Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Fåglarna skulle välja kung.
Den som kunde flyga högst skulle få kungavärdigheten.
Örnen flög högt
men när den inte orkade längre
hördes ett fint pipande:
en kungsfågel flög upp från örnens rygg
och hävdade, med rätta,
att den varit högst.

På kungsfågelns rygg satt,
emellertid,
en dikt, halvsovande.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vid stationen.
Allt är alltid på väg.
Där är lokstallarna,
tömda.
Ladusvalorna har rest.
Här kommer tåget.

- - -

Nej, ladusvalorna har gått till botten.
Kall vind över perrongen.

Till botten har de gått med sina liv,
som de alltid gör, och allestädes.

Tal, gester och rörelser på spelplatsen.
En kylig vind.

Men – där flyger ju en!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det uppstod inte en duett
mellan nötväcka
och sothöna.

Det var bara jag
som hörde efter.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

En alldeles fågelfri lokal.
Det gäller att vakta stegen.

Tyst, tyst, tyst.
Sedan: rödhakens öga.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Denna fågel, sjungande i gryningens kyla, känner
jag till namnet: järnsparv.

Jag vet också att toppsången äger rum långt från
fågelns vardagsliv: lågt bland ris och buskar
smyger den; dit dimper den ur kronan som en skiffersten.

Med egna ögon har jag även sett att äggen i det
grässpunna nästet är klart blåa. Och vid detta syn-
minne häftar erinringen av en hel sommar, en
av livets hetaste.

På ett foto stödde jag mig mot en numera bortforslad
skorstensruin.

Här kunde en av berättelserna ta början, fast den
ville inte.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Gröngölingungars fräna skrik
från en annan värld här,
mellan husen.

Ett irrande dock bland stammarna,
hela den här dagen
och mer än så. Det är här

man spjälkas. Helas. Och spjälkas. Utan slut.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Skata i blommande äppelträd.
Japanskt? – Näädu,
svenska Faen bor i henne!

- - -

Bra torkväder i dag,
tre skatungar
på klädstrecket.

- - -

Skatklassens skrattlektion
börjar kl 04.30.

Hur vet dom att just den björken
står utanför vårt sovrum?

- - -

Betraktad av en skata.
Nog för att vi ser
varandra, nog ser vi
vad vi ser, nog ser hon
särskilt noga efter.

- - -

Skata i rönn: svart, vitt, rött
och något som förflyter –
tid?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Ett par tranor färdas genom klar septemberrymd, ropen avlägsnar sig, förändras akustiskt av distansen, tonar småningom bort. Hur låter ropen? Det självpåtagna, orimliga ”uppdraget” gör sig påmint igen, det borde ”fästas på papper”.

Trumpetande? Nej, det har jag aldrig gillat, stämmer inte med lätenas skrovlighet.

Skorrande? För grovt, å andra sidan.

Rungande? Njaa…

Man borde låta ropen vara vad de är, något som drar förbi och färgar den sinnliga helhetsupplevelsen med känslor av uppbrott, avstånd, rymd.

En vanlig septembermorgon, allt är som det skall vara, och samtidigt alldeles särskilt. Varje möte mellan ett kännande subjekt och det man kallar omgivning är unikt och kan aldrig återkallas. Men måste trotsas, väcker driften att ”fästa på papper”. Fascinationen inför det oöverskådliga all-liv som människan är samtidigt delaktig i och genom sitt medvetande utestängd ifrån driver fram försök att i ord pejla gränsen mellan det individuellt mänskliga och det som är något alldeles annat.

 Här i Oxbrobäckens dalgång, där tranrop klingar bort över Saxberget, där björkar skiftar i nyanser som är speciella för den här hösten, där fågelflockar yr omkring i glasklar morgonluft och där Fancy, golden retriever, står förhäxad av en viss vittring på ett visst grässtrå – upplever jag allt annat än panteistiskt uppgående. Snarare en gleshet, som oavbrutet vidgar sig, förnimmelsen av  paradoxalt närvarande avstånd. Det blir långt också till de egna sinnena, det som sker upphör att vara föremål för betraktande. Även denna upplevelse innehar sin mäktighet och sin egendomliga trygghet. Men, att ”fästa den på papper…”

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det oväntade är nära.
I myrhalsen: en skarp
tillsägelse. Blickar
möts. Och jag ser rött –
röd mössa på karl i grå
arbetsrock –
trana,
styltar skorrande undan,
ungen skymtar i synvinkelns
utkant.

Rödhaken. Sörplar i sig, nej:
sörplar glödgnistrande ur sig
sommarens essens.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bergfinkarna, som de lät, den mycket sena våren
1971. Vad är det man gör när man minns ett läte?
Varfågelungarna, deras skriande: nästan
som smågrisar. Och så den här tystnaden.
Skogsdungen ute i mossen
(Liknar inte Dödens ö, men…)
Skillnader, överallt skillnader.
Rutten är: skillnad. Icke hypotetisk.

”Återseende” – vilket fånigt ord.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Första plikten: att vara,
inte bara närvarande.
Yttersta plikten: uppnå
glömska av plikt,
skyldighet. Att vara
i kanten av mossen, här.

Inventeringar kan utföras under hela häckningssäsongen från april till juni.
Det är nu juli. Sifferkod 1: till fots. Icke-hypotetisk fotvandring. (Begreppsgränsen mellan försenad närvaro och rekognoscering?) Linje, punkter, ris, hällmark, myr, göl, början, pågång. Det pågår, det har inte upphört.

Grönbenan genomför en inventering.
På denna punkt bör jag, enligt grönbenan,
inte befinna mig. ”Rädsla” bör en fågel kunna sägas
förnimma? Grönbenan är inte rädd. ”Förbannad”
lär man knappast kunna säga om en fågel? Grönbenan här
verkar förbannad. Exponerar sig i torrtallen.
Jiffar skarpt och ihållande. Hänger, illskriande,
kring huvudet på mig. Jag är i grönbenans revir det
som är för mycket. Överbliven
återgår jag till den hypotetiska linjen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

”Gökropet känner man på huden”, sa Harry Martinson. Och: ”Sommaren är generös
– den kan man leva och dö på…”

Kort. Kort. Kortare än mannaminne. Juli nu, gökhinnan dunstar. Det blev inte så många gökrop i år. Det var Olsjögöken, Gropgöken, han vid Tors-Karis. Och i Nybodalen, förstås, tolv minuter i åtta, det skulle bli gökotta. Nog för att polera upp gökytan över landskapet, jag tänker den som något slags blått.

Något blå-långt. Ihop med vetskapen om att också något annat… Dårhinnan, gökhinnan, juli nu, den börjar förångas.

Snåren tätnar. I snåren, inte ”kny och knätt”, något annat i snåren, säg liv, säg död, säg där: emellan. Tillvaron mätes ej längre med gökmått, ropdistans; gökdistanserna vidgas, egendomligt nog, fast här trivialiseras. Gökropet övergår i sin egentliga form: frånvaro och längtan. Förväxla inte detta med någon snöplighet!

Kortare än mannaminne. Nära nu: stanken ur unkna kärret. Som det skall. Gjort och ogjort: tyngd. Särskilja är just vad man försöker göra. Och bunta ihop, stänga, gå.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Allhelgonadagen avslöjas plötsligt när molnen rivs isär. Helgonen
har hamnar av Corvus och Garrulus; en Herrans glädje i flyktlekande
kråksvärm, knarrande korp, skrattspeglande skata, gnekande skrika…

På dagens vind, i det flyktiga ljuslånet, i den himmelsskriande
klyftan mellan mörkren.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I grantätningarna silas
gammalt ljus mellan grenar,
hejdas och faller
till marken för
att bilda förna. Ett visst
slags mörker, det mörker
som finns i grantätningar, är
ljusets förna. Där
går koltrasten kvar, där,
i det förmultnande ljuset;
läser långt ifrån den finstilta
skriften, men vänder tankfullt
på löv, vänder tankfullt
och försiktigt på torra löv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det blir inte annorlunda.
Jag erinrar mig,
jag påstår att bakom,
kanhända igenom, musiken syntes
ljus av ett visst slag.
Eller:
förnams det, i
en lövskogsglänta, som –
bortsett från det som brukar
anses bilda gläntan – är
själva gläntningen. Idel
mellan, av omsorg. Ett ljus
som egentligen endast kan ses
på östsluttningar av vissa berg
och vid vissa solstånd.
(Grönsångaren vet.)

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Högt över kärret glider silhuetter
av vilda fåglar, lyfta över boet
av ris och grenar, färdiga till rov
och även spända till en avspänd lek
i nästan naket ljus; en bild av makt
men också ”ett par fåglars liv”.
Och ljuset börjar avspegla sig självt
och tiden bleknar in i själva tiden
och gjusen vinklar sina långa vingar
– hötter med svärtad knoge – som ett hot
mot allt som måste hotas – dyker plötsligt
ur kikarns synfält, lysande av vitt
som skriet som blir hängande i rymden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Något drog bort genom den tunngröna vinterkvällen 
och det var inte ljuset och inte kråkorna, inget som var med 
kråkorna eller bakom dem, men på en viss höjd bildade 
kråkorna en cirkel, ett hjul med en nyss synligbliven stjärna 
som nav, och det hade, med väldig skärpa, ingen särskild betydelse.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Mattabergets vägg, åt öster till.
Tidigt, bergssidan avflådd, 
fryst. Även luften har stelnat.

Tre korpar drar 
söderut, tecknar mot väggen 
kors. 
Hugin, Munin 
och den tredje – han, 
som tog solen och som 
håller den i förvar 
bakom Storstensberget: ruvar den, 
svartnande av makt.

Han upptar inga förhandlingar. Men 
vid niotiden sipprar han 
det bleka ljuset 
genom horisontspringan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Meståget, lika säkert 
som oregelbundet, mellan skog 
och kärr. 
Jag släpas med 
genom det bedrägliga vinterljuset 
som förefaller begagnat, 
till yttersta myrkanten.

Här 
finns det alltid vind, 
även när det inte blåser. 
Korsnäbbar klipper sig 
väg genom snöaningar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Dagen är kort. Den räcker 
bara ett stycke bortom granngården.
Där reser diset en otät mur, en sipprande 
påtaglig oavgränsning, där 
börjar det sväva, där finns det 
möjligheter. In i det gråa diffunderar 
sakta ett lärkträds gulnad.

Dagen är kort och obesviken.
Den räcker. Det blåser 
en flock över åkern, upp 
i björken, nyss ner 
igen och bort – gråsiskor, 
deras läten knottrande 
bland vinterståndare.
Det börjar här.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Nötskrikans häxiga skrän 
sliter sönder tystnaden. 
Nästa ögonblick: 
glider 
tyst 
blå 
vingspegeln glänsande 
i ett annat väder- 
streck.
.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Körvägen syns, går att följa.
Berget: en erfarenhet,
dold i allhelgonatjock dimma.
Dagen går trögt. Dubbeltrastarna
drar upp dess knarrande urverk.

Gärdsmyg sjunger i dimman.
Den ligger kvar,
men lättar också.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Nu tömmer ett gäng jättar sina skott-
kärror, fyllda av smärre berg.

Jag står i Vasskärret.
Svarthättan överröstar åskan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Skytteln slinker ur väven
av bladgrönt, solsplitter,
dallrande skugga.

Jag möter
lövsångarens blick, ser ögon-
brynsteckningen som aldrig,
en halv meter nära,
i en alldeles annan värld.
Under några sekunder är vi
gränsen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vintersolståndets gryningsljus; sparlåga är rätta ordet; ett annat slags ljus sipprar upp ur den vattensjuka marken; gransnåren delar smeksamt med sig av sin genomträngande drypväta.

Här är vårt eget Stonehenge i kärrkanten; ingen tvekan om vem som byggde det; den stora isen lade ifrån sig bumlingarna här när den senast drog norrut. Så här års faller ingen vintersol in – korpen har gömt den bakom bergskrönet.

Hundratals björktrastar har vaknat; deras var för sig sträva, gnisslande läten vävs samman i ett ringande, på avstånd silverklingande, nästan ljusgnistrande sorl. Snöskatorna, rönntrostarna, skittrastarna, glottertrastarna på väg västerut?

Samförståndet blev en orimlighet.
Släktgodset skall härjas av eld.
Synen sviktar; allt längre mellan stunderna då ”tanken insomnar i glädje”.
Björktrastarna är en tid i hans närhet.

”Varför sjunger de icke innan de lämnar oss?”

Edward Grey, Lord of Fallodon, (1862-1933), brittisk politiker. Utrikesminister 1905-1916, ledare av House of the Lords 1922-23. På fritiden hängiven fågelälskare som utgav en minor classic kallad ”The Charm of the Birds” (svensk översättning under titeln ”Fåglar och fågelsång”.)

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

”En ordning bortom människans?…”
Jamen, bäste Hjalmar, och med all
respekt – annat fanns väl
nästan inte?

                   Här kommer den nu knyckande
genom snöyran, korsande landsvägen,
grå i det gråa, hemma här
så mycket som vi, i yrsnön, men också
flygande över en ångande sumpmark
orimligt långt borti tiden och bryggan
den slår – nej, ingen brygga – öppnar
ett schakt ner mot ödlehjärnans
genetiska dunkel.
Vi hör till den här provinsen.