls värd, som får den innan klockan ens hunnit bli tio på förmiddagen. Keats skrev alltid snabbt: vid ett tillfälle åstadkom han i vittnens närvaro en regelmässig sonett på mindre än en kvart.

Men vad är det för resor han talar om?

Visserligen skulle han bara några år senare dö vid Spanska trappan i Rom, men vid det här tillfället har Londonpojken ännu aldrig varit utomlands, de praktfulla kungariken och gyllne trakterna har han bara sett i sitt eget huvud, de är vad som brukar kallas läsefrukter, det vill säga samarbeten mellan den egna fantasin och orden man läser. Ingen har skildrat den komplicerade mentala process som läsandet innebär lika målande som Keats i denna dikt, ”On First Looking into Chapman’s Homer”, som på svenska fått namnet ”Min första blick i Chapmans Homerosöversättning”. Med några få ord visar han hur läsaren blir medskapande genom att bära med sig sin förkunskap och sin förväntan till mötet med texten.

Och mången skön berättelse jag hörde

om mörkögde Homeros och hans länder,

men fick först andas doften av hans stränder

när Chapmans starka stämma dit mig förde.

Till denna subtila växelverkan, där läsaren skriver boken och boken skriver läsaren, bidrar att det är en översättning, det är alltså inte alls Homeros egna ord som står i centrum för upplevelsen utan främst vilka signalsubstanser de frigör inne i John Keats. Det landskap som breder ut sig för den tjugoårige skaldens inre syn är varken homeriskt eller londonskt, det boken skriver i honom är något tredje, helt nytt; en värld som inte funnits förrän nu. Det är också som upptäckare han beskriver sig, det hans blick mött i den gamla folieutgåvan var inte dammiga bokstäver utan nya världar och en ny ocean:

Det var som när en stjärnskådare får

syn på en ny planet på himmelen,

eller som Cortez när hans örnblick når

ut över Stilla havet, och hans män

i vild förväntan runt kring honom står

i tystnad på ett berg i Darien.

Strax efter att ha författat denna rymdodyssé på bara fjorton rader bestämmer sig Keats för att hoppa av sina läkarstudier, slänga bort fyra års utbildning och döma sig själv till ett liv i ekonomisk osäkerhet. Han förklarar beslutet med att han ”besitter Förmågor som är större än de flesta människors”.

Det är ett nyktert konstaterande, inte det minsta skrytsamt. Keats hade en ovanligt klar syn på sig själv och visste hur dessa Förmågor bäst skulle sättas i arbete. Hans egen term för detta var ”negative capability”, negativ förmåga.

Det vill säga att göra sig själv till ingen, tömma sig själv och uppgå i en annan varelse: ”Om en sparv visar sig utanför mitt fönster tar jag del i dess existens och börjar picka i gruset … på ytterst kort tid tillintetgörs mitt eget jag.”

Hans orubbliga självförtroende som poet grundade sig i vetskapen om denna förmåga till självförglömmelse. ”Det slog mig genast”, förklarar han, ”vilken egenskap som krävs för att skapa en Framstående Människa & som Shakespeare besatt i så enormt hög grad – jag menar Negativ Förmåga, det vill säga när en människa har förmågan att vara kvar i osäkerhet, Gåtor, tvivel, utan att göra något irriterande försök att sträcka sig efter fakta & förnuft.”

Sinnesintryck hellre än ideologi och tankar. Se hellre än veta. Se med andras ögon hellre än sina egna, eftersom de egna är inställda på det de redan känner till.

”Låt oss öppna våra blad som blommor och bli passiva och mottagliga”, säger han. ”Jag lever i ögat, och min egen fantasi erkänner sig överträffad och får vila.”

Keats säger det gång på gång: det viktiga är att inte ha någon personlighet, att inte ta plats själv. Man skriver inte, man blir skriven. Man läser inte, man blir läst. Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Han väljer de minsta och gråaste varelserna för att förklara skapandets processer, en sparv eller en spindel:

”Det tycks mig att nästan varje Människa likt Spindeln utifrån sitt eget inre kan spinna sitt eget rymliga Citadell”, säger han. ”Jag tänker inte inbilla mig att en Människa kan vara jämlik med Jupiter, utan tänker att hon borde vara riktigt nöjd som ett slags köks-Merkurius, eller till och med som ett enkelt Bi.”

Poeten är den mest opoetiska varelsen i hela skapelsen, eftersom poeten saknar egen identitet och måste fyllas av någon annan Kropp. Solen, Månen, Havet är poetiska och äger egna oföränderliga attribut – poeten äger ingenting eget. Livet är ett högst tillfälligt lån, det vet han bättre än någon. Existensen är så overklig att tanken på dess overklighet gör honom full i skratt.

I sitt allra sista brev sörjde han den sinnliga världen. Men det är en yrkesmans och hantverkares sorg över all omsorgsfullt förvärvad kunskap som nu går förlorad, kunskapen om ”kontrastverkan, ljus och skugga, all denna information som är nödvändig för en dikt.”

Det Keats visste var att vägen till sinnevärlden faktiskt går genom orden, om man nu råkar vara försedd med en mänsklig hjärna. Vi vet för mycket. Att läsa och skriva är det sätt vi har att befrias från det vi vet och möta det vi inte vet.

Bara ord kan kortsluta ord och öppna nya världar, nya gyllne trakter.

Kristoffer Leandoer
författare, kritiker och översättare

Litteratur

Gunnar Harding: Där döda murar står – Lord Byron och hans samtida. Wahlström och Widstrand, 2002.

Fraktaler: Från romaner till romanesco

Wed, 07 May 2025 04:00:00 GMT

Från moln till Mozart, från kustlinjer till livets slut, återfinns fraktaler. Helena Granström funderar över verklighetens och konstens struktur.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När en matematiker försöker sig på att skämta kan det låta såhär:

Vad står bokstaven B för i Benoit B Mandelbrot? Rätt svar: Benoit B Mandelbrot.

Huruvida denna vits någonsin åstadkommer några skrattsalvor ska jag låta vara osagt, men den som förstår poängen har i alla fall också förstått vad som kännetecknar fraktalerna, de matematiska objekt som utforskades ingående av just denne Mandelbrot: att de innehåller delen som är helheten som innehåller delen som är helheten, och så vidare.

Därav skämtets poäng: Namnet Benoit B Mandelbrot inneslutet i namnet Benoit B Mandelbrot inneslutet i namnet Benoit B Mandelbrot i all oändlighet.

Man kan tänka på ett blomkålshuvud, eller ännu hellre på en romanesco: Bryt loss en bukett, och du kommer i denna bukett att få se det stora huvudet i mindre format. Bryt loss en mindre bukett av denna bukett, och så ännu en mindre från denna: Samma sak upprepar sig, med allt mindre kålhuvuden som fortsätter att spira från allt mindre kålhuvuden.

En ovanligt hänförande fraktal kallad Mandelbrotmängden upptäcktes av Mandelbrot själv, och karakteriseras av att en förhållandevis enkel formel ger upphov till en närmast outtömlig komplexitet: ett outgrundligt överflödande universum alstrat av en simpel instruktion. Inför denna rikedom är det svårt att hålla fast vid tanken på att matematiken bara skulle vara något som människan har hittat på: ”Mandelbrotmängden är”, som matematikern Roger Penrose påpekat, ”inte något som det mänskliga sinnet har uppfunnit; den upptäcktes.” Precis på samma sätt som Mount Everest, finns den bara där.

Men fraktalerna existerar alltså inte enbart i den rena matematikens sfär, utan i högsta grad i verkligheten: Vi kan finna dem i kustlinjer och floddeltan, ormbunkar och åskviggar, blodkärl och neuroner, galaxkluster och bergskedjor och moln. I var och en av dessa strukturer ser man helheten upprepa sig i de mindre delarna: Den som betraktar en del av en bergig kust kan inte utifrån dess form avgöra om det är en liten sträcka som de ser på nära håll, eller en längre på stort avstånd; och varje liten del av ett moln skulle, betraktad för sig själv, lika gärna kunna vara det stora molnet självt. Till och med vår arvsmassa är arrangerad enligt denna struktur, inpassad i den trånga cellkärnan genom identiska vikningar som sker i mindre och mindre skala.

Naturen är, med andra ord, i högsta grad fraktal – och år 2016 kom ett antal polska kärnfysiker lite oväntat också fram till slutsatsen att detsamma gäller litteraturen.

Det är en häpnadsväckande upptäckt, även om den kanske är lite mindre fruktbar än vad en författare skulle önska – för hur gärna jag än vill skulle jag inte kunna låta varje stycke i denna essä utgöra en miniatyr av helheten – och varje mening en miniatyr av varje stycke – och varje ord en miniatyr av varje mening. Även om det hade varit outsägligt elegant.

Den amerikanska författaren Paul Auster har visserligen gjort gällande att den första meningen i hans roman Mr Vertigo innehåller essensen av hela verket – men den fraktala strukturen i kända verk av författare som Virginia Woolf och Robert Bolano låter sig avtäckas först genom ingående statistisk analys. De litteraturintresserade polska fysikerna genomförde till exempel en kartläggning av fördelningen av meningarnas längd i de romaner de studerade: Vad som framträdde var en form av idealt fraktalmönster, särskilt skönjbart i den typ av litteratur som brukar betecknas som medvetandeström. Mest fraktal av alla – till och med multifraktal, det vill säga innehållande fraktaler av fraktaler – lär James Joyces svårgenomträngliga Finnegan’s Wake vara.

När det gäller lyrik har en ambitiös forskare med en besläktad metod lyckats med konststycket att finna Cantormängden, en annan känd fraktal, i form av förekomsten av ordet know i en dikt av den amerikanske poeten Wallace Stevens. Och även i musiken är det möjligt att finna fraktala strukturer – föga förvånande till exempel hos en kompositör som Johann Sebastian Bach, i vars tredje cellosvit en musicerande matematiker lyckats identifiera ett påfallande exakt exempel på samma Cantormängd.

Bevisar det att konstnärerna, tidigare än matematikerna, har förmått att uppfatta tillvarons inre struktur? Att dessa skapande människor på ett omedvetet vis har anat formen hos de kärl som fyller människokroppens lungvävnad, hos de kärl i vilka dess blod flödar och hos det nätverk av nervceller som överhuvudtaget gör aningar – omedvetna eller inte – möjliga. Kanske är det denna djupt liggande intuition som Mandelbrot själv också anspelar på när han konstaterar att barn inte undrar ”över temperaturen hos en gas eller kollisioner mellan atomer, utan över formerna hos träd, moln och blixtar.” Undrar de, för att de i dessa former identifierar något märkvärdigt bekant, något som lånar sin form också åt deras eget inre?

Men å andra sidan skulle författarnas benägenhet att skriva fram fraktaler kunna ges en mer prosaisk förklaring än så, för också det mänskliga livets yttre ramar låter oss ju stifta bekantskap med det fraktala: Dygnet kan förstås som en miniatyr av året som i sin tur kan framstå som en miniatyr av det mänskliga livsförloppet. Men inte bara det: Möjligen, skriver matematikern Michael Frame i den märkliga lilla skriften The Geometry of Grief, kan även sorgen sägas uppvisa en självlikhet på olika skalor, eftersom varje sorg i sin tur består av många små delsorger, varje förlust av en mängd olika möjligheter eller tillfällen eller erfarenheter som för alltid gått förlorade. Inuti sorgen över en älskad människas bortgång, oövervinnerlig i sin väldighet, finns sorgen över att aldrig mer få hålla hennes hand, över att aldrig mer få höra hennes röst, över att aldrig mer få vända sig till henne med sina tankar. Och det faktum att de många små sorgerna liknar den stora sorgen i art om än inte i storlek gör det möjligt, fortsätter Frame sitt resonemang, att öva sig: Att lära sig ett sätt att tackla den väldiga, till synes ohanterliga sorgen, genom att prövande och försiktigt ta sig an de mindre sorgerna, en i sänder.

Och betraktat med den fraktala geometrins blick framstår på sätt och vis hela livet så, som en repetition i liten skala för de stora skeenden som hela tiden – och samtidigt, bara långsammare – utspelar sig: varje glädje en liten replik av den större glädjen, varje misslyckande och varje närmande och varje känslosvall en replik av sina större motsvarigheter av vilka de också utgör en del. Och förstås – detta är väl den fraktala livsstrukturens dystraste sida – utgör var och en av tillvarons otaliga förluster en sorts miniatyr av den slutliga förlust som väntar oss alla, den av livet självt.

Hur man ska gaska upp sig efter en sådan nedslående insikt är inte helt klart – men kanske kan åtminstone matematikerna ibland oss finna lättnad i ännu ett exempel på humor för de få:

–Hur gick det för matematikern som blev gammal och sjuk, dog han?

–Nejdå. Han förlorade bara några av sina funktioner.

Helena Granström
författare med bakgrund inom fysik och matematik

Kovariationer: Är Mamma Mu en himmelsk kviga eller klimatkass kossa?

Tue, 06 May 2025 04:00:00 GMT

Kon har vandrat från dyrkat gudaväsen till hornlös mjölkmaskin och metanrapande klimatbov. Ann-Helen Meyer von Bremen följer hennes väg in i fabriken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I begynnelsen var kon. Audhumbla gav di åt jätten Ymer och slickade rimfrosten från stenarna och skapade på det viset Bure, han som blev gudarnas förfader i den nordiska gudasagan.

I begynnelsen var kon, inte bara i den nordiska mytologin utan även i många andra skapelseberättelser och religioner. Den egyptiska Hathor, återfödelsens gudinna, födde varje morgon fram solen och bar den mellan sina horn. Israeliterna lät döda 3 000 av sitt eget folk för att de dansade runt guldkalven, en symbol för guden Baal och stark konkurrent till Jahve. Hinduismen har flera gudomliga nötkreatur. Tjurguden Nandi har stark koppling till Shiva och Nandi bär också de döda hinduernas själar i Vietnam, till Indien. Kogudinnan Surabhi, mor till alla kor, skapas när gudar och demoner kärnar det kosmiska mjölkhavet. Hela Vintergatan är för övrigt skapat av komjölk, när Krishna och mjölkerskornas gudinna Radha, råkade spilla ut drycken över hela himlen. I den grekiska mytologin är det istället gudinnan Heras mjölk som ger upphov till Vintergatan, eller Milchstrasse, Milky Way, Voie lactée eller Melkeveien som det heter på andra språk.

Hur kommer det sig då att detta djur som inte bara i religioner utan också i människors vardagsliv så starkt har förknippats med skapelse, liv och fruktsamhet, i dag ses som ett hot mot vår existens? Eller rättare sagt, hennes rapar?

Den ko som är den vanliga i Sverige, Bos taurus, härstammar från uroxen som var en imponerande bjässe. De största tjurarna hade en mankhöjd på två meter, kunde väga över ett ton, hade väldiga horn och ansågs vildsinta. Julius Caesar menade att de inte gick att tämja ens som kalvar. Så varför ge sig i kast med dessa farliga djur? Människan hade redan tämjt geten och fåret och det fanns gott om vilda djur där boskapsskötarna etablerade sig.

En teori är att det inte var mjölken eller köttet utan rituella skäl bakom domesticeringen. De stora hornen sågs som symboler för himlakroppar som månen, med koppling till fertilitet. Kon blev också snabbt en statusmarkör och symbol för kapital. Ordet fä för boskap betydde ursprungligen egendom och latinets, pecunia, pengar, kommer från pecus, boskap. Fortfarande är rollen som flyttbart kapital, bytesmedel och status, den viktigaste rollen för kor i många boskapskulturer.

Under lång tid sågs kon som något mycket värdefullt - religiöst, ekonomiskt men också som sällskap. Det finns många skildringar i litteraturen och filmen över den nära relationen mellan kon och människan. I novellen ”Skiljas från sin vän” skildrar lappmarksläkaren och författaren Einar Wallquist detta när han skriver om Mor Katrin som blivit gammal, sjuk och övertalats att skicka kon på slakt. Men det är inget lätt beslut.

”Kossan var hennes enda sällskap, hennes riktiga vän, som hon kunde få prata med så mycket hon ville i sin ensamhet och som hon mötte tillgivenhet av.”

Efter nattens sömn ändrar hon sig dock och bestämmer sig för att säga nej till slaktaren: ”Ty det skulle han veta, att ömhet och sällskap och en ko, det säljer man inte!”

I Sverige brukar det heta att malmen och skogen har spelat en stor roll för framväxten av det moderna Sverige, men man skulle också kunna nämna kon. Det var runt henne och hennes mjölk, kött, kalvar, gödsel, hud och dragkraft som det mesta kretsade inom lantbruket. Det var försäljningen av hennes smör och ost som gjorde det möjligt för lanthushållen att skaffa de saker som man behövde. Kon står också i centrum när Sverige anammar de nya jordbruksmetoderna från Europa under 1800-talet. Då börjar man bland annat att odla vall (en blandning av gräs och kvävefixerande grödor som klöver) på åkrarna. Det här gav inte bara mer mat till fler kor utan även till fler människor och fler händer kunde sättas i arbete, vilket var en förutsättning för industrialiseringen.

Samtidigt som jordbruket börjar kommersialiseras under 1800-talet, växer statarsamhället fram. Herrgårdarna specialiserar sig på mjölkproduktionen som kräver mer arbetskraft och billig sådan. Statarna jobbar hårt och länge, bor i eländiga bostäder och får sin lön främst i form av stat, det vill säga i form av mat från gården. För statarfruarna innebär makens anställning ett extra gissel.

”I stället för att hälsas med tillfredsställelse som en extra inkomstkälla har statarhustruns mjölkningsplikt nästan kommit att bli statsystemets värsta plågoris, dess vita piska”.

Ivar Lo-Johansson beskriver träffande vad som har hänt. Mjölkningen som tidigare var något positivt, har blivit en plåga. Det vi ser, är början på den industrialiserade lagården.

Om kvinnan var slaven i herrgårdarnas mjölkgårdar har kon alltmer axlat den rollen. Descartes syn på djuren som maskiner, har nu blivit verklighet i många av världens mjölkfabriker. De bönder som fortfarande spjärnar emot denna utveckling, ses som bakåtsträvande idealister. Dagens industrialiserade mjölkko är omgärdad av maskiner. Hon matas och mjölkas av maskiner, maskiner tar hand om hennes gödsel, mäter när hon är brunstig och reglerar hur mycket hon ska äta och mjölka. Bonden blir allt mer frånvarande. Hen sitter i sitt kontor och studerar all info från maskinerna. Att gå utomhus och beta, som är det mest essentiella för en ko, anses hon heller inte längre behöva eller klara av. Dyra maskiner vill man helst inte ta ut ur garaget.

Problemet med maskiner är att de ger ifrån sig utsläpp. I kornas fall handlar det främst om växthusgasen metan. De har alltid rapat metan, precis som älgarna, rådjuren, hjortarna och de andra vilda idisslarna, men till skillnad från viltet räknas numera metanet från de tama idisslarna som antropogena utsläpp, påverkade av människan. Men även viltet regleras av människan, i form av jakt, skogsbruk, lantbruk, trafik, naturvård och byggande av infrastruktur och bostäder. Mänsklig påverkan har fått viltet att kraftigt öka, jämfört med mitten av 1800-talet då många djur var mer eller mindre utrotade. Ändå gäller inte samma måttstock för dem som för tamdjuren, trots att antalet kor, får och getter har minskat radikalt under samma period.

Anledningen är kanske att vi ser viltet om en del av naturen, medan kon är mer en kugge i mjölk- och köttmaskineriet? Därmed viktas hennes metan lika tungt som metanet från utvinningen av fossila bränslen. Lösningen på problemet är lika industriell den, en kemikalieblandning som ska minska kons metanavgång genom att förändra hennes matsmältning.

Människan tämjde uroxen för dess gudomliga horn. I dag har människan gjort de flesta kor hornlösa, genom avel eller genom att bränna bort hornanlagen hos kalven, allt för att passa in i matfabriken. Vi verkar inte behöva några gudar längre, kanske inte ens några kor. Men däremot en aldrig sinande ström av maskiner.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist, författare och deltidsbonde. Tillsammans med Gunnar Rundgren författare till boken ”Kornas planet” (2020).

Essän producerades av Ann Lingebrandt

Ge upp i dag – i morgon kan vara för sent

Mon, 05 May 2025 04:00:00 GMT

Samtiden säger att vi ska uthärda och aldrig ge upp. Men att alltid avsluta saker leder till tyranni, konstaterar David Wästerfors.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det går lätt i början, du nästan flyger fram. Musiken i hörlurarna lyfter dig, stegen känns självklara, skorna sitter perfekt. Marken liksom fjädrar när du springer din favoritrunda i kvarteret, på väg mot parken.

Men efter ett tag blir andningen tyngre. Benen känns stumma, humöret förmörkas. Det här blir för tufft, du har överskattat dig själv, du måste ge upp.

Men hur då, egentligen? Stanna och gå tillbaka – så nesligt och meningslöst. Stanna och vila – även det ganska nesligt. Det blir svårt att komma i gång igen, kanske omöjligt.

Du känner igen motståndet och de dystra tankarna. Du biter ihop och härdar ut. Du fortsätter, fortsätter, fortsätter.

En sådan här bild av kamp och envishet utgör en kontrast till bilden av att ge upp. Att ge upp gör oss sällan stolta eller malliga. Vi döljer gärna våra övergivna projekt och avbrutna löparrundor eller bäddar ned dem i fraser och lånade resonemang. ”Jag kände mig krasslig”, ”musten gick ur mig”, ”vädret slog om”, ”jag fick ett samtal”. Att ge upp brukar kräva en förklaring – en kulturellt tillgänglig ursäkt – vilket motsatsen inte alls kräver, alltså att lyckas, att fullfölja något.

Hjältar i filmer eller spänningsromaner ger sig inte, däri ligger själva hjältestatusen. Motgångar infinner sig förstås, men till slut reser de sig. Men hjältarna blir tragiska om de helt saknar förmåga att i vissa lägen ta ett steg tillbaka och omgruppera. Att fortsätta slåss när slaget är förlorat blir ingen hjältesaga, bara ett kvitto på bristande ödmjukhet och realism.

Vi säger väl aldrig ”hon är riktigt bra på att ge upp” eller ”att ge upp kan vara bra för dig”, men vi kan legitimera en avbruten strävan med att vi lärt känna våra begränsningar. Att tillåta sig ge upp i en prestationsorienterad kultur kan rättfärdigas precis så, som om vi förväntas finna en lärdom även i nederlaget, en tröstande liten vinst.

Ungefär de här tankarna finner jag i den brittiske essäisten Adam Phillips bok ”On Giving Up”. Jag känner mig lite lurad av titeln eftersom bara den första texten handlar om att ge upp. Resten handlar om andra saker, till exempel om känslan av att vara vid liv eller om nöjet i att censurera sig själv.

Adam Phillips är psykoanalytiker och förlorar sig naturligtvis i Sigmund Freud och psykoanalysens interna angelägenheter. På sidan 67 är jag nära att ge upp. Phillips tolkning av intrigerna mellan Freud och hans kronprins Carl Jung på det internationella psykoanalytiska förbundets kongress i München 1913 intresserar mig måttligt. Jag har andra olästa böcker i hyllorna. Varför ska jag lägga tid på just den här?

Men skam den som ger sig. Jag fortsätter, fortsätter, fortsätter.

Phillips lånar en aforism av Franz Kafka för att formulera vårt kanske vanligaste trick för att motstå frestelsen att ge upp. Vid en viss punkt, skrev Kafka, finns ingen väg tillbaka, ”och det är den punkten som måste nås”. Om vi bara lyckas avverka en så lång bit av löparrundan att vi lika gärna kan fortsätta – att vi hellre kan fortsätta, att det känns för sent att vända om – ja, då minskar risken för att vi kapitulerar. Vi kan med andra ord arrangera våra egna och andras handlingar så att frestelsen göms undan eller minimeras.

Framgång består i att nå Kafkas punkt, att se till att bomma igen fönstren och stänga nödutgången.

Men Phillips lyfter också fram det faktum att ”giving up” är tvetydigt. På svenska är den här tvetydigheten dold, men på engelska blir den uppenbar: ”to give up smoking”, ”to give up drinking”. Att ”ge upp” kan stå för något vi ibland beundrar och vill ta efter. Det finns en sorts ”ge upp” när vi tror att vi kan förändras och en annan sort när vi tror att vi inte kan det. I båda fallen offras något, men värderingen av det som offras varierar.

Den här tvetydigheten i handlingen att ge upp är talande. Att alltid avsluta saker blir tyranni, ett slags förtryck som begränsar vårt medvetande. Det kan ge oss tunnelseende eller en avsmalnad uppfattningsförmåga, som om vi inte kunde föreställa oss något annat än ”framåt, framåt!” Att ge upp kan då synliggöra andra vägar – åt sidan eller bakåt. Vi kan också få syn på vårt beroende av andra som kanske fångar upp oss när vi faller, som kommer med en kopp te och några lindrande ord – och påminner om alternativ.

Att ge upp har fått dåligt rykte i vår kultur, men ett milt och försiktigt sätt att erkänna sig besegrad skiljer sig från ett drastiskt. Det måste inte ses som skamligt.

Ett självmord är den mest slutliga och radikala kapitulation vi kan föreställa oss. Självmord anses fel, ett kulturell tabu, tidigare var det kriminaliserat. Och ogillandet av självmordet kanske på ett underförstått sätt bidrar till att även små kapitulationer har fått något skamset över sig, som om hela ens identitet skulle gå till spillo i och med att Projekt A eller B kapsejsar.

En mjukare modell finns i sömnen. Varje kväll ger vi upp när vi avslutar dagen och lägger oss i sängen. Vi överger ambitionerna, planerna, vår fåfänga strävan och våra offentliga roller. Vi överlämnar oss till det planlösa, det omedvetna. Att somna utgör en vardaglig variant av att erkänna sig besegrad, kulturellt godkänd och mentalt stärkande.

Vi vill inte vara en ständigt vaken, sömnlös person – vi vet hur lättretlig en sådan person är. Vi vill vara en återställd och utvilad människa, alltså en som igår kväll gav upp. Men vi gav inte upp för alltid, vi gav bara upp just där och då.

Inför varje strid mot de vita kolonisatörer i Nordamerika under 1800-talet brukade urfolket the Crow uppföra soldansen, en vädjande och stärkande dans med militära inslag. Men folket kuvades och stod inför utplåning. Vad skulle de göra med soldansen när det inte längre fanns någon mening att slåss? Tre alternativ stod till buds: att fortsätta dansa som om inget hade hänt, trots att den heliga funktionen försvunnit; att hitta på en ny mening med dansen, kanske definiera den som hälsobringande eller en vädjan om vackert väder; eller helt enkelt ge upp.

The Crow gav upp soldansen kring 1875. Det blev ett sätt att bekräfta den kulturella förstörelsen. Risken fanns att dansen annars skulle degenerera till en nostalgisk parodi på sig själv. Därmed blev det också möjligt för urfolket att röra sig bortom sitt nederlag och inte fastna i det förflutna. Det var dags att – hur orättvist det än var – arbeta fram mer pragmatiska relationer till den där vita överheten.

Det är inte givet att den som tvingas ge upp verkligen avstår från att skapa något.

När den prisade författaren Sami Said intervjuades i radion och fick frågan ”hur vet du att du är klar?” citerade han sin kollega Claes Hylinger som sagt att det vet man aldrig som författare. Man blir faktiskt aldrig färdig med sitt manus. Man ger upp.

Said beskrev hur han sitter med sina tusentals sidor – utkast och fragment i överflöd – och in i det sista är genuint osäker på hur hans roman ska se ut.

Till slut skickar han in ändå, ”skit samma”. Och sen trycks boken.

David Wästerfors
sociolog

Ikonoklasmer: Att riva skulpturer är ett minnesarbete

Thu, 01 May 2025 04:00:00 GMT

Att ta ner skulpturer är att förneka historien, sägs det. Men detsamma gäller förstås den som är emot ändringen. Patricia Lorenzoni funderar över poängen med att riva skulpturer och att resa nya.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-08-15.

Beslutet att plocka ner general Lee och tre andra monument i New Orleans togs i efterdyningarna av massakern i Charleston 2015, då nio personer sköts ihjäl av rasisten Dylann Roof under ett bönemöte i en svart kyrka. Roofs poserande med konfederationens symboler utlöste en debatt om dessas plats i det offentliga rummet. I flera städer har tagits beslut liknande dem i New Orleans. Aggressiva protester har följt – hot mot såväl politiker som byggarbetare, öppet beväpnade demonstranter, nationella mobiliseringar av den US-amerikanska extremhögern vid utvalda monument. I augusti 2017 var en annan staty av general Lee föremål för sådan mobilisering, i Charlottesville, Virginia. När en bil i hög fart körde rätt in i en samling antirasister, med en död och flera skadade som följd, var det bara kulmen på ett våld som redan fått guvernören att utlysa undantagstillstånd i staden.

Ibland sägs att bortplockandet av statyer visar på oförmågan att hantera obehagligheter i historien, att dessa istället förnekas. Men vad är i så fall vägran att acceptera vissa statyers fall? Kritik för just historieförnekelse riktades också mot proteströrelsen Rhodes Must Fall i Sydafrika. Sedan 1934 hade Cecil Rhodes tronat över Kapstadens universitet. 2015, efter massiv studentmobilisering, plockades den gamle brittiske imperialisten ner.

Den österrikiske författaren Robert Musil skrev 1936 en liten betraktelse över statyer och minnesmärken. Musil hävdar att statyns främsta egenskap, paradoxalt nog, är att den inte märks. Orörlig smälter statyn in i stadslandskapet, och vi passerar den utan att ens notera den. Musil säger att resandet av statyer efter bemärkta personer är en alldeles särskild liten elakhet: Vi kan inte längre skada dem i livet, men med en minnessten om halsen kan vi störta dem i glömskans grav.

Försöker jag minnas gestalterna som står staty i städer jag bott, löses många av dem mycket riktigt upp i en anonym massa av sten- och bronsstoder. Kanske var det vad Musil menade. Men rabaldern kring såväl general Lee som Cecil Rhodes kan tyckas motsäga honom. Eller, tvinga fram en precisering: Ibland träder historien in och gör ideologin synlig. Då blir statyerna stötestenar, omöjliga att bara passera.

Kampanjen Rhodes Must Fall var del av en bredare studentrörelse med krav på att avkolonisera utbildningssystemet. Den gamle imperialistens tronande över campus var en perfekt bild av de koloniala strukturer som ännu genomsyrar Sydafrikas utbildningssystem. Att avskaffa bilden krossar inte strukturerna, men det är en tydlig signal: Detta må vi förändra.

Och i USA, vad åstadkom terroristen Dylann Roof om inte att synliggöra den ideologiska kontinuiteten mellan konfederationens ideal och mord? Mellan en viss historieskrivning och rasismens yttersta konsekvenser? Monument som tidigare kunnat glida in i bakgrunden blev nu allt mer stötande, även för den som inte själv drabbas av rasism.

Jag föreställer mig ett de fallna statyernas rike, befolkat av nedrivna och bortplockade bilder. Från de romare som efter sin död dömdes till damnatio memoriae, fördömelse ur det offentliga minnet, till de moderna statsmän som rivits ner vid folkresningar, maktskiften eller som resultat av politiska beslut. Här skulle kejsare Nero samsas med påve Julius II i Michelangelos tappning. Napoleon III skulle finnas i alla de versioner som i de revolutionära turbulenserna mellan 1818 och 1871 störtades och åter restes på Place Vendôme i Paris. Här skulle vi träffa på den Stalin som blott fem år gammal revs ner av Budapestborna 1956, och vars stolta huvud hamnade i spårvagnsspåren med en gatuskylt inborrad mellan ögonen. Kanske skulle han, och alla hans nedrivna kloner, kunna språka med alla de versioner av Saddam som störtades i marken i samband med invasionen av Irak 2003; statyn på Paradistorget i Baghdad var bara den mest medialt uppmärksammade.

När en staty faller kan vi diskutera både motiv och legitimitet. Men fällandet av statyer förekommer så rikligt historiskt att det är svårt att hävda att det är ett förnekande av historien. Snarare är det ett av många sätt att göra historia. Eller, som filosofen Achille Mbembe säger i en kommentar till Rhodes Must Fall-kampanjen: ett minnesarbete.

Det finns redan mindre versioner av mitt tänkta rike i de gamla öststaterna, där staty- och temaparker på flera håll gett statskommunismens fallna hjältar nya hem. För det Afrika som fortfarande med jämna mellanrum får veta att det ska vara tacksamt för kolonialismen, efterlyser Mbembe ett nytt slags institution; både park och begravningsplats. Här skulle Rhodes och hans likar äntligen kunna läggas till ”vila”.

En av de mest talrika invånarna i mitt statyrike skulle för övrigt vara Lenin. Efter murens fall föll han igen och igen i otaliga städer. Kanske till sitt spökes lättnad. Det låg en bitter ironi i att just Lenin skulle bli föremål för statykult. 1918, i revolutionens späda barndom, utfärdade han ett dekret om avlägsnandet av flera av tsartidens statyer. Dessa skulle ersättas med tillfälliga monument, tillverkade i förgängliga material. Ett av revolutionens många sätt att försöka omförhandla relationen till tiden, var att utrusta statyerna med dödlighet.

Tanken var radikal, men svårare att förverkliga i tänkt omfattning. I en dikt riktad till Lenin ett drygt halvår efter dekretet skaldar poeten Vladimir Majakovskij otåligt.

Men Tsar Aleksander / står än / på Upprorstorget? / Skicka dynamit!

Snart skulle också revolutionen själv stelna till ett förvridet jättemonument i vilket personkulten var en central del. Majakovskij tycktes ana denna utveckling när han i en annan tidig dikt ironiskt skildrar Lenin som staty: Kan de inte se att jag är upptagen, klagar den store revolutionären. Jag står som monument!

Inte ens Majakovskij slapp undan. 1958 avtäcktes hans staty i sann sovjetisk realism på Majakovskijtorget i Moskva. Den intensiva rörelsens poet var nu stelnad i brons, sannerligen en elakhet.

Statyer av bemärkta personer är nästan alltid män. På så vis berättar de också om den glömska som omgärdar kvinnor, men det är en historia som måste pekas ut för att vi ska kunna läsa den. Ett sätt är att resa nya statyer. I centrala Norrköping står Kata Dalström i skulptören Pye Engströms robusta gestaltning från 1984. Dalström var en av den tidiga svenska arbetarrörelsens mest inflytelserika agitatorer, men nämndes inte i en enda bok jag kan minnas från mina studieår. Engström avbildar henne med den knutna näven höjd mot skyn. Bakom henne går en grupp arbeterskor till attack mot ett kreatur i guld på piedestal. En bildstormeriets ursprungsberättelse, störtandet av guldkalven, med arbetarkvinnan som subjekt och kapitalismen som avgud.

Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete, i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas. General Lee faller. Gott så. Jag hoppas att Kata får stå kvar med sin lyfta näve länge än.

Patricia Lorenzoni
idéhistoriker och författare

Walter Benjamin: Han var modernitetens botaniker

Wed, 30 Apr 2025 04:00:00 GMT

Många har velat hitta systemet i Walter Benjamins tänkande. Kanske är det i naturen snarare än samhället man ska söka, funderar Mattias Hagberg.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den 22 december 1926 gör Walter Benjamin en anteckning i sin dagbok som med några få ord sammanfattar hela hans samhällsfilosofi. Det gäller, skriver han, att tränga så långt in i de enskilda föremålens inre att ett helt universum till slut uppenbarar sig.

Walter Benjamin är i Moskva under ett par månader för att försöka förstå den ryska metropolen, dess människor och dess politiska och kulturella liv under sovjetstyret, men hans tankar i dagboken går för det mesta till enskildheter. Walter Benjamin var en samlare som värderade ting högt. Hans korta filosofiska anmärkning från den 22 december är inbäddad i personliga iakttagelser om vykort, leksaker och annat som han tyckte om att köpa på sig.

Ja, det enskilda föremålet, vare sig det var en ovanlig leksak eller ett alldagligt textfragment, var onekligen Walter Benjamins element. Ur hans intima, för att inte säga kärleksfulla förhållande till tingen, växte ett säreget tänkande med en ovanligt stark verkanshistoria. Walter Benjamin är utan tvekan en av 1900-talets mest citerade författare och kritiker. Och citerande. Hans främsta verk – det oavslutade ”Passagearbetet” om Paris på 1800-talet – är som ett herbarium, som en sammanställning av stadens ekologi. På ett ställe i detta väldiga verk skriver han:

”Metoden för detta arbete: litterärt montage. Jag har ingenting att säga. Bara att visa. Jag kommer inte att stjäla något värdefullt och inte att lägga mig till med några snillrika formuleringar. Däremot trasorna, avfallet: jag vill inte inventera dem, utan låta dem komma till sin rätt, på det enda sätt som är möjligt: genom att använda dem.”

Det är lätt att betrakta Walter Benjamin som en materialist, som en tänkare djupt förankrad i de livlösa tingen. Men frågan är om inte den tanken drar åt fel håll. I Walter Benjamins värld var föremålen inte döda utan levande, de var öppningar mot historiens pulserande nu, de var mer ångande biologi än sval fysik.

I receptionen av Walter Benjamin har Karl Marx, Sigmund Freud och judisk messianism varit viktiga referenspunkter, liksom fransk surrealism och tysk idealism. Walter Benjamin har ofta beskrivits som en eklektisk författare som lyckades sammanföra vitt skilda traditioner, utan att för den del försöka sig på något enhetligt systembygge, åtminstone inte officiellt.

Men frågan är om det ändå inte finns ett namn som binder samman hela Walter Benjamins livsverk, ett namn som ofta förbisetts i diskussionerna om hans intellektuella arv, ett namn så tungt att det lätt glöms bort: Johann Wolfgang von Goethe. Men inte Goethe som nyskapande författare, utan Goethe som naturfilosof och biolog.

Filosofen Eli Friedlander har med framgång prövat just denna tes i flera texter, bland annat i den uppslagsrika boken ”Walter Benjamin and the Idea of Natural History” från 2024. Enligt Eli Friedlander är Goethe ständigt närvarande i Walter Benjamins texter, och då framför allt Goethes växtlära, så som han utvecklade den från slutet av 1700-talet. I denna lära finns nämligen idén om det enskilda som rymmer det universella, om det lilla, oansenliga fröet som bär på växtens hela liv. Ja, mer än så. Goethe talade gärna om urplantan, om en sorts självrepeterande sekvens, där alla växter och alla växtdelar egentligen bara var variationer på ett och samma grundläggande tema. Med andra ord: I det lilla finns det stora. I det enkla det komplexa. I det enstaka det generella.

Men Goethes växtlära, hans biologi om man så vill, bar på betydligt mer än denna suggestiva bild av urfenomenet. Han var också något av en tidig ekolog, en naturfilosof som såg livet som ett system, som en trasslig härva av ömsesidiga beroenden. Han såg naturens oändliga mångfald och dess metamorfoser och transformationer.

Under hans berömda resa till Italien i slutet av 1780-talet formulerade han dessa insikter med några vackra ord:

”Hela växtriket framstår för oss som en jättelik ocean som är lika nödvändig för existensen av insekter, som världshaven och dess floder är en existensbetingelse för fiskar. Vi ser att en stor mängd levande varelser föds och får näring ur denna ocean av växter.”

I Goethes formuleringar och idéer om växtvärlden finns en sorts dialektik, ett växelspel mellan det lilla som rymmer det stora och det stora som är nödvändigt för det lilla. Ingen växtvärld utan enskilda växter, inga enskilda växter utan en växtvärld.

För Eli Friedlander blir därför Walter Benjamin en ekologisk tänkare, en författare som tar spjärn mot Goethes växtlära när han försöker få syn på det moderna samhället och på dess historia. Likt en botaniker rör han sig genom Europa under mellankrigstiden och samlar modernitetens frön, skott och plantor.

På ett ställe i ”Passagearbetet”, efter en direkt hänvisning till Goethes tankar om urfenomenet, beskriver Walter Benjamin hur han vill låta historien utgå från det enskilda ”liksom den empiriska växtvärldens hela rikedom vecklas ut ur bladet.”

Ja, genom att lägga tonvikten vid Walter Benjamins nära förhållande till Goethes naturlära erbjuder Eli Friedlander ett nytt och produktivt sätt att läsa Walter Benjamin. Även om det är lätt att ha invändningar. Walter Benjamin är ju trots allt en författare som är så komplex att han lätt lånar sig till alla möjliga typer av läsningar.

Men det viktiga är kanske inte vem som har mest rätt i sin tolkning, utan snarare vilken typ av läsningar som har mest potential i just sin tid. Det var ju trots allt så som Walter Benjamin själv såg på historien och litteraturen, som en möjlighet. För honom existerade dåtiden bara på det sätt som den aktualiserades i sin samtid.

I sina ”Historiefilosofiska teser”, förmodligen det sista han skrev före självmordet i Port Bou 1940, uttryckte han detta klart:

”Att historiskt artikulera någonting förgånget är inte detsamma som att inse ’hur det egentligen var’. Det är detsamma som att tillgodogöra sig en minnesbild sådan den blixtlikt aktualiseras i ett ögonblick då det är fara på färde.”

Nyckelorden i citatet är så klart ”fara på färde”. Walter Benjamin skrev i en mörk och farlig tid, och inför hotet från nazismen, stod han inte ut. Men hans texter lever vidare. Och kanske kan ett sammanlänkande av det ekologiska med det historiska ge oss redskap för att tala om vår tid. Vi lever trots allt i en och samma ocean av liv.

Mattias Hagberg
författare och journalist

Litteratur

Walter Benjamin, ”Moskvadagbok”, Bokförlaget Faethon, 2025 (Översättning: Christian Nilsson).

Walter Benjamin, ”Passagearbetet”, Bokförlaget Atlantis, 2015 (Översättning: Ulf Peter Hallberg).

Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”, ur ”Bild och dialektik, Bokförlaget Daidalos, 2014 (Översättning Carl-Henning Wijkmark).

Eli Friedlander, ” Walter Benjamin and the Idea of Natural History”, Stanford University Press, 2024.

Johan Wolfgang von Goethe, “Goethes italienska resa”, Walström & Widstrand, 1921, (Översättning: Alf Ahlberg)

Lönndörrar och falluckor: Tintin och James Bond är fall för sin tid

Tue, 29 Apr 2025 04:00:00 GMT

De faller genom luckor och snö och trillar genom dolda dörrar. Peter K Andersson funderar över förflyttandets lätthet i 1900-talets äventyrsberättelser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Att resa i verkligheten lever sällan upp till resor i fantasin. Det som för mig är tilltalande med resor som företas i fiktionen är att de ofta är fria från de bestyr som tenderar att förstöra nöjet och spontaniteten i det verkliga resandet. När Dr Who kliver in i sin TARDIS och reser till vilken plats som helst i historien eller världsrymden, eller varför inte när Alfons och hans pappa lyfter från vardagsrummet i en fantasihelikopter och genast börjar flyga över en djungel – då kringgår de behändigt allt det som präglar resandet för oss andra, från säkerhetskontroller och tunga resväskor till trånga flygplanssäten och transitbussar.

I en av mina favoriter bland de böcker som jag brukar läsa för min treåriga dotter, Patrik och flygmaskinen av Ulf Löfgren, bestämmer sig huvudpersonen, en karsk liten pojke, för att bygga en flygmaskin så att han kan hämta hem sin pappa, som är fast på en söderhavsö. Och när han har bestämt sig för att göra det, så gör han det. Han bygger flygmaskinen utan problem – tack vare att den drivs av en dammsugare behöver han inte tänka på bränsle längs vägen – och sen ger han sig av. Han flyger över hav och stora städer, och äter en macka när han känner sig hungrig. Och så efter ett par sidor ser han sin pappa nere på ön där han är strandad. Sen åker de hem.

Tänk om det kunde vara så enkelt i verkligheten! Jag tror att det är en ganska ursprunglig mänsklig dröm som den här typen av berättelser ger utlopp för. Att bara kunna ge sig iväg, obunden av vardagen eller nationsgränser. Äventyrslusten finns förstås tydligast i de gamla äventyrsromanerna av Jules Verne eller Robert Louis Stevenson, men där tvingar också den eftergift åt trovärdigheten som barnböckerna är fria från författarna att berätta om förberedelserna inför resan, det årslånga byggandet av den märkliga farkosten. I de berättelser som riktar sig mer explicit mot barn eller ungdomar har ett underbart berättartekniskt grepp blivit etablerat. Det är ett grepp som även letat sig in i vuxenfiktionen. När handlingen kräver en vändpunkt uppenbarar sig någon typ av hål i den fysiska värld som omger huvudpersonen. Det är kaninhålet i Alice i Underlandet, men förflyttat till en igenkännbar verklighet blir det nästan ännu mer egendomligt och tydligt som en portal mellan två dimensioner.

Den här typen av vändningar är Tintinberättelserna väldigt bra på. Tintin faller ständigt genom olika dolda falluckor eller hittar lönndörrar på de mest osannolika ställen. I Tintin i Amerika finns en tidig och smått surrealistisk variant när Tintin helt sonika faller igenom en fallucka i trottoaren på en livligt trafikerad gata i Chicago. Hur kunde skurkarna veta att han skulle ställa sig just där? Den här sortens lite oslipade berättarknep ger de tidiga Tintinalbumen en stundtals drömlik atmosfär, men knepet återanvänds i senare album i en form som är mer integrerad i händelseförloppet. I Tintin i Tibet faller både Tintin och kapten Haddock flera gånger ner genom hål i snön, i Solens tempel faller Tintin genom ett vattenfall till en grotta som gömmer sig bakom det, i Plan 714 till Sydney faller Tintin på likartat sätt ner i ett underjordiskt tempel. Tintinalbumen är också fyllda av olika hemliga dörrar och öppningar till oväntade rum. I Enhörningens hemlighet bryter sig Tintin ut ur en fängelsehåla med en murbräcka bara för att hamna i ett väldigt rum fyllt med antikviteter. I Faraos cigarrer håller knarkligans högkvarter till bakom en dold dörr i en palm, och i Blå lotus är ständigt frågan vad som finns bakom det mystiska skynket längst in i opiumhålan.

Den här typen av vändpunkter ger ofta Tintinäventyren en labyrintartad karaktär. Den rumsliga orienteringen upphävs och en dörr eller ett hörn kan leda vartsomhelst. Skurkarnas högkvarter befinner sig ofta bakom dörrar eller, som i Tintin hos gerillan, bakom en tvåvägsspegel. Huvudskurken ses ibland sittande framför en tv-skärm varifrån han bekvämt kan iaktta händelseförloppet, utan att det förklaras var han befinner sig. Det är ett fantasifullt grepp som vi förstås också känner igen från James Bond. Om vi skulle räkna upp alla falluckor som han ramlar igenom – ofta medan han går mot en vacker kvinna – skulle vi behöva mer tid på oss. Att det här greppet är så vanligt i två av 1900-talets mest kända serier av äventyrsberättelser är inte konstigt. Både James Bond och Tintin har sina rötter i den populärfiktion från det tidiga 1900-talet som bidrog till att etablera den här typen av dramaturgiska genvägar. Man kan hitta prototyper i Sherlock Holmes och annan 1800-talsfiktion, men det är tydligt att upprinnelsen i själva verket ligger i teaterns värld snarare än det skrivna ordets. Att på ett trovärdigt sätt skriva in en fallucka i en roman är inte lätt, men att använda scengolvets inbyggda fallucka som en oväntad vändning i handlingen är fullt logiskt – och publiken hinner förmodligen inte ens reagera på bristen av trovärdighet. I de melodramer som spelades på de populära teaterscenerna i sent 1800- och tidigt 1900-tal skrevs luckor i golvet gärna in i handlingen – inte sällan som ett sätt för skurkarna att gömma undan sina kidnappningsoffer. I den vanliga mytologiseringen av Chinatown som finns i amerikanska teaterstycken från sekelskiftestiden skildras stadsdelen som byggd ovanpå ett helt system av hemliga tunnlar där allsköns ljusskygga aktiviteter försiggår, en restprodukt av myten om den gula faran som fortfarande dyker upp i filmer emellanåt.

Är dessa falluckor och hemliga tunnlar besläktade med äventyrslust och drömmerier? I populärfiktionen används de helst som en antydan om någonting olycksbådande som ligger gömt där man minst anar det. Men i dess överraskningseffekt finns kanske också drömmen om gränsöverskridandet och transcendensen Det skrämmande och okända bär ju som bekant ofta på en samtidig hotfullhet och lockelse. Att plötsligt förflyttas från en plats till en annan genom en osynlig öppning i omgivningen är väl den mest avskalade bilden av längtan bort som man kan tänka sig? Men om det hade skett i verkligheten skulle vi nog knappast reagera med Alices jämnmod. Nej, vi kanske behöver passkontrollerna och köerna och transitbussarna för att inte förflyttningen ska överväldiga oss. Drömmen om det spontana plötsliga resandet kan få vara kvar i böckerna. Men där bör det i alla fall finnas, så att även framtida generationer av barn kan krypa upp i en fåtölj och falla genom hål till oväntade platser.

Peter K Andersson
historiker

Tvångshandlingens magi är fast förankrad i vår kultur

Mon, 28 Apr 2025 04:00:00 GMT

Tvångssyndrom kopplades redan av Freud ihop med religionsutövning. Men de återkommande ritualerna som frälser oss från ondo har hittat nya arenor i det moderna samhället, konstaterar Boel Gerell.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2024-02-29.

Siffrorna i klockradion är röda och fyrkantiga och jag fixerar dem med blicken. Det är fantastiskt hur lång en minut är när man väntar på att den ska ta slut. Jag skulle kunna somna men får inte, inte förrän det röda ljuset på skärmen bildar en perfekt kavalkad tvåor. 22:22 och jag sluter ögonen och känner mig för ett ögonblick fullkomligt trygg.

Det fanns ingen logik i mina försök att betvinga mörkerrädslan när jag var barn. Inget som sa att just denna tid tjugotvå minuter över tio om kvällen utgjorde en frizon för faror. Ändå fungerade radions siffror just så, som ett klartecken från något bortom förnuftet och en ritual som gjorde det möjligt för mig att ta kontrollen över min skräck.

Mörkerrädslan var inte rimlig, utan var lite pinsam och nåt man gjorde bäst i att hålla tyst om. Och kanske var det just i tystnaden som skräcken bet sig fast och vägrade släppa taget. Hade jag levt i en annan tid hade det funnits ord för det jag upplevde, som maran som enligt folktron i det gamla bondesamhället var den som hemsökte de oroliga människorna om natten.

Och mot maran fanns det åtskilliga konkreta åtgärder att ta till. Man kunde exempelvis lägga en gren från ett knotigt träd i sängen hos den som ville sova lugnt. Eller fläta håret i ”marlockar” på ena sidan huvudet. I boken ”Vänster hand och motsols – magiska riter från förr” beskriver folklivsforskaren Bengt af Klintberg hundra riter som användes för att slippa allsköns olycka.

De flesta av katastroferna tidigare generationer bävade för känns avlägsna i dag. Det är inte längre missväxt och sjuka djur vi fruktar mest av allt, även om vi kanske borde göra det. Mycket av det onda som forna tiders kloka gummor försökte bota med mer eller mindre bisarra riter och kurer finns det beprövade medicinska behandlingar för i dag. Vi har vetenskap och vårdcentraler, vi har sociala skyddsnät och myndigheter. Och ändå dör vi. Ändå skadas vi, far illa och blir olyckliga. Och inte minst, blir väldigt rädda för allt det där som vi trots allt vi har och vet och kan inte förmår kontrollera.

Kanske är det till och med så att rädslan är större i dag, just i kraft av all kunskap vi har om farorna vi står inför. I en värld med återkommande terrorhot uppmanas vi exempelvis att ”leva som vanligt” samtidigt som vi ska ”vara försiktiga”. Exakt vad det är vi ska akta oss för är oklart. Döden har inte alltid ett ansikte med ögon som väljer just mig, kan vara ett finger på en utlösare på en annan kontinent. Eller för den delen en släng av naturen själv som under trycket av klimatkatastrofen häver sig allt våldsammare för att kasta mänskligheten av sig.

Slumpen avgör vem som drabbas och mot slumpen hjälper vare sig försiktighet eller vetenskapliga strategier. Där logiken tar slut tar hoppet om ett tecken från en högre makt vid, en längtan efter en symmetrisk rad siffror som skänker lugn för stunden. 22:22 i klockradions röda sken eller varför inte nio tryggt blinkande stjärnor utanför sovrummets fönster, som i Niklas Schiölers självbiografiska berättelse ”Kontrollöga”.

”02.31. Nio blänk från stjärnor behöver jag, nio blänk tillbaka mot mig, det är vad jag vädjar om där jag ligger i korrekt kroppsställning. Alla nio måste synas ordentligt, i vart fall inte så pass vagt att ljuset skulle kunna vara en illusion. En gatlyktas återspegling i fönstret duger inte nu. I väntan på rätt sken kläms blicken i ett skruvstäd.”

Ansträngningen är enorm och mycket står på spel. Inte bara för jaget utan också ”för de andra”. För barnen som sover i rummet intill och som måste skyddas mot allt ont. När tvångssyndromet är som värst lämnar det lite kraft över för livet självt. Ritualerna som till en början skänker en ram åt den alltför stora ovissheten hårdnar till en trång cell av plikter som till punkt och pricka måste utföras för att katastrofen ska undvikas. Som en byteshandel. Ritualens kontrollerade plåga mot befrielsen från ett mer oförutsägbart lidande.

Som om det faktiskt går att välja. Det går ju inte. Ändå är just byteshandel genom frivilliga offer ett centralt begrepp inom många trosuppfattningar. De kloka gummorna i af Klintbergs forna Sverige gav silver och guld till älvorna för att få ett skrikigt barn att sova lugnt om natten. Mot missväxt och hungersnöd offrades såväl djur som människor och inom kristendomen utgörs själva navet i tron av försoningsläran och idén att Jesus genom att offra sig själv tog på sig våra synder och lät oss andra gå fria.

Än i dag förväntas många troende ge upp presumtiva glädjeämnen som fri sex, att äta allt, att klä sig hur som helst och älska vem man vill i utbyte mot en annan och förment högre lycka. Bön varvas med ritualer och ett hopp om frälsning från det onda som för tanken till Niklas Schiölers vanmäktiga jag i ”Kontrollöga”. Så gjordes också en liknelse mellan religion och OCD redan av Sigmund Freud i skriften ”Tvångshandlingar och religionsutövning” 1907 där han jämställde utövandet av religiösa ceremonier med ett universellt tvångssyndrom.

Inte så lite provokativt i en tid då tron fortfarande hade en starkt normbildande ställning i de flesta samfund. Att efterleva religionens regler och delta i dess ritualer var ett ideal för den rättänkande och sunda människan, medan Freud beskrev samma beteende som en sjukdom som behövde botas.

På samma vis som religionen definierade den goda människan i Freuds samtid matas vi i dag i vårt sekulära samhälle med bilder av motion, skönhetsrutiner och städning som mål att sträva efter. Att röra på sig och hålla sig fräsch är detsamma som att leva rätt och riktigt. Och samtidigt kan samma ritualer vara förödande för den som plågas av OCD och ser sitt liv ätas upp av överdriven träning och följande kompulsiv tvätt av kropp och kläder.

Gränsen mellan det friska och sjuka är flytande och det som i ena stunden tycks vara en trygg rutin kan i nästa nu bli ett tvång som begränsar livet. I sängkammarens dunkel, med blicken mot himlavalvet är Niklas Schiölers jag fullt medvetet om det besatta i sin jakt på svar från stjärnorna. Men måste ändå fortsätta räkna.

För vad är alternativet? På en stödsida för OCD-drabbade läser jag om en kvinna som i åratal kämpat mot tvångstankar om eld. Innan hon kan lämna lägenheten måste hon gång på gång kolla spisen tills kontrollbehovet vuxit sig så starkt att hon överhuvudtaget inte går ut längre. Inte förrän hon en dag lägger sin stickning på spisplattan, vrider reglaget på max och slår igen dörren bakom sig. Värre än det hon fasar för är rädslan själv och även om scenen är hemsk kan jag känna igen mig i den.

På ett liknande vis övervann jag min egen mörkerrädsla, en sen natt i en ensligt belägen skrivarstuga. Efter att i timmar ha lyssnat efter steg i den omgivande fruktträdgården, öppnade jag dörren på vid gavel mot mörkret. I mitt slutkörda tillstånd hade det varit en befrielse att äntligen se faran i vitögat. Men ingen kom och i stället klev jag själv ut i natten och blev stående utanför huset och såg in. Och jag minns friden som kom över mig, över att i stället för att fly mörkret gå det till mötes och låta det omfamna mig. Som en del av livet.

Boel Gerell
författare och kritiker

Litteratur

Bengt af Klintberg: Vänster hand och motsols – magiska riter från förr (Ellerströms 2020)

Niklas Schiöler: Kontrollöga (Fri Press 2018)

Sigmund Freud: Tvångshandlingar och religionsutövning. I Samlade skrifter, volym 10. Natur och kultur, 2008.

Fritänkare: Kan humanismen rädda oss från humanismen?

Thu, 24 Apr 2025 04:00:00 GMT

Humanismen antagande om vår särställning har varit förödande för mänskligheten. Eva-Lotta Hultén letar efter hopp i en tradition med många blinda fläckar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2024-03-20.

I en lantbrukstidning hittade jag för ett antal år sedan en annons för en manick som kallades ”Humane killer”. Det var en liten giljotin i miniatyr, avsedd för slakt av höns. I annonstexten motiverades avlivningsverktygets förträfflighet med att hönsägaren slapp få blod på sig. Det humana i det hela var alltså att människan som dödade slapp söla ner sig.

Det här sammanfattar den kritik jag har mot humanismen ganska väl. Den är, som namnet säger, människocentrerad och inte sällan självgod.

Humanismen är den filosofiska tradition som ger människan ett egenvärde. Begrepp som empati och barmhärtighet är centrala men också kritiskt tänkande, kunskapssökande, förnuft och frihet. Den romerske statsmannen Cicero var för drygt 2000 år sedan en av de första som använde ordet humanitas värderande, synonymt med medmänsklighet och godhet. Han var en viktig föregångare till den antropocentriska humanism som varit förhärskande sedan renässansen, alltså idén att människan är exceptionell och bör ställas i centrum för allt.

En viktig beståndsdel i humanismen har länge varit religionskritiken, eller fritänkandet, som slagit fast att människans moral ska grundas på förnuft och medkänsla och inte på föreställt gudomliga påbud. Men fritänkarna och de religiösa dogmatikerna bygger i stort sett sina idéer på samma tankegrund: människan som alltings mått.

Den från början religiösa idén att människan skiljer ut sig från alla andra varelser och att det ger oss rätt att härska över dem är en föreställning vars brister i skenet av klimatförändringar och miljöförstöring blir pinsamt uppenbara. Till det kommer också ett debattklimat där enskilda människor ständigt blandar ihop sina egna åsikter med ett objektivt förnuft och använder sig själva som måttstock. Eftersom jag är förnuftig, verkar de tänka, så måste åsikter som motsäger mina, komma sig av att andra är dummare än jag.

Samma slappa slutledningsteknik gäller för mänskligheten som grupp: eftersom vi är rationella så måste allt vi tar oss för vara förnuftigt. Och skulle vi råka ha försatt oss i en situation där vi håller på att underminera våra egna möjligheter till liv så är vi så exceptionellt smarta att vi kommer uppfinna tekniska lösningar på problemet.

Humanismens förnuftsdyrkan skapar en tankefälla som leder till brist på lyhördhet och i värsta fall ren hybris. Vi är ju inte rationella utan bara duktiga på att rationalisera våra egna begär och intressen. Om vi håller oss medvetna om det och vaksamma på oss själva har vi i alla fall lite bättre utsikter att tänka och agera mer förnuftigt, på riktigt.

Skulle den moderna humanismen kunna ifrågasätta sin blindhet och inneboende självöverskattning? Kanske genom att söka sig bakåt i de egna spåren. Föreställningarna om människan som unik herre och skapelsens krona har visserligen varit förhärskande men inte allenarådande. Essäisten Michel de Montaigne, skrev redan på 1500-talet att människan led av ”högmodig fantasi” när vi tillskrev oss själva gudomliga egenskaper och avlägsnade oss från massan av andra varelser. Han var skeptisk till att människan skulle ha någon inbyggd rationalitet att luta sig emot och konstaterade att ”Ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig, desto mer förbluffas jag över min formlöshet och desto mindre förstår jag av mig själv.”

En vidare och mer prövande humanism fortsatte utvecklas under 1500- och 1600-talen. Litteraturprofessorn Carin Franzén lyfter i sin bok ”Fritänkandet” fram några av de kvinnor som bidrog: drottning Margareta av Navarra, svenska drottning Kristina, den franska författaren och kurtisanen Anne de Lenclos och den franska poeten Antoinette Deshoulières. De var aktiva i sin tids samhällsdebatt, kulturella salonger och samtal och utgick från vad kroppslig erfarenhet innebär för tänkande och förankrade människan i hennes fysiska omgivningar. I sina noveller, dikter och maximer behandlade de passionernas betydelse, ifrågasatte sin tids förnuftsdyrkan och människocentrering och kritiserade den mänskliga rovdriften på naturen. Franzén kallar dem inte bara för fritänkare utan också för libertiner.

Ordet som först betecknade en frigiven slav började under 1500-talet användas nedsättande om personer som frigjort sig från religion och moral. Men Franzén menar att libertinismen rymmer många intressanta tankespår som har med vår relation till kroppen och naturen att göra.

Libertiner lutade sig gärna mot naturalistisk filosofi av epikureiskt slag. De bejakade njutning, sinnlighet och naturkontakt. Många var tidiga sympatisörer till filosofen Spinoza som har beskrivits som panteist, med sina tankar om att Gud och naturen är så gott som synonyma begrepp.

Vid sidan av den människocentrerade idéhistorien har det alltså hela tiden funnits en lite undanskymd ekologisk humanism.

Men hur ska vi förstå humanismens nyckelbegrepp frihet om ordet ”alla” inte längre kan inskränkas till människor utan måste utvidgas till allt levande? Ryms träd, maskar, råttor och grisar i humanismen? På vilka premisser; för att de kan vara till nytta för oss eller för att de har ett eget värde?

Om fallet är det senare, är vi då fortfarande kvar inom humanismens skrankor? Kan den bära att människan reduceras till kropp och materia bland andra kroppar och materia; eller är vi på väg mot ett annat ideal för oss och vårt sätt att förhålla oss till vår omvärld?

Humanismen har dragits med fler blinda fläckar. I sin bok ”Humanly possible”, en exposé över 700 år av humanistiskt fritänkande, gör författaren Sarah Bakewell upp med en rasistisk och sexistisk historia och lyfter fram de föregångare som förmådde vara sant fritänkande. Som Jeremy Bentham, filosof som argumenterade för bland annat djurrättigheter. Och Bakewell visar att det där med att använda sig själv som måttstock för vad som är förnuftigt kan göras på ett klokt sätt. Tänkaren och den frigivna slaven Frederick Douglass konstaterade vasst att ”det finns ingen människa under himlavalvet som inte vet att slaveri är fel för honom.” Han menade att slaveriet gjort också slavägarna till offer eftersom systemet de verkade inom hade brutaliserat dem.

Kanske är det här humanism när den är som bäst: i möte mellan kritiskt tänkande, medkänsla och strävan efter frihet för alla. Douglass förmår sätta sitt eget trauma åt sidan för att försöka förstå också dem som gjort honom illa.

Vi människor är inte förmögna till objektiv rationalitet, men om förnuft förstås som förmåga att se saker ur många synvinklar och ifrågasätta också oss själva så är humanismens dröm om människan kanske fortfarande värd att drömma, och värd att föra med in i en mer ekologiskt hållbar relation till vår omgivning. Vår självbild som herrar har brutaliserat oss, men vi kan kasta dessa bojor åt sidan, om vi väljer att göra det.

Eva-Lotta Hultén
författare och journalist

Litteratur

Carin Franzén: Fritänkandet – kvinnliga libertiner och en annan humanism. Serien Glänta hardcore. Glänta produktion, 2023.

Sara Bakewell: Humanly Possible – Seven Hundred Years of Humanist Freethinking, Inquiry, and Hope. Penguin press, 2023. Svensk översättning av Jesper Högström, utgiven 2025 på Albert Bonniers förlag.

First folio: Nej, det är inte Shakespeare vi läser

Wed, 23 Apr 2025 04:00:00 GMT

Utan First Folio, boken med Shakespeares pjäser från 1623, skulle scenkonsten och kulturen i stort se annorlunda ut. Men en bok kan inte fånga den förgängliga teatern, säger Mette Hildeman Sjölin.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-12-14.

Sju år efter Shakespeares död samlade två kollegor från hans gamla teaterkompani The King’s Men ihop hans pjäser, redigerade manuskripten och gav ut dem i en stor samlingsvolym.

The First Folio, som utgåvan kommit att kallas, publicerades 1623 och kallas så helt enkelt eftersom det var första gången Shakespeares pjäser gavs ut i folioformat, ett större bokformat där varje ark har vikts en gång. Det var förresten första gången som dramatik gavs ut i en så påkostad bok i England över huvud taget. Folioformatet var vanligtvis reserverat för allvarliga ämnen – historiekrönikor och religiösa skrifter. Och teater var inte allvar. Shakespeare har ju kommit att bli själva sinnebilden för finkultur i västvärlden, men på hans tid sågs hans konstform inte ens som kultur utan som underhållning – ett tidsfördriv knappt mer civiliserat än den konkurrerande björnhetsningen.

Ändå var detta inte första gången som Shakespeares dramer publicerades. Hälften av de 36 pjäserna i Folion hade tidigare tryckts i det mindre kvartoformatet, där varje ark viks två gånger. Att så många av hans skådespel kom ut i tryck under hans livstid vittnar om att de var mycket populära, även om författarens namn inte alltid stod med i kvartoutgåvorna, som till skillnad från Folion var billiga att tillverka och köpa, och inte gjorda för att hålla. Men arton av pjäserna, inklusive Trettondagsafton, Julius Caesar och Stormen, hade aldrig tidigare givits ut i tryck och hade gått förlorade om det inte hade varit för the First Folio.

Tack vare denna enda bok finns mycket av det vi menar med Shakespeare bevarat. Men… är det verkligen det som är Shakespeare?

Teater är till sin natur förgänglig. Ingen uppsättning av en pjäs är den andra lik – inte heller någon föreställning av samma uppsättning är helt lik en annan. Pjäsen blir levande först i mötet med just den här publiken som har köpt biljetter till just den här föreställningen. En stund senare finns den inte längre, utom i minnet.

Efter sista föreställningen plockas scenografin isär, ställs i sina beståndsdelar undan i ett förråd eller körs till tippen. Skådespelarna är inte längre de rollfigurer de har lånat sina kroppar åt. Replikerna kommer aldrig att sägas igen. I alla fall inte på samma sätt. Teatern är flyktig, ogripbar. Det är det som gör den levande. Och det är det som gör den till teater.

När vi publicerar en teatertext i en bok försöker vi gripa det ogripbara. Fixera livet i tiden, låsa fast en idé i fysisk form. I det här fallet stora ark papper, tillverkade för hand i Frankrike av linnelump, doppade i en gelatinlösning, försedda med bläckbokstäver i en tryckpress, ark för ark, vikta och sammansydda.

På grund av dåtidens tryckteknik är varje foliant unik. Av de 750 exemplar som trycktes var inte ett enda felfritt. Att kassera ett ark på grund av några felplacerade typer hade varit alldeles för dyrt och tidsödande. Även om boktryckarkonsten försöker göra teatern evig och konstant, försöker bevara Shakespeares uppskattade föreställningar till eftervärlden, verkar det vara ett projekt som är dömt att misslyckas. Liksom två föreställningar aldrig är varandra lika är inte heller två exemplar av Folion det.

Shakespeare var själv skådespelare och skrev om teaterns förgänglighet. I Som ni behagar liknar han världen vid en teaterscen och olika åldrar i en människas liv vid olika scener i en pjäs. I Macbeth jämför han, i Hagbergs översättning, livet med ”en stackars skådespelare som larmar / Och gör sig till en timmes tid på scenen / Och sedan ej hörs av”.

Vi hade inte känt till dessa två exempel om det inte varit för Folion, eftersom varken Som ni behagar eller Macbeth hade publicerats tidigare. Men det finns även pjäser som redan var utgivna i kvartoformat som hade sett helt annorlunda ut.

Hamlet, till exempel, finns i två olika kvartoversioner. Den första skiljer sig så mycket från pjäsen som vi är vana att se och läsa den att många forskare kallar den ”The Bad Quarto”. Många tror att en birollsinnehavare har rekonstruerat texten ur minnet och sålt den för publikation, medan andra tror att den första kvarton kan vara en tidigare eller alternativ version av Hamlet.

Kenneth Branaghs fyratimmarsfilm från 1996 marknadsfördes som världshistoriens första oförkortade Hamlet-film. Men vad innebär det egentligen? Det finns inget som tyder på att Shakespeare någon gång satte upp Hamlet med alla ord som någon gång har ingått i någon version av texten. När Shakespeare spelas på teatern förkortas texten alltid i någon mån jämfört med den publicerade version man utgår från. Den i sin tur bygger på ett redigeringsarbete, inte sällan utifrån två eller fler olika versioner av texten.

Faktum är att det aldrig har funnits en definitiv, fullständig version av Hamlet. Shakespeare anpassade sina pjäser efter situationen, ensemblen och publiken. Det var levande texter, som ändrades och utvecklades så länge de spelades. Kanske är Hamlet inte ens en text, utan summan av alla uppsättningar genom tiderna?

På scen handlar det ju om att göra val, att välja och välja bort. Det går inte att eftersträva fullständighet. Därför är texten inte heller exakt densamma i olika uppsättningar – inte ens om vi frånser översättningsfrågan. När Hamlet sätts upp på svenska används ju inga av Shakespeares ord, och olika översättare har, liksom olika regissörer och skådespelare, gjort olika valt. Valt och valt bort.

Shakespeares pjäser har bearbetats så länge de har spelats. När teatrarna öppnade 1660 efter att ha varit nedstängda under Engelska samväldet spelades Shakespeares pjäser eftersom de tack vare the First Folio fanns tillgängliga. Men nya ideal och praktiska förutsättningar rådde på teatern och pjäserna bearbetades kraftigt, eller ”förbättrades”, som det hette.

När Shakespeare skrev sina tragedier, komedier och krönikespel (en indelning som förresten gjordes första gången i Folion) utgick han själv från tidigare berättelser och texter som han bearbetade. I Kung Lear använde han sig bland flera andra källor av en samtida pjäs med samma namn. Shakespeares pjäser är ett steg i en pågående rörelse av bearbetning, tillbakasyftning och kreativitet.

Men när hans kollegor, John Heminge och Henry Condell, bestämde sig för att samla och ge ut hans verk gjorde de något radikalt i så måtto att de skapade en förutsättning för föreställningen om ett original. Även om Shakespeares pjäser fortfarande bearbetas finns det en mer eller mindre stabil text att gå tillbaka till. Det finns en ögonblicksbild av pjäserna. Den är inte hela sanningen om dem. Men den innebär i alla fall att vi har någonting att bearbeta, översätta och uppföra. Den innebär att vi har möjligheten att vara med att fortsätta skapa och ta del av den teater som är Shakespeare.

Mette Hildeman Sjölin
lektor i engelska

Döden som fiende och befriare: de Beauvoir vs Lawrence

Tue, 22 Apr 2025 04:00:00 GMT

Den ena gjorde allt för att sky döden, den andre rusade till den. Kristoffer Leandoer funderar över konfrontationen med slutet genom två författare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Simone de Beauvoir var livrädd för döden, och försökte livet igenom hålla den på avstånd, så pass att en amerikansk Beauvoirspecialist ägnar en hel bok åt denna systematiska förnekelse. Samtidigt var det bara i dödens absoluta närhet som den skrämmande rationella författaren förvandlades till poet. I romanen De oskiljaktiga beskriver Beauvoir hur hon i sin tidiga ungdom förvirrad står inför en likkista täckt av vita blommor och får för sig att hennes väninna avlidit för att hon kvävts av all denna vithet: ”Innan jag tog tåget”, säger hon, ”lade jag ner tre röda rosor på dessa obefläckade buketter.”

Beauvoir avskyr och förnekar döden, hon tror inte på någon högre makt eller liv efter detta och hennes livsåskådning ger henne inga verktyg att behärska rädslan för åldrandet, smärtan och slutet. Konfrontationen dröjer tills hon är femtiofem och hennes mamma drabbas av en svårartad form av cancer med lika hastigt som plågsamt förlopp. Trots motviljan tvingar hon sig att registrera sjukdomsförloppet, och inser snart att det bara finns en enda sak som kan lindra fasan, en enda möjlig befrielse för mamman. Hennes kapitulation inför denna befriande kraft sitter så långt inne och görs så motvilligt att den övertygar just därför: ”I denna kapplöpning mellan smärta och död hoppades vi innerligt att döden skulle hinna först.”

Nu kommer Simone de Beauvoirs andra ögonblick av ofrivillig poesi, när hon uttröttad vid mammans dödsbädd plötsligt får se de medeltida dödsdansernas grinande lieman stå vid huvudgärden, grimaserande och hånfull, främmande, omänsklig: ”den hade mammas ansikte då hon blottade sin käke i ett brett, ovetande leende.” Så utrycker hon sig aldrig annars, det finns ingen plats för dubbelexponeringar och tvetydigheter i hennes stränga universum. Den självbiografiska boken Avled stilla från 1964 visar upp en författare som drabbats av ett faktum som inte går att resonera bort.

Karakteristiskt nog var hon några år tidigare faktiskt inne på tanken, men bara för att förkasta den: enligt henne var det en reaktionär högertanke att se döden som den enda giltiga sanningen, och som orsak till främlingskap mellan människor eftersom var och en är ensam med sin död: ”Meditation över döden är den yttersta visdomen hos dem som redan är döda”. Det hon formulerar är samurajens och vikingens sinnestillstånd inför stundande strid: sättet att göra sig osårbar var att i förväg betrakta sig som redan död. Döden är enda boten för döden.

Och så upptäcker hon motvilligt vid sin mammas dödsbädd att det är alldeles sant.

Just mammans dödsbädd blir ett avgörande ögonblick även för den lungsjuke gruvarbetarsonen D.H. Lawrence. Han levde från sexton års ålder med en dödsdom hängande över sig och hade lättare än Beauvoir att göra samurajens ideal till sitt.

Bygg ditt dödsskepp, uppmanar han som rena vikingahövdingen: han talar också om modet att rida dödsväga som något vår civilisation borde lära av äldre och våldsammare tider. Människans enda uppgift är att utmana sig själv, att alltid göra det som är svårast: sätta det välkända egna jaget på spel och ge sig ut i det okända. Och något mer okänt än döden går inte att hitta. Genom hela författarskapet återkommer den som utmaning och lockelse av närmast vällustigt slag.

Vändpunkten kommer i den självbiografiska romanen Söner och älskare, i skildringen av mammans utdragna dödskamp. Precis som Beauvoir och hennes syster finner syskonen mammans plåga outhärdlig, de står inte ut med att se hennes fåfänga väntan på befrielse. Men till skillnad från systrarna Beauvoir skrider syskonen i Söner och älskare till handling. Efter flera dygns vaka fattar de beslutet – det sker ordlöst, genom ett utbyte av blickar – att skynda på processen, och i ett tillstånd av febrig upphetsning mosar de skrattande hela förrådet av smärtstillande morfinpiller och rör ut i mammans kvällsmugg med varm mjölk. Döden som kärlekshandling: samma kärlekshandling som Beauvoir och hennes syster pratar om att visa modern men till sist inte vågar utföra.

Den avgörande skillnaden kanske beror på Lawrences upplevelse av det första samlaget, skildrad tidigare i samma roman: ”För honom tycktes livet nu som en skugga, dagen som en vit skugga, natten och döden och stillheten och orörligheten, detta tycktes som VARAT. Att leva, att vara envis och framhärdande – det var ICKE-VARA. Det högsta av allt var att smälta bort i mörkret och vaja där, identifierad med det stora Varat.”

Den gängse bilden av vitalisten och sexprofeten som dansar naken i regnet med blommor i sitt hår är alltså otillräcklig: att sexualiteten är så viktig för Lawrence, beror på att den är ett intimt förbund som den enskilda varelsen ingår med döden, inte med livet. Matadoren smeker och förför tjuren, det han lockar med är döden och det som gör honom oemotståndlig för kvinnor är inte hans seger över döden utan tvärtom att han innebär ett löfte om döden. Döden annonseras som ett glädjebesked, en frestelse, en njutning: ”Det måste vara ljuvligt att vara död.”

Söner och älskare utkom redan 1913, innan det första världskriget föste bort alla andra ämnen än döden från den litterära dagordningen. Skyttegravarnas anonyma massdöd väckte Lawrences synnerliga avsky. Som pacifist var han tämligen originell, grälsjuk, våldsförhärligande och dödsfixerad: han motsatte sig kriget eftersom det berövade människan att göra döden till något unikt och personligt, existensens absoluta höjdpunkt.

Poeten Rainer Maria Rilke fördömde kriget av samma skäl: det berövade människan hennes rätt till en individuell död. Genom författarskapet stryker Rilke trånsjukt kring döden, som för honom är människolivets själva fullbordan, en sluss till något större snarare än ett slut. Ingen läsare kan glömma de avlidnas trevande händer under matsalsbordet i Malte Laurids Brigge, och i Duinoelegierna formuleras tron på det hinsides som rena rymdäventyret: ”O att en gång vara död och oändligt omfatta dem, / alla stjärnorna”.

Det är ett misstag att betona skillnaden mellan liv och död, säger Rilke: möjligen är döden lite rymligare. Lawrence uttrycker samma erfarenhet vid mammans dödsbädd. Tiden försvinner, bara rummet är kvar. Vem kan säga att hans mor inte längre lever? ”Hon hade varit på en plats och befann sig nu på en annan, det var allt.” Så långt kommer aldrig Beauvoir, hennes föreställningsvärld har inte utrymme för någon annan plats. Hon skyr dödens ensamhet lika mycket som Lawrence och Rilke vill omfamna den. Men till slut är det ändå bara den hon hoppas på.

Kristoffer Leandoer
författare, översättare och kritiker

Nära döden-upplevelser: Liemannen är en livscoach

Mon, 21 Apr 2025 04:00:00 GMT

Döda är vi när alla hjärnfunktioner oåterkalleligt är borta. Men om hjärta och andning stannar kan man få en glimt. Över den funderar Jimmy Vulovic.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En människa kämpar sig igenom dödsskräck, smärta och meningslöshet. Livet går. Det kommer en dotter, en son. Långt senare vilar en gammal döende hand i en yngre och för en kort stund får döden belysa livet. Att allas vårt oundvikliga slut bär livsinsiktens början i sig är sedan länge känt i skönlitteraturen. Ett av de mest gripande exemplen är Ivan Iljitjs död som Leo Tolstoj tecknar med mästerlig hand i en kortroman med samma namn från 1886. I den får vi följa hans liv av social och materialistisk ytlighet tillsammans med dottern, sonen och hustrun ända tills döden låter honom förstå den egentliga meningen. Även filosoferna är väl medvetna om allt det där. Livet kan enbart förstås baklänges men det måste levas framlänges, skriver Søren Kierkegaard i en notering från 1843. När man läser hans tanke högt låter den som en självklarhet, så pass självklar att dess innebörd ofta glöms bort. Ungefär som då vi i berättelser gång på gång låter oss överraskas av bra intrigvändningar. Vi vet ju alla att något kommer ske, något som förklarar allt som redan har varit. Det är en självklarhet. Ändå förvånas vi när det väl händer. Skönlitteratur liknar på det viset livet. Berättelser kräver också ett slut för att början och mitten ska fullbordas och förstås. Att läsa är därför som en övning i att leva och att dö.

”Jag levde alltså mitt liv en gång till. Jag träffade människor jag inte ägnat en tanke på 50 år, jag visste vad de hette och vad de tänkte och vad jag tänkte.” Orden kommer från en man som var 74 år då han dog. Hjärtstillestånd. Kliniskt död men efter 1 minut och 40 sekunder återupplivades han av överläkaren Hans Zingmark som senare intervjuade mannen för en forskningsstudie om nära döden-upplevelser. Anders, som den avlidne kallas i studien, fortsätter: ”Hela mitt liv i detalj igen på 1 minut 40 sekunder – hur gick det till? Den sista dagen jag levde om, var när jag tittade på dig och mötte din blick.” Hans Zingmark kunde naturligtvis inte svara på hur det hade gått till. Ingen kan det. Men i studien ”Near-death experiences and the change of worldview in survivors of sudden caridac arrest”, som han 2022 skrev med Anetth Granberg Axèll, finns många andra svar. I den bekräftas nämligen på ett fascinerande sätt flera slutsatser från både tidigare forskning och från den beprövade livserfarenhet som kommer till uttryck i exempelvis skönlitteratur.

Ett varmt sken och en härlig känsla av att nå en annan dimension är ett återkommande tema i de fyra djupintervjuer som studien bygger på. Ljuset beskrivs som livfullt, fritt från all ondska någonstans bortom vår fysiska verklighet. Tyvärr är det långt ifrån alla som får uppleva det, i alla fall om vi ska tro den tidigare forskning som säger att bara mellan 10 och 20 procent av dem som rycks ur dödens käftar återvänder med en nära döden-upplevelse. Så kanske stämmer det som en gång har sagts om att alla inte får gå samma väg. Förvåning förenar också återvändarna. Tre av studiens deltagare saknade då de dog all tro på en existens bortom det materiella livet, men alla fick bevittna motsatsen och då försvann även deras tidigare rädsla för döden. Ungefär som Ivan Iljitj då han alldeles i slutet av den smärtsamma dödskamp som han aldrig ska få återvända ifrån febrilt letar efter sin gamla dödsskräck. Men den är borta. Självcentreringen som präglat hela hans liv lämnar honom också. Då befrias han och döden finns inte längre. I romanen står det skrivet: ”Istället för döden var ljus. – Jaså, är det så! sade han plötsligt högt. Så härligt!”

Trams, säger skeptikern. Det där är bara historier som det inte finns några bevis för alls, sådant som människan i årtusenden berättat för att finna tröst och moralisera om hur vi bör leva. Nu vet vi bättre. För nu tror vi på Vetenskapen där vi kan mäta saker och ting. Och det stämmer givetvis som skeptikern säger att människan länge har berättat om evigheten. Många har moraliserat också. För redan i den direkt från muserna åkallade historien om Odysseus irrfärder finns det ju faktiskt två vägar ut ur livet, en för de få till de ljusa elyseiska fälten och en in i Hades mörkerrike. I elfte sången närmar sig hjälten de döda i mörkret. Odysseus söker där råd om livet och siaren Teiresias berättar vad han måste göra för att kunna ta sig hem igen. Och av sin mor får han veta vad som har hänt på Ithaka sedan han lämnade ön för att strida vid Troja. Överväldigad av starka känslor öppnar han sin famn mot modern och ”tre gånger, såsom en dröm eller skuggbild, vek hon tillbaka”. Varför, mor? Hon svarar honom att ”likt en dröm fladdrar själen kring sen den övergett kroppen”. Och då förstår ju vem som helst att undflyende väsen av det slaget inte låter sig mätas.

Det omätbara finns överallt. Av någon anledning finns exempelvis Ivan Iljitj i mig. Där är han tillsammans med många andra fiktiva personer som har berört mitt liv. Därinne bor också verkliga människor som jag har förlorat. De som för en kort stund plötsligt kan bli så levande igen, som om de när som helst skulle kunna komma in genom dörren eller kanske slå en signal, trots att de är döda. Alla är de omätbara men det gör inte känslan av dem osann. Och det finns mycket, även inom Vetenskapen, som vi antar finnas bara på grund av spåren det efterlämnar. Ingen har ju ännu sett eller direkt mätt varken DNA-strängens dubbelhelix eller universums mörka materia. Ändå tror vi på båda delarna. Då borde ju även de spår döden lämnar vara värt något, i både fiktionen och verkligheten. Ivan Iljitj ser med dödens hjälp meningslösheten i det ytliga liv han levt. Han fick ingen möjlighet att återvända för att förändra det. Deltagarna i studien fick dock dö med livet i behåll och deras lärdomar liknar det som litterära röster ur evigheten ofta berättat om. De återvände alla med insikter om börjans och mittens betydelse, förstod att värdera nära relationer mer än materiella ting. Livet blev mer levande efter döden. Samtidigt fylldes deras syn på det liv som vi alla just nu lever oss igenom av en stor tacksamhet och respekt. Om inte det är värdefull kunskap så säg.

Jimmy Vulovic
litteraturforskare och författare

Matteuspassionen: Vad var det de hörde i Leipzig 1727?

Thu, 17 Apr 2025 04:00:00 GMT

Bachs Matteuspassionen är en klassiker bland klassiker. Men det var inte självklart att det skulle bli så. Karin Nykvist funderar verkets här och nu.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är en vårdag i Leipzig för ungefär 300 år sedan. Kanske är det 1727, kanske 1729, eller 1736. Hur som helst: det är långfredag och du är på väg att fira gudstjänst i din kyrka, Thomaskyrkan. Kantorn heter Johann Sebastian Bach. Han är en bråkig typ. Flera gånger har han hamnat i trubbel för att ha brutit mot sitt anställningskontrakt – det där han har lovat att inte spela för långa musikstycken, och att inte vara för operalik i sina kompositioner.

Du vet inte om det, men snart ska du få höra ett verk som ska komma att bli ett av musikhistoriens mest älskade. Och återigen kommer det att brytas mot det där anställningskontraktet – med råge. Tre timmar musik ska det bli – och dramatiskt operalikt så det förslår.

Enligt en tradition som vuxit fram sedan medeltiden ska Bibelns passionsberättelse sjungas fram, och den här gången har Bach tonsatt Matteusevangeliets tjugosjätte och tjugosjunde kapitel. Det är en våldsam text, där Jesus förråds och döms, förnekas, förnedras, torteras och till slut dör på korset. Men verket du ska få höra rymmer mycket mer än så: förutom evangelietexten och en dramatisering av dess händelser kommer också de känslor och tankar som berättelsen väcker att gestaltas av dagens sångare och musiker.

Hur kommer du att reagera på det du hör? Kommer du att beröras av musiken, lära dig något nytt, känna närhet till din protestantiska Gud och till evangeliet?

För oss idag är det svårt, ja nästan omöjligt, att föreställa sig hur det var att uppleva uruppförandet av Matteuspassionen. Svårt för att alla vi som nu lyssnar på Bachs musik har hört den förut – på radio, på strömningstjänster, på skiva – och kan välja att höra den igen, när vi vill och hur vi vill, jättehögt när vi kör bil eller lagar mat, och tystare, som bakgrundsmusik när vi träffar vänner eller läser en bok.

Och svårt för att vi har hört så mycket mer och annat än de som satt där, i Thomaskyrkan: förutom Mozart och Beethoven och Puccini har vi ju lyssnat på Mellolåtar, Beatles och Beyoncé. Bach är inte ny musik för oss. Den chockerar inte med oväntat dramatiska arior eller kontroversiella harmonier.

Men låt oss försöka tänka oss in i vad de som hörde Matteuspassionen den gången fick vara med om.

För det första: musiken bröt fastans tystnad. Under Bachs tid spelades inga instrument alls under fastan. Också öronen omfattades av askesen. När han skrev sina passioner hade det precis blivit tillåtet med ett undantag för långfredagen – men bläckblåset fick tiga, glädjens och triumfens trumpeter släpptes inte fram förrän på påskdagen, efter uppståndelsen.

För det andra: Lyssnarna den gången var inte en publik, utan en församling. Matteuspassionen var inte en konsert utan del i en gudstjänst. Vi kan tycka att drygt tre timmar musik är ungefär vad vi orkar med i en sittning – hur fantastisk musiken än är. För dåtidens kyrkobesökare väntade så mycket mer: framför allt en upp till två timmar lång predikan mellan passionens första och andra del.

Och för det tredje: De som hörde Matteuspassionen den där första gången såg antagligen varken kören, solisterna eller orkestern, för de höll nog till på orgelläktarna. Så var de inte heller så många. Flera forskare menar att Bach använde sig av endast åtta sångare till sin Matteuspassion. De som anser att han hade fler brukar stanna vid högst tjugofyra. Alla sånginsatser, kör såväl som solon, stod dessa få röster för. Den första Matteuspassionen var alltså en intim historia, inte det magnifika oratorium som det är idag.

För librettot samarbetade Bach med en samtida poet, som kallade sig Picander. Det är en skicklig blandning av bibeltext, psalmvers och lyrik. Här möter det våldsamma Matteusevangeliet kärleken i Höga visan, och konventionella och vackra koralformuleringar varvas med närapå centrallyrisk poesi.

Kompositionen är slående dramatisk. I den första satsen bjuder kören in oss direkt genom att uppmana oss att betrakta hur Guds lamm offras: Se! sjunger de. Betrakta det fruktansvärda, och förundras över Guds stora kärlek. Och i den sista sätter sig kören vid graven och gråter över den döda Jesus. Sov i ro, sjunger de, i en tretakt som närmar sig vaggvisan.

Så bjuds vi alla in i dramats här och nu. Matteuspassionen handlar inte bara om det som hände för länge sedan, utan om det som pågår. Två ord är särskilt viktiga i verket: nu och jag. Nu är min Jesus försvunnen, sjunger sopranen när Jesus blivit arresterad.

Kören och solisterna gestaltar dramat, men de berättar också om det, reagerar på det, i en komplicerad rollväxling. Efter att ha varit en uppretad mobb som högljutt kräver Jesus avrättning kan kören plötsligt växla ton och stilla sörja det som sker. Och när Jesus dött och dramat enligt traditionen stannar upp i flera sekunder bryts den långa tystnaden till slut av kören som i en innerlig koral ber: ”Jesus, när det är min tur att skiljas från livet: var med mig. Överge mig inte”.

Så blandas evangeliets berättelse om Jesus korsfästelse med det drama som pågår inom varje människa, och berättelsen om Jesu död kommer också att handla om den död som väntar oss alla.

När Bach dog 65 år gammal 1750 föll hans kyrkomusik i glömska: den var omodern helt enkelt. Av de fem passionsverk forskningen menar att han komponerade har vi därför idag bara två kvar – Johannes och Matteus. Just Matteuspassionen återuppfördes berömt i Berlin 1829, efter nästan hundra år i glömskan, under ledning av den då blott tjugoårige Felix Mendelssohn. Med Mendelssohn blev Bachs Matteuspassion en annan, mer magnifik och mer romantisk.

Idag är den Matteuspassion vi hör i kyrkor och konserthus ytterligare en annan: en produkt av alla de berömda uttolkare som följt i Mendelssohns spår. För så är det ju, nya Bach-framföranden tar intryck av tidigare, men också av den kyrkliga, samhälleliga och musikaliska utvecklingen. Allt i en lång receptionshistoria som nu alltså börjar närma sig 300 år.

Men stommen i verket: musiken, berättelsen, består. När viola da gambans mörka toner nästan outhärdligt vackert gestaltar sorgen över Jesu död i ”Komm, süßes Kreuz”, får den moderna människa som lärt sig att aldrig tänka på döden en chans att verkligen vila och dröja i passionsmytens och sorgens stora känslor.

Och kanske är det just i den där omedelbarheten och närvaron, som dagens konsertbesökare möter dem som lyssnade den där gången. I Leipzig, för trehundra år sedan.

Karin Nykvist
litteraturvetare och kritiker

Ingen behöver säga åt mig att tänka på döden

Wed, 16 Apr 2025 04:00:00 GMT

Varför försonas med en våldsverkare som rånar oss? När det gäller döden står Elisabeth Hjorth står inte på samma sida som historiens vise mäns.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När jag studerade teologi cirkulerade ett skämt mellan de blivande prästerna, om en begravningsannons för någon som blivit åttiofem år. Efter de sörjandes namn i annonsen stod ett enda ord: Varför?

Åttiofem år och vad hände med devisen good enough? Sedan länge förskonat från krig, svält och hög barnadödlighet överskrider medellivslängden i Sverige vissa andra länders med mer än trettio år. Samtidigt finns det många som vill förlänga livet ytterligare. Inom gerovetenskapen, eller åldersforskningen, studeras olika sätt att genom levnadsvanor och på medicinteknisk väg skjuta fram såväl åldrande som död.

Att acceptera sin utmätta tid på jorden förespråkade redan Lucretius. I dikten ”Dödsfruktan är dårskap” listar han ett antal argument till dödens favör som 2000 år senare känns igen. Inklusive att det blir tråkigt att leva för länge och att jorden riskerar att bli överbefolkad om ingen dör. Myter och berättelser, från Gilgamesh till Harry Potter, understryker budskapet. Memento mori, kom ihåg att du ska dö. Godta det, annars riskerar du att förvandlas till en eländig Gollum på botten av världen.

En som inte hade skrattat åt de anhörigas ”varför?” är filosofen Patrick Linden, som diskuterar den filosofiska frågan om döden som sådan. Är döden en meningsfull del av livet eller ett ont som ska bekämpas? Lindens bok Mot döden är en vidräkning med dödens alla försvarare, dit de flesta av historiens stora tänkare räknas. Sokrates, Buddha, Marcus Aurelius, alla förespråkade de att acceptera och bejaka slutet.

Lindens samtida kollega Martin Hägglund hävdar att vi endast genom att erkänna döden kan känna att livet står på spel. Utan risken att förlora skulle vi inte riktigt bry oss, varken om oss själva eller dem vi älskar. Men det är precis tvärtom, menar Linden, så länge vi har något vackert att förlora har vi all anledning att frukta och motarbeta döden.

Till skillnad från Linden kan jag inte föreställa mig ett globalt samförstånd kring visionen om evig ungdom. Mer realistiskt är ett cyniskt krig om resurser som redan är orättvist fördelade. Däremot sympatiserar jag med passionen, den frenesi med vilken Linden attackerar sin ärkefiende. Han vägrar försonas med döden. Trots att han vet att det betraktas som barnsligt, egoistiskt och ofilosofiskt. Jag misstänker att han tillhör dem av oss som tänker på döden varje dag och sannerligen inte behöver påminnas en extra gång.

För det är något med döden som snarare får det att brinna bakom ögonen än att klokt nicka i takt med historiens vise män. Döden är ju en våldsverkare. Döden är ett rån och en skymf mot allt levande. Varför all denna kärlek, spirande omsorg, innerliga närhet till det som ändå ska ryckas bort? Det verkar inte riktigt klokt. Stjärnhimlen eller havet eller linjerna i den älskades ansikte blir väl inte vackrare för att döden finns?

Min väns far är mycket sjuk. Jag möter henne under striderna om vårdbehoven, i sorgearbetet som redan pågår. Frustrationen över att alla insatser riktas mot kroppens behov fast själen fortfarande har sin längtan. Döendets brutalitet och skuggan av det förestående.

Sedan kommer döden och med den sorgen som ingen egentligen kan förbereda sig på. En utomstående måste träda mycket försiktigt runt detta tomrum, av respekt för kärleken och för det oersättliga ljus som försvunnit. Att citera någon av dödens alla försvarare vore hemskt. Om inte ett enda av de stora tänkarnas råd fungerar i situationen, vad har de då för legitimitet?

Författarna har ibland en mer antagonistisk relation till döden än filosoferna. Sara Lidman, till exempel, ville inte höra talas om dödens hemlighetsfulla mening eller något inneboende gott i smärtan. Det är livet samman med en levande älskad som är det goda, skriver hon. Mot alternativet måste man protestera.

”Jag har inte kunnat ta mig an något annat än döden och försvaret mot döden”, sa författaren Birgitta Trotzig i ett tal och sällade sig till dödens fiender.

Ibland påstås att det finns en utbredd ”beröringsskräck inför döden” i samtiden. Det är en märklig anklagelse. Vem blir inte skräckslagen när döden snuddar vid en? Enligt Linden är de som känner sig längst från döden också de som har lättast att acceptera den. Det är naturligt att känna sig odödlig, skrev Roland Barthes, tills man en dag inte gör det. Tills man, som han själv, en dag kliver ut i gatan och blir överraskad av en tvättbil som på ett ögonblick förvandlar livet till ett farväl.

Det finns författare som inte är så upproriska mot döden. Niklas Rådström skriver vackert i dödens absoluta närhet, om döden som en försynt men nitisk bibliotekarie. Också inför en sådan erfarenhet går det bara att böja sig, förundrat. En mjuk tilltro som bebor en människa som slutit fred med döden.

Min väns far levde sitt hela liv i kyrkan, han var politiskt engagerad, filosofiskt bevandrad. Ändå ansåg han att döden var fullkomligt värdelös, ett oskick. Det är logiskt, säger jag till min vän. Hatet mot döden är en stor poäng med kristendomen. ”Du död, var är din seger, var är din udd?” som det försmädligt står i första Korinthierbrevet. Denna fiendskap riskerar att förlora sin radikalitet om religionen blott syftar till att terapeutiskt hantera och acceptera dödens faktum. I en tid då de svåraste erfarenheterna ska bemästras så att livet kan fortlöpa smidigt för alla har det inte blivit mindre angeläget att bespotta döden sedan den tidiga kristendomen. Tvärtom.

Uppståndelse och återförening är för den som inte kan acceptera livets slutliga nederlag. Som finner tanken att bottenlöst lidande skulle uppvägas av stunder av nåd eller hela decennier av oförtjänt välmåga alltför bisarr. För döden är djupt orättvis; den slår hårdast mot den fattiga, osynliggjorda och tystade. Att tro på ett liv före döden måste innebära att bekämpa dödens orättvisa utfall. Att också tro på ett liv efter är väl inget annat än att vid maktlöshetens gräns hoppas på det oerhörda, att döden till sist blir plundrad på sitt byte.

Säkert kan livet bli lättare för någon som kontemplerar dödens nödvändighet. Men att acceptera existentiell ensamhet, sin otillräcklighet eller sårbarhet är något annat än att böja sig för döden själv. Viktigare än att lära sig dö rätt är kanske att lära sig varsamhet kring förlustens erfarenhet, att inte dra sig undan eller förminska de sår som döden orsakar de levande.

Min väns far godtog aldrig döden och det tröstar mig på något sätt att han höll ut i denna oförsonlighet. När vi, om Gud vill, ses på den andra sidan ska jag säga det till honom.

Elisabeth Hjorth
författare och professor i litterär gestaltning

Litteratur

Patrick Linden: Mot döden. En radikalt livsbejakande filosofi. Volante, 2024.

Efter döden börjar problemen

Tue, 15 Apr 2025 04:01:00 GMT

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 10/2 2019.

”Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död”, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori – det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo.

I ett av den antika grekiskans ord för öde – moira – möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert – eller abrupt och brutalt – drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne.

Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: ”Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav.”

Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom.

Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den.

Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. ”Ingen tanke”, skriver han, ”är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden.”

Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra – och omintetgöra – all känsla av mening.

Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen – i någon bemärkelse – redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning.

På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar.

”Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta”, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. ”Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela.”

Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser.

Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem.

Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal.

De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden.

Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey – han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet – om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö.

En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia.

”Människan”, skriver Milan Kundera, ”kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet.”

Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia.

Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet – kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår – för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder.

Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt – och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra.

Michael Azar
professor i idé- och lärdomshistoria

Vem vågar tacka nej till mer liv?

Mon, 14 Apr 2025 04:00:00 GMT

En dag ska vi alla dö, men alla andra ska vi det inte. Hur får man dem att väga lika tungt som den enda? Eva-Lotta Hultén funderar på död och acceptans.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vid 77 års ålder drabbades en vän till mig av dödlig cancer. Han fick beskedet att han med medicinering kanske kunde leva ett par år till. Utan insatser hade han bara några månader kvar. Han satte sig in i vad behandlingen innebar och valde bort den med argumentet ”Jag har haft ett bra liv, jag är nöjd”.

Jag kom att tänka på honom när jag såg Pedro Almodóvars film ”The room next door”; en berättelse om att komma till ro med, och ta makten över livets slut. Martha har drabbats av cancer och hunnit acceptera sin förestående död när hon erbjuds en experimentell ny behandling och väljer att genomgå den. När den visar sig inte fungera bryter hon ihop och ångrar att hon tackade ja.

Läkemedlen ledde till diarréer, uppkastningar, trötthet och smärta. Hon borde aldrig ha gett efter för de falska förhoppningar som läkarnas utsagor gav. Det rubbade hennes mentala jämvikt, gjorde hennes liv outhärdligt och riskerar att göra hennes död ovärdig, förklarar hon för sin väninna Ingrid. Martha tycker att hon förtjänar en bra död och väljer nu bort fortsatta vårdinsatser. Hon hyr ett hus och bjuder med Ingrid som sällskap, medan hon gör sig redo att ta sitt eget liv. ”Vad är poängen med att vänta när jag är så redo att släppa taget?” frågar hon Ingrid, som är mycket kluven inför Marthas projekt och sin egen roll i det.

Ingrid är författare och hennes senaste bok är ett försök att hantera den egna dödsskräcken. I filmens inledning slår hon fast att för henne känns döden onaturlig och hon kan inte acceptera att något som är levande måste dö. Jag har hört och läst andra, verkliga, människor uttrycka samma sak. Men vad kan vara mer naturligt än att det som lever måste dö? Andra varelsers död är rentav en förutsättning för våra liv – och det mesta av det vi stoppar i munnen är, eller har varit levande.

Med rätt kost och en hälsosam livsstil försöker ändå många av oss att öka våra utsikter till långa liv. Nu sysslar allt fler också med vad som kanske kan ses som en uppgraderad version av att ta hand om sig själv: biohacking, som innefattar att med stora mängder data om den egna kroppen optimera sina chanser till ett långt liv.

Somliga menar att möjligheten att leva till vi blir 150 eller 200 år redan ligger inom räckhåll. Liksom kanske rent av evigt liv, om vi omdefinierar vad vi menar med begreppet liv. Det finns de som forskar på hur vi ska kunna tanka över våra jag i datorer och leva vidare som maskiner, eller hur vi ska kunna byta ut delar av oss för att likt Frankensteins monster bli ett hopplock av olika kroppar. Några tusen personer runtom i världen har redan betalat stora summor pengar till ett företag för att bli nedfrysta efter sin död. De vill kunna återupplivas i framtiden, när möjligheterna för att bota vad det nu var de dött av antas vara bättre. Billigast är att bara frysa in huvudet, vilket förutsätter tillgängliga kroppar att låta transplantera sitt huvud på. Kanske kan någon framtiding övertalas att donera sin, i utbyte mot att få det kvarvarande huvudet infryst i väntan på ännu bättre tider?

Att känna tacksamhet och vara nöjd är effektiva sätt att höja sin lyckonivå men vår samtid gör allt för att motarbeta oss i det avseendet. Tidsandan säger oss att det är mesproppar utan ambitioner som är nöjda och tacksamma. Överallt möter vi reklam som berättar för oss att man alltid ska vara hungrig på mer. Hela vårt ekonomiska system bygger på att vi alla hela tiden ska sträva efter att lägga mer materia, fler upplevelser, mer mat och fler relationer under oss. Att vara nöjd är idag kanske något av det mest subversiva – och nödvändiga – vi kan ägna oss åt. Men går det att nöja sig med annat än mesta möjliga också när det kommer till livslängd? Vad gör det med vår död om vi aldrig tillåter oss att tänka att nu räcker det?

En äldre släkting gjorde en liknande erfarenhet som Martha. Hon hade vid fyllda 93 accepterat att hon skulle dö när läkarna föreslog en ny behandling – som misslyckades. I stället för att dö i ro så lämnade hon livet med mer smärta, förvirring och ångest längs vägen.

Att dö är att lämna plats för någon annan, sa Karl-Ove Knausgård i en intervju. Utan död, ingen plats för nytt liv. Så hur ska vi hantera att många inte alls är beredda att ge upp sin plats? Vilka ska ha företräde till den här jorden? Vi är redan för många. Ska vi prioritera de redan existerande människor som vill få leva i 200 år eller de som vill få skaffa barn? Är rätten till ”evigt” liv viktigare än vårt behov av nya unga människor?

Vi kanske borde börja fråga oss om längtan efter evigt liv verkligen bidrar till vår lycka? Filosofen Martin Hägglund menar i boken ”Vårt enda liv” att det är just det faktum att våra liv är ändliga som ger dem värde. Utan bortre gräns blir det meningslöst att verkligen ta vara på livet. Han polemiserar inte mot biohacking utan mot den religiösa tron på ett liv efter detta men det gör inte hans tankar mindre relevanta när det kommer också till det enda liv vi kan vara helt säkra på att få leva. Hur långt är ett gott liv? Så långt som möjligt, eller finns det andra gränser att förhålla sig till?

I ett samhälle som lärt oss att mer alltid är bättre kan det vara svårt att säga stopp när det bjuds på mera liv. Särskilt som vi gärna pratar om cancer och andra svåra sjukdomar som något vi ska ”vinna över”. Men kanske kan de flesta av oss, när livet börjar närma sig sitt slut, faktiskt omfamna ändligheten? Om inte annat så visar forskning att ånger vid livsuppehållande behandlingar, som till exempel cytostatika, vid terminala sjukdomar inte är helt ovanligt. Ett kortare men behagligare tidsspann kan nog för många vara mer värt än ett långt om vi bara slutar se det som att vi är veklingar som inte kämpar när vi accepterar vår egen död.

Martha och Ingrid har bestämt att Marthas sovrumsdörr ska stå öppen. Den dag Ingrid ser den stängd så vet hon att Martha är död. Varje morgon då Ingrid finner dörren öppen får vi se lättnaden i hennes ansikte. Marthas plågade kropp och själ är henne fortfarande mycket kära. Martha passar på när Ingrid är ute och träffar en annan vän. Hon sminkar sig, klär sig vackert och får en lätthet över anletsdragen. Det är blå himmel och hon stänger sovrumsdörren utifrån, tar sitt eutanasipiller och lägger sig i en av solsängarna på altanen.

Det är förstås inte alla som har Marthas mod. Jag betvivlar att jag själv har det, men hoppas att jag, när min tid är kommen, i alla fall inte behöver brottas med rädslan att känna mig som en förlorare, utan att jag lugnt kommer att säga: ”Jag har haft ett bra liv, jag är nöjd.”

Eva-Lotta Hultén
författare och journalist

Kriticismer: Vi har inte plats för litteraturkritik just nu – jorden håller på att gå under

Thu, 03 Apr 2025 04:00:00 GMT

Vad ska vi med kritiken till när apokalypsen är nära? Annina Rabe får en påminnelse om värdet av den initierade ledsagaren.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-12-19.

Ibland i mitt yrke som litteraturkritiker kan jag undra vad jag egentligen håller på med. Vad är det här för en profession egentligen? Det är ju någonting besynnerligt och tvetydigt i denna metasysselsättning; att skriva om det som redan är skrivet. Att försöka gestalta det redan gestaltade.

Den legendariska litteraturkritikern Klara Johanson skrev i en av sina krasst självhäcklande aforismer apropå kritikeryrket: "Att skriva om diktare är ju dock en malplacerad beskäftighet. Har de inte uttryckt sig? Vilken impertinens då att komma lufsande bakefter och försöka uttrycka dem en gång till!" Och hur mycket vi kritiker än med viss rätt vill framhålla kritiken som en litterär form i sig, ligger den ändå av hävd ett snäpp under den så kallade äkta varan; litteraturen, de verk vi är satta att recensera. Litteraturkritik är dessutom en aktivitet som oftast är dömd en form av misslyckande; för hur kan man någonsin kunna omfatta ett komplext verk på några ynkliga rader? Jag tror att nästan varje kritiker med någon ambitionsnivå alltid känner att hen kunde ha sagt mer, varit rättvisare.

En bra litteraturkritiker bör besitta en säregen kombination av orubblig auktoritet och lyhörd ödmjukhet. Hen bör ha kunskaper nog att kunna förankra verket både i en litterär tradition och dagsaktuella tendenser. Hen ska vara en ledsagare, en introduktör, en uttolkare och sist men inte minst: en passionerad läsare med ett skarpt öga för detaljer, såväl språkliga som innehållsliga.

Den typen av specialiserad kritiker är, vågar jag påstå, sakta men säkert på utdöende. Hur sällsynt den håller på att bli påminns jag om när jag läser två essäsamlingar av just sådana litteraturkritiker. Det är Madeleine Gustafsson i en samlingsvolym med namnet "Påminnelser". Och det är James Wood, som delar med sig av sin syn på litteratur och kritik i boken med den talande titeln "Så nära livet man kan komma". Det är skönlitteraturen, i Woods fall framför allt prosaberättelsen, som ligger så nära det verkliga och självupplevda man kan komma. Och kritiken tänker jag, närläsningen, är kanske i sin tur det närmaste man kan komma litteraturen utan att skriva den själv.

Madeleine Gustafsson - författare, översättare och mångårig kritiker i bland annat Dagens Nyheter och Bonniers Litterära Magasin - är en av de svenska litteraturkritiker jag under många år allra helst har läst. Och när jag läser den här samlingen, ett koncentrat av texter om såväl lyrik som prosa påminns jag om varför. Det finns ett genomgående drag i Madeleine Gustafssons essäistik som jag skulle vilja beskriva som ett slags klarhet. Den rena tanken som löper genom texterna är tillgänglig utan att för den skull släppa i intellektuell skärpa eller sky abstrakta resonemang. Och Gustafssons kritik är framför allt fri från allt koketteri, från allt positionerande av det slag som gärna frodas på kultursidor. Gustafsson är öppen inför varje text hon läser, men hon gör klart att det är just texten som är i centrum. Just därför fungerar även de recensioner och essäer som har några år på nacken fortfarande så bra att läsa; de är inte överlastade av tidsmarkörer.

"Förståelse" är ett nyckelord som ofta återkommer i hennes texter, inte minst de som handlar om andra kritiker, som när hon skriver om Klara Johanson eller Gunnar Ekelöfs kritikergärning i BLM. I en sammanfattande text om sin egen syn på litteraturkritik skriver Gustafsson om att kritikern talar igenom verket: "Men då", skriver hon, "menar jag inte att skriva om sig själv i andras förklädnad, utan att sträcka sin egen förståelse så långt den kan nå, kasta in sin erfarenhet i ständigt nya former, tänja den, se hur långt den räcker."

Just det där sista tror jag också att den brittisk-amerikanske kritikern James Wood skulle skriva under på. "Så nära livet man kan komma" är en serie personliga betraktelser över samspelet mellan liv och litteratur. Han skriver: "Att läsa romaner är att oavbrutet röra sig mellan världsliga och religiösa tillstånd, mellan vad som kunde kallas skede och form. Romanernas världsliga vilja är att vidga och förlänga livet; romanen är den stora handelsmannen när det rör sig om vardagslivets kredit och debet. Den omvandlar varje skede i våra liv till scener."

James Wood är en av världens mest inflytelserika litteraturkritiker, och hans texter i framför allt the New Yorker har bidragit till stora internationella genombrott för författarskap som Karl Ove Knausgård eller Elena Ferrante. Han har så mycket rockstjärnestatus man kan få som litteraturkritiker. Men i sin syn på litteratur och kritik är han närmast en klassicist med en gedigen bildning som skiner igenom i det mesta han skriver.

Att läsa och sedan skriva om det man läst handlar till stor del om seende och iakttagelser. Att kunna lyfta ut detaljer. Wood ägnar ett kapitel i sin bok åt den noggranna iakttagelsen. Det handlar inte bara om att se och lyfta fram detaljer, det handlar också om att följa med dessa iakttagelser när de ändrar form och utvecklas till något annat. Att se att en yttre iakttagelse i litteraturen samtidigt kan belysa ett inre skeende. Att följa med. Att vara följsam.

När Madeleine Gustafsson i en recension av Jean Rouauds "Des hommes illustres" analyserar bokens första mening gör hon det just så grundligt och följsamt. Scenen är kort och gott en man som har klättrat upp på ett plåttak för att såga av några grenar som trasslat in sig i telefontrådar. Gustafsson kretsar först runt den yttre miljön i allt snävare cirklar, kommer sedan in på mannen, hans rörelsemönster och vad det säger om hans personlighet för att därefter göra en snygg gir in på själva prosan.

Den recensionen är skriven 1993. Sedan dess har det hänt en hel del på kultursidorna. Kritik har idag allt svårare att hävda sig när kulturredaktionernas uppdrag förändrats och vidgats. Kultursidorna håller på att förvandlas till förlängda ledar- och debattsidor där samhällsdebatt och krönikor prioriteras framför ren kritik. "Jorden håller på att gå under, så vi har inte plats för kritik just nu" sa en redaktör till mig nyligen. Och ja, vem är jag att komma och hävda litteraturens, språkets och kritikens egenvärde när apokalypsen är nära?

Det ställs allehanda krav på skönlitteraturen idag: den ska göra oss mer empatiska, den ska göra oss politiskt medvetna, den ska överbrygga klyftor och ge oss ett språk och den ska framför allt få oss att förstå samhället och verkligheten. Allt det där gör förstås skönlitteraturen, och det är viktigt med sådana argument när klåfingriga politiker och andra beslutsfattare vill reducera skönlitteraturens roll i skolan eller på biblioteken. Men om det är något som Gustafssons och Woods kritikböcker gör så är det att påminna om värdet av den initierade ledsagaren. Den som låter oss glänta på dörren till det där vidunderliga som är litteratur. Den som värnar om litteraturen för litteraturens egen skull, och inte för de eventuellt nyttobringande effekter den kan tänkas ha.

Annina Rabe
litteraturkritiker och kulturskribent

Böcker som nämns i essän:

Madeleine Gustafsson, Påminnelser, Daidalos

James Wood, Så nära livet man kan komma, Översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Kriticismer: Först blev jag författare – sedan världsmästare i kritik

Wed, 02 Apr 2025 04:00:00 GMT

Skapar Martin Engberg världen med sina sånger eller förgör han den med sin eld? I dagens essä reflekterar han över författarkritikern.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det började i barndomen. En besatthet i att plocka sönder hushållsapparater och elektronik. En floppydrive, farfars gökur, den gamla radion. Där satt jag i pojkrummet, omgiven av delarna till helheten, klockkedjan, ett tonhuvud och komponenterna från kretskortet omsorgsfullt lossade med lödkolven.

Vad det än var jag tagit itu kunde jag aldrig sätta ihop det igen och på nytt få det att fungera. Ändå betraktade jag nöjt miniatyrlandskapets delar framför mig och tyckte mig förstå, genom den ordning jag skapat av dem på skrivbordet, hur apparaten fungerat. Var hemligheten liksom kom in. Det var ur detta, dessa delar, ljudet kom ur högtalaren. Gökens ko ko, datorspelets pixlar. Hade jag bara haft språket, skulle jag ha kunnat beskriva det precist.

Och så, en dag:

Jag hade kommit över en långvågsradio, och petade lite oförsiktigt med en skruvmejsel i innanmätet utan att dra ur kontakten. Det sprakade till, och så hände det som kan hända: det small till i armen och jag drog åt mig den. Skamset insåg jag att jag fått en stöt. Det kunde ha gått illa, men apparaten som nyss varit död kom igång. Ur högtalaren en röst. Ljudet var skräpigt, men orden gick ändå att urskilja, bara inte förstå.

I efterhand har jag tänkt att det måste ha varit slaviska i någon form, men i stunden inbillade jag mig något utomjordiskt. Det hördes på tonen att det som sades var angeläget. Jag kastade mig över skolhäftet och började skriva ned det rösten sa, såsom jag uppfattade det. Myndigheter behövde kontaktas. Polisen, eller rymdstyrelsen, kanske, vem vet vad det var för nödläge som uppstått där ute i kosmos.

Efteråt satt jag med en knappt tydbar text framför mig. Jag förstod att ingen skulle kunna dechiffrera orden ifall jag inte skrev rent dem. Därför lånade jag familjens elektriska skrivmaskin (som mamma inte låtit mig plocka sönder), men nu kunde jag inte hålla mig längre. I min iver att förstå, hittade jag själv på ordens betydelse och från det var inte steget långt till att forma små berättelser. Transkriberingen glömde jag helt bort.

Nu hade jag två sysslor. När jag inte demonterade hushållsapparater, satte jag mig vid långvågsradion, gav mig själv en stöt, och framkallade en röst (alltid olika). Sedan skrev jag ned de främmande orden tills att tonerna av en eller annan vals hördes. Varefter jag började lirka fram mina berättelser ur ordmassan.

Föga anade jag att jag från den dagen för alltid skulle bära det tvehövdade monstret inom mig.

Författarkritikern.

Åren gick och två decennier senare gav jag ut min första samling berättelser. Då hade jag för längesedan slutat plocka isär saker. Men jag kunde inte försörja mig på mitt författarskap och när en kultursida erbjöd mig att skriva bokrecensioner tackade jag ja.

Det var så jag återupptäckte lusten att ta isär, ordna och blottlägga. Med skillnaden att den här gången var det inte maskiner jag plockade sönder, utan berättelser och dikter.

Jag tyckte mig vara den borne kritikern. Trots allt hade jag ju ägnat mig åt denna dubbla syssla sedan barndomen: förståelse genom tudelning och sökandet efter ett språk som gav mening.

Allt och inget begrep jag.

Men det fanns inte tid för reflektion. Dekonstruktören tog över, och jag utökade mitt fält till andra konstformer än litteraturens: teater, arkitektur, fotboll. Sveriges första professionella kritiker, August Brunius, var min förebild. Snart kunde jag recensera en aprikoscocktail, likväl som Jon Fosse.

Ständigt beställde redaktionen nya texter, och varje gång erbjöd de lägre ersättning. Till slut var jag tvungen att själv betala för att publicera mina artiklar. Det gjorde mig ingenting. Kritiken blev nämligen min fenomenologi, min existentialism. Det sätt jag kunde förstå världen på.

Människan var utkastad i ett absurt kosmos utan inneboende mening, men genom att plocka isär någontings konstruktion, väga delarna i handen, ordna dem och peka ut för andra att ”där, där, har du cocktailbärets hemlighet. Det är just dess röda färg och alkoholmättade sötma som gör att vi älskar det”, kunde jag skapa en mening i tillvaron som annars saknades. Fick jag inte sönderdela låg världen stum och död framför mig. På samma sätt som den där långvågsradion gjort i min barndom innan jag stack skruvmejseln i dess innanmäte och den gav mig sin livgivande kyss.

När Humboldt-universitet anordnade en tävling i kritik anmälde jag mig genast. Vi tilldelades varsitt verk och fick använda vilken metod och teori vi ville. Den som värderade verket på grammet närmast dess objektiva värde vann.

Efter det var jag världsmästare i kritik!

Men det var just i segerruset tvivlets tagg stack mig.

Hur kunde världen egentligen bli mer begriplig genom att sönderdelas? Behövde den inte tas in i sin helhet?

För en tid lät jag mina klåfingriga händer vila. Jag ansträngde mig istället för att se på världen, utan att röra den.

Långsamt såg jag att det också fanns en mening i vad världen var – när den liksom bara var.

Jag insåg att jag inte enbart tyckte om att studera cocktailen. Jag tyckte även om att dricka den. Att se dess färger spela över mina händer i barens dämpade sken medan jag samtalet med mina vänner. Också det var meningsfullt, deras ord var meningsfulla, också om det de sa saknade en konstnärlig form.

För första gången på länge väcktes åter min lust att berätta. Om detta – denna nyvunna mening – var jag tvungen att skriva!

Världens fanns inte enbart i sönderdelandet. Den fanns också i att sätta samman, foga ihop, se och beskriva.

Jag blev det tvehövdade monster jag alltid varit. En kropp med två huvuden. Det ena vänt mot framtiden, det andra mot det förflutna.

Det ena sjöng vackra sånger om det den såg. Det andra sprutade ur sig en förgörande eld, eller gnisslade tänder.

Men som alla vet kan monstret inte hjälpa att det är ett monster.

Jag har fortsatt mina båda värv. I ena stunden lyfter jag andras verk, håller dem i handen och försöker väga dem för att bestämma deras värde. Det händer att jag måste peta i dem för att de ska ge mig en stöt som sätter igång det språk som gör att jag kan beskriva dem.

Men det händer att jag tröttnar på att förklara och sönderdela. Då struntar jag i allt vad transkribering heter, och tillåter mig att fantisera ihop de berättelser som döljer sig i världens sprak och mummel.

Tvivlet har för den delen inte lämnat mig. Frågan om jag är den som skapar världen med mina sånger, eller förgör den med min eld. Ifall jag härdar den, eller bedrar den med ljuva toner. Toner som är falska eftersom de är alltför vackra, och vill skapa mening där ingen finns.

Det händer att jag drömmer om det omöjliga. Att jag en dag ska bli en sammansatt varelse, med ett språk. Så att jag både kan se cocktailbärets skönhet, beskriva varför det är vackert och känna dessa ljuva sötma i munnen när det krossas mellan tänderna.

Martin Engberg
författare och kritiker

Kriticismer: Vi måste tycka att alla borde hålla med oss

Tue, 01 Apr 2025 04:00:00 GMT

Varför har tyckandet blivit så nedvärderat? Författaren Lyra Ekström Lindbäck går ut till försvar för åsiktens förenande funktion i samhället.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2021-09-14.

Fler och fler verkar tycka att tyckande och tänkande inte går ihop. I såväl politiska som estetiska diskussioner klassas tyckandet som så oseriöst att det uppfattas som en direkt motsättning till nyanserade reflektioner. Är det här en bra eller dålig diktsamling? Ska vi höja eller sänka skatterna i Sverige? Är den här låten gripande eller sentimental? Borde surrogatmödraskap tillåtas? Att komma ifrån ”det rena tyckandet”, som det ibland lite nedlåtande kallas, för att istället göra en mer sansad analys, har blivit ett ideal för både kultur- och ledarsidor. Men är det verkligen önskvärt, om ens möjligt, att göra sig av med tyckandet när det handlar om konst och politik?

Kanske är tyckandet i själva verket det mest centrala. Den amerikanska filosofen Stanley Cavell kritiserar den analytiska traditionens oro för att ”estetiska (och moraliska och politiska) omdömen saknar något: argumenten som stöder dem är inte lika slutgiltiga som logiska omdömen, eller rationella på samma vis som vetenskapliga argument.” Det är de sannerligen inte, konstaterar Cavell: ”och vore de det skulle det inte finnas några sådana discipliner som konst (eller moral) och ingen sådan konst som kritiken.” Även om det går att resonera kring dem så är det rena vetandet ett omöjligt ideal när det kommer till konst och politik.

I kontrast till tyckandet förespråkar man gärna tolkningen, som anses vidga, öppna och förklara. Men tolkningar kan lika gärna skymma som klargöra. Susan Sontag skriver i essän ”Mot tolkning” att ” tolkningsutsläppen idag förorenar vår sensibilitet. I en kultur vars redan klassiska dilemma är intellektets expansion på energins och sensualitetens bekostnad, så är tolkningen intellektets hämnd mot konsten.” I vägen för verkets omedelbara, sinnliga effekt på dig ställer man dess ”innebörd”, som om konsten bara vore en indirekt kunskapsförmedling. Som Sontag säger så trubbar det av och passiviserar publiken. Hur många vågar idag säga vad de tycker om en tavla innan de har läst kuratorns förklarande beskrivningar? Samtidigt drillas studenter på konstskolor i att presentera teoretiseringar av sina egna praktiker, som om det blivit otänkbart att verken kunde tala för sig själva.

I Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften, som anses ligga till grund för den moderna estetiken, utgår teorin om det sköna från det omedelbara smakomdömet. Kant beskriver smakomdömet som grundat i en subjektiv allmängiltighet. Till skillnad från mat och dryck så väntar du dig att andra borde hålla med dig när det kommer till konst och naturskönhet. Den subjektiva allmängiltigheten innebär inte någon objektiv kunskap, och det går därför aldrig att bevisa vem som har rätt i smakfrågor. Men du känner ändå att du ger uttryck för en mer allmän än privat uppfattning när du fäller estetiska omdömen. För Kant är denna förmåga en viktig indikator på att människorna lever i en gemensam värld – inte bara rationellt och materiellt, utan i själva upplevelsen av vår egen varseblivning.

Som student på grundnivå hade jag svårt att förstå vad Kant menar. Hur kan omdömen om konst utgå från något annat än ett rent personligt tyckande? Det finns ju minst lika stora skillnader i musik- som i drinksmak. Kant är förstås medveten om att det sällan råder konsensus om det sköna. Smaken kommer alltid att vara stridbar. Men det är själva känslan av att alla borde hålla med oss som gör smakomdömet så centralt för honom. Här rör det sig om ett slags mellanmänskligt tyckande, ett gemensamt sinne eller en insisterande impuls till att dela samma verklighet, som utgör grunden för våra möjligheter till civiliserad samvaro.

Kanske var mina svårigheter ett symptom på att vår syn på tycke och smak har ändrats dramatiskt sedan Kants tid. Hans filosofi var lika inriktad på att beskriva tänkandets begränsningar som dess möjligheter, men trehundra år efter Upplysningen kan vi inte längre acceptera en omedelbar lustkänsla som utgångspunkt för ett mer allmänt omdöme. Tyckandet har kommit att ses som något nästan uteslutande personligt och viktlöst.

Paradoxalt nog beror det kanske på att vi idag uppmanas att tycka till om allt mer. Vi ska betygsätta våra taxiresor, välja vårdgivare och konstruera våra egna filterbubblor. Föreställningen om en gemensam smak är nästan död. Ibland leder det till rent bisarra tongångar i debatten: som om åsikter om vilka verk som borde inkluderas i en litterär kanon vore lika godtyckliga som om man föredrar Pepsi eller Cola. Tyckandet har sugits upp av våra konsumtionsidentiteter, en tom logik som kommit att genomsyra allt. Gillar du att spela golf? Då kanske du också skulle tycka om vinster i välfärden!

Varför har tyckandet urholkats på det här viset? Enligt den politiska teoretikern Wendy Brown har en tyst nyliberal revolution ägt rum. Brown beskriver nyliberalismen som en normativ rationalitetsprincip som gradvis har tolkat om alla värden till ekonomiska. Vårt gemensamma samhälle har blivit en spelplan för investeringar och avkastningar. Jag tycker mig höra den här logiken eka i retoriken hos de svenska liberala partierna, vilket numera samtliga från Socialdemokraterna till Kristdemokraterna oblygt kallar sig. De beskriver staten som ett företag som ska förvaltas, och framställer marknadsanalys som det enda sättet att bedriva seriös politik. Du ska inte rösta utifrån dina åsikter, utan utifrån din och statens plånbok. De partier som inte opererar efter samma logik ses som ytterkantsextremister. Demokratin utmålas som ett val mellan ansvarstagande förvaltare och ideologiska fundamentalister.

Tycker du att den här essän låter vänsterextrem eller kulturkonservativ? Är tonläget för svepande eller för kategoriskt? Jag har försökt tänka kring tyckandet, men inte utan att tycka något själv. Som Cavell säger skulle det knappast bli något kvar av vare sig estetiken eller politiken om man lyckades rationalisera dem fullständigt. Det betyder inte att utgångspunkten är irrationell. Snarare att den utgår från en impuls till mellanmänsklighet. Känslan av att alla borde hålla med oss är vad som ligger till grund för den passionerade kritiken och den engagerade politiken. I vårt eftertryckliga ja eller nej finns hjärtat av ideologin och smaken.

Naturligtvis bör inte de nyanserade diskussionerna sluta där. Men utan det stridbara och gemenskapande tyckandet återstår bara godtyckliga personliga preferenser och analytisk logik. Vore det inte mer än så som höll oss samman kunde vi lika gärna överlåta såväl budgetläggning som recensionsuppdrag till artificiella intelligenser. Det skulle säkert vara mer informativt, lukrativt och effektivt. Men lyckligtvis är vi fortfarande för fästa vid vårt tyckande för att låta marknaden ta oss ända dit.

Lyra Ekström Lindbäck
författare och kritiker

Kriticismer: Kan du inte ta kritik är du ingen konstnär

Mon, 31 Mar 2025 04:00:00 GMT

Att bli civiliserad börjar med att bli lite främmande inför det egna. Därför är kritik grundläggande för individ och samhälle, säger Torbjörn Elensky.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Små barn är omnipotenta, allsmäktiga som Gud fader själv, i sin egen upplevelse av världen. De kan inte skilja sig själva från omgivningen. Kropp, bröst, mamma, äta, skita, allt är samma och allt är de själva. Men så småningom börjar de bli medvetna om skillnaden mellan sig själva och resten av tillvaron. Centralt i detta, åtminstone på ett symboliskt plan och om vi ska tro gamle Freud, är den egna avföringen. När barnet inser att bajset kommer från dem, men inte är dem, börjar resan mot att bli en självständig, självreflekterande individ som inser att tutten, mamma och pappa och eventuella syskon är egna personer med egna viljor de också.

På samma sätt måste en yrkesverksam konstnär lära sig att se sina verk som skilda från sig själv. Din bok eller målning, film eller låt är inte du, den är gjord av dig, men ni är skilda åt, och du måste lära dig att hantera detta för att bli en vuxen, alltså professionell, konstnär. I processen mellan dig, ditt arbete och det färdiga verkets möte med publiken är i allmänhet många andra personer inblandade. Du måste lära dig att lita på dem, och du måste se din egen position i det större sammanhanget. Dessa andra kommer nämligen att påverka slutresultatet, som strängt taget inte är färdigt förrän publiken sagt sitt – och bland dessa, som de främsta bland jämlikar: kritikerna.

Då jag började skriva, redan som ganska liten, ville jag aldrig visa något för andra, ville inte ens att någon skulle veta att jag skrev, för jag var så fruktansvärt rädd för att bli kritiserad på det mest elementära sätt som finns: med att stort gapskratt. Jag var rädd för att man skulle skratta åt mig för mina drömmar, planer och projekt samt de första halvdana försök jag gjorde. Att bli vuxen handlar om att inse att andra inte ser en som man själv vill bli uppfattad. Att bli en professionell författare är att få distans till sina egna texter och kunna ta kritik, arbeta med dem utifrån andras synpunkter, utveckla sitt skrivande inte bara som en högst privat verksamhet utan som något som ingår i en gemensam kultur med intresse, förhoppningsvis, även för andra. Att kunna ta och ge kritik är själva kärnan i all konstnärlig verksamhet.

Ända sedan Aristoteles skrev Poetiken, på 300-talet före Kristus, har den medvetna estetiska reflektionen varit en essentiell del av våra kulturella uttryck. Hela utvecklingen av konsten har skett i ett växelspel mellan utövare, beställare, allmänhet och kritiker, särskilt under de senaste 300 åren, som är den period under vilken den moderna kulturen, som också vänder sig till den breda massan, har utvecklats. Kritikerna har lyft och sänkt konstnärskap. De har förklarat avantgardet. De har visat på banden till traditionen. Somliga har tagit avstånd från det nya, medan andra varit avgörande för dess genombrott. Om vi verkligen förstod hur viktiga seriösa kritiker är för vår förmåga att reflektera över oss själva genom konst, litteratur, musik – allt det där som vanligen bakas ihop under beteckningen ”kultur” - så skulle vi inse att kritiken inte kommer till konsten så att säga utifrån, utan ingår i processen. Men med den insikten skulle också kritiker ställa högre krav på sig själva än vad de gör idag.

En seriös kritiker måste naturligtvis kunna tänka om konst, konstnär, publik men även reflektera över sig själv och sin roll. Den kan drivas av alla möjliga känslor – hat så väl som kärlek, omsorg såväl som fientlighet - men måste i grunden älska konsten. Den måste också ha stora kunskaper, mer än vad en konstnär behöver, för den måste arbeta med sammanhang den samtidigt befinner sig i och utanför. En kritiker måste vara intelligent.

Intelligens är förmågan att förstå även vad man själv inte tycker, att se något ur en annan persons infallsvinkel, utan att därför acceptera att denna person har rätt – men försöka förstå hur den kan tycka sig ha rätt. Därmed lär du dig också hur du kan ha fel, skulle kunna ha fel – eller faktiskt har fel. Den sortens självreflekterande intelligens är helt central i all konstnärlig verksamhet. Men den är också viktig för hur du som person kommer att utvecklas. Du själv är inte heller fullständigt autonom, atomiskt avskild från allt och alla andra. Kultur är en kollektiv aktivitet, ett gemensamt tänkande, en process som vi inte kan välja att stiga in i eller ut ur som vi byter skor

Civilisationsprocessen handlar om att bli lite främmande inför det egna, genom att lära känna det djupare, genom att sätta sig in i det på ett sådant sätt att man kan se det utifrån.

Kritik är det formaliserade arbetet med detta främmandegörande som gör oss medvetna om vår egen kultur. Men många känner sig idag också främmande inför kritiken, förstår inte dess helt essentiella roll för hur vår kultur fungerar. Det handlar inte bara, men visst, i hög grad, om rädslan för negativ kritik, utan det handlar också lite mer på djupet om obehaget man kan känna då man tvingas, förmås att se sig själv som man framstår utifrån.

Förmågan att göra sig fri från sitt eget arbete, se sitt verk utifrån, är vad som gör en människa vuxen. Men det är också vad som förankrar henne i världen. Låt mig tillägga att det är detta som gör att artificiell intelligens, AI, inte på allvar gör riktig konst, utan bara dekorationer: den har, ännu inte, något jag och ingen förmåga till självreflektion, alltså kritik. Om den utvecklar detta kommer den också att kunna skapa verklig konst – men det är långtifrån säkert att vi människor kommer att förstå den eller ens uppfatta den som något estetiskt uttryck. De bilder som görs automatiskt idag kan vara fina, roliga, men de blir inte konst förrän en människa tar dem, väljer och reflekterar kritiskt över dem som konstverk.

Det är i självreflektionen jaget blir till. Förmågan till kritik, att ta och ge, inte minst till sig själv, är helt centralt för vad som gör det mänskliga medvetandet unikt. Det gemensamma är förutsättningen för det enskilda medvetandet. Människan och hennes värld är en plats där man ser sig själv, alltid lite ur fas, lite vid sidan om, och därmed ständigt på väg mot sig själv – det där fulla jaget som endast tonåringar kan tro sig verkligen äga.

Den där lilla skillnaden är det utrymme där livet levs, erfarenheter görs och konst skapas.

Kritiken behövs för att läsarna, lyssnarna och tittarna ska kunna orientera sig, men jag ser det alltså som något mycket mer centralt i ett samhälle. Kritik är det som bidragit till att göra vår kultur till något vi kan röra oss i, det är kritiken som öppnat oss för att göra oss förstående inför hur vi fungerar, tänker och handlar som vi gör. Och det finns ingen privat kultur: den utspelar sig mellan oss, skapas av oss och skapar oss samtidigt i en ständig feedbackloop i vilken visst kreativitet, känslor och upplevelser är viktiga, men där kritiken är vad som skiljer ut vad som faktiskt är något att ha.

Torbjörn Elensky
författare och kritiker

Tror vi på att undergången går att undvika?

Thu, 27 Mar 2025 05:00:00 GMT

Risken för samhällskollapser är överhängande, redan innan de stora ekosystemen kraschar. Eva-Lotta beskriver behovet av både hopp och förtvivlan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag var tolv när jag besökte London för första gången och betraktade miljonstaden med stora ögon. De många mörka byggnaderna gav en särskild känsla. Men så gick jag förbi när en av dem rengjordes. Det visade sig att huset inte alls var naturligt svart, utan ljust sandfärgat. Staden stank av alla luftföroreningar och jag borrade ner näsan i halsduken för att slippa känna, men när jag snöt mig på hotellrummet på kvällen blev näsduken ändå svart.

På 1990-talet kom två tredjedelar av Storbritanniens elektricitet ännu från kol. Sedan dess har andelen minskat snabbt och ligger nu på mycket låga nivåer. De senaste gångerna jag besökt den engelska huvudstaden har det gått lätt att andas.

Det går att förändra saker till det bättre men det är bråttom. Har du hört det förut? Det kan inte vara lätt att vara klimatforskare och tvingas balansera mellan att slå larm och att försäkra att det fortfarande går att göra saker för att hejda förloppet. Om vi inte tror att det går så lär ju heller ingen försöka. Men om inte allvaret framgår så finns en risk att vi inte agerar tillräckligt kraftfullt, tillräckligt snabbt.

Av de nio planetära gränser som inte får överskridas för att vi ska kunna leva säkert så har redan sex passerats. Och ännu värre än för klimatet är läget för den biologiska mångfalden. Utrotningstakten är just nu mellan hundra och tusen gånger högre än normalt.

I ett antal år har jag lidit av klimat- och miljöångest. Inte en sån där lagom som kan få en att shoppa second hand och sluta flyga utan en dödskramande som gjort det svårt att tänka på något annat och fått mig att böla på klimatmanifestationer trots att det finns få saker jag tycker sämre om än att andra ser mig gråta.

Oxfordforskaren Hannah Ritchie led som yngre av samma mörka och livsfientliga klimatångest. Det ledde till ett liv av kontroll och anpassningar som liknar det ätstörda kan beskriva. Allt kretsade kring att göra så litet miljöavtryck som möjligt. Men så såg hon en föreläsning med Hans Rosling. Han visade hur mycket som blir bättre i världen och hon beskriver det nästan som en frälsningsupplevelse. Sedan dess har hon ägnat sin forskargärning åt att sammanställa data om läget i världen. I sin bok ”Not the end of the world” tar hon död på en rad missförstånd och visar att utvecklingen på många områden går åt rätt håll.

Ritchie menar i boken att undergångsbudskap skadar mer än de gör gott eftersom de riskerar att förlama oss. Ofta är de heller inte sanna, vilket får forskare att se ut som idioter, och minskar förtroendet för deras slutsatser, skriver hon. Men, tänker jag, detsamma gäller väl om man som forskare utropar lösningar och räddningar som sedan inte infrias? Och att vi blir handlingsförlamade av skrämmande budskap saknar faktiskt stöd i forskning. Tvärtom leder rädsla ofta till konstruktiv aktion.

Merparten av världens länder har lovat att nå netto nollutsläpp och det kommer att tvinga oss att omforma våra energisystem, att ändra hur och vad vi äter, hur vi förflyttar oss och hur vi bygger. Mycket gott händer redan på dessa områden och i teorin kan det förstås förbli så. Men den luriga verkligheten kan alltid komma emellan i form av galna världsledare, krig och konflikter eller en vald regering som tycker att tillväxt är viktigare än hållbarhet.

Det är ett evigt trixande med siffror och alltid stort motstånd när ekonomin drabbas. Vi har ju invaggats i tron att allt ska kunna fortsätta i stort sett som vanligt. Ja, att det till och med kan bli bra för svensk ekonomi med klimatförändringar. Skidturister kanske börjar åka till Sverige i stället, när vintrarna uteblir i Alperna. Jippie.

Den liberala demokratins starkaste lim är ekonomisk tillväxt, skriver essäisten Michiko Kakutani i boken ”The great wave”. Så länge vi kan dela på tillväxtens frukter så är det politiska maskineriet ganska lätt att hålla igång. Försvinner eller monopoliseras frukterna av några få kan det däremot bli otäckt, när de som uppfattar sig som förlorare söker syndabockar. Kanske särskilt, vill jag tillägga, i ett kulturellt klimat som vårt, där var och en är sitt eget varumärke och lyckas smed.

Det vi behöver åstadkomma är dessutom överväldigande stort. I boken ”En jord för alla” beskriver en rad framstående forskare och policy-makare hur kriser inom klimat och miljö, ojämlikhet, fattigdom och livsmedelsproduktion hänger ihop. Precis som Ritchie pekar de ut framsteg och goda utvecklingskurvor men de är också tydliga med hur omfattande problemen är, och vad som ligger framför oss. De ordinerar statligt ägande i banker, globala skatter, medborgarfonder för omfördelning av rikedom och pengar till omställning, skuldavskrivning för fattiga länder, lägre konsumtion i rika länder, en total omställning av matproduktion och markanvändning, och lite till.

De menar att detta faktiskt går att åstadkomma. Vi kan och vill ju. I G20-länderna stödjer en stor majoritet av medborgarna tanken att deras lands ekonomiska prioriteringar bör förskjutas från vinster och ökat välstånd till att fokusera på mänskligt välbefinnande och skydd av ekosystemen.

Men tror forskarna verkligen på denna stora förändring själva? Tror jag på den när jag nu berättar om den? Är det realistiskt med en omställning i den skala och med den hastighet som krävs? Eller är det något vi väljer att tro för att trösta oss själva. Vårt behov av tröst är ju, som Stig Dagerman konstaterade, omättligt.

När ett system faller samman öppnas utrymme för något nytt och de goda idéerna om hur det ska se ut är många. Kanske väntar en bättre värld längre fram. Frågan är i så fall hur vi ska ta oss dit på ett hyfsat säkert sätt. Michiko Kakutani konstaterar att i kaotiska perioder så går det gamla systemet sönder långt före det nya har blivit stabilt; och forskarna i ”En jord för alla” påpekar att risken för samhällskollapser är överhängande redan innan de riktigt stora ekosystemkollapserna sätter in.

Vi kan inte längre räkna med varken förutsägbara förutsättningar i naturen eller med den relativa samhälleliga stabilitet som vi byggt upp sedan andra världskriget. Det ser ut att vara en skakig väg som ligger framför oss.

Nu kanske du längtar efter en lugnande slutkläm, så här kommer den: Livet på jorden kommer vi inte klara att utrota hur illa det än går. Liv i många olika former kommer finnas kvar och människan som art har goda chanser att hänga med ett bra tag till eftersom vi är allätare och fenomenala på att anpassa oss. Dessutom: avskogningstakten i Amazonas har sjunkit; vi producerar redan idag tillräckligt med mat för att ge alla människor på planeten en hälsosam föda; och energianvändningen per capita i världen sjunker i mer utvecklade länder.

Men glöm för den sakens skull nu inte det jag talade om tidigare. Tröst bör inte användas som ett draperi framför klarsyn.

Eva-Lotta Hultén
journalist och författare

Rättelse: I en tidigare version av essän angavs att ”energianvändningen per capita i världen har fallit med omkring 25 procent sedan 1960-talet”. Uppgiften gällde bara Storbritannien. Totalt sett har energianvändningen per capita ökat i världen som helhet.

Mein Kampf: Hitler dödade språket så att giftet kunde spridas

Wed, 26 Mar 2025 05:00:00 GMT

Förändrat språk ger förändrade människor. Och i Mein Kampf skrev Hitler receptet på hur det åstadkoms. Jimmy Vulovic funderar över propagandans kraft.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det var nog svårt att förstå i början, svårt att riktigt greppa vad som egentligen höll på att hända. Den inledande villrådigheten är enkel att föreställa sig. Vi får tänka oss att första tecknet kanske var en så vardaglig och flyktig sak som att någon i folkvimlet på stan sa ”han är ju så otroligt fanatisk”. Äntligen, tänkte du, äntligen är det någon som säger det. Men när du med en orostyngd blick vände dig om för att diskret nicka instämmande såg du något helt annat i den andres ögon. De var fulla av en ny hoppfull glädje, framtidstro, i stället för din gamla oro. Du vände genast bort blicken och från den stunden visste du att något förändrats omkring dig, trots att du i ditt medvetande ännu inte hade funnit några ord för vad som hänt. Under resten av promenaden hem gick du och önskade att allt var som förr igen. Men demokraten i dig visste ju att det är odemokratiskt att bestämma över andras ord. Så du stod ut med oron.

När den tysk-judiske språk- och litteraturvetaren Victor Klemperer antecknade grunden för det som skulle bli den klassiska boken ”Lingua Tertii Imperii,”, Tredje rikets språk, sökte han ord för vad som höll på att hända med tyskan efter nazisternas maktövertagande i början av 1933. Av en anteckning från den 27 mars samma år kan man dra slutsatsen att språket hade förvandlats till något som kan liknas vid ett slagfält: ”Nya ord dyker upp, eller så får gamla ord nya specifika betydelser, eller så bildas nya sammansättningar som snart stelnar till stereotyper.” Och för den som vet är likstelnade begrepp som ligger döda på ett slagfält ett förskräckande spår. Särskilt för den som likt Victor Klemperer dessutom vet att språk på förhand kan tänka åt oss och, som han formulerar det, vara ”ett gift som du omedvetet dricker och som sedan börjar verka”. I boken som gavs ut 1947 med undertiteln En filologs anteckningsbok utforskar han hur giftet bryggdes och verkade.

Alla strider börjar i ord. I dem dras den första gränsen mellan exempelvis gammalt och nytt. Orden är både viktigare och farligare än vapen. Långt innan vapnen tillgrips för att antingen omvälva eller bevara ett system har nämligen orden stridit sedan länge. Det är brutalt och kampen kan uppfattas som skrämmande men demokraten måste stå ut, måste låta yttrandefriheten stå där utsatt mitt emellan, precis så konsekvensneutralt ointresserad som den måste få vara för att alls betyda något. För så fort någon vidrör yttrandefriheten, vill omdefiniera den från att vara demokratins mest grundläggande rättighet och skydd till något som vi för säkerhets skull nog ändå måste skyddas från, förvandlas den till död inskription. Som när nazisterna efter maktövertagandet med hjälp av lagstiftning, vapenmakt, censur och utfrysningskultur förstelnade språket i just de stereotyper som för tillfället passade deras politiska sak.

Deras förstelnande förgiftning gick snabbt under mellankrigstiden. Det kan till stor del förklaras av den gedigna propagandadoktrin som Adolf Hitler formulerade i ”Mein Kampf”. Den första delen gavs ut 18 juli 1925 och del två kom året efter. Verket kan utan överdrift beskrivas som själva receptboken för hur giftbrygden skulle kunna blandas så stark och så lockande som möjligt. Mycket i boken är febrigt och hatiskt formulerat, ofta rörigt och förvirrat till och med, men principerna för rörelsens propagandastrategi tecknas med en kylig och analytiskt klarsynt penna. I receptet fastslås nazistpartiets roll i relation till de arbetare, massorna, som måste övertygas för att segern skulle bli möjlig. Partiet ska inte ”vara massans dräng utan dess herre”, förklarar han och den formuleringen synliggör en tydlig förskjutning från synen på ett parti som språkrör till den antidemokratiska idén om partiet som propagandainstrument, enbart. Inga frågor. Ingen diskussion. Ord och deras betydelser är inskriptioner som kommer uppifrån och rör sig neråt.

Känslor, inte förnuft, kunskap eller ifrågasättanden, är vad en skicklig propagandist tar sikte på. Effektiv propaganda kan inte vara kritiskt diskuterande undervisning utan ska alltid syfta enbart till direkt påverkan i propagandistens givna riktning. Så kan en central slutsats i Mein Kampf sammanfattas. Den bygger i sig på antagandet om att massans val aldrig någonsin grundas i rationella resonemang utan alltid styrs av fördomar sprungna ur känslor. Propagandans mål är därför att med rädsla, eller för den delen människors behov av att få känna sig goda och medmänskliga, omformulera fördomarna så att de sammanfaller med propagandistens sak. Målet uppnås bland annat genom att förändra innehållet i begrepp som redan tänker åt oss, exempelvis tänker att det är gott att vara god. Barmhärtighet är ett bra exempel. Om det ordet inte längre är detsamma som att till varje pris rädda allt liv, utan i stället betyder att mörda ovärdigt eller oönskat liv så blir det givetvis mycket enklare att känna sig barmhärtig i ett nazistiskt samhälle.

För att lyckas förgifta tillräckligt många måste ordens nya betydelser upprepas om och om igen, eller som receptboken säger ”tills också den trögaste förmår föreställa sig vad man avser”. Samtidigt gäller det att förbjuda andra betydelser. Victor Klemperer förstod som sagt tidigt faran i vad som var på gång. Ett av orden han undersökte är just fanatisk. Han iakttog hur betydelsen gick från något negativt till att i stället bli ett positivt laddat ord, dessutom väldigt ofta använt, fanatiskt ofta. Till slut upphöjdes ordet till något som måste liknas vid en magisk besvärjelse. ”Ju mörkare läget såg ut”, skriver han, ”desto oftare talades det om den ’fanatiska tron på den slutgiltiga segern’, Führern, folket eller folkets fanatism som en grundläggande tysk dygd”. Det ordet ristades med många andra i nazistiska stenblock. Och orden användes verkligen likt besvärjelser, som om de skulle kunna rädda regimen från den verklighet som lugnt och tålmodigt alltid väntar när giftet slutar att verka.

Jimmy Vulovic
litteraturforskare och författare

Muserna skriver tillbaka: TS Eliots hemliga musa

Tue, 25 Mar 2025 05:00:00 GMT

T S Eliots hemliga kärlek hette Emily Hale. Men mest älskade han nog sin egen persona. Amanda Svensson funderar över musans tragiska dilemma.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-11-14.

Sensommaren 1932 avlade poeten T S Eliot en avskedsvisit hemma hos makarna Leonard och Virginia Woolf. Han stod i begrepp att resa till USA, för att rädda sin katastrofala privatekonomi – och inte minst för att undkomma sitt ännu mer katastrofala äktenskap. Det finns ett fotografi från besöket, taget av Leonard. En milt leende T S Eliot står axel mot axel med en lika tuff som elegant Virginia. En bit ifrån de två författarna står en tredje person, så avvikande att hon ser ut att ha målats dit i efterhand. Hon ser nästan ut som en docka, vitklädd och med fötterna prydligt ihop, nedslagen blick och händerna knäppta bakom ryggen. Dockan var emellertid högst levande. Hon, Vivienne Haigh-Wood, hade bara oturen att vara gift med T S Eliot. En man vars konst krävde kvinnor – men vars ego, neuroser och alltmer uttalade misogyni inte tillät dem att spela någon verklig roll i hans liv.

Många är de konstnärsmän som lutat sig mot en eller flera kvinnor för att kunna uppfylla sina egna ambitioner. Litteraturhistorien är full av författarhustrur som renskrivit manuskript, korrekturläst, skött barn och hem och korrespondens, bistått med råd och inspiration och pengar och sex, utan att få något särskilt erkännande i utbyte. Dessa kvinnor kan man med rätta kalla för litteraturens hemliga muser. Inget är trots allt viktigare för inspirationen än arbetsron som kommer av att slippa befatta sig med det världsliga.

T S Eliot var dock inte ute efter den sortens praktiska museri. Likt Dante med sin Beatrice sökte han en kvinna att älska på det medeltida sättet – kyskt, överjordiskt, och på avstånd. Kanske var det därför som äktenskapet med Vivienne Haigh-Wood, en verklig kvinna med krav och behov, havererade så till den grad att han var tvungen att spärra in henne på mentalsjukhus för att slippa undan. Helt fruktlöst var äktenskapet emellertid inte för den uppåtsträvande konstnären: ”Åt henne gav äktenskapet ingen glädje – åt mig gav det den sinnesstämning ur vilken Det öde landet föddes”, skrev han själv på 1960-talet. Det hade Vivienne kanske kunnat trösta sig med, om hon inte redan hade avlidit på den psykiatriska institution där hon tillbringade de sista tio åren av sitt liv.

Så långt den mörka inspirationens musa. Men hade Eliot då ingen himmelsk och ljus Beatrice? Jo, det verkar så. I biografin ”The Hyacinth Girl – T. S. Eliots Hidden Muse” tecknar litteraturvetaren Lyndall Gordon ett porträtt av en kvinna, Emily Hale, vars relation till Eliot var livslång, men försiggick mer eller mindre i det fördolda. Historien kan ytligt sett framstå som romantisk. Den USA-födde Eliot mötte Hale redan då han som ung studerade vid Harvard, och blev omedelbart förälskad. Om den unga skådespelerskan besvarade hans känslor vid den tiden är oklart, och han emigrerade hur som helst snart till England. De upprätthöll en fläckvis korrespondens, som intensifierades när Eliots äktenskap med Haigh-Wood imploderade. Mellan åren 1930 och 1956 skrev Eliot mer än tusen brev till Hale. Det är dessa brev, hemlighållna på Princeton-universitetet fram till år 2020 per Eliots och Hales vilja, som ligger till grund för Gordons biografi. Några brev från Hale till Eliot finns dock inte bevarade – eftersom han brände upp dem. Vad musan hade att säga honom var tydligen inte lika viktigt för världen att få veta som vad han hade att säga henne.

Trots alla dessa brev är det inte helt lätt att få fatt i vem Emily Hale var. Hon älskade teater, och skådespelade under hela sitt liv, ibland avlönat, ibland som amatör. Hon gifte sig aldrig, utan försörjde sig som dramalärare och som husfru på olika amerikanska college. Hon var engagerad i kvinnorättsorganisationen League of Women Voters och inom unitarismkyrkan. Och så älskade hon T. S. Eliot. Det får man i alla fall anta, men den ensidigt bevarade korrespondensen får Hales känslor att framstå som dunkla. De två träffades mycket sällan, och hade ingen fysisk relation, förutom en mycket pikant incident då Eliot ska ha tagit av henne strumporna och strött kyssar över hennes fötter. Det verkar troligt, men inte självklart, att hon hade velat gifta sig med honom om möjligheten funnits. Att skilja sig från Haigh-Wood kom dock inte på fråga för den kyrklige Eliot: ”Om jag skulle skilja mig vore det den anglikanska kyrkans största bakslag sedan Newman blev katolik.” Och när Vivienne avled 1947 var det äktenskap som han i decennier sagt sig önska plötsligt inte längre aktuellt. I stället gifte han sig med sin sekreterare Esme Valerie Fletcher.

T S Eliot var en känslodriven poet. Att gestalta och framkalla känslor var själva syftet med det så kallade objektiva korrelatet. Jaget ströks ur dikten, men den subjektiva känsloupplevelsen bestod. Som bränsle för sin egen känslokatalysator behövde Eliot kvinnor. Hales roll var hyacintflickans – paradisisk, ouppnåelig. Någon som fanns i en nostalgisk bild av det förflutna, och i en föreställning om framtida salighet, men aldrig här och nu. Hon var som marmeladen i Lewis Carrolls Alice i Underlandet, möjlig att få igår eller imorgon, men aldrig idag. Konkret influerade hon många av hans verk – exempelvis skrev Eliot den första av de fyra kvartetterna, Burnt Norton, efter en vistelse med Hale på en herrgård med samma namn. Hennes brinnande intresse för teatern kan också ha bidragit till att han under senare delen av sitt liv primärt skrev pjäser. Att han själv tillskrev henne rollen som musa nummer ett framgår tydligt i den del av korrespondensen som rör bevarandet av breven – han vill att eftervärlden ska se och förstå. ”Det kommer att finnas så mycket som ger en falsk bild av mig, och så få ledtrådar till sanningen. /…/ Gång på gång har jag sett vilket intryck jag gjort och längtat efter att kunna utropa ”nej, ni har alla fel om mig, det är inte alls så det förhåller sig – sanningen är mycket enkel och lätt att greppa, och här har ni den med några korta ord” skriver han till Hale, när hon visar tveksamhet inför att gå till historien som mottagaren av tusen brev från en plågad poet.

Och där har vi musans stora och tragiska dilemma. Å ena sidan – att vara en katalysator för stor konst är faktiskt inte kattskit. Å andra sidan blir man för evigt förbunden med en människa vars skugga man aldrig kommer tillåtas lämna. Alla välmenande försök att dra fram konsthistoriens många muser ur mörkret och ge dem något slags agens är på förhand dömda att misslyckas, eftersom intresset för dem står i direkt relation till de konstnärskap de gött, och som aldrig är deras egna. Eliot visste det, och Hale gjorde det nog också. Kanske skulle hon när allt kommer omkring ha föredragit att bli ihågkommen så som hon levde – med ett oceanbrett avstånd mellan sig och mannen som älskade sin konst och sin persona mer än han älskade henne.

Amanda Svensson, författare, översättare och kritiker

Muserna skriver tillbaka: Paret Zweig och myten om den passiva musan

Mon, 24 Mar 2025 05:00:00 GMT

Stefan Zweigs sista år utspelade sig i Förintelsens skugga, tillsammans med hustrun Lotte. Hans andra musa. Elin Grelsson funderar över vem hon var.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-11-16.

Det är februari 1942 och eftermiddag i den brasilianska staden Petrópolis när hushållerskan, som inte sett till paret i huset under hela dagen, slutligen öppnar dörren till sovrummet. I sängen ligger två avlidna kroppar. Den ena tillhör Stefan Zweig, en av mellankrigstidens mest lästa, produktiva och hyllade författare som sedan drygt två år lever i exil. Intill honom är hustrun Lotte. Hon är 33 år, han är 60.

Dagen innan har Stefan postat memoarboken ”Världen av igår” till sin förläggare. Den utkommer senare samma år via ett förlag i Stockholm och är i våra dagar fortfarande en vida läst och omdiskuterad bok. Den i exilen nedtecknade berättelsen om uppväxten i det habsburgska imperiet, ungdomsår under första världskriget och ett liv i Hitlers alltmer hotande skugga räknas av många som Zweigs största verk. Bakom sig lämnar han också ett avskedsbrev, som blivit närmast ikoniskt i sitt melodramatiska avslut.

”Jag hälsar alla mina vänner. Måtte de få se gryningen efter den långa natten. Jag, alltför otålig, går före dem”, skriver han.

Från den unga hustrun som ligger vid hans sida, och som tillsammans med honom tagit en dödlig dos sömnmedel, finns däremot inga efterlämnade anteckningar, memoarer eller någon sista hälsning. Om Stefan Zweig har det skrivits mängder av biografier och artiklar, men hustrun Lotte förblir än idag rätt okänd. I de biografier där hon omnämns beskrivs hon som en blek, melankolisk och tystlåten flicka, som därtill lider av en svår astma som tidvis tvingade henne till sjukhus- och sanatorievistelser. Men kring hennes bevekelsegrunder, inre tankar och vad som ledde henne till en tidig död i Brasilien är det svårt att få fatt i något.

Det vi vet är att Lotte Altmann föds 1908 som yngsta barnet med tre äldre bröder i en judisk företagarfamilj och studerar franska, engelska och nationalekonomi på universitetet i Frankfurt. Efter nationalsocialisternas maktövertagande får hon sommaren 1933 veta att hon inte längre är välkommen tillbaka till universitetet. Hennes bror Manfred, vars läkarpraktik några månader tidigare tvingats upphöra, har flytt Tyskland för London och Lotte följer snart efter. Hon läser språkkurser och söker arbete genom en organisation för judiska flyktingar. Det är genom den som Friderike Zweig hittar en ny sekreterare åt sin man.

Han har nyligen lämnat hemlandet Österrike, efter att antisemitism och förföljelse har ökat och deras hem i Salzburg utsatts för en godtycklig husrannsakan av polisen. Nu bestämmer han och hustrun att hon och hennes döttrar från ett tidigare äktenskap ska stanna kvar och han vara baserad i London på obestämd framtid. Men då behövs en sekreterare, som kan sköta praktikaliteter och korrespondens på samma sätt som Friderike brukar göra.

Det dröjer inte länge innan Stefan och Lotte inleder en kärleksrelation, inte heller innan den upptäcks av Friderike. 1938 är skilsmässan ett faktum och året därpå gifter han om sig med Lotte. Han skriver till vännen, författaren Joseph Roth, och berättar lyckligt om sin nyförälskelse:

”Jag känner mig återigen oviss och full av nyfikenhet. Nu, som 53-åring, njuter jag av en ung kvinnas kärlek.”

Det är en klassisk, ja stereotyp historia som utspelar sig; den äldre kulturmannen och den unga sekreteraren som förlöser honom ur svårmodet och får honom att leva igen. Lottes ungdom verkar för Zweig också bli ett sätt att försöka återuppleva den tid han senare i ”Världen av igår” beskriver som den lyckliga: de fria ungdomsåren, innan krig och förföljelse. I brevet till Joseph Roth är det också tydligt hur Zweigs politiska pessimism och oro för ett andra världskrig spelar in i hans begär för Lotte:

”Jag tror på ett kommande krig på det sätt som andra tror på Gud. Men därför lever jag också mer intensivt nu. Jag vill se den här världen en vända till innan den brinner.”

Här anas något om hans bevekelsegrunder. Det mörknar över Europa, Zweigs judiska identitet har redan gjort hans författarskap omöjligt inom det språkområde som han räknar som sitt eget. Han har alltid betraktat sig mer som österrikare och europé än judisk, ändå är det som det sistnämnda han nu utestängs från en gemenskap. Och där är hon; den unga, judiska kvinnan som beundrar hans författarskap och nedtecknar hans tankar.

Men kanske förhåller det sig på ett liknande sätt för Lotte? Hon har just flytt sitt hemland och blivit avskuren från den framtid som hon trodde sig ha. Nu befinner hon sig plötsligt i ett sammanhang med PEN-konferenser, litterära salonger, fullsatta föreläsningar och researchresor. Precis som hon erbjuder Stefan Zweig en värld när den han haft håller på att gå förlorad erbjuder också han en ny värld då hon har behövt lämna sin.

Lottes egen röst är frånvarande i merparten av all efterlämnad dokumentation om och av Stefan Zweig. Ett undantag är den samling brev som skickades från henne och Stefan i exilens Sydamerika. De flesta är skrivna till Lottes bror Manfred och svägerskan Hanna, som stannat kvar i England. Det allra sista brevet från Lotte till Hanna är förmodligen så nära ett självmordsbrev som det går att komma.

”När vi nu lämnar såhär är min enda önskan att du tror mig när jag säger att det här är det bästa för Stefan, i det lidande som pågått för honom ända sedan nazismens maktövertagande, och för mig, i min kroniska astma […] Tro mig när jag säger att det här är det bästa för oss.”

När brevet poststämplas är parets död redan en världsnyhet. Exhustrun Friderike Zweig har då, med visumhjälp av Stefan, bosatt sig i USA. Ett år efter krigsslutet utkommer hennes självbiografiska bok ”Married to Stefan Zweig”. Hon, som påbörjade en karriär som skribent men övergick till att arbeta som fransklärare för att kunna försörja sig, kan nu äntligen titulera sig författare. Boken är en blandning av saklig biografi över Zweigs författargärning ihop med en personlig berättelse om deras äktenskap. Här tonar Friderike genomgående ner Stefans och Lottes relation och gestaltar den snarare som en ömkan om den unga, astmatiska kvinnan än äkta kärlek från hans sida. Samtidigt är delarna kring Zweigs författarskap mer djupgående än i många andra biografier. Friderike var själv i allra högsta grad delaktig i hans arbete fram tills att Lotte tog över som både sekreterare och fru, och hon hade goda insikter i allt från skrivprocesser och redigeringar till depressioner och tvivel.

Om den unga musan Lotte i slutet av Zweigs liv förblir en gåta är Friderike, den bedragna hustrun, den som själv skriver till slut. Det ligger förstås nära till hands att se hur denna kärlekshistoria i Förintelsens skugga slutade där i Petrópolis, med makarna Zweigs självmord. Men man kan också se det som att den fortsätter här: Med att den övergivna musan fattar pennan, med den döde poeten som musa.

Elin Grelsson, författare och kritiker.

Muserna skriver tillbaka: Nio gudinnor som hamnade på gatan

Thu, 20 Mar 2025 05:00:00 GMT

De klassiska muserna har fallit. Ner i det mänskliga. Ner mot gatan och köket. Rebecka Kärde reflekterar över ett skifte som berättar om konstens förändrade roll i kulturen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-11-13.

Minnet är konstens moder. I alla fall om man ska tro den grekiske poeten Hesiodos. Enligt honom resulterade en nio dagar lång förbindelse mellan Zeus och minnets gudinna Mnemosyne i att den senare födde lika många döttrar. De fick namnen Kleio, Euterpe, Erato, Polyhymnia, Melpomene, Ourania, Therpsichore, Thaleia och Kalliope. Tillsammans kallas de för muserna. Från dessa nio systrar flödar den poetiska inspirationen, och den som vill dansa, dikta, sjunga eller ägna sig åt någon av de andra musiska konstarterna måste göra det med deras välsignelse.

Hur får man kontakt med muserna? I Hesiodos fall kommer uppvaktningen oväntat. En dag, då han som vanligt vallar sina får på berget Helikon, dyker systrarna plötsligt upp från ingenstans. De börjar förolämpa den blivande poeten. Du lantliga fä, ropar de, i Ingvar Björkesons översättning – du som ”bara tänker på buken!” Sedan säger de att mycket av det de berättar i själva verket är lögn. Men när de så har lust, kan de också tala sanning. Hesiodos förses med en stav och en lagergren. Hans bröst fylls av en ”gudomlig röst för att sjunga om svunnen tid och kommande”. I ett slag är herden redo att dikta. Muserna har gjort honom till poet.

Episoden återges i den episka lärodikten ”Theogonin”, som Hesiodos komponerade omkring år 700 före Kristus, och som därmed är den äldsta bevarade källan till myten om muserna. Frågan är vad som hänt med dem sedan dess. När man talar om systrarna idag är det ju oftast i en rätt så annorlunda bemärkelse. För det första uppträder de i singularis, som musan. För det andra är denna musa mänsklig. Kanske var hon gift med en berömd manlig 1900-talskonstnär, i vars bilder eller dikter hon återfinns, och som hon gav upp sitt eget konstnärskap för att vårda. Att vara någons musa – nej, det är för de flesta ingen lockande roll. Som den amerikanska poeten Louise Glück skriver i en dikt: ”Ingen vill vara musan. När allt kommer omkring, vill alla vara Orfeus”.

Hur blev det så här? När förvandlades musan från generativ kraft till stum sköterska? Kanske kan man närma sig ett svar genom den franske konsthistorikern Georges Didi-Huberman. I boken ”Ninfa moderna” diskuterar han en besläktad figur, nymfen, och hur hon har gestaltats genom århundradena. Didi-Huberman utgår från det bildmaterial som i början av 1900-talet samlades ihop av den tyska kulturhistorikern Aby Warburg. Denne ägnade sina sista år i livet åt ett ofullbordat jätteprojekt som han (med hänvisning till musernas moder) kallade för Bilderatlas Mnemosyne. Warburg var intresserad av hur former och motiv från antiken lever kvar i senare tiders europeisk bildkonst. Atlasen, som består av ett sextiotal stora planscher med fastnålade fotografier och konstreproduktioner, är hans försök att i collageform kartlägga släktbanden. Till exempel kan en renässansmålning placeras bredvid en romersk skulptur. Det som förbinder konstverken är en gemensam detalj: ett plagg som faller snarlikt över en skuldra, en hand som gör en identisk gest. Det är som om antiken hemsöker moderniteten.

Didi-Hubermans undersökning, som sträcker sig från antiken till den florentinska renässansen, bygger alltså på Warburgs atlas. Och när han betraktar nymferna upptäcker han något märkvärdigt. Nymfen har fallit. Ju längre bort från antiken vi kommer, desto tydligare närmar hon sig marken. Hon sjunker från gudinnans höjder längst upp i bilden till dess nedre kant. Där förblir hon liggande. Samma öde drabbar hennes kläder. De tidiga, grekiska nymferna är draperade i långa, mantelliknande klädesplagg. Men med tiden blir nymfen mer och mer avklädd. Axlarna blottas, under renässansen brösten. Tizian porträtterar henne som i princip naken. I hans målning ”Nymf och herde” ligger hon med ryggen och baken vänd mot betraktaren, med ett ynka tygstycke kring midjan. I en annan, ”Backanal på Andros”, återfinns hon med bakåtböjt huvud i bildens högra hörn. Brösten och könet är blottade, liksom strupen. Draperingen ligger slängd som en eftertanke över armen. Nymfen är redo att intas.

Didi-Hubermans och Warburgs nymfer är nu inte identiska med vare sig muserna eller nymfen som vi känner henne från den grekiska mytologin. Snarare syftar de på en arketyp i form av en gudinnelik kvinnogestalt – ung, vacker, lekfull, med svallande hår och suggestiv blick. Ungefär så brukar också muserna avbildas. Och man skulle kunna hävda att något liknande hänt med dem. Muserna har sjunkit från Helikon, ner till jorden, till köket och gatan. Kanske börjar fallet redan efter Hesiodos. Hos många senare antika författare är muserna några man åberopar, snarare än uppsöks av. Samtidigt betvivlas deras existens. Den romerska poeten Horatius ber i ett av sina oden musan Kalliope att stiga ner till honom från himlen, men säger sig vara osäker på om rösten han sedan hör verkligen är hennes, eller om han drabbats av ett ”ljuvligt vansinne”. Propertius, en annan romersk diktare, talar ofta om sin musa, som om en av dem stod redo just för honom. Så skulle Hesiodos knappast formulera sig. Muserna är inte hans – det är ju han som är deras!

Långt efter antiken fortsätter muserna dyka upp i konsten. Dante åkallar dem i ”Den gudomliga komedin”, till exempel i Skärselden, då han ber dem om hjälp med att besjunga ting ”som knappt tanken fattar”. Men när man säger ordet ”musa” i samband med Dante tänker de flesta på Beatrice. Hon uppträder som en guide genom paradiset i den sista delen av ”Den gudomliga komedin”, och var med viss sannolikhet en sublimering av Dantes ungdomskärlek med samma namn. Inspirationen härrör alltså från en levande, högst verklig person – som, till skillnad från de antika muserna, knappast delat med sig av den medvetet. Samma gäller Laura i den något yngre Petrarcas sonetter. Ännu senare, hos Baudelaire, har musan blivit prostituerad. I dikten ”La muse vénale” – ungefär ”den köpbara musan” – förtjänar diktens du sitt uppehälle genom att gå på gatan.

Mycket kan sägas om kvinnosynen i de nämnda dikterna. Men det är knappast så enkelt som att musans nya skepnad motsvarar en parallell omvandling av könsordningen. Snarare speglar den konstens förändrade betydelse, från kollektiv praktik till uttryck för individualitet. Det säger ju sig självt att den diktare som själv är gudomlig inte kan vara underställd en skara bråkiga systrar.

Fast vore det verkligen så illa? Finns det inte något frigörande i att tänka på dikten så som Hesiodos: som något som kommer utifrån, ovanifrån, snarare än från den rädda lilla själ man bär inom sig? Litteraturen är ju trots allt inte ens egen. Den föds ur de texter som föregått den. Dess moder är minnets gudinna – och minnet är något gemensamt.

Rebecka Kärde, litteraturkritiker och grecist

Litteratur

Georges Didi-Huberman: Ninfa moderna – essä över fallen drapering. Översättare: Jakob Svedberg. Bokförlaget Faethon, 2023.

Hesiodos: Theogonin och Verk och dagar. Översättning: Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

Muserna skriver tillbaka: Majken Johansson och Solveig Borg

Wed, 19 Mar 2025 05:00:00 GMT

Länge doldes Majken Johanssons stora kärlek bakom bokstaven S. Paul Tenngart berättar om kvinnan som poeten sörjde och skrev dikter om i decennier.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2023-11-15.

Efter att alla hennes efterlämnade papper donerades till Lunds universitetsbibliotek vet vi det mesta om poeten och frälsningssoldaten Majken Johansson, till exempel att hon från mitten av femtiotalet ända fram till sin död 1993 hela tiden tänkte på, sörjde och skrev dikter om sin stora kärlek Solveig Borg, hon som tog livet av sig den 19 augusti 1956.

I dikten ”Après toi”, som hämtar sin titel från Vicky Leandros Eurovisionvinnare från 1972, skriver hon till exempel om ”den dagligen vaknande smärtan // i tomrummet // efter dej”. I dikt efter dikt finns den, sorgen, och den bidrar starkt till Johanssons poetiska idiolekt – de drastiska växlingarna mellan djupaste förtvivlan och språklig lekfullhet.

Men vad vet vi om Solveig Borg? Och vad har vi rätt att ta reda på?

Majken Johansson dolde Solveigs identitet hela livet. Inte för sina allra närmaste men för den svenska offentligheten. I de publicerade dikterna kallas hon bara ”S” och nämns uteslutande med könsneutrala pronomen. I de många intervjuer som Majken gjorde i dagspress och veckopress på 1960-, 1970- och 1980-talen framställs Solveig antingen som en nära vän, eller så görs hon om till en manlig partner.

Dels vill Majken Johansson inte smutskasta Solveigs minne hos de bekanta och de släktingar som inte hade accepterat deras kärlek. Dels vill hon skydda sitt eget rykte i den svenska offentligheten och, förstås, inom Frälsningsarmén. Hon är ju en av de mest kända poeterna i samtidslitteraturen – och hon är dessutom Frälsningsarméns viktigaste språkrör i den svenska majoritetskulturen. Hon har ett uppdrag från Gud att utföra. Det får inte förstöras.

Men hon tänker också på sina dikter. Om det blir känt att de gestaltar kärleken mellan två kvinnor så upphör de att vara kärleksdikter och blir homosexdikter. Och det är de inte tänkta att vara. Det är de inte.

Men det finns en öppning, och det är tidens gång. De ägodelar som betydde allra mest för Majken Johansson samlade hon i en chokladask från Fazer. Där la hon fotografierna av Solveig och deras kärleksbrev. Asken förseglades i ett igenklistrat A4-kuvert och placerades i det arkiv som sedan donerades till framtida forskning. På kuvertet finns instruktionen: ”bör inte utlämnas till läsning och publicering förrän tidigast år 2015!”

Nu är vi på andra sidan den där historiska gränsen. Nu är tiden mogen för oss att lära känna Solveig. Ja, det är kanske rentav vår plikt att berätta om de villkor som hon levde under på 1950-talet så att vi kan hindra att begränsningarna, stigmatiseringen och skammen återkommer. Den bedömningen gjorde åtminstone Majken Johansson innan hon dog.

När hon träffade Majken var Solveig Borg en ensamstående 47-årig yrkeskvinna, direktör för företaget AB Specialpapper. Hon var född och uppvuxen i Finland, och hade etablerat sig i Stockholm efter kriget. Hon reste mycket i arbetet – både i Sverige och i Europa. På vintrarna älskade hon att åka skidor i Alperna.

Måndagen den 15 augusti 1955 får hon syn på en kontaktannons i Dagens Nyheter. ”Ung, kvinnl. akademiker söker väninna”, står det. ”Gärna 30–40 år. Övervägande intellekt. o. konstnärliga intr.”

Solveig låter det gå en dag, sen svarar hon den anonyma annonsören: ”Just nu står jag i beråd att åka till London, men ville med dessa nedkastade rader nå Er så att om Ni har intresse ville ta kontakt med mig då jag återkommer kring den 4 sept. Med hälsning / fru S. Borg.”

Visst tar Majken kontakt, och snart blir de ett par. I januari flyttar den 25-åriga poeten hem till den 47-åriga direktören. I efterhand ska Majken betrakta de där månaderna som den enda riktigt meningsfulla perioden i ett liv av brist och saknad.

Men det knappa år de får tillsammans är långt ifrån problemfritt. Solveig kommer från en högborgerlig finlandssvensk släkt, och hennes inkomster är robusta. Majken själv är en arbetarflicka från Möllevången i Malmö som vuxit upp i ett fosterhem. Visst, hon betraktas som en lovande poet, men diktsamlingar blir man inte fet av. Ibland känner Solveig det som om hon köper den fattiga Majkens gunst. Betalar för hennes unga kropp.

Båda bär på tuffa personliga trauman. Majken lämnades som spädbarn bort av sin biologiska mamma, och hon blev mycket illa behandlad i fosterhemmet. Två gånger har hon försökt ta livet av sig. Solveig lider av ständiga mardrömmar efter sin tid som sjuksköterska under finska vinterkriget. I sin dagbok beskriver Majken dem som två sjuka som inte förmår ge varandra stöd.

Det största problemet är ändå att de har så olika inställningar till sin gemensamma kärlek. Majken tycker inte att de behöver smussla med den. Men Solveig har alltför mycket att förlora. Om det kom ut att hon levde ihop med en kvinna på det sättet skulle hon riskera allt annat: släkten, firman, anseendet.

Precis ett år efter det att Solveig fick syn på Majkens kontaktannons kommer uppgörelsen. Solveig vill avsluta förhållandet. De bråkar och Majken råkar drämma till Solveig. Arg och ledsen störtar Solveig ut från lägenheten och tar bilen till sitt sommarställe några mil norr om Stockholm. Där skjuter hon sig i huvudet.

Solveig är borta. Förlorad. Och Majken kan inte ens visa sig på begravningen.

Det som sedan händer ska komma att anta mytologiska dimensioner för Majken Johansson. Under flera decennier ska hon i anteckning efter anteckning förklara för sig själv hur hon lyckades ta sig ur det totala mörkret. Först försöker hon nå Solveigs själ via spiritistiska seanser. Dessa försök nämner hon inte med ett ord i tryckta texter eller offentliga samtal. Sedan testar hon olika kristna samfund. Det är hon också ganska tyst om i efterhand. Men resten av berättelsen sprider hon så ofta hon kan: till slut finner hon Frälsningsarméns Gud. Via botbänkens hallelujah-rop når hon sin älskade. S och Gud blir nästan samma sak.

Resten av sitt liv längtar Majken. Diktsamlingarna bär vittnesmål om denna långvariga passiva kamp. Det händer att Solveig uppenbarar sig, påminner om vad som väntar på andra sidan. ”I Allhelgonatid / kom min S”, avslöjar hon i en dikt. I en annan skriver hon: ”Själva julaftonsnatten / återkom du. Kyssande / mitt vänstra bröst.”

Så blir Majken Johanssons livs kärlek en del av den svenska kulturhistorien. Och sedan 2015 är alltså S inte längre en gåta, utan Solveig kan träda fram som den hon är.

Paul Tenngart är litteraturvetare. 2016 gav han ut boken ”Livsvittnet Majken Johansson”. Musiken som hörs i slutet är just den låt som omnämns i essän: Vicky Leandros Eurovision-vinnare ”Après toi” från 1972.

Muserna skriver tillbaka: Marguerite Duras och Yann Andréa

Tue, 18 Mar 2025 05:00:00 GMT

Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var inte okomplicerad. Men stark. Elisabeth Hjorth skildrar deras möte.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 4 maj 2017.

En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag.

När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman ”Yann Andréa Steiner”.

1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit ”Älskaren” som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet.

Marguerite Duras film ”India Song” visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: ”Inte nu längre”. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: ”I 140, liksom alla som har en R16”.

Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv.

När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. ”När kommer ni?”, frågar hon. ”Imorgon klockan elva”, svarar han.

Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra.

En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen tillsammans. Att stanna på en bar eller ett café och hitta på historier om människorna de ser.

När Yann väl anlänt med bussen den där dagen stannade han kvar till Marguerite Duras död sexton år senare. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Han renskrev hennes bilder av deras gemensamma tillvaro, han räddade kanske hennes liv. Hon var ensam, hon drack. Hon behövde en vän, men hävdar envist att Yann var hennes älskare.

Den kärlek till Yann som går att spåra i Duras böcker, starkast i ”Emily L”, inverterad i ”Älskaren”, närvarande i bok efter bok, blir en litterär gåta. En kvinna som har levt med krig och förlorat ett barn, som är besatt av att skriva och vars författarskap dignar under nittonhundratalets blodiga historia. Hur ska hon älska en man som är så ung? En pojke vars begär driver honom till barerna på nätterna, i jakt på vackra män från Buenos Aires och Santiago. Detta är inte den tonåriga Marguerite Duras kärlek till en kinesisk miljardär, inte heller den uppoffrande smärtsamma kärleken till maken Robert L, som återvände från koncentrationsläger och tillfrisknade under hennes vård. Kärleken mellan Marguerite och Yann är märkt av litteratur, av den förödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande.

Yann älskar Marguerites böcker. Hon älskar honom för hans röst, hans kropp, hans tankar. Denna åldrade kvinnas kärlek är luttrad och hjärtskärande, på en gång illusionsfri och påstridig. Det är en skyddslös kärlek, galen, den vet för mycket, den vet allt, men den förstår inte. Åldern, erfarenheten, visdomen kan inte hjälpa hjärtat.

Och han? Mannen är för ung. Han är för intelligent. Han är för upptagen med att undersöka om livet är värt att leva.

När Yann kommer till Marguerite är hans pengar slut. Hon betalar för vinet och maten. De talar i timmar, om att skriva, om att läsa. Marguerite säger att hon lätt skulle byta alla Roland Barthes böcker mot platserna i Indokina där hon växte upp. Barthes rådde henne en gång att återvända till stilen i hennes första ”så enkla och så förtjusande” romaner. Hon förlåter honom aldrig för hans nedlåtenhet. Hon vägrar vara nyanserad och tolerant. Så länge hon levde och efter sin död karaktäriseras detta raseri som pinsamt, ovärdigt, kvinnligt. Hon ger generationer kvinnor hopp genom att vara så genant som ingen kvinna får vara.

Är det pinsamheten som får Yann att vända sig bort? Som får honom att säga: ”Ni kommer att överges av alla, för ni är galen, omöjlig att stå ut med”. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? Som får honom att gå tillbaka till henne när gryningen reser sig ur havet, lämna sina älskare och återvända till huset och kontrollera att manuskriptet hon arbetar med ligger kvar på bordet?

Yann Andréa älskar Marguerite Duras böcker, men böckerna är hon. Hans liv blir hennes. Han låter sig förvandlas till en litterär karaktär, och beskriver det själv så. När hon är död fortsätter han författa brev till henne.

Hon för sin del kan inte motstå någon som är så barnslig, som vill ha allt och allt på en gång. Hon vill ha denna nya kropp, lång och mager. Hon vill höra denna otroligt mjuka röst som är kunglig och återhållen. För att behålla honom måste hon hota med att kasta manuskriptet i havet.

Marguerite Duras vet att kärleken till Yann Andreá blir acceptabel om hon utelämnar det pinsamma, om hon låter det vara en historia om två intellektuella som är besatta av litteratur. Hon vägrar. Yann är hennes älskare. Hon tvekar att skriva ner det, men gör det ändå: ”Efteråt sa ni att jag hade en osannolikt ung kropp” Yann kommer att förneka att han någonsin sagt något så löjligt, att det någonsin funnits en sådan historia.

Den är en hård historia. Marguerite skriver: ”Ibland är jag rädd från det att ni vaknat. Liksom alla män förvandlas ni till kvinnomördare varje dag, om så bara för några sekunder”. Yann får vredesutbrott och de skrattar tillsammans när det är över. Hon skriver: ”Det händer att jag grips av ömhet för den sortens människor som vi är”.

Lika centralt som raseriet är för Duras författarskap är förmågan till ömhet. I hennes sista bok ”Det är allt”, delvis en dialog med Yann, ligger denna ömhet i öppen dager tillsammans med hotet av den nära förestående separationen.

Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd. Den vackre mannen frågar: ”Hur skulle ni beskriva mig? Den döende kvinnan svarar: ”Outgrundlig. Den mest förtrollande människa jag mött. Ett gammalt svin.” Hon svarar: ”Jag älskar er. Adjö.”

Elisabeth Hjorth
författare, etiker och professor i litterär gestaltning

Litteratur

Marguerite Duras:

Yann Andréa Steiner. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms förlag, 2017.

Horan på den normandiska kusten. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms 2015.

Det är allt. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms, 2013.

Emily L. Översättning Britt Arenander, Modernista, 2011.

Dödssjukdomen. Översättning Marie Werup, Modernista, 2007

Blå ögon svart hår. Översättning Kerstin Hallén, Albert Bonniers förlag, 1988.

Fakta

Marguerite Duras föddes 1914 och växte upp franska Indokina. Hon betraktas som en av 1900-talets framträdande och säregna författare och filmare. Bland hennes rika produktion kan nämnas ”Älskaren”, ”Smärtan”, ”En fördämning mot stilla havet”, ”Hiroshima, mon amour” och ”Att skriva”. Under 2000-talet har svenska översättningar av hennes böcker utgivits på hela sex olika förlag. Duras dog 1996.

Yann Andréa (1952-2014) hette egentligen Yann Lemée

Muserna skriver tillbaka: Traumat är vår tids gudinna

Mon, 17 Mar 2025 05:00:00 GMT

Hur ser bilden av inspiration ut idag? Kristoffer Leandoer berättar hur traumat blivit vår tids musa.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2023-11-20.

I sjuttonde avsnittet av Neil Gaimans kultförklarade serie Sandman, häftet som publicerades maj 1990, hålls en av antikens nio muser fängslad på övervåningen i ett hus i det moderna London. Förövaren heter Ric Madoc och är en författare med skrivkramp, musans namn är Kalliope, den skönsjungande, som brukar betecknas som den episka eller den heroiska poesins musa. Madoc köper Kalliope av hennes tidigare utnyttjare, våldtar henne och använder henne som ersättning för sin egen sinade skaparkraft, konstgjord andning för ett författarskap som gått i stå. Madoc skriver som i trans, tiden flyger och rekordsnabbt har han skrivit klart sin roman. Snart tar han framgången för självklar och har inte tanke på att ge upp det han tillskansat sig. Den gudomliga hålls fången tills hon räddas av sin forne älskare Oneiros, drömmarnas herre: Sandman själv.

Episoden visar hur grundfrämmande föreställningen om gudomlig inspiration är för vår tid. Vi tänker oss att det måste vara en form av fusk, en illegal hantering som kräver övervåld och smussel. Gudomen kommer in i vår värld genom en reva i verklighetens väv, här blir hon genast ett traffickingoffer.

Att överlämna sig åt en gudom, att göra sig själv till ett kärl för det gudomligas stämma – nej, det går ju inte, tvärtom måste det vara! Ingen ger frivilligt upp makten över sitt eget jag. Vi vill vara Miles Davis, inte hans trumpet.

Vi måste få vara den aktiva parten, om det så reducerar oss själva till kidnappare och våldtäktsmän. Jublet över att sångmön visat sin gunst var så självklart för tidigare generationer att det formaliserades i standardfraser: man inledde sin dikt med att tacka henne för att hon stigit ner från Helikons berg och nedlåtit sig till att ta en i besittning.

Det jublet tillhör inte direkt den samtida ljudbilden.

Muserna måste solkas ner för att inte lämna oss likgiltiga. Annat är det med sagan om Filomela i Ovidius Metamorfoser, våldtäktsoffret som får tungan avskuren men ändå hittar ett sätt att berätta om sitt trauma. Den är en självklar utgångspunkt och referens för moderna poeter och dyker ständigt upp på nytt. Liksom naturligtvis Orfeus, berövad sin Eurydike på själva tröskeln ut från dödsriket.

Orfeus mamma var just Kalliope, som i sin tur var dotter till Mnemosyne, minnets gudinna, och Zeus som i en herdes gestalt överfallit gudinnan.

Både hennes mamma och son tycks mer relevanta idag än Kalliope själv. Mnemosyne står i centrum för den litterära samtidsdebatten och dess turer kring autofiktion och självbiografiskt skrivande: vem har rätt till minnet som ett sätt att gestalta det förflutna?

Vår tids främsta inspiration är traumat, såret, övergreppet och förlusten. Det som saknas, det vi berövats: inte det vi skänks i överflöd. För oss är skapandet en process som sätts igång av att vi berövas något. Hur många sorgeböcker har vi inte läst de senaste åren? Hur många böcker om kränkningar, sjukdom?

När verklighetens muser tar till orda är det för att gå i svaromål. Offret för en vältalig förövare kräver genmäle, som i Samtycket, där Vanessa Springora bryter ett livs tystnad och berättar hur hon som fjortonåring utnyttjades sexuellt av den då över femtioårige författaren Gabriel Matzneff, som inte ens drog sig för att använda hennes brev i sin egen litterära produktion – Min ögonsten, hans bok där Springora alltså helt ofrivilligt medverkar i rollen som författarens musa, utkom bara något år efter Sandmanepisoden ”Kalliope”: verkligheten går i diktens fotspår.

Den moderna musan kräver replik, eller betackar sig för uppgiften. I Leif Randts samtidsroman Allegro Pastell skildras en sällsynt harmonisk kärleksaffär mellan webdesignern Jerome och författaren på modet Tanja Arnheim. Efter framgången för hennes senaste bok har Tanja haft svårt att komma igång med ett nytt projekt tills hon en dag formulerar följande idé för Jerome: ”mitt nya skrivprojekt ska bli en beskrivning av lycka. Jag tänkte att jag skulle kunna berätta om hur du och jag tillbringar några veckor i Hongkong”. Kort efteråt kapsejsar deras förhållande för första gången, och med tiden väljer Jerome affärskvinnan Marlene som klarar sig utmärkt på egen hand och inte har minsta användning för en musa.

Den moderna musan kan också ta makten över relationen, som hos singer/songwritern Lana Del Rey. Genom hela hennes produktion genklingar populärkulturens fascination för spelet mellan manliga förövare och tragiska kvinnogestalter som Natalie Wood, Marilyn Monroe eller Sylvia Plath. Hon förskjuter rollerna, ändrar maktbalansen. En gestalt hon återkommit till är den tolvåriga Lolita i Vladimir Nabokovs roman. När Lana Del Rey citerar förövaren Humbert Humberts åkallan av sin unga musa, är det för att ta orden ur munnen på förövaren och ge dem till offret i stället: på så sätt får Lolita sin röst.

Nabokovs skapelse är extra tacksam för lekar av detta slag eftersom rollväxlingarna redan finns hos honom och har vilselett läsare ända sedan Lolita utkom 1955. Eftersom han använder ett av sina favorittrick: en extremt opålitlig berättarröst, nämligen förövarens egen, har många velat se Lolita som ett uttryck för författarens egna intressen.

Som bevis har anförts ett textställe i självbiografin Tala, minne där det berättas om en färgstark morbror med lila nejlika i knapphålet och ungkarlsvanor, som gärna satte Vladimir i knäet och smekte honom, tills han tröttnade på pojken vid pubertetens inträde, och avfärdade honom med beskedet att han en dag skulle få ärva allt.

Men den som säger ”jag” i en berättelse av Nabokov ljuger alltid, även när denna berättelse kallas självbiografi. Tala, minne hette från början Tala, Mnemosyne. Nabokov åkallar alltså gudinnan direkt, och till skillnad från de övriga män vi mött försöker han inte betvinga det gudomligas kraft. Hans text är en form av jubel, ren och skär lycka över att finnas till: ”När jag skärskådar min barndom”, skriver han, ”ser jag medvetandets uppvaknande som en kedja av uppflammanden som uppträder med allt kortare mellanrum tills helt belysta förnimmelseblock bildas, som ger minnet ett slipprigt fotfäste.” Medvetandet är alltså inte uttryck för det egna jaget, utan en plats där gudinnan får tända sin eld: är inte det vackert?

Kristoffer Leandoer, författare, essäist och översättare.

En planet av plast: Återvinning kan inte rädda världen

Thu, 13 Mar 2025 05:01:00 GMT

Att etablera uppfattningen att återvinning är bra för miljön var ett smart sätt att legitimera plastens erövring av världen. David Jonstad talar om vår sopsortering som symptombehandling.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-02-05.

Det var år 2009 när jag och min vän klev ut genom hissen på högsta våningen i en av Stockholms skyskrapor. Vi var i färd med att starta en tidskrift om klimat- och hållbarhetsfrågor och sökte finansiärer. Min vän hade framgångsrikt minglat upp en miljöengagerad direktör för ett stort bolag och nu hade vi fått audiens. Allt verkade lovande. Tills frågan om återvinning dök upp. Direktören berättade entusiastiskt om en återvinningscentral i närheten av hans lantställe dit köerna ringlade långa. Det var nästan som en folkfest på lördagarna när alla kom med sina bilar och släp fyllda av saker att slänga. Jag kunde inte låta bli att fråga om han tyckte detta var bra eller dåligt. Han förklarade förnärmat att det självklart var något bra. Tänk så mycket resurser som återvanns! När jag försynt påpekade att det väl måste ses som ett problem att folk skaffar sig så mycket saker som de sedan slänger skar sig samtalet. Jag insåg då att jag brutit mot ett heligt förbund mellan miljörörelse, politiker och näringsliv – en uppfattning som alla parter delade: återvinning är bra för miljön.

Ju mer vi återvinner, desto mer fylls vår värld av skräp.

Sedan dess har en del hänt som utmanar denna uppfattning. Trots att återvinningsbehållarna ofta är så fulla att man måste kämpa för att knöla ner sina sorterade sopor i dem, så är det somligt som vägrar att försvinna. Närmare bestämt plasten. Den är över allt. Den förenar sig till nya kontinenter som guppar runt i världshaven. Den bryts ner till mikroskopiska bitar och tas för mat av allehanda havsorganismer som för in plasten i den marina näringskedjan. Det finns mer plast än plankton i havet och om inom några decennier mer plast än fisk. Detta syntetiska stoff finns även i vattnet vi dricker och maten vi äter.

Plasten har koloniserat våra liv.

Ändå är det som väcker starkast känslor – och som placerar plasten i den politiska skottgluggen – inte detta, utan hur plasten koloniserar andras liv.

I ett av de första numren av den där tidskriften – som vi för övrigt finansierade på egen hand – publicerade vi fotografier av döda albatrosser, tagna på en ö mitt i Stilla havet. Dessa bilder av fotografen Chris Jordan har sedan dess kommit att bli närmast ikoniska. På bilderna ses de gråa, halvt nedbrutna, fågelkropparna rama in ett maginnehåll som är märkligt färgglatt. Dödsorsaken är plast.

Fåglarna har inte bara stoppat i sig hundratals plastpinaler själva, men också matat sina ungar med dem. Skärvor har skurit sönder fåglarna inifrån. Giftiga ämnen har tagits upp i magsäcken. I vissa fall har magarna varit så fulla av plast att någon mat inte har fått plats.

I Storbritannien talas det om Blue Planet-effekten. Vågen av vämjelse och ilska som följt efter ett avsnitt av BBC:s populära naturfilmserie där fokus sattes på plastens naturpåverkan och som bland annat innehöll en hjärtskärande scen med en havssköldpadda intrasslad i en härva av plastavfall.

Ju mer vi återvinner, desto mer fylls vår värld av skräp. Något är knas. Vad det är klarnar när jag läser om plastens historia i en lång essä i The Guardian, om återvinningsekonomins brutala strukturförändringar i Financial Times och om forskningen kring plastens effekter. Människans förhållande till plast är ett mikrokomsos av den stora konflikten mellan människa och natur, liksom vårt valhänta sätt att hantera denna.

en allians av olje- och kemikalieföretag valde i stället en mer långsiktig och framför allt smartare strategi. Den bestod i att skifta fokus [...] så att problemet med plasten kom att handla om oansvariga individer som skräpade ner.

Det var under efterkrigstiden som bergen av plast och annat skräp började att växa. Fram till dess hade avfallet mest utgjorts av organiskt material och utmaningen var då mer logistisk – att låta det förmultna någon annanstans än på städernas gator. Glas- och metallbehållare betraktades som så värdefulla resurser att de återanvändes till nära hundra procent.

Den första varianten av plast, bakelit, tillverkades i början av 1900-talet när kemister upptäckte ett sätt att få avsättning för en biprodukt från oljeindustrin. Till en början fanns inte så många användningsområden, men nya former utvecklades och under andra världskriget fick plasten sitt genombrott när den blev material i tusentals delar av det amerikanska krigsmaskineriet. När kriget var slut stod det klart för de stora oljebolagen vilken kommersiell potential som fanns i plasten och bolagen delade upp marknaden mellan sig. Sakta men säkert började det nya moderna materialet att ersätta gammeldags saker som glas, bomull och papper. Med tiden blev plasten så billig att den ofta slängdes bort så fort den fyllt sin funktion.

På 1970-talet hade slit och släng-kulturen etablerat sig och den växande mängden plastavfall blivit ett problem så stort och dyrt att politikerna var tvungna att agera. Runt om i USA gjorde myndigheterna försök att förbjuda försäljningen av olika plastartiklar. Alla försök stoppades av industrin som till en början slogs med näbbar och klor mot all lagstiftning. Men snart insåg man att detta skulle vara omöjligt i längden och en allians av olje- och kemikalieföretag valde i stället en mer långsiktig och framför allt smartare strategi. Den bestod i att skifta fokus – från producenterna till konsumenterna – så att problemet med plasten kom att handla om oansvariga individer som skräpade ner. Man finansierade organisationer och reklamkampanjer, till en början hade man miljörörelsen med på tåget. Företagen lanserade också idén om sopsortering. Om hushållen bara kunde stoppa sitt skräp i rätt behållare lovade förpackningsindustrin att återvinna dem.

Snabbspola fram till våra dagar och en värld som inte vet vad den ska ta sig till med all plast, vare sig den återvunna eller den som sprids i naturen. Det är inte bara det att det är så fruktansvärt mycket – hittills har det producerats omkring ett ton plast per person – men också att ingen längre vill veta av den. Av den tiondel som sopsorterats har Kina tidigare köpt upp det mesta, men eftersom plaståtervinning är en så skitig process med stora skador på hälsa och miljö har man slutat med det. Som en följd har priset på plastavfall sjunkit som en sten och i städer världen över ansamlas den sopsorterade plasten i väntan på bättre tider.

Som så ofta kokar det ner till att problem inte försvinner om man bara behandlar symptomen, men struntar i orsakerna. Man minskar exempelvis inte klimatutsläppen genom att tillverka en elbil, om ni förstår vad jag menar. Men det är så dags att ta itu med orsakerna när problemen blivit helt integrerade i våra liv. Detta gäller oljan och det gäller dess biprodukt, plasten. Detta är också vad olje- och kemiföretagen insåg redan för femtio år sedan: Att etablera uppfattningen att ”återvinning är bra för miljön” var ett smart sätt att legitimera plastens erövring av världen.

Stephen Buranyi beskriver i The Guardian plastproblemets paradox: Ju större vi inser att problemet är, desto villigare är folk att agera. Men ju mer vi agerar, desto mer olösligt framstår problemet på grund av dess enorma omfattning. Hindren, skriver Buranyi, är de samma som för alla andra miljökriser: en oreglerad industri, en globaliserad värld och vår egen ohållbara livsstil.

Man skulle kunna lägga till ytterligare en sak: självgodheten hos miljöengagerade med en osund förkärlek för symptombehandling.

David Jonstad, författare och journalist

En planet av plast: Jag räddar en rymdvarelse ur soporna

Wed, 12 Mar 2025 05:00:00 GMT

I backen ligger en utomjording i sörja och söker kontakt. Om natten vaknar plastfigurer till liv och en armé av befriade övervakningsgosedjur driver runt. Katarina Wikars söker efter leksakernas själ.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-10-17.

I botten på gamla backar ligger en sörja av legobitar, plastdjur, japanska monster, stickade fingerdockor, odefinierbara tingestar som man inte vet är gjorda av damm eller tyg, träsnurror, en batman utan huvud. Vi rensar ut min sons barndom och jag frågar: Vill du ha nåt av det här? Nä. Så vi hivar allt i soporna.

Utom en mycket märklig tingest. Ett slags fallosliknande glasrör med en rostfärgad smutsig vätska i. Jag trycker på en silverfärgad knapp och någon börjar prata med små differentierade pip, någon börjar hoppa upp och ner i det grumliga. Där är en liten marsian. Från början har den varit i alldeles klart vatten men nu tio år senare har hens hem förvandlats till sörja.

Jag kan inte säga att det är sorg. Men det är en känsla. Kanske har det med kommunikation att göra. Jag trycker, den svarar. Jag trycker tre gånger. Den säger nåt annat.

Jag tar med den till jobbet. Alla skrattar och säger: man vet inte om det är porr eller rymden.

Jag tar den franske filosofen Roland Barthes i handen och läser vad han sa om leksakerna i sin essäbok ”Mytologier”. Han kommer fram till de vanliga leksakerna speglar en mikroskopisk vuxenvärld, är resultatet av det moderna vuxenlivets myter eller yrkesfärdigheter: läkarväskor, torkhuvar, tåg och rymdskepp. Och varför det då kan man fråga sig?

Barthes svarar: För att få barnet att acceptera allt innan det ens börjar reflektera över saker och ting, skapa ett alibi för en värld som i alla tider framställt soldater och hemmafruar. En beskrivning av allt det som den vuxne inte förvånar sig över: kriget, byråkratin, det otäcka, Marsmänniskor.

Barnet blir så en konsument, aldrig en skapare, barnet skapar inte världen, det använder den. Man förbereder det för ett liv utan spänning, utan överraskningar, utan glädje.

Barnet får inga drivfjädrar till vuxenlivets orsakssammanhang utan får dem färdiga. Avbildande leksaker vill skapa konsumerande barn.

Vad är det som kommer att hamna på tippen i en nära framtid? Jag går in i den stora leksaksaffären, och tackar min lyckliga stjärna över att barnen vuxit upp och att jag egentligen inte behöver konfronteras med detta mer. Konstaterar att världen är sig lik, spa-set kanske inte fanns för tjugo år sen men prinsessor och torkhuvar och transformers och tanks. Barthes hade känt igen sig, hushållet och rymden och kriget och slottet.

Och istället för att fråga ett förbipasserande barn vad det vill ha av allt det här, och istället för att fråga en stressad förälder vad det ska kompensera sin bortovaro med så koncentrerar jag mig på själva leksakerna. Jag har inte sett ”Toy story” 1 och 2 och 3 och läst HC Andersen för intet. Jag vet att när affären stänger ner och när barnen gått till skolan så börjar leksakerna att prata med varandra. Och visst finns där en leksakernas hierarki. Vilka är de finaste i allas ögon? Och vilka är det som föräldrarna skäms mest över? De där gigantiska plastborgarna och slotten, de där som inte har varit i närheten av en genuskurs? Så många småbarnsfamiljer badar i kinesiska plastpryttlar som andra barn än deras egna tvingats tillverka. Är det vad som får oss att slå ut med händerna, och harkla lite när gästerna snavar över ännu en rymdstation och några mutanter. Är det orättvisorna? Eller att barnen frodas i det oorganiska när föräldrarna gjort det organiska till sitt mantra i denna långkoks- och surdegsera i medelklassen. De satans barnen vill inte måla med vattenfärgerna som köpts för dyra pengar i konstnärsmaterielaffären utan transformera en redan färdigtillverkad transformer. Inte göra film utan se Disneys julfilm.

Jag talar med mitt rymdmonster jag räddat ur soporna. Den har faktiskt förändrat sig själv bortom tillverkarens intentioner, blivit en annan i sitt smutsiga vatten. Och väninnan som en gång skänkt den till min son säger när jag mailat henne en bild: Pratar den fortfarande? Och då tar jag liksom tillbaka allt jag sagt om den okonstruktiva plasten. Det går att knyta an till vad som helst.

Och anknytning är just vad det handlar om i den argentinska författaren Samanta Schweblins episodroman ”Kentukis”. En kentuki finns bara i Schweblins roman, men skulle mycket väl kunna existera i verkligheten. Det är en hybrid mellan ett gosedjur och en mobil med kamera för 279 dollar. Kan vara en fluffig kanin. En mullvad. En kråka. Se ut lite hur som helst men när du väl fått hem den och laddat den, det är först då som du märker om den är hängiven, aggressiv, påflugen eller rent av kriminell. För på andra sidan, bakom mjukisdjurets små ögon finns det en annan människa, någonstans i världen, som interagerar med dig och ser allt du gör, när du äter, älskar, duschar, om du inte sätter en hink över huvudet på den eller dränker den i handfatet. Ända sen Freuds dagar vet vi att det är kusligt där i gränslandet mellan levande och dött, människa och maskin.

Nu har vi lämnat barndomen bakom oss men tagit med oss både gosedjuren och övergivenhetshålen i hjärtat. I det frivilliga övervakningssamhället som Samanta Schweblin skriver fram återstår det bara att ha en kentuki eller vara en. Endera är man en exhibitionist eller en voyeur. Eller en gammal människa som behöver sällskap om dagarna genom att digitalt pyssla om någon på andra sidan jorden. Vara någons kentuki. Bli lite älskad som två kilo plast och plysch.

Här finns entreprenörer som driver hela kentukifabriker, tonåringar som startar kentukisarnas befrielseklubb där de ägarlösa kan dra runt över kontinenterna från laddare till laddare och en konstnär som ställer ut flickvännens lemlästning av sin kentuki när hon har fått fullständigt nog av att vara konstant iakttagen och liksom känna sig motarbetad.

Det är inte utan att jag undrar vad franske filosofen Roland Barthes skulle säga om samtiden genom att studera de avaktiverade, sönderslagna och kasserade kentukisarna, dessa fragment av leksaker som vandrar omkring i en värld med fragment av mänsklighet. Antagligen att den ständigt uppkopplade människan är ensammare än någonsin och att insynen i de andras liv kräver moraliska ställningstaganden vi inte orkar med. Lättare att dra ur sladden för gott. Att du är söt och fluffig hindrar inte att du blir sönderslagen.

Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen

Litteratur

Samanta Schweblin: Kentukis. Översättning: Hanna Nordenhök. Bokförlaget Tranan, 2022.

En planet av plast: Varför skulle fejkträd vara sämre än riktiga träd?

Tue, 11 Mar 2025 05:00:00 GMT

Det står några plastträd i korridoren på Jonas Grens kontor. De väcker frågor. Men väldigt annorlunda frågor än riktiga träd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är banalt, klichémässigt, att konstatera, men plastträden som min hyresvärd har placerad i korridoren utanför mitt arbetsrum – något slags pilträd och en lila-blommande sak – är inte levande. En dag träffade vi kvinnan från företaget som ställt hit träden. Hon förklarade med stor entusiasm för oss att den lila-blommande saken minsann inte var någon dussinprodukt. Bladen och blommorna var gjorda av kvalitativ, icke-blekbar plast; solen kunde ösa sin strålning över dem, det gick att ha dem ute, inne, vartsomhelst: bladen skulle förbli desamma, utlovade hon.

Träden står i krukor i något slags erzats-material, som ska få det att se ut som jord. Grenarna är instuckna och fastklistrade i hål i vad som verkar vara riktiga trädstammar. Träden är alltså död ved (utan vedätande insekter) med plastgrenar och plastblad. Vanligtvis passerar jag träden utan att tänka på dem på väg till toaletten eller pentryn. Men en morgon blir jag stående. Känner på de lila blommorna, de uv-resistenta evighetsbladen. Upptäcker infästningen där grenen limmats fast. Där ved och plast möts. Tänker på Pettson och Findus-berättelsen, där gubben skadar foten och katten och han bygger en julgran av pinnar och lim. Det är kanske så man ska tänka på dessa ting i korridoren: hellre träd av plast, än inga alls? Som om vi företagare som delar kontorslokalerna, likt gubben Pettson, vore rörelsehindrade och inte under några omständigheter kunde få tag på levande växter? Handfallna är vi åtminstone, i och med att ett företag, som anlitar andra företag, råder över de gemensamma utrymmena.

Det är när jag ska hämta vatten till mina fyra krukväxter – varav en, fikusen, håller på att dö, jag förstår inte varför – som jag blir stående framför plastträden. Vad väcker fenomenen omkring oss för tankar? Jag minns en gång i slovakiska Karpaterna sommaren 2008 (strax innan jag blev våldsamt magsjuk efter att ha druckit bäckvatten bemängt med något djurs fekalier) när jag stannade på en bro över en framrusande älv. Jag drabbades av vad som måste kallas akut häpnad inför gravitationen och vattnets beteende i landskapet. Det var en slags en hydrologisk eureka. Tänk att hela det här systemet funkar! Avdunstning, moln, snö, regn, berg, rännilar, bäck, å, flod, sjö, hav. Runt, runt, runt. Av sig självt. Det bara kommer. Kom vatten hit i isklot indrämmande i planeten. Blev hav, blev ånga, moln, regn. Flödade, forsade, forsar, strömmar, rinner, tar sig fram, ringlar, eroderar, fyller upp, fylls av liv, fortsätter. Himlakroppens olika processer som fortgår utan att människan behöver göra någonting.

Förundran inför lindbladet. Att det faller. Multnar. Blir mat för mask. Jord. Att bladet kommer – inrullat i nåt slags vårpaket. Tittar fram. Hej! Vecklas ut. Får blommor intill sig. Oräkneliga antal humlor, bin, som äter det söta. Lindblomshonung. Lindblomste. Madeleinekaka doppad i det. Allt detta liv som flytt förbi, som blir, ska bli. När jag står i korridoren på jobbet och tittar på pilträdet och det lila-blommande trädet, framträder andra tankar. Jag tänker på limmet, vem som stuckit in dessa grenar i de borrade hålen. Vem borrade? Plastträden väcker tankar om fabriker, fossila resurser och en annan form av förundran: varför det ska vara så svårt att be oss som jobbar här att hjälpas åt att vattna verkliga träd? Blad renar luft, men inte plastblad. Blad äter koldioxid och vatten, skapar syre och socker, men inte plastblad. Blad doftar, det gör också plastblad – men av plast. Plastblad växer inte. Dör inte. Lever inte. Varför denna död som ska likna liv? Om konturerna av det levande – omformade till döda ting, varor av ettor och nollor, plast och betong – förutsätts kunna ersätta växters och djurs vävnad, läten, lukter, rörelser, förlopp från frö till mognad och död, ersätta den outgrundlighet som bor i själva det faktum att något upprätthålls utanför människans makt – kan vi då ersätta allt? Kram med hjärtemoji. Skog med katalog. Myr med motorväg. Samtal med meddelandetråd?

Men skulle det verkligen vara bättre med riktiga träd som stod i korridoren och vissnade? frågar någon – utan att betänka huruvida ordet ”bättre” är det lämpliga i sammanhanget.

Att jämföra interaktionen med plastträd med det att vistas ute i luften, på marken, bland träden, med kroppen, i det levande, kan aldrig gå ut på att värdera vad som är bäst. På samma sätt som att det vore befängt att påstå att två timmar i verkligheten där man hackar morot, kokar soppa och bakar bröd tillsammans med sina barn, vore bättre än att sugas in i en fantastisk film på bio. Linden utanför mitt fönster är inte bättre än de två plastträden i korridoren. Mina krukväxter är inte bättre. Planeten är inte bättre än människornas samhällen. Fenomenen är annorlunda, radikalt annorlunda. Så annorlunda något kan bli. Vad som kännetecknar hundra gammeltallar på en solig höjd är inte att de är bättre än, säg, tolv tusen pappemballage för Muminmuggar. Försök paketera porslin i ett gammalt träd. Pappkartonger är bättre än gamla träd på att vara pappkartonger. På samma sätt som plastträd är bättre på att stå för evigt ovattnade, blommande alla kommande dagar i en korridor, än dödliga växter. Jag betvivlar inte den stolthet, ja, ömhet som kvinnan från plastträdsföretaget uttryckte när hon ställde hit växterna som inte växer. Men frågan är: ska vi nöja oss med människoskapade representationer i varuform av planetens levande mångfald, denna som de industriella samhällena håller på att utrota? Det vill säga: vad händer när mänskliga artefakter – bilder, poster på sociala medier, träd som aldrig slutar blomma – börjar betyda samma sak som lindbladet söndersmulat i ens hand om hösten? Lukten vi känner när bladgojset förs mot näsan?

Naturen är knappast bättre än människans skapelser. Naturen är blöt, brant, farlig, fylld av virus och bakterier. Den biter, sticker, bränner, skapar andfåddhet. Naturen är geggig, den dör. Den gör inte som vi vill. Ändå står något på spel i det sorglösa omformandet av planetens oöverskådliga förlopp till döda ting på en marknad. När jorden och haven fylls på av evighetsplaster. När cancerframkallande ämnen från olika produkter kommer med vattnet i kranen, in i barnens törstiga munnar. När det radioaktiva skräpet ska ligga tryggt i marken i 100 000 år. När biosfären, hemmet för allt känt liv, hettas upp för hundratals tusen år framöver, utan att någon vet vad som ens kan leva i en sådan värld. Jag dristar mig att påstå: människor som på djupet, åtminstone en gång, har häpnat inför trädens liv, kommer att känna sig missnöjda med plastträd. Inte för att plastträden är sämre. Utan för att de inte är träd.

Jonas Gren
författare

En planet av plast: Lovsång till bakeliten

Mon, 10 Mar 2025 05:00:00 GMT

Vissa material hör ihop med vissa ting, ger det dess form. Det är därför den gamla bakelittelefonen fortfarande i mobiltider fungerar som telefonsymbol. Olle Holmqvist hyllar en hållbar plastsort.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2018-09-11.

Den här signalen, den framkallar en inre bild, för många inte för alla. Det beror lite på din ålder. Vid cirka ‎‎50 års ålder går en gräns. Vi äldre ser för vår inre syn den klassiska telefonen. Den är svart. Där finns en ‎rund skiva med siffror att slå. Där ligger den där behändiga. Hörluren. Örat till den ena, övre delen, den undre ‎där sladden tar vid till munnen. Det har pratats en del genom tiderna i den där apparaten. Genom tiderna ‎betyder konkret från 1930-talet till något år in på vårt årtusende.‎

‎ Telefonen kom ungefär samtidigt med stumfilmen. Där kan vi se människor tala. Mästaren Chaplin, bockar ‎och ler, lyfter på hatten. Vi ser att han talar till damen som just fått sin ruta pangad av hans pojke. Men ‎innan filmen fick ljud, fick filmmakarna tillgång till ett annat sätt att illustrera tal. I stumfilm från året ‎‎1915 bråkar mannen och kvinnan om vem som ska tala i telefonen. Telefonen ser ut som en kakburk med ‎en mikrofon som sticker upp. Hon håller i hela apparaten, vänder ryggen åt mannen och hindrar honom ‎komma åt.

En annan scen, nu från 1930-talet: Max Hansen, spelar sin egen tvilling. Svart-vit film. Sitter på kontor med – skrytigt nog två ‎telefoner. Bägge ringer. Han bryr sig inte. Men bordstelefonerna syns och hörs. De deltar i intrigen.

Det gällde funktionalitet. Det fanns inte, som gäller för bilar eller bostad, en variant för fattiga ‎och annan för rika.‎

I sökmotorn skriver jag in telephone och movie och scene. Upp kommer tio ‎förslag på de tio bästa telefonscenerna. I samtliga står en person, oftast en man, med en liten dosa i handen ‎tryckt mot kinden. Och ansiktet i närbild.‎

Något har hänt med telefonen.‎

‎ Under bordstelefonens storhetstid, när den var var mans egendom på ett särskilt bord i hemmet, det var då ‎som den hade sitt klassiska utseende. Redan de gamla grekerna, hade inte telefon även om ordet är ‎grekiskt, de funderade över frågan: Varför har ett visst föremål, av människan skapat, en viss form? ‎

En av förklaringarna lyder: Det här föremålet har formats till just sin egna form därför att det fanns ett ‎råmaterial, lera eller trä till exempel, som gjorde den saken möjlig. En pilbåge kan formas av trä, men inte av lera. ‎Ett vattenkrus av trä blir inte så bra, inte förrän vi lärde oss tunnbinderi, på 1500-talet, men då bara till ‎stora kärl.‎

Den klassiska telefonen, den som Roosevelt använde när han talade med Stalin, den som min mamma ‎använde när hon förde, som jag tyckte, oändliga samtal med min moster i Söderhamn, den som ständige ‎sekreteraren använde när han ringde Nobelpristagaren, den apparaten hade ett kolossalt enahanda ‎utseende. Det gällde funktionalitet. Det fanns inte, som gäller för bilar eller bostad, en variant för fattiga ‎och annan för rika.‎

‎ Liksom den grekiska amforan krävde sin lera, så krävde telefonen sitt material. Det heter bakelit efter sin ‎uppfinnare belgaren Leon Hendrik Baekeland som patenterade bakelit från sin uppfinnarverkstad i Yonkers ‎New York, med tre förbättrade varianter åren 1907 till 1910.‎

Men innan vi nosar lite på kemin så kan vi begå den alltid riskfyllda manövern att tänka kontrafaktiskt, vi ‎tänker som om – bakeliten aldrig uppfunnits. Vad har vi då för material?‎

Så klassisk att hon, även i nutid ersätter den som symbol o-brukliga mobilen, som liknar en avrundad ‎sardinburk.

På ett vackert litografi, tecknat efter foto, sitter telefonens uppfinnare skotsk-amerikanske Alexander ‎‎(Graham) Bell och talar i det första telefonsamtalet. Med skäggiga och mustaschprydda herrar bakom sig.‎

Då som nu, viktigt att vara med på bilden. Det var den 18 oktober, året 1876.‎

Telefonapparaten är en vackert snidad pjäs, oklart av vilket material. Kanske porslin.‎

Annars var trä det vanligaste materialet före bakelit, eller metallplåt. Bägge opålitliga i längden. ‎

Ständigt nötande med ett rullhandtag före start. Trä spricker. Metall rostar. För ögat osköna former. ‎Lådans form berättar inte vad den är till för. En låda kan aldrig vara symbol för något specifikt. Men det ‎kan den klassiska bakelittelefonen!‎

Och här bakelitens oöverträffbara fördel: formbarheten. Den mjuka massan kan pressas till önskad form, ‎den stelnar, blir fast och pålitlig. Rostar inte, brinner inte, tycks inte ens bli nött och sliten av tidens tand.‎

Så klassisk att hon, även i nutid ersätter den som symbol o-brukliga mobilen, som liknar en avrundad ‎sardinburk. Telefonapparaten kan reduceras och stiliseras till en bokstavsliknande symbol, innebörden: ring ‎oss! ‎

‎Men på det kontrafaktiska gungflyt kan vi spekulera om en snidad trätelefon, i vackert björkträ,‎ formad som en bakelittelefon. ‎

Men det suveräna materialet bakelit höll sig från omkring 1930 till 1970. Det kunde naturligtvis ‎användas till annat. Handtag, beslag, elkontakter.‎

‎ En av naturens märkligare produkter år kåda. Men kemisten ‎Baekeland och hans generation kunde tämja – domesticera – naturens kemi. Han var redan förmögen på ‎en annan upptäckt, och i sitt egenfinansierade labb sökte han nu den konstgjorda kådan, formbar sedan stel ‎och hård.‎ Hans upptäckt var inget drastiskt genombrott genom en plötslig insikt – det som kallas Eureka – utan vad ‎många skulle benämna ”vanlig produktutveckling”. Han började med att försöka förstärka trävirke med ‎konstgjord kåda genom impregnering. Målet var klart och tydligt. Teknisk utrustning tillhandahöll möjligheten att laborera med olika kombinationer av tryck och temperatur, och han ‎syntetiserade så en produkt med rätt egenskaper. Och det utgående från bara två rätt triviala kemikalier, ‎fenol och formaldehyd. Det kunde, hävdade han användas till ”tusen och ett ändamål”, och blygsamt ‎uppkallade han produkten efter sig själv: bakelit.‎

Råvaran, bakelit, gör möjligt att forma den ideala formen, som sedan kan massproduceras, som blivit ‎symbol – ikon

Med buller och – pling – kom Ericssons första bakelittelefon år 1931. Stilla som snödrivan i skuggan smög hon bort i vårvärmen 40 år senare. Något annat kom i stället. Fortsatt produktveckling ledde till ‎andra plaster, flera färger, bakeliten alltid svart, och nu istället en tunn kåpa att ge den rätta formen Ihålig ‎ersatte den ersattes den mer kompakta ljutklumpen. Så kom mobilen. Men aldrig kan den i ensamt ‎majestät framträda i ruta eller på filmduk och ringa sitt genomträngande krav: Ikonen talar och säger: ‎kom och lyft min lur!‎

Här har vi råvaran till ett bruksföremål som ingripit i några hundra miljoners människors vardagstillvaro, ‎‎vilket vi knappt noterat "klart man har telefon". ‎Råvaran, bakelit, gör möjligt att forma den ideala formen, som sedan kan massproduceras, som blivit ‎symbol – ikon i ordets ursprungliga betydelse. Och så tar den slut, vandrar in i intigheten, fast inte ‎riktigt.‎

Men ännu denna dag händer det så här: Mina händer sträcker ut sig själva för att handskas med alla ‎skaft på alla kastruller och stekpannor, bakelit – när jag går ut ur lägenheten, fattar min hand om ‎bakelitkryckan på käppen. Utanför lägenheten griper handen om bakeliten på ledgången vid trappan ‎utför. Bakeliten är kanske odödlig.‎

Genom bordstelefonen är den symbolen för allas rätt att prata med alla, var man än bor – med ‎sin geniala konstruktion, hörluren en yta mot örat, en annan nära munnen, ett enda grepp med en enda ‎hand, och högra handen – fri – att gestikulera med, är den också symbolen för en tid som nyss var här, men nu för alltid har upphört.

Olle Holmqvist
zoofysiolog och kulturdebattör

Ung död: Klubb 27 och drömmen om en estetisk tröst

Thu, 06 Mar 2025 05:00:00 GMT

Den unga döden skapar teologiska problem, samtidigt dras vi till korta konstnärliga liv. Michael Azar funderar över livets och dödens längd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vi vet inte, säger kyrkofader Augustinus, varför goda människor så ofta rycks bort av en förtidig död, medan de som inte alls borde ha fått födas tvärtom får leva ett långt och behagligt liv.

Nej, konstaterar han. Vi människor kan aldrig riktigt förstå varför så är fallet. För Gud däremot finns det en mening bakom allt – också med det som för människorna framstår som grymt och orättvist. Utifrån den evige och allvetande gudens blickpunkt finns det nämligen ingenting sådant som en nyckfull död. Ingen träder in i dödsriket utan att Han vet om det. Det tycks rentav följa ur Guds själva väsen att han inte bara har förutsett, utan också förutbestämt hur och när var och en av oss ska lämna jordelivet.

För Augustinus finns det uppenbarligen någonting trösterikt i tanken att döden inte slår blint, utan lyder som ett viljelöst redskap under den Evige Faderns nådiga plan. Ändå kan kyrkofadern inte undvika att – här och var – uttrycka sin oro över alla de svårigheter som en sådan gudsbild ger upphov till. Om Gud verkligen är allsmäktig och allvetande framträder ju människan som inte mer än en simpel marionett, utan fri vilja och förmåga att bestämma över sitt liv, sin död och sitt postuma öde.

Så här skulle den engelske 1600-tals poeten John Milton säga om en sådan slutsats: ”Må jag hamna i helvetet för det, men en sådan Gud kan aldrig vinna min aktning”.

Den som inkallar Gud som ett värn mot döden hamnar förr eller senare i frågan om hur vi istället ska skydda oss mot den makt som håller döden i sin hand. Man kan förvisso undra vad det finns för poäng med att tro på en Gud som låter till synes oskyldiga spädbarn gå bort i de mest plågsamma sjukdomar – medan skoningslösa tyranner får leva friska, tills de blir mätta på både dagar och nätter.

Den inflytelserike muslimske tänkaren Abu al-Hasan al-Ashari – verksam i Irak några hundra år efter Augustinus – är inte lika pessimistisk vad gäller människans förmåga att förstå Guds avsikter. När Gud låter barn och ynglingar gå ur tiden, så är det i själva verket för att rädda dem från ett än värre öde.

”Låt oss föreställa oss”, säger han, ”ett barn och en vuxen som båda dog i den sanna tron – men att den vuxne fått en högre plats i himlen än barnet.

Barnet kommer därför att fråga Gud: ’Varför gav du den mannen en högre plats?’

’Han har gjort många goda gärningar’, kommer Gud att svara.

Och då kommer barnet att upprört invända: ’Men varför lät du mig dö så tidigt att jag hindrades från att göra gott?’

På vilket Gud i sin tur kommer att svara: ’Jag visste att du skulle växa upp till en syndare; det var därför bättre att du dog redan som barn.’”

Det är inte så att man direkt avundas Guds arbetsbörda. Tänk att behöva räkna ut det moraliska värdet av alla människors ännu inte genomförda synder – och sedan med alla upptänkliga medel, inklusive barmhärtighetsmord, försöka säkerställa att dessa synder inte ytterligare belastar våra skuldkonton.

Abu al-Hasan al-Asharis resonemang för tankarna till en rad berömda exempel från västerlandets kulturhistoria. Jag tänker till exempel på kung Oidipus som uttryckligen förbannar den fåraherde som räddade Oidipus från döden när han var ett spädbarn. Om han hade låtit mig dö, klagar Oidipus, hade jag ju sluppit det fruktansvärda öde som väntade mig i livet.

Men vad för slags tröst – om man nu inte nöjer sig med de himmelska makternas – kan vi annars uppbåda när vi står inför dem som ryckts ifrån oss i blomman av sin ålder?

Jag tänker kanske särskilt på dem som vi idag betraktar som mänsklighetens befrämjare på grund av de djupa avtryck de satt i de sköna konsternas historia. En Masaccio, en Caravaggio, en Mozart, en Edith Södergran eller en Charlie Parker.

Sorgen över deras alltför tidiga bortgång handlar inte bara om att de aldrig fick möjligheten att skapa allt det som de fortfarande bar inom sig när döden stal deras lyra från dem. Utan också om att många av dem tvingades lämna världen med känslan att deras namn var skrivna i vatten, ovetande som de ofta var om den enastående betydelse de skulle komma att få för eftervärlden.

Somliga finner viss tröst i ett estetiskt perspektiv på dödens verk. Som när den danske tonsättaren Carl Nielsen skriver att Mozart ”måste dö tidigt, för att bilden av honom skulle kunna fullkomnas”. I en sådan vision är det just det intensivt levda och hastigt utbrända livet som möjliggör den förevigade skönheten. I samma anda har många säkert svårt att tänka sig Alexander den store, Arthur Rimbaud, James Dean, Janis Joplin, Che Guevara eller Bob Marley som gamla, modfällda och kraftlösa.

Likt Akilles måste de möta den svarta gudinnan just när de befinner sig på höjden av sin skaparkraft.

Eller tänk bara på den förkroppsligade – och mycket unga gudom – som Augustinus ständigt sjunger lovsånger till. Hur skulle vi ha förhållit oss till Jesus om han i stället hade dött på korset i samma höga ålder som den Job som lämnade jordelivet som 140-åring?

En variation på samma tema finner vi i föreställningen om det så kallade romantiska geniet. Här antas den förmodade genialiteten just vara intimt förbunden med den snabbt framskridande liemannens gärningar. Varken Novalis, Schubert, Lord Byron, Keats, Shelley, Chopin, Stagnelius eller systrarna Brontë hann fylla fyrtio innan ödesgudinnorna klippte av deras livstrådar. Genikulten tillåter oss kanske att för ett ögonblick glömma deras dödsvåndor. Genikulten tillåter oss för ett ögonblick att glömma deras dödsvåndor. Livet må vara kort, men bara på villkor att konsten är lång – eller som det ibland heter: evig.

”Den som gudarna älskar dör ung”, säger Lord Byron mot al-Ashari.

Kanske är detta rentav en ganska vanlig fantasi bland unga musiker, skalder och konstnärer. Det sägs till exempel att Kurt Cobain redan i barndomen såg framför sig att han en dag skulle bli medlem i den så kallade ”Club 27” – det vill säga, att han skulle dö i samma unga ålder som till exempel Brian Jones, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.

Det var tragiskt nog en föraning som kom att besannas.

Så stark är den estetiska myten om den ungdomliga dödens skönhet, att den en dag också lyckades infiltrera mitt eget medvetande. För det var med all säkerhet den som låg bakom min förvåning när jag en dag vaknade och insåg att jag fortfarande var vid liv, trots att jag hade hunnit fylla hela fyrtio år. Mitt i glädjen över att ha fått leva så länge, kunde jag faktiskt ana en obehaglig strimma av narcissistisk missräkning.

Det var som om min nyvunna ålder förvandlats till ett hånfullt tecken på att jag hade gått miste om chansen att höra till de unga dödas utvalda skara – som om jag hade låtit livet segra till priset av förlorad odödlighet.

Michael Azar
idéhistoriker och författare

Musik

My my hey hey (akustisk) samt Hey hey my my av Neil Young med Crazy Horse, från ”Rust never sleeps”, 1979.

Tygets tyngd: Texten är en metafor för väven

Wed, 05 Mar 2025 06:00:00 GMT

I den stora berättelsen om människan intar väven en avgörande plats. Maria Küchen följer den ut i rymden, ner i jorden och in i skriften.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-04-06.

Varje gång jag använder mina ärvda kökshanddukar föreställer jag mig min farmor och hennes tillvaro som småbrukare i ett svunnet Sverige. I början av förra seklet vävde hon handdukarna för hand. Det samtidigt lena och sträva linnet vibrerar av en tyst berättelse. De är en text som aldrig skrevs, de bär på en röst som inte hörs.

Det latinska ordet textus betyder både ”text” och ”textil”. På grekiska har ordet hýfos samma tvetydighet. Det läser jag i Jesper Svenbros essäbok ”Myrstigar” från 1999, där han avsöker skrift och läsning i antikens Grekland.

En hellenistisk dikt som Svenbro citerar presenterar sig själv som hýfos leptón. Det betyder både ”fin väv” och ”subtil text”. Bilden av texten som väv är med andra ord mycket gammal. Men hur är det med väven som text? Kan vävda tyger, precis som den skrivna litteraturen, påtagligt härbärgera berättelser?

Jag möter väven som text i min farmors handdukar, och i poeten Burcu Sahins dikter, i hennes debutbok ”Broderier” från 2018. ”Vi ärver tunga tyger i turkos” står det, ”en symaskin / viknålar / blekta garnnystan / ryggen som sårbarhet, skydd”.

Meterlånga gardiner och sidenöverkast, sjalar, lapptäcken, innehållet i linneskåpet – alla dessa textilier i Burcu Sahins poesi bär på berättelser om mödrar och döttrar, hårt arbete, flykt, migration, kärlek och sorg.

I essän ”Tyst text” i tidskriften Ord och bild, fortsätter Sahin att konkret avsöka sin mors och mormors textilier som kunskapsbärare. ”Jag rörde vid tyget och trådarna. Jag betraktade stygnen” skriver hon. ”Jag förstod med tiden att även min mors och mormors handarbeten var en källa till kunskap; stygn och mönster som kunde dechiffreras. Jag började föreställa mig ett språk som gick att känna, fibrer och fingertoppar, bortom det talade och skrivna.”

Textiliernas berättelse, vävens språk, är tyst text om kvinnors arbete. I andrahandsbutiker för välgörande ändamål finns ofta drivor av sådana textilier, sådan text, som säljs mycket billigt – förmödrars handarbeten ur skänkta dödsbon, kökslinne, sänglinne, grytlappar.

Text, väv och minne är intimt länkade till varandra. Ibland blir detta extra påtagligt, som i den tidiga rymdfartens repminnen, rope memories.

Core rope memory användes på 1960-talet i Nasas första Mars-sonder och i månfärdernas datorer. Mjukvaruprogrammet skrevs på den tekniska högskolan MIT och vävdes sedan, bokstavligen, av erfarna textilväverskor. Till minnesvävarna användes tunn koppartråd och magnetiska ringar.

Det komplexa informationsflödet i datorer förmedlas binärt, med hjälp av enbart ettor och nollor. En koppartråd som träddes genom en ring i de tidiga rymdfärddatorernas minne representerade 1, en tråd som leddes förbi en ring representerade 0.

Kvinnor vävde de tidiga rymdfärdernas minnen. Genom deras vävar av koppartråd och metallringar strömmade information – i blygsam mängd om man jämför med dagens datorer, men tillräckligt för att astronauter skulle kunna ta sig fyrtiotusen mil ut i rymden, ända till månen och tillbaka igen.

Dessa minnesvävar av koppartråd och magneter tillhör redan det förflutna. De visas i museer och påminner om arkeologiska fynd. Tidiga textilier – tillverkade före det skrivna språket, före historien – kan se ut ungefär som ett rope memory i datorn på en tidig rymdfarkost.

Arkeologiska textilfynd är inte lika vanliga som föremål av ben, lera och sten. Tyg multnar bort fortare, men kan bevaras mycket länge om omständigheterna är gynnsamma, som i torvdammen Windover pond i mellersta Floridas träskmarker.

Dammen grävdes ut på 1980-talet i samband med ett bygge. Den ligger ett par hundra meter från motellet Space Shuttle Inn, i utkanten av staden Titusville nära Kennedy Space Center. Från Kennedy Space Center har NASA sedan 1960-talet sänt upp raketer med rymdfärjor, satelliter, sonder och månfarare. I Windover Pond återfanns kvarlevor av 167 ursprungliga invånare i det som långt senare skulle bli USA. Fynden var mer än sjutusen år gamla.

De döda låg i fosterställning med huvudet västerut och ansiktet mot norr. De var svepta i tyg. Tretusenfemhundra år innan Egyptens pyramider byggdes, vävde dessa jägare och samlare på den amerikanska kontinenten textilier av palmblad – inte bara stora begravningssvepningar utan också mattor och väskor. Minst sju olika komplexa vävmetoder användes och det antyder att någon form av vävstol krävdes. Medan årtusendena gick, förvandlades deras textilarbeten i dammen sakta till torv.

Tygerna i Windover vävdes långt före den skrivna historien, av människor som inte hade något skriftspråk. Textilierna är äldre än texten. Det är skriften som är en metafor för väven, snarare än tvärtom.

Men relationen mellan text och textil är inte bara metaforisk. Den kan vara oerhört påtaglig, som i rymddatorernas repminnen och inkafolkets khipu-trådar. I sin essä berättar Sahin om khipu, ”ursprungligen ett slags skriftsystem som användes av inkabefolkningen före kolonieringen av Amerika.

”En khipu”, skriver Burcu Sahin, ”bestod av färgade trådar, spunna eller flätade, av alpacka- eller lamahår. Trådarna hade numeriska värden och kodades i form av knutar i ett decimalsystem. Det sägs att när spanjorerna anlände till Amerika förstörde inkabefolkningen sina textilier för att förhindra att de hamnade i händerna på kolonisatörerna eftersom det var där de dokumenterade sin troslära och kunskap.”

Den etymologiska relationen mellan textil och text finns i fler språk än grekiska och latin. Orden ”sutra” och "sutur", kirurgtråd, har samma rot i sanskrit. En sutra i den indiska klassiska litteraturen är en koncentrerad litterär form för undervisning i huvudsakligen muntliga traditioner, en skriven tråd att följa när stora mängder muntlig tradition memoreras.

Den skrivna indiska sutran speglar något som egentligen primärt är muntligt. Och även i den arkaiska grekiska diktningen som Jesper Svenbro beskriver i ”Myrstigar”, är skriften egentligen sekundär. Dikten han citerar tycks av poeten själv ha uppfattats som en väv, ett spindelnät, som fångar rösten och dödar den. ”I denna metaforiska väv” skriver Svenbro, ”har rösten fastnat som en snara.”

Inte bara Burcu Sahins förmödrars tyger är tysta texter, nät som har fångat och tystat en röst. Den skriva dikten i sig, är det också. Och även i de sjutusenåriga tygerna från Windover pond finns en tystnad, en tystad röst. Vilka var dessa människor? De talar inte längre, utom genom resterna av sina kroppar och textilier.

Alla dessa trådar och tystnader, texter och fibrer, rymdfartens repminnen och ursprungsfolkens svepningar – de ingår i den stora texten om människan, en enorm mångskiftande väv i tid och rum. Också den här betraktelsen, den här rösten som har befriat sig själv ur den skrivna textens nät, ingår där som ett litet inslag, en av alla oräkneliga trådar.

Maria Küchen, författare och kulturjournalist

Tygets tyngd: Kypriafragmentets hemlighet

Tue, 04 Mar 2025 05:00:00 GMT

Johan Tralau hittar en botanisk märklighet i ett fragment från det förlorade eposet Kypria. Driver poeten med oss eller är det en lekfull gåta?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 2022-10-18.

Vi är vana vid att tänka på Homeros, på Iliaden och Odysséen som den äldsta grekiska litteraturen. Men det fanns andra dikter som handlade om samma värld och som har gått förlorade, helt eller delvis. De ingick i en större diktcykel som kallas den Episka cykeln. Mycket av det som vi vet om exempelvis det trojanska kriget antyds bara hos Homeros, och blir mer begripligt genom fragment från alla dessa andra dikter. Hur gammal cykeln är vet vi inte. Kanske blev den inte en ”cykel”, ett verk som tänks hänga samman, förrän på 300-talet före Kristus, medan annat är många århundraden äldre. I den helheten fanns i alla fall ett större verk som kallas Kypria, och som handlar om det trojanska kriget fram till det ögonblick som Iliaden börjar med. Traditionen säger att det skrevs av en poet som hette Stasinos, som väl närmast är en sagofigur. Innehållet känner vi inte till så väl, utom genom några få brottstycken och några inte särskilt tillförlitliga antika referat.

Detta är bortom den grekiska litteraturens allfarvägar – inte riktigt den poesi som folk brukar ha läst eller bry sig om, bara specialister. Det är synd. Där finns nämligen en ganska ljuvlig dikt som innehåller ett fascinerande fel. Det handlar om en växt. Lyssnaren måste undra varför poeten har så – så fel om den där blomman.

Vi lyssnar på dikten. En svensk översättning kan låta så här:

Kärleksgudinnan sin hud då klädde med ljuvliga tyger

Gracer och Horer det var som färgat dem med vårens blommor,

Burna av Horerna fram – med krokusar och hyacinter,

Blomstrande lilja och ros, bland kronbladen flödande nektar,

Strömmande vacker narciss – och så Afrodite bekläddes,

Täcktes i kläderna nu, som av alla årstider doftar.

Vi hör om kärleksgudinnan Afrodite, som klär sig i väldoftande kläder.

Scenen är fin. Det är Gracerna, eller Chariterna, behaglighetens gudinnor, och Horerna, årstidernas gudinnor, som har tillverkat och färgat kläderna. Vi tänker på växtfärgerna, och på blommorna som används, lila, röda, gula, vita, krokus, hyacint, lilja, ros, narciss. Poeten säger att gudinnorna har färgat tyget i ”vårliga blommor”, på grekiska anthesin eiarinoisin.

Det är inget konstigt med växtfärger. Krokusen som nämns bör vara saffranskrokus, Crocus sativus, möjligen även dess vilda släkting Crocus cartwrightianus. Saffranskrokus är den växt vi utvinner saffran ur, och saffranet var en viktig komponent i den grekiska klädtillverkningen. Flickor och kvinnor kunde bära klänningar färgade med saffran, som då var mycket dyra på grund av att det var, och fortfarande är, oerhört tidskrävande att plocka, sortera, rensa och torka saffranet, för att man ska kunna använda de tre små märkena längst ut på pistillen i exempelvis matlagning eller färgning av tyger. I grekisk litteratur är det i regel kvinnor eller utlänningar som bär gula kläder färgade med saffran.

Det är inget konstigt med att Afrodite har saffransfärgade kläder. Men poeten säger ju att de är färgade ”med vårens blommor”. Det stämmer för hyacinterna och de andra, även om vissa varianter kan blomma senare. Och i Sverige tänker vi i regel på krokus som blommor som kommer på våren. Men de krokusar som användes för att färga kläder är intressant nog inte vårblommor. Saffranskrokusen blommar endast om hösten, i oktober och november. Och detta är… konstigt.

Poeten måste ha vetat att det är just saffranskrokus som man använde för att färga tyg, och att växten blommar om hösten. Det är ett mäktigt panorama, när kullarna i delar av Medelhavsområdet täcks av blommande saffranskrokus, och en så anslående syn när blommorna har plockats och ligger i drivor på väg för att sorteras. Svårt att glömma för den som har sett det.

Så varför sjunger poeten att saffranskrokusen hör till ”vårens blommor”?

Driver han med oss?

Kan han ha blandat ihop saffranskrokus med andra krokussorter? Den grekiske författaren Theofrastos skriver om krokussorterna i sitt stora botaniska verk, om Crocus sativus och Crocus cartwrightianus, som har mindre ekonomiskt värde, men även om det han kallar den ”vita krokusen”, som inte har något användningsområde alls, och om när de olika sorterna blommar. Plockerskorna kände till skillnaderna, förstås, och det gör Theofrastos också.

Men poeten till Kypria är okänd, liksom vederbörandes botaniska kunskaper. Kanske är han helt enkelt okunnig.

Ändå finns det nog en annan lösning, som handlar om hur poeten behandlar oss, sina åhörare. Det är Horerna, alltså Årstiderna, som har färgat kläderna – hôrai på grekiska, besläktat med andra ord som anger tid, hora på latin, heure på franska, hour på engelska. Horerna kan bäst översättas med årstiderna, men grekerna är inte pedantiska med att betrakta dem som vår, sommar, höst och vinter, utan Horerna är en sorts gudinnor som på ett lite ospecifikt vis har med tid att göra. Och poeten säger, med emfas, att det är Horerna som har ”burit fram” blommorna. Årstiderna gör ju just det.

I den sista versen hör vi sedan om årstiderna igen, för Afrodite

Täcktes i kläderna nu, som av alla årstider doftar.

Kläderna doftar av ”alla årstider”, eller ”alla sorters årstider”, samma grekiska ord igen, samma som årstidsgudinnorna, Horerna. Så i detta lilla stycke lyckas poeten nämna årstiderna hela tre gånger i samband med blommorna. Och kanske är detta lösningen. Poeten kan räkna med att de åhörare som vet att man färgar tyg med saffranskrokus, och som vet att den krokusen blommar om hösten, kommer att rynka pannan och se självmotsägelsen i dikten, känna spänningen mellan talet om vårblommor och om krokus som man färgar kläder med.

Men poeten leker med oss, med vår kunskap om blommor och med våra förväntningar. Han upprepar detta om Horerna, årstiderna, samtidigt som han säger något om växter och färger som strider mot det vanliga året, mot vanlig mänsklig tid. Det är som om gudarnas landskap står utanför det ordinarie året. I grekisk myt finns föreställningar om svunna tidsåldrar då allt växte av sig självt. Och vissa forskare har hävdat att de grekiska gudarna lever i ett universum utan tid. Nå, tiden är i alla fall annorlunda hos gudarna – och plötsligt börjar självmotsägelsen mellan vårblomma och saffranskrokus att lösas upp inför våra ögon.

Så i detta landskap, där årstidsgudinnorna klär kärleksgudinnan i doftande, färgade tyger, kan årstiderna paradoxalt nog vara upphävda, i ett evigt nu. I den världen, med ”alla årstider” samtidigt, kan saffranskrokusen blomma hela tiden, och där kan alla växter, alla blommor och alla färger också få finnas samtidigt. Poeten leker med oss. Och som han leker.

Johan Tralau, professor i statskunskap och författare till böcker om antik grekisk kultur

Tygets tyngd: Efter pappas död sov jag bland hans flanellskjortor

Mon, 03 Mar 2025 05:00:00 GMT

Tyger kan bära på känslor. Karolina Jeppson funderar över klädernas språk i konst och litteratur och hur en rutig skjorta kan förkroppsliga minnet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag drar åt min orange- och svartrutiga skjorta i blåsten. Den är ett arv från min pappa. Hans många skjortor hängde länge kvar i det lilla rummet med fönsterkupan på övervåningen. Smårutiga bomullsskjortor, flanellskjortor med större rutor i grönt och svart, blått och svart, orange och svart. Att gå in i rummet som förr brukade vara mitt – men som sedan lång tid kantades av hans kläder på ett oändligt antal klädhängare med hans doft – kändes hemma. Den första natten, efter att han aldrig vaknat mer, sov jag på en uppfällbar säng där inne bland skjortorna.

För många av oss är det vi bär på kroppen något vi valt utifrån stil, färg och mönster. Men att klädesplagg och doft kan påminna om en älskad människa till den grad att det förkroppsligar minnet, blir påtagligt nu, när pappa inte finns mer. Våra kroppar och rörelser formas av klädernas materiella egenskaper, som ibland uppfattas som en andra hud, beskriver etnologen Magdalena Petersson McIntyre. Hon skriver om hur tygets snitt och skärningar inte bara skapas efter mode, utan även efter vilka människor som förväntas bära kläderna, och hur de ska brukas. Det finns också en betydelse i färger och vad de kommunicerar. En annan etnolog, Maja Jacobsson, studerar klädfärgers betydelser över tid och vad de signalerar, till exempel hur de i olika kulturer använts för att symboliskt förstärka ceremonier. Jag slås ofta av det språk som kläder och tyg förmedlar, inte minst i litteratur och konst.

Under en vistelse i Zimbabwe 2024 mötte jag mamman till en av landets största författare: Yvonne Vera. Ericah Gwetai är en mor som har överlevt sin dotter och vänt på ordningen: Hon har skrivit en biografi om sitt barn. Något inte många föräldrar gör, och för Ericah Gwetai var det ett sorgearbete. När hon öppnade grinden till sin trädgård för mig, bar hon en orange och röd turban och den svepande klänningen i samma tyg prasslade. Hon gav intryck av att vara en kvinna som visste vad hon ville. Ericah Gwetai syr sina kläder själv, liksom hennes dotter gjorde. Först efter dotterns död började hon själv att skriva och några år därefter utkom biografin ”Petal Thoughts - Yvonne Vera”, om ett säreget författarskap som känns igen på sitt poetiska och symboliska språk.

Yvonne Vera skrev om kvinnors liv, ofta i relation till befrielsekriget och det folkmord som skedde därefter på folkgruppen Ndebele i södra Zimbabwe. Befrielsekriget pågick under Yvonne Veras uppväxt och tonårstid, i dåvarande Rhodesia, från tidigt 60-tal till Zimbabwes självständighet 1980. Det berättas i biografin att Yvonne Veras första jobb var att som åttaåring plocka bomull på fälten utanför staden Chegutu. Hon lärde sig förstå jordens betydelse och vad den kan producera, men också att jorden inte kan ägas, att den bör vördas eftersom den tillhörde förfäderna som brukat den och begravts i den. Kan det möjligen varit det handfasta arbetet med bomullen som växte ur jorden, som bidrog till Yvonne Veras uppmärksamhet på kläder och tyger? I en intervju i The Financial Gazette, berättade hon, hur hon i sjätte klass fick en sax som pris för att hon kunde sy så skickligt med nål och tråd. När hon såg en annan människa, försökte hon förstå vad deras kläder och material signalerade, eftersom hon ansåg att tyger och textilier länge varit människans mest använda språk för att uttrycka känslor som vördnad, vila, firande och sorg.

I Yvonne Veras roman ”Without a name”, bär den kvinnliga huvudpersonen sitt döda barn på ryggen genom delar av berättelsen. Kvinnan köper ett förkläde på marknaden, av ett stärkt vitt bomullstyg med kraftiga stygn. Det virar hon om kroppen, och bär barnet på ryggen med förklädes-banden hårt knutna runt bröst och midja, så att de skär in i huden. Som om tyget håller ihop hennes liv på flera sätt, och kompenserar vad den egna kroppen inte förmår. I en annan av hennes romaner – ”Under tungan” - väver den kvinnliga huvudpersonen mattor. Genom vävandet skapas en trygg rytm och ett tydligt mönster, i en miljö som präglas av oro och dysfunktionella familjeförhållanden. Textilforskaren Jessica Hemmings ser hur tyget och plaggen som bärs, vävs, stickas eller virkas, får unika betydelser i Yvonne Veras romaner. Att sy med nål och tråd däremot, skriver Hemmings, handlar om att länka samman och laga. Det kan ses som att återställa eller rekonstruera en ny verklighet.

Konstnären Lenke Rothman gestaltar mänskligt liv genom olika sorters tyg. Stygnen är inte så regelbundna i Rothmans verk, utan ser ut att vara sydda av nödvändighet, hastigt men ändå målmedvetet, som att hon syr ihop öppna sår, eller kanske syr ett spår, en utväg eller bara en riktning. Rothman som själv överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen, visar hur tillvaron ibland behöver fästas ihop med säkerhetsnålar, eller med kraftiga stygn som bär. Det finns en svävande gräns mellan liv och död, liksom i Yvonne Veras böcker.

I Rothmans utställning ”Liv som tyg” som visades på Malmö Konsthall hösten 2024, ser jag ett inramat vitt skrynkligt tyg med brända håligheter, kantade av mörkbruna värmefläckar. Ett rosaaktigt tyg är fäst intill med slarviga röda stygn, och liknar ett stycke kött, eller, sårbarheten i våra kroppar. Här finns också ”Den nyföddas skjorta” – liten, gråsmutsig och sliten, som om den hittats på en sophög, och här finns en liggande torso gestaltad i färgglada tyger, med en liten fågel intill skuldran. ”På väg hem” heter verket.

Det är något förunderligt med tyg, hur det kan bäras, formas och öppna minnets väv till andra tider. Pappas orange-svarta flanellskjorta hänger nu i min garderob. Doften av eau de cologne märks endast när jag låtit den hänga ett tag och sedan tar fram den igen. Jag ser pappa framför mig i enkla, rörliga plagg. Jackan alltid uppknäppt, en aktiv människa som lätt blev varm. Mitt barndomshem där pappas kläder länge hängde kvar, tillhör nu någon annan. Många av skjortorna har getts vidare till second hand, men den orange behöll jag. Konstnären Kandinsky beskriver färgen som att den ger en känsla av ”en människa som litar till sina egna krafter.”

I Yvonne Veras berättelse bär kvinnan sitt barn till den plats hon flytt från. Där kan hon veckla ut tyget och släppa loss sin sorg. I Rothmans installation ”Liv som tyg” syns en gul kraftig tråd lysa genom hela verket. Rothman sökte efter bortslängt material, och fick syn på denna gula tråd som nästan fick henne att ramla ner i en container. Hon beskriver den som en navelsträng som binder ihop verket.

Uttrycket ”att klippa bandet” innebär att inviga, att öppna något nytt. Och ”att klippa navelsträngen” brukar det sägas om att bli självständig, kanske vuxen? Kanske fri från nära relationer som binder en vid gammalt. Men sorg kan inte klippas. Möjligen kan den sys ihop. Eller vecklas ut och släppas fri.

Karolina Jeppson

frilansjournalist och författare

Producent: Ann Lingebrandt

Sexuell frigörelse: Foucault förstod att allt könsprat inte är frihet

Thu, 27 Feb 2025 05:00:00 GMT

Är friheten att uttrycka vår sexualitet ett krav att göra vår åtrå till tal? Patricia Lorenzoni ser en värld inordnad i könets kunskapsregim.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Fjodor Dostojevskij sa en gång: ”Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa.” Han syftade på den ukrainsk-ryske kollegans novell ”Kappan”, liksom på Gogols avgörande betydelse för den ryskspråkiga prosakonsten.

En motsvarande sentens för det senaste halvseklets kulturteori skulle kunna vara: ”Vi har alla krupit ut ur Foucaults biktbås.” Få tänkare under efterkrigstiden har såsom fransmannen Michel Foucault påverkat vår förståelse av hur vi som människor formas i ett intrikat samspel mellan kunskap och makt.

Foucault var idéhistorikern som förvägrades att disputera i Uppsala, men som revolutionerade den historiska forskningen med sina lika nitiska som associativa läsningar av arkiven. Han var professorn som under 1968-revolterna gjorde studenterna sällskap på barrikaderna, men som också kritiserade 68-rörelsens mest omhuldade myter. Inte minst den om sexuell frigörelse, en kritik formulerad i boken ”Viljan att veta” från 1976. Och det är här biktbåset kommer in.

Egentligen var ”Viljan att veta” bara första delen i ett mer omfattande projekt om sexualitetens historia, ännu oavslutat vid Foucault alltför tidiga död till följd av aids 1984. Boken tar avstamp i den sexuella revolutionens självbild, och är en uppgörelse med idén om sexuell frigörelse. En kritik av en historieskrivning som såg samtidens idoga tal om det sexuella som en brytning med äldre tiders förtryck.

Där andra såg befrielse, såg Foucault en intensifierad maktutövning som kom till uttryck i ett påbud att ständigt och jämt tala om könet och sexualiteten. Detta tvång att tala föddes inte med den sexuella revolutionen. Foucault spårar det bakåt, bland annat till det katolska biktbåset och historiska förändringar i prästernas biktmanualer. Under medeltiden hade bikten främst uppehållet sig vid om den sexuella handlingen rymdes inom det religiöst legitimas gränser eller ej. ”Sodomi” var termen för vitt skilda praktiker som gemensamt hade synden. Men efter det tridentiska kyrkomötet i mitten av 1500-talet kom manualerna successivt att snarare rikta in sig på själen dolda skrymslen. Bikten blev allt mer den plats där tankarna, fantasierna och begären skulle blottas och rannsakas. Ett krav, skriver Foucault, att ”försöka göra sin åtrå, hela sin åtrå, till tal”.

Kyrkans roll här skulle så småningom övertas av medicinen och psykologin. Foucault ser en lång kontinuitet, i det att vi alltmer kommit att ställa frågan om vilka vi är till våra kön. Vad slags människor, vad slags subjekt, blir vi därigenom? Den gamla tidens sodomit definierades genom handlingen. En syndare, det är sant, men syndare är vi å andra sidan alla. Med moderniteten skulle våra sexuella begär och drifter knytas till vår identitet på ett nytt sätt. Om du identifierar dig som homosexuell, handlar det inte bara om vem du har sex med. Homosexualiteten blir ett raster över hela din person.

När Foucault skrev ”Viljan att veta” var homosexualitet ännu sjukdomsklassat i Sverige. Så förblev det till 1979. Så sent som 2013 tvingades transpersoner till sterilisering för att få könskorrigering. Först 2024 röstades en förenkling av den komplicerade processen att byta juridiskt kön igenom. Det tycks finnas goda argument för att se den moderna svenska historien som en successiv befrielse av både könet och av de sexuella begären.

Betyder det att Foucaults kritik är irrelevant? För att svara på det, bör vi först ställa frågan: Vem omfattas av befrielsen till att börja med? Jag kommer att tänka särskilt på en specifik situation där en människas förmåga att omsätta sitt kön och sitt begär i ”rätt” slags tal blir en fråga på liv och död: asylprocessen.

2020 publicerades en rapport av Aino Gröndahl, asylrättsjurist på RFSL. Gröndahl hade gått igenom över 2000 avslagsmotiveringar i asylärenden från de senaste åtta åren. På 170 sidor får vi en inblick i vilka förväntningar som möter den som sökt skydd i Sverige med asylskäl grundade på sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck.

I en asylutredning anges regelmässigt som främsta bevisning den sökandes ”berättelse”. Vid ett enstaka intervjutillfälle med Migrationsverket ska den som flytt berätta om sina asylskäl. I hbtqi-ärenden innebär det att tala om sitt kön, om sina begär, och inte minst, om sin identitet.

Foucault läste de katolska biktmanualerna som del av en kunskapsproduktion om könet, vilken ytterst handlade om makt. Intervjurummet, där den asylsökande måste vränga sin själs skrymslen, är inte helt olikt. Här finns en hel begreppsapparat och förståelseram som vid intervjutillfället bara antyds, men som den sökande likväl behöver behärska. För, låt oss säga, en person som flytt ett land där samkönade relationer straffas med fängelse, räcker det inte att hen har samkönat sex. Hen måste kunna redogöra för en livsstil, en identitet, en inre resa som utmynnat i en insikt om vem hen egentligen är.

Kort sagt, den asylsökande måste kunna verbalisera en personlighetsutveckling som harmonierar med modernitetens påbud att identifiera sig genom sitt kön och sina begär.

Konsekvenserna framstår som både brutala och absurda. Gröndahl ger rikliga exempel på personer som fått utvisningsbeslut med hänvisning till att de inte förmått göra en precis distinktion mellan att vara homosexuell och bisexuell, att de inte reflekterat i förväntad grad över sina begär, eller att de inte kunnat verbalisera en specifik livsstil. Som ett av de citerade besluten säger:

Migrationsverket ifrågasätter inte att du har sex med män, men bedömer sammantaget att du inte har lämnat tillförlitliga uppgifter om att du tillhör gruppen homosexuella män.

Gröndahls rapport publicerades alltså 2020, och den visade hur avslagsmotiveringar i hbtqi-ärenden närmast rutinmässigt bröt både mot både gällande lag och mot Migrationsverkets egna rättsliga ställningstaganden. Verket tog den på allvar och inledde utbildningsinsatser. Men 2023 gjorde Gröndahl en uppföljning där hon fann att effekterna av insatserna uteblivit. De krav som ställdes på hbtqi-flyktingar då, fortsatte att ställas även nu. Gröndahl kommenterade det som ”en rättsskandal som pågår i det tysta, bakom sekretess och tystnadsplikt”. I ett land som likt Sverige gärna berömmer sig om sin hbtqi-vänlighet, kan det framstå som både chockerande och gåtfullt.

Men kanske är det just genom Foucault biktbås vi ska förstå denna skandal i en utebliven skandal. För Foucault var modernitetens pratsjukhet om könet och sexualiteten ett uttryck för maktens allt intimare inträngande i våra liv. För att vara rätt slags subjekt, det vill säga fullt ut människa, måste vi kunna tala om oss själva på ett sätt som låter sig inordnas i denna könets kunskapsregim. Så blir även den hbtqi-certifierade sexuella frigörelsen del av en större apparat för att göra skillnad på folk och folk. Den som inte klarar testet i biktbåset, behandlas som mindre än människa.

Patricia Lorenzoni
idéhistoriker och författare

Matematik och poesi: Dikterna som existerar före Big bang

Wed, 26 Feb 2025 05:00:00 GMT

Kan läsningen av en dikt liknas vid matematiskt tänkande? Ulf Karl Olov Nilsson funderar över Emmy Noether, Jacques Roubaud och en tid utan tid.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Emmy Noether var en av det tidiga 1900-talets största matematiker, ibland kallas hon för den moderna algebrans moder. På hennes lika opedagogiska som briljanta föreläsningar på matematiska institutionen i Göttingen hände det att hon vankade fram och tillbaka med kritan i handen framför svarta tavlan, länge länge länge, och muttrade för sig själv, innan hon liksom ur intet, eller kanske snarare ur sitt inre, kastade fram en förtätad och nytänkande matematisk formel, ungefär som en fotograf framkallar en stillbild.

Det så kallade Noethers teorem från 1918 var epokgörande. I teoremet sker ett slags abstraktion, ett åsidosättande av omständigheter och kontext; det förklarar vad det innebär att inte vara förankrad i vare sig plats eller tid och det kom att utgöra ett slags grund för vetenskaplig metod, användbar för kvantfysik, relativitetsteori och förståelsen av big-bang.

Men bortsett från sin häpnadsväckande användbarhet beskrivs teoremet också som osedvanligt vackert; det är rent, det är abstrakt, det är symmetriskt. I två extremt förtätade utsagor uttryckta i ett par ynka rader, understödda av några siffror, parenteser och matematiska symboler kunde hon sammanfatta rent ofattbara saker: fysikens tidlöshet, naturlagarnas grundläggande villkor.

Man undrar: Hur räknade hon ut detta? Hur går ett sådant tänkande till egentligen? Tänker man i siffror? Ja, hur?

Jag läser om Emmy Noether i teknikhistorikern Julia Ravanis bok ”Emmys teorem” där populärvetenskapliga beskrivningar och fysikaliska utsagor varvas med kvinnliga erfarenheter ur Noethers och Ravanis egna liv. Noethers biografi var såklart – det är nämligen alla liv – präglat av konkreta livsomständigheter. I början på 1900-talet fanns det knappast några kvinnor i akademin. Och som judinna var hon tvungen att lämna Tyskland för USA på 30-talet. Å andra sidan ägde hennes existens också ett slags abstraktionsgrad; hon tycktes obekymrad om många traditionella jordiska värden såsom karriär, pengar, familj, formell akademisk status och hon gick konsekvent klädd i samma svarta klänningar. Det var på många sätt ett liv i algebrans tjänst. Men även om hon skandalöst nog aldrig utnämndes till professor var hennes informella status odiskutabel. Tidens alla viktiga matematiker insåg Emmy Noethers unika förmåga och hon hade en inte obetydlig skara lärjungar.

Ja, hur gick hennes tänkande till egentligen? Julia Ravanis beskriver hur Noether inte gillade långa uträkningar, alltså där man kan följa hur matematikern sida upp och sida ned följer ett resonemang. Hon verkade således inte ha föredragit att tänka och arbeta diakront, alltså att hon räknade fram resultatet läng en tidsaxel. Istället – så uppfattar jag det – arbetade hon samordnat, synkront: hon tänkte så att säga alla siffror samtidigt; hon tänkte matematiken som fotografi snarare än film. Ravanis skriver: ”Om matematiken är ett landskap och beräkningen en väg sökte Emmy Noether fågelvägen.” Noether kunde alltså se hela det matematiska landskapet från en hög utkikspunkt, snarare än att hon arbetade sig fram längs en slingrande landsväg.

Jag menar att vi kan finna en likhet mellan den riktigt abstrakta matematiken och en viss typ av poesi där båda tycks arbeta synkroniserat, liktidigt. Generellt sett och bara aningen förenklat så har ju varken matematiken eller poesin någon egentlig handling.

Någon som tycks kunna stödja en sådant påstående var just både matematiker och poet, nämligen Jacques Roubaud, som för övrigt föddes den femte december 1932 och avled samma dag, synkront och symmetriskt alltså, den femte december 2024.

2016 publicerade han den omfattande boken Poétique Remarques, alltså Poetik Anmärkningar. Den består av en stor mängd, ja faktiskt en fullkomligt enorm mängd, ytterst komprimerade aforistiska anteckningar, närmare bestämt 4755. I ett kort förord skriver Roubaud: ”Varje anmärkning är en bild och läsaren bör ta emot den som en sådan”. Han nämner att de är skrivna under halvsekel men varken daterade eller kronologiskt ordnade utan således tidlösa.

Så här lyder den 773:e aforismen: ”En dikt säger inte 'jag är' utan 'är är' och ”jag jag.” Vad kan, undrar man, ett sådant märkligt påstående betyda?

För mig visar det just på den synkrona sidan hos litteraturen, i motsats till den diakrona. Textens aspekt av samtidighet; när man läser en viss typ av dikt – företrädesvis en kort dikt – läser man inte nödvändigtvis en rad i taget utan liksom alla rader samtidigt. Alla bokstäver och ord står faktiskt där på en och samma gång.

Om vi översätter resonemanget till musik så läser vi inte dikten som vore den en melodi, där en ton följer på en annan som följer på en tredje. Utan som ett ackord, en klang. Flera toner på samma gång.

Eller ännu radikalare: tänk att höra alla toner av alla instrument i en pianokonsert av Mozart i ett enda stort ”plonk!” Eller hela sångslingan i en treminuters melodifestivallåt komprimerad till en enda sekundsnabb wailande kvidande utandning! För att sedan i efterhand i huvudet räkna ut hur melodin gick!

Det vore som musik utan tid, utan hastighet. Det vore som musik som huvudräkning inuti den teoretiska fysikens tidlösa svarta hål.

Ja, kanske Emmy Noether tänkte fram sitt matematiska teorem på det sätt världen var beskaffad före big-bang

Tiden före tiden. Det stora stillaståendet innan bilden exploderade i bitar och sekvenser.

Jacques Roubaud igen, i anmärkning nummer 118: ”Att säga att dikten är ’nu’, det är att säga att den presenterar sig för anden som ett föremål som i sin helhet är möjligt att uppfatta i en fullständig inre bild, vars slut går att föregripa redan innan den börjat.”

Ulf Karl Olov Nilsson
författare, psykoanalytiker och översättare

Litteratur

Julia Ravanis: Emmys teorem. Natur & kultur, 2024.

Jacques Roubaud: Poétique. Remarques – Poésie, mémoire, nombre, temps, rythme, contrainte, forme, etc. Seuil, 2016.

America First: Paret Lindbergh visar hur enkelt fascismen får vingar

Tue, 25 Feb 2025 05:00:00 GMT

Många har frågat sig om makarna Lindbergh var nazister. Intressantare är att se hur lätt det fascistiska tänkandet sprider sig, menar Maria Küchen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-03-30.

Amerikanskan Anne Morrow Lindbergh var pilot, kritikerhyllad bästsäljande författare och mamma till sex barn. Fem av dem fick leva till vuxen ålder. En av hennes söner mördades när han var två år.

Hennes man var sällan hemma. Hans yrke och hans rastlöshet lockade honom ut på ständiga resor världen över. Förutom äktenskapet i USA med Anne, hade han sju barn med tre olika kvinnor i Europa.

Anne Morrow Lindbergh dog 2001 och blev nästan hundra år. Flera av nittonhundratalets stora omvälvningar i västerlandet speglades i hennes liv. Kvinnans frigörelse, massmediernas framväxt och ökande inflytande, USA:s uppgång och fall som nation – och nazismen.

Var Anne Morrow Lindbergh nazist? Var hennes man nazist? Många har ställt frågan. Bland annat den amerikanske romanförfattaren Philip Roth och den New York-baserade svenske journalisten Lennart Pehrson.

2004 publicerade Roth en roman i ämnet, ”Konspirationen mot Amerika”. Och Lennart Pehrson gav år 2017 ut ”Historien om Charles A Lindbergh – från Jesus till Judas”. Det är en mycket grundlig, omfattande och intressant biografi över Annes man, flygpionjären Charles Lindbergh junior.

1927 skrev Lindbergh historia när han blev den första som korsade Atlanten i ett flygplan. Eller var han verkligen först?

Redan 1919 hade två britter flugit över norra Atlanten. De startade från Newfoundland och landade föga glamouröst sexton timmar senare på en irländsk mosse. Deras namn, Jack Alcock och Arthur Whitten Brown, är det få som minns idag. Charles Lindberghs flygning från New York till Paris åtta år senare gjorde honom däremot till världsstjärna.

Förgäves försökte han värja sig. Kanske var han västvärldens första globala superkändis, första offret för den offensivt växande medieindustrins sensationslystnad och personfixering.

1932 kidnappades och mördades hans och Annes tvåårige son. En tysk immigrant, Bruno Hauptmann, greps, dömdes och avrättades för dådet. Rättegången mot Hauptmann blev så att säga meta-medial. ”Det var något helt nytt”, skriver Lennart Pehrson, ”att journalisterna på plats även rapporterade om sig själva, om hur många de var, om sina arbetsmetoder”.

Charles och Anne Lindbergh förlorade chansen till ett privatliv. Men värre var det nog att Charles Lindbergh så småningom förlorade sin heder.

Charles Lindbergh avskydde kommunismen och han engagerade sig politiskt för att till varje pris hålla USA utanför andra världskriget. När han besökte USA:s Berlinambassadör 1938 fick han ta emot Tyska örnens orden, en civil hedersmedalj, av pilotkollegan riksmarskalk Hermann Göring. Anne Morrow Lindberg kastade en snabb blick på medaljen och konstaterade att den skulle bli Charles Lindberghs ”albatross”. Hon syftade på en känd 1700-talsdikt av Samuel Taylor Coleridge, där en sjöman skjuter en albatross som fört tur med sig, drar olycka över sin besättning och tvingas bära den döda fågeln runt halsen som straff.

Charles Lindbergh samarbetade med Henry Ford, bilindustrimagnaten som kanske är mest känd för det löpande bandet, men Ford var också grov antisemit. En annan av Lindberghs mentorer och inspiratörer var transplantationskirurgen Alexis Carrel, som 1912 hade fått Nobelpriset i medicin. I sin bok ”Den okända människan”, utgiven på svenska år 1936 av Bonniers, propagerade Carrel för att vetenskapen skulle skapa ”intelligenta, kraftiga, moraliskt sunda människor”.

Rashygien skulle tillämpas för att främja den vita rasen. Kvinnor skulle koncentrera sig på att föda och fostra barn. De ”abnorma”, de som hindrade den normala människans utveckling, skulle snabbt och smärtfritt gasas ihjäl.

I Sverige fick Carrels bok utförliga recensioner, i både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Recensenterna uttryckte inga invändningar mot idén om rashygienisk ihjälgasning.

Boken sålde mycket bra och trycktes i flera nya upplagor. I ett sådant idéklimat levde och verkade Charles Lindbergh.

En religiöst färgad tro på teknik och vetenskap, förakt för det annorlunda och främmande, skräcken för att dras in i ett nytt världskrig – i USA löpte allt detta samman i brokig och heterogen rörelse, America First, där Lindbergh blev en frontfigur.

Och om han hade velat, hade han möjligen kunnat bli USA:s president. I Philip Roths roman ”Konspirationen mot Amerika”, blir han det. Han slår ut Franklin D Roosevelt i presidentvalet 1940. Resultatet blir ett samhälle där fascismen tar över.

Det går inte till inte som i Hitlers Tyskland – inget statligt fascistiskt våld, inga brunskjortor och militärmarscher, inga hakkors. Det är som att det inte behövs. I stället sipprar fascismen sakta in och genomsyrar som ett slags tändvätska. Den framstår faktiskt som rimlig, människovänlig och demokratisk, tills allt tar fyr och pogromerna börjar.

Var Charles och Anne Morrow Lindbergh nazister? Lennart Pehrson är försiktig med att antyda det. Han understryker också att Charles Lindberghs ställningstaganden ofta gjorde Anne olycklig. Roths dom är hårdare. Han citerar Charles Lindberghs dagbok, där Lindbergh skriver om behovet av att ”skydda oss själva mot främmande raser och mot inblandning av underlägset folk.” Roth citerar också Anne Morrow Lindbergh, som efter Berlinolympiaden 1936 skrev om ”den strängt puritanska åsikten som råder där hemma om att diktatur med nödvändighet måste vara något ont” och om den ”självklart mycket starka judiska propagandan i de judiskägda tidningarna.”

Vem är nazist? Kanske är det mer fruktbart att fråga VAD nazism och fascism är. Det är en människosyn och en världsbild som gradvis sipprar in och genomsyrar våra samhällen och våra tankar. Lögner och rykten förvandlas till något som ”alla vet”, till alternativa fakta. Värnandet om medmänskliga kärnvärden förvandlas till något ”puritanskt”, till ”politiskt korrekthet”.

Ihjälgasning av dem som anses hindra en sund utveckling börjar ses som normalt och rationellt. Löpande band-principen användes så småningom inte bara vid biltillverkning. Den tillämpades i nazisternas förintelseläger.

Men motviljan i USA mot Charles Lindberghs grumliga politiska sympatier var utbredd. Nationens Jesus, som hade stått för utvecklingstro och framtidshopp, blev en Judas, som det heter i undertiteln till Lennart Pehrssons bok. En brun skugga faller över piloterna Charles och Anne Morrow Lindberghs insatser i flyghistorien.

Där var de banbrytare. De flög världen över, de kartlade nya rutter, och Anne skrev. Hennes fackböcker från trettiotalet om flyg, ”Norröver till Orienten” och ”Hör, vinden!”, prisbelönades och lovsjöngs. Efter andra världskrigets slut reste hon runt i Europa, och publicerade sedan artiklar om krigets förödelse och Europas förväntningar på framtiden i tidskrifter som Harper's, Life och Reader's Digest.

När hennes man som tjugofemåring gjorde sin flygning från New York till Paris, då låg världen och framtiden för USA:s fötter. Charles Lindbergh blev aldrig president och USA blev ingen fasciststat. Men år 2017 – nittio år efter pionjärflygningen över Atlanten – i ett USA som tycks ha sina glansdagar bakom sig, dammade president Donald Trump av Lindberghs isolationistiska trettiotalsslogan och började upprepa den som ett mantra: America First.

Maria Küchen, författare och kritiker

Litteratur

Lennart Pehrson: Historien om Charles A Lindbergh – från Jesus till Judas. Albert Bonniers förlag, 2017.
Philip Roth: Konspirationen mot Amerika. Översättare Hans-Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag, 2005.

Litteratur och identitet: Det långa kriget mot den ukrainska kulturen

Mon, 24 Feb 2025 05:00:00 GMT

Kriget mot det ukrainska har pågått länge. Torbjörn Elensky funderar hur språk koloniserar och frigör, men litteraturen överskrider gränserna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-06-07.

Det är kanske svårt att tänka sig det idag, men kiltar var länge olagliga, liksom de skotskrutiga mönster, tartan, som kännetecknar dem. Den engelska lagen förbjöd dem under senare delen av 1700-talet, då de förknippades med motståndet mot engelsk övermakt och särskilt det skotska upproret 1745. Det var först 1822, då den skotske författaren Walter Scott, som sedermera blev adlad, tog emot den engelske kungen, som de skotska tygerna och traditionella plaggen blev tillåtna igen – och idag förknippar vi dem med brittisk militär, kungahuset och parader med säckpipor och virveltrummor snarare än med uppror mot centralmakten. Sir Walter Scott var från början poet, innan han tog steget över till att börja skriva något på den tiden så föraktat som historiska äventyrsromaner. I sina dikter hade han ägnat sig mycket åt traditionella skotska motiv. Dessutom samlade han in folklig diktning och var en central företrädare för den romantiska nationalismen redan innan han blev en av 1800-talet bäst säljande romanförfattare, beundrad och imiterad i hela Europa. Samtidigt som han var en skotsk nationalist var han emellertid inte för att Skottland skulle bli självständigt från England. Hans nationalism var kulturell, närmast svärmiskt idylliserande; till skillnad från på de flesta andra håll i Europa efter Napoleonkrigens upprivande av de gamla maktkonstellationerna på kontinenten, där de nationella frihetssträvandena skulle komma att prägla hela seklet.

Den ryske författaren Nikolaj Gogol var en stor beundrare av Walter Scott. Eller ryske förresten. Hans förfäder var ukrainska och han debuterade med flera skildringar av ukrainskt liv och leverne, i såväl novellerna med ukrainska motiv som i den lilla historiska romanen Taras Bulba – vilken handlar om ett kosackuppror mot den tidigare polska överheten. Men han skrev på ryska och förknippas numera snarare med 1800-talets ryska nationalism än med den ukrainska. Ryska kritiker kritiserade honom för att han ägnade sig åt ett så litet, marginellt folk, medan somliga ukrainska intellektuella ifrågasatte att han skrev om Ukraina på ryska. Men vad skulle han göra? Att skriva skönlitteratur på ukrainska skulle ha dömt honom till den litterära marginalen. Ryska, fast färgad av ukrainska motiv, uttryck och talesätt, blev hans uttrycksmedel. Både Walter Scott och Nikolaj Gogol verkade som så många författare in i vår tid, i ett spänningsfält mellan språk och makt, periferi och metropol. Och precis som det skotska införlivats och blivit en del av den brittiska ikonografin så har det ukrainska kommit att förknippas med något äkta och ursprungligt ryskt.

Ryssland är inte en nationalstat i vår mening. Det är ett rike, snarast, vars självbild bygger på en uppfattning om att man bär på ett ansvar som man givits av ödet, motsvarande den amerikanska idén om 'manifest destiny', att samla omgivande länder i en rysk gemenskap. En kulturell och politisk ordning med en självklar rätt till överhöghet över andra nationer. Om länderna och deras folk själva är med på saken är sekundärt. Ukraina har visserligen en komplicerad historia i relation till Ryssland och inte minst till den ryska statens historiska uppkomst. Men ukrainarnas ryskhet, som de ryska imperialisterna ser som en självklarhet idag, är inte något givet historiskt faktum. Den har tvingats fram genom att ukrainska böcker har bränts, språket har förbjudits och de folkliga sederna har förtryckts. Samtidigt som det ukrainska, inklusive de kosacker som Gogol gärna skrev om, införlivades i det ryska kulturarvet så var det också så att ukrainska skolor stängdes, predikningar på ukrainska förbjöds och ukrainsk litteratur beslagtogs och förstördes ända in på 1900-talet. Denna politik, som syftade till att utplåna all ukrainsk nationalkänsla fördes under flera hundra år, med varierande intensitet, av de ryska makthavarna under såväl kejsardömet som kommunistdiktaturen.

Språket är centralt för sammanhållningen i de flesta nationalstater. Konsolideringen av de europeiska nationalstaterna sedan 1500-talet har i hög grad handlat om centralisering inte bara av makten utan minst lika mycket av språket, grammatiken, uttrycksformerna för lagar och religion.

Imperier expanderar genom att breda ut sitt språk – det gäller spanska, engelska och franska såväl som ryska, arabiska och kinesiska – ofta i kombination med att personer som etniskt hör till centralmaktens nationalitet flyttar in. Den ryska inflyttningen i ockuperade och annekterade nationer har lett till att det finns betydande ryskspråkiga minoriteter i nästan alla tidigare delar av det ryska och sovjetiska imperiet. I Ukraina utgör de knappt trettio procent. Men att vara rysktalande är inte detsamma som att vara lojal mot Ryssland, lika lite som de människor, inklusive författare, forskare, journalister och intellektuella som valt att arbeta på tidigare kolonialmakters språk i Afrika, Asien och Latinamerika därför är lojala mot dem. Ändå förblir språkfrågan viktig. För hur ska ett land, som varit del av ett imperium i flera århundraden, egentligen förhålla sig om man vill bevara och kanske till och med utveckla sin särart? För utöver de inflyttade har ju vanligen även den inhemska eliten bytt till centralmaktens språk.

Tänk om Gogol skrivit på ukrainska, Walter Scott på gaeliska – och tänk om alla de indiska och afrikanska författare som är så viktiga idag skulle välja sina lokala ursprungliga språk hellre än engelska eller franska. Den speciella stil, det laddade förhållande till språket, som bidrar till att göra författare med denna typ av bakgrund särskilt intressanta, skulle vi gå miste om. Men vad skulle vi vinna istället? Provinsiella konstnärskap utan större allmänmänskligt intresse eller en ökad rikedom av uttryck och tankeformer?

Språket är alltid centralt för den nationella självständighetssträvan i förhållande till gamla kolonialmakter. Det gäller i Asien, Latinamerika och Afrika såväl som inom Europa. Författare är en del av denna strävan att bygga en egen kultur i resterna av kollapsade imperier. Men litteraturen överskrider också sådana språkliga uppdelningar. Nikolaj Gogol, liksom sir Walter Scott, befann sig i ett spänningsfält där litteraturen fick en särskild laddning och betydelse, just för att den skrevs på tvärs mot de gränser som utgjordes av politiska ambitioner. På det viset går deras verk att förstå som högst aktuella också för att formulera skönlitteraturens potential idag, som en konstform som kan uttrycka den mänskliga erfarenheten just så sammansatt som den verkligen är.

Torbjörn Elensky
författare och kritiker

Producent: Morris Wikström

Litteratur

Nikolaj Gogol: Taras Bulba. Översättning av Carl Elof Svenning. Norstedts, 2015.

Nikolaj Gogol: Ukrainska noveller. Översättning av Ellen Rydelius (reviderad av Staffan Dahl). Forum, 1969.

Edyta M. Bojanowska: Nikolai Gogol between Ukrainian and Russian nationalism. Harvard University press, 2007.

Slumpens makt: Hade allt varit annorlunda om Kleopatra haft en mindre näsa?

Thu, 20 Feb 2025 05:00:00 GMT

Slumpmässiga händelser och till synes oviktiga detaljer kan förändra hela världens riktning. Michael Azar funderar över historiens alla möjliga vägar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Om Kleopatras näsa hade varit en aning kortare, så hade hela världshistorien fått ett annat utseende.

Jag vet inte om Blaise Pascal har rätt i detta antagande, men det finns någonting djupt tankeväckande – för att inte säga skräckinjagande – i den vision som den franske 1600-tals-tänkaren ställer oss inför.

Tänk om vår historia, om var och ens individuella existens, ytterst hänger på sådana små detaljer, på sådana till synes meningslösa tillfälligheter. Vi tror att vi kan påverka historien, vi försöker med vetenskapens hjälp tränga in i de lagar som antas reglera våra liv — och så visar det sig att historiens rörelse i den ena eller den andra riktningen vilar på förförelsekraften i en forntida drottnings framskjutande näsa…

Händelserna bakom händelserna – för att låna ett uttryck av Bertolt Brecht – visar sig handla mindre om tvingande orsakskedjor än om synnerligen triviala tilldragelser. Såsom den romerske fältherren Marcus Antonius intensiva förälskelse i Kleopatras anletsdrag, en passion som med tiden inte bara leder dem båda i döden, utan också till rivalen Octavianus upprättande av det romerska kejsardömet.

Åtminstone är det så man skulle kunna tolka Pascals fåordiga anmärkning.

Eller för att ta ett mer samtida exempel: hösten 1920 råkar kung Alexander av Grekland dö av blodförgiftning efter att ha blivit biten av en av sina apor. Med kungens hastiga dödsfall följer inte bara djup inrikespolitisk turbulens utan också en våldsam förskjutning i den regionala maktbalansen. I en kommentar till händelseförloppet menar Winston Churchill att det inte skulle vara en överdrift att påstå att en enda apas bett härigenom kom att vålla hundratusentals människors död.

Utifrån samma perspektiv tycks ibland hela historiens vägval hänga på om en viss kula träffar eller inte träffar sitt mål i ett visst historiskt ögonblick – som till exempel den där ödesdigra dagen i juni 1914 då Gavrilo Princip lyckas skjuta ihjäl den österrikiske ärkehertigen Frantz Ferdinand. Eller den 7 april 1926 då den unga iriska kvinnan – Violet Gibson – tvärtom misslyckas med att träffa Mussolinis huvud och i stället bara rispar hans näsa.

”Slumpen är världens bästa romanförfattare”, skriver Honoré de Balzac. Det räcker, förklarar han, med att studera slumpens verkningar för att stimulera den litterära kreativiteten. På ett ställe beskriver Balzac sig rentav som de historiska tillfälligheternas ”sekreterare”, som ett språkrör för det sätt på vilket slumpen genomkorsar det franska samhällets historia och seder.

Det är märkliga påståenden med tanke på att samme författare samtidigt hävdar att hans främsta mål är att undersöka ”orsaken eller orsakerna”, det vill säga de underliggande lagar som reglerar det franska 1800-talets sociala verklighet.

Balzacs villrådighet utgör i själva verket ett symptom på den tvetydighet som verkar hemsöka all historieskrivning. Ända sedan Herodotos och Thukydides banbrytande verk för närmare 2500 år sedan har historiker försökt navigera mellan dessa båda blickpunkter. Mellan slump och lagbundenhet, mellan det tillfälliga och det nödvändiga, mellan det specifika och det allmänna.

Det har visat sig vara en mycket svår balansgång.

Å ena sidan behöver historikern utveckla ett sinne för det tillfälliga och det unika i ett historiskt skeende. Men driver man slumpens makt för långt riskerar man att i historien inte se mer än en ”berättelse, berättad av en dåre, full av bråk och vrede och utan betydelse”, för att låna en formulering av Shakespeare.

Å andra sidan måste den historiska blicken bortse från tillvarons nycker och tärningskast för att blottlägga de djupgående mönster, maktkamper och lagbundenheter som verkar i det fördolda. Men driver man denna linje alltför långt riskerar man istället att reducera allt som händer till ett utslag av en enda styrande princip. Det må sedan vara den gudomliga försynen, den dialektiska materialismen eller den liberala demokratins omutliga framåtskridande.

Så fort man renodlar ett av perspektiven slår det andra tillbaka. Till och med Karl Marx som i sina mest optimistiska stunder tror sig ha blottlagt de principer som styr historien måste i sina konkreta analyser erkänna de små tillfälligheternas betydelse. Några decennier efter Balzacs död förklarar Marx att de omvälvande händelserna under Pariskommunen bör förstås utifrån det kapitalistiska produktionssättets oförlösta motsättningar – men tillägger sedan ändå att den faktiska utvecklingen även påverkas av tusen andra ting, såsom karaktären på de specifika gestalter som leder revolten.

Historien, säger Marx, skulle ha ”en mycket besynnerlig karaktär om det inte fanns plats för slump i den”.

För att återigen ta en kulas tursamma eller otursamma bana som exempel: Frankrikes och Europas postrevolutionära historia hade troligen sett väldigt annorlunda ut om Napoleon redan år 1796 hade fallit offer för någon av alla de kulor som ven omkring honom under slaget vid Arcola.

Ja, visst. Historien skulle säkerligen snabbt ha tvingat fram en annan ledare för Frankrike, men det är långt ifrån säkert att denne skulle ha agerat efter samma mönster och mål som den makthungrige revolutionsgeneralen från Korsika.

En mer jordnära analogi kanske kan illustrera saken. Den som vill analysera en bestämd historisk fotbollsmatch gör bäst i att både ha ett öga för de traditioner, principer och regler som gäller inom fotbollen i vidaste mening – och ett vaksamt sinne för den unika karaktären på just de spelare som under den givna dagen står mot varandra. Matchen mellan Sverige och England den 14 november 2012 skulle med stor sannolikhet inte ha fått samma resultat om det inte vore för general Ibrahimovics fyra legendariska mål…

Med stor sannolikhet, säger jag. Till historieskrivningens problem hör förvisso att det inte finns någon given metod för att jämföra det som faktiskt har hänt, eller inte hänt, med det som skulle kunna ha hänt. Redan Aristoteles gjorde oss uppmärksamma på detta problem och föreslog därför ett slags arbetsfördelning mellan historikern – som har att begränsa sig till händelser som faktiskt har hänt – och diktaren som i stället bör försöka teckna ”allt det som skulle kunna” hända i människornas värld.

Medan den ene sålunda kan säga något om den faktiska storleken på Kleopatras näsa, kan den senare också resonera om de sätt på vilket en näsas form kan väcka de mest våldsamma kärlekspassioner till liv och därigenom – för att återigen citera Pascal – ”bringa härskare, arméer och hela världen ur jämvikt”.

Eller rentav skriva en berättelse om hur historien skulle ha artat sig om kung Alexander inte blivit biten av sin apa, om Franz Ferdinand inte gått i graven 1914 – eller om kulan som avlossades mot Donald Trump den 13 juli 2024 hade träffat några centimeter närmare hans näsa.

Forensisk antropologi: Benresterna berättar om de som försvunnits

Wed, 19 Feb 2025 05:00:00 GMT

Att lokalisera massgravar och identifiera döda har både en politisk och en social innebörd. Patricia Lorenzoni reflekterar över forensisk antropologi.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det finns frågor där juridikens och konstens områden överlappar varandra. Kan den döda förmås att tala, och i så fall hur? Kan den som bragts om livet ges upprättelse? För rättsskipningen handlar det om bevisvärdering och ansvarsutkrävande. För konsten om möjligheten att berätta om den som bestulits på sin mänsklighet, utan att i berättandet upprepa stölden.

Dilemmat aktualiseras i M NourbeSe Philips diktsvit Zong! från 2008. Bakgrunden är en händelse 1781 när över etthundratrettio människor – alla förslavade afrikaner – slängdes överbord från ett brittiskt slavskepp för att spara på vattenransonerna. Händelsen har gjort avtryck i rättsarkiven, men inte som mord utan som ”förstörelse av egendom”. Den avhumanisering som möjliggjorde brottet fortsätter därmed in i rätten, och sedan in i de historiska arkiven. Hur berätta om detta, när alla spår det lämnat är fortsättning på brottet? Zong! blir en historia som inte kan berättas och som likväl måste berättas.

Människorna som slängdes överbord från skeppet Zong försvann för alltid ner i havet. Och i haven fortsätter människor att försvinna, genom aktivt våld eller genom passiv ovilja att undsätta. FN-projektet Missing Migrant Project anger att under tioårsperioden mellan 2014 och 2024 rapporterades närmare 30 000 människor döda eller saknade på Medelhavet, den enskilt dödligaste av världens gränsregioner. Eftersom många kroppar aldrig återfinns, och inte alla har anhöriga som söker efter dem, kan mörkertalet vara stort.

”Försvinna” är ett aktivt verb. Att göra det passivt låter skavigt och fel: ”att försvinnas”. Men det är i passiv form rättsantropologen Alexa Hagerty använder det i boken Still life with bones: Field notes on forensic anthropology. För när det handlar om människor är ”försvinna” bara sällan någonting någon gör, oftare är det någonting någon utsätts för. Vi kan fråga oss: om människors försvinnande omtalas i passiv form, hur påverkar det vår blick på dem och det de var med om innan de togs ifrån oss?

Det var i kalla krigets Guatemala som ordet ”försvinnande” började användas som beteckning för hur militären mördade och slängde människor i massgravar. Kriget här var allt annat än kallt. Hagerty har arbetat både i Guatemala och i Argentina, i det senare fallet med offer för militärjuntans statsterror på 1970- och 80-talen. Tusentals av juntans offer försvanns genom att de släpptes från hög höjd ner i havet. Från militärens perspektiv var det inte bara ett sätt att göra slut på en motståndare. Det var också ett förvägrande av ett minnesmärke, av en grav. Som att säga: ”den här människan har aldrig funnits”.

Att lokalisera massgravar och identifiera döda har både en politisk och en social innebörd. Hagerty berättar om hur teamet hon jobbar i tillsammans med anhöriga ”artikulerar” skelett, det vill säga lägger ut dem anatomiskt. Personen läggs på rygg, handflator riktas uppåt, små små ben passas in i vad som en gång var en helhet sammanhållen av kött, senor och hud. Skador på skelettet bidrar till att återskapa en berättelse om brottet. Har kvarlevorna kunnat identifieras får de efterlevande äntligen en kropp att begrava.

Processen handlar både om ansvarsutkrävande och om att återupprätta relationen mellan de som dödades och dem som blev kvar. Ibland också om att blidka de döda och deras oro så att hemsökelser må upphöra. Vi hör emellanåt påstås att en begravning av den döda kroppen är nödvändig för att efterlevande ska kunna ”gå vidare” eller få ett ”avslut”. Men inte alltid står en kropp att finna. Hagerty arbetar med att lokalisera de döda, men är också tydlig med att bara en bråkdel av dem som försvunnits återfinns, och än färre identifieras. Rättslaboratoriet, där papplådorna med namnlösa dödas kvarlevor staplas på varandra, liknar hon vid en skärseld av kartong.

Boken blir därför också ett försvar av det liv som måste gå vidare, även om den historia som började med någons förvinnande aldrig slutar i en återfunnen kropp. Skärselden är i katolsk tradition en plats av väntan, ett mellanrum. För många är mellanrummet den enda plats för vila som erbjuds. Kanske är det medvetenheten om detta som gör att vissa inte ens vill försöka hitta sina döda. Federico García Lorca, som 1936 mördades av Francos falangister, är ett berömt exempel. Inför de åtskilliga försök som genom åren gjorts att lokalisera hans grav, har familjen bett att Lorca istället ska få vila ostört tillsammans med sina olyckskamrater.

Lorca behövde måhända ingen grav för att eftervärldens skulle minnas honom. I de flesta fall av försvinnanden kämpar de anhöriga mot glömskan och det offentliga utsuddandet. Idag kantas Europas gränser bokstavligen av migranters anonyma gravar, människor som dött i sökandet efter ett levbart liv. 2015 lät det tyska konstkollektivet Centrum för politisk skönhet genomföra ett antal begravningar under namnet ”De döda kommer”. I samarbete med anhöriga i Tyskland grävde de upp anonyma gravar i södra Europa, identifierade döda migranter och förde deras kroppar till Berlin. Där fick de begravas i närvaro av sina kära.

Konstkollektivet insisterade på att behandla de döda som människor att sörja, och synliggjorde därmed också närvaron av sörjande anhöriga i Europa. Så bröt de den logik enligt vilken vissa människors död passerar obemärkt. NourbeSe Philip hanterar sitt etiska dilemma genom vägran; en vägran att lägga till, en vägran att fylla ut. I Zong! finns ingen plats för försonande fantasier om det vi egentligen ingenting kan veta. Istället arbetar poeten uteslutande med ord som faktiskt finns i arkiven, bryter upp dem och skapar sprickor och avgrunder. Zong! kan läsas som ett requiem över dem som förnekades en gravvård.

Snarare än försök att få de döda att själva tala, är både Zong! och De döda kommer därför ett slags omvårdnad som drar de försvunna åter in i de levandes sfär. Här löper verken också samman med Hagertys skildring av laboratoriearbetet. Still life i titeln till hennes bok är engelska för ”stilleben”, det slags konstnärliga motiv som består i orörliga ting; serviser, blommor, frukter, ibland döda djur från en tänkt jakttur, ibland också mänskliga skallar. De sistnämnda brukar läsas som en allegori över livets förgänglighet. Men över rättslaboratoriet finns ingenting allegoriskt, här är allting kroppslighet. Men också närhet och ömhet inför människor Hagerty bara får lära känna genom deras skelettskador. Termen hon använder för sin praktik är care. På svenska blir det ”omsorg”, ett ord etymologiskt besläktat med ordet för förlust, för sorg. I det varsamma arbetet med de mördades ben öppnas ett rum i vilket vetenskapsmännen och de anhöriga förenas i omsorgen om de döda.

För Hagerty är detta en helig praktik. Vad hon säger sig ha kommit till insikt om är att arbetet med att gräva upp och studera kvarlevor inte bara är vad som möjliggör begravning. Det är i sig begravning.

Patricia Lorenzoni
idéhistoriker och författare